Den senaste tiden har många feministiska vänstermän anklagats för någon form av sexuella trakasserier. De flesta av dem har därefter dragit sig tillbaka, men de hamnar i en knepig situation när de ska försvara sig. Vi normala män kan förstå att någon försöker närma sig kvinnor, och ibland klumpigt, men dessa figurer måste också bygga in fadäserna i feministiska teorier. I morse fick vi beskåda ett särskilt pinsamt exempel, då Lars Ohly gästade TV4:s morgonsoffa, och observera hur redan rubrikens citat blir oerhört förljugen. Det finns inte en chans i världen att Ohly är mer oroad för metoo-kampanjens anseende än för sin egen ställning.
Jag får intrycket av att inte särskilt mycket har hänt. Lars Ohly hoppades kunna erövra en yngre kvinna, lite stärkt av ett par drinkar, men här måste han alltså säga att det är något som han "måste jobba med", eftersom han egentligen är en fin feminist.
På klassiskt vänstermanér måste han också göra sina egna handlingar till ett kollektivt ansvar, där vi andra dras in i "vi som beter oss på det här sättet". Vi blir inte heller förvånade när han verkligen vill koppla sitt lilla snedsteg till "att vara kvinna i ett patriarkalt Sverige".
Jag provoceras lite av detta sätt att med sammanbitet ansikte lägga ut texten om hur allvarlig händelsen var, när jag istället skulle respektera ett enkelt "Jag försökte som så ofta med ett klumpigt närmande, och denna gång gick det inte vägen". Än mer fånig är den påklistrade respekten för motpartens version:
"Jag tycker att hon har rätt till den. Den historien är hennes."
Trams. Antingen talar hon sanning, och då kan man be om ursäkt för denna sanning. Alternativet är att hon ljuger, eller överdriver, och då ska man inte ge henne någon rätt till en egen historia, utan försvara sig genom att förklara vad som verkligen har hänt.
Det Ohly eventuellt har gjort sig skyldig till, enligt vad som rapporterats, är inte ens värt att ta upp. Än mindre är det en viktig berättelse om ett svenskt patriarkat som förtrycker alla kvinnor. Vad som snarare borde ifrågasättas är varför en gammal röd partiledare anses vara den bästa kandidaten att leda ett handikappförbund.
Att Lars Ohly är en obehaglig figur i största allmänhet har vi förstått länge, och det är inte svårt att föreställa sig honom stryka längs unga vänsterkvinnor. Att en känd före detta partiledare också kan ha framgång i detta spel är en annan historia.
Bluffdoktorn och jm-professorn Henry Ascher argumenterar emot gojim's åldersbestämningar, och för emottagandet av tiotusentals hazarer, gruppvåldtäktsmän och analfabeter: "Det är som att vi skulle ha årsringar precis som träd. Men vi är ju inga träd utan människor."
SvaraRaderahttps://goteborg.etc.se/nyheter/bedomningarna-ar-en-gigantisk-rattsskandal
RaderaDet finns åkdersvestämningar som är exakta men samhället vill inte använda gissa varför
RaderaOhly är listig som en räv och hal som en ål. Han är anklagad för sexuella trakasserier men som en sorts övervintrad riddare från medeltiden bröstar han ut sig och påstår att #metoo-rörelsen är det viktigaste som har hänt i hela hans liv. Innerst inne anser han knappast att det är bra att en massa falska manliga "feminister" och kulturmarxister som t.ex. Virtanen åker ut i kylan och att hela vänstern med #metoo som skarpladdat vapen skjuter sig själv i foten.
SvaraRaderaOhly är ju en av de sista riktigt röda gammelkommunisterna med Lenin och Stalin som stora idoler men nu låter han mer som en medlem i Fi för att han vet att det ger honom politiska poänger JUST NU.
Utryck som "att vara kvinna i ett patriakalt Sverige" är renodlad vänsterpopulism och är helt verklighetsfrånvänt eftersom Sverige är världens mest feministiska land. Men sådant går hem i (de röda) stugorna och det vet han.
Vad hindrar Sverige från att vara patriakalt bara för att det är världens mest feministiska land? Ologiskt.
SvaraRadera