Fatemeh Khavari solar sig åter i rampljuset

Lite ödsligare i år. Foto: Nyheter Idag

För ett år sedan satte sig ett antal afghaner och asylaktivister i centrala Stockholm för att kräva, ordet de själva gärna använder, amnesti för samtliga afghaner i landet. Mediebevakningen var stor och skaran fick besök av figurer som Rossana Dinamarca, Gudrun Schyman och Gustav Fridolin. I dag upprepas aktionen, men uppslutningen förefaller vara betydligt mer blygsam, både avseende deltagare och medier. Så vitt jag kan se är det endast vänstersidan ETC som ens berör den stora dagen, men då är å andra sidan framställningen desto mer positiv.

Man söker snabbt upp Fatemeh Khavari, Ung i Sveriges ökända talesperson, och vi får då åter ta del av den vanliga fräckheten och de automatiska lögnerna:

"I förordet till den bok Fatemeh Khavari nyligen gav ut tillsammans med ETC-journalisten Annie Hellquist skriver hon att hon tillhör de mest utsatta personerna i världen."

Oj då. Man skulle kunna tro att människor som svälter, befinner sig i krig eller fängslats av en diktatur har det svårare, men sannolikt anpassar Khavari sig till den svenska miljön, där åtminstone afghanska män anses vara den mest skyddsvärda gruppen. Denna rörelses frontfigurer spelar listigt på svenska strängar, genom att få sin jakt på PUT att handla om "antirasism" och "demokrati", men jag tror också att de blir lite väl djärva genom att umgås med svenska asylaktivister som glatt sväljer varje lögn och ursäktar varje beteende. Sålunda var det helt naturligt för Amir Nabizadeh att skicka en hälsning till Sverige när han vår på semester hos sina föräldrar i Iran, och han blev säkert förvånad när resan och asylskälen ifrågasattes. ETC hjälper gärna till att förvrida situationen:

"När Ung i Sverige startade trodde de att det fanns en kunskapslucka bakom utvisningarna: att politiker och allmänheten inte kände till den verklighet som ungdomarna flytt från i Afghanistan."

En ren felaktighet, eftersom åtminstone hälften kommer från grannländer, och Fatemeh själv kommer från Iran. Hon hävdar gärna att rörelsen för afghanska män har stöd av hela Sverige, vilket gör uttalandet om de personer som hellre ser henne repatrierad alldeles naturligt:

"De människorna som säger så är inte representativa för resten av Sverige."

Källa på det? I själva verket tror jag att det är en ganska liten minoritet som verkligen vill ha fri invandring av afghanska män. Vi kan nog anta att Khavari bara låter munnen gå utan vidare eftertanke, men ett umgänge som huvudsakligen består av andra afghanaktivister ger förstås en lite snedvriden bild av svenskars tankar kring dessa fenomen. I ETC:s artikel uttalar sig också ett par av dessa och en av dem bjuder på ett litet guldkorn:

"Sara Edvardsson Ehrnborg är en av grundarna och talespersonerna för nätverket #vistårinteut och menar att Ung i Sverige som rörelse är unik bara genom sin existens. De representerar sig själva och bryter mot vithetsnormen."

Precis som man kunde misstänka blir afghanerna en sorts projektionsyta för ideologiska teorier. För afghanerna är knappast kamp mot "vithetsnormen" skälet för att kräva uppehållstillstånd, men det skulle kunna förklara varför Vänsterpartiet är så positivt till denna rörelse. Vi minns att Khavari var en av talarna på partiets kongress, och på denna första dag lät Christina Höj Larsen (V) sig fotograferas med den lilla skaran.

Stödet är egentligen märkligt, eftersom de som talar sig varma för asylrätten också borde vilja att de som saknar asylskäl avvisas och att lagen efterlevs. Men nej, som vanligt är det viktiga inte hur nöden i världen ser ut, utan att man kan maximera inflödet till just Sverige, även om det innebär en specialström för män utan asylskäl.

Slagordet för permanent uppehållstillstånd är kort
och gott "PUT NU!", men någon majoritet för den
linjen lär inte finnas i riksdagen om en månad.

Den aldrig ödmjuka Fatemeh gör en fin jämförelse:

"Det var folkrörelser som byggde Sverige. Det var väldigt stort för mig första gången vi kallades för en rörelse i stället för ett nätverk."

Man kan föreställa sig att exempelvis arbetarrörelsen eller nykterhetsrörelsen har bidragit till vårt samhälle, men det är svårt att se hur denna etniska lobbygrupp skulle bygga landet. Fatemehs roll för detta land kommer tydligen att vara storslagen:

"På Twitter har hon tidigare skrivit att den sjätte augusti kommer att vara en högtidsdag år 2028, när målen är nådda och rörelsen historisk."

Om tio år ska vi alltså fira att ett antal afghaner och aktivister satt ned i Stockholm? Det tror jag inte kommer att ske, lika lite som att Fatemeh blir statsminister. Hon bekräftar dock vad många av oss misstänkt:

"Vi kommer ställa ännu hårdare krav och aldrig ge upp."

Självklart blir det resultatet av att en person som Fatemeh omhuldas av medier och aktivister. Frågan är vad dessa hårdare krav skulle omfatta. Att Sverige flyger in afghanska män direkt från regionen? Att svenska pass delas ut på plats?

Precis som jag sade för ett år sedan, är det huvudsakligen positivt att denna grupp visar upp sig i mitt i huvudstaden. Nu kan var och en se vilka som egentligen ingår i det som fram till nyligen kallades "ensamkommande flyktingbarn". De kommer aldrig att ha en gynnsammare situation än de hade 2015, och det ser för närvarande ut som att inte ens det bisarra undantaget för 9 000 av dem kan genomföras. Det finns anledning att känna tillförsikt.