Journalisters märkliga förhållande till andras åsikter

Jag har just tittat på den nyligen genomförda debatten på Publicistklubben kallad "Debatten om debatten om debatten...". En stor del ägnades åt att diskutera hur personer med för etablissemanget obekväma åsikter skulle hanteras. Janne Josefsson stod för det som vi kan kalla "det sunda förnuftet", kombinerat med en hel del eftertänksamhet, men alla var överens om att det var ett stort haveri att Nya Tiders Vávra Suk intervjuades under några minuter i Aktuellt. För mig, som ändå tycker mig ha en viss vana av att höra hur medieetablissemanget resonerar, är det obegripligt. Intervjuas inte människor på detta sätt hela tiden? Man menade att upplägget var fel, eftersom den enda acceptabla formen tydligen skulle ha varit en debatt, och man vände sig mot att inslaget direktsändes. I själva verket fick Vávra Suk ett antal kritiska frågor, men det räckte alltså inte. I detta fall tror jag faktiskt att upprördheten egentligen inte beror på formatet, utan på att Vávra Suk svarade väl för sig, medan den nödvändiga motrösten utgjordes av Henrik Arnstad. Det var han som hade vägrat att delta i en debatt och hans insats blev än mer bisarr då han uttryckligen inte ville tala om Nya Tider, utan om hur illa han tyckte om nazism. Just den stormen ska vi nog främst förstå som besvikelse efter Arnstads mycket svaga insats och Vávra Suks välformulerade svar på SVT:s frågor.

En mer allmän förklaring till dessa människors förfäran har dock blivit allt tydligare, och uttrycks i dagens DN genom Amanda Björkmans inlägg "Gör er inte till nazisters megafon". Det första stycket säger oerhört mycket:

"I onsdags publicerade tidningen en intervju med en ung man som beskriver sig som 'stolt nationalsocialist' och medlem i Nordiska motståndsrörelsen. Men i stället för att förklara för läsarna att det är en nazistisk grupp, skriver reportern att 'organisationen beskriver sig själv som en kamporganisation för att samla motstånd mot den folkmordspolitik som bedrivs'.
Läsaren lämnas ensam med en nazists världsbild."

Notera den självgodhet som här förmedlas, fulländad genom föraktet mot vanliga medborgare. "Läsaren lämnas ensam", alltså svag, förvirrad och mottaglig för vad som helst, när denne borde ledsagas och informeras av en representant för medierna. Tanken är att den helt oinformerade vanliga människan får läsa om "en nazists världsbild" och då automatiskt själv absorberar den. Tydligen var reporterns enorma felsteg att denne inte skrev en särskild mening om att "det är en nazistisk grupp", vilket är desto märkligare när den intervjuade inte bara levererar sin världsbild, utan också säger att han är en "stolt nationalsocialist". Det är inte svårt att misstänka att Amanda Björkman helst hade sett att personen inte intervjuades överhuvudtaget, till förmån för någon text om att nazism är dåligt. Ytterligare en passage om den övergivne läsaren dyker upp:

"Gör gärna en intervju med en nazist, hjälp läsarna att förstå världen bättre. Men trumpeta inte okritiskt ut budskapet."

Ärligt talat är vi nog ganska många vid det här laget som faktiskt tvivlar på till exempel DN:s journalisters förmåga och vilja att förklara världen. Framför allt är det tveksamt om jag, eller särskilt många andra, verkligen behöver hjälp från personer som Amanda Björkman för att vi ens ska kunna ta till oss en artikel. Själv tycker jag att det vettigaste intervjuupplägget faktiskt är att objektet själv får definiera sig och berätta om sin egen syn på det ena och det andra. Jag ser inte heller några som helst problem med att man gör på samma sätt med kommunister eller liberaler, och låter mig dra mina egna slutsatser. Saken är dock den att man gör det hela tiden, och protesterna vi nu hör endast gäller när röster från det nationalistiska lägret någon gång får komma till tals. Särskilt tydligt var det kanske i fallet med Aktuellts inslag, där ingen uttryckte någon kritik mot att en person som Henrik Arnstad fick sitta och lägga ut texten minst lika länge som Vávra Suk.

Det har kommit mycket av detta snitt från Amanda Björkman,
en linje som nu samtliga DN:s medarbetare verkar ha beordrats
att följa.

Festligt nog visar Amanda Björkman sedan ytterligare ett problem med att systemmedias journalister ska hjälpa läsaren:

"Vi känner igen diskussionen. Det var inte länge sedan chefredaktören för Nya Tider, en tidskrift med kopplingar till just Nordiska motståndsrörelsen, gjorde Aktuellts sändning till en fars."

På ett par rader presenterar hon här alltså en direkt lögn och en mycket egen tolkning. På vilket sätt hjälps läsaren av påståendet att Nya Tider skulle ha "kopplingar" till NMR, när det helt enkelt inte är sant? Varför får läsaren inte ens veta på vilket sätt Aktuellts sändning skulle ha varit "en fars"? Jag vågar hävda att det för vem som helst skulle vara oändligt mycket mer upplysande att helt enkelt läsa Nya Tiders artiklar och själv se Aktuellts inslag. I denna länk ger jag förvisso egna kommentarer, "hjälper läsaren", men inslaget ligger där helt obearbetat. Denna problematik är för övrigt det ursprungliga skälet till att jag började lägga upp debatter och intervjuer med företrädare för europeiska patriotiska partier, eftersom det är bättre att svenskarna kan se vad dessa personer faktiskt säger, än att de "hjälps" av svensk media med grova lögner, snedvridningar och epitet.

Att det idag finns alternativ media, och framför allt Internet, är uppenbarligen oerhört traumatiskt för ett medieetablissemang vant vid åsiktsmonopol. De kan skriva att Jean-Marie Le Pen har sagt att "förintelsen var en detalj", eller rentav dra till med "bagatell", medan jag någon timme senare kan lägga upp just den intervju där detta påstås ha sagts.

Det finns också många på "vår sida" som menar att man aldrig ska läsa systemmedia, och då inte främst för att sinnet skulle förgiftas, utan för att dessa publikationer inte ska gynnas ekonomiskt. Jag håller inte med. Hundratusentals svenskar läser redan Aftonbladet och Expressen och vi gör oss själva onödigt blinda, precis som etablissemanget, om vi inte tar del av det som där sägs. Dessutom är faktiskt många människor socialister och liberaler, vilket gör det nödvändigt att förstå hur dessa resonerar. Att vägra ta del av meningsmotståndares åsikter, och rentav vilja stoppa dessa från intervjuer och bokmässor, är sannolikt en av etablissemangets största svagheter. Det är inte konstigt att de helt saknar argument och förmåga att förstå till exempel varför över en miljon svenskar nu stöder Sverigedemokraterna.

Även Eric Rosén missar målet

I det förrförra inlägget tittade vi på Åsa Linderborgs funderingar kring vänsterns eviga försök att knäcka koden till SD:s framgångar, och det finns en risk att detta inlägg blir något av en upprepning. Skälet är att vänsterns självförvållade blindhet gör dem helt oförmögna att förstå varför människor röstar på invandringskritiska partier. Orsaken till det är i sin tur att de endast verkar läsa varandra och tala med varandra, vilket gör att analysen ofrånkomligen alltid landar i att människor egentligen vill stödja just de partier som de själva gör. Låt oss se vad Politisms svårt vänsterinpyrde Eric Rosén vill säga om saken under rubriken "Berätta gärna för mig om din SD-strategi", som redan den avslöjar en del av problemet, där strategi är allt som behövs för att kollra bort en folklig opinion. Han utgår från just Åsa Linderborgs alster och navelskåderiet blir omedelbart uppenbart:

"Det är en del av vänstern som menar att en annan del av vänstern ägnar sig åt att rasa mot SD-utspel och tokiga företrädare i stället för att 'prata om sakfrågorna' och 'ta debatten'. Och jag har också beklagat mig över att ilskan mot SD-företrädare knappast kommer att lösa problemen med skenande ojämlikhet i Sverige, att reaktioner på SD-toppars järnrörsnätter inte löser problemet med allmän visstid. Det är fortfarande sant."

Visst, en del av ert problem är att ni hyser en överdriven fascination inför "händelser" som Oscar Sjöstedts besök på en vitmakt-konsert för 11 år sedan. Knappast någon sverigedemokrat bryr sig, men ändå fortsätter ni att sitta och ömsom fnissa ömsom spela förfärade inför varandra. Beteendet har troligen en psykologisk förklaring, som handlar om att det alltid känns mer stimulerande med inbördes beundran och bekräftelse av varandra, än att utsättas för en diskussion med meningsmotståndare. Det är dessutom väsentligt mycket lättare att plocka fram ett foto eller film, än att analysera huruvida en viss politik är genomförbar eller vilka konsekvenser den skulle få. Ni tyckte att "järnrörsfilmen" var fantastisk och verkade övertygade om att den för all framtid skulle sänka partiet, men lärde er ingenting av att stödet för SD därefter fortsatte att öka som om ingenting hade hänt, vilket det inte heller hade. Hela Roséns text är en sorts internt resonerande kring vänstern, vilket i sig tydligt visar varför de inte kan knäcka koden:

"Det heter fortfarande att vi måste 'ta debatten' med SD. Men det är oklart vilken debatt det är som inte tas och av vem? Vem säger – för att igen hänvisa till Linderborgs text – att välfärd inte kostar? Vem menar att det inte är de rikaste som ska dra ett tyngre lass? Jag menar att detta är en halmgubbe. Säkert kan jag 'motbevisas' av enskilda artiklar eller tweets, men var jag än vänder mig möter jag snarare opinionsbildare som varje dag skriver om just jämlikhet, utjämning, utbildning, arbetsvillkor och fördelningspolitik."

Ni må erkänna att välfärd kostar, men ni vägrar konsekvent att erkänna att den står i någon som helst motsättning till öppna gränser och omfattande asylinvandring. Redan där förlorar ni oss, eftersom vi ser det som fullständigt oseriöst. Ni kan propagera för skattehöjning, fördelningspolitik och upprepa mantrat om "de rika", men ständigt högre skatter och en allt större offentlig sektor kan knappast vara vägen framåt. I stället för att skriva om Oscar Sjöstedt, eller föra en intern debatt i vänstern om taktik, skulle ni till exempel kunna redogöra för er vision på detta område. Kan Sverige varje år ta emot 100 000 eller 200 000 asylinvandrare om man bara satte åt de rikaste lite mer? Ska alla nyanlända arbeta inom den offentliga sektorn eller försörjas genom bidrag? Får vi inga etniska utanförskapsområden om vi ökar satsningarna på dessa? Kan ett årligt inflöde från Mellanöstern som överstiger den naturliga befolkningsökningen verkligen inte skapa en typ av problem som inte kan lösas genom fördelningspolitik eller enskilda satsningar? Rätt snart övergår Eric Rosén till att betona behovet av skandalrapportering i alla fall:

"Sen kan man med all rätt beklaga att klassiska vänsterfrågor inte alltid får samma uppmärksamhet som SD-relaterade texter men det är inte så konstigt. Avskyn för SD:s rasism väcker trots allt bredare enighet – från vänster och en bra bit in i högern – än diskussioner om det fria skolvalet eller om den minskande löneandelen."

Där har vi något av själva kärnan i denna vänsters oförmåga att hitta någon lämplig "taktik". Fixeringen vid SD:s "rasism" skapar nämligen enighet i de egna leden, även om den inte lockar några nya sympatisörer. Så sitter de då där, och läser sina Politism och IRM, ryser av välbehag inför sverigedemokraters dumhet och tycker om varandra. Känner ni, mina läsare, förresten till "40 000 miljarder"? Det behöver man sannerligen inte göra, men efter "järnrör" är detta uttryck bland det fyndigaste man kan nämna i vänsterdiskussioner om SD, eftersom riksdagsledamoten Margareta Sandstedt råkade säga att det var motsvarigheten till 400 000 euro en gång i kammaren. Det skedde visserligen för fem år sedan, var förhoppningsvis någon sorts felsägning och hon har lämnat partiet sedan dess, men det skapar fortfarande munterhet och uppskattning hos twittervänstern varje gång någon lyckas klämma in det.

Vore dessa människor lite mer nyfikna, öppensinnade och mindre självgoda, skulle de kunna börja med att prata med SD:s väljare. I detta inlägg kan jag förklara situationen och rentav ge råd till Eric Rosén, vilket är helt riskfritt, eftersom de inte skulle få för sig att ens läsa här, än mindre ta min text på allvar. Själv läser jag vänstertexter varje dag utan att själv känna mig nedsmutsad, men vänstern verkar konstant orolig för risken att de egna argumenten inte håller vid kontakt med andras åsikter, och just Politism har rentav skickat ut en lista till sina läsare över vilka sidor de inte får besöka eller dela. Följaktligen gör man ännu ett besök på IRM för att läsa om hur någon sverigedemokrat har skickat ett skämt med ordet "neger" till sin sambo och fortsätter att vara helt oförstående inför SD:s framgångar. Inte ens avslutningen bjuder på någon öppning, utan riktar sig helt till den egna kretsen:

"En vettig hållning för dig som vill prata mer om klass än om SD:s rasism är att själv börja prata mer om klass och arbetsmarknad, i stället för att irritera dig över att andra antirasister inte gör det jobbet åt dig."

Låt mig avslutningsvis vara lite nedlåtande och försöka förklara detta på ett enkelt sätt. Många patrioter är intresserade av fördelningspolitik och välfärd, men så länge som ni anser er vara för goda för att se problem med det pågående folkutbytet, ni kan kalla det "integration" om det känns bättre, saknar ni trovärdighet och vinner inga nya själar. Vi tror att asylinvandringen kommer att leda till enorma problem oavsett ekonomisk politik och vi ser inte heller nödvändigtvis ett allt högre skattetryck, med allt färre arbetande, som ett ideal. Genom er egen försorg har dessutom alla stämplar och beskyllningar om "rasism" blivit helt meningslösa för oss.

Vi oroar oss för Sveriges och Europas framtid och ni ger oss inga lösningar, eller ens några svar. Eric, du kan fortsätta att diskutera med Åsa Linderborg om hur rätt vänsterdebatt bör föras, medan de patriotiska rörelserna växer över hela kontinenten. Medan ni sitter och tittar, om och om igen, på Oscar Sjöstedts anekdot på en fest, lägger jag ständigt upp nya klipp från exempelvis Front National och Vlaams Belang, där jag nöjer mig med att låta deras företrädare tala själva, vilket skulle vara helt otänkbart för er. Än viktigare är kanske att jag dagligen också länkar till sidor som Politism och Aftonbladet, medan ni till och med uppmanar era anhängare att aldrig ta del av invandringskritik, eftersom jag tror att människor klarar av att höra alla sidor och jag dessutom vet hur lite ni har att erbjuda.

Dagens citat: Annie Lööf (C)

"För mig är det glasklart, ryssen ska inte släppas in över den svenska gränsen, men inte heller in i de svenska riksdagskorridorerna."

Centerpartiets ledare kunde i dagens partiledardebatt peka ut en etnicitet som inte är välkommen i Sverige. Hon syftar förvisso på historien kring "Putilov", vars olika aspekter inte heller jag känner till fullt ut och som säkert kan kritiseras, men Lööfs formulering är ändå intressant. Hon säger inte "Rysslands regering", "Putins regim" eller något liknande, utan verkligen "ryssen". Det skulle uppfattas som enormt uppseendeväckande om det hade bytts ut mot "afrikanen", "araben" eller "juden".

Jag medger att hon med all sannolikhet inte menar varje individ av rysk nationalitet, även om språkbruket faktiskt är grovt, men om vi lägger semantiken åt sidan vittnar ändå denna upprördhet om ett stort hyckleri. Ty vad har man tidigare släppt in i maktens korridorer?

Låt oss börja med att vi i decennier har haft ett kommunistiskt parti där, som har haft täta band med den mycket större faran Sovjetunionen och dess satellitstater, samt rentav mottagit finansiellt stöd från dessa regimer. Idag skulle jag säga att islam utgör det verkliga hotet, snarare än Ryssland, och att vi har ett konstant inflöde av personer vars främsta lojalitet ligger hos den ideologin, snarare än det nya landet, vet vi. Annie Lööfs eget parti lät islamisten Mahmoud Aldebe vara ersättare i riksdagen, och Moderaterna förde till och med in islamisten Abdirizak Waberi, mest känd för sina utläggningar kring när och hur en hustru ska tuktas, i riksdagens försvarsutskott. Själva höjdpunkten var naturligtvis när Stefan Löfven såg till att islamisten Mehmet Kaplan tog plats i självaste regeringen, en placering som givetvis uppskattades av islamister i övriga partier.

Så länge som denna utveckling pågår, ska partiledarna tala mycket ödmjukt om en redan avskedad ryss i riksdagskorridorerna som en säkerhetsrisk.

Åsa Linderborg famlar efter rätt taktik

Som jag har sagt förut, tycker jag att det kan vara intressant att läsa vad Åsa Linderborg skriver. Det ska inte ses som någon stående ovation för hennes texter, utan säger mer om den allmänna nivån i etablerade medier och mina förväntningar på dessa. Åsa Linderborg är på intet sätt ett geni eller en makalös stilist, men verkar åtminstone fundera något varv, till skillnad från exempelvis DN:s kulturskribent Kristina Lindquist, som i krönika efter krönika kort och gott säger att det som hon inte tycker om ska förbjudas. Naturligtvis lär det finnas tusentals svenskar som skulle vara lämpligare som kulturredaktör, men Sverige är ju inte en meritokrati.

När hon idag skriver om hur man bör "Sluta ducka för SD" anser jag förstås att hon har fel i det mesta, men hennes inlägg kan ändå bli ett avstamp för mina egna funderingar. Hon inleder med den senaste attacken mot yttrandefrihet och demokrati som vi tittade på i förrförra inlägget:

"I bokmässans efterdyningar lyfter Petter Larsson kravet att Sverige borde förbjuda vissa högerextrema organisationer (Aftonbladet Kultur 5 okt). I helgen föreslog Feministiskt initiativ samma sak. Problemet med den metoden är att de som förklaras illegala går under jorden eller ombildar sig till något som trots allt uppfyller kriterierna i en liberal demokrati. Se Tyskland." 

Åsa Linderborg är inte precis en demokrat ut i fingerspetsarna, utan ser frågan främst ur taktisk synvinkel, men principiellt är naturligtvis det stora problemet med den metoden att man då lämnar yttrandefrihet och demokrati. I Sverige är dessutom problemet att "rasism" och numera även "nazism" har kommit att bli tämligen flytande begrepp. Även jag tycker att det kan finnas skäl att ha en lagstiftning mot hets mot folkgrupp, då i ordets rätta bemärkelse som i fallet Rwanda och Radio Mille Collines, men vad ovan nämnda vänstermänniskor vill är inte att förhindra faktisk förföljelse av människor, utan som vanligt att tysta röster de själva ogillar. Mycket av det uppfyller dessutom redan "kriterierna i en liberal demokrati". För övrigt är det förstås något patetiskt att hon ännu en gång för en diskussion med Petter Larsson på samma redaktion, men det känns kanske tryggare än att diskutera med själva fienden. Även i denna text kommer dyker den nya svepande kategoriseringen upp:

"Möjligen kan man förstå kravet på en drastisk inskränkning i organisationsfriheten om nazismen vore på väg att bli en massrörelse, men ärligt talat, de svenska nassarna är väldigt få också om de har monter på bokmässan."

Linderborg använder gärna ord som "nassar" och "rassar", vilket varje gång påminner om hennes barnslighet och intellektuella begränsningar. Dessutom fanns så vitt jag vet inte en enda nationalsocialistisk utställare på Bokmässan. Kanske är det lika bra att dessa människor får diskutera frågan redan innan Nordfront anmäler sig till mässan, men då får de förstås svårigheter att reda ut hur alla dessa "nazister" skiljer sig åt. Så länge som Oktoberförlaget och Hotell Gästis får medverka borde för övrigt även uttalade nationalsocialister göra det. I en liten mening ska Åsa Linderborg sedan återigen visa upp sin demokratisyn:

"Dessutom öppnar en sådan lagstiftning för repression även mot vänstern, som också uppfattas som 'extrem'."

Ja, självklart. Om man ska förbjuda organisationer med hänvisning till att de vill avskaffa demokratin eller liknande, borde det rimligen gälla även kommunistiska sådana. Vad alla dessa förbudsivrare nog egentligen tänker sig är att det är just deras speciella lista med fiender som ska tillämpas. När Åsa Linderborg därefter funderar på varför människor röstar SD, när de "egentligen borde gå åt vänster", kommer så de inslag av insikt som hon trots allt bjuder på:

"Kanske för att antirasistiska opinionsbildare oftast behandlar SD:s väljare som samhällets bottenskrap. I stället för att prata med och till dem, har man pratat om dem och då ständigt som en hop inskränkta dumhuvuden man inte kan föra ett rationellt samtal med. I sina värsta stunder låter antirasisterna som vilken klassföraktande borgare som helst. Elitismen kan verkligen vara monumental hos dem som kräver 'tolerans' av alla andra."

Dessutom gör de sig därmed fullständigt blinda, där de sitter och skickar små skämt till varandra om sverigedemokraters dumhet. De senaste dagarna har Politism, IRM och övriga misstänkta suttit och formulerat små fyndigheter kring Oscar Sjöstedt, oerhört viktigt och begåvat i deras värld, men en metod som inte lär omvända en enda sverigedemokrat eller ens någon utanför de egna kretsarna. Innan hon faller in i det sedvanliga resonemanget som grundar sig i att sverigedemokrater innerst inne bara vill ha vänsterpolitik, blir det tydligt att även Linderborg famlar efter lösningar för att stoppa SD:

"Men förklaringen ligger också i hållningen att man inte ska prata med sverigedemokrater av princip. Petter Larsson menar att vi visst har försökt ta debatten om SD:s idéer, men att det visat sig vara meningslöst. Därför ska de fortsättningsvis bemötas med ignorans och tystnad. Det är en hållning som jag själv har delat, men som jag med facit i hand finner totalt misslyckad."

Redan det faktum att man inte kan vinna en debatt om idéer borde stämma till viss eftertanke, men det är inte vänsterns styrka. Också hur man ska kunna tysta ned ett parti som SD, när det sitter i riksdagen och internet har möjliggjort fri debatt, förblir en gåta. Vi kan avsluta med ett exempel av den eviga vänsteranalysen:

"Varje fråga hur flyktingmottagandet ska betalas kontras med: 'Sverige är rikt, vi har råd'. Ja, Sverige är rikt, men hälften av alla som bor här känner in på huden att de egna inkomsterna inte räcker till. Den andra hälften kan enkelt öppna sina plånböcker, men då får vi vara tydliga med vilka det handlar om 'som har råd': de som tjänar bra (som jag) och storfinansen."

Det stora problemet för alla dessa vänsterdebattörer, som förgäves försöker komma fram till olika strategier, är att de vägrar inse att människor röstar på invandringskritiska partier för att de är kritiska till invandringen. Inte heller kan inflödets enorma kostnader tas från "de rika". Så länge som vänsterpartierna fortsätter plädera för omfattande asylinvandring saknar de trovärdighet i allt som rör välfärd, eftersom de två fenomenen rent logiskt står emot varandra. Framför allt är det inte asylmottagningens omedelbara kostnader som är den värsta konsekvensen, utan naturligtvis det tilltagande sönderfall vi redan ser i form av exempelvis bilbränder, gruppvåldtäkter och muslimska krav. Det känner även "arbetaren" av och kan resonera kring, och därför kommer vänsterns tal om skattehöjningar och omfördelning eka tomt. Att kraven på förbud nu dyker upp är ytterligare ett bevis på att det inte går att logiskt motivera en enorm asylinvandring och att det inte heller går att tysta en stor folklig opinion i frågan. Tyvärr, Åsa Linderborg, ni kan inget göra för att stoppa det folkliga motståndet.

Dagens citat: Hanne Kjöller

I en diskussion med "Inte rasist men..." kan Hanne Kjöller redogöra för hur en tidning som hon uppenbarligen inte läser arbetar. Hon är sedan länge känd som en häpnadsväckande lat och slarvig skribent och ägnade i samband med Bokmässan en hel krönika åt just Nya Tider, trots att hon dels inte kände till att det i själva verket var bokförlaget AlternaMedia som var utställare, dels trodde att tidningen var någon sorts komplement till nätsidan (som i verkligheten syftar till att ge en bild av papperstidningen). Föga förvånande riktade hon inte heller någon kritik mot det faktiska innehållet. Nåväl, den lilla diskussionen började som följer:

Till att börja med är det ju tämligen komiskt att Hanne Kjöller, av alla människor, uttalar sig om källkontroll. Hon själv har tidigare bland annat har avslöjats med lögner om att en cancerdrabbad person inte borde få några pengar från Försäkringskassan, då hon menade att han ägde en lägenhet värd 12,5 miljoner kronor, när den i verkligheten visade sig vara en hyreslägenhet. Hon hånades också då hon ville visa hur mycket som hade skrivits om förorten Husby, vilket byggde på en sökning på Google där allt ifrån andra orter till en travhäst ingick.

Hanne Kjöller vet sannolikt ingenting om hur Nya Tider arbetar, men jag kan ge en liten bild. Det händer ofta att vi får tips från privatpersoner, vilket jag antar gäller även andra tidningar. Vad vi då gör är naturligtvis att tala vidare med personen ifråga, undersöka om historien har skildrats i andra medier och vanligen ställer vi sedan frågor till andra inblandade och makthavare i det aktuella fallet. Bland mina egna artiklar i tidningen kommer jag spontant att tänka på ett enda fall som byggde på en individs berättelse. Det handlade om en person som hade arbetat som lärare inom SFI och ville berätta om sina upplevelser och reflektioner. Han fick lov att vara anonym i den publicerade artikeln, men jag kände till hans namn och efter att ha talat med honom i över en timme om hans arbete och erfarenheter var det uppenbart att det verkligen handlade om en seriös person med precis den bakgrund som han uppgav sig ha. I den färdiga artikeln framgick det klart och tydligt att det handlade om en persons upplevelser, som kanske kunde vara annorlunda för någon annan.

Om vi i stället tar en mer traditionell och aktuell artikel, så skrev jag i det nummer som delades ut under Bokmässan om turerna kring asylfartyget Ocean Gala. Jag talade först med Floating Accomodations VD, som gav sin bild av hur allting hade gått till, för att sedan tala med både Härnösands kommunstyrelses socialdemokratiske ordförande och chefen för Migrationsverkets boendeenhet, för att dessa skulle kunna ge sin version. Artikeln kan också läsas på Nya Tiders hemsida.

Hanne Kjöller nämnde Nya Tider som någon sorts förolämpning mot IRM, när jämförelsen i själva verket ger den bloggen lite väl mycket oförtjänt trovärdighet. IRM skriver små fyndigheter om vad olika företrädare för SD ska ha sagt och gjort, medan Nya Tider skriver genomarbetade artiklar om allt från turerna kring ett asylfartyg, som ovan, till utvecklingen i Mellanöstern, där vi till exempel har haft egna reportrar på plats i Irak.

Demokratiföraktet allt naknare

Det svenska etablissemanget har under en längre tid haft minst sagt svårt för alternativa medier och oppositionella partier, men mitt intryck är att detta har uttryckts ovanligt tydligt i ett antal inlägg de senaste dagarna. Kanske var startskottet skriverierna om "råttor" och hur dessa borde "utplånas", men nu kommer kraven på censur och rentav förbud mot organisationer ett efter ett.

Samtidigt har någonting skett med den vanliga användningen av epitet. Ordet "rasistisk" har sedan länge förlorat sin koppling till faktisk rasism, medan uttryck som "främlingsfientlig" och "högerextrem" är svårare att definiera. Plötsligt verkar alla ha bestämt sig för att "nazistisk" kan användas om allt som man ogillar, trots att nationalsocialismen är en specifik ideologi som inte alls är svår att definiera. Denna senaste trend inleddes när etablissemanget unisont började kalla Nya Tider för "nazistisk" i samband med Bokmässan och kulminerade när statsministern satte denna stämpel på SD. Stefan Löfven älskar av någon anledning att använda begrepp kopplade till Tredje riket och verkar uppleva någon sorts kittling när han får uttala ord som "SS" eller "hakkors". Vänstern har nu tydligen bestämt sig för att man ska bekämpa SD genom att utmåla det som "arbetarfientligt", vilket Löfven under partiledardebatten gjorde med en kort kommentar, men sedan blev det återigen dags att förkunna att SD hade "hakkorsflaggor" på sina möten. Det är visserligen inte sant, vilket till och med Expo kunde förklara, men det tilltalade Löfvens speciella fetisch.

I gårdagens Expressen fick Veronica Palm (S), vars kognitiva förmåga och kunskapsnivå kan mäta sig med Löfvens, ett inlägg publicerat under rubriken "Fortsätt kalla SD för vad det är - rasistiskt". Så har det låtit länge, men Palm väljer att genomgående tala om ett begrepp som det denna gång inte handlade om:

"Och nu ska till också med riksdagens konstitutionsutskott tvingas behandla frågan om att Åkesson kände sig kränkt under SVT:s partiledardebatt i söndags. Jag har full förståelse för att det inte är roligt att bli kallad för rasist. Men jag har väldigt svårt att känna sympati med Åkesson och hans krokodiltårar. Om du inte vill bli kallad för rasist så är det faktiskt en osedvanligt dålig strategi att bli partiledare för ett rasistiskt parti."

Det där kallas för ett cirkelresonemang. Hon har alltså rätt att kalla Åkesson rasist, eftersom han är medlem i ett parti som hon kallar för rasistiskt. Dock handlade den senaste protesten inte om "rasistisk", vilket alla nu vet inte betyder någonting, utan om "nazistisk" och den märkliga uppgiften om hakkorsflaggor på möten. Även Palm väljer förstås, eftersom hon knappast har förmågan att göra egna analyser, att berätta om partiets tidiga år:

"Det som lockade den unge Åkessons intresse var ett litet parti befolkat av skinnskallar och några gamla nazister. Ett parti där hakkors prydde möteslokaler, som drev kravet om repatriering av alla människor som kommit till Sverige efter 70-talet och där det var helt okej att vid högtidliga tillfällen bära naziuniform."

Det roliga med dessa historier är att de ofta förändras över tid och att varje gång en person vill använda sig av dem tillkommer någon ny detalj. Vi har tidigare sett hur en filmsekvens som visar hur metallrör plockas upp, och inget mer, blivit till att filmens figuranter jagade personer med järnrör, vilket hos någon debattör rentav blev att de jagade utlandsfödda med dessa rör. På samma sätt vill Palm återanvända lögnen om hakkorsprydda möteslokaler och "naziuniformer", vad nu det är för något, men lägger själv till att dessa tydligen användes vid "högtidliga tillfällen". Denna specifikation är någonting helt nytt som åtminstone jag inte har hört förut. Var det alltså oacceptabelt att använda "naziuniform" vid mer vardagliga tillfällen?

Själv bär Veronica Palm vid högtidliga tillfällen det angolesiska
regeringspartiet MPLA:s uniform, vilket tydligen är helt oproblematiskt.

I denna anda kände även de lite märkliga figurerna från Feministiskt initiativ att det var dags för ett debattinlägg i Aftonbladet. De vill se ett förbud av "nazistiska organisationer", men det är ett särskilt suspekt initiativ med tanke på att de tillämpar den där nya definitionen av "nazism":

"Mycket har skrivits och sagts om den nazistiska tidningen Nya tiders medverkan på Bokmässan och i SVT Aktuellt, men inga höjda ambitioner märks ännu mot den alltmer självsäkra och normaliserade organiserade rasismen i Sverige. Vissa tycks till och med se det som lite kittlande och spännande att få möjlighet att mingla med förintelseförnekare och rasideologiska antidemokrater."

Ser ni hur självklart ordet "nazistisk" här petas in? Jag har skrivit spaltmeter om detta trams redan före Bokmässan, men låt mig ta det igen i bara ett par meningar. Tidningen i sig har ingen färg, då det är en nyhetstidning med ett antal olika skribenter, och om målet hade varit att propagera för nationalsocialismen skulle vi naturligtvis ha sagt det. Precis som med andra tidningar kan dock ledarsidan sägas berätta om tidningens officiella linje, men inte heller där tror jag att något nationalsocialistiskt innehåll någonsin har presenterats. I nästa stycke blir det dags att räkna upp alla dessa offer, och de är inte för blyga för att inkludera sig själva genom ett "oss":

"Den organiserade rasismen utgör ett allvarligt hot mot demokratin och innebär en begränsning av det offentliga rummet för alla oss som är föremål för deras hat och våld; hbtq-personer, afrosvenskar, romer, judar, muslimer, men även politiska motståndare; feminister och antirasister."

Observera hur man som vanligt glatt sätter exempelvis muslimer, feminister och hbtq-personer inom samma goda kollektiv. Även den något nya definitionen av "nazism" används förstås:

"Nazister tilläts demonstrera på Raul Wallenbergs torg i Stockholm, strax efter synagogans gudstjänst."

Denna gång är det alltså "Folkets demonstration" som tydligen faller under denna ideologi. Syftet med hela inlägget är att kräva att allt som kallas "rasistiskt" eller "nazistiskt", vilket ju är en hel del, ska förbjudas. Nåväl, ett en gammelkommunist som Gudrun Schyman vill förbjuda åsiktsmotståndare och att en person med Veronica Palms svårigheter svamlar hit och dit är inte förvånande. Kanske är det trots allt mer talande att Anders Lindberg på Aftonbladets ledarredaktion, som kan anses vara en tyngre röst, även om han i stora läger ses som något av ett skämt, idag deklarerar att "S och M måste isolera Åkesson". Egentligen är redan den lilla frasen helt fantastisk, även om vi svenskar kanske måste påminna oss om det absurda. De två största traditionella motståndarna ska alltså samarbeta för att ett tredje parti inte ska få något inflytande. Decemberöverenskommelsen kom snabbt att bli impopulär bland många borgerliga politiker, som inte riktigt förstod varför deras främsta uppgift skulle vara att stödja en rödgrön regering, men nu kan Aftonbladet stoltsera med att man redan då förespråkade den:

"Aftonbladets ledarsida skrev redan före Decemberöverenskommelsen att det största blocket bör få regera Sverige på det sätt Fredrik Reinfeldt tidigare föreslagit. Vi krävde därför att M ­skulle lägga ner rösterna och släppa fram Stefan ­Löfven och hans budget. De demokratiska partierna har en skyldighet att försvara den liberala demokratins principer och allas lika värde från fascistiska och rasistiska idéer."

Denna underbara omvända värld, där alla andra partier anses demokratiska och just därför ska se till att begränsa demokratin till sig själva. Dessutom är tanken på "största blocket" sedan länge förlegad. Principen är att några partier ska komma överens att om det ena klustret samlar 34 procent, och det andra 33 procent, ska den förstnämnda grupperingen regera och den sistnämnda göra allt för att stödja deras regering. Då har vi faktiskt lämnat den parlamentariska demokratin.

Festligt nog, med tanke på mitt senaste inslag från Belgien, skriver Anders Lindberg sedan:

"På franska används begreppet 'cordon sanitaire', smittskyddslinje, när demokratiska krafter på detta sätt säger 'hit men inte längre' och isolerar partier som Sverigedemokraterna."

När jag själv befann mig i Belgien minns jag hur bisarrt jag tyckte det var att samtliga partier i Antwerpen, från knallröda till blå, verkligen gick samman för att det då största, Vlaams Belang, inte skulle få något inflytande. Att man dessutom använde uttrycket "cordon sanitaire" tyckte jag var höjden av självgodhet.

Det intressanta är hur vi ska tolka dessa utspel. Vittnar de om en ökad självsäkerhet hos Sveriges fiender eller snarare just desperation? Vad vi definitivt vet är att när man medvetet vill utesluta en femtedel av befolkningen från allt inflytande, och dessutom skapa ett system där alla övriga partier samarbetar och turas om att byta ministrar, då har man i stort sett avskaffat demokratin. När man därtill vill förbjuda alla andra former av opposition, från manifestationer som "Folkets demonstration" till medier som Nya Tider, då råder faktiskt en form av diktatur. Det kanske är lika bra att de en gång för alla släpper masken, så att den verkliga striden om landet kan börja.

Filip Dewinter (VB) i debatt om invandring

Här kommer då mer från den debatt mellan Theo Francken, belgisk statssekreterare för asyl- och migration, och Filip Dewinter, från Vlaams Belang, som vi tidigare har sett ett par minuter av. Det vi ser nedan är partiets egen sammanfattning och vi kommer därför nästan uteslutande att höra Filip Dewinter, men det räcker ju gott.

Elio Di Rupo var Belgiens premiärminister 2011-2014

Cordon sanitaire (egentligen "avspärrning för smittoskydd") är den isoleringspolitik som alltid har utövats av de andra partierna gentemot Vlaams Belang.

Nu vill också retorikexperten avskaffa yttrandefriheten

I Sverige har vi som bekant en expert för varje ämne, vilket gör att det alltid är Jerzy Sarnecki som får uttala sig om brottslighet och, sedan några år, Elaine Eksvärd som är vår retorikexpert. I dagens Göteborgs-Posten får hon ett inlägg publicerat under rubriken "Hör ni inte Hitlerklockorna ringa?", där texten möjligen är retoriskt någorlunda acceptabel, men där budskapet och innehållet är bisarrt och ibland så motsägelsefullt att det blir skrattretande. Redan på de första raderna slår hon fast varför yttrandefriheten ska begränsas till godkända röster:

"I USA förlorar du din röst om du begår grova brott. Då har du förbrukat din rätt att rösta för medborgarnas bästa eftersom du utgör din grannes värsta motborgare. Kanske borde vi använda det senare ordet för att problematisera demokratin och människans rätt att vädra sin åsikt. Yttrandefriheten är bra om den utgår från premissen att människan i grunden är god. Men tyvärr är inte alla människor goda."

Egentligen är uppmaningen till att "problematisera", vilket helt enkelt innebär att ifrågasätta, demokratin högst anmärkningsvärd, men eftersom den kommer från en av dessa godkända röster höjer säkert få på ögonbrynen. Att endast vissa personer bör få komma till tals och bara vissa debatter bör föras är sannerligen ingenting nytt för svensken. Elaine Eksvärd menar att gränsen bör gå vid vem som är "god" och vem som inte är det. I ett sådant sammanhang uppstår alltid frågan vem som egentligen ska avgöra vem som är god och vem som är ond, men i Sverige är detta redan fastställt och kan sammanfattas som vem som är för en omfattande asylinvandring och vem som inte är det. Svårare än så är det faktiskt inte här. Vad Elaine Eksvärd inte låtsas förstå, är att hennes hållning helt enkelt innebär diktatur, och i alla diktaturer anser makten förstås att den har full yttrandefrihet för goda människor med godkända åsikter.

Jag ska ge Elaine en liten stjärna för att hon som en av få inledningsvis utelämnar den annars obligatoriska referensen till Tredje Riket, genom Hollywood den enda historia många känner till, för att i stället använda ett mer relevant exempel i sammanhanget:

"Tänk dig att din granne plötsligt tar sig rätten att döda dig för att du tillhör ett folkslag som en radiopratare upprepade gånger förenklat som ond. Makabert? Absolut, men de är det rätta ordet för att beskriva historiens snabbaste folkmord på 800 000 tutsier. När fördomsfulla personer släpps in i etablissemangets åsiktskorridor är scenarier som dessa inte omöjliga."

Rwanda är faktiskt det exempel jag själv kommer att tänka på som motivering till varför en paragraf om hets mot folkgrupp, då i uttryckets rätta betydelse, kan behövas. Elaines exempel var som sagt åtminstone lite originellt och bildat, men när hon sedan direkt överför detta till Sverige blir det fullständigt groteskt:

"Häromdagen påstod Uppdrag gransknings Janne Josefsson att SVT:s programdirektör Jan Helin inskränker yttrandefriheten när denne hävdar att det var ett misstag att låta den högerextrema tidningen Nya Tider medverka i SVT. Josefsson menar att Helin är på ett farligt sluttande plan. Jag undrar om Josefsson ser att det plan han själv sitter på är på väg att krascha? Det har gjort det så många gånger förut då man åberopat yttrandefrihet för att tillåta någon att vädra rasistiska åsikter."

Etablissemanget är på allvar upprört över att Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk fick svara på frågor under ett par minuter i SVT. Det kanske kan vara värt att påminna om att han då faktiskt inte sade någonting rasistiskt överhuvudtaget, utan talade om förlagets medverkan och behovet av alternativ media. Om det är var gränsen ska gå för det tillåtna, har planet i själva verket redan sluttat ordentligt åt det håll som Elaine Eksvärd önskar se.

Minuterna som skakade medieetablissemanget

Låt mig bjuda på några exempel på vad Radio Mille Collines, den rwandiska radiostation som åsyftas, sade i sina sändningar om tutsier:

"Alla har nu rest sig för att bekämpa dessa kackerlackor! Kackerlackorna kommer inte att kunna fly! Gravarna har ännu inte fyllts, ni måste jobba mer! Låt oss glädjas, kackerlackorna har utrotats!"

Så talar Vávra Suk aldrig och något sådant kan heller aldrig läsas i Nya Tider. Intressant nog påminner det mer om hur vårt etablissemang i dessa dagar talar om oppositionella, där Anne Ramberg introducerar råttor som det lämpliga djuret och Cecilia Hagen i en stor tidning tar det hela vidare genom att fundera kring hur dessa "råttor" bör utrotas. Vi ser alltså att tidningar som Expressen står närmare Radio Mille Collines än vad oppositionella medier gör.

Sedan spårar det ur än mer, när det hittills okända föremålet "Hitlerklockor" också introduceras:

"Ser Janne Josefsson de antisemitiska åsikter som vädras i Sverige nu? Konspirationer mot familjer som Bonnier för att de har judisk bakgrund. Deras kompetens blir sekundär och deras titel ”jude” blir primär. Ringer det inga Hitlerklockor? Folk som gömmer sina davidsstjärnor av rädsla och de som visar sina kallas ”modiga”. Vilket samhällsklimat! Kände jag lukten av gaskammare?"

Jag känner inte Anna Hagwall, och visst är det möjligt att hon är antisemit, men egentligen så pekade hon på problemet med mediekoncentrationen i Sverige, som är osedvanligt hög och faktiskt har kritiserats internationellt. Det var onödigt av henne att sedan nämna "etnicitet" i sammanhanget, men på den svenska koncentrerade marknaden intar Bonnierkoncernen en särställning.

Sedan blir det så där märkligt motsägelsefullt som det gärna blir när våra goda som vanligt lägger undan all logik och vill vara för allt som anses fint samtidigt:

"Det som är osmakligt är de som vill låta rasister hissa sina retoriska fanor och gömma hakkorsen i stiliga kostymer. Det är inte det enda hatet som sprids i dag: hat mot muslimer, mot svarta och mot kvinnor. "

Alltså, det stora hotet mot judar i dagens Sverige kommer från muslimer, och det är alltid fegt och idiotiskt när personer som Elaine Eksvärd på samma gång vill stödja islam, judar, homosexuella och kvinnor. Här måste man tyvärr välja om man vill ha islam, och alltså låta kvinnor, homosexuella och icke-muslimer ta några steg tillbaka, eller om man vill att även dessa grupper ska vara trygga. Om jag ska raljera lite, förstår jag inte heller varför de där rasisterna ska behöva gömma sina hakkors i stiliga kostymer, när islamiska symboler ska visas upp så tydligt som möjligt i alla lägen. Dessutom trodde jag att alla var överens om att rasister införskaffar sina kostymer på Dressmann, varför själva stiligheten kan ifrågasättas. Därefter kommer en tankevurpa som är så bisarr att den närmast är obegriplig:

"Låt inte etablissemanget lura dig när farliga röster tagit plats i deras mediehus. Jan Helin, stå på dig."

För att göra ovanstående meningar begripliga, måste vi krypa in i etablissemangets politiskt korrekta hjärna, vilket jag som tur är ofta gör, och resonera som de gör. Det är ju lätt att tänka att Jan Helin i högsta grad tillhör etablissemanget och att vi andra är en liten motröst, som med små medel försöker tränga igenom lite grann i den kompakta mediedimman. Vad Elaine Ekström däremot föreställer sig, är sannolikt att när Vávra Suk under ett år får tre minuter i statlig tv, är det alldeles för mycket och innebär en så stor exponering att han då upplevs utgöra ett nytt etablissemang, där i stället dinosaurierna som alltid har styrt all information, Jan Helin, Thomas Mattsson och alla de andra, plötsligt blir den lilla motrösten. Det är en omvärld värld och det är förvridet, men vi kan till exempel jämföra med upprördheten när SD kom in i riksdagen 2010 och vissa människor på allvar demonstrerade mot att endast 94,3 procent av befolkningen nu var med på det godkända tåget.

Hur ett program ska se ut i Sverige. Nya Tider diskuteras
av Jan Helin och SVT:s egen Janne Josefsson.

Låt oss avsluta med ännu en formulering kring vem som ska få tala:

"Josefsson pratar om yttrandefrihet, jag tycker vi ska prata om yttrandeskyldighet. Fler borde våga beordra folk att vara tysta för att deras ord är direkt livsfarliga."

Rent objektivt borde det vara mer chockerande att man ger plats i en stor tidning för ett upprop för att tysta oliktänkande, än att Vávra Suk får tala om alternativa medier i ett par minuter. Om det här är den nya spelplanen får väl jag då vara först ut, även om det känns tråkigt och går emot mina egentliga principer, och beordra Elaine Eksvärd att vara tyst.