söndag 26 juli 2015

Nalin Pekgul och islamismen




Idag skriver Nalin Pekgul i GP om hur "Min islam har kapats av islamister", ett inlägg som säkert uppskattas av mången liberal och vänstermänniska. Det inleds med en anekdot om imamer i hennes hemby, vars poäng ska klarna mot slutet av alstret. Naturligtvis blandas Sverigedemokraterna in, vilket vi i och för sig får tacka för:

"Jimmie Åkesson skrev att den muslimska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen. Islamisterna bekräftar denna syn när de accepterar och uppmuntrar kvinnoförtryck, vill döda dem som utnyttjar sin yttrandefrihet och i allmänhet är emot upplysningens ideal om frihet och jämlikhet."

Upplysningen var i själva verket ett europeiskt fenomen som aldrig nådde Mellanöstern, varför Pekguls beskrivning är något förljugen. Kristendomen och kyrkans ställning tvingades här till reträtt, en utveckling som fortfarande inte setts till i den muslimska världen. I modern tid har sekulära stater funnits i Mellanöstern, som Saddam Husseins Irak eller Assads Syrien, men de har alltid varit tvungna att vara diktaturer. I de fall då allmänna val har hållits, som i exempelvis Algeriet eller i Gaza, har islamister vunnit.

Framför allt vänder jag mig mot den idag vedertagna, och i Pekguls inlägg bärande, tanken att det går en knivskarp linje mellan islamister och "vanliga muslimer". I verkligheten finns hela skalan, från de som stöder IS och terrorhandlingar, till de som nöjer sig med att verka för moskébyggen och islamisk klädedräkt i Sverige. Många blir säkert lättade av att en person som Pekgul uttrycker relativt liberala hållningar, men varför ska vi i Sverige överhuvudtaget dagligen ta ställning till olika fenomen och strömningar inom islam?

Den värsta aspekten av tankegodset anser jag vara den ständiga uppdelningen i muslimer och icke-muslimer, där det är alldeles uppenbart hur den första gruppen ser på den sistnämnda. Jag rekommenderar alla att gå in på muslimska hemsidor på exempelvis Facebook, för att där se inlägg efter inlägg med religion, hur förtryckta muslimer är i Sverige och världen, samt givetvis hat mot Västvärlden och Israel. Årsdagen av massakern i Srebrenica uppmärksammades stort, eftersom offren var muslimer, medan ingen muslim tyckte att det hundra gånger större folkmordet i Rwanda ett år tidigare var värt ett omnämnande. På samma sätt dyker, bland alla religiösa yttringar, plötsligt en text upp om dåliga villkor för arbetare i Bangladesh upp, återigen för att det handlar om ett muslimskt land. En person som är helt fixerad vid "bröder" och "systrar" kanske inte är islamist enligt den gängse definitionen, men det är svårt att se hur denne någonsin ska integreras i ett fungerande europeiskt land.



Om vi återgår till Nalin Pekgul, så tvingas hon i vanlig ordning gå tillbaka ett antal sekel för att hitta progressiva inslag:

"Till Jimmie Åkesson och islamisterna vill jag säga att den muslimske kejsaren Akbar redan på 1600-talet juridiskt kodifierade minoritetsrättigheter som exempelvis religionsfrihet. Detta skedde samtidigt som de kristna brände kättaren Giordano Bruno på bål på Campo dei Fiori i Rom. Jag vill också påminna dem om ett muslimskt kärleksbudskap, formulerat utav en av världslitteraturens stora, den persiske sufipoeten Jalal al-din Rumi som levde på 1200-talet." 

Som om sufismen är en särskilt tongivande riktning bland Sveriges muslimer. Mot slutet av krönikan får vi så veta varför de där imamerna i hembyn var relevanta:

"Då svarade jag som den förste imamen i Koxé att jag minsann hade lärt svenskar, som aldrig hade firat Ramadan tidigare, hur man gör. Men när vi först införde Ramadanfester i vår vänkrets råkade Ramadan infalla i september. Om mamma är en bättre muslim än jag så kan hon försöka övertala svenskarna att lämna sina semestrar och komma till Stockholm i rätt tid. Jag tycker det är viktigare att de får fira Ramadan än att de gör det vid rätt tidpunkt." 

Varför ska svenskar göra det? Jag kan gissa att svaret skulle bli något om att det är bra att lära känna varandras traditioner, men det går som vanligt endast i en riktning. När Nalin Pekgul börjar äta fläskkött kan vi påbörja det där utbytet.

Nalin Pekgul har tillsammans med sin man skrivit en bok som heter "Jag är ju svensk". Den titeln kan man ju ifrågasätta redan på grund av denna parbildning. Varför gifte sig denna svenska, med en kurdisk bakgrund som tydligen är irrelevant, med just en kurd? Det kan ju vara så att det bland alla svenska, kinesiska och brasilianska kandidater till slut slumpmässigt kvarstod en kurd, men det är inte särskilt troligt. Mer sannolikt är att Nalin av hänsyn till släkten gjorde detta val, eller helt enkelt eftersom hon ville undvika kulturella skillnader. Det agerandet skapar lite tvivel kring den svenska identiteten. Framför allt talar ingen svensk om "min islam".




2 kommentarer:

  1. Islamofobi är faktiskt normaltillståndet här i världen. Inget land uppskattar muslimsk invandring eftersom det alltid blir problem med sådan.

    Islamofilin som praktiseras av svenska politiker och journalister är en sekt som återfinns endast i Sverige.

    SvaraRadera