tag:blogger.com,1999:blog-2595802997937252205.post2568696134307858102..comments2023-09-29T13:56:55.505+02:00Comments on Tobbes Medieblogg: När Göran Greider läser Amnestys årsrapportTobbehttp://www.blogger.com/profile/09336869356883885109noreply@blogger.comBlogger1125tag:blogger.com,1999:blog-2595802997937252205.post-19123943389046594912018-02-24T11:22:55.620+01:002018-02-24T11:22:55.620+01:00Mohammad var ett ensamkommande barn. Han var trött...Mohammad var ett ensamkommande barn. Han var trött och hungrig. Hans hår var blött. Det regnade. Han såg människor jäkta förbi. På väg någonstans. Han kupade händerna och vred dom, försökte värma sig. Det var oktober månad och han var i Stockholm, svenskarnas huvudstad. Men många landsmän gick i klungor på torget. Han kände igen ett par stycken från ett bygge i Teheran. Kände igen läderjackan och de stentvättade byxorna på den ene. En lång och haltande man med ett stort ärr över pannan. Flera tänder saknades. "Reza" sa han tyst för sig själv. Det var så han hette. Han var duktig på hasardspel och liksom han själv hazar. Dömd för flera brott i sin hemby i Afghanistan innan han begav sig till Iran. Nu var han dock liksom han själv ett barn i Sverige. De skulle nu ta över. Eller ja så småningom. Det fanns fortfarande gott om svenskar kvar. Snacket hade gått varmt i flera år i Iran. Bilder i mobiltelefonerna visade flervåningsvillor och röda timmerhus med sportbilar parkerade utanför. Allt var gratis. Till och med körkort. "Säga bara att du är barn!", "Gråt om du måste!", och visst hade dom rätt. På Migrationsverket hade han dock varit korkad nog att tända en Blend cigarret framför handläggaren och tolken. En svensk kvinna i 50-årsåldern och en landsman. "Barn" hade han bara sagt, "ensamkommande barn, trauma, sjuk". Han hade uttalat orden oengagerat och utan ögonkontakt, han hade somnat till på slutet av mötet, men allt hade fungerat. Det var precis som dom sa på bygget i Teheran. Men inte allt. Men han hade vantrivts på HVB-hemmet. För lite pengar. Ingen bil. Visst det pratades om ett så kallat B-körkort. Men inget hände. Dom sa att han var för ung för att påbörja körlektioner, trots att han bedyrade att han var över 20 år och kört pick-up och lastbil flera år på byggen. Inga kvinnor fanns det heller. De blonda fruntimmer Jamal hade pratat om, stora bröst, långa ben, fin vit hud, kvinnor som längtade efter riktiga karlar och som skulle kasta sig över honom fanns ingenstans. Han fick nog till slut. Rymde efter att ha slagit sönder köket i vredesmod. Åkte tåg över Sverige. Tog lite droger. Bodde hemslös i Göteborgs hamnkvarter. Hamnade till slut på Rosengrenska kliniken. Fick bo i källaren med ett annan hazar, en missbrukare som mest bara låg och sov då han inte pundade. "Apatisk" sa unga svenska AT-läkare på besök, men det var för att han var hög och full egentligen. En dag kom en äldre man in. Mohammad tycket genast instinktivt mycket illa om honom. Han kände igen hycklare och det här var det värsta sorten. Han var inte landsman, men det fanns vibbar från orientalen om honom. Han kunde inte riktigt precisera varifrån. Mannen var barnläkare, påstod han. Barnläkaren log mot Mohammad och pratade med en mycket lågmäld och mjuk röst: "Det måste vara jobbigt för dig Mohammad. All rasism och islamofobi. Jag vet att du mår dåligt. Men det kommer att ordna sig. Har en god vän, en kvinna, som du skall få bo hos. Du kommer att trivas." <br /><br />http://www.friatider.se/johanna-m-ller-vill-gifta-sig-med-rajabi-lovar-ta-hit-hela-hans-familj-fr-n-afghanistanAnonymousnoreply@blogger.com