söndag 10 januari 2016

Mytomanen Jan Guillou tillbaka med sina halmgubbar




Det är egentligen mycket märkligt att Jan Guillou har en så pass upphöjd ställning som han trots allt har i Sverige. Att jag, och många med mig, har lite svårt för honom har inte bara att göra med hans arrogans och oändliga egenkärlek, utan kanske än mer med hans närmast tvångsmässiga ljugande. Ett utmärkt exempel på Guillous förhållande till sanning och fakta uppstod då han, i vanlig ordning, i en krönika ville hävda att alla muslimer stämplas som terrorister och att att vita (som om det var motsatsen till muslimer) hanteras på ett helt annat sätt. En Kjell Häglund granskade Guillous alster och fick fram en imponerande lista av rena felaktigheter som Guillou obekymrat lagt fram som fakta och viktiga argument. Bland dessa märks: Guillous påståenden att ingen talat om terrorism vid ett par fall med vita gärningsmän, trots att just det ordet använts flitigt i dessa fall, att muslimerna som försökt tända eld på Lars Vilks hus dömdes för terrorbrott (för att de var muslimer), när de i själva verket dömdes för försök till mordbrand, att en bok handlar om att muslimer attackerar Almedalen, när förövarna i boken i själva verket var vita "högerextremister", och så vidare. Kjell Häglund sammanfattar Jan Guillous inlägg på ett mycket bra sätt:

"Sanningen blir det första offret när Jan Guillou hamrar in poänger i flammande ideologiska kolumner.
[...]
Det är så Jan Guillous krönikor med åren utvecklats till att bli brutala tillhyggen att misshandla meningsmotståndare med, i syftet att tillfredsställa sin egen och meningsfränders ideologiska blodtörst. Han reflekterar inte utan intimiderar, med en cocktail av överklassig härskarteknik (aldrig namnge, bara förminska genom att försåtligt ange titel och grad av publik framgång) och ren skolgårdsstrategi där den som slår fulast och hårdast vinner. Research är för medlöpare."

Idag skriver Jan Guillou i Aftonbladet under rubriken "Jag föredrar alltid bögar framför sverigedemokrater", med anledning av en ledarartikel i SvD författad av Ivar Arpi. Redan Guillous rubrik är något märklig, dels för att även homosexuella förstås kan rösta på SD, men framför allt för att en sådan jämförelse inte var Ivar Arpis budskap. I sin text skriver Guillou bland annat:

"Arpis indignation över att bögar möts av större tolerans än sverige­demokrater ter sig något gåtfull. För det första är det ju självklart. För det andra vore det förfärligt om det förhöll sig tvärtom."

I själva verket ville Arpi belysa en ökad politisk polarisering och skriver inledningsvis:

"Den goda nyheten är att en viss sorts tolerans har ökat. Homofobi, manschauvinism och öppen rasism har minskat. Men samtidigt har politisk tolerans minskat. I stället för att vi har blivit mer toleranta överlag, har vår intolerans kanske bara förflyttat sig till nya grupper. Att komma ut ur garderoben som homosexuell har blivit lättare, men att komma ut som politisk avvikare, exempelvis sverigedemokrat, är förenat med ett kännbart stigma, både socialt och yrkesmässigt."

Inte nog med att Arpi talar om någonting helt annat än vad Guillou vill låta påskina, han har dessutom rätt rent objektivt. Det hetsas mot sverigedemokrater på ett sätt som är olagligt om det görs mot homosexuella eller vissa etniciteter. Rickard Söderberg får skriva krönikor i Metro just för att han är homosexuell, medan tidningen förstås inte har en enda sverigedemokratisk krönikör. Guillou fortsätter:

"Däremot är ledarskribent Arpis förklaring till bögars företräde framför sverigedemokrater lika fascinerande som oavsiktligt rolig. Detta missförhållande beror nämligen på 'en offentligt påbjuden värdegrund att tänka rätt', alltså en sorts lag om vad som är tillåtet att tänka."


Ivar Arpi

Även här har Ivar Arpi rätt. Samma vänstermänniskor som poserar med sin tolerans gentemot exempelvis homosexuella har visat sig vara enormt intoleranta när det handlar om meningsmotståndare, vilket gäller både sverigedemokrater och högerskribenter som Arpi. Denna inställning beror också mycket riktigt på en offentligt påbjuden värdegrund, där islam aldrig ska kritiseras, medan inga attacker mot SD för dumma eller dåligt underbyggda. Fler medvetna eller omedvetna missuppfattningar följer:

"Vanligtvis och med rätta beskrivs styrkeförhållandena tvärtom och Arpi förklarar inte sin dystra världsbild på annat sätt än att 'väns­tern är också bättre på att demonisera högern än vad högern är att ­göra detsamma med vänstern'. Jaha. Vi skriver alltså bättre än högerskribenterna? Det kan nog stämma. Men likväl går det tio höger på en vänster i den svenska medievärlden."

Nej, vänstermänniskor skriver sannerligen inte bättre än andra, vilket Guillou själv är ett utmärkt exempel på. Vad Ivar Arpi menar är förstås att vänstern är aggressivare och hellre svartmålar sina motståndare än högern. Även detta visar Guillou tydligt, genom att som vanligt skapa en halmgubbe att attackera. Att den politiska färgen på de flesta svenska dagstidningar är borgerlig är någonting som vänstermänniskor alltid framhåller som ett bevis för att det inte finns någon vänsterdominans. Detta förhållande spelar dock ingen som helst roll när det gäller hur SD hanteras, där formellt liberala Expressen tillhör de värsta propagandisterna mot partiet och inte ens drar sig för att samarbeta med kriminella element ur extremvänstern för att kartlägga sverigedemokrater. Tillsammans med Arpi ska sedan den utmärkta skribenten och debattören Alice Teodorescu hånas:

"Det tycks mig som om Arpi, ­Teodorescu och andra borgerliga ­ledarskribenter som alltmer börjat ynka de stackars förtryckta sverigedemokraterna helt enkelt blandar ihop tolerans med demokratiska fri- och rättigheter. Det är fullt tillåtet att vara sverigedemokrat, rösträtten och yttrandefriheten omfattar även dem. Så var det också för nazisterna i Tyskland. Men därav följer ingen demokratisk skyldighet att tolerera vare sig nazism eller SD-ideologi."

Här är det Jan Guillou själv som blandar ihop det ena med det andra. Nej, den som menar att vänstern är intolerant talar inte om lagstiftning och demokrati, även om ett demokratiskt sinnelag borde leda till en något mindre aggressiv ton mot meningsmotståndare. Att SD:s motståndare också har en problematisk inställning till demokrati visar de när de river ned SD-affischer, kräver att SD-reklam inte ska visas på bio och med vuvuzuelor försöker överrösta sverigedemokratiska möten. Det är inte svårt att misstänka att de helst skulle förbjuda partiet. Guillous avslutning blir:

"Att Sverigedemokraterna fått många röster i riksdagsval är inget skäl att tolerera deras ideologi. ­Nazisterna i Tyskland fick en tredjedel av rösterna och blev därmed största parti.
Och jag kommer alltid att föredra ­bögar framför sverigedemo­krater hur skrämmande den inställningen än kan te sig för Svenska Dagbladets ledarsida."

Nej, ingen tvingas till att omfamna SD:s ideologi, men kallar man sig demokrat bör man acceptera att partiet finns. Återigen gör Jan Guillou sig till ett exempel på just vad Ivar Arpi talar om, när han ännu en gång vill sammankoppla SD och tyska nationalsocialister. SvD:s ledarsida talar överhuvudtaget inte om att någon grupp ska tolereras framför någon annan, utan konstaterar att, trots att en ökad tolerans har vuxit fram gentemot många fenomen, blir den politiska polariseringen och demoniseringen allt djupare.




10 kommentarer:

  1. Bra Tobias! Guillous babbel lugnt, snyggt och klokt nedmonterat av dig.

    SvaraRadera
  2. Guillous alster borde ju helt enkelt refuseras. De håller för dålig kvalité vilket Tobbe på sitt vanliga förtjänstfulla sätt visar här. Guillou är en über-pösmunk som länge tagit alltför stor plats.

    SvaraRadera
  3. En briljant uppgörelse med Sveriges malligaste journalist. Bravo!

    SvaraRadera
  4. Jan Guillou - denna fullkomligt makalösa fjant, som tror att han blir större om han sätter näsan i vädret. Jag skulle aldrig få för mig att läsa någonting av Jan Guillou. För det första har han alltid en dold agenda med allt han skriver och blandar därför in mängder av lögner om olika personer för att få fram sin åsikt. För det andra skriver han dåligt - dvs. han skriver som em ordinär journalist. Jag kan ju ibland inte undvika att höra hans röst på bilradion, där han ibland läser ur sina verk. Och det räcker för mig - jag har fått nog. Hans röst och meningsbyggnader är för mig outhärdliga därför att hans språk är så dåligt och bygger på schablonuttryck och schablonbegrepp. Nej, detta är inte någon stor "författare". - "Stor i orden men liten på jorden."
    /Gunnar B.

    SvaraRadera
  5. Bra skrivet, Tobbe!
    Din analys är mitt i prick.
    Finns få som är så arroganta som Guillou.
    Pernilla

    SvaraRadera
  6. Behös det så många ord för att konstatera det alla insiktsfulla redan vet sedan länge, att Jan Guillou är ett äkta vänstersvin?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tja, att skriva exakt det i en mening, tycker jag inte hade varit mycket till argumentation.

      Radera
    2. Att jämföra Jan Guillou med ett svin att djupt
      förolämpa svinet.

      Radera
  7. Lustigt att Guillou helt öppet erkänner att han anser att demonisera i skrift innebär att man är en skicklig skribent. Guillou själv är skicklig på att skriva smädesskrifter och på sitt eget besserwisser- manér håna och förlöjliga.

    "Att Sverigedemokraterna fått många röster i riksdagsval är inget skäl att tolerera deras ideologi. ­Nazisterna i Tyskland fick en tredjedel av rösterna och blev därmed största parti."

    Samma sorts argument kan man tillämpa på vilket parti som helst. "Jag tolererar inte sossarnas ideologi trots att de har stöd av ca 30 % av folket vilket är ungefär vad även nazisterna hade".

    Guillou var en bra journalist och debattör för 10-15 år sedan men har tyvärr blivit en riktigt patetisk sopa som blir allt mer dumdryg ju äldre han blir.

    Stig

    SvaraRadera