Allt sämre alster i lögnaktiga DN

Hanne Kjöller och huset som fram
till nu har betalat henne.

Igår hade Dagens Nyheters trötta medarbetare Hanne Kjöller uppenbarligen fått uppgiften att som sist av alla säga någonting om Nya Tiders medverkan på bokmässan, kanske med anledning av en kritisk artikel om DN:s olika fadäser. Just Kjöller var ett intressant val, eftersom hon tidigare bland annat har avslöjats med lögner om att en cancerdrabbad person inte borde få några pengar från Försäkringskassan, då hon menade att han ägde en lägenhet värd 12,5 miljoner kronor, som i verkligheten visade sig vara en hyreslägenhet. Hon hånades också då hon ville visa hur mycket som hade skrivits om förorten Husby, vilket byggde på en sökning på Google där allt ifrån andra orter till en travhäst ingick. Som utomstående får man framför allt intrycket att Hanne Kjöller är enormt lat, snarare än att hon medvetet ljuger.

Denna bild av lättja avtar inte hos den som nu tar del av hennes lilla attack mot Nya Tider, under rubriken "Bokmässan har tagit fan i båten". Jag känner till att det är ett uttryck, men just "fan" sammanfattar för övrigt ganska väl vad vad dessa mediefigurer skulle vilja nöja sig med att säga. Den inre bild som hennes text skapar är att hon lite surmulet har tagit emot ett exemplar av Nya Tider, viftat lite med det, och så snabbt som möjligt plitat ned några förolämpningar:

"För egen del ställer jag mig mer frågande till begreppet "tidning". Förvisso finns, förutom nätsajten, en hophäftad pappersprodukt. Men det kan väl inte vara att kriterium. Om jag sätter fyra häftklamrar runt mina inköpslistor — är det då att betrakta som en tidning?"

Detta är så barnsligt att varje seriös chefredaktör borde ha refuserat texten direkt. Ja, tidningen är "ihophäftad", men vad är problemet med det? Håller DN ihop av guld och människosyn? Inte heller är det riktigt rättvisande att jämföra en tidning bestående av ett antal skribenter, som reser runt, gör intervjuer och skriver reportage, med sin egen inköpslista. Hanne Kjöller borde inse att det går att ta i för mycket när man ska fördöma någonting, så att resultatet bara blir patetiskt. Dessutom är den lilla passagen fel i sak, eftersom det inte finns en "pappersprodukt" vid sidan av nätsajten, utan en nätsida som ska visa upp och marknadsföra den egentliga produkten, som alltså är tidningen. När samma DN:s Björn Wiman svamlar om "nazism" helt utan verklighetsförankring är det en lite bisarr taktik, men att i stället angripa tidningens fysiska utseende är ännu märkligare. Jag har bläddrat i både Nya Tider och DN och kan inte se att den ena skulle vara bättre än den andra vad gäller tryck eller papperskvalitet.

Ingen mediefigur, oavsett hur mycket de har haft att säga om huruvida Nya Tider ska få medverka någonstans, har haft någon konkret kritik eller hänvisat till ett faktiskt innehåll. Hanne Kjöller tar det hela ett steg längre, eller kanske kortare, och nöjer sig med lite svepande försök till förolämpningar:

"Och då infinner sig nästa fråga: om man kommer till Bokmässan med en produkt som sett till kvalitet inte når upp till skoltidningsnivå — kan man då kräva en plats i en monter? 
Avtalet är ingått. Bokmässan har tagit fan i båten och får således det tveksamma nöjet att ro Vavra Suk i land. Men för arrangörer av alla slag finns kanske skäl att påminna sig om värdet av en viss verkshöjd."

I verkligheten är det få skoltidningar som skickar reportrar till exempelvis frontlinjen i Irak eller intervjuar farmare i Sydafrika, vilket Nya Tider faktiskt har gjort vid mer än ett tillfälle. Att sedan någon från DN, dessutom en ökänd slarver som Kjöller, börjar tala om "verkshöjd" är skrattretande. Vi talar alltså om en tidning som till exempel bjöd på "En pratglad brandman från Boden", författat av en Golnaz Hashemzadeh som kunde berätta om hur hon flugit med en person som hade precis de perfekta fördomarna för henne att bemöta med sin överlägsna intelligens. Problemet var bara att hela historien kunde bevisas vara uppdiktad, men den ligger fortfarande kvar, nu med någon kommentar om att inte ta alla detaljer "bokstavligt". Så kan man ju också se på en text där inte ett ord är sant. Eftersom Nya Tider så vitt jag vet aldrig bjuder på texter där någon sitter och fantiserar kring upplevelser på flygplan, tänker jag rentav påstå att vår verkshöjd är högre.

Det är slutligen det sista hånet som visar att Hanne Kjöller i vanlig ordning inte har satt sig in i det ämne hon ska skriva om:

"Det är lika orimligt att ge Nya Tider en monter på Bokmässan som att ge mig en på Tatueringsmässan. Att jag distribuerat ett antal gnuggtatueringar till ett knippe femåringar på ett barnkalas borde rimligtvis inte räcka. Se där något för Bokmässan att gnugga vidare på."

Hanne Kjöller kan ju sitta och tramsa om "ihophäftning" och ljuga om innehåll, men det förändrar inte det faktum att det inte är tidningen Nya Tider som har en monter, utan bokförlaget Alternamedia. Om det är "orimligt" att detta förlag deltar, kan man sannerligen fråga sig vad den omtalade "Lenins barnhörna" gör där. Detta känner Hanne Kjöller dock inte till, och har än mindre läst någon av förlagets böcker, vilket visar att hennes eviga lättja gör ännu ett av hennes inlägg fullständigt meningslöst.

I dagens DN finns fler idiotier, varav en förstås är undertecknad av Björn Wiman. När han känner sig föranledd att säga någonting om Hillary Clintons senaste kollaps, blir det precis lika dumt som vanligt:

Vad Wiman härmed gör, är att förminska en mäktig politiker till en stackars kvinna. Det finns många som avskyr Hillary Clinton, men det handlar främst om hennes korruption, lögner och politik. Att människor ställer frågor om hennes hälsa är inte för att de ser en chans att attackera "en svag kvinna", utan för att hon kandiderar till ett mycket mäktigt ämbete som hon inte verkar vid tillräckligt god vigör för att sköta eller kanske ens överleva. Hur fånig hans "analys" är framgår än tydligare när han också inkluderar Angela Merkel i sitt resonemang:

"Kanske är vi på väg att se samma utveckling i Tyskland, där den tidigare så robusta Angela Merkel i takt med åldern — hon fyllde 62 i somras — nu blir allt hårdare åtgången i de främlingsfientliga opinionsvindarna. 'Angela till Sibirien, Putin till Berlin', skränar de röststarka högerextremisterna på Tysklands torg."

Vågen av kritik mot Merkel handlar inte om hennes ålder, utan om att hon har bedrivit en ansvarslös invandringspolitik och dessutom viftat bort alla farhågor med "det klarar vi". Både Clinton och Merkel är intelligentare och mäktigare än Björn Wiman och behöver knappast någon svensk kulturman som försvarar dem.

Som avslutande exempel på idiotin som erbjuds i verkshöjdens DN kan vi titta på Kristina Lindquists kommentar till Jan Björklunds blygsamma tanke att även SD kanske borde bjudas in till samtal där alla andra partier deltar. Texten handlar förstås om hur han därmed öppnar för nazism, världskrig och förintelse, men det roliga är att hon inte bara, på det vanliga och okunniga sättet, hänvisar till 1930-talet och Tyskland, utan dessutom baserar sin analys helt på Hollywoodfilmen "Cabaret" och dess skildring av epoken. Ännu festligare är kanske att hon i samma andetag kritiserar Jan Björklund för bristande historiekunskaper.

Hur är det möjligt att figurer som de ovanstående tre kan uppbära heltidslöner för dessa undermåliga insatser, när jag kan pulvrisera var och en av dem i ett svep alldeles gratis?