söndag 17 januari 2016

Den tafsande vänsterpartisten




Det är idag söndag, och som så ofta är medieflödet något tunnare än vanligt. Mest uppmärksamhet har ett inlägg i Aftonbladet renderat, författat av vänsterpartisten Måns Vestin. Han sitter tydligen i ett av partiets "antirasistiska utskott" och vi förstår redan av partitillhörigheten att han tillhör kretsen som menar att sexuella attacker helt handlar om kön och aldrig någonting annat. Hela alstret handlar om hur normalt det skulle vara för svenska män att på olika sätt ofreda kvinnor:

"Tjejerna jagades in på toan där killarna kikade ner innanför byxorna på dem. Att jag sällan var med berodde inte på att jag inte ville utan på att jag inte vågade – det var de tuffa killarnas lek. Vanliga svenska killar som tog för sig av tjejernas kroppar."

Det är förstås möjligt att inte heller jag tillhörde "de tuffa killarna", men jag hörde faktiskt aldrig talas om ett sådant beteende under min skolgång, så alldeles vanligt kan det inte ha varit. Sådana händelser har säkert ägt rum här och där, men jag ifrågasätter att det skulle anses vara någonting alldeles självklart som inte ens tas itu med av skolans personal. Jag vill understryka att jag här inte avser att förminska kvinnors upplevelser, utan som svensk man bestrida tanken att svenska män i allmänhet ser sexuella övergrepp som någonting normalt.

Poängen med Vestins artikel sammanfattas i den där frasen han upprepar genom texten; "Vanliga killar som tog för sig av tjejernas kroppar". Vi får ännu ett exempel på hur normaliserade han menar att övergrepp är:

"En dag fick jag höra att en av de andra hade våldtagit en tjej, på en fest i huset. Han försvann från stan, vi trodde att han aldrig skulle våga visa sig igen. Men på utflyttningsdagen dök han upp för att hämta sina grejer. Han hjälpte till att bära i några timmar. Ingen nämnde vad som hänt. En vanlig svensk kille som tog för sig av tjejers kroppar."

Här måste jag definitivt protestera. Jag känner ingen person som är allmänt känd som våldtäktsman och jag känner heller ingen som skulle uppfatta en våldtäkt som någonting vardagligt eller någonting som vi alla gör lite till mans. Vi får ytterligare något exempel, och som så ofta i dessa kretsar blandas sexköp in i diskussionen, trots att det är en annan fråga. Visst, han kan hävda att det också handlar om män som "tar för sig av kvinnors kroppar", men det skulle man ju kunna säga om alldeles vanliga relationer också. Handel med sexuella tjänster är som sagt en annan diskussion.

Vi kommer nu till det som har gjort artikeln hyllad i vänsterträsket, nämligen att Måns Vestin berättar om en egen erfarenhet:

"En kväll på krogen för drygt 15 år sen. Jag var full, riktigt full. Jag kände mig oemotståndlig, jag var kungen av dansgolvet. På väg till baren såg jag en tjej framför mig, hon kastade en blick bakåt och jag tyckte hon log mot mig. Jag lät min hand ta tag i hennes rumpa. Hon blev förbannad och hämtade en vakt. En kompis försvarade mig högljutt. Det kan inte ha varit han! Han skulle aldrig! Jag gömde mig i ett hörn och skämdes som ett djur."

Måns Vestin berättar naturligtvis inte denna anekdot för att han har ett behov av att lätta sitt samvete, utan tvärtom för att sprida till alla vilken fin man han är som tar sitt ansvar och plågas av samvetskval 15 år senare. Han presenterar på Facebook sin lilla text som någonting storslaget:

"Det svåraste jag skrivit. Och det viktigaste. Det är dags att vi män också börjar prata om det."

Jag tror inte för ett ögonblick på att han tyckte att det var särskilt smärtsamt att berätta om en oönskad beröring för 15 år sedan. Särskilt viktigt var det definitivt inte, men han fick de eftersökta reaktionerna från kvinnor:



Texten blir därefter förljugen och bisarr på allvar:

"Nej, jag skulle aldrig. Trodde jag, tills jag ändå gjorde det. Fast jag var både vänster och feminist. Det finns ingen ursäkt. Men med tillräckligt mycket alkohol i blodet så vann mitt kulturarv över min ideologi. Efter 25 år bland killar som tagit för sig av tjejers kroppar så blev jag en av dem."

Observera hur självklart han lyfter fram vänstermänniskor som särskilt goda. Inte heller av män som kallar sig "feminister" förväntar jag mig ett bättre beteende än hos någon annan. Snarare tvärtom, då den "feministiska" stämpeln verkar användas för att charma vänsterkvinnor och rentav dölja ett mindre berömvärt eget beteende. Det är också intressant hur han i denna storslagna bikt ändå hittar ett par ursäkter som lyfter skulden från honom själv; alkohol, vilket nog är alldeles riktigt, och "kulturarv", vilket låter som en mycket sämre ursäkt. Måns Vestin är en så fin man att det krävdes 25 år bland sämre exemplar för att han skulle gå över gränsen. Vi får sedan ytterligare ett argument för varför han själv saknar allt ansvar, givetvis följt av hur han numera är en ännu finare människa än han redan var som "vänster" och "feminist":

"Ingen kan ställa sig helt och hållet över våra sociala normer. Det enda jag kan göra är att undvika att det händer igen, genom att vara en som säger ifrån och genom att alltid minnas stunden när jag insåg vad jag gjort och hur jag skämdes.
Men jag vet också att de flesta inte skulle skämmas. Det är så införlivat i vår kultur att vi knappt märker det. Vårt eget kvinnoförtryck har blivit till vår vardag."

Nonsens. Om Måns Vestin hade låtit bli att klämma den där gången, skulle det inte alls ha inneburit att han trotsade några oundvikliga normer. Han avslutar med den där poängen som är själva syftet med alla de alster som nu skrivs på detta tema:

"När 'nyanlända' förgriper sig på kvinnor i Köln eller antastar flickor på en konsert i Stockholm. Då vaknar de svenska männen till liv, då ska kvinnorna försvaras. Men en sak vet jag. När män tar för sig av kvinnors kroppar – då är det ett mansproblem. Inte ett invandrarproblem."

Inom dagens vänster är "antirasismen", det vill säga vurmandet för en omfattande invandring, alltid överordnat alla andra hjärtefrågor. Det är därför vi nu ser alla dessa texter om män. Många av de som nu skriver hävdar att de alltid har skrikit för döva öron om övergrepp mot kvinnor, men denna flodvåg av berättelser som Vestins kom först när det blev viktigt att relativisera händelserna i Köln och Stockholm. Vi känner igen fenomenet från debatter om hedersvåld, där de svenska "feministerna" plötsligt inte vill låtsas om de kvinnliga offren, eftersom de då måste nyansera och låta två egentligen oförenliga ståndpunkter mötas. Ett annat tydligt exempel är att samma personer som gärna vill lyfta fram homosexuella och transpersoner, samtidigt inte har ett ont ord att säga om islam. Självklart lade Måns Vestin någon dag tidigare upp denna post:


Då föreslår jag att Måns Vestin, som ju har gjort denna imponerande inre resa och tagit itu med sitt eget kulturarv, också blir den som tar ansvaret för de nya medborgarnas genuscertifiering. Eftersom det inte finns några kulturella skillnader, borde uppgiften inte vara alltför betungande.





13 kommentarer:

  1. Grävarna på Flashback: "Förklaring till Måns Vestins tafsande har inget med svensk kultur att göra utan beror på att Måns växte upp i ett hem präglat av pedofili och gränsöverskridande indoktrinering. Vestins far får sig både en och två smällar i tysk press."

    Pappa

    http://www.hitta.se/frances+vestin+tuuloskorpi/norsborg/person/hgM2--1HGq
    https://www.facebook.com/frances.tuuloskorpi?fref=pb&hc_location=friends_tab

    Måns Vestins vänner på Facebook.
    https://www.facebook.com/mans.vestin/friends?pnref=lhc


    http://www.zeit.de/gesellschaft/zeitgeschehen/2013-05/gruene-paedosexualitaet-cohn-bendit/seite-2

    SvaraRadera
  2. Makalöst dravel. Jag är absolut inte feminist eller vänster och jag har aldrig tafsat på kvinnors bröst eller stjärt på det sätt som vänstermänniskorna och feministerna tydligen gör. Och inte har jag under mitt långa liv haft vänner som gjort det heller. Så alldeles vanligt eller införlivat i kulturen är det ändå inte.
    Naturligtvis har man hört talas om en och annan som tafsat på kvinnor, men det är ju inte någonting som anses normalt eller fint. Tvärtom, de flesta i vår kultur ser med vämjelse på sådana individer.
    De här människorna är makalöst förljugna. Och finns det någon gemensam nämnare för dem så är det att de har dubbelmoral. Det är min absoluta erfarenhet.
    /Gunnar B.

    SvaraRadera
  3. Fy faan. Jeg er opprørt og jævlig forbannet. Din analyse er skarp og ærlig som vanlig - men disse retarderte skriverier fra åpenbare psykiatriske tilfeller - må vi lese om og om og om igjen. I mainstream media. Takk for at du orker å avsløre galskapen. Jeg selv er til tider motløs og passifisert av den Politisk Korrekte mur - media og politikere serverer oss - I en uendelig propaganda strøm.

    SvaraRadera
  4. Jaha, ytterligare ett blipp i det mediala träsket där Aftonbladet utgör skitens fokalpunkt.

    Skönt att Måns upplever att han rest sig upp och nu lever som en god människa. Utan att peka finger, men i sammanhanget tänker jag på det gamla goda ordspråket om att tom bytta, som bekant, skramlar mest.

    SvaraRadera
  5. Återigen. Tack för att du orkar bemöta alla dessa förvirrade individer. Det är ett nöje att läsa dina texter.

    SvaraRadera
  6. Det är ju skönt att MV efter alla dessa år av, vad jag förmodar svåra våndor, har fått bikta sina synder. Dock tycker jag det varit lämpligare om han gjort det i all skildhet i psykiatrisoffan, så vi andra sunt tänkande hade förskonats./ Magdalena Bengtsson

    SvaraRadera
  7. En stavelse föll bort; det ska naturligtvis vara "avskildhet"/MB

    SvaraRadera
  8. "På väg till baren såg jag en tjej framför mig, hon kastade en blick bakåt och jag tyckte hon log mot mig. Jag lät min hand ta tag i hennes rumpa. Hon blev förbannad och hämtade en vakt. En kompis försvarade mig högljutt. Det kan inte ha varit han! Han skulle aldrig! Jag gömde mig i ett hörn och skämdes som ett djur."

    Alltså texten här ovan ihop med att han skriver att han var full ger ju på mig intrycket att det han gjort är att feltolka en situation på krogen samt haft en rätt dålig idé om hur han skulle följa upp det där leendet från tjejen på.

    Det kan ju mycket väl ha varit så att hon log mot honom. Om han då valt att spela sina kort bättre, exempelvis genom att närma sig damen ifråga och inleda en konversation med henne, istället för att nypa henne i rumpan skulle utfallet kanske inte blivit som det blev. Då hade han inlett en trevlig konversation istället för att behöva trycka i ett hörn och vara rädd för att kastas ut från krogen.

    Så mycket mer tror jag inte det finns att lära av texten ifråga.

    SvaraRadera
  9. "Inom dagens vänster är 'antirasismen', det vill säga vurmandet för en omfattande invandring, alltid överordnat alla andra hjärtefrågor. Det är därför vi nu ser alla dessa texter om män. Många av de som nu skriver hävdar att de alltid har skrikit för döva öron om övergrepp mot kvinnor, men denna flodvåg av berättelser som Vestins kom först när det blev viktigt att relativisera händelserna i Köln och Stockholm. Vi känner igen fenomenet från debatter om hedersvåld, där de svenska 'feministerna' plötsligt inte vill låtsas om de kvinnliga offren, eftersom de då måste nyansera och låta två egentligen oförenliga ståndpunkter mötas."

    Alltså på en nivå är det helt korrekt att sexuella övergrepp som regel sker med en man som förövare och en kvinna som offer. Det är inte något jag på något vis förnekar eller inte vill tala om. Dock är ju min huvudförklaring till detta att män i regel har ett fysiskt övertag och att i princip alla ovälkomna fysiska närmanden därför upplevs värre för en kvinna än för en man.

    En gång när jag var på en Tomas Ledin-konsert, med min mor av alla människor, kände jag hur en kvinna började trycka sin rumpa mot mitt skrev. Först tänkte jag att det så att säga berodde på att det var trångt i publikhavet och inte skett medvetenhet. Jag tog ett steg tillbaka. Efter en stund kände jag dock samma rumpa tryckandes mot mitt skrev igen. Det fanns också en medvetenhet i hennes rörelser som gjorde att jag förstod att detta inte var frågan om publikhavet och något omedvetet. Hon försökte faktiskt mycket medvetet med sina rumprörelser skaka liv i Petter-Nicklas.

    Då jag inte fann kvinnan särskilt tilldragande och som sagt var på konserten med min mor och det hela också av det skälet kändes opassligt fick jag ta några steg åt sidan för att slippa undan från mer av "behandlingen" under den fortsatta konserten.

    Jag kan inte säga att jag fått några bestående men av detta eller ens då tänkte tanken att polisanmäla saken. Sanningen att säga har jag nog aldrig berättat för någon om händelsen tidigare eftersom den för mig framstod som bagatellartad och enkelt åtgärdad. I detta ligger ju mycket av hela saken. Män blir i regel inte offer för ens rätt burdusa fysiska närmanden från kvinnor eftersom inget i dessa situationer någonsin känns fysiskt hotande eller skrämmande. Snarare lite komiskt.

    Så där ligger ju mycket av saken. Vi män måste vara lite smidigare och empatiska än kvinnor och kan inte ta oss några större friheter i hur vi fysiskt approcherar en kvinna. Det ligger i detta med vad som upplevs som hotfullt och kränkande för en kvinna sällan upplevs så av en man i motsvarande situation.

    SvaraRadera
  10. Att som Måns Vestin applicera ett par av sina personliga erfarenheter från sin tonårstid och bland sina kommunistkompisar i vuxen ålder på hela svenska samhället och på alla andra svenska män är en värdelös argumentation som påminner mycket om argumentationsfelet guilt by association.
    Han vill nu dessutom använda den tragiska utvecklungen i Sverige till att avlasta sig sina egna samvetskval för att han själv vid ett enda tillfälle i berusat tillstånd har varit en tafsare och kvinnoskändare. " Det är dags att vi män också börjar prata om det." påstår han snusförnuftigt. Vilka jävla "vi"... Det är som om Sveriges kåkfarare plötsligt skulle drabbas av samvetskval och utbrista "det är dags att vi män börjar prata om vår kriminalitet".

    "med tillräckligt mycket alkohol i blodet så vann mitt kulturarv över min ideologi. Efter 25 år bland killar som tagit för sig av tjejers kroppar så blev jag en av dem."

    Ja det är verkligen bissart! Det var väl snarare hans sexualdrift och brist på impulskontroll som vann över hans ideologi. Här vill han nu skylla sina drifter och sina psykologiska brister på sina kompisar och kulturarvet dvs samhället och alla andra män i nutid och i vår historia ända bak till vikingatiden. Han har m.a.o. ännu inte lyckats ta ansvar för sina egna gärningar trots att han nu är spik nykter och "efterklok".

    Det är bara att gratulera Måns Vestin för den varma respons han fått på Facebook/twitter från kvinnliga kulturmarxister. Nu har han "halva inne" och behöver inte supa sig full och klappa tjejerna på rumpan längre för att få dem på rygg... I krig och "kärlek" är alla medel tillåtna.

    Stig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har i Sverige ett kollosalt stort inflöde av teststeronstinna unga män från jordens mest underutvecklade länder där ord och begrepp som "kvinnofrid", "feminism" och "jämlikhet mellan könen" inte ens existerar och när de här ger sig på svenska kvinnor lägger politiska vettvillingar skulden på hela den svenska manliga befolkningen. Det är helt barockt och det är inte bara vänsterfeministiska fanatiker som Måns Vestin och tjejtrion Maj Karlsson, Rossana Dinamarca och Linda Snecker som bereds utrymme i Aftonbladet att spy på den manliga delen av den svenska befolkningen. Även sossar och inte minst Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér deltar i denna perversa kränkningsorgie av svenska och västerländska män.
      Åsa Regnér påstår att "Kulturell-, etnisk bakgrund eller tillhörighet är aldrig en ursäkt inte heller en förklaring till kriminellt beteende" därför påstår hon sig "vägra att låta främlingsfientliga krafter kapa den viktiga frågan om kvinnors rättigheter och jämställdhet för oss alla".
       http://www.friatider.se/ministern-kulturell-tillh-righet-kan-aldrig-f-rklara-beteende.

      Det viktigaste är alltså vem och vilket parti som "ÄGER FRÅGAN" om sextrakasserier och kriminalitet och inte vad som är den verkliga orsaken. Formuleringen att ÄGA EN VISS POLITISK FRÅGA associerar starkt till översitteri och fascism. Som om vänstern hade ensamrätt att formulera vissa frågeställningar och peka med hela handen åt i vilken ideologisk riktning ett visst samhällsproblem ska diskuteras och analyseras.
      Hur kan svenska män rösta på dessa tre regeringsartier som betraktar dem som kvinnoskändare, våldtäktsmän och tjuvar som riktar in sig på kvinnliga offer? Har svenska män blivit så mentalt kastrerade av vårt feministiska och värderelstivistiska samhälle att de inte har någon stolthet alls kvar?

      Stig

      Radera
  11. Att vänsterdåren är precis lika vidrig som dom som tafsar
    på unga tjejer i stora folksamlingar gör inte att alla
    män är lika äckliga.

    SvaraRadera
  12. Kommentaren har två helt olika teman, men de hänger ihop.
    Framförallt den senare har en tydlig "värdegrund"...

    Min erfarenhet av "hand-mot-bak" var att:
    Snygg servitris på ett café, efter att bruksortens partyställe stängt, fick mitt intresse, och vid lämplig geometri mellan hennes och min position, langade jag handflatan i kontakt med hennes ädlare delar. Faktiskt utan närmare eftertanke (är inte min stil)!! Inget kläm, med potentiella blåmärken, utan mjuk hand mot mjuk...delar. Med viss fart, visst, men inte överdrivet.
    Resultat: utskällning! Hukade, sa ursäkta, men jag tyckte du var snygg, men javisst... Ojoj, kompisarna sympatiserade, i det att det var snygg tjej, med vass tunga. Efter nån halvtimme blev jag av samma tjej inbjuden till efterfest. Natten blev bättre. Är jag p.g.a. s.k. lyckligt slut därmed förtappad?

    Hövlighet:
    Jag hävdar ofta att hövlighet inte sitter i orden. Inga hövliga ord kan överföra hövlighet, om de inte sägs hövligt. Och omvänt behövs inte hövlighetsfraser nödvändigtvis för att visa hövlighet.
    Typexempel för uppfostran: "Tack för maten". Varför tvinga ungar att säga detta, men låta dem komma undan med att väsa fram det (för att de fått gris istället för kyckling)? När det räcker med enkel tacksamhet uttryckt på ett otal andra sätt. För att inte tala om delaktighet i måltiden, från tillagning till avdukning, men det är kanske ett annat spår.
    Typexempel tilltal: Att använda Du och Ni (skriftligt), eller bli Ni-ad i kassan av kring-20-åringar. Fel! Återigen: hövlighet sitter inte i pseudo-plural-former eller versaliseringar.

    Hänger ihop: jo, jag var, min själ, egentligen inte ohövlig i första fallet. Eller åtminstone 1) lagom återhållsam samt 2) tillräckligt kommunikativ om min egentliga inställning. Full och glad (och snygg?) var jag däremot. Vilket allt i förlängningen erkändes (igen: snygg?). Vi, kvinna/man, måste ju kunna umgås utan att skära halsen av varann.

    SvaraRadera