lördag 25 oktober 2014

Ännu ett meningslöst utspel i invandringsfrågan




De kommer ibland, de där utspelen och debattinläggen, som utger sig för att vara nytänkande, eller rentav kontroversiella, men som blir meningslösa då de inte vågar beröra grundproblemet. Idag är det Tapani Juntunen (M) som i SvD bjuder på ett något märkligt och föga verkningsfullt förslag:

"Tillåt en mer generös anhöriginvandring när trycket på invandring till vårt land är lågt, och strama upp reglerna när trycket är högt."

Till att börja med, när är trycket på vårt land lågt? Även om vi förbjöd all anhöriginvandring, skulle vi ändå ha ett asyltryck på minst 80 000 i år och sannolikt även de kommande åren. Framför allt kvarstår den stora frågan, nämligen varför vi överhuvudtaget ska ha en "generös" asyl- eller anhöriginvandring.  Juntunen ansluter sig till den numera nästan tillåtna linjen att vi måste styra upp invandringen på olika sätt, så att den kan fortsätta i stor skala:

"Asylrätten är något jag tycker att vi skall värna, men för att upprätthålla kapaciteten att ta emot den som söker asyl även när det humanitära läget är väldigt svårt i olika delar av världen, då måste man strama upp reglerna på annan migration. Jag tänker på anhöriginvandringen. Mitt förslag är att införa dubbla regelverk för Migrationsverket gällande anhöriginvandring. Ett mer generöst regelverk att använda när invandringen är låg, och ett stramare regelverk att använda när det humanitära läget ger en väldigt hög invandring. Vilket regelverk som skall användas bör avgöras av sittande regering. Så kan man förbli en humanitär stormakt över tiden."

Asyltrycket är nu förvisso högre än någonsin, men vad anser Juntunen vara ett lågt sådant? Ett som bara är tre gånger så stort som våra grannländer? Vi ska inte alls vara "en humanitär stormakt" över tiden, då vi sedan länge har "tagit vårt ansvar" i en absurd skala. Vad ovanstående förlag innebär, är alltså någon form av konjunkturutjämning, där resultatet efter ett antal år ändå skulle vara detsamma, det vill säga ett utplånande av Sverige.

Juntunen efterlyser vad han kallar en moderat eller borgerlig migrationspolitik, där man visserligen ska ha ett enormt tillflöde, men där det ska ställas större krav på egen försörjning:

"Migration är en viktig framtidsfråga förknippad med hur vi förhåller oss till vår omvärld, och hur den påverkar oss. Jag tror inte man kan förhålla sig med varken kravlöshet eller med isolering. Jag tror på att Sverige kan vara en fristad men att krav måste ställas på den som kommer hit, det banar väg framåt för individ och för samhället." 

"Jag är helt övertygad om att medborgare i breda grupper vill vara toleranta, vill värna om asylrätten, men man vill också se krav och ansvar. Det finns ett behov av en genuint borgerlig migrationspolitik."

Återigen, eftersom dessa försörjningskrav inte gärna kan ställas på asylsökande, blir åtgärden fullständigt otillräcklig. Motsatsen till kravlöshet är inte "isolering", lika lite som massinvandring betyder "öppenhet". Sverige kan stoppa både asyl- och anhöriginvandringen, och ändå fortsätta bedriva handel, kulturutbyten och turism.




Inläggets hela syfte förefaller att ta upp invandringsfrågan och samtidigt distansera sig från Sverigedemokraterna:

"I Sverige råder två politiska ytterligheter gällande migrationspolitik, antingen av eller på. En politisk linje som är vänsterextrem gällande migration där väldigt få krav finns. Den andra ytterligheten en högerextrem ståndpunkt där migration ska kraftigt begränsas. Det behövs en tredje vägens politik.

Det enda politiska alternativet kan inte vara Sverigedemokraterna. I opposition måste därför nu Moderaterna formulera alternativ politik, värna asylrätten värna det liberala, men ställa krav på eget ansvar."

På vilket sätt är en kraftig begränsning av EUs mest omfattande asylinvandring "högerextremt"? Om Juntunens förslag realiserades, skulle Sverige fortfarande ha en extremt stor invandring. För att komma upp i ett visst antal tecken, upprepas teserna ännu en gång:

"Moderaterna måste ta strid på två fronter, mot två ytterligheter i svensk politik. Kravlöshet är inte ett alternativ men det är heller inte isolering. Idag kan medborgare beklagligt nog endast välja mellan pest eller kolera. Ett tredje alternativ behövs. En moderat linje."

Nej, det är knappast en sådan linje som behövs i det läge Sverige befinner sig. Vi förstår att Moderaterna vill ha tillbaka sina väljare från Sverigedemokraterna, men de som har tagit det logiska steget över till SD lär knappast imponeras av meningslös symbolpolitik.





fredag 24 oktober 2014

Dagens citat: Imamen i Ottawa


"Det spelar ingen roll vilken religion han hade. Detta har ingenting med islam att göra."





Efter de muslimska terrorangreppen i Ottawa, bjuder imamen Sikander Hashmi på de sedvanliga fraserna. Det är mycket märkligt att just denna ideologi ständigt "missuppfattas" och "utnyttjas".

Som vanligt vid muslimska terrorattacker, så finns det egentligen bara en fara:

"Jag tänkte 'Åh nej, jag hoppas att det inte var en muslimsk gärningsman'. Vi är rädda för att bli stigmatiserade. Men jag hoppas och tror att folk ser skillnaden mellan folk som gör dessa missgärningar och den muslimska delen av samhället generellt."

Aftenposten




Oscar Sjöstedt (SD) mot Ulla Andersson (V)




I gårdagens "Debatt med anledning av budgetpropositionens avlämnande" fick vi se utmärkta anföranden av Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talman Oscar Sjöstedt.

Det är också intressant att se hur denne nationalekonom bemöts av förskolläraren Ulla Andersson, som bjöd på en rad förvirrade floskler, exempelvis när hon med darrande stämma för fram det obegripliga:

"Det här är ett land för alla människor som inte ställer människa mot människa."

Även hennes slutreplik inleds med underbart nonsens:

"Jag förstår ju att Sverigedemokraterna tycker att det är förvirrat när man pratar om solidaritet och värme och alla människors lika värde, att man inte ska ställa människa mot människa."

"Värme"? Ulla Anderssons hela framtoning får nästan Gudrun Schyman att framstå som sympatisk.





Det verkar inte som att mediebilden att Sverigedemokraterna är Jimmie Åkesson riktigt stämmer.






torsdag 23 oktober 2014

Kultureliten i internt bråk om kolonialism och utvandrare


I det låsta och navelskådande etablissemanget är få inslag så underhållande som när dessa fina människor hittar någonting att vara oense om. I typfallet handlar det om att någon har gjort ett fint utspel, för att sedan sågas av någon med ännu finare människosyn och en mer rätt antirasism.


Ulf Nilsson

Dagens lilla kulturbråk har sin egentliga upprinnelse i Ulf Nilssons krönika, som bjöd på någonting så förbjudet som att hävda att Europas kolonisering av Afrika också haft positiva effekter. Nilsson är en usel skribent, framför allt stilistiskt, men han har naturligtvis rätt i sak. Fakta och logik är dock bortkastade på den vänster som är fixerad vid vit skuld och rasistiska strukturer, och upprördheten blev följaktligen omedelbar och hysterisk. Bland hundra Bilan Osman får det inte finnas en enda Ulf Nilsson, så krav restes på att till och med Thomas Mattsson borde avgå, som om han vore en statlig tjänsteman och inte chef för en kommersiell produkt. Även en sådan distinktion är sannolikt obegriplig för den "rasifierade" extremvänstern.

I Nilssons som vanligt förvirrade och barnsligt formulerade alster, var det troligtvis det sista stycket som särskilt provocerade de ständigt kränkta:

"Kanske är det rimligt att här slå fast att kolonialismen trots allt var bra på många sätt. Ja, jag skriver b r a. Den fick bära hundhuvudet för mycket, men den spred civilisationen. Inte på ett perfekt sätt - ingenting i människolivet är perfekt - men ändå. Hade "den vite mannen" inte vågat sig ut (med bössan till hands) skulle världen med säkerhet ha varit mycket sämre.
Jag förmodar att många som läser det här blir förbannade, men så får det bli..."

Twittervänsterns svar kan sammanfattas med "Jaha, var folkmord bra eller? Ingen ska få skriva som Nilsson!". Dödande som kan klassificeras som folkmord förekom förvisso i kolonierna, där Belgiska Kongo (sedermera Zaire och Demokratiska Republiken Kongo) är något av ett skräckexempel, men Ulf Nilsson försöker inte heller försvara detta. Det är nämligen också sant att kolonisatörerna byggde vägar, sjukhus och skolor, något som sällan har förvaltats väl efter att de afrikanska länderna blivit självständiga.







Idag följde nästa avsnitt av denna historia, då Johan Hakelius tog upp ämnet, under rubriken "Tabu att säga något gott om kolonialismen". I sitt försvar av Ulf Nilsson, bjuder han¨på ett antal poänger, bland annat:

"Det han har påstått är att världen, på det stora hela, är bättre till följd av västerländsk kolonialism. Detta ­därför att västerländsk kultur hade en civilisatorisk inverkan på många platser. Man måste vara fullproppad av ­politiska mantran och ointresserad av historia för att tro att man kan ­avfärda ett sådant påstående utan ­argument. Men alla verkar ense och allt som behövs är tydligen invektiv och den typen av ideologisk upp­räkning och selektiv historia som man lär sig på en viss sorts politisk grundkurs."

Johan Hakelius

Som för att bevisa tesen om "viss sorts politisk grundkurs", stiger sedan omedelbart Åsa Linderborg fram. Hon förfaller direkt till den irrelevanta, om än populära, jämförelsen med Nazityskland:

"Hakelius är ute efter att provocera, men att försvara mord, etniska rensningar och slaveri är ändå väl bisarrt. Ulf Nilson har avfärdats som en ”gammal gubbe”, men vad ska vi säga om Johan Hakelius född 1967? Det är inte åldern (eller könet) som är problemet med nån av de här männen - det är åsikterna. Med Hakelius logik kan man försvara förintelsen med argumentet att nazisternas drivkraft var civilisering."

I verkligheten har naturligtvis inte heller Johan Hakelius "försvarat mord, etniska rensningar och slaveri". Jämförelsen med det tyska fälttåget österut är också helt idiotisk, men Andra världskriget är alltid tacksamt att referera till, eftersom det är en epok som även de mest obildade människor känner till genom Hollywoods produktioner.

Åsa Linderborg kommenterar också musikern Björn Ulvaeus närmast ofattbart infantila alster i gårdagens DN, som gavs den patetiska rubriken "Sverige måste visa värme och tolerans". Redan denna rubrik är förstås löjeväckande, men för att fullständigt skämma ut sig, ägnar Ulvaeus större delen av texten åt den där jämförelsen med 1800-talets svenska utvandring till USA, samt den nästan lika obligatoriska referensen till de fiktiva figurerna Karl Oskar och Kristina:

"Förlagan till musikalen, Vilhelm Mobergs Utvandrar­serie, genomsyras av djup empati med migranter av alla slag. Ämnet känns lika brännande hett och författaren lika relevant nu som när Benny Andersson och jag bestämde oss för att skriva musikalen för 25 år sedan." 



Tänkaren Björn Ulvaeus


"Jag tror att de som i dag lämnar sina hemorter av ungefär samma skäl som Kristina och Karl-Oskar känner igen sig. De har tagit det tunga beslutet att emigrera eller blivit tvingade att bryta upp på grund av krig och förföljelse."

Nej, det går faktiskt fortfarande inte att likställa muslimsk massinvandring till välfärdsstaten Sverige med europeisk invandring till USA mer än hundra år tidigare. Inte ens Åsa Linderborg vill hylla Ulvaeus alster, och hon inleder med viss logik:

"Björn Ulvaeus äntrar den antirasistiska barrikaden med en artikel på Dagens Nyheters kultursida. Mer sånt! vill jag vråla, men jag kan inte. Texten om Karl-Oskar och Kristina i Amerika som exempel på hur fördomsfritt man kan välkomna nya invånare, vilar på en så naiv historieskrivning att mina hurrarop fastnar i gommen."


Åsa Linderborg

Hon har också rätt när hon pekar på att dessa invandrares arbetskraft behövdes i USA, men havererar sedan totalt:

"Det är här vi kan dra en historisk parallell som sverigedemokrater har svårt att parera. Alldeles oavsett hur mycket man vill öppna eller sluta sitt hjärta, är det ett faktum att Europa har för låga födelsetal. Liksom USA i mitten av 1800-talet måste vi importera arbetskraft, annars går vi också under."

Tyvärr är en påfyllning från Afrika och Mellanöstern mer destruktiv än vilken befolkningsminskning som helst. Det är ju inte heller arbetskraft vi numera importerar, utan just barnafödare, men vad är vinsten med denna nativitet, om svenskarna försvinner? Det enda vi då har skapat, är ytterligare ett muslimskt och arabiskt-afrikanskt land som, förutom höga födslotal, också kommer att bestå av fattigdom, våld, inbördeskrig och religiös fanatism, precis som de mer sydliga ursprungsländerna.

Här uppstår Åsa Linderborgs ingång till kolonialismen:

"I en rättvisare värld skulle vi inte alltid behöva flytta på folk, man kan se till att resurserna stannar där de finns. Att så många är på flykt är en konsekvens av klimatförändringarna, krig och förtryck, men också och inte minst på grund av att vi fortfarande dränerar utvecklingsländerna på råvaror, utbildning och arbetskraft. Kolonialism, helt enkelt."

Nej, människor söker sig inte till Sverige på grund av "klimatförändringarna", även om en sådan vokabulär ligger rätt i tiden. Linderborg hade lika gärna kunnat skriva att det var på grund av "patriarkatet". Det mest komiska med ovanstående stycke är att hon menar att vi, som de onda kolonialister vi är, dränerar Tredje världen på arbetskraft, samtidigt som hon vill att vi ska ha en ännu större invandring från dessa länder. När man vill vara politisk korrekt och vänster över hela fältet, sker sådana motsägelser och haverier ofta.

Jag lyfter fram denna lilla debatt som ren underhållning, eftersom det inte spelar någon större roll vad dessa människor säger eller vilka poser de intar. I verkligheten håller Sverige på att koloniseras i rasande fart, och den avgörande frågan är huruvida svensken ska vakna eller inte.





onsdag 22 oktober 2014

17-årig australiensisk jihadist hotar hemlandet


För en månad sedan tittade vi på hur en jihadist från Nederländerna uppmanade muslimer på hemmaplan att genomföra aktioner mot den nederländska staten. Nu har IS släppt en video där den 17-årige australiensiske medborgaren Abdullah Elmir används för att föra fram ett budskap mot Västvärlden:




Enligt The Sydney Morning Herald ska Elmir ha lämnat sitt föräldrahem i juni, efter att ha sagt till sina föräldrar att han skulle fiska. Han åkte tillsammans med en annan australiensisk medborgare, med förnamnet Feiz, via Perth, Malaysia, Thailand och Turkiet, för att slutligen hamna i Syrien.

Denna nya video är den fjärde i en serie kallad "Meddelande från mujaheddin", där tidigare även en fransk och en brittisk medborgare figurerat.

Le Figaro




Dagens bild: Aftenposten


När norska Aftenposten nämner att Expressen säger upp alla fotografer och bildredigerare, gör man ingen värdering av det, men illustrerar artikeln med ovanstående bild. Vill man möjligen skicka en liten pik till de svenska kollegorna, angående hur innehållet kan påverka försäljningen?

Norska medier ser inte ut som svenska.




Så kommer då kritiken mot "Allt för Sverige"



Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan programmet, där amerikaner med svenska förfäder besöker Sverige, skulle fördömas. Att regimens SVT ens producerar ett program där personer med svenska rötter ser ut som bilden ovan, är förvånande. Dessutom utgörs personernas svenskhet framför allt av genetik, ett koncept som är strängt förbjudet i dagens samhälle, där det antingen inte finns några svenskar, eller omvänt, där alla är svenskar.

Den som nu rycker ut för att återställa ordningen, heter Adam Hjortén och är doktorand i historia vid Stockholms universitet. Under rubriken "SVT går nationalismens ärenden", lyder ingressen:

"SVT cementerar en föreställning om vad det innebär att vara 'svensk'. Svenskheten verkar bygga dels på blodsband och dels på att vara svensk 'på rätt sätt'. Vissa passar språkligt och kulturellt inte riktigt in i Sverige."

Att tala om att "cementera en föreställning" blir i detta fall tämligen absurt, då en sådan ansats i dagens klimat snarare är revolutionerande och kontroversiell. Det är också tveksamt hur mycket denna bild "cementeras" av SVT, då de i 99 fall av 100 går mångkulturens ärenden.

Jag har själv inte sett något avsnitt av serien, men jag misstänker att ett par observationer som Adam Hjortén gör ändå kan vara korrekta:

"Vi får följa svensk-amerikanernas Sverigeresa genom en rad kulturkrockar som är helt centrala för serien. Det blir ”tårar, kulturkrockar och mycket skratt”, enligt SVTs hemsida.

Kulturkrockarna framkallas aktivt genom övningar och lekmoment där deltagarna avslöjas i sina försök att vara svenska. Det visar sig nämligen ganska snart att svensk-amerikanerna inte behärskar vare sig språk, kulturella koder eller kunskap för att passa in i det svenska samhället.

Programmets kulturkrockar är till för att framkalla skratt hos tv-publiken. Men dessa skratt är inte oskyldiga, de är riktade åt att amerikanerna misslyckats i sina imitationer av att vara svensk."

Hjortén har sannolikt ett par poänger, men då han vill se upplägget som ett utslag av farlig nationalism, missar han ett par viktiga aspekter. Det finns en svensk självgodhet, men det är just den som har gjort att våra politiker tror att Sverige är ett föredöme i världen och att vi är så överlägsna att vi också har ett ansvar för att ta hand om världens problem, helst genom att ta dem till landet, där de automatiskt försvinner i vårt perfekta samhälle.

Han berör inte heller den rasism och de fördomar som är helt accepterade i Sverige, där man får lov att skratta åt exempelvis japaner och utmåla dem som konstiga och komiska. Detta gäller i än högre grad amerikaner, som ständigt utmålas som dumma och obildade. SVT skulle aldrig ha skapat en serie om komiska kulturkrockar där till exempel somalier var inblandade. Denna accepterade rasism och generalisering gör också att en person som Ann-Charlotte Marteus utan vidare kan skriva följande krönika:



Texten är fylld med nedsättande omdömen om amerikaner, som Marteus inte själv inser är skapade av medier och svenskens uppfattning att våra värderingar borde vara de naturliga i hela världen:

"Hur kan 46 procent av invånarna förkasta evolutionsteorin? Hur kan halva folket vilja ha en skojare som Mitt Romney som president? Hur kan Sarah Palin - finnas? Hur kunde tvivel om Barack Obamas medborgarskap och religion bli en evighetsmaskin, trots den totala bristen på vett och bevis?
Den djupa misstro mot förnuft, vetenskap och fakta som många amerikaner lägger i dagen, är rent skadlig för ett samhälle. Det går inte att föra ett demokratiskt samtal när tossiga lögner ges samma tyngd som sanningar."

Hur ser det ut i Sverige? Marteus alster illustreras med en bild av Sarah Palin, en gång kandidat till posten som vice-president, vilket ska illustrera just hur dumma amerikaner är, då Palin enligt Marteus inte ens borde få finnas. I Sverige heter vår nuvarande vice statsminister Åsa Romson, företrädare för ett parti som garanterat rymmer mindre intelligens än de amerikanska republikanerna. Är vår migrationspolitik baserad på "förnuft, vetenskap och fakta"? I Sverige ges inte lögner bara samma tyngd som sanningar; de är helt förhärskande.

Jag har arbetat i amerikanska företag och tidvis på huvudkontor i Boston. Mina kollegor var välutbildade och beresta. Staden rymmer flera av världens mest prestigefyllda universitet, som MIT och Harvard. I USA har jag träffat uttalade republikaner, som varken haft vapen eller varit fixerade vid abortfrågan.

Igår tittade vi på Expressens totala självmål när det gäller mediebilden i Ryssland. Även Marteus är anställd av denna tidning, och anser förstås att Sverige är ett föredöme också på mediefronten:

"Det finns förstås många, och unika, skäl till att USA är som det är: historiskt grundad skepsis mot politiska makthavare, ett spretigt medielandskap där objektivitetskrav har kastats överbord, religiositetens djupa rötter."

Är Expressen ett lysande exempel på objektivitetskrav? Få västerländska demokratier kan uppvisa ett så enhetligt och ensidigt medielandskap som det svenska.

Låt oss slutligen återgå till Adam Hjorténs inlägg, där han också bjuder på hur det förhatliga programmet borde se ut:

"Allt för Sverige kunde ha varit ett tillfälle att diskutera hur kulturer är sammanflätade, och att historien är präglad av förflyttningar och kulturutbyten. Det kunde ha varit ett tillfälle till att diskutera hur Sverige alltid har interagerat med omvärlden, hur landet präglats av migration, och att nationella identiteter är högst föränderliga."

Självklart. Att ett enda program, i hela SVTs tablå, inte passar in i ovanstående officiella ramar blir i det totalitära Sverige ett program för mycket. Även denna lättsamma serie måste omstöpas till den officiella linjen, där det varken finns ett svenskt folk eller en svensk kultur, och där den fantastiska lögnen att Sverige alltid har varit mångkulturellt måste hamras in.

Jag kanske ska börja följa serien, innan den förbjuds?





tisdag 21 oktober 2014

SD attackeras vidare genom EFDD


"SD:s nya gruppmedlems partiledare vill inte ha rösträtt för kvinnor."
Twitter



Soraya Post försöker få till en attack mot SD, genom att säga något om EFDD, men slirar på sanningen i vanlig ordning. Nu är det ju inte KNPs partiledare som anslutit sig till gruppen, utan en fristående medlem av samma parti. Samtidigt har SDs två ledamöter knappast mycket att säga till om när det gäller vilka som accepteras av EFDD. Vi ska också komma ihåg att Post, som skulle dra en feministisk vind genom parlamentet, snabbt anslöt sig till den socialdemokratiska gruppen och röstade fram kristdemokraten Jean-Claude Juncker, som är allt annat än feminist, till posten som Kommissionens ordförande.

Soraya Post är dock inte ensam om att försöka få maximal spinn på historien. Till och med SvD använder en lite märklig rubrik och bild:


Nigel Farages accepterande av en polsk ledamot, blir alltså en ursäkt för att få med "SD" och "Hitler" i samma rubrik. Självklart har man också valt en bild på den något märklige figuren Janusz Korwin-Mikke, istället för Robert Jaroslaw Iwaszkiewicz, som är EFDDs nye medlem. 

SvD har dock varit så pass hederliga att de åtminstone har letat upp olika uttalanden från just Iwaszkiewicz, men artikeln dryper naturligtvis av tendentiösa formuleringar:

"Den brittiske skandalpolitikern Nigel Farage vill återuppliva den upplösta partigrupp i EU-parlamentet, EFDD, där Sverigedemokraterna ingår, genom att ta in en polsk ledamot som försvarat Hitler och förespråkar hustrumisshandel."

Det är mycket märkligt att Farage kallas för "skandalpolitiker", när något sådant aldrig hörs ens om en person som Gudrun Schyman. Vilka skandaler har Farage varit inblandad i? Det verkar handla om det vanliga:

"Men på måndagen annonserade EFDD:s ledare, den brittiska främlings- och EU-fientliga politikern Nigel Farage triumferande att gruppen kommer att återuppstå."

Varför är det nödvändigt att alltid förse vissa partier med epitet? Det är också intressant att varje nyhet som på något sätt kan kopplas till SD, måste ges någon form av negativ vinkling, oavsett hur irrelevant eller lögnaktig den är. Det tog inte många minuter efter att Mattias Karlsson hade utropats till vikarie för Jimmie Åkesson, innan gamla citat skulle lyftas fram, och nu gäller det alltså att i högsta möjliga grad slå mynt av KNP-ledamotens anslutning till EFDD. När kommer den där granskningen om vilka partier och individer som ingår i Vänsterpartiets och Miljöpartiets grupper?






Expressens självmål om Ryssland



Ryssland är i svensk media alltid en legitim måltavla, som man kan beskriva på ett sätt som sällan sker när det gäller andra länder. Enorma protester har skett mot landets så kallade "antihomo-lagar", som handlar om homosexuell propaganda till barn, medan inte ett ord sägs om att själva läggningen är kriminaliserad i större delen av Afrika och Mellanöstern, och i många fall officiellt är belagd med dödsstraff.

När svenska medier kritiserar mediesituationen i Ryssland, eller för all del Ungern, blir denna tendens ett pinsamt hyckleri. I tron att man kan påverka den ryska befolkningen, väljer Expressen att översätta alstret till ryska, under den patetiska rubriken "Vi med er". I artikeln skriver Stig Fredrikson om en situation som vi känner igen på lite närmare håll:

"Det pågår en allt intensivare hetsjakt på oberoende och fritänkande medier i Ryssland."

"Ryska journalister har allt mer tagit sin tillflykt till bloggar och Facebook för att kunna bedriva självständig journalistik."


Observera att det alltså är Expressen, av alla tidningar, som publicerar detta.











Karin Pettersson med infantilt försvar av beröringsskräck


Karin Pettersson försöker skärma av verkligheten

Karin Pettersson är både socialdemokrat och ledarskribent, men håller sig med jämna mellanrum över sina kollegor Fredrik Virtanens och Oisin Cantwells nivå. Det betyder inte att hon är utmärkt på något sätt, men åtminstone lite mindre usel än de andra. Idag går hon dock alldeles vilse i floskler och pinsamheter. Under rubriken "Liberalt svek om SD är oförsvarligt" oroar hon sig för liberalerna, och vi förstår direkt att det handlar om att de skulle "normalisera" det oberörbara partiet.

Redan i inledningen blir det infantilt, då Pettersson hakar på mediernas försök till demonisering av Mattias Karlsson, en process som inleddes direkt när det tillkännagavs att han skulle täcka upp för Jimmie Åkesson:

"Jimmie Åkesson är sjukskriven. I hans ställe vikarierar Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson. För några år sedan sa han i en intervju med Sveriges Radio att han inte anser att Zlatan Ibrahimovic är svensk utifrån hur han ­'tänker, agerar och talar'."

Oj, sade han något så fullständigt oacceptabelt för bara några år sedan? Mediernas fixering vid denne Zlatan är genant, och än mer idiotiskt är att SD alltid måste tillfrågas om honom. Mattias Karlsson fick alltså upprepade frågor om huruvida Zlatan är svensk, svarade först att han inte bedömer enskilda individer på det sättet, för att sedan trassla in sig i resonemanget ovan. Egentligen behöver ingen tillfrågas om det, då verkligheten inte är så komplicerad: Zlatan Ibrahimovic är född i Sverige av en bosnisk far och en kroatisk mor.

Det visar sig att Mattias Karlsson i etablissemangets ögon har gjort fler oförlåtliga övertramp:

"Mattias Karlsson analyserade nyligen EU-valet i ett inlägg på Facebook. Där skrev han att vår tids stora politiska konflikt står ­mellan 'värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler' och att 'den stora avgörande striden om vår civilisations, ­våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas'."

Själv skulle jag inte ha uttryckt mig exakt så, men det är ju inget anmärkningsvärt i uttalandet och framför allt inget chockerande. Särskilt den sista meningen är ju alldeles korrekt. Sedan blir det dags att uppmana till den där bojkotten och beröringsskräcken:

"SD är i dag landets tredje största parti. De är i riks­dagen för att stanna.
Vad deras politik får för genomslag är dock upp till andra.
Det borde vara mycket lätt för demokratiskt sinnade politiker och opinionsbildare att bestämma sig för hur man ska förhålla sig till SD.
Det borde räcka att läsa citaten ovan."

Ja, dessa "demokratiskt sinnade" politiker, dit Pettersson troligen även räknar Vänsterpartiet, kan ju fortsätta att posera och leka sandlåda. Till slut kommer ändå de patriotiska krafterna att vara så starka att det inte spelar någon roll vad "de andra" gör. Etablissemanget kan ju blunda för obekväma åsikter, men samhällsutvecklingen kommer att ticka på oavsett.

Det är idag den borgerlige mediefiguren PM Nilsson som har irriterat Karin Pettersson:

"I en stort uppslagen ledare i Dagens Industri uppmanade i går den politiske chefredaktören PM Nilsson ­näringslivet att närma sig SD och försöka forma det till ett borgerligt stödparti. Det är viktigt att 'nya och stora och växande partier har förståelse för grundläggande marknadsekonomiska mekanismer och inte blir en destruktiv kraft', skriver han.
I texten finns ingen ideologisk argumentation eller moralisk komponent. Där finns ingen redogörelse ­eller värdering av SD:s politik eller historia. Den är endimensionellt makt­politisk."


PM Nilssons mer genomtänkta och klarsynta
ledarartikel kan läsas här.


I själva verket är det ju just en ideologisk bedömning PM Nilsson gör. Sverigedemokraterna är ett mittenparti som mycket väl kan stödja en företagarvänlig politik. På andra sidan står destruktiva krafter, där Vänsterpartiet vill förstatliga och utöka den offentliga sektorn, medan Miljöpartiet vill bestraffa allting som är en förutsättning för företagande och tillväxt. "Endimensionell maktpolitik" är precis vad vi ser från de övriga partierna nu, där Stefan Löfven kan kompromissa om allting och samarbeta med vem som helst, så länge som SD isoleras. I många kommuner, som i "regnbågskoalitionens" Hörby, är detta spel än tydligare.

Pettersson bjuder sedan på en liten floskelkavalkad:

"PM Nilsson har hittat en lösning – bygg det med stöd av riksdagens rasister.
Målet helgar medlen, makten får kosta vad den kosta vill. Att behålla vinster i välfärden är viktigare än att försvara människovärdet."

"Rasister" och "människovärde". Är det märkligt att få människor längre kan ta etablissemangets utspel på allvar? Mot slutet blir det dags för den alltför bekanta bottennivån:

"Nu vill alltså den politiske redaktören på en av Bonniers största tidningar att det svenska näringslivet ska närma sig ett parti som formats ur en nynazistisk miljö och vars ledande företrädare häver ur sig rasism och vevar med järnrör på stan."

Dessa formuleringar diskvalificerar fullständigt den som yttrar dem. Att skriva att ledande företrädare "vevar med järnrör på stan" är helt enkelt imbecillt, men verkar alltså fortfarande vara en relevant och fyndig markering i dessa mediekretsar.

Det är sedan länge tydligt att det mediala etablissemanget lever i en alldeles egen värld, där man är så avskärmad från verkliga problem och andra åsikter, att man upplever att de egentligen inte finns. Utanför redaktionerna pågår verkligheten och för varje dag vaknar allt fler svenskar som genomskådar elitens Potemkin-kulisser.




måndag 20 oktober 2014

Elisabet Höglunds förvirrade försvar av Jimmie Åkesson




Elisabet Höglund är som krönikör lite svår att få grepp om. Hon lyfter ibland glömda ämnen och avvikande åsikter, men intellektuell skärpa lyser alltid med sin frånvaro. Man får helt enkelt ett intryck av någon som funderar på saker och ting, men som samtidigt är ordentligt marinerad i politisk korrekthet, vilket oftast resulterar i kluvna och förvirrade alster.

Hon ville idag, under rubriken "Smaklöst att slå på en som redan ligger", kritisera de offentliga personer som hånat Jimmie Åkesson för hans sjukskrivning. Hon inleder med de sedvanliga markeringarna, som alltid måste göras för att inte förknippas med SD, men hon tar i lite mer än de flesta:

"Ingen har väl tvivlat på att jag är antirasist, antinazist och alltid tagit avstånd från Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna och deras politik. Jag ska inte behöva säga det men det finns folk som gärna missförstår och då är det lika bra att göra klart var jag står.
När det gäller SD:s partiledare Jimmie Åkesson bekämpar jag djupt i min själ hans politik och hans invandrarfientliga åsikter."

Man kan vara både icke-rasist (ordet "antirasist" har sedan länge blivit synonymt med mycket speciella rörelser och individer) och icke-nazist, utan att ta avstånd från Jimmie Åkesson. När Höglund poängterar att hon inte ska behöva säga det, menar hon inte eftersom det då hade varit omöjligt att få en plats i svensk media, utan troligen att det för alla anständiga människor, dit hon så uppenbart räknas, är omöjligt att vara sverigedemokrat. Att använda ordet "invandrarfientlig" är också ett lågvattenmärke, eftersom kritik mot invandringspolitiken inte är samma sak som "fientlighet mot invandrare".

Det blir värre:

"Hans parti hör egentligen inte hemma i Sveriges riksdag, men 13 procent av väljarna stödde Åkesson i valet och de 49 riksdags­mandat partiet erövrade skedde på demokratiska vägar. Inte ­mindre än 798 878 personer röstade på Jimmie Åkesson. Trots sina åsikter är han en del av den svenska demokratin."

På vilket sätt hör SD inte hemma i riksdagen? Vilka partier hör hemma där? Alla sju övriga? Nej, Jimmie Åkesson är inte en del av den svenska demokratin trots sina åsikter, utan tack vare dem, eftersom de är själva anledningen till att stödja honom och hans parti. Festligt nog har Höglund till och med misslyckats med att få siffran rätt, då det officiella valresultatet visar 801 178 röster på SD.

Efter ett par rader om Jimmie Åkessons intensiva arbete, blir det återigen dags för några märkligheter:

"Och till skillnad från andra partiledare var det Åkesson som fick göra grovjobbet. Partiet och dess övriga företrädare är ingenting. Det är Jimmie Åkesson som är Sverigedemokraterna."

Sverigedemokraterna utgörs alltså av en enda person, medan både partiet och övriga företrädare är ingenting. Medierna har de senaste dagarna talat om Åkessons stora betydelse, men Höglund lyckas här föra resonemanget till en helt annan division. I verkligheten deltog naturligtvis några tusen personer i SDs valarbete, varav många fortfarande kämpar på i kommuner, landsting och riksdag.

Hon skriver förvisso om de hånfulla inlägg som har kommit från personer som Özz Nûjen och Fredrik Virtanen de senaste dagarna, men de är ju så idiotiska att det närmast är en öppen dörr. Höglund hittar också övertramp i mediernas valbevakning, men endast ett:

"Redan i valrörelsen tycker jag att medierna gjorde ett rejält övertramp i sin bevakning av Jimmie Åkesson. Det var när Ekot avslöjade att Åkesson det senaste året satsat mer än en halv miljon kronor på spel på nät­kasinon. Åkesson var spelmiss­brukare! Att avslöja detta tycker jag var ett slag under bältet. Spelmissbruk kan lika väl som utbrändhet och alkoholism ­vara en sjukdom. Gudrun Schymans alkoholism hade medierna stor fördragsamhet med men när Jimmie Åkesson spelar bort pengar så är han värd allt förakt."

Medierna, och framför allt kvällstidningarna, bestod av dagliga övertramp och hysteriska kampanjer mot ett enda parti. När det gäller Gudrun Schymans aktiviteter, hade medierna inte bara "stor fördragsamhet", utan gick samman för att inte säga ett ord om dem.

Det roligaste med Elisabet Höglunds hela krönika är att hon avslutar den med vad som i medierna ses som ren "främlingsfientlighet" och ett resonemang som hämtat direkt från Avpixlats kommentarsfält:

"Öppna ett asylboende
 Nu är inte bara Fredrik Reinfeldt arbetslös. Hans ex Filippa Reinfeldt är också ­arbetslös, sen hon i torsdags blev nedröstad om posten som finanslandstingsråd i Stockholms län. Direkt efter nederlaget förklarade ­­Filippa att hon lämnar politiken. Därför har jag i dag en jättebra jobbidé till Fredrik och ­Filippa: Starta ett asyl­boende för ensamkommande flyktingbarn! Gärna i rikemanskommunen Täby, där ni bor. För Fredrik, du sa ju i valrörelsen att vi måste ”öppna våra hjärtan”. Nu har du chans att visa att du vill ­öppna ditt - och Filippas ­också."






Dagens lilla rubrikövertramp



SD gör alltså comeback och det är den tydligen kontroversielle EU-parlamentarikern Peter Lundgren som ligger bakom?

Nej, Aftonbladets lilla artikel handlar i själva verket varken om SD eller Lundgren, utan om att Europaparlamentets "Gruppen Frihet och direktdemokrati i Europa", som förlorade ett land häromdagen, nu får en ny medlem i form av polacken Robert Jaroslaw Iwaszkiewicz från KNP.

Brittiska BBC bjuder på en något mer relevant rubrik:




BBCs rubrik nämner förvisso landets eget UKIP, men då gruppen leds av Nigel Farage, är en bild på honom också mer motiverad än en bild på Peter Lundgren. EFDD är inte "SDs grupp". Intressant nog var det just polska KNP som förvägrades en plats i Marine Le Pens allians, men Nigel Farage är som bekant lite mindre nogräknad, även om han gärna demoniserar samma partier precis innan. Han smutskastade glatt Front National under valrörelsen, men tog sedan emot en enskild utesluten ledamot från partiet för att få in ett extra land.





Ännu en intressant analys av Bjørn Stærk om Sverige




Bjørn Stærk är en norsk programmerare, som även deltar i samhällsdebatten, bland annat genom sina krönikor i Aftenposten. Han kommenterar ibland den kvävda debatten i Sverige, som genom hans norska ögon naturligtvis ter sig fullständigt bisarr. Hans kommentarer är intressanta, då han förefaller vara en sorts liberal, men alltså är kritisk mot den svenska situationen ur en närmast objektiv synvinkel. Jag har tidigare lyft fram hans alster här, i "Bjørn Stærk om Norge, Sverige och etniska motsättningar" och "Svenskarna kväver invandringsdebatten".

dagens krönika i Aftenposten tar han åter upp detta tema och ger oss en bild av det svenska klimatet som vi svenskar väl känner till. Hans budskap sammanfattas i ingressen:

"Den svenska offentligheten har brutit samman. Den behöver en bredare åsiktskorridor och mindre folkuppfostran."

Han skildrar sedan hur kommunister som Ali Esbati och Åsa Linderborg propagerar för att viss debatt överhuvudtaget inte ska föras, och bjuder på en sammanfattning, även den självklar för oss svenskar med öppna ögon:

"För mig verkar det som om en stor del av det offentliga samtalet här har kollapsat, i synnerhet den som har att göra med invandring, nationell stolthet, mångkultur och främlingsfientlighet. Samtalet är argt, bittert, polariserat. Det är ett samtal där många kunniga människor inte känner sig hemma, och där det är viktigare att markera att du har den rätta värdegrunden, än att faktiskt veta vad du talar om."

Stærk vänder sig mot den svenska beskrivningen av Norge och Fremskrittspartiet, men verkar inte riktigt förstå att den bilden kommer från en mycket liten grupp på vänsterkanten, som dock råkar ha en mycket stor megafon i form av exempelvis Aftonbladet Kultur. Han ser Sverigedemokraterna som mer extrema:

"Det är Sverige som har ett islamhatande parti i Riksdagen. Fremskrittspartiet spelar på islamrädsla, men om Siv Jensen hade sagt vad Jimmie Åkesson säger om islam, tror jag att Fremskrittspartiet hade kollapsat vid valurnorna."

Det verkar som att Stærk baserar ovanstående främst på det berömda "muslimer är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget", vilket jag i och för sig kan instämma i, men där formuleringen inte kommer från Jimmie Åkesson, utan från Aftonbladet själva. Att starkare kritik mot islamiseringen skulle ha raserat stödet för Frp har jag svårt att tro, men detta kan troligen Stærk bedöma bättre.

Ett antal svenskfientliga diskuterar att
"vägra ta debatten" på Publicistklubben

Bjørn Stærk efterlyser egentligen en mellanposition i den svenska invandringsdebatten. Att någon sådan inte finns är naturligtvis märkligt, men själv ser jag inget behov av någon mellanväg. Sveriges situation är så extrem att jag gärna placerar mig på ena kanten där ett totalt stopp är nödvändigt, liksom en viss repatriering. Det enda jag egentligen har svårt för i Stærks texter, och han har sagt det förut, är talet om att vi bara ska acceptera islam, eftersom "det är här för att stanna". Han är kritisk till Avpixlat, vars totala förakt för etablerad media han ogillar, liksom bilden sidan ger av islam:

"Detta är en miljö som menar att hela religionen islam är livsfarlig, inte bara islamismen. Många av dem vill inte acceptera att islam har kommit för att stanna i Skandinavien. De drömmer om en framtid där islam inte längre är närvarande här. Det är skrämmande."

Jag menar att det är något naivt att dra denna skarpa gräns mellan islam och islamism. Har man det ena, så får man också det andra. Tillåter man en massinvandring av muslimer, så får man också islamister och jihadister på köpet, utöver alla de övriga problem som denna kultur skapar i Västvärlden.

Stærk kritiserar Avpixlat och menar att det är illa att sidan är den viktigaste oppositionskällan och att liknande platser är de enda där invandringskritik framförs. Han har också noterat vad som får och inte får sägas i den svenska invandringsdebatt som kan föras offentligt:

"Resultatet är att den invandringsdebatt som pågår i de stora medierna för det mesta är irrelevant. Visst talar man om invandring. Men debatten är ett minfält. Du måste vara försiktig med var du trampar. Du kan till exempel säga att integrationen inte fungerar tillräckligt väl. Det gjorde många efter Husby-upploppen. Men du kan inte säga att invandringstakten, volymen, bör minskas. Det gjorde migrationsminister Tobias Billström. Då fick han smäll på fingrarna av en samlad svensk offentlighet. Hans egen chef, statsminister Reinfeldt, sade 'vi pratar inte på det sättet'."

I artikeln lyfts också fram hur enorm den nuvarande invandringen faktiskt är, genom en jämförelse med det klassiska invandringslandet USA:

"USA hade en stor invandring, men de hade också många fler barnfödslar än vi har. I Norge och Sverige utgör invandring nu över två tredjedelar av befolkningstillväxten, jämfört med en tredjedel den gången. Det är stort. Det är radikalt. Det kan inte ske smärtfritt. Någon måste beskriva den smärtan på ett ärligt och sakligt sätt. Det är journalisternas uppgift."

Stærk låter bli, troligen medvetet, att påpeka att även invandringens art är helt annorlunda. Européer som kommer till ett land där det finns arbete, är inte samma sak som muslimer som kommer till ett välfärdssamhälle.

Bjørn Stærks krönika förtjänar att läsas i sin helhet och jag har här endast lyft fram lösryckta avsnitt som jag tycker är särskilt intressanta. Texten är egentligen inte särskilt anmärkningsvärd, då beskrivningarna är välkända för oppositionella svenskar, men det är intressant att höra dem från en norrman, som inte ens tillhör "vår sida".





De europeiska vännernas hälsningar till Vlaams Belang


Tom van Grieken, ny partiledare Vlaams Belang

Igår höll Vlaams Belang partikongress i Lint utanför Antwerpen, där dagordningens viktigaste punkt var valet av ny partiledare. Den avgående partiledaren Gerolf Annemans har många gånger understrukit att det, i ljuset av partiets nedgående valresultat, nu var dags för en ny generation att ta över. Denna ambition förverkligades också, då den 28-årige ledaren för ungdomsförbundet, Tom van Grieken, valdes av de 1000 närvarande delegaterna.

Kongressen kunde också bjuda på vykort från de övriga ledarna i Marine Le Pens europeiska allians, som nu går under namnet "Nationernas och Friheternas Europa":









söndag 19 oktober 2014

Jean-Marie Le Pen om ebolautbrottet




I förra veckans avsnitt av sitt program Le Journal de bord, utvecklade Jean-Marie Le Pen sin syn på spridningen av ebola och myndigheternas roll. Han kommenterar också den mediestorm och demonisering som skedde då han i maj nämnde ebola som en faktor som kunde påverka världens demografiska situation.






I maj skildrade ett antal utländska medier, vars påståenden förstås förvanskades ytterligare ett steg av svenska medier, kommentaren som att Le Pen skulle ha sett ebola som en lösning på invandringsproblematiken, något som faller på sin egen orimlighet. Jag skrev då bland annat:



Rubriken, tillsammans med bilden, är naturligtvis lögnaktig på flera sätt. Dock har man i Sverige lyckats måla upp en så pass grotesk bild av denne man, att de flesta svenskar antagligen accepterade rubriken rakt av och lugnt kunde gå vidare, förfärade av dessa otäcka "högerextremister". Gustav Fridolin tyckte till och med att det var relevant att hänvisa till den här historien, under en debatt om tiggeri med Björn Söder. 

Det är sant att Le Pen nämnde ebola, men inte i samband med invandring och inte heller från talarstolen. I tisdags kväll genomförde Front National ett möte i Marseille inför Europavalet, där ett antal prominenta medlemmar talade, däribland hedersordförande Jean-Marie Le Pen. En timme före sitt anförande träffade han pressen för att säga något om de stora linjerna i sitt tal, varav en handlade om befolkningsfrågan i världen. Sedan blir det lite svårare att veta exakt vad som sades och hur, särskilt för någon som inte var på plats. Under ett samtal med den nye FN-borgmästaren i Cogolin, Marc-Etienne Lansade, ska Le Pen ha yttrat "herr Ebola kan ordna det på tre månader".

På partiets hemsida har Le Pen känt sig föranledd att publicera ett pressmeddelande, där han förtydligar att samtalet handlade om världens demografiska utveckling och dess geostrategiska konsekvenser. Ebola, och en kärnvapenkonflikt, nämndes som exempel på vad som eventuellt totalt skulle förändra alla analyser på området. Slutligen understryker han att det är helt självklart att han inte önskar någon spridning av ebola.

Mer uppmärksamhet, än kommentaren ifråga, förtjänar Jean-Marie Le Pens egentliga anförande i Marseille, som handlade om just den demografiska utvecklingen: