Lisa Magnusson försöker håna dissidenter

DN innebär sannolikt mer prestige än Metro,

men ett byte påverkar inte skribentens förmåga.

I går skrev Lisa Magnusson, numera på Dagens Nyheter, vilket i branschen troligen ses som "högre" än åtminstone Metro, om hur "Den som hatar medierna har inte 'genomskådat' någonting". Hennes text är egentligen tämligen ointressant, även om det är lite intressant hur stor tid just DN:s medarbetare lägger på att försvara etablerad media i största allmänhet. Mest tragikomisk av dem alla är kanske journalisten Niklas Orrenius, som på fullt allvar berättade om hur högt i tak det var på DN och i ett tidigare, och än mer bisarrt, inlägg om hur fantastisk hans egen chef Peter Wolodarski är.

Ännu en DN-medarbetare som orädd 

kommenterar den egna arbetsplatsen.

På Twitter raljerades det naturligtvis relativt friskt kring dessa närmast nordkoreanska utrop av hängivenhet, men Orrenius upplevelse var troligen, möjligen bortsett från hyllandet av chefen, alldeles äkta. Någon sammanfattade det hela lakoniskt som att "Sveriges mest politiskt korrekte journalist" inte hade några problem med takhöjden på DN. Ingen har någonsin trott att det är svårt att få igenom alster om mångkulturens förträfflighet, asylinvandringens välsignelse eller islams naturliga plats i vårt land, och allra minst på DN.

Faktum är att det verkar vara en märklig och obehaglig arbetsplats, och den där takhöjden verkar vara betydligt högre på exempelvis Expressen. Vi minns alla deras hembesök hos personer som vågat yttra sig på misshagliga fora, men tidningens ledarsida bjuder trots allt ofta på en mer systemkritisk hållning än DN:s, vilket i och för sig kan sägas om de flestas. På Twitter blockar Wolodarski direkt den som ställer en kritisk fråga, medan den i övrigt avskydde Thomas Mattsson rentav ger sig in i debatter där, om än på ett mycket undvikande och lömskt sätt.

Två gånger har jag kommunicerat med Peter Wolodarski. Första gången för

att påpeka ett grammatiskt fel, vilket korrigerades utan något tack, men när

jag långt senare ställde en kritisk fråga blev reaktionen hans vanliga.

På DN:s ledarsida skriver Lisa Magnusson då att:

"Det finns de som tar varje tillfälle att spotta på pressen. Som är säkra på att det finns en konspiration, en maktens sammansvärjning, bakom varje publicistiskt beslut."

Själv har jag överhuvudtaget svårt för konspirationer, främst på grund av att det alltid är besvärligt att samla en större grupp människor kring ett gemensamt projekt, särskilt om det dessutom ska ske i det fördolda. Jag kan ha fel och är kanske helt enkelt naiv. Dock ser resultatet i praktiken ut som att det finns en sådan agenda, så en eventuell sammansvärjning blir kanske mindre relevant. Redan det faktum att den är så välkänd att jag inte ens behöver nämna vad som betonas, vad som förtigs och vad som förvrids, visar att det finns ett tydligt problem. Systemmedia ska bekämpas för att de ljuger och att deras lögner påverkar verkligheten.

Lisa Magnusson fortsätter, inte alldeles initierat:

"Foliehattar, brukade de kallas. Nu kallas de 'alternativa': De är alternativ höger eller alt-right, de läser alternativa medier, presenterar alternativa sanningar. Några av dem har startat Alternativ för Sverige."

Observera hur hon här blandar ihop ett antal begrepp och fenomen, bara för att hon kan koppla dem till ordet "alternativ". Med tanke på Magnussons nivå kan det mycket väl vara omedvetet. "Foliehatt" är egentligen ett lite festligt uttryck, där bärandet av en faktisk sådan, så vitt jag förstår, har gjorts för att skärma av tankar från att bli lästa av någon makt eller rentav av utomjordingar. Uttrycket används fortfarande, av samma vänster som tror att "troll" på internet betyder någon som har avvikande åsikter, men betyder egentligen alltså avsevärt mer exotiska teorier än att medierna ljuger om exempelvis asylinvandringens konsekvenser.

Politiska begrepp som "alt-right" och Alternativ för Sverige, som inte ens har med varandra att göra, betyder förstås att de ska utgöra politiska alternativ.

I inte minst Sverige kom det att bli helt nödvändigt att läsa alternativa medier, men inte nödvändigtvis som den enda källan. Lisa Magnusson vill här utmåla en sorts bubbla, där allting görs i det alternativas namn, men så tror jag att ytterst få systemkritiker fungerar och jag är inte säker på att det ens är möjligt att på det sättet fjärma sig från den påbjudna kommunikationen. Många av dem som vi kan kalla för "våra motståndare" eller "systemanhängare" beter sig dock exakt på detta sätt, där man gör allt för att få leva i den där bubblan. Att läsa och länka till alternativa medier anses utgöra en synd i närmast religiös bemärkelse, och på Twitter blockerar man systematiskt varje kritiker.

Därefter följer Magnussons på sätt och vis intressantaste avsnitt, även om retoriken har hörts många gånger förut, och hon själv antagligen hör den var och varannan dag vid kaffemaskinen. Hon medger att det finns en poäng i talet om en agenda bland medierna, men lägger sedan till varför:

"Finns det exempelvis en politisk slagsida inom medierna? Ja. Det beror på att journalistik utgår från humanistiska värden, och att de flesta som sökt sig till yrket därför också är vänner av den liberala demokratin."

Just ordet "humanistisk" är roligt, eftersom det är ett av de innehållslösa uttryck som används för att försvara rent politiska ställningstaganden, ungefär som när det sägs finnas "anständiga" partier. När jag vid något tillfälle sade till Niklas Orrenius vad jag tyckte om att hans kollegor Björn Wiman och Kristina Lindquist satt på DN:s kultursida och hetsade mot yttrandefrihet, innehöll hans nonenssvar just att de var "humanister".

Efter några stycken av typiskt DN-snitt om vilket strålande arbete den egna tidningen gör, kommer vi till en annan tämligen vanlig vinkel:

"De 'alternativa' lever på den fria pressens existens. Deras egen tillvaro handlar om att upprört reagera på det journalister gör. Med få undantag presterar de 'alternativa medierna' ingen egen journalistik, och när de gör det är det sällan de ens försöker vara objektiva och sakliga."

Här visar Lisa Magnusson hur lite hon faktiskt förstår av frågan. Festligt nog är påståendet om vad alternativ media sysslar med alldeles sant när det gäller denna sida, där jag som bekant huvudsakligen just bemöter det opinionsskribenter i etablerade medier skriver, men så kallar jag den inte heller någonting mer storslaget än "blogg". Samtidigt arbetar jag dock på Nya Tider, där vi verkligen ser till att skildra egna historier, som baseras på inkomna tips och alldeles egna efterforskningar och intervjuer.

Det som främst skiljer Nya Tider från exempelvis DN är inte arbetssätt eller storslagna principer, utan resurser. Själv tycker jag, och det har jag även hört från många läsare, att det vi lyckas leverera varje vecka håller en häpnadsväckande hög nivå, inte minst med tanke på just de blygsamma resurserna. DN har miljarder från Bonnier-koncernen i ryggen, men känner sig ändå nödgade att fabricera historier om brandmän från Boden och anställa Lisa Magnusson som ledarskribent. Aftonbladet, också utgiven av en stor koncern, har som främsta opinionskort hittat Anders Lindberg, och skapade tillsammans med övriga figurer Sveriges sämsta opinionssida, vilket inte vill säga lite.

Svenska Dagbladet, som till stor del lär läsas av vad vi kan kalla "gammelmoderater", har nyligen anställt Bilan Osman, av alla människor, som opinionsskribent. Uppenbarligen togs hon inte upp av SvD på grund av professionella kvaliteter, eftersom alla som frågade hur de tänkte, och då tog upp vissa av hennes ställningstaganden, avfärdades med hänvisningar till hennes kön och etnicitet. När personer på Twitter då påpekade att knappast någon hade nämnt dessa aspekter innan tidningen själv gjorde det, hävdade SvD:s "Social Media Manager" Hanna Österberg att hon redan rensat bland kommentarerna, vilket inte är tekniskt möjligt på Twitter. Efter denna lögn meddelade hon att det var dags att ta helg:

Frågan figurer som Magnusson och den mer verklige journalisten Niklas Orrenius borde ställa sig är snarare varför alternativa medier uppenbarligen attraherar och av många ses som oumbärliga. De traditionella mediernas opinionstexter, där vi kan inkludera det som sprids på "kultursidorna", behövs knappast, men det görs också riktig journalistik. Då är det ju tråkigt att de använder miljarderna för att i så hög grad förvrida verkligheten att människor mer eller mindre ideellt ställer upp för att skapa alternativ.

För övrigt tycker jag inte att min egen text här, som ni nu läser, är ett under av visdom och stilistik, men då ska man betänka att jag å andra sidan inte får betalt eller kallar mina små funderingar för "ledarartiklar".