Hyckleriet kring segregationen

År efter år har invandringskritiker försökt framhålla de problem som oundvikligen följer av Sveriges extrema invandringspolitik, medan etablissemanget ständigt har hävdat att det är hjärnspöken då folkutbytet inte bara är problemfritt, utan dessutom positivt. När nu följderna börjar bli alltför uppenbara för att man ska kunna blunda för dem, måste orsaken vara allt annat än själva roten.

Igår bjöd DN på en granskning av hur segregationen i Sverige ser ut, och föga förvånande kunde man konstatera, även om man förstås inte uttrycker det så, att de etniska enklaverna blir allt fler. Med ett enormt hyckleri, skriver idag Aftonbladets Daniel Swedin att "Samhället får inte glida isär". Det börjar med lite socialdemokratisk nostalgi:

"Svensk välfärd bygger på - åtminstone idealt - ett starkt samhälle som tar ansvar för att alla får gå i förskola, får sina krämpor ombesörjda och får stöd när man blir av med jobbet.
Länge var Sverige dessutom en internationell förebild när det gällde byggandet av bra bostäder för människor med små inkomster.
Men från det uppdraget har det offentliga närmast retirerat."

Och detta har absolut ingenting med inflödet av 100 000 nya människor varje år att göra? En massinvandring kommer inte på något sätt att öka samhällets splittring? Swedin fortsätter:

"Det här är vad bostadssegregationen är i människors vardag. Och det är i sådana här områden som det finns tillräckligt många lediga bostäder för att hysa de flyktingar som kommit till Sverige under de senaste årtiondena. I dessa områden har befolkningen ökat kraftigt med trångboddhet som resultat."

Mycket till lösningar erbjuder texten förstås inte, vilket är tämligen naturligt när man samtidigt måste stå upp för en fortsatt enorm asyl- och anhöriginvandring. Det är människor själva som väljer att bosätta sig där man har landsmän eller släktingar. Det är också naturligt att man söker sig till större städer och då till de förorter där det är billigt att bo. Om vi nu ska ha ett inflöde på minst 100 000 människor varje år, krävs stora satsningar för att det ens ska finnas någonstans att bo. Vi skulle behöva ett nytt miljonprogram, med nya etniska "utanförskapsområden" som följd. För att förhindra segregation skulle staten behöva köpa upp eller konfiskera villor och lägenheter över hela landet i de orter där den svenska närvaron är alltför stark.

I den mån Daniel Swedin överhuvudtaget föreslår lösningar, blir det gammal hederlig socialdemokratisk statlig styrning:

"Då behöver man bygga nytt, rusta upp miljonprogrammets fastigheter, bygga ut allmännyttan, mer aktivt styra bostadsbeståndets sammansättning och införa subventioner för att minska människors bostadskostnader."

Det skulle sannerligen kosta, men det skulle knappast påverka människors uppenbara vilja att bo med andra människor som liknar dem själva. Ingen socialdemokratisk politik i världen kan få journalister att hellre bo i Husby än på Södermalm. Sverige ska tydligen bli lite mer Mellanöstern för varje år som går och då spelar placeringen mindre roll. Swedins mest patetiska mening torde vara:

"Segregationen är en klassfråga och kommer aldrig att lösas genom att vi låtsas att det är något annat."

Varför ska ni låtsas som att alla problem som bottnar i mångkulturen är någonting annat? Nu har vi en socialdemokratisk regering, och inflödet fortsätter precis som det gjorde under en borgerlig regering.