Förvirringen kring yttrandefrihet och åsiktspluralism

I debatten florerar begrepp som yttrandefrihet, demokrati, censur och mänskliga rättigheter. Jag kommer här att sannolikt att upprepa vad jag tidigare har uttryckt, men jag skyller i vanlig ordning på att de figurer jag bemöter gärna gör det.

När obekväma röster på olika sätt trängs undan, brukar vänstern vara framme för att försvara angreppen och då blir formella kriterier plötsligt viktiga. Nej, det är ingen mänsklig rättighet att delta på Bokmässan i Göteborg och yttrandefriheten kräver inte att vem som helst får publiceras var som helst, men det är inte riktigt poängen när vi talar om exempelvis åsiktskorridoren.

I dagens Expressen använder Lars Lindström sig av detta grepp:

"Aldrig har så många haft möjlighet att offentligt uttrycka en sådan mångfald av vitt skilda åsikter, om allt och alla. Men det får man väl inte säga längre i den här jämrans åsiktsdiktaturen!"

Den sista meningen är en variant av det som vänstermänniskor tycker är roligt att påstå att främst invandringskritiker säger. Andra exempel är förstås "jag är inte rasist, men...", vilket de menar sedan följs av någonting rasistiskt, och "det är inte sant, men för jävligt ändå", vilket alltså ska vara den dumme sverigevännens kommentar när denne i sin okunnighet tar del av en falsk nyhet och konfronteras med detta. För övrigt skriver dessa figurer oftast "sverjevän" för att understryka hur obildad den oliktänkande är.

Lindström väljer att nämna Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk, Granskning Sveriges Fabian Fjälling och författaren Katerina Janouch som de förfärliga högerextremister som visst kan säga vad de vill, och fortsätter:

"Egentligen spelar det ingen roll vem som uttrycker vad. Det bisarra är när de mest högljudda kan påstå att de är åsiktsförtryckta, att de till hundratusentals kan sprida det orimliga påståendet att Sverige är en vidrig åsiktsdiktatur."

Fjälling, Janouch och Suk.

Jag kan hålla med om att det är helt felaktigt att kalla Sverige för en diktatur, eftersom vi har både val och kan uttrycka de flesta åsikter utan att spärras in, men återigen, det är inte riktigt vad som menas. Även om den som yttrar en åsikt inte drabbas av statens repression, görs olika försök att tysta denna åsikt, och förekomsten av organisationer som Expo och Researchgruppen, samt demoniserande uthängning i media, kan få allvarliga följder för den enskilde.

Aftonbladets numera omstridda chefredaktör Sofia Olsson Olsén är också inne på detta spår under rubriken "Inte en allmän rättighet att bli publicerad". Även det är i strikt mening korrekt, men självklart påverkas den offentliga debatten av att endast en sida ges allt utrymme. Vi såg hur Linnéa Claeson fick betalt för en usel men politiskt korrekt text, som dessutom var stulen, medan en krönika mot extremfeminism eller asylinvandring är otänkbar. Festligt nog råkar Olsson Olsén bekräfta detta i samma text:

"Staffan Heimerson fick sluta för att han, först i en intervju i tidningen Resumé och sedan i enskilt samtal med mig och på direkta frågor, förfäktade sin åsikt att kvinnor ska ses som förnöjelse för männen och att kvinnors upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp inte är att ta på allvar."

Vad han har sagt i det där enskilda samtalet vet vi inte, men det var inte det han skrev. Så kommer då nyckelorden som vi har lärt oss:

"När han fortsatt vidhöll den människosynen hade han förbrukat mitt förtroende och jag vill inte ha skribenter som skriver under mitt utgivarskap som hävdar mannens överordning. För mig är den åsikten människofientlig och långt ifrån Aftonbladets värdegrund om allas lika värde."

Att använda dessa utnötta begrepp är på sätt och vis genialiskt, eftersom de är tillräckligt svepande för att kunna användas överallt. Vad har Linnéa Claeson för människosyn, när hon tycker att politiker och polischefer ska tillsättas enligt etnicitet och kön?

Till och med den kanske bäste skribenten Aftonbladet någonsin haft bröt mot värdegrunden, och denna gång handlade det inte om genus utan om det andra känsliga området:

"Vad gäller Hakelius hade vi en dialog om en formulering i en (1) av hans kolumner som jag tyckte var problematisk då jag ansåg att det fördunklade hans text, avhumaniserade EU-migranter och gatubarn."

Kanske ville han inte skriva positivt om dessa företeelser och kanske fanns det läsare som skulle ha uppskattat en annan vinkel? Det blir direkt efter förhållningsreglerna lite förljuget och närmast lögnaktigt:

"Aftonbladet ska ha, har alltid haft, och kommer fortsatt ha högt i tak för våra opinionsskribenter och krönikörer. Vi ska publicera ett spektrum av åsikter från höger till vänster. Från värdekonservativa nationalister till globaliseringstörstande nationalstatsförnekare. Den bredden på åsikter ska vi fortsatt ha."

Jag kan på rak arm inte nämna en enda "värdekonservativ nationalist" som skriver för Aftonbladet. Någon vidare bredd ser jag inte heller.

Dessa personer kan försöka krumbukta sig hur mycket det vill, men det är alldeles uppenbart att deras principer inte är djupare än att de vill blockera åsikter de ogillar. Även när de använder sig av formella definitioner av begrepp som "yttrandefrihet" och "censur" motsäger de sig själva, där ett tydligt exempel är talet om att Bokmässan i Göteborg är en privat aktör som själv ska få välja utställare, förutsatt att dessa faller vänstern i smaken. När en särskild åsiktsinriktning blockeras från medier och mässor är det inte statlig censur, men resultatet blir detsamma.

Paniken brukar från "vår sida" förklaras med att dessa människor inte har argument för de egna hållningarna, men jag tror att det minst lika ofta handlar om rent känslomässiga reflexer, där motstånd mot exempelvis omfattande asylinvandring känns obehagligt, medan propagerande för den värmer i kroppen.

Lyckligtvis har inte minst internet inneburit att vi inte är beroende av grindvakter som Lars Lindström och Sofia Olsson Olsén.