lördag 10 juni 2017

"Den postfascistiska verktygslådan"


Anders Rydell tittar på oss med allvarlig blick,
trots att han endast kan erbjuda nonsens.


För ovanlighetens skull ska vi i dag besöka Jönköpings-Posten, där en Anders Rydell vill ställa frågan "Går vi i den fascistiska fällan?". Den uppskattades alldeles särskilt av en läsare:



Det blir lite dumt redan från början:

"Paxtons svarade att 'Jag är försiktig med att använda termen 'fascism' för brett. Men jag anser att Trump utnyttjar fascistiska teman. Han frossar i fascistiska tekniker.' Med andra ord, Donald Trump är inte en fascist enligt en akademisk definition - men han använder redskap ut fascismens ideologiska verktygslåda."

Den där verktygslådan används av många rörelser, exempelvis av Sveriges intoleranta vänster. Donald Trump är ingen ideolog och de eventuella verktyg han använder kommer snarare från hans personlighet och erfarenheter som affärsman. Jag tror inte att han är särskilt insatt i 1920-talets Italien. Rydell börjar sedan närma sig det egentliga ärendet, när det blir dags att upprepa en vanlig lögn:

" 'Avståndstagandet' har dock främst varit semantiskt - att ta avstånd från eller byta ut rasistiska och nedvärderande ord och begrepp. Till exempel talar man om 'kulturer' istället för 'raser'. Medlemmar som inte klarat av att hålla tungan rätt i min har kastats ut. Rörelser från Front national till Sverigedemokraterna har gjort detta. Däremot har det aldrig varit lika självklart att ta avstånd från fascistisk metodik."

Att tala om kultur i stället för ras är ingen taktik, utan en helt annan sak. Koreanska adoptivbarn, exempelvis, är knappast påverkade av koreansk kultur. När han sedan, likt många andra, helt enkelt slänger in ett partinamn som han har hört talas om, blir "analysens" ytlighet uppenbar. Att han skriver "National" med ett litet "n" är förvisso en detalj, men det visar att han helt enkelt inte kan någonting om partiet. Marine Le Pen talar aldrig om olika kulturers eventuella fördelar och nackdelar, men desto mer om "kommunitarism", alltså när olika grupper tenderar att bilda parallellsamhällen och kräva särrättigheter. Rydells resonemang kring vad som utgör denna "fascistiska metodik" är lika märkligt:

"En central fascistisk metod är att bryta ner allmänhetens förtroende för parlamentarisk demokrati, fri press och en demokratisk offentlighet - genom att avslöja dessa som falska, ineffektiva och korrupta. Det handlar om att blotta att bakom dessa förment demokratiska institutioner gömmer sig en makt-, kultur- och medieelit som i själva verket manipulerar och håller tillbaka folket - och naturligtvis det parti eller den rörelse som anser sig företräda dem."

Självklart måste vi kunna kritisera medier och fulspel i politiken. De enda som inte ser dessa problem, viket de gärna förklarar om och om igen, är de som själva ingår i etablissemanget, som när Jan Helin nyligen kunde deklarera att medierna inte alls rapporterade snedvridet om invandringen. Att kritisera detta är inte alls samma sak som att vilja avskaffa fri press och demokrati, snarare precis tvärtom. Rydells huvudpoäng verkar vara att dessa förhatliga aktörer vill provocera för att få en motreaktion, något som tydligen också är "fascistisk metodik":

"Strategin har sedan återupprepats, till exempel när SD köpte affischplats i Stockholms tunnelbana under hösten 2015 för att på engelska be utländska besökare om ursäkt för 'tiggare'. Syftet med denna kampanj var naturligtvis inte att nå turister på Sverigebesök - utan att provocera fram en intern debatt, vilket lyckades när affischerna revs ner och SL efter påtryckningar stoppade delar av kampanjen. Återigen kunde man axla offerrollen och utpeka medier och eliten som censurivrare."

Uppenbarligen finns det ett problem med sabotage och censur, och det är knappast SD:s fel att vänstern fungerar på detta sätt. Varför han sätter "tiggare" inom citationstecken är för övrigt obegripligt. Rydell kan sedan inte låta bli att blanda in Nya Tider i sin förvirring:

"Tack vare Sverigedemokraternas framgångar har även andra i den högerextrema miljön börjat anamma metoden. Det i ljuset av detta vi bör betrakta Svenska motståndsrörelsens demonstration på första maj i Falun och deras försök att delta under årets Almedalsvecka. Men också den högerextrema tidningen Nya Tiders närvaro på Bokmässan i Göteborg. Framför allt Nya Tider har väckt en upprörd debatt om yttrandefrihet, där bokmässans ledning har utsatts för hård kritik. 2017 kommer (i dagsläget) 200 författare bojkotta bokmässan på grund av tidningen tillåts ställa ut, däribland ledamöter i Svenska Akademien som Peter Englund och Sara Stridsberg."

Vad NMR vill uppnå med sina aktioner känner jag inte till, men jag råkar veta att Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg inte var en medveten provokation, varför den nu skulle vara det. I själva verket var det bokförlaget Alternamedia som hyrde montern, och syftet var helt enkelt att sälja böcker och presentera några av författarna. Att hela kulturetablissemanget skulle tala om saken i veckor, och ge tidningen ett par tusen nya prenumeranter, hade ingen kunnat föreställa sig. Att 200 författare detta år känner att de inte ens kan vara där, på grund av en liten monter, säger en hel del om tillståndet i detta land och inte minst om hur dessa människor fungerar. Att skriva om negativa konsekvenser av exempelvis invandringspolitiken anses som vanligt vara oändligt mycket värre än att predika islamism eller låta barn hylla Lenin. Även här visar Rydell att han inte riktigt vet vad han talar om:

"Det finns, vilket de senaste månadernas debatt visat, goda argument både för att bojkotta och närvara på mässan. En fråga vi dock, utöver bojkott eller inte, bör diskutera är högerextrema aktörers strategi att göra intrång i viktiga offentligheter. Vinsten för Nya Tider är uppenbar, stor medial uppmärksamhet - vilket leder till högre besökssiffror, vilket i sin tur motiverar ett högre presstöd."

Besökssiffror? Han tror uppenbarligen att Nya Tider är en nätsida, som dessutom har någonting med presstöd att göra. I verkligheten handlar det beviljade presstödet om antalet prenumeranter på papperstidningen. Att han ser bokförlagets närvaro på mässan som "intrång" visar också hur han och hans gelikar ser på sig själva och en fri debatt. Jag antar att han ser SD:s närvaro i riksdagen på samma sätt, trots att partiets företrädare representerar de väljare som röstat på dem. Som om vi ännu inte förstått denna inställning, förklarar han ännu tydligare:

"Men intrånget har också ett djupare syfte, det handlar i grunden om att förstöra, sabotera och överta demokratiska offentligheter och mötesplatser. För detta syfte har utnyttjandet av yttrandefriheten blivit det viktigaste vapnet i den postfascistiska verktygslådan."

Nonsens. Hur skulle en liten monter kunna "förstöra" för alla andra, eller rentav "överta" hela mötesplatsen? Om nu alla andra bojkottar, vilket de inte kommer att göra eftersom det också handlar om pengar och exponering, är det inte bokförlagets eller tidningens fel. "Hoten" om bojkott är också ett sätt att få exponering. Aldrig har det talats så mycket om serietecknaren Lina Neidestam som när hon förra året poserade med sin bojkott. Ingår den taktiken i den "postfascistiska verktygslådan"?

Mot slutet bjuds vi på ett annat vanligt resonemang:

"Det är viktigt att poängtera att högerextrema och populistiska rörelser inte är intresserade av den juridiska yttrandefriheten, utan den 'upplevda' yttrandefriheten - med andra ord vad allmänheten tror är yttrandefrihet."

Vi förstår att den juridiska yttrandefriheten inte tvingar Bokmässan att hyra ut montrar till alla som vill, men frågan är större än så. Naturligtvis är det ett problem om ett högljutt kulturetablissemang går samman för att med hot tvinga bort en annan utställare. Varför ser inte Rydell det som ett hot mot samtalet, eller rentav ett verktyg i den där fascistiska lådan? Svaret är sannolikt för att han ser sig själv som en del av en upplyst elit, och då är alla verktyg tillåtna.





5 kommentarer:

  1. Det riktigt deprimerande är inte Rydells svammel, det finns människor till allt heter det ju, utan att alla chefredaktörer har en obefintlig hjärna och en obefintlig moral som släpper igenom hat och hets mot människor och troligen är stolta över det.

    Sannerligen ett sorts mänskligt avskum.

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte vad som motiverar Nya tider eller SD att medverka i olika sammanhang. Självklart vet jag också att bokmässan eller ett hotell inte är skyldiga att låta en utställare delta respektive att hyra ut rum och lokaler till någon de inte vill hyra ut till.

    Den juridiska yttrandefrihetens gränser är dock inte riktigt vad som intresserar mig i dessa sammanhang. Om den juridiska yttrandefrihetens gränser kan man lära sig genom att läsa juridiska avhandlingar. De diskussioner som förts på senare tid om Nya tider och om Sverigedemokraterna handlar för mig mer om det offentliga samtalet i Sverige.

    Jag håller å ena sidan inte med dig eller alla skribenter på Nya tider om allt vad ni tycker i olika sakfrågor. Å andra sidan tycker jag inte likadant som Jan Guillou i många frågor. Jag har dock inga som helst problem med att Jan Guillou i offentligheten framträder och för fram sina åsikter. Ibland håller man med och ibland inte.

    Vad det här handlar om är alltså inte en fråga om yttrandefrihetens gränser i juridisk mening. Vad saken handlar om är istället den hyfsat näraliggande frågan om vilket slags offentligt samtal vi ska ha. Där tror jag på en offentlighet där många röster tillåts delta. Jag tror på ett offentligt samtal där vi tillåter djupa åsiktsskillnader. Jag är mycket skeptisk till att skrika ner eller förhindra någon annan från att framföra sina åsikter. På det viset uppmuntras inte människor att tänka och uttrycka sig fritt. Istället är det tyvärr så i Sverige att här härskar Thomas Thorilds devis att "Tänka fritt är stort men tänka rät är större".

    Det offentliga samtalet är inte oviktigt utan det sätter tonen för samtalsklimatet i hela samhället. En ängslig offentlig debatt ger upphov till ett ängslig debattklimat. Människor vågar inte signalera att något är fel om de tror att de därmed sätter sig emot konsensus. Och det är farligt och skadar samhället. Allvarliga samhällsproblem kan på det viset förbli obelysta i långa tider för att ingen vill sticka ut hakan och påtala missförhållanden.

    Ibland läser eller hör jag att vissa uppfattningar är så marginella att de inte förtjänar utrymme i den offentliga debatten. Det kan ju vara sant att allt inte kan ges utrymme. Men med tanke på hur mycket trams som faktiskt diskuterats mer än en gång offentligt skulle knappast en offentlig diskussion om jorden är platt eller rund någon gång skada. Man kan stryka att diskutera frågan om H&M:s senaste reklamkampanj eller diskussionen om någon barnbok för att ge plats åt denna fråga istället.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men måste du vara helt totalanonym för att framföra ovanstående självklarheter?

      Radera
    2. Jag måste väl ingenting men föredrar att vara anonym när jag postar på denna blogg. Att det jag skriver skulle vara självklarheter är inte sant. Det kanske är självklarheter för dig.

      Det är dock knappast självklart i Sverige. Har du lyssnat på journalisterna när de diskuterar och skriver om dessa frågor? Det är väldigt svårt för dem att acceptera att åsikter framförs om de själva inte delar åsikten. De har mycket svårt att acceptera att ett politiskt parti de ogillar hyr en lokal för ett politiskt evenemang. Det är inga självklarheter i Sverige det inte.

      Radera
    3. Jovisst, det är ju bra att man kan vara anonym. Men man är ju rätt nära anonymitet om man tex heter Anders Karlsson, Bengt Berg, Karl Svensson eller liknande vanliga namn. Det blir ju då inte lika avhugget.

      Radera