Du ska bara skämmas, Moa Berglöf

Sydsvenskan är tidningen som lyckas hålla fast vid en sorts liberalism som sedan länge motbevisats och använt uttryck som numera endast används sarkastiskt. Därför är det kanske inte så konstigt att Moa Berglöf, en gång i tiden talskrivare åt Fredrik Reinfeldt, blivit ledarskribent just där. 

I dag ger hon oss en text som verkligen har rubriken "Hellre öppna hjärtan än stängda dörrar". Reinfeldts ord var groteska redan när de uttalades 2014, men kanske var denna tid en höjdpunkt i Berglöfs liv. Under det följande året vet vi nu att 163 000 personer skulle söka asyl, och många av de ansvariga har i efterhand försökt skylla på sin egen naivitet. Moa har dock inte lärt sig någonting, eller tycker i alla fall att det fortfarande går bra att kokettera med vansinnet, när tanken med Reinfeldts ord ska förklaras:

"Att många kommer att komma till Sverige. Att det kommer att kosta, i kronor och i arbetstimmar. Men framför allt: att det är vårt moraliska ansvar, till och med vår plikt, att ta emot dessa våra medmänniskor."

Sannolikt inser Berglöf inte det själv, men den sista meningen säger en hel del om hur asylvurmare fungerar. För dessa är vår plikt att "ta emot", inte att hjälpa världens nödställda. Det är därför som en person som Anders Lindberg kan berömma sig själv för att 163 000 människor sökte asyl 2015, eftersom det i dessa figurers tankar är dubbelt så bra som 80 000 asylsökande. Helst skulle jag ha velat se att Moa Berglöf, i stället för att lyfta fram sin egen guldålder, använde texten till att förklara på vilket sätt vi har ett ansvar och en plikt att varje år ta in tiotusentals människor från andra kontinenter. 

Av någon anledning vill hon framhålla sin egen roll vid skapandet av det ökända talet:

"Orden kommer i stunden, skriver Fredrik Reinfeldt i sin bok Halvvägs. Det stämmer till viss del. För redan på den pressträff som föregår talet kommer den uppmaning som vi då inte vet ska komma att definiera en stor del av Reinfeldts statsministergärning."

I så fall stämmer det inte delvis, utan inte alls. Reinfeldt ljög naturligtvis, och jag betvivlar att han inte visste att det skulle bli hur han sedan kom att minnas. Rimligen var det just syftet, eftersom han visste att han inte skulle behöva ta ansvar i många veckor till. Antingen ville han en gång för alla ge sin tid denna stämpel, eller så njöt han av att stå där och spotta på människor som glatt tog emot det och applåderade sin egen förnedring.

Samma nonchalanta förhållande till verkligheten har Berglöf, när hon nu står med facit över 2015 års skörd:

"Inget av det här visste vi förstås den där augustimorgonen på Rosenbad. Hade det spelat någon roll? Sverige - och alla som bor här - har ett moraliskt ansvar för att hjälpa de systrar och bröder som runt om i världen flyr krig och förtryck."

Denna tanke är inte lite grotesk. Greta, 83, har alltså ett ansvar för att Amir, "17", inte riktigt trivs i Iran. Det var nämligen långt ifrån alla av de där 163 000 som verkligen flydde från krig och förtryck. Ansvaret måste också omfatta de ännu ej födda personerna, eftersom även de kommer att få känna av konsekvenserna. Att man inte tycker att konsekvenser spelar någon som helst roll för de beslut man fattar är egentligen häpnadsväckande, men säkert alldeles sant när det gäller Reinfeldts tid vid makten.

Avslutningen blir precis så fin som man kan förvänta sig av någon som 2017 stoltserade med att hon skulle gå över till Centerpartiet, av det enda skälet att de ville se maximerat inflöde:

"När det riktigt katastrofala är de senaste årens vilja att gå från öppna till stängda hjärtan."

Herregud. Det värsta med Berglöfs poserande är inte att hon var en del av det som hände 2014, utan att hon vill lyfta fram det och använda samma floskler nu som då. Och någonstans sitter Fredrik Reinfeldt och hånskrattar åt det folk som betalar och applåderar honom för mer hån om systemkollapser och brinnande julgranar.