Detta, Marcus Priftis, är era problem

Marcus Priftis

I dagens Aftonbladet dyker ett litet debattinlägg upp som vill ge lite riktlinjer inför hur arbetet mot rasism ska bedrivas, men alstret missar i min mening fullständigt vad som är rörelsens stora problem. Att det blir så är inte särskilt märkligt och redan det faktum att det är författat av Marcus Priftis, som här presenteras som författare, föreläsare och frilansskribent, men i själva verket kanske bör kallas "professionell aktivist", visar det grundläggande problemet.

Jag sätter alltid "antirasism" och "antirasister" inom citationstecken, och det är inte så mycket för att håna de personer som tillhör rörelsen, som för att visa att jag tycker att deras verksamhet handlar om nästan allt annat än att motverka faktisk rasism. Jag skulle tro att de allra flesta människor motsätter sig reell rasism, det vill säga särbehandling av människor utifrån deras etnicitet, men den rörelse som idag kallar sig för "antirasistisk" är samtidigt både för bred och för smal för att kunna attrahera särskilt många medborgare.

Den är för smal genom att den har blivit en subkultur av vänstermänniskor, där yttre attribut som septumpiercingar, spännande hårfärger och amerikansk universitetsvokabulär har blivit minst lika viktiga som arbete mot rasism. Den normala löntagaren eller borgerliga väljaren skräms sannolikt bort redan vid dörren. Inte heller vinner man särskilt många nya hjärtan genom att tala om "vithetsnorm" och "vita tårar".

Samtidigt har begreppet "rasism" blivit så brett att det numera klistras på det mesta som dessa människor motsätter sig. Framför allt verkar det i dessa kretsar, med villig hjälp från medierna, handla om invandringspolitik, där allt som inte förespråkar öppna gränser självklart är rasism, vilket innebär att den rödgröna regeringen nu också bedriver en "rasistisk politik". Till och med kritik mot islam anses numera vara rasism, även om det som vanligt är svårt att förstå vilken ras som skulle kränkas av sådan. Förvridningen av begreppet "rasism" har gått så långt att de som är besatta "antirasism" har blivit de som ständigt delar in människor i raser och uttrycker verklig rasism:




Ovanstående inlägg är ett av många som rasade mot biståndsorganisationen Kvinna till Kvinna, eftersom de kvinnor som skulle berätta om arbetet i olika länder råkade vara vita. Efter en mängd liknande utfall mot vita var vi ett par stycken som dök upp för att kritisera deras retorik, varpå en av dessa "antirasister", troligen alldeles uppriktigt förvånad, undrade "var är rasismen?", vilket beror på att hon själv förstås såg sig som en stor antirasist, själv var "rasifierad", och rasism ändå främst handlar om invandringspolitik. Festligast av allt i detta sammanhang var att närvaron av kritiker kommenterades med "nu har rassarna hittat hit".

Vad jag vill säga är att "antirasisterna" själva har förstört allt arbete mot rasism. Genom att förvrida begreppet bortom all sans, och genom att omvandla frågan till en kamp för fri invandring och islam, utesluter de omedelbart de allra flesta människor och kan därför aldrig bli en bred rörelse. Det brukar sägas att "antirasist är ett kodord för antivit", men det hade inte behövt vara så.

Marcus Priftis "debattartikel" är i själva verket reklam för hans nya bok "Från snack till verkstad", som verkar handla om hur man omsätter sitt antirasistiska engagemang i praktisk handling. Ingen vettig människa kommer naturligtvis att köpa boken, men sannolikt utgörs marknaden snarare av organisationer, skolor och bibliotek, som med all säkerhet kommer att införskaffa alstret. Vilken skola skulle i dagens klimat våga säga nej till en bok som utger sig för att vara mot rasism? Att kalla sig "antirasist" är som bekant ofta lukrativt och en väg till en mängd välbetalda uppdrag.