Hakelius retar upp Afghanrörelsen

Negra Efendic är journalist på SvD, där hon har en av de märkligaste och bekvämaste rollerna i svensk media. Under det senaste året har hon, av någon anledning, fått betalt för att skriva text efter text om medicinska åldersbedömningars tillkortakommanden. Sådana finns rimligen, eftersom det handlar om just bedömningar, men att på ett år lägga upp runt 60 artiklar om detta ämne är groteskt. Det är ju också bekvämt, eftersom vi andra måste skriva om olika ämnen varje vecka, vilket också kräver att man sätter sig in i ett antal olika frågor under dessa veckor.

Det som gör Efendic speciell är inte bara de ensidiga texterna, utan också hur hon varje dag hetsar sin lilla beundrarskara på Twitter, vanligen genom att berätta vem hon har sökt eller vem som inte har svarat, vilket alltid ger önskad respons från afghanaktivisterna.

Trådarna efter dessa utrop ter sig för den oinvigde också lite märkliga. Vi talar om en värld där alla är införstådda med uttryck som "RMV-gate" och "MÅB-bubblan", århundradets skandaler som varje dag är på väg att explodera och kommer att svepa bort framför allt Morgan Johansson (S). Förkortningarna står för Rättsmedicinalverket och medicinska åldersbedömningar. Självklart känner man också till varje tjänsteman som finns i dessa sammanhang, och ett av svaren på ovanstående tweet blev följaktligen:

Jag har frågat Efendic hur det är möjligt att en redaktör låter henne skriva om detta om och om igen, och personer ur afghanrörelsen hur de helt kan leva för knäledsröntgen, men svaren brukar hamna kring att den som ifrågasätter inte bryr sig om rättssäkerhet, som om dessa individer skulle intressera sig för rättssystemet i största allmänhet.

Nåväl, ingen behöver bry sig om mina funderingar, men när etablerade Johan Hakelius i Fokus den 5 december berörde saken träffade det tydligen någon nerv.

Under rubriken "Med färdiga svar" skriver han i ingressen:

"Åldersbestämning av ensamkommande är en komplicerad fråga. I Svenska Dagbladet har den reducerats till en aktivistisk kampanj på nyhetsplats."

Här skulle afghanaktivisterna kunna säga "Ja, men det är viktig aktivism" eller liknande, men i stället höll de bara för öronen och skrek rakt ut.

Å andra sidan handlade Hakelius text inte om "sakfrågan", alltså om åldersbedömningars tillförlitlighet, utan om fenomenet kampanj på nyhetsplats. Faktum är att han rentav lyfter fram en annan artikel på temat, som han tycker skrivits med lite mindre aktivism och lite större nyfikenhet:

"Det är snart två år sedan Lasse Granestrand skrev här i Fokus om Sveriges problem med åldersbedömningar av ensamkommande flyktingar. Det var en artikel som försökte förklara varför Sverige under flera år stod utan ett accepterat sätt att göra åldersbedömningar på. Artikeln har flera goda poänger och är väl värd att läsa även i dag. En poäng var att åldersbedömningen är viktig av flera skäl. Ett är att det är en fördel att klassas som barn när beslut ska fattas om att få stanna eller ej. Det är det som gör att det ljugs om åldrar. Ett annat är att felaktiga åldersbedömningar kan leda till att barn placeras i samboende med vuxna som spelar barn, med problem som övergrepp, narkotikabruk och annat som följd. Ett tredje är att ensamkommande barn kostar betydligt mer för statskassan än vuxna."

Denna jämförs med de ständiga SvD-artiklarna, och handlar alltså inte om afghanska mäns ålder, utan om journalisters sätt att arbeta. Hakelius ger som exempel en specifik artikel av Efendic:

"Jag kan inte påminna mig när jag senast läste en så skruvad och insinuant intervju på nyhetsplats i en stor svensk tidning. Allt, från ordval till tonläge, har mycket lite att göra med nyhetsjournalistik. Det finns inget som helst intresse hos Efendic att, via Elias Palm, ge läsarna någon ny information, ny kunskap eller nyanser i den rapportering som skett i ärendet. Det finns inget komplicerande med artikeln."

Aftonbladets Anders Lindberg, som troligen inte har skrivit en enda text som ens stilistiskt når upp till Hakelius nivå, måste förstås stämma in i den goda kören:

Fantastiskt att en enda opinionstext gör att en hel tidning befinner sig i förfall. Aftonbladets ledarsida har varit förfallen i så många år att få reflekterar över det, men även SvD:s kampanj kan ses som ett tecken på förfall. Dessutom är det ju inte något avslöjande Hakelius angriper, utan journalistik med en färdig agenda. Detta påpekades också av en mängd kommentatorer. Bortsett från den lögnen, är ju Aftonbladets hyckleri makalöst. Skulle Anders eller Jonna aldrig angripa en enskild skribent? Själv är jag framför allt intresserad av hur SvD:s ledning resonerar, eftersom Efendics bekväma roll är helt rationell. Vi kan ta ett sista exempel på Afghanrörelsens tröttsamma referenser till den sakfråga som Hakelius inte skrev om:

Egentligen är allt detta en skendebatt. Afghanaktivisterna bryr sig egentligen inte om huruvida någon av skyddslingarna är 17 eller 21 år gammal, utan framför allt om att specialströmmen ska finnas till varje pris. Om skyddsskäl varit viktiga skulle exempelvis aldrig den där amnestin för de 9 000 ha skapats.

Denna åldersskillnad är förstås också tämligen irrelevant för invandringskritikern, eftersom de negativa effekterna av inflödet knappast avgörs av huruvida någon är 17 eller 21 år gammal. Att det ljugs om ålder och ursprungsland är en faktor i situationen, men inte den avgörande.