God jul!

Då är det dags att skicka en liten hälsning till alla er kära bloggföljare inför morgondagen! 

Vi ska inte glömma att våra förfäder firade denna tid även långt före kristendomens ankomst. Till skillnad från exempelvis engelskans "Christmas", är vårt "jul" ett rent germanskt och hedniskt ord, och Oden kallades bland annat Jólfaðr och Jólnir.

Jag kommer förstås att följa samhällsdebatten även under dessa dagar, för att bemöta det som bör bemötas. Vi ses här!

Julmys med Jean-Marie Le Pen

Bûche de Noël (julstubbe) och träskor placerade i den öppna spisen.

I det senaste avsnittet av Journal de bord reflekterar Jean-Marie Le Pen över julfirandet och dess traditioner. Vi får också en anekdot från det berömda 1930-talet:

Fredrik Reinfeldt analyserar vidare

Efter att snabbt ha smitit iväg efter valförlusten 2014, dyker den tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt då och då upp för att leverera små fyndigheter, inte sällan om migrationspolitiken. När han i dag var välkommen i Aftonbladets studio behandlades inte detta ämne, vilket gjorde att han kunde avstå från de värsta barnsligheterna, men hans framträdande bjöd ändå på ett antal mindre begåvade kommentarer om Donald Trump och Ryssland, och hos Aftonbladet hittade han förstås en mottaglig publik.

Inslagets mest provocerande uttalande är sannolikt ett av de som fälls om Trump:

"Han försvagar USA, både på kort sikt, men det kan också få långsiktiga efterverkningar."

Som om Reinfeldts egen gärning inte skulle ha försvagat Sverige, inte minst på lång sikt. Samtidigt tror jag inte att Donald Trump försvagar USA, då det är världens enda supermakt, oavsett vad omvärlden tycker om det. Att Trump skulle förstöra sitt land som Reinfeldt har förstört Sverige är tämligen osannolikt.

Analysen av Nordkorea är inte heller briljant, men Reinfeldt är inte ensam om att framställa situationen som att Donald Trump i onödan provocerar ett återhållsamt Nordkorea. När Trump kritiseras för sitt språkbruk gentemot Nordkorea, ska vi betänka hur detta land självt uttrycker sig. År efter år har landet testat robotar och kärnvapen, och även verbalt hotat alla grannar, inte minst Sydkorea, som ska "gå under i ett hav av eld".

Så sent som i september meddelade Nordkoreas "fredskommitté" bland annat:
"Ögruppens fyra öar ska sänkas ned i havet genom Juches [landets ideologi] kärnvapen. Japan behöver inte längre finnas nära oss."

Man hade också ett budskap till USA:
"Låt oss reducera det amerikanska fastlandet till aska och mörker. Låt oss visa vårt trots genom att mobilisera alla de vedergällningsmedel som har förberetts hittills."

I oktober meddelade Nordkorea:
"USA kan förvänta sig en ofattbar attack vid en oväntad tidpunkt."

Så har det alltså låtit länge, och den "diplomati" som Reinfeldt här efterlyser har varken stoppat retorik eller vapenutveckling. Den nordkoreanska regimen är inte irrationell, och kanske är ett hårdare språk från Washington just det som skulle göra skillnad. En mjuk linje uppmuntrar uppenbarligen det sedvanliga beteendet. De som verkligen styr Nordkorea inser naturligtvis att de omedelbart skulle bli utplånade den gång de går för långt.

När det sedan blir dags för Ryssland och Vladimir Putin får vi den demonisering vi är vana vid. Särskilt patetiskt blir det när Reinfeldt, av alla människor, kritiserar Ryssland för att makten "styr över medierna och styr över hela förutsättningarna". Precis så har det länge sett ut i Sverige, även om Sverigedemokraternas framgångar och själva verkligheten i viss mån har förändrat situationen. Det finns säkert legitim kritik mot Putin och hans politik, men Ryssland framställs numera ständigt som den stora faran i världen. Redan kontakter med ryssar anses i sig vara oerhört komprometterande, i högre grad än samarbete med exempelvis palestinska terrororganisationer.

Vårt eget etablissemangs ogillande av Donald Trump och Ryssland gör snarare att dessa framstår som desto mer lovande bland dissidenter.

Dagens citat: Gustav Fridolin (MP)

"Faran är att om alla säger så, så finns det snart ingen fristad kvar för den som verkligen behöver fly."
DN

Sveriges utbildningsminister kommenterar Magdalena Anderssons (S) uttalande om asylinvandring till Sverige, där hon menade att det skulle vara bättre för asylsökande att söka sig till något annat land, eftersom vårt samhälle inte riktigt har klarat av tidigare volymer.

Att Andersson konstaterar detta först nu är förstås klandervärt i sig, men Fridolins resonemang är än värre. Svenska politiker är satta att styra Sverige, och har inte ansvar för hela världens flyktingströmmar. Vi är också ett litet land, som knappast kan vara den enda "fristaden", om alla andra verkligen skulle säga nej. Dessutom är det inte riktigt så att Sverige endast tar emot människor som "verkligen behöver fly", vilket inte minst den afghanska strömmen visar.

Fridolin tvekar inte heller att dra till med fler floskler och förljugen retorik:

"Antingen är man ett öppet land och investerar i sina medborgare och tror på att människor som kommer kan vara med och bidra och att bygga något nytt, eller så är man ett stängt land."

Nej, så ser inte alternativen ut. Även om Sverige helt slutar ta emot asylsökande, kan vi fortfarande bedriva handel, ta emot turister och delta i alla typer av internationellt utbyte. Ett "stängt" land är det ingen som förespråkar.

I Fridolins värld är det tydligen lätt att tänka bort alla konsekvenser av den egna politiken:

"Jag tror att vi kan lösa de problem vi står inför. De finns och är verkliga och de ska vi lösa."

Ska vi bara lita på att politiker som Fridolin helt enkelt kommer att lösa allt detta på ett magiskt sätt, någon gång? En annan möjlighet är att man inte skapar problemen till att börja med, och definitivt inte fortsätter att förvärra dem.

Det mest anmärkningsvärda är kanske att Magdalena Andersson och Gustav Fridolin sitter i samma regering. Det stora partiet har sent omsider tvingats att i viss mån förhålla sig till verkligheten, och skyller tidigare misstag på att man "varit naiv", medan det mindre partiet inte ens vill ha med verkligheten att göra. Då får vi uppgörelser som till exempel innebär att en specifik grupp utan asylskäl ska slippa avvisning.

Marine Le Pen i Prag

Tomio Okamura, Marine Le Pen och Geert Wilders.

Representanter för de partier som ingår i  Nationernas och friheternas Europa samlades nyligen i Prag för att planera det kommande valet till Europaparlamentet. Tjeckien är ju en del av den så kallade Visegrád-gruppen, där även Ungern, Polen och Slovakien ingår. Dessa länder hotas konstant av EU, eftersom de motsätter sig organisationens migrantkvoter. Tjeckien har hittills accepterat 12 asylsökande ur denna kvot, och andelen muslimer i landet uppgår till mindre än 0,2 procent. Östeuopéer ser, till skillnad från Västeuropas ledare, inte att det är nödvändigt att öka denna andel.

En sorts värd för mötet var Tomio Okamura, partiledare för Frihet och direktdemokrati (SPD). Han sticker ut något bland de övriga nationalistledarna, då han har en japansk-koreansk far, är född i Japan, och kom till Tjeckien som sexåring.

I klippet nedan ser vi Marine Le Pen förklara mötets syfte, och hur man ser på dagens och framtidens europeiska samarbete:

Stefan Löfven och det afghanska undantaget

Stefan Löfvens framträdande i gårdagens Aktuellt, där han ska förklara det bisarra förslaget om undantag för en viss kategori afghaner, har väckt en viss munterhet. Han är förvisso aldrig ordens mästare, men denna gång var förvirringen inte endast hans fel, då han tvingades försvara någonting som inte är särskilt försvarbart. En liten guldstjärna går till Aktuellts Cecilia Gralde, som ställde de relevanta frågarna i självaste SVT.






Stefan Löfven tvingas här uppenbarligen stå upp för någonting som egentligen är en liten eftergift till Miljöpartiet. Vad som däremot är hans eget fel, är att överhuvudtaget ha placerat detta parti i regeringsställning. Deras inställning i dessa frågor är känd sedan länge.

Avslutningsvis ska jag erkänna att jag inte bryr mig nämnvärt om vare sig åldersfrågan eller detta förslags utformning, eftersom jag inte vill se en asylström från Afghanistan, oavsett om personerna ifråga är 17 eller 25 år gamla.

Dagens citat: Fredrik Modéus

Biskopen i Växjö analyserar svensk migrationspolitik genom ett för honom viktigt exempel. I verkligheten lär de där murarna knappast vara särskilt bastanta, då tiotusentals personer kommer till Sverige varje år för att söka asyl, och ytterligare tre personer från Mellanöstern varken gör från eller till. Om vi nu behöver göra någonting "för barnens skull", skulle stöd till föräldralösa barn på barnhem göra betydligt större nytta än förflyttningar av män eller familjer till norra Europa.

Att Svenska kyrkan är enormt politiserad känner vi väl till, men ett problem för dessa figurer är att de alltid vill hitta sina argument i tron, och då blir det gärna så här fånigt. För säkerhets skull har Modéus också skrivit några rader i Smålandsposten på detta tema:

"I kristen tro är Guds kärlek till människan central. En kärlek som är så stark att Gud lät sin egen son födas till världen. Guds kärlek till oss får konsekvenser för vår tro och hur vi ser på våra medmänniskor."

Vad man än tror på, vill jag ändå föreslå att vi fattar beslut i denna ödesfråga rationellt och endast enligt vad som är mest gynnsamt för det svenska folket och dess framtid.

Nu är ju detta inte enda gången Fredrik Modéus har använt kristendomen för att försöka sänka Sverige. Den 13 december var han givetvis framme för att förklara att Lucia minsann kom från Italien, vilket jag tror att vi har hört förut, och att Sverige följaktligen måste blandas ordentligt, ett resonemang som vi tittade på här.

Pascalidou tar sig åter till rampljuset

En upplyst gestalt i mörkret.

Varför någon väljer just Alexandra Pascalidou till alla dessa uppdrag kan man undra, men man kan vara säker på att det för henne handlar mindre om att motverka antisemitism än om Alexandra Pascalidou. Manifestationen pågår just nu, och jag vet därför inte vad som sägs, men jag vågar gissa att det är mer ljus, mörker och tolerans, än faktisk analys av situationen. Precis som vid den senaste gruppvåldtäkten i Malmö, skulle det vara omöjligt att beröra den mångkultur som är grunden till problematiken.

Manifestationen lär förstås inte ändra någonting alls, men den påminde mig om en liten text från Pascalidou, som råkade nämnas av Adam Cwejman på etablerad medias mest seriösa ledarsida. I Göteborgs-Posten skriver han bland annat:

"Denna göteborgsminoritet angrips nu av personer från den senast anlända ickekristna minoriteten. Av de två som anhölls för attacken mot synagogan kom en från Syrien och en från Palestina. En av dessa är släppt men fortfarande skäligen misstänkt."

Han påpekar att det knappast är "nazister" som i dag står för huvuddelen av antisemitismen:

"Men vissa vill, eller kan inte förstå detta. En är Alexandra Pascalidou som i en text publicerad i Svenska Kommittén mot antisemitisms nyhetsbrev efter (!) attacken mot synagogan blott nämner nazister som det största hotet mot judar."

Självklart känner Pascalidou till detta förhållande, men det skulle för henne vara otänkbart att kritisera en aspekt av mångkulturen, medan "motstånd mot nazism" ger desto fler poäng. Det lilla ordet "efter" fick dock Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) att på hemsidan skriva ett upprört inlägg, där vi minsann får veta:

"Nyhetsbrevet, som även ges ut i pappersform, kommer ut fyra gånger per år. Det var redan i tryck när attacken mot synagogan och de antisemitiska yttringarna i Malmö ägde rum. Pascalidous text skrevs alltså flera veckor före dessa händelser."

I verkligheten spelar det förstås ingen som helst roll, eftersom Pascalidous "analys" var enormt förljugen även flera veckor tidigare. På just SKMA:s hemsida, som även har använt Expo:s Jonathan Leman som seriös källa, skriver Pascalidou att "Sverige står handfallet inför extremismen", och det kommer givetvis varken handla om Syrien-resenärer, islamisk terror eller ens islamisk antisemitism. Det blir dramatiskt redan från början, och huvudpersonen är given:

"För första gången på tjugo år missar jag Bokmässan i Göteborg. Jag vågar inte åka dit. Året innan störde rasister seminariet jag ledde om ensamkommande flyktingbarn. När jag åt lunch fotograferade en av Sveriges främsta fascister min rygg och spred bilden med en varningstext på sociala medier. Som frilansjournalist och författare utan vare sig skydd eller uppbackning av arbetsgivare tvingades jag därför stanna hemma. Så lyckades högerextremister begränsa min och många andras rörelse- och yttrandefrihet."

Å andra sidan ska kanske en offentlig person på en stor mässa kunna räkna med att bli fotograferad, särskilt en som älskar att synas. För övrigt gör den polariserade situationen, och hetsen i media, att även Nya Tiders medarbetare vidtar vissa försiktighetsåtgärder. Till slut lyckades kulturvänsterns kampanj mot mässan, och förlaget fick inte längre delta, vilket i sanning innebar en "begränsning av  rörelse- och yttrandefrihet".

Observera hur Pascalidou alltså ska skriva om antisemitism, men i vanlig ordning lyckas få det till att främst handla om henne själv, samt även dessa berömda "högerextremister". Därmed blir hon en martyr, med motståndare som etablissemanget avskyr, vilket är oändligt mycket mer gynnsamt än att problematisera mångkulturen.

Texten fortsätter att handla om Alexandra Pascalidou och blir något pinsam:

"I två dagar ringer jag polisen. Deras telefonsvarare ber mig ange brottet jag önskar polisanmäla. 'Hatbrott', säger jag tydligt för att få till svar: 'Vi förstår inte vad du säger'. Jag upprepar ordet flera gånger. Förgäves. Trots utfästelser om att hatbrott och hot mot journalister ska prioriteras."

"Hatbrott" är ingen brottsrubricering, utan snarare ett motiv som ska anses vara en försvårande omständighet. Om hon hade använt ett faktiskt brott, till exempel "olaga hot", skulle datorn sannolikt ha kunnat registrera det. Det blir sedan dags för den solskenshistoria vi redan har hört till leda:

"När jag misströstar som mest kommer ett mail från Martin, en avhoppad nazist som ber om förlåtelse för att ha förgiftat mitt liv med hat och hot. Några dagar senare träffas vi i Värnamo."

Historien om denne Martin har för Pascalidou ett antal fördelar. Dels är hon förstås huvudpersonen, men birollen spelas dessutom av en sådan där nazist, som kommer till just henne för att få syndernas förlåtelse. Det får han, eftersom hon inte bara är ljuset och godheten, utan också mycket storsint.

Detta möte mellan ont och gott resulterade i en artikel, med följande bilder:

Avslutningen blir, som sig bör, särskilt förljugen:

"Att antisemitismen går hand i hand med rasism, hbtq-fobi, islamofobi, misogyni och allmän misantropi. Och att alla vi måltavlor måste kämpa sida vid sida, över alla gränser."

Finns det kanske en mer utbredd ideologi som genomsyras av homofobi, misogyni och allmän misantropi, och rentav har visat det om och om igen världen över? Nej, ett sådant omnämnande skulle ju innebära islamofobi, och det hör till det mest förbjudna i Alexandra Pascalidous kretsar.

Svensk arrogans i nederländsk tv

"De Wallen" i Amsterdam.

Det finns som bekant en särskild sorts arrogans i Sverige, där många makthavare, debattörer och vanliga människor på fullt allvar tror att Sverige har kommit längst i alla avseenden och att resten av världen därför ser upp till oss. Vi ser det naturligtvis i migrationsfrågan, där man utgår från att alla andra länder är livsfarliga grushögar, där alla drömmer om att komma just hit, men tankemönstret återkommer också i andra frågor. Det är därför alltid nyttigt att höra utländska röster om vår situation.

Av någon anledning var den svenska skådespelerskan Sofia Helin inbjuden till det nederländska pratprogrammet "Jinek", där hon uttryckte sin förfäran över landets legala prostitution och de berömda fönstren. Vad hon kommer att säga kan ni gissa, men det intressanta är hur oförstående de övriga kvinnorna verkar vara. Särskilt absurt blir det förstås när hon slänger sig med begrepp som "postpatriarkalt", det upplysta stadiet som Sverige har uppnått.






Jag har bott i Amsterdam i många år och inser därför hur främmande Helins resonemang måste te sig. Jag har aldrig hört en kvinna där tycka att den öppna prostitutionen är fruktansvärd. Det är en del av staden och något av ett turistmål. Kvinnorna i fönstren betalar hyra för dessa och skatt på inkomster.

Mer upplysande än klippet i sig, är de nederländska kommentarerna när det delades på Twitter:

"Om en kvinna vill göra detta (och jag känner dem), vem är du i guds namn att fördöma det? Vill du driva dem till den illegala världen, där de inte har några som helst rättigheter eller skyldigheter längre? Vilken total sopa."

"Ja, till skillnad från Sverige där det är gratis för 'flyktingar'."

"Det är någonting i det svenska dricksvattnet. Jag vet inte vad det är, men det är inte bra."

"I hennes eget land plockas de gratis på gatan, eftersom Sverige i sin godhet inte gör någonting åt det. Men det sade hon ingenting om."

"Prostitution är lika gammalt som mänskligheten. Män säljer sig själva lika mycket, som gigolo. Det är ett fritt val. Mot misshandel av prostituerade, med mera, måste man agera. Men ja, människa från Sverige, håll tyst. Som om det skulle gå så bra där."

Så fortsätter det, och min huvudpoäng är inte vad som är rätt och fel, utan att den svenska synen på saker och ting inte nödvändigtvis uppfattas som överlägsen i resten av världen. Den stora mängden våldtäkter i Sverige, liksom att prostitutionen helt enkelt sker på andra sätt, har noterats även utomlands.

Här fortsätter annars allt som vanligt även i dag:

Belysning och givetvis fritidsgårdar

Hanna Höie kan nöjt summera alla
käcka förslag mot gruppvåldtäkter.

På natten mellan fredag och lördag våldtogs en 17-årig flicka brutalt av flera gärningsmän i Malmö. Det var den tredje händelsen av detta slag i samma del av staden. Med anledning av detta organiserades i kväll ett möte för de boende i Sofielund, under en Hanna Höies ledning. Själv kunde hon föreslå...fritidsgårdar:

"Det har varit en angelägen fråga väldigt länge och det handlar om vilka andra alternativ vi har för våra ungdomar i de här stadsdelarna. Femton till sjutton år är en extremt sårbar ålder, och det finns ingenting för dem här."

De stackars ungdomarna hade alltså tråkigt, "ingen lokal", och då är det lätt hänt att man i stället ger sig ut för att våldta någon. Så kan det gå när "våra ungdomar", alltså förövarna, är sårbara. Övriga förslag handlade om demonstrationer, Facebookgrupper, kurser i självförsvar, kvinnostrejk och att invånarna på eget initiativ skulle lysa upp mörka platser. Nu kanske någon undrar hur en sammankomst kan bli så häpnadsväckande verklighetsfrånvänd, men Hanna Höie står för precis allt det som de flesta misstänker redan när de ser hennes bild.

Följaktligen gavs redan vid inbjudan till mötet en instruktion:

"Obs! Du som tror att våldtäkt är något som begås av förövare med en viss hudfärg, som talar ett visst språk eller kommer från en viss kultur är inte välkommen."

Hur kan i detta läge politisk korrekthet vara det absolut viktigaste? Sammankomsten kallades för "öppet möte", men även på Facebook var det viktigt att göra en markering:

En titt på Hanna Höies övriga inlägg visar att hon är bland de absolut minst lämpade att diskutera denna fråga. De ideologiska glasögonen är tjocka, röda och vänsterfeministiska. Hon skriver också artiklar på Fria Tidningar, där vi under rubriken "Feminism är antifascism" bland annat får veta:

"Patriarkatet är lika helyllesvenskt som surströmming och att fira midsommar."

Samtidigt förespråkar hon, vilket är lika paradoxalt som det är väntat, ett inflöde av afghanska män:

"I kväll lyfter ännu ett plan lastad med ungdomar som kom hit som barn för att söka skydd i Sverige. Det lyfter från Landvetter med destination Kabul . Många av flygplanets ofrivilliga passagerare har knappt varit i Afghanistan, utan växt upp i flyktingläger i grannländerna."

Mot meningsmotståndare ska våld användas:

"Att engagera sig i den antifascistiska rörelsen var ett mycket rationellt val. Det handlade helt enkelt om överlevnad. Icke-våldet som de politiska generationerna före oss predikade var en lyx vi inte hade råd med."

Vidare är hon förstås för romska tiggare, för Palestina, för islamisk klädnad på stranden, samt viktigast av allt:

Låt oss då avslutningsvis återvända till sakfrågan och mötets förbjudna aspekt. Eftersom inget signalement har angivits, tvingas vi tillämpa den logik livet i demokraturen har lärt oss. Faktum är att redan brottets natur, sexuellt överfall i grupp, talar för att förövarnas bakgrund finns utanför Europa. Frånvaron av signalement är ytterligare en indikation på att det förhåller sig så.

Denna insikt löser i sig inte brotten, men ängsligheten och den ideologiska styrningen gör att man inte ens kan närma sig ett verkligt förebyggande arbete, utan får förslag om fritidsgårdar och undervisning i skolorna. Utan tvekan behövs både ökad polisiär närvaro och hårdare straff, även för yngre förövare vid en brottslighet av detta slag. Dessvärre måste också hela befolkningen, åtminstone temporärt, anpassa sig till det nya Sverige, och inse att man sannolikt inte kan röra sig hur som helst i en stad som Malmö. En förebyggande åtgärd är naturligtvis också en stoppad asylinvandring, vilket inte kommer att förhindra alla framtida våldtäkter, men åtminstone gör att situationen inte spårar ur ytterligare.

En klumpig flört med mitten

På vänstersidan ETC skriver Åsa Petersen under rubriken "Debattklimatet är på väg helt åt skogen", men det visar sig snart att hon är mindre upprörd över dålig ton, än över "högern" i största allmänhet. Inledningen blir storslagen:

"Jag sätter en ära i att vara kritiker, att våga ifrågasätta även den arbetarrörelse jag är sprungen ur. Det har länge varit min roll i samhällsdebatten och det får mig att stå ut med sådant som är fel. Men ju närmare valdagen vi kommer, desto mer lagspelare blir jag. För att höger alltid står mot vänster."

Det är en något enkel bild, särskilt då inte alla samhällsfrågor kan placeras på den egentligen ekonomiska höger-vänster-skalan. Det löser hon förstås genom att använda den där helt felaktiga placeringen längst ut:

"Riksdagsvalet 2018 kan vara det viktigaste på länge, på det sättet. Nu står inte bara höger mot vänster. Nu står vänster (och än så länge mitten) mot höger och extremhöger. Att låta en moderat bli statsminister är att släppa in Sverigedemokraterna, med rötterna i nazismen, i regeringsunderlaget."

Berättelsen om dessa rötter har blivit ett slentrianmässigt tillägg, som aldrig kräver någon vidare analys. SD var inte heller vid bildandet nationalsocialister, men även om det vore så, spelar det i dag någon roll? Partiet har uppenbarligen haft rätt hela tiden och har varit det enda alternativet för den som insåg vart utvecklingen skulle leda. Om någon på 1980-talet hade sagt att vi inom ett par decennier skulle ha skottlossningar varje vecka, moskéer i varje stad och självmordsbombare i Stockholm, skulle det ha avfärdats som rena hjärnspöken.

Att Petersens text varken handlar om debattklimat eller ens otäcka sverigedemokrater, utan helt enkelt om att Stefan Löfven ska regera vidare, blir allt tydligare:

"Det är på väg helt åt skogen. När Ulf Kristersson, Moderaternas blivande partiledare, i riksdagens debatt svarar Vänsterpartiets Ulla Andersson: 'Oavsett i vilken kommunistblaska du läst det så är det fel'. När Centerns Annie Lööf vägrar att liera sig med Sverigedemokraterna och straffas på nätet, med sexistiska fotomontage av henne i säng med Stefan Löfven."

Det sista exemplet är eventuellt lite lågt, men inte nödvändigtvis sexistiskt, eftersom uttryck som "hoppa i säng med" och "sängkamrater" används tämligen könlöst om politiska samarbeten. Det är knappast heller för att Annie Lööf "vägrar att liera sig med Sverigedemokraterna" som den där sängen dyker upp, utan för att hon misstänks kunna tänka sig en ministerpost i en regering ledd av Löfven, hellre än att sitt utanför i ytterligare fyra år.

Jag har missat att Ulf Kristersson sagt det ovan nämnda, men det var mer roligt än kränkande. Även Vänsterpartiet kan väl få någon känga om rötterna med jämna mellanrum.

Åsa Petersen gör en egen analys:

"Jag fattar att Ulf Kristersson hårdnar i tonen mot Vänsterpartiet för att han vill måla ut dem som lika extrema som Sverigedemokraterna, för att på så sätt avdramatisera Moderaternas närmande till högerextremismen. Och jag förstår att krypskyttet mot Annie Lööf, som hon själv väljer att kalla det, beror på att vissa högerkrafter ser Socialdemokraterna som ett värre alternativ än Sverigedemokraterna."

Själv tycker jag att varken Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna kan kallas för extrema. Det sistnämnda partiet kritiserar EU:s mest omfattande asylinvandring, medan det andra kan ses som ett vänsterpopulistiskt bihang till Socialdemokraterna. Det mest extrema partiet sitter snarare i regeringen, där de gör allt för att maximera asylinflödet och rentav lyckas få in islamister på ministerposter. Moderaternas närmande till SD är inte särskilt dramatiskt, utan helt nödvändigt parlamentariskt och troligen inte heller stötande för de flesta moderata väljare.

Problemet med Annie Lööfs ambivalenta hållning handlar inte om vilket parti som är värst, utan om att hennes position kan innebära ytterligare fyra år med Stefan Löfven som statsminister.

När en vänstermänniska vill tala om god ton, vet man vilket namn som ska dyka upp:

"Men jag kan inte acceptera det. Jag vägrar att finna mig i en samhällsdebatt där nättrollen börjar sätta tonen även i riksdagen. Jag kan inte förstå att Moderaterna inte tar tag i en sådan som Hanif Bali, som skriver 'Låt dem strejka ihjäl sig' om afghanska flyktingungdomar som kämpar för sin rätt till liv."

Nej, de kämpar inte för "sin rätt till liv", utan för rätten att stanna i Sverige även efter avslag. Av vänstern tolkades givetvis Hanif Balis tweet bokstavligt, trots att det var alldeles uppenbart att han snarare menade "tills de tröttnar". Samtidigt ska vi komma ihåg att riksdagsledamöter ur vänstern inte nödvändigtvis alltid håller en god ton i sociala medier.

Twittervänsterns hatobjekt provocerar här genom att lyfta fram ett antal
symboler för amerikansk altright: Grodan Pepe, ett glas mjölk och ok-tecknet.

Föga förvånande tillhör Åsa Petersen själv tydligen den goda sidan, den enda med lösningar:

"Vi andra får inte låta det ske. Vi måste svara med verklig politik. Tala om välfärdens styrning, skattenivåer, meningen med det gemensamma samhället och hur det ska byggas. Skola, sjukvård, äldreomsorg, socialförsäkringar, bostadsbyggande, infrastruktur, forskning, flyktingmottagande, utrikespolitik."

Det är inte fel att fokusera på sakpolitik, men hur har regeringen levererat på dessa områden? Fungerar exempelvis skola och sjukvård tillfredsställande? Kan man tala om att bygga ett gemensamt samhälle när man under ett år har släppt in 163 000 asylsökande? Jag tror att många socialdemokraters självbild säger att deras parti gör allt detta automatiskt, redan genom sin värdegrund, vilket gör konkreta resultat närmast överflödiga.

Åsa Petersen fortsätter:

"Verklig politik, om verkliga saker, är även det enda som kan få stopp på människors sviktande tilltro till välfärden. Som högerpopulistiskt tal om 'systemkollaps' både underblåser och utnyttjar."

Nu var det ju inte "högerpopulister" som myntade det där uttrycket och det handlade inte om hela samhället, utan om Migrationsverkets mottagningssystem. Det är knappast invandringskritikers fel att infantila röster i debatten vill avfärda alla problem med trams om att man inte ser någon kollaps när man tar en promenad eller frågar om julgranen har brunnit upp. För övrigt är invandringspolitik i högsta grad "verklig politik".

Innan Petersen kommer till det avslutande styckets vanliga nonsens kring "rumsrena" och "människovärde", skymtas det egentliga budskapet:

"Det finns en tid efter valdagen, då politiker från vänster till mitten förmodligen kommer att behöva hitta nog med enighet för att bilda ett regeringsunderlag som håller extremhögern borta från makten."

Just det, för att samla en majoritetsregering kommer sannolikt vänsterblocket behöva även ett par borgerliga småpartier. Man kan fortsätta att regera i minoritet, men då kan SD fälla varje avgörande där de traditionella blocken tycker olika. Oavsett om "De rödgröna" eller "Alliansen" får fler röster än den andra konstellationen, ligger det gula blocket stabilt i mitten som vågmästare.

Valet nästa höst, och dess efterspel, är faktiskt lite spännande. Vi kan få någon sorts vänsterliberal regering, med Stefan Löfven som statsminister, men vi kan också för första gången få se SD utöva ett verkligt inflytande.

Centerpartiet försöker navigera kring afghanerna

Debattartikeln i SvD är undertecknad av Johanna Jönsson,
partiets migrationspolitiska talesperson, och Annie Lööf.

Centerpartiet befinner sig nu i en intressant situation. Förvisso kan vi definitivt inte lita på de andra allianspartierna, men Centerpartiet är det enda som verkligen brinner för fortsatt massinvandring. Det ligger också relativt högt i opinionen, kring 10 procent, och vi kan misstänka att många av de nya anhängarna uppskattar asylvurmen. Sådana människor finns ju också. Dessa vill man inte stöta bort, samtidigt som man säger sig vilja se en annan regering.

Saken ställs nu på sin spets genom regeringens märkliga förslag att göra undantag för en mycket specifik grupp utan asylskäl. För att visa ett motstånd mot regeringen, och samtidigt försöka behålla någon sorts trovärdighet som asylparti, skriver Annie Lööf och Johanna Jönsson i dag ett inlägg på SvD. Som så ofta i detta ämne, måste inledningsvis ett par stycken visa en sorts allmän medmänsklighet, innan man vågar göra något som helst ställningstagande:

"Många ensamkommande unga lever idag i en osäker tillvaro. Att inte veta om man får stanna i Sverige eller inte, trots att man vid det här laget har varit här i flera år, innebär stor psykisk press. På grund av orimligt långa handläggningstider har tusentals ensamkommande hamnat i en situation där de blivit myndiga innan deras asylärende avgjorts."

Ovanstående resonemang används ständigt av de som brinner särskilt för de afghanska männen, men det bottnar i en lite märklig syn på situationen. Lång handläggningstid är inte ett asylskäl, lika lite som många år i Sverige är det, särskilt i alla de fall där man uppehållit sig illegalt efter avslag. Själva skälet till att de ska utvisas är att de saknar asylskäl, vilket är sant även för de som verkligen var 17 år gamla vid ankomsten. I Sverige går det uppenbarligen att bita sig fast i åratal även efter avslag, antingen genom att hålla sig undan eller överklaga beslut i all oändlighet. Själv skulle jag förstås helst sett att denna ström avvisades redan vid gränsen.

Det är inte svårt att kritisera regeringens förslag, och Annie Lööf har därför självklart ett antal poänger:

"I dess nuvarande form är förslaget fullt av hål och brister. Många frågor är fortfarande obesvarade. Bland annat sätts en godtycklig tidsgräns vid 24 november 2015 för vem som ska omfattas av de nya reglerna. Förslaget innehåller samtidigt en avgränsningsproblematik, där vuxna människor som medvetet ljugit om sin ålder får samma fördelar som de som var minderåriga när de kom. Dessutom ska de styras in i gymnasiestudier istället för att kunna ta erbjudna arbeten och försörja sig själva."

Den sistnämnda aspekten är kanske den allra märkligaste. Dessa individer ska utvisas för att de saknar asylskäl och har fyllt 18 år, men av någon anledning är det viktigt att man ändå genomför gymnasiestudier, eller snarare skriver in sig för sådana.

Förslaget är uppenbarligen ett resultat av kompromisser mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet, där det större partiet vill bjuda på vissa eftergifter, men ändå inte släppa fram det totala vansinnet. Då blir det en sorts amnesti för en viss grupp, med en viss ålder och ett visst ankomstsintervall, samt den där inskrivningen utan prestationskrav. Regeringen visste inte själv hur många som skulle omfattas, men senare uppskattningar pekar mot 8 000 - 10 000 personer.

Sedan övergår Centerpartiets utspel till det där positionerandet som ska blidka asylvurmarna:

"Centerpartiet föreslog därför redan i somras förändringar som skulle innebära att den som var minderårig när asylansökan lämnades in inte skulle straffas på grund av långa handläggningstider. Det står vi fast vid. Vi anser även att särskilt och synnerligen ömmande omständigheter bör återinföras." 

Straffas? Låt oss komma ihåg vad detta faktiskt handlar om: afghaner som har rest genom ett tiotal säkra länder och i många fall är uppvuxna i det föga konfliktdrabbade Iran. Resan hit är en chansning, en sorts investering för bättre framtidsmöjligheter, inte bara för den "ensamkommande", utan ofta för en hel familj, som kanske också bor i Iran eller Pakistan. Asylrätten skapades inte för kunna förflytta människor från fattigare länder, och "ömmande omständigheter" innebär ett avsteg från den principen. Framför allt finns det enormt många människor i världen vars omständigheter är betydligt mer ömmande än de afghanska männens.

Mot slutet av debattartikeln får vi motiveringen till varför Centerpartiet kommer att rösta nej:

"Det är regeringens ansvar att lägga fram en proposition som är väl genomarbetad och som tar hela den här frågan på allvar. Det är enda sättet för att få stöd för sin politik i riksdagen. Av den information vi fått hittills finns det fortfarande en hel del arbete kvar för att Centerpartiet ska kunna stödja förslaget."

Detta innebär ett dubbelt hyckleri. Centerpartiet hycklar dels om att de afghanska männen skulle vara en ömmande grupp, dels om att positioneringen skulle handla om att förslaget inte är tillräckligt genomarbetat. Jag är tämligen övertygad om att det snarare handlar om att man både vill behålla väljare och finnas kvar i Alliansen, en konstellation som dessutom behöver stöd från Sverigedemokraterna.

Det är mycket bisarrt att den aktuella gruppen har blivit den mest omhuldade i Sverige, men det bedrivs en konstant kampanj för den, både från medier och aktivistgrupper. På Twitter sitter kvinnorna i "Vi står inte ut" och "Låt de unga stanna" nu och fokuserar på att åldersbestämningar skulle vara "ovetenskapliga", som om de skulle bry sig om huruvida dessa individer är 17 eller 19 år gamla. Vilka de är och hur de försöker framställa sitt engagemang framgår redan av deras profiler:

När den twittrande skojaren Amir Nabizadeh, som har fått uppehållstillstånd, sitter och beklagar sig över Sverige, skickar dessa människor små hjärtan till honom, eftersom de har så mycket härliga känslor:

Om de hade velat göra en verklig insats, skulle de till exempel kunna skicka pengar till Svenska Afghanistankommittén:

Organisationen skriver också bland annat:

"SAKs verksamhet riktar särskilt in sig på att nå ut till de allra mest utsatta grupperna. Därför bedrivs arbetet på den fattiga afghanska landsbygden och med särskild inriktning mot kvinnor, barn och människor med olika former av funktionsnedsättning."

Jag behöver knappast ännu en gång påpeka att de miljarder som läggs varje år på afghanska män i Sverige skulle göra fantastiskt mycket större nytta i Afghanistan, för människor som dessutom har det betydligt svårare.