När samma sak diskuteras i Belgien

I Sverige har vi nu haft en meningslös debatt om huruvida Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti eller ej, och inför en kommande regeringsbildning gör framför allt Anna Kinberg Batra sitt bästa för att låtsas som att partiet inte finns och att hennes lilla koalition verkligen kommer att få majoritet.

Generellt sett ligger de länder som jag särskilt bevakar, Nederländerna, Belgien och Frankrike, något decennium före Sverige när det handlar om all debatt kring invandring och det mångkulturella samhället, men denna vecka dök exakt ovanstående frågeställningar upp i en debatt i Belgien. Är Vlaams Belangs företrädare Filip Dewinter rasist, och kan man sluta försöka isolera partiet och rentav samarbeta med det?

Vi ska nu se ett litet klipp från en 20 minuter lång debatt mellan Belgiens statssekreterare för asyl och migration, Theo Francken, från det mjukt nationalistiska N-VA (Nieuw-Vlaamse Alliantie), och Filip Dewinter, veteran från det nationalistiska och självständighetssträvande Vlaams Belang. N-VA har sedan sitt bildande 2001 tagit en hel del röster från Vlaams Belang, som ständigt anklagar N-VA, och inte minst just Theo Francken, för att inte vara äkta nationalister och i regeringsställning inte göra det som krävs. På senare tid har Vlaams Belang återigen vuxit, men omgärdas fortfarande av den isolering, cordon sanitaire, som de övriga partierna har tillämpat sedan 1990-talet.

Jag visar detta lilla klipp för att det avhandlar exakt det som nu diskuteras i Sverige kring SD, men där vi ser att denne företrädare för N-VA faktiskt vill bryta Vlaams Belangs isolering och dessutom vägrar att kalla Filip Dewinter "rasist". Jag hoppas kunna texta klippet i sin helhet, för det är trots allt fascinerande att se en debatt om invandringspolitik där ingången, till skillnad från i Sverige, handlar om vem som vill se striktast regler på migrationsområdet och där själva rubriken för debatten lyder "Har det mångkulturella samhället misslyckats?". I både Nederländerna och Belgien kallar man ofta det som vi här kanske skulle kalla "pk-eliten" för "den politiskt korrekta kyrkan".

Dagens citat: Stefan Löfven

"Enda chansen för dem att nå nolltolerans är att de lägger ned partiet."

Många oroas av att Donald Trump kan bli USA:s president.
Under tiden är detta vad som styr Sverige.

Sveriges statsminister funderar kring hur oppositionen ska fungera. Även om detta uttalande främst lär mötas av gäspningar, är det faktiskt anmärkningsvärt att regeringschefen föreslår att andra partier ska avskaffas.

Genom proklamerandet av denna nolltolerans, satte partiet sig i en rävsax. När det skedde varnade många betraktare för just det som skulle komma. Inte en enda gång har en meningsmotståndare hyllat initiativet som ett sätt att hålla partiet fritt från exempelvis rasism. I stället har det enbart hånats på det sätt som Stefan Löfven nu gör, och ett antal exempel har lyfts fram som meningsmotståndare anser bryter mot nolltoleransen. Resultatet har, precis som några varnade för, i praktiken blivit att grupperingar som IRM, Expo och Researchgruppen nu styr vilka som ska uteslutas från partiet och vilka som får vara kvar.

Låt oss fundera lite kring denna nolltolerans och Löfvens uttalande. Ordet "nolltolerans" verkar han omtolka till "nollvision" eller helt enkelt 100 procent korrekt. Går det att nå en nivå där ingen medlem någonsin berättar en vulgär anekdot eller skickar ett olämpligt mejl till en vän? Nej, det tror jag knappast och visst, om det är målet är det lättare att lägga ned partiet. Finns det övertygade rasister i SD eller personer som har en benägenhet att säga idiotier? Det tror jag absolut och jag tror också att det är omöjligt att ha ett parti med tusentals medlemmar där ingen trampar i klaveret någon gång.

Nu till det intressanta. Finns det rasister, rättshaverister och vanliga idioter i övriga partier? Det kan vi nog vara tämligen säkra på, men det får mindre genomslag i media och inget annat parti har heller proklamerat en sådan nolltolerans eller följs av organisationer vars enda syfte är att granska just deras parti. Jag har tidigare nämnt det berömda "valstugereportaget", men jag tycker att vi nu tar och tittar på åtminstone ett sammandrag från det, där vi får se hur de anständiga partierna resonerar kring invandring:

Jag tycker att det är mycket olämpligt även för lokalpolitiker att tala om "kolsvarta såna där", men så här låter det ofta när vanliga människor talar. Om vi så spelade in självaste Erik Ullenhag dygnet runt är jag övertygad om att vi skulle fånga upp fraser som skulle kunna ses som rasistiska, sexistiska eller homofobiska. För mig är ingenting av det här dramatiskt. Jag har träffat svarta människor som kallar sig själva för "negrer", romer som alltid säger "zigenare" och unga tjejer som talar om sig själva och sina vänner som "blattar". Iranskan som under en tid klippte mig uttalade sig gärna nedsättande om somalier. I vardagen flyger dessa uttryck och fraser mellan människor och en diskussion som är mindre städad än den offentliga frodas. 

I detta sammanhang kan jag för övrigt rekommendera en någorlunda intelligent film från 2004 som avhandlar fördomar och rasmotsättningar i Los Angeles:

Jag skulle gärna se att SD lade ned den officiella nolltoleransen och i all enkelhet uteslöt medlemmar som efter ett par varningar fortfarande inte fungerar eller avviker allt för mycket från partiets officiella ståndpunkter. SD har inte nödvändigtvis fler dårar än något annat parti, men det osunda flödet mellan kotterier, organisationer som Expo och medier ger en bild av ett ständigt kaos med konstanta övertramp. 

Dessa "skandaler"

Redan efter "järnrörsskandalen" uttryckte medierna förvåning över att det viktiga avslöjandet inte verkade påverka Sverigedemokraternas opinionssiffror. Jag tror att denna förvåning var alldeles uppriktig och jag tror att dessa mediemänniskor faktiskt föreställde sig att filmklippet närmast skulle utplåna partiet. Så blev inte fallet, mediemänniskorna gnuggade sina huvuden, och har sedan dess uppgivet konstaterat att allting "rinner av" detta parti på något obegripligt sätt.

I mediekretsar, men knappast någon annanstans, anses man fortfarande uppnå höjden av fyndighet om man petar in ordet "järnrör" i något sammanhang där SD nämns. Sedan dess har vi med jämna mellanrum bjudits på någon bild, uttalande eller filmklipp, som vi förstår ska utgöra en ny skandal. Det senaste exemplet är ett filmklipp där ekonomisk-politiske talesmannen Oscar Sjöstedt drar en anekdot om några tyska kollegor som han ska ha haft, en sekvens som verkar ha lämnats in till hatbloggen IRM av någon kollega som en del i det eviga maktspelet.

Det mest fascinerande, eller snarare patetiska, är hur dessa olika inspelningar alltid skildras. På en vardaglig situation tillämpar man en mycket allvarsam politisk analys och skruvar för säkerhets skull sedan upp denna ytterligare några steg. Om någon vid ett tillfälle använder ordet "hora", vittnar det om en djup sexism, förekommer ordet "neger" i ett skämt, utgör det ett allvarligt fall av rasism och afrofobi. Fallet med Oscar Sjöstedt är särskilt fånigt, då hans anekdot framför allt gör narr av några före detta kollegor, men som nu på fullt allvar utmålas som antisemitism. Om någon ska bli kränkt av denna senaste filmsnutt, vilket ingen behöver bli, är det tyskar, som sedan länge är trötta på att förknippas med vad som trots allt endast var tolv år av deras historia. Tyskar har oändligt mycket mer att göra med CDU än med NSDAP.

Samtidigt har någonting liknande utspelats i USA, där man har hittat en ljudinspelning från 2005 där Donald Trump uttrycker sig någorlunda grovt om kvinnor:

För några år sedan kunde man ha sagt att de förfärade reaktionerna var typiska för det puritanska USA, men eftersom Sverige alltid följer detta land hack i häl, reagerar vårt etablissemang nu på exakt samma sätt. Själv är jag inte det minsta chockerad, vilket jag inte heller var av filmsnutten från stockholmsnatten. Så där kan män, och kvinnor för den delen, prata med varandra, och så där kan det tjafsas fram och tillbaka på festnätterna. 

Fenomenet med uppmärksammade "skandaler" av detta slag kan leda oss till två slutsatser. Antingen handlar det om ren politisk manipulation, eller så har de som påstår sig förfäras levt ytterst skyddade liv. För den första varianten talar att de som förfäras är politiska motståndare, som plötsligt chockeras av att de partier och de personer som de ändå hatar gör någonting som de ogillar. Störst hycklare i detta sammanhang är förstås just IRM, vars hela syfte är att försöka svartmåla SD, men ändå tycker att den ene eller den andre ska uteslutas för att denne tydligen inte passar in i SD:s plötsligt utmärkta värdegrund.

Hyckleriet framgår också av att det vänsterliberala etablissemanget av någon anledning inte förfäras på samma sätt av sina egna företrädare. I klippet ovan säger Donald Trump ungefär att han kan närma sig kvinnor hur han vill enbart för att han är känd, medan demokraten Bill Clinton ständigt verkligen utsatte kvinnor för rena övergrepp. Inte heller blev det år av skriverier efter att Lars Ohly gav långfingret till en högerdebattör när han trodde att kameran inte såg honom:

Idag, åtminstone om en patriot hade gjort samma sak, skulle det också ha påpekats att debattören ifråga var kvinna och lite lätt rasifierad. Betyder då detta långfinger att Vänsterpartiet är sexister och rasister? Nej, naturligtvis inte, även om det möjligen kan ses i ljuset av deras allmänna syn på demokrati och åsiktspluralism. Vi känner till Lars Ohlys historia och attityd, vilket inte gör det långsökt att anta att han helst skulle ha velat klippa till Marie Söderqvist ovan. 

Är det då så att jag försvarar allt som SD gör bara för att det råkar ligga mig själv närmast bland riksdagens partier? Nej, jag tycker bara att det som lyfts fram är så enormt fånigt. Det, kära journalister, tror jag är det verkliga skälet till att era "avslöjanden" inte sänker partiet. Det som ni plockar fram är alldeles för futtigt och mjölkas alldeles för intensivt. Man kan kritisera SD för exempelvis toppstyrning eller hur uteslutningar används, men inte för ett skämt någon skickat till sin sambo. På samma sätt tycker jag inte att Per Gahrtons rattfyllor säger någonting om Miljöpartiet, medan mängden islamister i partiet däremot spelar roll.

Helst skulle jag vilja be svenska medier att börja göra seriösa granskningar av de politiska partierna, deras förslag och vad de åstadkommer, men sannolikt är det lönlöst. Vi kommer nog även fortsättningsvis att matas med små pinsamheter här och där, vilket inte heller kommer att påverka våra partival det minsta.

Marine Le Pen påminner om EU:s irrfärder

Inför Europeiska rådets kommande toppmöte den 20 oktober i Bryssel, ville Marine Le Pen i förrgår i parlamentet peka ut några av de "irrfärder" som hon tyckte att unionen befann sig på. Vid dessa toppmöten deltar medlemsländernas stats- eller regeringschefer, samt EU-kommissionens och Europeiska rådets ordförande.

Manfred Weber tillhör det konservativa tyska CSU och är gruppledare för parlamentsgruppen EPP, där våra egna moderater och kristdemokrater ingår.

Cecilia Hagen - en liten studie i fördumning

Jag funderade ett tag på huruvida det skulle vara mödan värt att överhuvudtaget kommentera Cecilia Hagens alster i gårdagens Expressen. Det berodde inte främst på att alstret höll en alltför låg nivå för att förtjäna någon uppmärksamhet, eftersom en sådan princip skulle leda till att jag skulle behöva nonchalera det mesta som publiceras på etablerad medias opinionssidor. I detta fall beror det på att skribenten, Cecilia Hagen, tas på allvar av lika få som Henrik Arnstad, men till skillnad från den senare inte heller gör några sådana anspråk. Eller som hon själv skriver i denna senaste krönika:

"‪Jag skriver inte nyhetstexter, jag skriver, sen mer än fyrtio år, en sorts krönikor där allt inte alltid ska läsas bokstavligt."

Det där är en mycket bekväm ursäkt som kan användas för allt man säger och skriver, och den har följaktligen använts förr. Tankarna går förstås omedelbart till Golnaz Hashemzadeh berömda alster om den pratglade brandmannen i Boden, som visade sig helt bestå av lögner, men som fick vara kvar i DN med tillägget att innehållet inte skulle tas "bokstavligt", vilket annars är lätt att göra när man läser om det som ska vara personliga upplevelser.

Nåväl, texten som Cecilia Hagen nu förklarar inte nödvändigtvis ska tas bokstavligt hade rubriken "Hur ska man bli av med de mänskliga brunråttorna?" och utgick från Anne Rambergs utläggningar om råttor som skulle förpassas till rännstenen, vilket gäller alla som inte delar hennes egen värdegrund. Jag föreställer mig att Anne Ramberg är precis den typ av människa som beundras av personer som Cecilia Hagen och det skulle möjligen förklara den lilla hyllningen som dyker upp i texten:

"Det är de där andra rådisarna jag skulle vilja utplåna på ett värdigt vis. De bruna. Dem som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skrivit om i sina senaste bloggar. Läs!"

Observera att det alltså är samma människor som kallar oliktänkande för "råttor", och talar om att "utplåna" dessa, som samtidigt anses stå för den fina människosynen. Större delen av Hagens krönika ägnas åt olika observationer av djurvärldens råttor, men så blir det dags för lite politik igen:

"Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?"

Men visst, det ska ju inte tas bokstavligt. Problemet med denna retorik är inte huruvida Hagen och Ramberg bokstavligen vill ta död på meningsmotståndare, utan som vanligt att debatten förblir så oerhört fördummad. Viktiga frågor reduceras till en kamp mellan ont och gott, och människor antar vissa hållningar för att försäkra sig om sin plats bland de goda, så mycket enklare än att behöva tillhöra "råttorna". Att läsa Cecilia Hagen är lite nedslående, därför att det är väldigt mycket hon inte verkar förstå, men ändå tar upp i någon sorts förvirrat tankeflöde. Allt tal om råttor får henne att nämna det gamla seriealbumet "Maus", utan att hon förstår varför möss användes i symboliken, för att sedan snurra vidare:

"Apropå serieteckningar, häromdagen hittade jag i mitt Facebookflöde Nanna Johanssons 'Medias beskrivningar av SD i nio enkla steg' från tidningen Arena i december 2012. Där skildrar hon normaliseringsprocessen på kornet. Jag tror att vi hunnit till steg 5 nu. Må vi inte komma längre än så."

Nej, hon skildrar överhuvudtaget ingen process "på kornet". Det är bara det sedvanliga tramset som gäller som fyndigheter inom vänstern. Den nämnda teckningen uttryckte en viss bitterhet över att medier inte längre alltid lade till "rasistisk" framför partinamnet, vilket då skulle vara ett led i att de i stället blev hyllade och slutligen det enda partiet.

Cecilia Hagen har nu gjort en alldeles egen analys och kommit fram till att vi enligt denna skala alltså befinner oss vid steg fem, som innebär att man lägger till "det svenskvänliga partiet". Det har jag nog aldrig hört, och jag tror inte heller att medierna kommer att börja använda "det supersnälla solskenspartiet som bjuder alla på glass", men det skulle vara välkommet om man slutade med dessa etiketter helt och hållet. Hur bisarr denna iver är framgick exempelvis när Expressen lyckades skriva om "den ideella organisationen Inte rasist men.." i samma mening som "hatsajten Avpixlat".

Hagens senaste alster, förutom garderingen om bokstavstolkningar, handlar om att Astrid Lindgren inte skulle ha tyckt om "vår tids populistiska och extremistiska strömningar". Man skulle lika gärna kunna hävda att hon inte skulle ha tyckt om det som utspelas i det mångkulturella samhället heller, som ju befinner sig en bra bit från Bullerbyn, men det är alltid fel att rycka avlidna personer ur deras egen tid och föreställa sig vad de skulle ha tyckt om det ena eller andra. Cecilia Hagen kan dock berätta en hel del om vad just Astrid Lindgren skulle ha gjort idag, bland annat inför "organiserade näthatare":

"Hon kanske hade tvingat dem att börja läsa hela artiklar i stället och fundera en stund över dem, i stället för små missvisande snuttar ryckta ur sitt sammanhang. Möjligen hade hon rentav fått dem att stava sig igenom någon rolig bok som de sen kunde rekommendera på nätet i positiva ordalag. Hon hade säkert lyckats.
[...]
Hon hade sagt: 'Sluta rasista! Sluta nazista! Sluta terrorista och extremista!' "

När en person som Cecilia Hagen, som varken verkar vara iögonfallande klipsk eller bildad, menar att oliktänkande behöver "stava sig igenom" en bok, blir det tämligen komiskt. Om vi nu ska lära oss något av hennes spretiga texter, och mina säkert lika spretiga kommentarer om dem, är det att de kanske ändå ger en bild av hur situationen ser ut för en välmående, men i övrig mycket enkel, människa ur de bättre klasserna. Det kan verka obegripligt att någon fortsätter att oförtrutet rösta på Moderaterna eller Socialdemokraterna, alldeles oavsett hur stort förakt för svensken dessa uppvisar, men kanske blir det logiskt om man därmed försäkras en plats bland de goda i en Astrid Lindgren-bok. Till det ska läggas att invandringskritik gör dig till en råtta och varje alternativ nyhetskälla är en "hatsajt", vilket gör valet än mer självklart.

En gång i tiden delade jag faktiskt själv ut material för SD och fick från en kvinna verkligen kommentaren "Jag tycker inte om er människosyn". Motfrågan "Hur ser den ut då?" fick däremot inget svar, eftersom inget fanns och hennes indoktrinering avslöjades av själva ordvalet. Precis som Cecilia Hagen vill välja rätt lag i "Bröderna Lejonhjärta", vill många människor hellre välja ett "anständigt" än ett förfärligt parti och hellre följa en "ideell organisation" än en "hatsajt". Och informationskriget fortsätter...

Ännu ett försök att försvara ofri debatt

Då var jag tillbaka vid tangentbordet, efter ett uppehåll som några påpekade varade lite längre än de aviserade två dagarna. Å andra sidan kan vi notera att svensk debatt knappast utvecklas avsevärt under ett par veckor och jag tänkte att vi kunde inleda lite försiktigt med just ett utmärkt exempel på denna tröghet.

Kristina Lindquist, som den senaste tiden gjort sitt bästa för att profilera sig bland DN:s alla motståndare till fri debatt, bjuder idag på ett alster under rubriken "Vad är det ni vill debattera med extremhögern?". Intressant nog verkar hon nästan själv inse att hon inte har så mycket nytt att komma med:

"Vi har tuggat igenom det här sega köttet några gånger nu: GP:s politiska chefredaktör sitter med osviklig tajming i radio och talar om vikten av att ”civilisera” SD. SVT bjuder in Nya Tider till debatt och pudlar sedan under interna protester. Såväl Jasenko Selimovic som Åsa Linderborg lyfter fram vikten av att tala med extremister."

Likt läsaren i vilken totalitär stat som helst, och kanske ligger det gamla Östeuropa närmast till hands, har sannolikt mången svensk vid det här laget lärt sig att tolka både nyheter och opinionstexter för att göra dem begripliga. Sålunda förstår vi att utgångspunkten är att SD är en sorts monster, som det är lönlöst och farligt att försöka "civilisera", liksom vi vet att "extremister" ska översättas med vem som helst som har ifrågasatt omfattande invandring till Europa.

För Kristina Lindquist är frågan om yttrande-, tryck- eller åsiktsfrihet mycket enkel och hon är inte ensam om sin hållning: Det som hon accepterar kan accepteras och det som hon ogillar bör förpassas från alla rum. Observera att de övriga som åsyftas ovan har valt en något mer eftertänksam linje, vilket är själva skälet till varför de alltså ska fördömas. Alice Teodorescu är liberal, men inser att varje borgerlig konstellation i Sverige numera är beroende av åtminstone passivt stöd från SD. Följaktligen hoppas hon att man kan slipa till SD i så hög grad att det fungerar som ett stödparti. Inte storslaget, möjligen inte genomförbart, men framför allt inte särskilt förfärande.

Jasenko Selimovic (L) är i alla sammanhang helt ointressant som debattör, annat än möjligen som indikator på var debatten befinner sig, eftersom han är en skamlös opportunist som säger vad som helst som han känner ligger precis taktiskt rätt i just ett speciellt ögonblick. Åsa Linderborg, däremot, intar ofta principiella ståndpunkter och menade i fallet med Bokmässan att man nog borde låta även bokförlaget Alternamedia medverka, särskilt om temat är "yttrandefrihet".

Kristina Lindquist plockar rentav upp det mycket gamla och mycket trötta uttrycket "att ta debatten", och dagens alster ska utgöra någon sorts förklaring till varför man inte ska göra det. Hennes huvudargument mot att diskutera med vissa motståndare brukar kallas att dessa då "normaliseras":

"Att verkligen delta i en debatt är att utsätta sig för en risk. Det är risken att låta sig förändras, omformas – och faktiskt övertygas av den andre. Det finns här ett performativt element där man säger till sin motståndare: Jag erkänner dig, och jag erkänner dina premisser. Jag erkänner att dina ståndpunkter existerar som politiska alternativ."

Känner dessa människor aldrig att vad de faktiskt motsätter sig är själva demokratin? Kristina Lindquist må blunda och vägra "erkänna" motståndare och deras åsikter, men likväl finns de där i allra högsta grad. Naturligtvis är det lättare att hävda att endast de egna åsikterna existerar än att behöva försvara dem. Föga förvånande är det vissa frågor och områden som inte får beröras:

"Du kan i praktiken stå oändligt långt ifrån att plötsligt omfamna rutavdraget eller fastighetsskatten, men de frågorna utgör ingen absolut förutsättning för vår gemensamma existens. När det gäller extremhögern och frågan om det grundläggande människovärdet är läget ett annat. Då är vi inne på själva arenan där debatten förs, spelreglerna är upphävda och golvet blir plötsligt till tak."

Det är just därför att invandringsfrågan är en ödesfråga som påverkar alla andra som även den, och framför allt den, måste kunna diskuteras. Kristina Lindquist kan försöka intellektualisera kring debatten hur mycket hon vill, och åberopar till och med en belgisk filosof, men vi vet alla varför dessa personer vill begränsa vad som kan sägas. Det är helt enkelt därför att de kommer att förlora varje debatt, vilket hon mellan raderna också erkänner. Hon utmålar ett bisarrt scenario där två professionella debattörer influerar varandra, vilket knappast lär hända i verkligheten, men risken är att publiken kan dra vissa slutsatser. Hur lite dessa människor har att komma med när de inte längre står oemotsagda har vi sett genom internets födelse och SD:s inträde i riksdagen. Naturligtvis är det då lättare att säga att vissa områden är förbjuden terräng och vissa röster alltid måste tystas.

Själv har jag aldrig riktigt förstått, eller åtminstone inte trott på, de där tankarna på att det ena eller det andra "normaliseras" om det får synas. Låt tusen blommor blomma och låt Miljöpartiet sitta i riksdagen, ha egna publikationer och ställa ut på bokmässor. I mitt sinne kommer fri invandring till Europa aldrig att bli någonting normalt.