Svenska skolans förfall

PISA (Programme for International Student Assessment) är en kunskapsutvärdering, som går ut på att utvärdera hur femtonåriga elever i olika länder är rustade inför framtiden när de ska gå ut skolan. Projektet drivs av OECD, och utvärderingen sker främst genom prov inom fyra områden: matematik, naturvetenskap, läsförståelse och problemlösning.

Föga förvånande hamnar Sverige en bit ner på denna lista. Yvonne Andersson (kd) försöker i dagens SvD förklara bort detta resultat.

"Elevernas kunskaper i matematik vid 15 års ålder säger i princip ingenting om undervisningens kvalitet i svensk skola. Den jämförelsen talar om att elever från till exempel Singapore kan mer matematik vid 15 års ålder än en svensk 15-åring."

Det förvånar mig inte alls att matematikkunskaperna är högre i Singapore än i Sverige. Singapore är ett land som strävar framåt, och som på några decennier gått från en underutvecklad koloni, till ett av världens rikaste länder. Sverige strävar ju som bekant åt andra hållet, med ett fokus på de svagaste eleverna, en grupp som dessutom blir allt större som ett resultat av massinvandringen. Det borde heller inte förvåna någon att övriga länder i topp är Finland, Sydkorea och Japan.

Andersson för en märklig argumentation:

"Har svenska elever ”halkat efter” singaporianer? Det kan vi inte uttala oss om. Om en elev i Singapore har 15 timmars matematik per vecka i skolan och en elev i Sverige har 7 timmar är det fullständigt orimligt att de svenska eleverna ska kunna lika mycket. I så fall skulle ju tiden för inlärning inte spela någon som helst roll, vilken den bevisligen gör."

Det borde rimligen vara resultaten som räknas, och då har vi svart på vitt på att Sverige ligger efter Singapore. Om det sedan är ett resultat av färre undervisningstimmar, borde vi kanske öka dessa timmar. Svenska högskolor klagar idag på att eleverna som kommer till dem är för dåligt förberedda, inte bara inom matematik, utan även inom svenska och engelska.

Det är dags att svenska politiker börjar förstå att Sverige inte tävlar med Somalia och Afghanistan, utan snarare med länder som Kina och Indien, som strävar framåt och har en respekt för utbildning. Andersson motiverar också med lite svensk självgodhet:

"Vill vi att våra unga ska ha samma skolupplevelser som en del av de elever i länder som ligger överst i jämförelsern?"

Ja, varför inte? Barnen i Singapore kanske inte alls mår sämre än svenska barn? Krav och disciplin i skolan kanske på många sätt ger en bättre skolupplevelse än flumpedagogik och stökiga klassrum?

Tidigare debattinlägg i SvD om skolan