onsdag 12 december 2018

Bisarrt försvar av Vänsterpartiet




I dag blev det dags för Anders Lindberg att lufta en företeelse som jag vet har retat honom, och förstås många andra vänsterfigurer, under en längre tid. Festligt nog lägger han till ännu ett gammalt irritationsmoment i dessa kretsar, i rubriken "V är inte här och kan försvara sig". Det stör nämligen många i den intoleranta vänstern varje gång en programledare säger det om SD, när dess meningsmotståndare står i en studio och tävlar i att smutskasta partiet. Att det sägs på grund av att sådana diskussioner ofta förs utan att huvudobjektet får vara på plats är ingenting de noterar eller funderar över.

Nåväl, huvudbudskapet levereras redan i inledningen:

"Hur kan det vara allmänt accepterat att Annie Lööf (C) beskriver V som extremister och jämställer dem med SD? Varför synar ingen korten?"

Ärligt talat tycker jag själv att det känns lite krystat varje gång en allianspolitiker lägger till någonting om "inget av ytterkantspartierna", och då syftar jag inte på jämförelsen i sig, utan på att orden känns lite väl inövade. Det är helt enkelt ett sätt att dölja hur märkligt förhållandet till SD är, men är också tämligen förljuget, eftersom ingen tror att "Alliansen" skulle söka stöd hos Vänsterpartiet.

Sedan dyker textens absolut mest rubbade passage upp, och beskrivningen är rätt grotesk även för att komma från Anders Lindberg:

"Men Vänstern får i princip tåla vad som helst i offentligheten. De jämförs regelmässigt med kommunistiska diktaturer och kallas odemokratiska av samma krafter som tycker det är orättvist att påminna om SD:s band till Nazityskland."

När odlades dessa band mellan ett parti bildat 1988 och en stat som gick under 1945? Nu vet jag ju att Lindberg med all sannolikhet skulle hänvisa till Gunnar Eklöf, en person som har antagit mytiska proportioner som fågelskrämma bland socialdemokratiska propagandister. Han avled 1991, ett år efter att Vänsterpartiet strök "kommunisterna" ur partinamnet.

Ja, det skulle sannerligen vara orättvist, för att inte säga helt idiotiskt, att tala om "SD:s band till Nazityskland" för att försvara Vänsterpartiets högst reella samarbeten med diktaturer från Nordkorea till Östtyskland och Kuba.


Tidigare partiledaren Lars Werner
på glatt besök i DDR.


Anders Lindbergs hyckleri är enormt, men i hans fall ser det inte ut att vara medvetet. Han tycker verkligen att allt som gynnar Löfven och Socialdemokraterna är objektivt riktigt och att den som kritiserar honom direkt avviker från själva sanningen. Därför ska vi inte förvånas över Lindbergs sista mening i nästa stycke:

"Om någon inbjuden gäst, som exempelvis en ledarskribent, kommenterar SD i public service så säger programledaren ofta något i stil med 'Jimmie Åkesson är inte här och kan försvara sig'.
Jag har nog aldrig hört en liknande reservation om Sjöstedt, oavsett vad som sägs eller hur grovt det är. Vår offentlighet har dubbla måttstockar."

Skälet till att man gör det när det gäller Jimmie Åkesson i högre utsträckning, än om Jonas Sjöstedt skulle frånvara, beror ju på att man aldrig skulle låta tre högerpersoner oemotsagda stå och berätta om allt de tycker är fel med Vänsterpartiet. För SD är det mer regel än undantag. I sofforna sitter Lindberg, Sima och Greider, kanske uppblandade med Per Gudmundsson eller Ivar Arpi, men aldrig någon sverigedemokrat.

Att Lindberg nämner "dubbla måttstockar" blir ju rätt absurt, med tanke på att han samtidigt tycker att Vänsterpartiet ska förlåtas för allt, medan det där andra partiet ska kopplas ihop med något som hände 40 år före dess bildande.


Vänsterpartistisk demonstration 2012.


Lite roligt är att han sedan verkligen skriver ut "fyndigt", helt utan sarkasm:

"Jämförelsen mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna syftar till att tvätta bort den bruna färgen från nyssnazisterna som Andres Lokko fyndigt kallade dem i SvD."

Visst, för någon som tycker "blåbrun" och "bruna färgen" alltid är oerhört begåvade uttryck, måste ju "nyssnazister" vara briljant. Tänka sig, samtidigt en blinkning till de där rötterna och ett ord som liknar "nynazister". Egentligen är det tragiskt att det svenska medielandskapet ser ut på ett sätt som gör att en skribent på en socialdemokratisk tidning kan hylla en skribent på en moderat tidning för rent trams.

Jag tror att Lindberg även är helt uppriktig när han levererar nästa analys:

"Jonas Sjöstedt vill ha glasögonbidrag till barn. SD anser inte att judar är svenskar och tänker repatriera människor som redan gjort sig hemmastadda i vårt land. Det är, med all respekt för eventuella risker med glasögonbidrag, inte jämförbara storheter."

Så kan man förstås hålla på. Jimmie Åkesson vill ha ökad tillgänglighet till lokaler, byggnader, utemiljö och information för personer med funktionsnedsättningar. Vänsterpartiet vill avskaffa privat ägande och ser Venezuela som ett föredöme. Det förblir också tröttsamt varje gång någon sammanfattar Björn Söders funderingar kring nationer som "judar är inte svenskar", där folkgruppen förstås inte väljs av en slump.

Lindberg är inte klar:

"Företrädare pratat öppet om att tysta medier, rensa polisen på politiska motståndare och bli av med övriga partier. I Ungern och Polen gör partiets vänner verklighet av orden i detta nu och på direkt fråga föredrog Jimmie Åkesson Ungerns auktoritäre ledare Viktor Orban framför Angela Merkel."

Vad "bli av med övriga partier" syftar på vet jag faktiskt inte, men inom inte minst statliga medier finns redan nu en kraftig politisering och slagsida. Alla förstår också att Orbán inte främst hyllas för eventuellt auktoritära drag, lika lite som Merkel ogillas på grund av att hon är demokratiskt vald.





Avslutningen blir:

"Det tog Vänstern från 1917 till 1994 att bli accepterade som ett riksdagsparti bland andra. De har fortfarande inte suttit i någon regering. Med samma matematik är SD hjälpligt rumsrena till 2065. Om de börjar göra upp med sin historia, alltså."

Nonsens. Självklart ville man inte släppa in ett parti som styrdes från Stalin och Moskva i den svenska regeringen, men när Sovjetunionen upplöstes och Vänsterpartiet bytte namn tog det inte många minuter innan partiet helt accepterades av etablissemanget.

Vänsterpartiet hade sedan länge ingått i Socialdemokraternas regeringsunderlag när riksdagens övriga partier på fullt allvar diskuterade hur jobbigt det skulle vara att dela kopiatorrum med sverigedemokrater och funderade på om de inte borde ha egna lunchtider.

Vänsterns bästa trick i nutid är att de har fått borgerliga partier att helt spela efter deras regler, vilket har gjort att dessa inte ens vågar utgöra opposition. Jonas Sjöstedt kan skratt gott åt denna veka dumhet.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar