Anders Lindberg i upplösningstillstånd

De av oss som läser Aftonbladets ledarsida och följer Anders Lindberg på Twitter har kunnat notera hur opinionssiffrorna satt honom allt mer ur balans. När valdagen nu är här, och Socialdemokraterna ser ut att göra sitt sämsta val på över 100 år, samtidigt som Sverigedemokraterna bli största eller näst största parti, verkar han befinna sig i en sorts upplösningstillstånd.

I går kväll kom en ledartext som verkligen hade rubriken "Med Alliansen är dörren för SD öppen", alltså just de ord som kan sammanfatta Lindbergs hela valkampanj. Texten handlar förstås om den spelteori som helt har dominerat detta val, och som de båda traditionella maktpartierna gjort allt för att slingra sig förbi. Om Anders Lindberg inte titulerades politisk chefredaktör, borde någon ha antytt att han kanske inte ska skriva om att de borgerliga släpper fram SD varje dag, vecka efter vecka.

Särskilt insiktsfulla eller överraskande är inte heller raderna om SD:

"Med SD:s inflytande skulle Sverige bli ett slutnare land med stängda gränser, splittrade flyktingfamiljer och forcerad återvandring av människor som redan kommit hit."

Så får väl då jag ännu en gång påpeka att frånvaron av omfattande asylinvandring inte gör ett land slutet, och absolut inte innebär att gränserna är stängda. Även Lindbergs recept för att neutralisera SD har vi hört förut, men han är numera relativt ensam om att förespråka denna lösning:

"Det hade inte behövt bli så här. Om inte Alliansen sagt upp Decemberöverenskommelsen skulle fortfarande stabila spelregler gälla."

Sådant sägs alltså av samma människor som menar att SD vill avskaffa demokratin. Med "stabila spelregler" menar Lindberg inte bara att de två traditionella blocken ska stödja varandra, utan helst också att Stefan Löfven ska förbli statsminister oavsett hur ett valresultat ser ut.

När Anders Lindberg nämner "verkligheten" vet vi att vi är på djupt vatten:

"Men så ser inte läget ut. Inte i verkligheten. Inte just nu. Så om inte opinionsläget ändras dramatiskt återstår bara ett mycket torrt konstaterande. Antingen röstar man på en borgerligt parti och då kommer SD på ett eller annat sätt att få inflytande. Eller så röstar man på ett parti som stödjer Stefan Löfven."

Eller så röstar man inte på någon av Regnbågskoalitionens nyanser och slipper all denna ångest och taktiska överväganden.

Den nu kommenterade texten framstår dock nästan som saklig, jämförd med vad som kom att publiceras vid midnatt. Nu finns det bara två sidor att välja mellan, gott eller ont, ljus eller mörker:

Här hamnar vi i total idioti, där Lindberg citerar Veronica Palm, som i sin tur jämför SD med...Hitler. Att kalla denna text för spretig är närmast en underdrift, eftersom vi innan ondskan personifierad får godheten personifierad. I Aftonbladets värld är det yttersta uttrycket för demokrati när en posör, Malena Ernman, får sin dotter att hoppa över skolan för att marknadsföra hennes nyligen utgivna bok:

"Men ytterst vilar denna ömtåliga skapelse på engagerade människor som likt Greta Thunberg gör sin röst hörd och försöker vinna andra för sin sak." 

Det är absolut en del av demokratin, men när exemplet kommer från detta håll blir det falskt, eftersom de knappast skulle beskriva exempelvis AfS turné eller en Folkets demonstration som "engagerade människor som gör sin röst hörd och försöker vinna andra för sin sak". Som vanligt för vänstern inte principiella resonemang, utan allt handlar om vad de själva ser som rätt och fel.

Därefter får vi en mycket lindbergsk bild:

"I tider av falska nyheter, ryska bottar och arga SD-troll behövs kunskap och folkbildning mer än någonsin."

Både Anders Lindberg och hans kronprinsessa Jonna Sima är usla analytiker, vilket kanske beror på att de själva hittar på en karta innan de ger sig ut i terrängen. Sedan får vi en beskrivning av den helt missvisande kartan.

Båda två får en hel del berättigad kritik på Twitter, men de har hittat ett effektivt sätt hålla värmen i den behagliga bubblan, som består i att varje kritiker är ett "troll" som dessutom nog bara är en bot skapad i Ryssland. Lindberg sitter troligen bara några meter ifrån Sima, men de sitter gärna och håller med varandra på Twitter. När Jonna Sima skriver...

...kommenterar Anders Lindberg:

Förstår ni hur syrefattig dessa människors bubbla är? Att Aftonbladets ledarsida skulle bjuda på "kunskap och folkbildning" är ju ordentligt löjeväckande.

Nu kommer Veronica Palm, vars kompetens är låg även med socialdemokratiska mått, in i bilden. Lindberg skulle naturligtvis inte citera henne om hon inte levererade analyser som lika gärna hade kommit från honom själv:

"Det är SD:s våta dröm att bli normaliserade men även högerns våta dröm att locka arbetarväljare och kunna genomföra sitt systemskifte. Den demokratiska högern hjälper i dag i praktiken till med normaliseringen."

Vi känner igen grundtanken. "Arbetarväljarna" tillhör det socialdemokratiska partiet, men har nu lurats bort från de anständiga. Den som tror att ett parti som funnits i 30 år, och kanske samlar en fjärdedel av väljarna, inte skulle vara "normaliserat" måste sitta i en mycket lufttät bubbla.

Sedan slänger Veronica Palm fram den där historiska referensen, troligen den enda hon känner till:

"Att prata med SD om sakfrågor är som att säga 'vi ska samtala med Adolf Hitler, men bara om hur vi bygger bra motorvägar'. Det funkar ju inte så, är de inne är de inne."

Inne? SD kommer nu sannolikt erövra ett 80-tal mandat i riksdagen, och även om inte det ger en automatisk plats i regeringen, är det i högsta grad ett tecken på att partiet både är inne i det parlamentariska systemet och tämligen normaliserat. Hennes kunskap om Hitlers maktövertagande är troligen nästan obefintlig, men jag förstår inte heller det principiella resonemanget. Hur blir ett parti "inne" så snart man träffar en överenskommelse i en fråga? På vilket sätt skulle det vara farligt att träffa överenskommelser med SD? Socialdemokraterna har för övrigt regerat med stöd av Vänsterpartiet, också när de hette Vänsterpartiet kommunisterna, vilket gör att dessa hotbilder är ett rent hyckleri.

Anders Lindberg plockar sedan hej vilt bland varje tänkbar figur som på något sätt bekräftar hans teorier. Efter en referens till Stieg Larsson, en av Expos grundare, följt av en affisch för Centerpartiet, når vi en helt ny nivå av medial inavel:

"DN:s nöjesorakel Fredrik Strage, som aldrig förut röstat på Socialdemokraterna, beskrev målande vanmakten hos många till höger: '...det finns en viss risk att Annie Lööf förr eller senare tänker: 'Hmm... om min idol Margaret Thatcher kunde dricka te med Augusto Pinochet utan att bli fascist så borde jag kunna samarbeta lite med Jimmie Åkesson'."

Lindberg söker sig alltså på fullt allvar till en annan tidning, dessutom dess nöjessidor, för att hitta detta? I ett vettigare klimat skulle det inte alls vara konstigt om de borgerliga partierna diskuterade med SD för att säkra en valseger, men Annie Lööf har nog målat in sig alltför långt i det där hörnet.

Anders Lindbergs slutord kan vi dock ta till oss:

"I dag väger allas röster lika tungt - och allas ansvar är lika stort. Det är på dig det beror."