DN står upp för kommunismen

Malin Ullgren

För ett par inlägg sedan uppmärksammade jag hur usel DN har blivit, eller kanske alltid har varit, då vi i ett enda nummer kunde hitta minst tre opinionstexter med fullständigt undermålig argumentation. Tydligen vill de fortsätta på denna linje, eftersom man idag låter kulturmänniskan Malin Ullgren skriva om att "Impulsen att likställa vänstern och fascismen är rätt osmaklig". Observera hur förljuget redan det ordvalet är, där SD blir "fascismen" och kommunismen "vänstern". Vi kan ju inledningsvis konstatera att SD aldrig har kallat sig för fascistiskt, medan Vänsterpartiet under större delen av sin historia, fram till 1990, faktiskt hade "kommunisterna" i partinamnet.

Malin Ullgren gör avstamp i Jan Björklunds tydligen förfärliga uttalande om att SD nog borde kunna bjudas in till samtal där alla andra partier också deltar:

"Varifrån kommer egentligen den här borgerliga impulsen att jämställa Sverigedemokraternas högerextremism med Vänsterpartiet? Och när ska impulsen gå över? Blir det i höjd med en fascistiskt inspirerad regering och en ramponerad demokrati?"

Det är nog ingen impuls, utan snarare en ganska rimlig och stillsam betraktelse. Huruvida partier är legitima eller normala är inte upp till mediefigurer att bedöma. Ingen har ifrågasatt Vänsterpartiets rätt att sitta i riksdagen eller delta i samtal och det gör inte heller jag, helt enkelt eftersom deras riksdagsledamöter representerar tusentals medborgare. Att demonstrera mot SD:s riksdagsinträde, att på allvar överväga att utesluta partiet ur utskotten, eller att dra ned persiennerna som finansminister Magdalena Andersson (S) säger sig göra, är inte bara barnsligt utan direkt antidemokratiskt och föraktfullt mot väljarna. Det är också fascinerande att Malin Ullgren menar att en likabehandling av SD på något sätt innebär att demokratin ramponeras, vilket rimligen borde innebära att demokratin stärks av att någon miljon väljare utesluts från så många processer som möjligt. Denna demokratisyn blir bara begriplig för den som har satt sig in i vänsterns värld, där det man ogillar ska förbjudas och stoppas, helt utan några principiella överväganden. Det ska dock snart visa sig att Malin Ullgren sannolikt själv är vänsterpartist och talar i affekt:

"I helgen var det Jan Björklund som gav efter för lusten, när han sade att 'SD och V är rätt liknande partier'. Någon dag senare försökte han mildra sitt uttalande genom att göra sig om möjligt ännu dummare: 'Det är ju en annan ideologi som de grundar sig i, men det är en likartad bakgrund som SD'. "

Nu hör nog Malin Ullgren till de sista som ska definiera andra människor som dumma. Det finns förstås skillnader i de båda partiernas ideologier och historia, men för Ullgren handlar det om att det ena är fint och det andra fult, vilket blir möjligt genom en fantastiskt snedvriden bild av dessa partier:

"Ja, Vänsterpartiets demokratiska socialism är sannerligen en annan ideologi. Framför allt så annan att två partier knappast kan stå längre ifrån varandra än just dessa. 'Skillnaden i människosyn kunde inte vara större', som liberala journalisten och författaren Lisa Bjurwald skriver (Expressen 12/9). 
Och likartad bakgrund? Som Vänsterpartiets rötter i fackförenings- och rösträttsrörelsen och socialdemokratin, att jämföra med Sverigedemokraternas rötter i Vit makt-rörelsen, som i sin tur kommer ur nazismen?" 

Så ser inte Vänsterpartiets bakgrund ut. Det bildades 1917, samma år som kommunisterna tog makten i Ryssland, och anslöt sig 1919 till det i Moskva bildade Komintern, den "kommunistiska internationalen". Partiet kom därefter att i mycket styras av Sovjetunionen i många år.

Affisch inför Kominterns fjärde kongress 1922.

Vi minns också hur den tidigare partiledaren Lars Ohly fortsatte att kalla sig kommunist efter att partinamnet korrigerades. Han uttryckte sina tankar kring demokrati bland annat 1983:

"I ett samhälle där arbetarklassen har makten måste inte nödvändigtvis en utvidgning av de demokratiska fri- och rättigheterna gynna arbetarklassen."

"För mig är demokrati inte enbart demokratiska fri- och rättigheter i form av mötesfrihet, yttrandefrihet, strejkrätt m.m. Demokrati måste också innefatta avskaffandet av utsugningen och klassförtrycket. Med en mer fullständig syn på demokratin så blir det inte så enkelt längre att fördöma de socialistiska staterna som odemokratiska."

"Det kan vara så att inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna är den enda möjligheten för arbetarklassen att slå vakt om den största demokratiska reformen vi känner till - avskaffandet av utsugningen och kapitalismen."

Lars Ohly var partiledare fram till 2012. Om vi går tillbaka ytterligare några år, kan vi påminna oss om vad den dåvarande partiledaren C-H Hermansson sade vid Josef Stalins död 1953:

"Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän."

Även under hans efterträdare Lars Werner underhölls goda relationer med diktaturerna i Östeuropa och övriga världen. Werner själv besökte Östtyskland för att hylla regimen, deltog i fester på landets ambassad och fick rentav alkohol av ambassaden för ett födelsekalas.

Lars Werner träffar Östtysklands Erich Honecker
och Rumäniens Nicolae Ceaușescu.

1987 skickade han en hälsning till Nordkoreas ledare Kim Il Sung som bland annat innehöll:

"Vänsterpartiet kommunisterna och jag personligen gratulerar Dig hjärtligt med anledning av Din 75-årsdag och vill uttrycka våra höga värdering av de stora insatser som Du gjort under decennier för Koreas arbetarklass och folk och i den världsomspännande antiimperialistiska kampen. [...] Vi önskar Dig framgång i arbetet för ett fredligt och kärnvapenfritt Nordöstasien, god hälsa och ett långt liv. Varma kamrathälsningar."

Dagen efter att partiet släppte "K" i namnet spelade plötsligt ingenting av detta någon roll längre. Att dessutom, som Malin Ullgren, hänvisa till Lisa Bjurwald som någon sorts oberoende expert och inte ens dra sig för att använda "människosyn" i detta sammanhang förtar i sig all seriositet. Hur såg Kim Il Sungs människosyn ut? Det ska sägas att Ullgren faktiskt nämner denna koppling i förbifarten, men det finns förstås ett "men", som även det blir oerhört förljuget:

"Men det bör också ingå i berättelsen att det är ett parti som aktivt har inordnat sig i och respekterat den liberala demokratin, och som har bidragit till att möjliggöra socialdemokratiska reformer under 1900-talet."

Man hade knappast något annat val, även om jag är övertygad om att många av partiets medlemmar gärna hade tagit makten med våld. Att det har agerat stödparti till Socialdemokraterna bör knappast de dem någon medalj, särskilt inte samtidigt som det anses fruktansvärt om Moderaterna skulle få stöd av SD. I själva verket är det just ett sådant samarbete som Malin Ullgren vänder sig emot, utan några tankar på att det skulle göra att SD "möjliggör reformer". Hos henne är inte bara SD:s berömda rötter viktiga, utan även små anekdoter och givetvis svensk medias mest älskade filmsnutt:

"För det finns all anledning att vara rädd för SD. Inte bara på grund av partiets färska nynazistiska historia, även om det räcker långt nog. Utan också för att partiet så sent som under det gångna året genomfört manifestationer med inblandning av nazister. Och för vad partiets mer framstående företrädare faktiskt säger: regelbundna uttalanden om journalister som nationens fiender, hyllningar av den polska regeringens attacker mot demokratiska institutioner. Järnrörsnatten. De nära banden till mer eller mindre professionella näthotare och näthatare. Hetsen mot invandrare och muslimer."

Nu vet jag inte vilka dessa manifestationer med "nazister" skulle vara, men kanske handlar det om Folkets demonstration, som å andra sidan inte har någonting med SD att göra. Att många journalister är nationens fiender och att den mediala likriktningen utgör ett demokratiskt problem skriver jag själv under på utan tvekan. Som vanligt lyckas också Ullgren med konststycket att i en text som kritiserar SD och därmed dess medlemmar förkasta all kritik mot islam som otillåten "hets". Att Malin Ullgren har på sig sina knallröda glasögon blir tydligt även i avslutningen:

 "Det stora problemet är dock att det inte alls är samma sak, hur Björklund än försöker finta bort den lilla fascistiska detaljen genom att (bisarrt nog) jämföra med ett antifascistiskt parti. 
Genom att vägra framhålla det som gör SD till en fullständig avvikelse i den svenska riksdagen, säger han indirekt att detta inte riktig gör något. Björklund tror, som Kristina Lindquist skriver, att han kan "desarmera fascismen" genom att normalisera den (DN 11/9). Men det är inte som med Vargen i Bamse. Fascismen blir inte snäll bara för att den får vara med de andra partierna och leka."

Här har vi helt lämnat principiella jämförelser och återigen gått över till att det ena är dåligt, "fascister", och det andra bra, "antifascister". Man skulle lika gärna kunna säga att det inte går att jämföra ett kommunistiskt parti med ett antikommunistiskt, om vi nu ska vara idioter och inte kunna föra principiella resonemang. För övrigt är talet om "fascism" och "antifascism" en gammal kommunistisk tradition, där till exempel Östtyskland kallade sin mur för "den antifascistiska skyddsvallen", som om det var fascister som behövde stoppas från att ta sig in i landet snarare än de egna medborgarna från att ta sig ut. Det är svårt att se SD som någon avvikelse i riksdagen, eftersom invandringskritiska partier finns i de flesta av Europas parlament. Ullgrens avslutande mening visar kanske allra tydligast var hennes nivå ligger och hon kunde ha nöjt sig med att förmedla det på Twitter.

Malin Ullgren är alldeles uppenbarligen själv kommunist och det är endast i det ljuset som orerandet kring "fascism" blir begripligt. Som "kulturskribenter" ges dessa människor stort utrymme, där både socialdemokratiska Aftonbladet och liberala DN låter kommunister härja fritt på just kultursidorna.