Den minskande tilliten

Aftonbladets politiske chef, den ökände Anders Lindberg, tar nu på sätt och vis vid där Lisa Magnusson dagen innan avslutade. I sin senaste text "Misstro blir arsenik för det öppna samhället" ska han komma att beröra en någorlunda intressant tankegång, men inleder genom att citera några rader ur en sång från 1970-talet:

" 'Och säger, vem i hela världen kan man lita på?' Svenska folkets svar på Hoola bandoola bands klassiska progglåt är just nu 'ingen'. Eller möjligen 'på Systembolaget'. Så kan man lite elakt läsa årets förtroendebarometer från Medieakademin och Sifo som kom i veckan."

Det är intressant, eftersom tilliten i ett samhälle faktiskt är en viktig tillgång och har varit det inte minst i Sverige. Frånvaron av en fungerande stat anses vara själva grunden till det vi brukar kalla "klankultur", där man i stället för en stat och myndigheter får sätta sin tillit till den större gruppen. I Sverige pågår alltså två parallella processer för att undergräva landet, där myndigheter och medier, som vi kommer till, själva lyckas rasera förtroendet, samtidigt som vi fyller på med människor där klankulturen är den naturliga formen för samhällsbygge.

Så kommer vi då till medierna och Lindbergs egen värld:

"Men om man vänder på steken är det faktiskt inte lika roligt. 35 procent, fler än var tredje svensk, är inte lika imponerade av Sveriges främsta mediekanal. Bara var sjunde, 14 procent, har stort förtroende för Aftonbladet och bara var tionde för Expressen. Kvällstidningarna slår dock Flashback och Twitter - men inte med så mycket."

Är någon förvånad, utanför dessa redaktioner? Det är helt och hållet samma mediers eget fel. Det förekommer både verkliga avslöjanden och riktiga reportage i dessa tidningar, men det överskuggas av en stor mängd nonsens och framför allt av vad som inte rapporteras. Om vi tar det typiska exemplet med brottslingars identitet, sticker Sverige faktiskt ut. I de utländska medier jag följer ger man utan omsvep detaljerade beskrivningar av både efterlysta och dömda. I Sverige har läsekretsen sedan länge skapat ett särskilt sätt att förstå nyheterna, där frånvaron av ett signalement betyder utländsk härkomst och en betoning av "svensk" vid terrorism och brott utomlands betyder att gärningsmannen just inte är det. Vid ett brott går medborgare gärna till bland annat Flashback, där det förvisso spekuleras vilt, men där friheten gör att en sanning ofta sipprar ut.

Lindberg inser någonstans vad utvecklingen innebär:

"Siffrorna är kanske inte någon chock, sedan många år hamnar kvällspress och politiska partier i strykklass. Men om man drar ut kurvorna blir det lite otäckt. 2008 låg både Sveriges television och Sveriges radio kring 75 procent. Nu ligger radion alltså på 65 och SVT på 58. För tio år sedan satt inte Sverigedemokraterna i riksdagen och ingen hade hört talas om Twitter, Facebook eller smarta telefoner."

Just det, i Sverige blev internet närmast en förutsättning för politiska förändringar, och det står Lindberg fritt att tycka att det är "otäckt". Plötsligt kunde exempelvis SD och dess sympatisörer själva föra ut sina åsikter, och det visade sig finnas en verklighet därute som inte rapporterades av äldre medier. Det är något oklart vad "stort förtroende" exakt innebär, men att över hälften har ett sådant för tämligen partiska SVT är lite förvånande. Tror alltså mer än varannan att de får en god bild av exempelvis amerikanska val genom SVT:s rapportering?

Därefter blir Lindbergs analys, som så ofta, lite märklig:

"Nya vanor verkar ha bidragit till lägre förtroende för medier inte bara i Sverige. Men om teknologi kan vara en del av förklaringen verkar polarisering vara en annan. Enligt förtroendebarometern följer nämligen förtroende för media människors politiska åsikter i allt högre grad."

Så tror jag inte att orsak och verkan ser ut. Förtroendet för medier följer politiska åsikter, eftersom de i olika grad gynnas av den dominerande rapporteringen. Den nya teknologin har gjort etablerad medias förvridning desto tydligare, då det plötsligt blev möjligt att ge en motbild. Det skapar i sin tur en polarisering i vårt förhållande till medier, och varifrån den politiska polariseringen kommer är lika lätt att se. Om sju partier gemensamt går ihop endast för att inte ge det åttonde inflytande ökar naturligtvis misstron. I Lindbergs nästa stycke ser det nästan ut som att han är på väg att medge detta:

"Ju längre till höger du är desto mindre förtroende har du för public service. Medan 82 procent av rödgröna väljare har förtroende för Sveriges radio så har bara 32 procent av sverigedemokraterna det."

Om vi bortser från tramset om att SD skulle befinna sig "längst till höger", är det knappast förvånande att en rödgrön person litar mer på medier som i hög grad bekräftar den egna världsbilden än en person vars världsbild genomgående nonchaleras eller hånas. Därefter närmar sig Lindberg faktiskt någonting intressant:

"Forskarna delar in befolkningen i 'höglitare', 'medellitare' och 'låglitare'. Sannolikheten för att du är höglitare ökar om du har universitetsutbildning, är äldre, jobbar och bor i en storstad. En typisk låglitare däremot har lägre utbildning, är yngre, kanske arbetslös eller sjuk och bor utanför storstäderna. Dessutom ökar sannolikheten för att du är sverigedemokrat. Medan tre av fyra liberaler är höglitare är inte ens fyrtio procent av Sverigedemokraterna det."

Självklart. En höginkomsttagare har i själva verkligheten, än så länge, mindre anledning att oroa sig för samhällsutvecklingen än en person som konfronteras med nedskärningar och allmänt förfall. En liberal kan inte bara lita på att den egna världsbilden ständigt bekräftas, utan har också obegränsat utrymme att uttrycka egna åsikter. Dessutom uppfattar denne liberal den destruktiva samhällsutvecklingen som oundviklig och närmast önskvärd. "Öppenhet" innebär för dessa människor frihet att resa och bejaka den egna livsstilen, och vad som sker i de etniska förorterna, eller på landsbygden, blir lika irrelevant som vad som sker i favelorna är för en välbärgad brasilianare.

Det blir sedan dags att fundera på vad denna utveckling kan komma att innebära politiskt. Det blir förenklat, lite dumt och den där idiotiska bilden av tågen som slutat gå dyker upp, men där kan också finnas en poäng:

"Kanske har vi läst den politiska kartan fel. Valet i höst kanske varken kommer att stå mellan höger och vänster eller vara en kulturkamp mellan frihetliga och auktoritära värden. Tänk om det för många i stället egentligen handlar om tillit till samhället? Om ett centrum där vi litar på varandra, tror på det som står i tidningen och känner oss delaktiga i utvecklingen mot en periferi där man har lämnats efter när tåget gick."

Det hänger ihop, Anders. Vänster och höger, alltså skattenivåer och välfärd, har sin betydelse, men vi som kallas "högerextremister" tror att inte minst asylinvandringens konsekvenser gör dessa aspekter mindre betydelsefulla. Allteftersom "mångkulturens" konsekvenser blir allt mer kännbara för de som inte är så upplysta att de känner sig "delaktiga i utvecklingen", blir naturligtvis "frihetliga värden" allt mindre relevanta och rentav förkastliga. För att uttrycka det grövre: En stor heterogen och delvis islamiserad befolkning kräver ett allt mer auktoritärt styre för att alls fungera. Den som tvivlar kan ju betrakta vad som skedde när riktiga diktaturer föll i våra asylanters huvudsakliga ursprungsländer, som Irak, Afghanistan och Somalia.

Om vi istället fokuserar på europeiska förhållanden, kommer "frihetliga värden" att bli irrelevanta om inte basala samhällsfunktioner fungerar. Få kommer att säga att "visserligen vågar vi oss inte ut längre, och skolor, sjukvård och äldreomsorg levererar inte längre, men vi har åtminstone val vart fjärde år". Vad jag vill ha sagt är alltså att "tillit" kan vara en faktor vid kommande val, men den är tätt sammankopplad med "kulturkampen". Festligt nog nämner Lindberg senare att "tågen inte går i tid", kanske det närmaste hans kretsar än så länge kommer en kollaps, och om Benito Mussolini brukade sägas just att tågen plötsligt började gå i tid.

Jag tror att Anders Lindberg har missat en aspekt av den där tilliten:

"Om vi inte litar på politiker, medier och våra grannar öppnas en avgrund där krav på starka ledare och auktoritära idéer lättare kan få fäste."

Politiker har i alla tider ansetts vara något av hycklare och fifflare, men det som vi har sett i Europa de senaste decennierna, och där tar Sverige priset, är politikernas bekämpande av de egna folken och nationerna, där politiker som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt kan håna de egna länderna och tämligen öppet arbeta för ett folkutbyte. Jag kan spontant inte påminna mig om någon politiker under något tidigare århundrade, hur korrumperad den än var, som agerade på detta sätt och dessutom tilläts göra det.

Den hunsade och auktoritetsbundne svensken har hittills inte gjort mycket till motstånd, men det pågående folkutbytet kommer att få så pass konkreta följder att reaktionerna kommer att bli allt mer högljudda. Det är lite mer än försenade tåg som kommer att sätta fart på den utveckling Lindberg befarar. Visst kommer både tillit och kulturkamp bli faktorer i det kommande valet, men valet i sig kommer inte innebära någon revolution. Det som sker efteråt blir desto intressantare, och den misstron kan, snarare än arsenik, komma att bli motgiftet.