lördag 24 december 2016

God jul, vänner!




Jag önskar alla kära läsare en trevlig jul! Det har varit dåligt med inlägg här på senare tid, men jag fortsätter att bevaka samhällsdebatten och kommer att kommentera den här även under dessa dagar om något dyker upp.



söndag 18 december 2016

Meningslöst utspel kring migration


Eventuellt finns det möjligen en potential,
även om ingen kan berätta om den.


Det finns en sorts statlig kommitté som kallas för Delegationen för migrationsstudier och vars verksamhet åtminstone lär generera inkomster för den utvalda skara som är kopplade till den. Här finner vi figurer som Kerstin Brunnberg, som även sitter i Expos styrelse, och Olof Palmes son Joakim, där ett hederligt arbete nog alltid har varit uteslutet. När jag läser delegationens presentation blir jag lite deprimerad:

"Delegationen för migrationsstudier, Delmi, inrättades i november 2013. I enlighet med kommittédirektiven (2013:102) ska Delmi bidra till att öka analys- och utvärderingskapaciteten i Sverige inom migrationsområdet och möjligheterna att använda relevanta forskningsresultat. Syftet är därmed att bidra med underlag till framtida beslut på migrationsområdet och den allmänna debatten."

Egentligen är det alldeles utmärkt att studera denna ödesfråga, men problemet är att det ju inte spelar någon som helst roll. Vi har alltså hela kommittéer som är satta att granska detta område, men ändå är det politik, kaos och vanvett som styr. Tydligen var det helt omöjligt att förutse vad Sveriges unikt generösa regler skulle leda till och plötsligt landade vi på 163 000 asylansökningar under ett år, en volym som inte ens kunde hanteras praktiskt. Staten skulle kunna betala mig för att agera enmansutredare och jag skulle kunna slå fast att en omfattande asylinvandring från Afghanistan, Mellanöstern och Afrikas horn inte är positiv för Sverige. Eller så kan man göra som nu, låta en skara experter massera material månad efter månad och sedan låta politiker göra vad de känner för, utan att avkrävas något ansvar. Fredrik Reinfeldt kunde fortsätta prata om alla tomma ängar och skogar han såg från luften, som skulle fyllas med migranter, och kunde hånskrattande förklara att 163 000 asylsökande nog inte ledde till att julgranarna brann i hemmen. Stefan Löfven kom undan med att säga att han hade varit naiv, trots att det uppenbarligen finns människor som tittar på detta på heltid.


Ett riktigt arbete var liksom aldrig aktuellt.


Idag har denna kommitté i alla fall fått en text publicerad på DN Debatt, som ska presentera "åtta viktiga frågor i den migrationspolitiska debatten". Eftersom den endast nämner problem som vi alla känner till, givetvis utan andra lösningar än de verklighetsfrämmande förhoppningar vi också är vana vid, ligger det nära till hands att tro att enda syftet med inlägget var att motivera kommitténs egen existens. Man kan kalla texten för snömos, man kalla den för önsketänkande, men man kan inte kalla den för meningsfull. Låt oss titta på de åtta punkterna, där jag har klippt ut något avsnitt för varje punkt:

1. Ta tillvara demografiska fördelar. 
"Enligt vissa beräkningar ligger den svenska ekonomins årliga tillväxttakt en halv procentenhet högre än den skulle ha gjort utan de senaste årtiondenas invandring (Delmi 2016:8). Hur kan Sverige fortsätta dra fördel av migrationens möjligheter genom en förbättrad integration på arbetsmarknaden?"

Ja, det är ju bara de där detaljerna om integration och arbetsmarknad som behöver lösas. Kör på, så kommer nog det andra sedan. Detta är tyvärr inte ett ovanligt grepp i debatten. Man talar sig varm för ett stort inflöde, för att sedan i förbigående nämna att det finns några små utmaningar som också måste åtgärdas. Det är tragikomiskt att denna delegation rentav har formulerat förbehållen som frågor. Lika bisarrt är det att man fortfarande alltså försöker hävda att ekonomisk tillväxt som sker genom befolkningsökning i sig är positiv, trots att tillväxten per capita nu har legat still i många år. Sambandet är rent matematiskt och Bangladesh har inte nödvändigtvis ett högre välstånd än Singapore. Det fortsätter på samma sätt:

2. Ta tillvara ny arbetskraft.
"Arbetskraftsinvandring har såväl historiskt som i nutid varit viktig för Sverige (Delmi 2016:1). Efter andra världskriget spelade arbetskraftsmigranter en central roll för att utveckla såväl svensk industri och näringsliv som offentlig sektor, samt att förstärka den svenska befolkningens utbildnings- och kompetensnivå. Den arbetskraftsinvandring som skett sedan 2008 års reform har inte på samma sätt gått till bristyrken och det finns exempel på att denna grupp exploaterats (Delmi 2015:9)."

Det säger sig självt att arbetskraftsinvandring ska gå till bristyrken. Att i detta sammanhang ta upp arbetskraftsinvandringen som skedde under 1950- och 1960-talen är något märkligt, eftersom vi knappast har behövt en stor införsel till industrin sedan dess. Vi skulle fortfarande kunna gynnas av att locka hit ett mindre antal experter, men det är tveksamt om Sverige är särskilt attraktivt för högkvalificerade individer.


Inlägget på DN illustreras verkligen med
italienska arbetare i Lidingö 1961.


3. Anpassa systemen för ökad integration.
"Ju längre tid det tar för integrationen på arbetsmarknaden, desto längre fördröjs dessa personers potentiella bidrag till samhällsekonomin. I vilken utsträckning som Sverige kommer att kunna utnyttja den möjlighet som migrationen ger, bygger på hur framgångsrika vi är med integrationen på arbetsmarknaden."

Så om någon inte deltar på arbetsmarknaden, bidrar de inte till samhällsekonomin? Det hade även jag kunnat skriva, alldeles utan att vara professor i statsvetenskap. Observera hur det återigen talas om "potentiella" bidrag och någon diffus "möjlighet", där den enda svagheten är att de inte finns i verkligheten. Den avslutande frågan blir därför:

"Hur kan flyktingmottagandet, utbildningssystemet och arbetsmarknadens organisering anpassas så att integrationen går snabbare och bättre inte minst för kvinnorna?"

Flyktingmottagandet skulle kunna anpassas genom att sättas till noll, men det är förstås ingenting en statlig kommitté av detta snitt kan lyfta. Då återstår att rasera arbetsmarknaden, sänka löner samt skapa den där armén av hembiträden och trädgårdsmästare som liberaler drömmer om. Det blir sedan dags för en ren lögn:

4. Förstärk migrationens ekonomiska mervärden. 
"Migranter bidrar genom sina språkfärdigheter och kunskaper om andra länder till företagens internationalisering (Delmi 2015:4). Migranter skapar dessutom en ökad handel genom att efterfråga produkter från andra delar av världen. Fler migranter är sammankopplat med mer utrikeshandel. Företag ökar sin export när de har fler utlandsfödda personer som anställda."

Nej, det finns knappt ett sådant samband alls. Vi har stor handel med länder som USA och Tyskland, men nästan ingen med Somalia, Irak och Afghanistan. Att vi eventuellt skulle importera mer livsmedel eller kläder, för det är inte elektronik eller bilar det handlar om, från dessa regioner, gynnar inte Sverige på något sätt. Om företagen enkelt kunde öka sin export genom att anställa utlandsfödda, skulle de naturligtvis göra det. Inte heller har vi behov av tusentals fler människor med kunskaper i dari, somali eller ens arabiska.

5. Öka säkerheten för migranter.
"Hur kan Sverige agera, också på europeisk nivå, för att lagföra de kriminella aktörerna och organisera säker migration för dem som befinner sig utanför EU?"

Det är mycket enkelt, men så frågar ingen heller mig. Genom att inte bevilja några asylansökningar i EU och patrullera gränserna ordentligt, försvinner också incitamenten. Båtar ska givetvis tvingas tillbaka till ursprungshamnarna och inte lotsas till de europeiska kusterna. Att organisera säker migration till EU ska vi absolut inte göra, ty då kommer flödet omedelbart att överstiga alla hanterbara nivåer.




6. Underlätta för remitteringar. 
"Att kunna skicka tillbaka pengar till anhöriga i ursprungslandet (så kallade remitteringar) är ofta ett starkt motiv för migration (Delmi 2015:1)."

Den kanske märkligaste punkten, inte minst då den inte har någonting med vår utveckling att göra. Behövs det ens underlättas? Den som vill skicka pengar till människor utomlands, kan väl göra detta? För övrigt är det tveksamt om vi verkligen vill öka incitamenten för migration hit.

7. Minska risken för radikalisering.
"Hur minskar vi riskerna på kort sikt utan att rasera de positiva krafter som verkar på lång sikt?"

Här är författarnas tanke att västerländska idéer om demokrati och jämlikhet på något sätt ska spridas tillbaka till ursprungsländerna, vilket alltså är den långsiktiga positiva kraften. Det är tveksamt om en sådan finns, men även om det vore så, är det närmast irrelevant för oss. Radikalisering här behöver vi inte ens fundera på, eftersom vi inte ska någon muslimsk invandring till Europa. De eventuellt radikaliserade som redan finns på plats ska övervakas och bestraffas, i väntan på repatriering.

8. Berätta om den nationella politikens begränsningar.

Denna punkt är så illa utvecklad att den är närmast obegriplig. Frågeställningarna är inte heller glasklara:

"Hur kan Sverige bäst utnyttja den handlingsfrihet som fortfarande finns? Hur kan vi agera internationellt för att påverka vårt handlingsutrymme?"

Möjligen åsyftar detta det berömda samarbetet på EU-nivå, men att det inte fungerar vet vi redan. Ingen kan få exempelvis Ungern att "ta sitt ansvar" och det ska de inte heller göra. Precis som Ungern kan även Sverige agera nationellt, genom att sätta ett omedelbart stopp för asylinvandringen. Vi lär knappast bestraffas för det.

Inläggets avslutande rader blir en utmärkt sammanfattning av hela textens meningslöshet:

"På kort sikt finns stora kostnader och avsevärda risker. Tas migrationens möjligheter tillvara kan dock flyktingkrisen få betydande positiva effekter på det svenska samhället på lång sikt."

Vilka är dessa betydande positiva effekter, dessutom på lång sikt? Att skriva lite löst om diffusa "möjligheter" kan vi alla göra, om vi inte behöver redogöra för dem. Man skulle kunna diskutera en mängd samhällsområden på detta sätt. Vi skulle kunna ha ett skattetryck på 0 procent, om vi bara löste finansieringen av gemensamma åtaganden på något sätt. Här finns en stor potential och möjlighet om vi hittar stora oljefyndigheter.

Själv skulle jag säga att det är främst på längre sikt som de negativa konsekvenserna av asylinvandringen kommer att synas. Den direkta kostnaden för mottagande kan vi hantera, men vi kan uppenbarligen inte hantera den arbetslöshet, kriminalitet och islamisering som fortsätter in i nästa generation. Information om anslagen till Delmi är inte omedelbart tillgängliga på delegationens hemsida, men vi kan notera att de åtminstone har ett kansli med nio anställda. Borde de inte kunna prestera bättre än så här?





lördag 17 december 2016

Idiotdiskussionerna rullar vidare


Det har nu gått ett par dagar utan något inlägg här och det är ju lite sorgligt. I viss mån kan jag skylla det på andra förpliktelser, men framför allt har samhällsdebatten inte bjudit på särskilt mycket spännande. Mer eller mindre idiotiska diskussioner tickar vidare, men när det gäller exempelvis Åhléns Lucia har jag sagt mitt för länge sedan. En annan sådan debatt som har gått på tomgång under en längre tid är den om "godhet", och etablissemangets skribenter har uppenbarligen inte tröttnat på att låtsas som att det är faktisk godhet som människor vänder sig emot, antagligen för att godhetssignalering utgör en så stor del av dessa mediefigurers kapital. Låt oss, trots det torftiga utbudet, göra ett litet opinionssvep.


Det är inte mycket som behöver presteras
så länge som rätt värdegrund framförs.


På Aftonbladet har Fredrik Virtanen känt sig manad att säga någonting om just "godhet", inte minst därför att ämnet behandlades i torsdagens Opinion Live. Från honom får vi de sedvanliga plattityderna från vänster:

"Men jag håller med om att allmosor är ett sätt för de rika att köpa sig fria. Alltid varit. Godtyckliga små gåvor kanske till den som behöver slanten bäst men lika troligt till den tiggare som är sötast. Detta istället för verklig jämställdhet via fördelningspolitik. Skatt anses vara stöld, självvald filantropi är borgarens livsstil och ideologi."

Detta är, som så ofta i Sverige, en skendebatt. Den som skänker en slant i muggen känner sig sannolikt som god just då, men varför det görs är egentligen tämligen irrelevant. Problemet är att tiggeriet uppenbarligen lönar sig och därför permanentar och stimulerar denna typ av resor. Konflikten mellan vänster och höger om huruvida vi ska ha en välfärd genom statliga eller privata initiativ kan inte appliceras på utländska medborgare. Möjligen vill Virtanen att Europas romer ska ha tillgång till den svenska välfärden, och vi ser en hel del förslag i denna riktning, men då har vi i sanning skapat ett incitament att resa hit. Frågan om romskt tiggeri är intressant i detta sammanhang, eftersom knappt ens ett ställningstagande för omfattande asylinvandring har varit en lika tydlig signal om godhet som några rader om Europas romer.




Virtanens korta text kommer snart till kärnan, även om han saknar förmågan att göra en relevant analys:

"Påfallande många verkar tro att denna bakofram-terminologi är ny. Inte alls. Det nya är att orwellspåket nått etablissemanget. Precis som i Danmark där högerextremistiska skällsuttryck som ”de anständiga” (”politiskt korrekta”) rann över till borgerligheten via Danskt Folkeparti har den högerpopulistiska delen av svensk borgerlighet alltmer börjat härma Sverigedemokraternas sätt att använda högerradikala ordbetydelser."

Virtanen tror antagligen på fullt allvar att dessa uttryck har uppstått i ett försök att flytta fram ondskans positioner och utmana godheten. Vad han och hans gelikar helt missar är att det är deras egen skuld, eftersom de ständigt har talat i sådana termer. Vi får höra ändlösa utläggningar om kalla vindar och mörka krafter, där samhällsfrågor inte handlar om rationella val eller kronor och ören, utan om "människosyn". I Sverige används rentav just "de anständiga" av godhetsapostlarna själva, för att markera mot främst Sverigedemokraterna, som då blir det enda oanständiga partiet. Eftersom våra meningsmotståndare inte verkar ha några faktiska argument, blir ju slutsatsen att de helt enkelt poserar, eller "godhetssignalerar" om man så vill. Som avslutning får vi ett inte alldeles ovanligt grepp:

"Jag vill kraftfullt dementera alla påståenden om godhet eller ens godhetssignalering för egen del.
Allt jag gör är av egoistiska skäl. Jag är inte feminist för kvinnors skull, inte antirasist för flyktingarnas skull och inte socialist för fattigpensionärers, arbetslösas eller långtidssjukskrivnas skull. Utan för min skull. Och jag försöker inte kokett ondhetssignalera här – jag är ingen sociopat, jag har empati med orättvist behandlade samhällsgrupper – men i första hand handlar allting om mig, mig, mig. Min uppfattning är att solidaritet gynnar mig. Det har ingenting med godhet att göra."

På sätt och vis är detta inte en dum utgångspunkt. Virtanen har inte riktigt fått till budskapet här, men vad vänstermänniskor brukar vilja säga med liknande resonemang är att omsorg om de svagaste skapar ett bättre samhälle för alla. Det är i sig en fullt rimlig hållning och dessutom bör politiska målsättningar höja sig över den egna plånboken. Värnandet av samhället som helhet är också det stora skälet till att motsätta sig massinvandringen, som inte nödvändigtvis drabbar en själv i vardagen.

Virtanen är dock inte heller här alldeles ärlig. Varken romsk tiggeriturism eller asylinvandring gynnar nämligen svenskarna, om man nu inte verkligen tror på det där om försörjning av en åldrande befolkning. På ett sätt stämmer det emellertid att Virtanen endast ser till sin egen välfärd, eftersom han på Aftonbladet är tvungen att sjunga massinvandringens lov för att kunna behålla sin inkomst och upprätthålla sin livsstil. Asylinvandringen är i sig destruktiv och hans skriverier lär inte omvända särskilt många, men de gynnar honom själv och endast honom.

Det finns ännu tydligare exempel på när det bara handlar om signalering. Anne Ramberg kommer att klara ålderdomen oavsett vad som sker, och jag betvivlar att hon gör någonting praktiskt i det fördolda för utsatta människor i världen, men genom att profilera sig med denna "anständighet" kan hon så småningom komma att få den där åtråvärda ministerposten. På samma sätt betvivlar jag att Henrik Schyffert egentligen är särskilt engagerad i invandringsfrågan, men genom att posera med den har han plötsligt efter 20 år i medieskugga blivit högaktuell.




Fenomenet människor som har en större plattform än deras kognitiva förmåga egentligen motiverar återkommer också i dagens andra ämne som jag skulle vilja hinna med i detta inlägg. Camilla Läckberg, av alla människor, blev nämligen oerhört provocerad av att Jimmie Åkesson läser Astrid Lindgren för sin son:

"Och hela min själ gör ONT när jag ser hur SD:s partiledare försöker claima Astrid Lindgren som 'sin'. Förlåt men hur fräck och okunnig kan man vara??? VET han inte vad Astrid stod för? Jag kände henne inte personligen men jag har hela mitt liv beundrat kvinnan, människan, författaren Astrid Lindgren." 

Observera hur Läckberg inte har några problem att själv göra anspråk på (uttrycket vi som inte behöver dölja bristande språkkunskaper med anglicismer kan använda) Astrid Lindgren, men det beror förstås på att hon har rätt värdegrund och syftet därför är oantastligt. Det är ingen slump att både "ont" och "själ" dyker upp. I verkligheten sade Jimmie Åkesson om bokläsningen:

"Nu gör jag det varje dag. Jag är väldigt glad för det. Jag tror att det är väldigt bra för barn att läsa just Astrid Lindgren, för det är på en så fantastisk nivå. Dessutom är det en så viktig del av vårt kulturarv. Det beskriver vårt lands utveckling på ett sätt som få andra barnboksförfattare egentligen har lyckats med, så jag tycker det är jättebra."

Jag är alltid skeptisk till att påstå att den ena eller andra avlidna personen skulle ha haft en viss uppfattning i en aktuell fråga, men det gjorde inte heller Jimmie Åkesson. Vill man vara snäll, och det vill man ju ibland, skulle man kunna säga att Läckberg läser in någonting som inte finns där. Visst, våra förorter har hamnat ganska långt från Bullerbyn, men ingen av oss har någon rätt att säga vad Astrid Lindgren skulle ha sagt och gjort idag. Det är lika fel av Camilla Läckberg att hävda att Astrid Lindgren skulle ha förespråkat ohämmad asylinvandring 2016. Hennes skriverier är dock, till skillnad från Läckbergs, ett stycke svensk historia. Det är nog inte fel om dagens barn får reda på att det har funnits ett Sverige med svenskar, men utan islam, alldeles oavsett hur Astrid Lindgren som person skulle ha sett på utvecklingen.






tisdag 13 december 2016

Snöflingor och markeringsbehov




Med jämna mellanrum dyker de upp, de där artiklarna om hur någon modigt har stått upp mot det som brukar kallas "främlingsfientlighet och rasism". Uppenbarligen letar medierna aktivt efter ett sådant innehåll på sociala medier, eftersom dessa artiklar brukar ha sitt ursprung i inlägg på Facebook. Så också i fallet som vi ser ovan, men Moa Karlberg var själv lite mer aktiv än så. På sin Facebook-sida lade hon upp texten i ett brev som hon säger sig ha skickat till Taxi Falköping, rimligen med förhoppningen om att den aktuelle föraren skulle förlora sitt arbete. För säkerhets skull såg hon till att inkludera Falköpings Tidning, P4 Skaraborg och Skövde Nyheter i inlägget. Antingen har Aftonbladet hittat inlägget, eller så har Moa eller någon hon känner sedan kontaktat tidningen, ty det resulterade i alla fall i en artikel. Vi får veta:

"Han började säga att det fanns många somalier i Falköping och att de skulle ta över Sverige.
Moa började ifrågasätta mannen och undrade var han hade fått det ifrån varpå han sa att 'de har sagt det själva'.
– Han sa att 'deras vanor' inte fungerade här, och jämförde med thailändare som enligt honom 'är bra folk'."

Att just somalier skulle ta över Sverige är det nog få som tror, men från muslimska företrädare har sådana tankegångar presenterats och jag har själv hört hur marockaner i Nederländerna säger samma sak. Att sydöstasiater och östasiater integreras bättre i europeiska samhällen än muslimer har noterats i alla västeuropeiska länder. Dessutom kommer invandringspolitiken, så som den fortfarande bedrivs, faktiskt leda till att svenskarna byts ut och andra alltså kommer att ta över. När den nya regeringen bildades hade den fyra utlandsfödda ministrar, varav en var islamist.

Man får lov att ifrågasätta uppfattningar, men det intressanta är behovet av att "säga ifrån" i just denna fråga. Det beror helt enkelt på den där föreställningen om godhet, där vissa känner att de har rätt rent universellt och att det är deras plikt att markera när åsikter som avviker från deras egen framförs. Därför blir det också mycket känslor i dessa sammanhang, och Moa är inget undantag:

"Det var obekvämt och obehagligt, jag brukar inte möta de här åsikterna i mitt vardagsliv, jag blev ställd."

Nej, ibland möter man åsikter som inte framförs i ens egen familj, förening eller kurs i genusvetenskap. Jag möter av och till åsikter i vardagen som avviker från mina egna, men jag vågar påstå att det inte "känns obehagligt", eller att jag bara måste markera kraftfullt. Däremot diskuterar jag gärna, vilket i och för sig kan få den andre att reagera med hela känsloregistret. I USA kallar man personer som Moa "Social Justice Warrors", alltså "krigare för social rättvisa", vilket inte är en komplimang. Även begreppet "Special Snowflakes" har hittat hit och blivit till "snöflingor".

Nu var ju inte detta den första snöflingan som Aftonbladet valde att lyfta fram. Så sent som den 1 december kunde vi läsa om en Johanna Pettersson, som hörde ett samtal på en restaurang som inte föll henne i smaken:



Det handlade självklart om invandring, och Johanna var bara tvungen att gå över till det andra bordet, för att med sedvanlig självgodhet meddela:

"Ursäkta, men kan ni ta ert rasistiska skitsnack någon annanstans."

Eftersom jag dels insåg att hon dittills bara fått ryggdunkar, dels alltid är nyfiken på hur andra människor tänker, valde jag att kommentera under hennes inlägg på Facebook:




Det blev ett par kommentarer fram och tillbaka, innan jag fick fram ett erkännande av själva kärnan:



Anledningen till att jag drog in läggningen i denna fråga är att jag tyckte att det var ett utmärkt exempel, eftersom det har varit incidenter där till exempel krogägare har skickat ut gäster som visade upp sin homosexualitet på ett lite väl demonstrativt sätt, vilket har lett till ramaskri i medierna och där personer som Johanna skulle reagera. Min poäng var också att vissa människor säkerligen uppfattar två personer av samma kön som håller hand som lika provocerande som Johanna tycker att det är med åsikter som hon anser vara rasistiska. Jag försökte förklara för henne det principiella i att låta alla ha alla åsikter, men det gick helt enkelt inte in. En av Johannas vänner illustrerade rätt väl oförståelsen inför detta i inte minst denna fråga, när hon skulle bemöta mina försök till att förklara principen:



Detta är också etablissemangets geniala drag. Genom att överföra vissa politiska frågor till personens godhet och moral, till exempel genom att kalla det "människosyn", blir de omöjliga att diskutera på ett normalt sätt. Då blir det logiskt även för lägre stående att gå fram till ett restaurangbord och säga till andra gäster att lämna lokalen, eller helt enkelt misshandla de med fel åsikter. Behovet av att berätta om när man på detta sätt "säger ifrån" och rentav kontakta medier för att få maximal spridning är ytterligare en aspekt av denna snedvridning. Ännu en är att många av berättelsernas sanningshalt kan ifrågasättas, antingen genom berättelsernas detaljer eller genom de välfunna svaren som historiens hjälte omedelbart hade, men det beror förstås på de där ryggdunkarna som dessa människor uppenbarligen behöver.




söndag 11 december 2016

Några bråda dagar


Det har varit lite låg aktivitet på bloggen sedan kanske en vecka, med ett inlägg per dag och någon dag helt utan ett sådant, och här kommer därför min ursäkt och en liten förklaring. Arbetet på Nya Tider har nämligen varit särskilt intensivt under denna period och den översta delen av framsidan ger en antydan om dessa bråda dagar:






I kommande nummer har jag för en gångs skull något av en opinionstext. Den handlar om diskussionen om folket mot etablissemanget, och tar sitt avstamp i debatten mellan Marcus Birro och Martina Montelius i SVT:s Opinion Live:





Sedan har jag skrivit ännu ett två sidors reportage om Migrationsverkets märkliga hantering av de båtar de hade tänkt sig som stora asylförläggningar. Tidigare under hösten handlade det om Ocean Gala och företaget Floating Accomodations, medan denna artikel fokuserade på TEC Farragons upplevelser, där delägaren Patrik Olsson kunde ge en liknande bild av sina erfarenheter:




Jag skrev också artiklar om Anna Hagwalls uteslutning, att en person som begår en homosexuell våldtäkt skyddas från utvisning, hur Migrationsverkets anställda jobbade extra hårt för att ge permanenta uppehållstillstånd innan nya regler infördes och Nigel Farages möte med Dansk Folkeparti:




Arbetet med Nya Tider är så att säga mitt riktiga jobb, medan bloggen därför blir mer av en hobby, och denna text var alltså tänkt som en förklaring och en ursäkt. Om någon nu tycker att detta inlägg också var oblyg reklam för denna tidning, så har de alldeles rätt. Nya Tider är den enda systemkritiska tidning som får presstöd och kommer ut på papper, och jag tycker dessutom, även om jag förstås är partisk, att det är en alldeles utmärkt produkt. I kommande nummer får ni också Tom Anderssons artikel om det författarsamtal som ägde rum kring Gellert Tamas bok "Det svenska hatet", där bland andra Lisa Bjurwald deltog. Vidare skriver Axel Karlsson om den avgörande folkomröstningen som genomfördes i Italien, samt om Angela Merkels planer på att kandidera ännu en gång till kanslerposten. Den som ännu inte är prenumerant bör naturligtvis gå in här och ordna en årsprenumeration för 559 kronor, en halvårsprenumeration för 293 kronor eller en kvartalsprenumeration för 154 kronor. Varje prenumerant innebär ett steg mot nästa presstödsnivå, men framför allt får ju läsaren ta del av det innehåll jag här beskrev. Titta också gärna in på vår internationella sida Free West Media.

I teorin kommer arbetet att lugna ned sig lite under juldagarna, men jag ska bland annat översätta en bok och förbereda vissa artiklar för nästa års första nummer. Jag glömmer dock aldrig denna blogg och har som mål att även under hektiska dagar kunna göra åtminstone ett inlägg per dag.





PVV störst med bred marginal


I dag publicerades den senaste opinionsundersökningen från det nederländska institutet Maurice de Hond. Som vanligt presenteras siffrorna som antal mandat i en tabell. För er kära läsare har jag skapat nedanstående bild, där vi alltså ser hur mandaten skulle fördelas, av totalt 150, om det var val nu, jämfört med dagens mandatfördelning i parlamentet.




Det första vi noterar är naturligtvis att PVV fortfarande är landets största parti, och skulle öka från dagens från dagens 15, 10 procent, till 36, 24 procent. Nästa val sker den 15 mars nästa år och kommer att bli en omvälvning, där de två regerande partierna kommer att tappa enormt. Det stora socialdemokratiska partiet PvdA, som regerar i koalition med högerliberala VVD, går från 38 mandat till 10, vilket alltså motsvarar knappt 7 procent. Även VVD straffas, och går från att vara största parti, med 41 mandat, till att få 23 mandat, vilket motsvarar 15 procent.

På vänsterkanten sker också stora förändringar, där GroenLinks (Grön vänster), går förbi PvdA och skulle hamna på 14 mandat. Det nybildade partiet DENK, som består av turkiska avhoppare från PvdA, skulle komma in i parlamentet och få tre mandat. Pensionärspartiet 50PLUS skulle nu få 11 mandat, där de flesta nya väljare kommer från PvdA och VVD. Både ChristenUnie och SGP är kristna partier, där SGP är den mer strikt konservativa varianten. SP motsvarar vårt Vänsterpartiet, Partij voor de Dieren är ett djurrättsparti, D66 är liberalt och CDA är kristdemokratiskt.

Om detta nu blir valresultatet, vilken regering kan vi då föreställa oss? Det kommer att bli mycket svårt att bilda en koalition utan PVV, och man kan till exempel tänka sig en formering med PVV, CDA, VVD och ChristenUnie, vilket skulle ge 78 mandat och en majoritet. Faktum är att Geert Wilders mycket väl kan bli näste premiärminister. Det som talar emot just den konstellationen, är att VVD nu sitter i regeringen och då nästan har halverat sitt väljarstöd. Den diskussionen förs, men rent matematiskt kan det bli svårt att utesluta dem ur en regeringsbildning.








lördag 10 december 2016

Ännu ett totalt haveri från Staffan Heimerson




Den gamle reportern Staffan Heimerson syns numera mest som återkommande krönikör i Aftonbladet. Hans texter är inte nödvändigtvis tillkämpat politiskt korrekta, men de är alltid spretiga och aldrig bra. Under rubriken "Det är inte Sverige det är synd om" får vi bland annat en variant på den där tanken att det inte kan vara systemkollaps här, eftersom en riktig systemkollaps utspelas i Syrien. Det stämmer förvisso att situationen är oändligt mycket värre för miljoner människor i Syrien än för svenskar, men man kan ifrågasätta om vår ambition verkligen ska vara att fungera bättre än ett land i krig. För säkerhets skull får vi en hänvisning till en omhuldad svensk:

"Med den nya tidens Raoul ­Wallenberg nedsänd till Aleppo skulle några av ­stadens 250 000 omringade och instängda människor med hjälp av snabbtillverkade svenska pass kunnat räddas undan Vladimir Putins precisions­bombningar av sjukhus och skolor."

Wallenberg används ibland i dessa sammanhang, där man gärna säger att på den tiden fanns det minsann personer med kurage, men jämförelsen haltar på ett antal plan. Till att börja med utspelades andra världskriget i vårt närområde, vilket gjorde vår inblandning mer naturlig. Insatsen skedde också under en begränsad tid i en speciell situation, och meningen var inte att de tiotusentals personerna med svenska skyddspass skulle slå sig ned i just Sverige. Inte heller nästa referens är alldeles klockren:

"Med en vår tids Folke Bernadotte som transportgeneral, med sina Vita bussar redo strax utanför krigsområdet skulle han kunna forsla bort 25 000 krigsoffer till säkerhet i Sverige."

Denna aktion skedde inte bara i vårt närområde, utan var dessutom riktad mot skandinaviska medborgare, där många förstås skulle återvända till Danmark och Norge. Det stora problemet med detta resonemang är att vi inte har en tillfällig och unik situation i Aleppo, som vi snabbt löser med några skyddspass. Även om kriget i Syrien en dag upphör, kommer det att finnas andra konflikthärdar någonstans i världen och utbudet av människor som gärna skulle vilja bo i Sverige kommer vida överstiga vår förmåga att ta emot dem. Det beräknas finnas 50 - 60 miljoner människor på flykt i världen, men att upprätthålla ett stort inflöde till Sverige verkar för många debattörer vara ett självändamål. Det blir sedan dags för de stora orden:

"Med liknande initiativ och mod i dag skulle den värsta epidemi det svenska folket utsatts för sedan digerdöden 1350 drabbade vårt land kunna botas. Den nya pesten yttrar sig i känslokyla och snålhet, rasism, misstänksamhet och framtidspessimism, brist på empati, ren elakhet och avsaknad av skamkänslor."

Eller så beror invandringsmotstånd mindre på elakhet och empatibrist, och mer på rationella analyser och omsorg om vårt lands framtid. Om jag själv skulle använda samma retorik, kan jag tycka att den pest som härjar i Europa består av naivitet och självförakt. Den som då inte är drabbad av detta tillstånd säger i stället: "Det här är Europa. Vi har en tätbefolkad kontinent som vi vill styra efter bästa förmåga. Våra barns framtid ligger i våra händer och vi ser ingen fördel med att kontinenten islamiseras och förvandlas till ytterligare en del av tredje världen". Sedan hör naturligtvis Staffan Heimerson till de sista som ska uttala sig om svensk invandringspolitik, snålhet och bristande skamkänslor, där han sitter vid sin pool i den sydfranska byn.


Av någon anledning har Staffan Heimerson själv valt bort mångkulturen.
Här tittar han ned på oss från sin villa i den sydfranska bergsbyn Montaroux.


Föga förvånande är hans analys av den senaste tidens små mediestormar helt uppåt väggarna:

"1) Rasister rasade när Åhléns på ­Facebook visade sin Lucia, en ljuvligt söt ­liten svart pojke."

Så har alla medier beskrivit det, när de allra flesta i själva verket revolterar mot agendan och den eviga värdegrundsundervisningen. Det spelar egentligen ingen som helst roll hur en enskild lucia ser ut, men här var det större krafter som ville göra ännu en markering kring mångkultur och faktiskt invandring. Den aktuelle pojken har ingen skuld i det och självklart ska ingen aggression riktas mot honom eller hans familj. Det är för övrigt vänsterns fel att det mesta numera handlar om ras och kön. Jag föreslår att Åhléns nästa år väljer ut endast blonda flickor, vilket skulle skapa en lika stor hatstorm och ett lika högt marknadsföringsvärde.

2) En i journalistiska ideal underutbildad tv-stjärna, Marcus Oscarsson, publicerade på Facebook ett politiskt fempunktsprogram, egna åsikter i brännande frågor. Hans åsikter var variationer på Mein Kampf: Vi ska säkra Europas gränser med full kraft och stoppa all islamism inom Europa. Det blev ingen debatt om Oscarssons barbariska åsikter, bara om TV4:s ”policy för sociala medier”.

Oj. Vi är tämligen luttrade, men att använda Mein Kampf i detta sammanhang är ändå häpnadsväckande. Hur gränskontroller och motstånd mot islamism ens skulle vara en variant på denna bok är obegripligt, men kan man stämpla något som nationalsocialism är det kanske lika bra att göra det. Nu var det inte heller Marcus Oscarssons åsikter som framfördes, utan förslag på hur övriga partier skulle kunna möta EU- och invandringskritik, men framför allt var punkterna inte barbariska eller ens särskilt kontroversiella. Stormen mot just honom blir ytterst paradoxal, eftersom han är en av mycket få neutrala bedömare i rutan, och liknande kritik aldrig riktas mot samma kanals rena propagandister, som Jenny Strömstedt. 

3) Den välorkestrerade förföljelsen av ledarskribenten på en västsvensk lokaltidning, Alice Teodorescu, beror naturligtvis till en del på att hon är ung (32 år), välutbildad (jurist), kvinna och konservativ. Men framför allt på efternamnet; ännu en utlänning (född i Rumänien) som gör sig bred. Hon mopsar sig i stället för att vara det invandrare ska vara: tacksamma offer.

Det finns en sådan tendens hos vänstern, där man ser alla med invandrarbakgrund som "sina" och där de därför anses svika den tilldelade rollen när de intar högerpositioner, något som drabbat inte minst den moderate riksdagsmannen Hanif Bali. I fallet Alice Teodorescu tror jag dock att det främst handlar om hennes åsikter, även om också hon har kallats för "husblatte" av denna vänster. Jag skulle alltså säga att det först är åsikterna som upprör hos både Bali och Teodorescu, och i brist på argument ger man sig därefter på deras bakgrund. På samma sätt kunde sverigedemokraten Camilla Jonasson berätta om när hon möttes av hat vid skolbesök. Reaktionerna var bara den inlärda reflexen av hur man ska känna inför SD, men just henne attackerade man gärna genom att hänvisa till hennes koreanska etnicitet.

Staffan Heimerson tycker att det är särskilt illa när politiker uttalar något som liknar kritik mot en alltför omfattande invandring. Av någon anledning lyfts Tobias Billström (M) fram som någon som har talat om att ta människors oro på allvar, vilket innebär att man "kapplöper bort från medkänsla". Heimerson har därför en fråga:

"Hur vore det om Billström i stället tog Aleppos invånare på allvar?"

De skulle kunna sitta hela dagarna och oro sig för Aleppos, Raqqas eller Mosuls invånare, men som svenska politiker menar jag nog att det är just svenska medborgares oro de ska fokusera på. Att det är värre i Syrien än i Sverige är Heimersons huvudpoäng, och den hamras in under resten av texten:

"För svenskar är det Sverige som är drabbat. Inte Aleppo. Det är här de akuta problemen finns. Inte i Syrien."

Det blir enormt enfaldigt, och Heimersons enda svar blir någon sorts hånfull sarkasm. Att förra årets inflöde till Sverige kommer att ta decennier att hantera, kommenteras med:

"Att dom i Aleppo inte förstår vilken skada de tillfogar oss …"

Att en välfärdsstat inte kan ha en folkvandring från fattigare länder, bemöts med:

"Ja, fy fan för fattigt folk."

Reflektionen kring åtstramning för anhöriginvandring är:

"Precis. Familjesammanhållning är nå’t sentimentalt tjafs som bara lämpar sig för högt civiliserade varelser som svenskar, inte för packet från Långtbort­istan."

Som vanligt måste jag påpeka att Sverige inte splittrar några familjer på andra kontinenter och att denna splittring sker när någon lämnar familjen för att bege sig utomlands. Denne kan när som helst återförenas med släktingar i exempelvis hemlandet. Festligt nog är det just de enorma volymerna på asylinvandringen som gör detta till ett problem. Om vi beviljade 50 asylansökningar per år, skulle också hela släkterna kunna komma hit, men när nivån ligger runt 100 000 är det inte oproblematiskt om minst lika många tillkommer som anhöriga.




Att moderaten Mikael Sandström i sin lite väl sent påkomna "omvärdering" skrev ”Vi kommer att se ökad trångboddhet, nödbostäder, och kanske även slumområden av ett slag som vi varit förskonade från under större delen av ett sekel" hånas med:

"Kära Aleppobor, ni ser, va? Vi har det värre än ni."

Nej, varför skulle man oroa sig för slumområden i Sverige från sin villa i de franska bergen? Man får lov att diskutera samhällsfrågor oavsett var man bor, men det handlar också om vilket grepp man använder. Att sitta på Södermalm och raljera kring människors oro eller dumma sverigedemokrater är inte särskilt snyggt och då får man också tåla att bli kallad "godhetsapostel". Om Staffan Heimerson satt i Rinkeby och pläderade för ett större inflöde skulle det visserligen vara enormt sjukt, men hans hånfullhet skulle ha större trovärdighet. Vi vet att situationen i stora delar av Syrien är fruktansvärd, men en viktig aspekt av invandringsmotståndet är att vi inte vill ha ett Mellanöstern här. Ingen i världen hjälps av att också Sverige sjunker ned i ett sekteristiskt kaos.




fredag 9 december 2016

Dags för myter igen


Ni kan säga vad ni vill, men Daniel Poohl
vet att ni ändå är rasister.


Vi är många som känner en viss saknad efter att vår tidigare integrationsminister Erik Ullenhag (L) åkte till Jordanien. Hans aldrig sinande ström av floskler skapade mycket munterhet i landets stugor och blev en särskild humorgenre. Han gjorde sig också känd för att på regeringens hemsida skapa listor med "myter" om invandring och integration, som inte nödvändigtvis var särskilt förhärskande föreställningar i folkdjupet, men som han åtminstone hade någon sorts svar på. En klassiker i sammanhanget var förstås "alla invandrare går på bidrag", vilket ingen någonsin hade trott, men som Erik Ullenhag minsann kunde bemöta.

I dag görs ett liknande försök av Metro, något av kulturmarxismens flaggskepp, även om man numera har fått konkurrens av Dagens Nyheter. Rubriken "Fem vanliga rasistargument och varför de inte håller" är lite missvisande, eftersom det handlar om påståenden som inte är rasistiska, men som Metro gärna vill ska anses vara det. Som vägledare genom rasismens alla fällor får vi ingen mindre än Daniel Poohl, från den opartiska expertkommittén Expo. Vi får först ett påstående, sedan Daniel Poohls initierade förklaring till varför du ändå är rasist, följt av min egen anspråkslösa kommentar:

1. ”Jag är inte rasist, jag har jättemånga vänner med utländsk bakgrund”
- I det här fallet låter det som att någon försvarar sig från att kallas rasist, och det beror förmodligen på att det finns en anledning att försvara sig. Då får man titta på vad personen sagt eller gjort. För en handling försvinner inte bara för att du råkar ha en vän från en annan del av världen.

Det säger sig självt att man kan göra något som skulle kunna uppfattas som rasistiskt även om man har vänner av olika etnicitet, men dessa fina "antirasister" råkar här missa det väsentliga och sin egen skuld. Anledningen till att människor har ett behov av att på detta sätt markera, vilket vi också känner igen från det mycket hånade "Jag är inte rasist, men...", är inte att de egentligen är rasister, utan givetvis att begreppet kastas runt så flitigt att även vissa invandringskritiker tror att de båda hållningarna hänger ihop. Det är också skälet till att jag här ibland tar upp det, trots att jag är tämligen ointresserad av människors rastillhörighet. En hängiven rasist skulle sannolikt inte umgås med personer ur etniciteter som denne ser som förkastliga eller underlägsna. Av någon anledning missar man för övrigt att någon kan ha vänner från Balkan, men ändå se ned på exempelvis afrikaner.

2. ”Det går inte att vara rasist mot muslimer, muslimer är ingen ras”
– Ofta är det så i den islamofobiska idévärlden att det sällan är muslimer i stort man pratar om. Utan det drabbar ofta människor från vissa delar av den muslimska världen. Det är väldigt sällan som ett av världens största muslimska länder, Indien, kommer på tal. Istället handlar det om Afrika och Mellanöstern, och det hänger så klart ihop med att människorna där ser ut på ett visst sätt.

Denna punkt är lite intressant och Poohl hamnar här så snett att man nästan skulle kunna säga att han ljuger. I själva verket är det precis tvärtom, eftersom det är de som rasiststämplar islamkritik som tänker sig att muslimen kommer ur en viss etnicitet. Sannolikt föreställer de sig en arab, trots att det finns kristna araber och trots att världens största muslimska land är Indonesien. Att det ändå kommer att handla om Afrika och Mellanöstern beror förstås på att de flesta muslimer i Sverige kommer därifrån.

Att försöka göra islamkritik, eller kritik mot muslimsk invandring, till en fråga om rasism har uppenbarligen varit framgångsrikt och muslimska företrädare kan bara tacka för den fribiljetten. Att vara skeptisk till ideologin islam eller dess anhängare, är inte märkligare än att kritisera sverigedemokrater, kommunister eller liberaler, vilket aldrig anses vara rasistiskt. Få islamkritiker tycker att Michael Skråmo är vettigare än Rashid Musa. Vi får väl hoppas att uppmärksamheten då den thailändske islamisten Yasri Khan vägrade att hälsa på kvinnor kan ha lett till en mer inkluderande bild av islam och ideologins vackra mångfald.


Det är lite synd om sydostasiatiska islamister, som måste
anpassa sig till arabiska skäggnormer, trots att de genetiska
förutsättningarna saknas.


3. ”Svenska tidningar ljuger och berättar inte sanningen om invandringen”
Tidigare i år släpptes rapporten ”Migrationen i medierna – men det får man väl inte prata om”. En genomgång av ledarsidorna hos Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet och Dagens nyheter visade att det inte stämmer att tidningarna inte skriver om negativa konsekvenser av invandring.

Detta är ett större ämne än jag här hinner gå igenom, men just den del av undersökningen som man nämner var mycket bisarr till sin metod. På något sätt lyckades man få det till att även Aftonbladets ledarsida i över 90 procent av fallen var negativa till invandring, trots att personer som Anders Lindberg, Somar Al Naher, Eva Franchell och Fredrik Virtanen dagligen sjunger dess lov. Jag har inte möjlighet att ägna månader åt att granska saken, men jag vågar påstå att det inte heller behövs. Vem som helst kan bläddra i de större tidningarna för att se hur artiklar om brottsfall systematiskt utelämnar signalement och hur opinionsskribenterna predikar mångkulturens välsignelse och hetsar mot Sverigedemokraterna.


Bakom den nämnda rapporten stod "Institutet för mediestudier".
Här är institutets chef Lars Truedsson med just Daniel Poohl.


Efter att Metro har konstaterat att medierna absolut inte mörkar, får vi sedan en bild av de medier som däremot är partiska:

"Det sätt som hatsajter och Avpixlat hanterar etnicitet gör motsatsen till vad de etiska reglerna syftar till, det vill säga att inte göra etnicitet till huvudfråga. Den typen av sajter har ett nyhetsurval som gärna lyfter fram våldtäkter och brott som begås av invandrare men inte av andra."

Det stämmer förvisso och jag tycker inte själv att enskilda kriminalfall är lysande argument mot massinvandringen, men skälet till att Avpixlat gör så här är förstås just övriga mediers mörkande. Det är så sidan har fått sitt namn och om övriga medier i stället alltid hade nämnt signalement, skulle denna motbild inte behövas. Dessutom är invandringen en viktig faktor vid ett antal brott, som personrån, gruppvåldtäkter och hedersmord.

4. ”Alla som vistas i Sverige måste respektera vår kultur, våra traditioner och vår religion”

En alldeles självklar hållning i de flesta delar av världen, utom i just Europa, där Daniel Poohl kan berätta det vi i stället alltid får veta:

– Ja, vilken är vår religion? Vad är vår kultur? Vi har olika religioner, vi har olika sätt att leva våra liv. Så här kan man väl tycka om man vill, men man kan också inte hålla med. Det är en del av demokratin, att alla inte tycker likadant

Till att börja med är det förstås enormt skrattretande att en representant från Expo talar om vikten av att alla inte tycker likadant, men sannolikt ser han inte ens själv hyckleriet. Att försöka definiera vår kultur blir lätt fånigt, men det är inte svårt att se vad som inte är en del av den. Vi är tämligen sekulära och i den mån vi har en religion är det protestantisk kristendom, men det är definitivt inte islam. Att vi har inslag av katolicism och buddhism skadar ingen. På samma sätt behöver man inte gräva ned sig i midsommarfirande och nyckelharpor för att inse att hederskultur och klantänkande inte hör hemma här.

En stiftsadjunkt Helene Egnell, vid Centrum för religionsdialog vid Stockholms stift, bjuder på ett uttalande som visar hur Svenska kyrkan i dag fungerar och vad som är ett stort problem med Europas undfallenhet:

"När det gäller religion har vi religionsfrihet och vi har väldigt många olika religioner. Att respektera vår religion handlar om att respektera allas våra religioner. Grunden för ett samhälle är att vi respekterar varandra, ett minimum är att vi respekterar allas rätt att utöva sin religion. Sedan skulle jag önska att vi hade ett intresse och nyfikenhet och att vi ville lära oss mer om varandras religioner."

Det är kanske fint, om än helt obegripligt, att denna stiftsadjunkt gärna vill respektera islam, men eftersom islam inte har respekt för någon annan blir det en viss obalans. Jag vill också ifrågasätta om vi verkligen behöver odla mer nyfikenhet inför denna religion, då vi ständigt måste ta del av tjafs om klädsel, badtider, mat och terrorism, som vi helst skulle slippa.

5. ”Våra äldre får skitmat när det serveras lyxmåltider på asylboenden”

Jag kan egentligen inte uttala mig om matens kvalitet på något av ställena, men det är ju tämligen irrelevant i detta sammanhang. Asylinvandringen förblir lika destruktiv, vad man än äter på boendena. Om detta inflöde skulle uppgå till, säg, 50 personer per år, får de gärna äta lyxmåltider varje dag.

För att åstadkomma denna ingående analys, behövde man inte bara hjälp från Expo, utan också en annan omhuldad grupp:

"Metro har tagit fram argumenten tillsammans med Inte rasist, men…"

Detta var alltså vad hela det "antirasistiska" komplexet förmådde frambringa. Säga vad man vill om Metro, men de hymlar i alla fall inte om sin agenda. På dagens förstasida får vi:




I ovanstående text kan Jack Werner berätta att Lucia minsann kom från Sicilien, vilket jag tror att vi har hört förut, samt den något mer originella tanken att Oden nog baseras på hunnen Attila, vilket har fördelen att även den delen av vår kultur förstås kom österifrån. Också den arrogante liberalen Johan Norberg inspireras av Åhléns reklamkampanj, för att säga något om hur luciafirandet inte alltid har sett ut som nu:


Också fullständigt obegåvade skribenter måste ju kunna försörja sig och Metro hjälper dem gärna. Lisa Magnusson har hittat någonting om ett varuhus och deras val av lucia, och vill förklara att de kritiska rösterna helt enkelt inte kan tänka så bra.




Metro består dock inte bara av opinionstexter, utan kan också presentera lite goda nyheter:





Man skulle kunna ifrågasätta rimligheten i att försörja personer som inte ens får vara i landet, men jag antar att det också är en rasistisk tankemodell. Dessvärre får vi i ovanstående artikel ingen kommentar från vare sig Daniel Poohl eller IRM, som skulle kunna reda ut begreppen.






onsdag 7 december 2016

Rasoroligheter


Åhléns marknadschef  Lina Söderqvist


De senaste dagarna har en av de där små debatterna blossat upp, som är så idiotisk och förljugen att jag ursprungligen inte ens tänkte kommentera den. Varje del och varje deltagare följde den vanliga och mycket förutsägbara dramaturgin, vilket sannolikt var skälet till att den skapades.

Den 29 november publicerade varuhuset Åhléns en luciabild som ett led i någon sorts marknadsföring inför julen. Som lucia valde man förstås ett barn med exotisk bakgrund, som för säkerhets skull också var pojke, vilket kan ha varit en personlig aktion för normbrytande av någon ansvarig, men mer sannolikt ett mycket medvetet val för att skapa maximal uppmärksamhet. Allt det som följde gick nämligen att förutspå, vilket gör att vi nog kan anta att Åhléns också räknade med det. Det var en provokation, många blev provocerade och ett antal personer skrev idiotiska och hatiska meddelanden på bland annat varuhusets Facebook-sida, varav de grövsta förstås lyftes fram av medierna. Nästa steg i processen blev, som alltid, att varje mediefigur bjöd på ett alster om idiotiska hatare, där det egentliga budskapet var hur de själva i stället stod för kärlek.

Åhléns kupp hade lyckats och man hade använt ett femårigt barn för att få den önskade uppmärksamheten. Det är nu fullt möjligt att en mängd kapitalstarka personer kommer att handla särskilt mycket på just Åhléns i någon sorts solidaritet med den fina värdegrunden.

Alla mediemänniskor som nu har känt sig kallade att säga någonting om historien, har unisont talat om hat mot ett barn. Det finns förstås personer som kan uppbåda hat mot ett barn på grund av etnicitet, men jag skulle tro att dessa utgjorde en liten minoritet bland de som på något sätt reagerade. Jag misstänker att de allra flesta snarare reagerade mot den uppenbara agendan, där de ansvariga alltså inte drog sig för att exponera en femåring och dennes familj för den planerade hatstormen. Det är nämligen inte bara de hatiska kommentatorerna som är rasfixerade, utan också reklamkampanjens ansvariga, som har valt ut barnet just på grund av rastillhörighet och, i detta fall, kön. Dit har identitetspolitiken nu alltså lett oss, att ras och kön blir en persons allra viktigaste egenskaper. Följaktligen är jag alldeles säker på att en blond lucia numera också skulle mötas av en hatstorm, då av de amerikanskt influerade "antirasisterna" som skulle se hår- och hudfärgen i sig som rasism.

Jag vill påminna om att vi såg exakt samma förlopp för ett par år sedan, när SVT för just luciafirandet hade valt en flicka som sannolikt hade tamilskt ursprung. Även då lyftes hatare fram, som ansågs hata ett barn, trots att de flesta framför allt reagerade mot den "Rinkeby-rap" som också ingick. Den 14-åriga Astrid gjorde en utmärkt insats som lucia och hon förtjänade sannerligen ingen vrede.

Precis som vid Åhléns initiativ fanns det då en historia bakom. I Sveriges Radio berättade Uppsala domkyrkas körledare Margareta Raab själv om hur hon valde Astrid till lucia. Hon blev uppringd av tv-programmets producent, som rent ut frågade om det fanns någon "mörk flicka" i kören, då han ville göra programmet "mer inkluderande". Ingen i etablissemanget tyckte tydligen att det var tveksamt att använda en 14-årig flicka för sina egna syften. Det finns ingen "omvänd rasism". Antingen behandlar man människor baserat på deras hudfärg, eller så gör man inte det. SVT tyckte uppenbarligen att Astrids hudfärg var mycket viktig, i likhet med de flesta som kallar sig "antirasister".


När Margareta Raab skulle välja Lucia blev valet lätt,
efter att hon fått instruktioner från SVT:s producent.
Astrid, som utnyttjades, gjorde dock ett utmärkt framträdande.


Denna tendens påminner mig om den franske författaren Renaud Camus debattartikel i Nya Tider, där han talar om "det stora utbytet", vilket är folkutbytet, och "det lilla utbytet", som är det vi ser i dessa fall:

"...en bredare rörelse, utbytessträvan, den allmänna ideologin om alltings utbytbarhet, människor av andra människor, folk av folk, män av kvinnor, människor av maskiner, det levande av det materiella, djur av saker..."

För några år sedan var det, så vitt jag minns, helt okontroversiellt att lucian förväntades vara blond, men numera måste hon nästan vara svart och helst också en pojke. Möjligen börjar jag bli gammal, men jag kan inte påminna mig om att pojkar eller ens mörkhåriga flickor kände sig kränkta och diskriminerade vid val av lucia. Ordet "mångfald" har kommit att endast betyda "etnisk mångfald" och när inkludering och representation ska diskuteras handlar det aldrig om en mångfald av åsikter, åldrar eller utbildning. Åhléns marknadschef Lina Söderqvist använder alla de rätta flosklerna:

"Som i all vår kommunikation vill vi visa bilder som är inkluderande och som vår breda målgrupp kan känna igen sig i." 

"Å andra sidan är vi glada över att det är så många fler som delar våra värderingar. Att alla kan vara Lucia, vara sig själva, vikten av inkludering och att mångfald berikar."

Jag kan förstå hur ett längre tåg kan spegla mångfald, men när man väljer en person, varför anses då en mörk person automatiskt vara inkluderande?

Denna enorma rasfixering stör mig, vilket gjorde detta inlägg något längre än ursprungligen planerat. Det som fick mig att ta upp detta trams, var egentligen en historia från Nederländerna, där rasfixeringen gick varvet runt och blev än mer absurd än vanligt. I alla år har Sinterklaas den 5 december firats genom att figuren "Sinterklaas" kommer till staden, tillsammans med sin medhjälpare "Zwarte Piet". Den sistnämnde är svart, vilket brukade förklaras med att han var en mor, alltså afrikan, från Spanien. Under min tid i landet var de enda som verkade tycka att det var anmärkningsvärt givetvis amerikaner, men nu har som bekant hela detta tankegods erövrat Europa. Följaktligen har man kommit på att Zwarte Piet nog har blivit svart genom att klättra i skorstenar och många städer tillåter därför endast "sotar-Piet", som i stället för rejält med svart färg har lite sot i ansiktet.

Nu till det tragikomiska. I gårdagens upplaga av nederländska Metro kunde vi läsa om Alicia, en svart kvinna från Colombia, som i åratal har agerat Zwarte Piet, men vars hudfärg nu anses problematisk. Hon berättar om vad som hände detta år:

"Innan firandet började fick jag beskedet att jag inte behövde komma nästa år, eftersom man då endast kommer att använda sotar-Piet. Om jag också skulle göra det, skulle jag ändå associeras med Zwarte Piet och det vill inte företaget."


Även Alicia Suárez tar på sig "blackface"
när hon spelar Zwarte Piet.


Hon säger att hon är besviken, eftersom hon tycker att det är roligt att spela Zwarte Piet och det ju bara händer en gång per år, och fortsätter:

"Om människor inte gillar Zwarte Piet, okej, men låt folk som faktiskt gillar det vara ifred. Tydligen förväntar man sig att jag ska ta Sylvana Simons [anti-Piet-aktivist] parti, men det är helt enkelt inte min åsikt. Jag tycker inte att Zwarte Piet är rasistisk och känner andra mörka människor som delar den åsikten. Jag får till och med höra från bekanta på Curaçao: Vad händer egentligen hos er?"

Ja, vad händer egentligen hos oss? Detta är två sidor av samma mynt, där den nya rasfixeringen är den gemensamma nämnaren. Vänsterns amerikanska identitetsideologi, i kombination med den allmänna utbytessträvan, har gjort att en lucia nu bör vara svart, medan Zwarte Piet inte kan vara det. Själv fäster jag kanske inget större avseende vid gamla traditioner, men måste mångkulturalismen verkligen tryckas in överallt och är det så fruktansvärt om en lucia är blond och en morisk medhjälpare svart?




tisdag 6 december 2016

Bisarra argument för att åter maximera inflödet




I fredags tittade vi på hur den före detta moderate statssekreteraren Mikael Sandström fick uppmärksamhet för ett långt inlägg om invandringspolitiken. Många ville tolka det som att han skämdes och ville be om ursäkt, något som knappast syntes i själva texten. Sannare är att han nu säger det som många har sagt mycket länge och som egentligen är rena självklarheter. Motivet för utspelet verkar inte ha varit något annat än att synas för att erbjudas nya positioner. Inlägget var helt meningslöst och borde ha mötts med tystnad, liksom han själv har straffat ut sig från all framtida debatt om invandringen.

I gårdagens Aktuellt fick han dock lägga ut texten igen och intrycket av pretentiös opportunist blev inte mindre:








En på många sätt värdelös intervju, där fokus låg på de mest meningslösa frågorna. Varför fråga honom varför en välfärdsstat inte kan kombineras med öppna gränser, som ju är en självklarhet, när den enda relevanta frågan är varför han inte sade någonting under alla sina år vid makten. Intressantare var den lilla debatten som följde, mellan Arena Idés Lisa Pelling och Expressens ofta utmärkta ledarskribent Anna Dahlberg:







Det är både komiskt och ledsamt att se hur fullständigt irrelevant verklighet och logik verkar vara för vänstermänniskor av Pellings snitt. Till att börja med tycker jag att hela grundinställningen är grotesk, där man inte tittar på hur världen ser ut eller vad som kan göras, utan endast på hur inflödet till just Sverige ska maximeras. Bara några månader efter förra höstens toppar säger Lisa Pelling alltså på fullt allvar att "vi ska absolut tillbaka" till den politik som gjorde Sverige så attraktivt att 10 000 personer knackade på i veckan. Självklart kan vi öppna dörren för en halv miljon människor varje år, men då vill jag inte höra ett ord mer om skola, sjukvård eller annan välfärd, för då är det slut.

Mest vansinnigt är kanske att Pelling kallar dagens något striktare politik för "kontraproduktiv". Man kunde möjligen haft överseende med denna formulering om hon inte förstod vad ordet betyder, men om dagens politik säger hon verkligen:

"Den bidrar inte till att fler länder i Europa tar sitt ansvar, som vi desperat behöver, och den bidrar inte heller till att underlätta den stora integrationsutmaningen, som är den stora utmaningen just nu."

Var det många länder som inspirerades av den humanitära stormakten när dörrarna var öppnare? Nej, det var förstås ingen som såg oss som ett föregångsland i detta avseende och man går inte "före" om ingen följer efter. Då går man själv. Helt obegriplig är naturligtvis tanken att ett större inflöde på något sätt skulle underlätta integrationen. För övrigt skulle jag vilja se att det vilseledande språket ifrågasattes och att frasen "ta sitt ansvar" ersätts med vad det konkret handlar om; ett stort inflöde. Om dessa människor tror på sina idéer, borde de inte behöva dölja dem i språkridåer. 

Lisa Pelling ska dock ha en liten stjärna för att hon faktiskt belyser Mikael Sandströms opportunism, även om hon gör det av partipolitiska skäl. Därefter blir det direkt förljuget igen, där hon utmålar dagens politik och helt öppna gränser som de två extremerna. I själva verket är dagens politik just ett mellanläge, mellan höstens asylfest och ett asylinvandringsstopp. Tiotusentals kommer att ha sökt asyl i Sverige även detta år och vi kommer att ha beviljat över 100 000 uppehållstillstånd. Redan förra årets skörd kommer att belasta samhället under många år framöver, tillsammans med tidigare och kommande års inflöden. 

Tämligen fantastiskt är också att Lisa Pelling "inte kan se", en i och för sig träffande formulering, att asylinflödet skulle orsaka kris för socialtjänst, skola och bostadssituationen. Visst uppstod problem på dessa områden före asylkulmen 2015, men de där 163 000 förbättrade knappast något och det var inte heller det första året som Sverige tog emot ett enormt antal asylsökande. 

Mot slutet bjuder Lisa Pellling på en kaskad av mantrat "ta sitt ansvar" och det är förstås intressant att det enda ansvaret som svenska politiker verkar ha är för andra länders medborgare. Enligt Pelling är allt annat "lösbara problem" och visst, då är det ju bara att köra på. Mitt anspråkslösa förslag är annars att vi från och med nu inte beviljar en enda asylansökan och låter de 100 000 som väntar i Migrationsverkets system stanna där till de kan skickas tillbaka. Det skulle innebära att våra politiker tog sitt ansvar för landet de är satta att sköta.





söndag 4 december 2016

Hycklerifest på Expressen





Att det vi kallar etablerade medier hycklar och ljuger är ingen nyhet, men ibland blir koncentrationen under en dag så hög att man ändå noterar det. Föga förvånande bjuder Thomas Mattsson, som har blivit något av en symbol för just ett evigt hyckleri, på funderingar om tryckfrihet. Själv är han ju känd för att ha hängt ut personer som bara yttrade sig på ett för honom oacceptabelt sätt i kommentarsfält, vilket inte är samma sak som statlig censur, men som har samma syfte. Vi förstår också varför Mattsson engagerar sig i frågan just nu:

"Populister tar makten i Polen och Ungern och ger sig direkt på public service-bolagen. Turkiet är världens största journalistfängelse. Och USA har nyss valt en president som inte bara ljuger om tidningar och tv, utan som efter sin valseger också kallar till sig medierna för att – personligen – skälla ut dem."

Som vi redan har kunnat konstatera, är det inte det minsta märkligt att man reformerar statliga medier, särskilt inte i länder som tidigare har varit kommunistiska diktaturer. Också i Sverige är cheferna för public service utsedda av regeringen och även här kan deras profil behöva ses över, då de är alltför politiskt styrda snarare än för lite. Det är inte heller särskilt chockerande om Trump kritiserar medierna, efter att de flesta av dem skamlöst har kampanjat för Hillary Clinton, vilket New York Times nästan erkände. Den andra måltavlan är den vanliga:

"En generös tryck- och yttrandefrihet har för vissa alternativmedier och hatsajter blivit till en frizon för konspirationsteorier och lögner, som vore propaganda förklädd till samhällskritik en ursäkt för att – som idag blir konsekvensen – jämställa epitetet ”sverigevän” med vad som närmast kan jämföras med ett rent landsförräderi gentemot vad som är själva idén om varför vi har en grundlag om det fria ordet."

Yttrandefriheten är till för att just skydda åsikter som ogillas av etablissemanget. Den skapades inte för de som på 1700-talet ville hylla kungen. Om vi kände att medier som Expressen gav en korrekt och mångfacetterad bild av verkligheten, skulle inte en "undervegetation" av "hatsajter" behövt skapas. Att ni själva inte skulle sprida ren propaganda är skrattretande, och jag nöjer mig här med att ge ett par klassiska exempel:





I kategorin hyckleri hamnar förstås också Alexandra Pascalidous inlägg om att det är fel med skottlossningar i förorter. Som jag har påpekat vid ett par tidigare tillfällen är detta den värsta formen av hyckleri som jag vet. Att posera med allting som är fint och vara emot alla negativa konsekvenser av dessa ståndpunkter, är i mina ögon värre än när journalister bosätter sig långt från mångkulturen eller när Anne Ramberg kräver öppna hjärtan utan att öppna sin 25-miljoners-lägenhet för en enda nyanländ. Om vi andra ska demoniseras för att vi motsätter oss asylinvandring, bland annat för att vi vet att det leder till laglösa områden, ska inte heller de som får priser och uppdrag för sina hyllningar till mångkulturen kunna plocka poäng på att de minsann är emot gruppvåldtäkter eller skottlossningar. Även i detta alster prisar Pascaliodu mångkulturen, med sina spännande dofter, och lika självklart är felet inte de boendes, utan alla andras, här kallade "de":

"För allt de i alla år försummat.
För att de låtit segregationen cementeras.
För att de låtit utanförskapet förgifta förorterna.
För att de trots våra varningar låtit parallellsamhällen växa fram.
För att de söndrat skolorna och splittrat dem i etniska enklaver och religiösa rum där fler lärare än på andra håll saknar behörighet."

Alexandra Pascalidou har sannerligen ingen rätt att tala om "våra varningar", när hon själv har levt på att rasiststämpla alla som verkligen har varnat för denna helt förutsägbara utveckling. Placerar man Mellanöstern och Afrika mitt i Europa, får man också små bitar av dessa regioner i sina egna samhällen. Svårare än så är det faktiskt inte. Det förvånar inte heller att hon skyller på "segregationen" och för få "fritidsaktiviteter".

Vi bläddrar vidare och hamnar då vid Leif GW Perssons kolumn om Kent Ekeroth. Likt de flesta andra gillar jag "GW", men i detta fall tycker jag att han tramsar på det sätt som vi har vant oss vid från mindre skärpta skribenter. Efter att vi har fått veta att Ekeroth har utländsk bakgrund och att hans högskolestudier tydligen gör honom olik "den genomsnittlige SD-väljaren", kommer så det mycket trötta:

"Inför den svenska offentligheten är Kent Ekeroth känd som 'Järnrörsmannen' och skälet till det är för övrigt ett avslöjande i denna tidning från november 2012 som handlar om ett vanligt fyllebråk på Kungsgatan i Stockholm i juni 2010, det vill säga några månader innan Ekeroth valdes in i riksdagen."

Visst, i den svenska offentligenheten, det vi också skulle kunna kalla medieetablissemanget, är det där filmklippet mycket viktigt och alla kombinationer med ordet "järnrör" ytterst fyndiga, men gemene man släppte det någon vecka efter att klippet publicerades. Man kan invända att jag själv gärna skriver att den ene eller den andre "i folkmun" är känd som något, exempelvis Antje Jackelén som "ärkeimam" och "antikrist", men när jag hänvisar till folkmunnen gör jag det trots allt med glimten i ögat.

Av någon anledning tycker Leif GW Persson sedan att det är värt att ägna flera rader åt vad som utspelades denna natt, men så småningom dyker ett förvånansvärt förljuget resonemang upp:

"Normalt brukar sådant här sluta med att upphovsmannen hamnar på sjukhus. Så icke för Ekeroth.
För honom är det nämligen så praktiskt ordnat att han i kraft av sin position och sin rent personliga hotbild alltid åtföljs av ett par livvakter från Säpo vilket gör honom osårbar i en enkel fysisk mening och alldeles oavsett hur illa han beter sig mot andra."

Ja, vi vet att många gärna skulle vilja se till att Ekeroth hamnade på sjukhus, vilket är själva skälet till att han har livvaktsskydd. Leif GW Persson hävdar att Ekeroth är odräglig när han är ute, vars sanningshalt jag inte kan bedöma, och ifrågasätter med detta märkliga argument kostnaden för livvaktsskyddet. Vi betalar redan mängder av pengar för utgifter vi hellre skulle slippa, men att skydda riksdagsledamöters liv känns ändå som väsentligt i en demokratisk stat. Det finns en hotbild mot sverigedemokrater alldeles oavsett hur dessa beter sig. Nyligen fick livvakter rycka in och tillkalla polis när situationen blev hotfull mot den ytterst försynte Jimmie Åkesson, som av någon anledning befann sig på en homoklubb, och han skulle sannolikt misshandlas ganska ofta utan denna bevakning, samt kanske rentav dödas.

Det kanske tydligaste hyckleriet står nog kulturdelens Karin Olsson för, under den lika tydliga rubriken "Marcus Oscarsson borde skämmas". Hon hänvisar till att han skulle ha ljugit om att reportrar, givetvis från hennes egen tidning, stod utanför för hans bostad halva natten, men vi förstår ju att det är för att han, som hon säger, "har publicerat ett politiskt manifest på sin Facebookvägg med en kvarts miljon fans". Jag måste då ännu en gång påpeka att det inte var ett manifest, utan funderingar kring hur övriga partier skulle kunna stävja framgångarna för de berömda "högerpopulisterna". Punkterna var dessutom inte ens särskilt kontroversiella och han krävde inte noll asylinvandring eller rivna moskéer. Samtidigt har medieetablissemanget inte en enda gång funderat över huruvida TV4-profiler som Jenny Strömstedt, Steffo Törnquist eller Elaine Eksvärd, som ska vara opolitisk retorikexpert, är opartiska. På slutet av Karin Olssons text ska det bli särskilt tydligt att det handlar om politik och hon är inte rädd för att göra horribla kopplingar för sin poäng:

"Nära nog alla nazistiska och rasistiska sajter i landet har hyllat Oscarsson och spritt misstroende mot Expressen, särskilt impopulär i dessa kretsar efter många år av intensiv SD-granskning. Nordfront skriver att tidningen ägs av "den judiska familjen Bonnier". Hatet drabbar inte bara enskilda journalister, utan fräter sakta men säkert ner tilliten i vår demokrati, där medierna har en alldeles särskild uppgift. Marcus Oscarsson borde faktiskt skämmas."

Vad har Marcus Oscarsson med Nordfront att göra? Att misstroendet mot Expressen är stort är inte Oscarssons fel eller skadligt för demokratin, utan handlar om hur tidningen faktiskt agerar. Expressen har inte sysslat med "intensiv granskning", utan rena kampanjer. Publiceringen av "järnrörsfilmen" hade möjligen ett journalistiskt värde, men inte månaderna av ältande av den. Att tidningen verkligen ser sig som en motståndare till SD, framgår av den klassiska löpsedeln med rännstenen, men också av till exempel denna löpsedel, som även den är en droppe i propagandahavet: