Löfvens tillträde lugnar Anders Lindberg

Så börjar vi så smått med 2019.

Jag får väl inleda med att önska er alla ett gott 2019, eftersom det har varit ett av de långa avbrott här på bloggen som ibland renderar irriterade kommentarer. I dag blir det dock ett inlägg igen, inte minst eftersom en på många sätt ytterst lämplig text dök upp. Genom en titt på rubrik och skribent nedan tror jag att ni inser att detta kan vara en trygg plats för en säsongsstart. Detta inlägg visar sig också bli långt, om nu det är en fördel.

När Sverige just fått en bisarr konstellation, där förlorarna ska bilda regering, är Anders Lindberg förstås mycket nöjd. Hans fluktuerande panik har egentligen handlat om att han velat se Stefan Löfven som statsminister, så nu är det tid för lite avslappning och självbelåtenhet. Den uppbyggda spänningen måste ut omedelbart och de inledande orden blir:

"Gränsen höll."

Ett roligt ordval, eftersom den läcker som ett såll dagligen, men ni förstår givetvis vad han åsyftar. Det handlar som alltid om det absolut viktigaste i både svensk politik och för Lindberg rent privat:

"Sverige följer inte med utvecklingen i många andra europeiska länder och låter inte ett högerextremt parti få avgörande inflytande över regeringen. I konflikten mellan progressiva och reaktionära värderingar valde vårt land att säga nej tack till den nationalistiska och populistiska våg som svept över Europa de senaste åren."

Var ska vi börja? Lindberg kanske tror att han talar om en konflikt mellan "progressiva" och "reaktionära", men det gör han inte. Vill han diskutera sådana termer från 100 år tillbaka i tiden är det bättre att han tar det med Göran Greider. De partier han oroar sig för på en närmast patologisk nivå motsätter sig bland annat massinvandring och hur Europeiska Unionen utvecklas. EU är inte "progressivt" och asylinvandring är knappast varken "progressivt" eller "reaktionärt". Ska vi använda de orden är det för övrigt svårt att tänka sig någonting mer reaktionärt än den islam vi tydligen ska ge jordmån i Europa.

Det är inte nödvändigtvis den svenska vägen som här är den friska, även om vårt etablissemang alltid tenderar att se vårt land som världens förebild. I länder som Italien och Österrike samlar Lega och FPÖ stora delar av befolkningarna och tillhör de större partierna. Eftersom politiska partier där vill regera, på ett lite mindre märkligt sätt än här, gör man det i olika former av koalitioner med dessa partier, vilket egentligen är alldeles odramatiskt och naturligt. Inte ens i våra grannländer var det några större problem att i makten inkludera Sannfinländarna, Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti.

Flera av våra europeiska vänner sitter redan i regeringar
eller agerar som samarbetspartners. 

Låt oss då jämföra med den svenska synen. För en figur som Lindberg skulle de österrikiska partierna enbart sett till att 26 procent av befolkningen saknade all representation, och helst berätta att denna fjärdedel är usla människor. I de flesta europeiska länder samarbetar man, söker stöd eller regerar rentav tillsammans med dessa partier. I Sverige gjorde sju av åtta partier fantastiska krumbukter för att inte få en talman från det tredje största eller ens ge det någon ordförandepost i ett utskott, vilket samtliga övriga partier har. "Vi höll gränsen". Genom fyra månader av föga imponerande piruetter fick man ihop någonting som ska bygga på, om vi nu drar till med lite klassiska etiketter, socialdemokrater, ultraliberaler, socialliberaler, grön vänster och reformerade kommunister. Endast för att de där 18 förkastliga procenten av befolkningen helt ska uteslutas. För att de är invandringskr...förlåt, "reaktionära".

Det kan vara så att Sverige gör rätt och alla andra fel, men själv tror jag förstås inte det. Det är inte heller lite ironiskt att ett av de få länder som slapp andra världskriget och ockupation ständigt hävdar att dessa steg är helt nödvändiga för att Tredje riket inte omedelbart ska återuppstå. Det som förvånar mig är att ingen av de anständiga ännu föreslagit att vi inför det franska valsystemet så att problemet försvinner för gott. Där säger man vid varje val i princip till väljarna att "Denna vecka kan ni rösta på vad ni vill, men nästa vecka går resten av oss samman, så då är det över för er kandidat". Bedriften att ge landets största parti ett enda mandat av 577 borde göra våra egna sjuklövare gröna av avund.

Vi tittar vidare på vad Anders Lindberg känner denna dag:

"Högern har i flera år arbetat för att bygga en ny permanent majoritet i Sverige bestående av borgerliga partier och SD. Så skulle Socialdemokraterna marginaliseras och vägen öppnas för ett nytt systemskifte. Redan när Jimmie Åkesson kom in i riksdagen 2010 krävde borgerliga opinionsbildare, med stöd av mäktiga krafter i näringslivet, att 'invandringens problem' skulle bli centrum i debatten och att dörren till SD skulle öppnas."

Observera hur egentligen alldeles rimlig den första passagen är. Ja, högerpartierna skulle kunna ha tagit makten för länge sedan genom samarbete med SD. Det otroliga är förstås att man inte vågade, utan hellre stod bredvid och betraktade vad vänstern höll på med. Vänstern har på ett nästan briljant sätt lyckats genomföra motsatsen till det scenario som Lindberg målar upp; skapat ett läge där den enda möjligheten har blivit en permanent socialdemokratisk regering. Det är alldeles fantastiskt, och ändå har ingen högerpolitiker ens viskande vågat ställa frågan hur Löfven kan stödja sig på ett parti med Vänsterpartiets historia. Sedan betvivlar jag att de suspekta figurer Lindberg nämner uttryckligen har krävt att "invandringens problem skulle bli centrum i debatten". De problemen ligger dessutom inte ens i centrum, utan sträcker ut sig över alla andra frågor.

Som bekant får C och L numera lite falsk tacksamhet från vänstern, men Moderaterna kan bara inte accepteras av Lindberg:

"Moderaterna kunde ha bromsat våren 2017 när partiet föll som en sten och väljarna gick till Centerpartiet. I stället gasade man på. Många av högerns opinionsbildare och företrädare i sociala medier går inte längre att skilja från sverigedemokrater. Tonen, föraktet för svaghet, hånet mot vänstern, feminister och på slutet även angreppen på Centerns Annie Lööf har spårat ur fullständigt."

Visst. Alla fyra partier kunde ha kastat sig till Löfven, men även i Moderaterna finns ju rimligen någon sorts ideologisk kärna eller åtminstone övertygade sympatisörer. När det gäller sociala medier kan man misstänka att Lindberg medvetet ljuger, men jag har också sett tillräckligt mycket av honom för att veta att han lika gärna kan vara fullt allvarlig.

Tonen på dessa medier, inte minst Twitter, är som den är och det är definitivt inte bara högerns fel. Ja, vänstern hånas, liksom nyfeminister, men för den som inte följer Twitter kan jag lova er att både traditionell höger och patrioter hånas enormt mycket. Vänstern tycker exempelvis fortfarande att det är mycket fyndigt att tala om "svärjevänner", eftersom dessa ju är så dumma i huvudet att de inte kan stava, följt av mer kreativa varianter som "banjo-gänget", och så vidare. Det låter helt enkelt så på Twitter. Själv fick jag alldeles nyligen, som svar på ett egentligen oskyldigt skämt, lite rätt oskyldigt hån, som jag kan leva med:

Att Lindberg ondgör sig över Moderaternas "förakt för svaghet" är rent hyckleri, eftersom han är tillräckligt gammal inom rörelsen för att sedan länge tycka att det är Moderaternas själva signum, och säkert skälet till att de gillar att sparka på sjuka och svaga.

Mest patetisk är kanske upprördheten över "angreppen på Centerns Annie Lööf". Finns det inte all anledning i världen, inte minst för moderater, att vara arga på henne? Hennes agerande har ju varit fullständigt groteskt, från dagen då hon verkligen röstade mot sin egentliga statsministerkandidat, och sedan höll dagliga presskonferenser om sina statsmannamässiga insatser. Vid ett av dessa otaliga tillfällen kände jag mig själv föranledd att göra en liten sammanställning av hyckleriet och vansinnet:





Annie Lööf höll dessa pressträffar i månader och hon ska sannerligen angripas för vilket spel det nu skulle föreställa. Jag misstänker att de flesta personer i de flesta partier vid det här laget verkligen ogillar henne, och att ytterst få överhuvudtaget litar på henne.

Ett par av de vanliga hatobjekten, ty vänstern har många sådana, dyker upp i Lindbergs text:

"Kanske borde Stefan Löfven skicka tackkort till Hanif Bali, GP:s ledarsida och Dagens industri för att de så tydligt visat för Sveriges liberaler att högern inte längre är att lita på. Utan den opinionsbildande högerns hjälp och uppmaningar till Moderaterna och Kristdemokraterna om att öppna spjällen mot SD hade förmodligen Alliansen levt fortfarande."

Eller så likställer de flesta borgerliga väljare inte "att lita på" med "stödja Stefan Löfven". Sveriges högermänniskor kan däremot gott skicka tackkort till Hanif Bali, som dagligen för en vass debatt på Twitter, och Teodorescu, som leder landets mest spännande ledarsida. Anders Lindberg menar helt enkelt att allt skulle vara enklare, flyta på bättre, om alla var socialdemokrater. Det har han alldeles rätt i. Östtyskland var faktiskt egentligen inte en enpartistat, utan formellt en koalition genom ett "enighetsparti", och upplevde under 40 år inte en enda besvärlig regeringsbildning och ingen behövde läsa icke-socialistiska ledarsidor som Alice Teodorescus. Nu raljerar jag, men det är svårt att se någon poäng med ett högersamarbete vars främsta mål är att Socialdemokraterna ska lita på dem.

Nu är det hög tid att lämna Anders Lindberg, med några av hans avslutande rader:

"Slaget om regeringsmakten är över - men kampen för att vända den högerpopulistiska vågen har bara börjat. [...] Aftonbladets ledarsida kommer att fortsätta argumentera och opinionsbilda för den politik vi tror på oavsett vilka uppgörelser Socialdemokraterna gör med borgerliga partier. Vi vill se ökad jämlikhet, trygghet på arbetsmarknaden, feminism, generös flyktingpolitik och radikal klimatpolitik och det kommer vi att fortsätta argumentera för oavsett vad andra gör."

Just det, Anders. Nu har ni er gamle statsminister och hans lilla tomtearmé av karriärister och politruker, men slaget har ni sannerligen inte vunnit. Kanske kommer den där vågen snarare än du anar och sveper undan allt det där ni tycker om att väsa på redaktionen. Vi ses i böljorna!