lördag 13 juni 2015

Alice Teodorescu belyser vägvalet vi står inför




Göteborgs-Postens Alice Teodorescu må vara liberal ut i fingerspetsarna, men hon är intelligent och vad man brukar kalla intellektuellt hederlig. När hon skriver om invandringens problem gör hon det utan skygglappar, varför det inte var särskilt förvånande att samma tidnings Gert Gelotte, som vecka efter vecka skrev om tillgångar, människosyn och främlingsfientlighet, kände sig tvungen att avgå när hon tog över ledarredaktionen.

Teodorescu inleder dagens inlägg, "Vägval väntar om migrationen", med hur volymfrågan har förbjudits:

"Man kan bemöta Agendas volymformulering på olika vis. Man kan anse att den är olämplig eftersom det är människors behov av en fristad som i alla lägen avgör. Med andra ord, en kåkstad i Sverige är bättre än en i Syrien, det viktiga är att vi ger människor möjlighet till ett nytt liv, hur det livet gestaltar sig är av sekundär betydelse. I praktiken innebär denna position ett ställningstagande för fri invandring i en värld där krig och fattigdom är vardagen för miljoner människor." 

Hon bjuder sedan på en syn som väl motsvarar Sverigedemokraternas hållning:

"Om man inte intar den redogjorda positionen kan man istället anse att de senaste årens rapporter om växande utanförskap, arbetslöshet, låga skolresultat och 'no go-zoner' ger en fingervisning om att Sveriges förutsättningar att klara en fortsatt stor migration börjar krackelera. Tittar man på det ekonomiska läget för det gångna året, och beaktar de kostnader som prognostiserats för kommande år, kan man argumentera för att Sverige inte klarar av mer nu. Därför bör man under en period strama åt, genom att exempelvis enbart ta emot kvotflyktingar, och rikta om insatsen för att bistå fler på plats."

Så är det ju, även om jag själv skulle vilja se den åtstramningen vara permanent och gärna utesluta även kvotflyktingar. Teodorescu fortsätter att beskriva verkligheten som, även om den inte är ny för den som följer alternativa medier, ändå är märkligt frånvarande i de etablerade:

"På senare tid har frågan om när, inte om, SD går om M formulerats av allt fler. Så länge inget av de etablerade partierna ger de väljare som är för det andra synsättet i tankeexemplet ovan ett riktigt alternativ kommer flödet till SD att fortsätta. Det glapp som uppstått mellan medborgarna, som tycks helt medvetna om denna intressekonflikt, och medierna och de folkvalda som helt förnekar den, är oroväckande. Förtroende tar lång tid att bygga, är ett sällsynt inslag på många håll i världen, och ska sannerligen inte tas för givet." 

Än så länge finns det mycket lite som tyder på att de övriga partierna är beredda att anamma en mer realistisk syn på migrationen, vilket innebär att SD har alla möjligheter att inom kort bli landets näst största parti. Teodorescu belyser också det dubbeltänk, eller hyckleri, som präglar den officiella debatten:

"Det vilar ett stort ansvar att bygga förtroendet på nytt. Det innebär bland annat att sluta slira på sanningen, inte minst ifråga om lönsamhet. Om nu dagens migration inte är en belastning, utan tvärtom en vinst, borde man väl inte från politiskt håll tvinga kommunerna, eller andra länder, att ta emot människor? Varför ens blanda lönsamhetsargument med rätten till asyl?"

Mot slutet återkommer då den poäng som allt som oftast kommer från liberaler, nämligen att vi bör riva välfärden för att möjliggöra massinvandringen:

"Personligen har jag alltid sällat mig till de som förespråkat öppna gränser. Människor väljer inte var de föds, därför borde de få välja var de ska leva. Det betyder inte att de nödvändigtvis per automatik har rätt att bli försörjda av det land de kommer till. Asylrätten handlar om skydd, inte rätt till ekonomisk välfärd."

Denna liberala hållning är förvisso motbjudande för många av oss, men den är åtminstone logisk och hederlig, till skillnad från vänsterns verklighetsfrånvända "allt åt alla"-retorik. Tidigare i texten har hon dock belyst ett problem med den liberala kombinationen:

"Sådan invandring är emellertid oförenlig med en välfärdsstat som den vi känner i dag, vilket innebär att risken för parallella samhällen, med en etnifierad underklass som resultat, är överhängande." 

Där är vi redan idag, trots att arbetsmarknad, löner och bidragspolitik är relativt oförändrade. En stor invandring från världens fattigare länder, där många saknar relevant utbildning, leder ofrånkomligen till att dessa blir en etnisk underklass, försörjda av bidrag eller ej. I sina slutord återkommer Teodorescu till vägvalet vi står inför:

"Jag vet inte längre vad jag tycker. Valet står mellan ett stormaskigt skyddsnät, låga löner och en möjlighet för alla som vill, att komma hit, eller gränser som utestänger världens hjälpbehövande så att vi kan bevara vår jämlika välfärdsstat. Frågan politikerna ärligt måste besvara är om det är den svenska modellen eller migrationen som behöver förändras?"

Om varje svensk verkligen förstod denna motsättning, är jag övertygad om vilken väg de flesta skulle föredra.




9 kommentarer:

  1. Jag håller inte med. Jag tror att det där valet gjordes för länge sedan. Den demografiska sammansättningen i sverige omöjliggör fortsatt bidragssamhälle. Åtminstone ett fredligt sådant med folkligt inflytande.

    SvaraRadera
  2. "Om man inte intar den redogjorda positionen.." osv
    är inte Teodorescus hållning utan bara ett allternativ. Mot slutet av sin krönika erkänner hon nämligen:

    "Jag vet inte längre vad jag tycker."

    Ljugmedia i ett nötskal; där kan man numera skriva ledare, utan att veta vad man tycker. Ibland kallas de ledarkrönikor; jag skulle kalla dem kåserier

    Jag har fler problem med Teodorescu:

    "gränser som utestänger världens hjälpbehövande"

    Hon spelar på samma altruismsträngar som alla andra inom ljugmedia; ingen skillnad

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Människor väljer inte var de föds, därför borde de få välja var de ska leva"

      Det låter i och för sig förnuftigt om man stirrar sig blind på den enskilda individens behov av att förverkliga dig själv. Men nu handlar det om flykting- och immigrationsströmmar på miljontals personer som rör sig i en enda riktning: från Afrika och Mellanöstern till Europa. Det har redan lett till många allvarliga konsekvenser
      som t ex. kulturkrockar, gettofiering, kriminella ligor, extrem vandalism, invandrarupplopp, förlorad trygghet och välfärd och kulturer som är helt inkompatibla med varandra ska finnas inom samma lilla lands gränser. Resultatet blir ofta inbördeskrig.
      Kineserna har inte valt att födas i Kina och det är ju inte helt osannolikt att 25 % av kineserna skulle välja att leva i ett demokratiskt välfärdsland i norra Europa om de hade möjlighet till det. Det skulle i så fall innebära en invasion av 350 miljoner kineser till de nordeuropeuöiska länderna. Sverige skulle få si så där 50-100 miljoner nya medborgare på ett bräde.
      Liberalerna stirrar sig så blinda på individens rätt att förverkliga alla sina drömmar att de helt missar helheten och konsekvenserna hur ödesdigra de än är.

      Stig

      Radera
  3. "Jag vet inte längre vad jag tycker"... är en feg PK-reservation. Så länge sådana fraser utnyttjas som 'reservutgång', kan man inte ta frasmakeriet på allvar. Feglingar har vi alltför många av, kappvändare av olika graderingar likaså.

    SvaraRadera
  4. Om det vore så enkelt att fattiga länder är fattiga för att de har otur så förstår jag i någon mening tankefiguren om att "ingen väljer var den är född".

    Dock är fattiga länder inte fattiga för att de har otur utan de är fattiga för att de är vanstyrda, konsekvent vanstyrda av korrupta ledare.

    Det vi vita män i sammanhanget gör fel är att vi understödjer detta vanstyre genom olika "biståndsinsatser" som möjliggör för det korrupta ledarskapet att sitta kvar.

    Vårt bistånd ger utrymme för andra prioriteringar av ledarna, fenomenet kallas för fungibilitet.

    SvaraRadera
  5. "Alice Teodorescu belyser vägvalet vi står inför"

    Nej, det gör hon inte. Hon belyser ett skenval, det är allt.

    Vägvalet är följande.

    1. Status quo med fortsatt invandring till massarbetslöshet. Bidragssamhället kommer att rämna. De som arbetar kan inte producera tillräckligt för att försörja dem som inte arbetar. När pengarna tar slut uppstår upplopp och kravaller. Inbördeskrig och kriminalitet som sprider sig ohejdat. Klansamhället tar över där de starkaste klanerna tar över. Djungelns lag råder.
    2. Stopp för fri invandring. Sverige får en chans att klara välfärdsmålen, att ge innevånarna fri och likvärdig vård, fri och likvärdig skolgång, fri och likvärdig omsorg.

    Inga andra alternativ finns. Allt annat är rent dravel. Och svammel.

    V

    SvaraRadera
  6. Om man vill tänka igenom extremerna: Antingen fri invandring och inga bidrag eller hårt reglerad invandring och generösa bidrag bör man som en början sätta sig in i vad liberal-ISM är. [ev lämplig startpunkt mises.se].

    Man kan här observera hur i ovanstående "hårt" står mot "generösa" (och "fri" mot "inga" inte minst, och på samma sätt). Eller som Alice skriver "stormaskigt skyddsnät", vilket väl är en gradering närmare inget än allt.

    Men också hur alla dessa begrepp, inklusive "fri invandring", förutsätter att det finns en stat, ett "Sverige" i det här fallet (vilket faktiskt, och tål även det att reflekteras över, inte kräver att det finns "svenskar" – stat är något annat än folk). Och därefter reflektera över att detta Sverige har innevånare. Har demokrati. Eller kanske begränsad demokrati. Att dessa innevånare sedan länge har mindre och mindre att säga till om.

    Alice beskriver det som ett "glapp" mellan medborgare och medier/folkvalda (hon grupperar dem så). Men tar (åtmistone inte i denna artikel) upp detta, det mest grundläggande problemet.

    Ja, demokratiproblemet ligger djupare än invandringsfrågan, tro det eller ej, eftersom om folk skulle genomdriva vad de ville här, skulle just den frågan – ja vilken fråga som helst – inte vara ett demokratiskt problem, och med Alices ord skulle man "inte från politiskt håll tvinga" nåt alls.

    "Jag vet inte längre vad jag tycker." säger hon. Jamen, låt folks eget tyckande få genomslag. Inte behöver just hon veta – åt oss!
    eftertanke: kanske lämplig rubrik "Du behöver inte veta, Alice"

    SvaraRadera
  7. Det enda vi kan vara fullständigt övertygade om i sammanhanget är att invandringspolitiken aldrig, aldrig någonsin kommer att bli föremål för folkomröstning.

    Aldrig.

    SvaraRadera
  8. "Människor väljer inte var de föds, därför borde de få välja var de ska leva."

    Jag väljer inte hur mycket skatt jag ska betala, altså borde jag får välja själv hur mycket skatt jag ska betala. Väldigt logiskt resonemang...

    SvaraRadera