Ny hashtag!

Den som eventuellt inte har haft tillräckliga erfarenheter för att kunna lägga till #metoo under sina berättelser, eller inte brinner lika mycket för afghanska män som de kvinnliga aktivisterna i #vistårinteut, kan nu möjligen paradera med #nostranger. Den är avsedd för personer som inte är pursvenskar och därför har fått utstå rasism hela livet.

I dagens Expressen berättar ett antal personer, för säkerhets skull inte färre än 565, om sina erfarenheter av det rasistiska Sverige. Man är inte rädd att måla med bred pensel:

"Många tänker på rasism, diskriminering och förtryck som ett tydligt uttalat hat baserat på främst hudfärg. Rasism drabbar dock många fler och kan vara både tydligt och subtilt. Sverige har en mörk historia av kolonialism, rasism och imperialism."

Detta sägs ofta av professionella "antirasister", men det blir därför inte mer sant. Sveriges historia rymmer mycket, men om vår historia hade präglats av imperialism skulle vi till exempel kunna använda vårt modersmål på andra kontinenter, likt engelsmän, fransmän, portugiser, spanjorer och rentav holländare.

I verkligheten var kolonialismen inte mer imponerande än att vi under 94 år styrde över ön Sankt Barthélemy i Karibien. Förvisso talar ingen där svenska, men vi kan åtminstone vara stolta över att huvudorten än i dag heter Gustavia, även om det bleknar i jämförelse med alla de platsnamn som kommer av exempelvis George och Louis över hela jorden.

Eftersom rasismen ska utmålas som så omfattande som möjligt, och drabba så många människor som möjligt, gäller det att som vanligt inkludera fenomen som knappast har med faktisk rasism att göra:

"Staten Sverige bär ansvar för fördrivandet och förtrycket av samer från Sapmi. En kolonialism som lever kvar och ger konsekvenser än i dag. Rasism uttrycks även i föreställningar om kultur, vilket till exempel blir tydligt i den växande vågen av antisemitism och islamofobi vi ser i dag."

Nej, rasism handlar aldrig om kultur, även om denna sida lite finurligt har skapat oxymoronen "kulturrasism", och än mindre om religionskritik. Expressen bjuder också på några spännande vittnesmål, där den generösa definitionen blir uppenbar. Paula Dahlberg, som ser indisk ut, berättar:

"Från att jag var fyra år fram till jag blev tolv utsattes jag för sexuella övergrepp, alla former av våldtäkter du kan föreställa dig i princip. Varför nämner jag det här? För att ett av huvudmotiven bakom var rasism."

Det hon berättar kanske skulle platsa bättre inom #metoo, men möjligen känns den etiketten nu uttjatad. Föga förvånande är en av frontfigurerna Mina Dennert, som redan fått mycket uppmärksamhet för #jagärhär, kampanjen som syftar till att tysta obekväma röster, men vars mörka hår nu ger en ny möjlighet. Givetvis träder en mängd hijabister också fram:

"Jag har fått uppleva rasism så länge jag kan minnas. Från att blivit kallad för n-ordet sen lågstadiet till påskkärring när jag bar slöja i vuxen ålder."

Det finns få saker som verkligen skriker ut att man vill vara en främling som just slöjbärande. David Karlsson, som vi får gissa kanske har en svart mor, bjuder på så många perfekta, och oändligt antal gånger upprepade, exempel, att jag faktiskt betvivlar att han själv har hört dem alla:

"Wow vad bra svenska du pratar, hur länge har du bott i Sverige?"

"När de i kassan börjar prata engelska med en och man svarar ’prata svenska istället, din engelska suger' "

"När folk frågar ’var kommer du från?’
– Sverige?
’Jo men alltså… från början?’ "

"Allt folk som ska känna på ens hår."

"Alla de som ska kommentera ens ’perfekta solbränna’."

"När jag får frågan om man är bra på basket bara för att det ligger i mina ’gener’."

Han har många fler lite väl perfekta exempel och de är så uttjatade att de sedan länge utgör en egen humorgenre i USA, varifrån han kanske har hämtat dem. Självklart känner jag själv många människor av olika etnicitet, och ingen av dem har berättat att hela deras liv präglas av att andra tilltalar dem på engelska och vill känna på deras hår.






På tal om hur stereotyper kan användas för humor, fick ett vittnesmål mig att skratta till särskilt. Danny Lam, som är östasiat, berättar:

"Jag hälsar dem välkomna och berättar vad jag heter och att jag är deras nya matte- och NO-lärare."

Han studerar dessutom på den tekniska högskolan Chalmers i Göteborg. Alltså, kära hashtagkampanj, om ni vill bekämpa stereotyper kan ni inte föra fram en östasiat som är duktig på matematik! Skämt åsido, Danny har också ett par historier som är alldeles perfekta:

"Dagen därpå tog eleverna med sig ätpinnar och spelade upp kinesisk musik från mobilen."

Det kan ha hänt i verkligheten, men jag upprätthåller en viss skepsis. När en liknande debatt blossade upp för ett par år sedan, frågade jag en väninna med rötter i Sydostasien, om folk verkligen hade ställt den typen av frågor till henne. Svaret blev kort och gott: "Nä, varför skulle de?".

Roligast bland alla dessa offer, är nog May-Britt Öhman Tuohea Rim. Hon ser inte bara alldeles pursvensk ut, utan är också forskare vid Uppsala och har studerat vid den franska elitskolan SciencesPo. För att vi alla ska förstå hur annorlunda hon är, väljer hon dock denna bild:

Det finns förstås inte en chans i världen att hon upplever faktisk rasism, men som tur är har hon lyckats att "internalisera" en sådan i alla fall:

"Det skaver än i dag. Internaliserad rasism. Rasbiologi. Skam. Överlevnad."

Vi får hoppas att det ändå på något sätt går att överleva som doktor i Teknik- och Vetenskapshistoria i Uppsala. Likt många andra på listan är hon helt enkelt en aktivist, som nog ofta beklagar att hon inte kan paradera med en mer spännande etnicitet. Det är alltså inte riktigt så att hon bor i en kåta, men på Facebook är profilbilden självklart ändå från landets norra del, tillsammans med stöd till andra folkgrupper som har det minst lika svårt:

Hon heter alltså egentligen May-Britt Öhman, men på Facebook, där all viktig kamp sker, har hon gjort vissa markeringar:

"Mitt samiska släktnamn närmast är Rim. Mitt tornedalska är Tuohea. Jag har lagt till dem i min Facebookprofil för att reclaima mina tillhörigheter."

Detta ordval, samt själva #nostranger, visar kanske att vi framför allt borde stå upp för det svenska språket mot den amerikanska dominansen, men å andra sidan kommer all "antirasistisk" retorik från USA.

Jag betvivlar inte att människor möter fördomar som baseras på deras utseende och härkomst, men fördomar drabbar även funktionshindrade, äldre, yngre, överviktiga, och så vidare. Det är inte heller så att en pursvensk kan passera obemärkt överallt i världen. I denna kampanj ser vi helt enkelt de vanliga aktivisterna, med de vanliga litaniorna.