fredag 14 december 2018

Mannen som inte lyssnar och aldrig lär sig





Aftonbladets Anders Lindberg är som bekant känd för att ovanligt ofta objektivt ha alldeles fel. När han i går kväll framträdde i SVT:s Opinion Live fick vi inte bara det bekräftat ännu en gång, utan också varför det gärna blir så. Han lyssnar inte på någon annan, vilket blev särskilt tydligt eftersom han skulle debattera med en annan socialdemokrat. De borde alltså ha kunnat hitta någon gemensam mark, ibland tyckt att den andre hade en poäng, men när någon annan talar står Lindberg och liksom småtrippar medan han bara väntar på att få låta den egna munnen gå igen. Han talar sedan snabbt och låter andfådd, för att han har så många gamla fraser som bara måste ut.

Widar Andersson, i framtoning något av Lindbergs motsats, talar lugnt och resonerande, men det kan förstås inte tränga in i den andres inre monolog. För Lindberg blir det olidligt att behöva vänta på att äntligen få säga "blåbrun" och allt det andra.






Anders Lindberg har dock en poäng när han påtalar att Annie Lööf i hög grad är skyldig till låsningarna och röstat nej till alla möjliga konstellationer. Så är det, och hennes presskonferenser om regeringsbildning är surrealistiska, där hon målar en upp en bild av hur hon tålmodigt och förståndigt försöker få alla att samarbeta, men att dessa alla andra tyvärr inte är det minsta medgörliga. Lindbergs inställning är dock enklare än så, eftersom allt som gör Löfven till statsminister är bra, allt annat dåligt. Sanningen är ju att Socialdemokraterna helt skulle kunna neutralisera SD:s inflytande, om de själva såg till att stödja Ulf Kristersson. Så viktigt är det tydligen inte.

Helt ute och cyklar är Lindberg förstås också, även om han inte är ensam, när han menar att SD styr landet så fort de röstar på ett förslag från Moderaterna. Av någon anledning är det inte alls så när SD röstar på något förslag från Socialdemokraterna. En annan egenskap hos Lindberg är att han aldrig tröttnar på att säga samma sak, oavsett hur världen omkring honom förändras. Fortfarande tycker han att det är helt avgörande att det ena "blocket" har 144 mandat och det andra 143, trots att budgeten röstades igenom av ett nytt och "konservativt" block som samlar 154 mandat. Han tänker sig uppenbarligen att den gula stapeln i mitten liksom försvinner om han bara håller för öronen och skriker tillräckligt högt.

Helt uppriktig är han nog när han menar att Annie Lööfs val står mellan Stefan Löfven och att "ge Jimmie Åkesson inflytande". Vi vet att han inte ens skulle förstå om någon påstod att hennes val stod mellan Ulf Kristersson eller att ge Vänsterpartiet inflytande. Rätt roligt blir det ju när Widar Andersson påpekar att Annie Lööf var en "hjältinna" på Aftonbladets ledarsida, vilket stämmer, men det tycker inte Lindberg är det minsta märkligt, eftersom det då handlade om stöd till Löfven och alltså helt enkelt någonting gott.

Tondövheten och oförmågan att släppa sedan länge utslitna fraser blir särskilt tydligt när Lindberg drar exakt samma fraser som vi nu har hört i åratal:

"Det är ett parti med rötter i nazismen. Det är ett rasistiskt parti som gång efter annan går ut och säger rasistiska saker." 

Widar Andersson har också en utmärkt poäng när han påpekar att partier redan nu samarbetar med SD. Inte minst i kommunerna har partiet deltagit i beslutsfattande i flera mandatperioder. Nu leder man ett par kommunstyrelser, utan att dessa kommuner visar några tecken på att omformas till Tredje riket. Om retoriken om 1930-talet inte fungerade 2010, lär den inte göra det 2018.

Och kontot på Twitter rullar på med samma
innehåll som alla andra dagar.


Det är egentligen mycket märkligt att Anders Lindberg bjuds in i alla dessa sammanhang. Visst, han är politisk redaktör på en stor tidning, men han tillför ju aldrig någonting och förstör varje debatt med sitt flåsande malande. Varför får vi exempelvis inte se Widar Andersson mer? Eller Lotta Gröning? Till och med mediernas andre stamgäst, Göran Greider, skulle ha lite mer att komma med, även om han huvudsakligen utgår från 1800-talet.

Jag tror att Lindbergs framtoning och röst gör att man underskattar hans arrogans och galna attacker hit och dit. Han återkommer med jämna mellanrum till en lite speciell syn han har på debatt och samhällsfrågor, där ingen mer behöver yttra sig efter att han ju förklarat hur det ligger till. Den åsikt som avviker det minsta från hans egen bör inte framföras, eftersom man då rör sig bort från den sanning han redan har proklamerat. Grafiskt ser det ut på detta sätt:



Så snart någon inte instämmer till 100 procent med Lindbergs åsikt börjar man röra sig bort från den enda ståndpunkten alla bör ha. Att ha 10 procent fel, och alltså bara 90 procent rätt, är ju sämre än att ha 100 procent rätt. När Lindberg har slagit fast att organiserat tiggeri är en myt, ska ingen ens säga att det kanske förekommer i någon mån, eftersom man då börjar traska ifrån den redan fastställda åsikten. Och det är ju inte bara onödigt, utan direkt skadligt.

Kort sagt, det borde finnas mängder av socialdemokrater som kan diskutera regeringsbildningen och argumentera för varför Löfven bör regera vidare på ett lite mer nyanserat och resonerande sätt. Att tjurigt fräsa om att det helt enkelt ska vara så är inte mycket till argument.




onsdag 12 december 2018

Identitärer på plats i Marrakech




Under måndagen och tisdagen var även den identitära ungdomsorganisationen Génération Identitaire i Marrakech för att protestera mot det migrationsavtal som där undertecknades.







Gerolf Annemans (VB) om ilskan efter senaste dådet




Från Strasbourg, där tre personer dödades och ytterligare flera skadades i går kväll, skickar Vlaams Belangs ledamot i Europaparlamentet Gerolf Annemans ett meddelande.







Bisarrt försvar av Vänsterpartiet




I dag blev det dags för Anders Lindberg att lufta en företeelse som jag vet har retat honom, och förstås många andra vänsterfigurer, under en längre tid. Festligt nog lägger han till ännu ett gammalt irritationsmoment i dessa kretsar, i rubriken "V är inte här och kan försvara sig". Det stör nämligen många i den intoleranta vänstern varje gång en programledare säger det om SD, när dess meningsmotståndare står i en studio och tävlar i att smutskasta partiet. Att det sägs på grund av att sådana diskussioner ofta förs utan att huvudobjektet får vara på plats är ingenting de noterar eller funderar över.

Nåväl, huvudbudskapet levereras redan i inledningen:

"Hur kan det vara allmänt accepterat att Annie Lööf (C) beskriver V som extremister och jämställer dem med SD? Varför synar ingen korten?"

Ärligt talat tycker jag själv att det känns lite krystat varje gång en allianspolitiker lägger till någonting om "inget av ytterkantspartierna", och då syftar jag inte på jämförelsen i sig, utan på att orden känns lite väl inövade. Det är helt enkelt ett sätt att dölja hur märkligt förhållandet till SD är, men är också tämligen förljuget, eftersom ingen tror att "Alliansen" skulle söka stöd hos Vänsterpartiet.

Sedan dyker textens absolut mest rubbade passage upp, och beskrivningen är rätt grotesk även för att komma från Anders Lindberg:

"Men Vänstern får i princip tåla vad som helst i offentligheten. De jämförs regelmässigt med kommunistiska diktaturer och kallas odemokratiska av samma krafter som tycker det är orättvist att påminna om SD:s band till Nazityskland."

När odlades dessa band mellan ett parti bildat 1988 och en stat som gick under 1945? Nu vet jag ju att Lindberg med all sannolikhet skulle hänvisa till Gunnar Eklöf, en person som har antagit mytiska proportioner som fågelskrämma bland socialdemokratiska propagandister. Han avled 1991, ett år efter att Vänsterpartiet strök "kommunisterna" ur partinamnet.

Ja, det skulle sannerligen vara orättvist, för att inte säga helt idiotiskt, att tala om "SD:s band till Nazityskland" för att försvara Vänsterpartiets högst reella samarbeten med diktaturer från Nordkorea till Östtyskland och Kuba.


Tidigare partiledaren Lars Werner
på glatt besök i DDR.


Anders Lindbergs hyckleri är enormt, men i hans fall ser det inte ut att vara medvetet. Han tycker verkligen att allt som gynnar Löfven och Socialdemokraterna är objektivt riktigt och att den som kritiserar honom direkt avviker från själva sanningen. Därför ska vi inte förvånas över Lindbergs sista mening i nästa stycke:

"Om någon inbjuden gäst, som exempelvis en ledarskribent, kommenterar SD i public service så säger programledaren ofta något i stil med 'Jimmie Åkesson är inte här och kan försvara sig'.
Jag har nog aldrig hört en liknande reservation om Sjöstedt, oavsett vad som sägs eller hur grovt det är. Vår offentlighet har dubbla måttstockar."

Skälet till att man gör det när det gäller Jimmie Åkesson i högre utsträckning, än om Jonas Sjöstedt skulle frånvara, beror ju på att man aldrig skulle låta tre högerpersoner oemotsagda stå och berätta om allt de tycker är fel med Vänsterpartiet. För SD är det mer regel än undantag. I sofforna sitter Lindberg, Sima och Greider, kanske uppblandade med Per Gudmundsson eller Ivar Arpi, men aldrig någon sverigedemokrat.

Att Lindberg nämner "dubbla måttstockar" blir ju rätt absurt, med tanke på att han samtidigt tycker att Vänsterpartiet ska förlåtas för allt, medan det där andra partiet ska kopplas ihop med något som hände 40 år före dess bildande.


Vänsterpartistisk demonstration 2012.


Lite roligt är att han sedan verkligen skriver ut "fyndigt", helt utan sarkasm:

"Jämförelsen mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna syftar till att tvätta bort den bruna färgen från nyssnazisterna som Andres Lokko fyndigt kallade dem i SvD."

Visst, för någon som tycker "blåbrun" och "bruna färgen" alltid är oerhört begåvade uttryck, måste ju "nyssnazister" vara briljant. Tänka sig, samtidigt en blinkning till de där rötterna och ett ord som liknar "nynazister". Egentligen är det tragiskt att det svenska medielandskapet ser ut på ett sätt som gör att en skribent på en socialdemokratisk tidning kan hylla en skribent på en moderat tidning för rent trams.

Jag tror att Lindberg även är helt uppriktig när han levererar nästa analys:

"Jonas Sjöstedt vill ha glasögonbidrag till barn. SD anser inte att judar är svenskar och tänker repatriera människor som redan gjort sig hemmastadda i vårt land. Det är, med all respekt för eventuella risker med glasögonbidrag, inte jämförbara storheter."

Så kan man förstås hålla på. Jimmie Åkesson vill ha ökad tillgänglighet till lokaler, byggnader, utemiljö och information för personer med funktionsnedsättningar. Vänsterpartiet vill avskaffa privat ägande och ser Venezuela som ett föredöme. Det förblir också tröttsamt varje gång någon sammanfattar Björn Söders funderingar kring nationer som "judar är inte svenskar", där folkgruppen förstås inte väljs av en slump.

Lindberg är inte klar:

"Företrädare pratat öppet om att tysta medier, rensa polisen på politiska motståndare och bli av med övriga partier. I Ungern och Polen gör partiets vänner verklighet av orden i detta nu och på direkt fråga föredrog Jimmie Åkesson Ungerns auktoritäre ledare Viktor Orban framför Angela Merkel."

Vad "bli av med övriga partier" syftar på vet jag faktiskt inte, men inom inte minst statliga medier finns redan nu en kraftig politisering och slagsida. Alla förstår också att Orbán inte främst hyllas för eventuellt auktoritära drag, lika lite som Merkel ogillas på grund av att hon är demokratiskt vald.





Avslutningen blir:

"Det tog Vänstern från 1917 till 1994 att bli accepterade som ett riksdagsparti bland andra. De har fortfarande inte suttit i någon regering. Med samma matematik är SD hjälpligt rumsrena till 2065. Om de börjar göra upp med sin historia, alltså."

Nonsens. Självklart ville man inte släppa in ett parti som styrdes från Stalin och Moskva i den svenska regeringen, men när Sovjetunionen upplöstes och Vänsterpartiet bytte namn tog det inte många minuter innan partiet helt accepterades av etablissemanget.

Vänsterpartiet hade sedan länge ingått i Socialdemokraternas regeringsunderlag när riksdagens övriga partier på fullt allvar diskuterade hur jobbigt det skulle vara att dela kopiatorrum med sverigedemokrater och funderade på om de inte borde ha egna lunchtider.

Vänsterns bästa trick i nutid är att de har fått borgerliga partier att helt spela efter deras regler, vilket har gjort att dessa inte ens vågar utgöra opposition. Jonas Sjöstedt kan skratt gott åt denna veka dumhet.





tisdag 11 december 2018

Så blev det Sveriges tur




I exempelvis Frankrike har så gott som alla ledande politiker gått på samma elitskolor, vilket förstås kan ses som en osund elitism som fjärmar de styrande från de styrda. Samtidigt medför denna kultur att de ledande politikerna trots allt har tillräcklig intelligens för att klara av en hel del gallring och avancerade studier.

I Sverige kan verkligen vem som helst bli minister, vanligen under förutsättning att man har tillhört ett parti tillräckligt länge. Vi ogillar Emmanuel Macron för att han är liberal och globalist, men ingen tror att han är dum i huvudet. Vår statsminister är Stefan Löfven.

Vår migrationsminister heter Heléne Fritzon och tog sin lågstadielärarexamen i Kristianstad 1987. Sedan dess har hon haft något dussin uppdrag för Socialdemokraterna. När hon i Marrakech i dag skulle uttrycka Sveriges entusiasm för migrationsavtalet kunde hela världen ana hennes egentliga yrke.

Vi tycker ofta att det är lite pinsamt när svenska företrädare talar den sortens svengelska som Fritzon gör, men faktum är att den språkliga begränsningen gör den underliggande idiotin än tydligare. Det är svårare att linda in budskap och försöka dölja bristande analys genom rent ordflöde på ett språk man inte behärskar. Det aktuella framträdandet har visserligen skrivits ned, men barnsligheten försvinner ändå inte helt och hållet. Det är inte alls omöjligt att hon själv suttit och plitat ned det med ordboken framför sig.

Exempelvis denna passage kunde nästan bara komma från ett nordeuropeiskt land, styrt av obildade:

"Låt oss därför röra oss bort från att diskutera om migration är bra eller dålig. Om den ska stoppas eller inte. Migration är här för att stanna."

Mitt i anförandet utropar Fritzon käckt "Så, allihop, nu gör vi detta tillsammans!". Det skulle kanske fungera i någon skolklass, men chansen att FN:s 193 medlemsländer följer den humanitära stormakten får nog ses som tämligen obefintlig. Den totala förnedringen når sin kulmen när ministern avslutningsvis tackar upprepade gånger för att vårt lilla land får vara en del av detta underbara migrationsavtal.






Något paradoxalt har avtalet försvarats av dess tillskyndare genom att påpeka att det inte är "bindande". Hur det ligger till med den saken spelar mindre roll, eftersom stater anpassar sig lite hur de vill till internationella konventioner. För svenskarna blir ett dokument av denna typ dock ett stort problem, eftersom våra politiker älskar det alldeles oavsett hur bindande det är.

Den svenska regeringens naivitet och bristande respekt för den egna befolkningen kan inte visas mycket tydligare än vad Heléne Fritzon just gjorde.




måndag 10 december 2018

Vlaams Belang om migrationsavtalet




I det förra inlägget tittade vi på ett av Marine Le Pens tal om det migrationsavtal som nu undertecknas i Marrakech. Flera länder har dragit sig ur, men många regeringar väljer också att skriva under. Till de senare hör Belgien, och precis som i Frankrike leds motståndet av det patriotiska partiet.


Premiärminister Michel godkänner Marrakech-avtalet:
"Mitt land ska stå på historiens rätta sida."



I Sverige var regeringens tanke att det hela skulle passera utan någon uppståndelse, vilket gör det desto trevligare att folk gick ut på gatan för att protestera. De svenska manifestationerna kan ses bland annat här och här, men på denna sida vill jag ge ännu ett europeiskt exempel, om inte annat för att visa att vi sannerligen inte står ensamma. Att Kina, Japan och Sydkorea naturligtvis har vägrat skriva under behöver kanske inte tilläggas.

Flamländska Vlaams Belang har varit mycket aktivt, och varnade i god tid både i parlament och utanför, och även om den liberale premiärministern Charles Michel nu undertecknat, lär kampen fortsätta.

Partiet startade ett upprop för att påverka regeringen, och skapade en liten pedagogisk informationsfilm:






Partiledare Tom Van Grieken uppmärksammade också uppropet:







fredag 7 december 2018

Marine Le Pen om FN:s migrationsavtal


Flera länder har redan dragit sig ur det migrationsavtal som ska skrivas under i Marrakech, med hänvisning till att texten leder till förlorad kontroll över migrationen och suddar ut gränsen mellan legal och illegal invandring. Ett antal klausuler om hur journalister bör skildra migration har också väckt uppseende och protester.

Självklart säger våra europeiska vänner i gruppen ENF kraftfullt nej till detta avtal, och vi kan här titta på ett av Marine Le Pens framträdanden om frågan.








Hakelius retar upp Afghanrörelsen




Negra Efendic är journalist på SvD, där hon har en av de märkligaste och bekvämaste rollerna i svensk media. Under det senaste året har hon, av någon anledning, fått betalt för att skriva text efter text om medicinska åldersbedömningars tillkortakommanden. Sådana finns rimligen, eftersom det handlar om just bedömningar, men att på ett år lägga upp runt 60 artiklar om detta ämne är groteskt. Det är ju också bekvämt, eftersom vi andra måste skriva om olika ämnen varje vecka, vilket också kräver att man sätter sig in i ett antal olika frågor under dessa veckor.

Det som gör Efendic speciell är inte bara de ensidiga texterna, utan också hur hon varje dag hetsar sin lilla beundrarskara på Twitter, vanligen genom att berätta vem hon har sökt eller vem som inte har svarat, vilket alltid ger önskad respons från afghanaktivisterna.




Trådarna efter dessa utrop ter sig för den oinvigde också lite märkliga. Vi talar om en värld där alla är införstådda med uttryck som "RMV-gate" och "MÅB-bubblan", århundradets skandaler som varje dag är på väg att explodera och kommer att svepa bort framför allt Morgan Johansson (S). Förkortningarna står för Rättsmedicinalverket och medicinska åldersbedömningar. Självklart känner man också till varje tjänsteman som finns i dessa sammanhang, och ett av svaren på ovanstående tweet blev följaktligen:



Jag har frågat Efendic hur det är möjligt att en redaktör låter henne skriva om detta om och om igen, och personer ur afghanrörelsen hur de helt kan leva för knäledsröntgen, men svaren brukar hamna kring att den som ifrågasätter inte bryr sig om rättssäkerhet, som om dessa individer skulle intressera sig för rättssystemet i största allmänhet.

Nåväl, ingen behöver bry sig om mina funderingar, men när etablerade Johan Hakelius i Fokus den 5 december berörde saken träffade det tydligen någon nerv.





Under rubriken "Med färdiga svar" skriver han i ingressen:

"Åldersbestämning av ensamkommande är en komplicerad fråga. I Svenska Dagbladet har den reducerats till en aktivistisk kampanj på nyhetsplats."

Här skulle afghanaktivisterna kunna säga "Ja, men det är viktig aktivism" eller liknande, men i stället höll de bara för öronen och skrek rakt ut.



Å andra sidan handlade Hakelius text inte om "sakfrågan", alltså om åldersbedömningars tillförlitlighet, utan om fenomenet kampanj på nyhetsplats. Faktum är att han rentav lyfter fram en annan artikel på temat, som han tycker skrivits med lite mindre aktivism och lite större nyfikenhet:

"Det är snart två år sedan Lasse Granestrand skrev här i Fokus om Sveriges problem med åldersbedömningar av ensamkommande flyktingar. Det var en artikel som försökte förklara varför Sverige under flera år stod utan ett accepterat sätt att göra åldersbedömningar på. Artikeln har flera goda poänger och är väl värd att läsa även i dag. En poäng var att åldersbedömningen är viktig av flera skäl. Ett är att det är en fördel att klassas som barn när beslut ska fattas om att få stanna eller ej. Det är det som gör att det ljugs om åldrar. Ett annat är att felaktiga åldersbedömningar kan leda till att barn placeras i samboende med vuxna som spelar barn, med problem som övergrepp, narkotikabruk och annat som följd. Ett tredje är att ensamkommande barn kostar betydligt mer för statskassan än vuxna."

Denna jämförs med de ständiga SvD-artiklarna, och handlar alltså inte om afghanska mäns ålder, utan om journalisters sätt att arbeta. Hakelius ger som exempel en specifik artikel av Efendic:

"Jag kan inte påminna mig när jag senast läste en så skruvad och insinuant intervju på nyhetsplats i en stor svensk tidning. Allt, från ordval till tonläge, har mycket lite att göra med nyhetsjournalistik. Det finns inget som helst intresse hos Efendic att, via Elias Palm, ge läsarna någon ny information, ny kunskap eller nyanser i den rapportering som skett i ärendet. Det finns inget komplicerande med artikeln."

Aftonbladets Anders Lindberg, som troligen inte har skrivit en enda text som ens stilistiskt når upp till Hakelius nivå, måste förstås stämma in i den goda kören:




Fantastiskt att en enda opinionstext gör att en hel tidning befinner sig i förfall. Aftonbladets ledarsida har varit förfallen i så många år att få reflekterar över det, men även SvD:s kampanj kan ses som ett tecken på förfall. Dessutom är det ju inte något avslöjande Hakelius angriper, utan journalistik med en färdig agenda. Detta påpekades också av en mängd kommentatorer. Bortsett från den lögnen, är ju Aftonbladets hyckleri makalöst. Skulle Anders eller Jonna aldrig angripa en enskild skribent? Själv är jag framför allt intresserad av hur SvD:s ledning resonerar, eftersom Efendics bekväma roll är helt rationell. Vi kan ta ett sista exempel på Afghanrörelsens tröttsamma referenser till den sakfråga som Hakelius inte skrev om:



Egentligen är allt detta en skendebatt. Afghanaktivisterna bryr sig egentligen inte om huruvida någon av skyddslingarna är 17 eller 21 år gammal, utan framför allt om att specialströmmen ska finnas till varje pris. Om skyddsskäl varit viktiga skulle exempelvis aldrig den där amnestin för de 9 000 ha skapats.

Denna åldersskillnad är förstås också tämligen irrelevant för invandringskritikern, eftersom de negativa effekterna av inflödet knappast avgörs av huruvida någon är 17 eller 21 år gammal. Att det ljugs om ålder och ursprungsland är en faktor i situationen, men inte den avgörande.




fredag 16 november 2018

Dagens citat: Annie Lööf (C)


"Under två månader har vi nu diskuterat vem av två kandidater som ska bli Sveriges nya statsminister. Uppenbarligen har den vägen för diskussionerna inte varit framkomlig."
Facebook



Partiledaren som har blockerat de två kandidaterna förklarar nuvarande läge. Även om vi talar om politiker, som instinktivt hellre tar till förljugna svar än uppriktiga, är Annie Lööfs falskspel i en helt egen division.

Det talas ofta om att man inte ska ge SD något inflytande, men samtidigt kretsar hela politiken kring partiet. Desto färre talar om hur Annie Lööf, vars parti fick 8,6 procent av rösterna, av de andra tillåts manipulera hela fältet. Är det verkligen rimligt att hela landet ska vänta, och hela befolkningen nonchaleras, för att en person nu ser en möjlighet att bli statsminister? En sådan ambition är i sig inte märklig, men att ljuga om det vittnar om ett enormt förakt för medborgarna. Vi ser ju också hur mandatfördelningen ser ut och även vi noterar att det vecka efter vecka pågår ett spel som inte sker i folkets intresse.

När Lööf på Facebook talar om sitt sonderingsuppdrag är det egentligen en kampanj för att få statsministerposten, och formuleringarna blir mot slutet av inlägget närmast groteska:

"Ödmjukhet, seriositet och resultat kommer att vara mina ledord under detta sonderingsuppdrag. Men, ingen partiledare kan lösa det här själv. Vi har alla ett ansvar. Jag vill ta processen kring regeringsbildningen framåt. Om det är möjligt beror däremot helt på hur andra partiledare ställer sig till konstruktiva politiska samtal."

Passagen är fantastisk. Ingen tror väl att Annie Lööf ens nu agerar med ödmjukhet och seriositet, men hon har uppenbarligen inte följt dessa "ledord" under de senaste två månaderna. Observera hur hon rentav menar att allt nu hänger på alla andra, som om hon själv skulle vara en konstruktiv aktör.

Det finns förstås ytterligare en bromskloss i denna process, vars insats är än mer obegriplig. Han säger detta:







måndag 12 november 2018

Vem behöver Jan Björklund?




Turerna kring regeringsbildningen är för normala människor så pass obegripliga, och de inblandades framträdanden så patetiska, att de flesta verkar helt ha tappat intresset. Det handlar om "Alliansen", men inte enbart om Liberalerna och Centerpartiet, även om deras agerande är särskilt falskt och bisarrt.

Det går att på något sätt förstå varför Annie Lööf gör det hon nu gör. Detta är hennes enda och sista fönster för att bli statsminister. Gör hon upp med Socialdemokraterna lär stödet minska och omöjliggöra hennes partiledarskap långt före 2022, vilket också gäller om hon sitter kvar på sidlinjen eller på något sätt stöder sig på SD. Hon satsar nu allt på att få något upphöjt ämbete, och om det misslyckas lär hon mycket snabbt gå ut i näringslivet. Svenska väljare och medborgarna ingår överhuvudtaget inte i ekvationerna.

Vad Jan Björklund vill uppnå är desto mer höjt i dunkel. Inget framträdande gör det tydligare, inte heller gårdagens i SVT:s Agenda:







I fyra år har Björklund alltså framställt sig som en del av den där alliansen, och därmed också haft Ulf Kristersson som statsministerkandidat. Det som klingade falskt före valet, låter förstås ännu sämre nu:

"Jag vill absolut att denna process ska sluta med att Sverige får en regering som för en allianspolitik och en liberal politik. 

Formuleringen var som sagt tämligen förljugen redan under valrörelsen, men då kunde man åtminstone hävda att det ännu ej fanns ett valresultat och låtsas som att det skulle bli helt annorlunda än alla opinionsundersökningar. Scenariot Björklund målar upp finns helt enkelt inte i verkligheten. Han fortsätter:

"Problemet med just det här förslaget vi ska rösta om på onsdag, det är ju att Sverigedemokraterna kommer att ges en väldigt stark maktställning, genom att deras röster kommer att behövas i varje i varje viktig omröstning i riksdagen under fyra år, för att regeringen ska kunna föra sin politik."

Det är ju snarare exakt vad som händer när man utesluter SD från samtal. I en överenskommelse hade man kunnat ta och ge, men isoleringen gör att de kan rösta helt efter eget huvud. Än mer obegripligt blir det när Björklund menar att en budget med SD-stöd skulle kunna falla redan vid en kommande budgetomröstning, trots att det ju inte skulle ske om man i stället slöt en överenskommelse med SD. Talet om "EU:s miniminivå" är lika förljuget som vanligt, samtidigt som det är vansinnigt att all svensk politik ska kretsa kring invandringsfrågan.

När Björklund ska försöka förklara vad problemet med stöd från SD skulle vara, inleds meningen givetvis med den där självgoda deklarationen:

"Jag som är liberal vill inte ge Sverigedemokraterna den legitimitet det innebär att lyftas in i regeringsmaktsutövningen."

Detta säger alltså partiledaren vars parti samlade 5,5 procent av väljarna i september, och som inte för ett ögonblick skulle se sitt parti som illegitimt. Att stödja en konstellation där Liberalerna ingår är knappast mer legitimerande än åtta år i riksdagen och över 1,1 miljoner väljare. Det är inte riktigt så att den som rör sig i samma rum som Björklund kan råka bli beströdd av hans eget ängladamm.

Eftersom matematiken ser ut som den gör är det enda alternativet att då bilda någon sorts konstellation med Socialdemokraterna. Det verkar han inte vilja säga rätt ut, och det är inte svårt att få intrycket av att "Alliansens" partiledare nu är helt upptagna av att få vara just partiledare så länge som möjligt. Björklund har lett sitt parti till förlust efter förlust, och avgångskrav har försiktigt muttrats i åratal. Hur är det möjligt att han fortfarande sitter där? Varför skulle någon alls lägga en röst på hans parti, när han dels sviker gamla vänner på detta sätt, dels inte kan förklara hur han ska få genomslag för sin fina liberalism? Att Björklund dessutom, två månader efter valet, mest hoppas på ytterligare rundor med talman och partiledare inger inte mer förtroende.





söndag 4 november 2018

Ännu lite generöst överseende från ovan


Helena Trotzenfeldt säger sig vilja prata med sverigedemokrater,
något hon uppenbarligen aldrig har gjort.


Ibland har jag lockats av tanken att skapa en politiskt korrekt opinionsartikel, där varje floskel och förvirrat resonemang ingår, från "kalla vindar" till att 1930-talet tydligen är tillbaka. Roligast skulle då vara att dessutom få den publicerad i en av de värdegrundscertifierade tidningarna, vilket ju Egor Putilov en gång lyckades med.

Eftersom namnet Helena Trotzenfeldt inte sade mig något, började jag fundera på om hennes text på Expressens debattsida i dag möjligen skrivits i samma syfte. Det visar sig dock att hon även tidigare skrivit inlägg på exakt samma tema, borgerligas eventuella samarbete med SD, och rentav givit ut en bok med titeln "Motargumentboken: om att bemöta främlingsfientlighet, rasism och nationalism" 2015, festligt nog just innan asylinvandringen spårade ur fullständigt.

Först förvånades jag över att en författare skrivit en så pass torftig text, men kom sedan att tänka på att även Katarina Mazetti bär samma titel, utan att några som helst spår av briljans kan skönjas. Att Trotzenfeldt är dataingenjör förvånar desto mer, men inte heller en sådan utbildning är en garanti för att man också formulerar begåvade samhällsanalyser.

Dagens text ska handla om att det går bra att tala med sverigedemokrater, och nivån ligger på botten redan från de första raderna:

"Så jag pratar med Sverigedemokrater. Och en del är trevliga. Jag vill säga det, för en gång skrev jag i en artikel att så sällan är fallet, och det var lite trist påhoppigt av mig."

Eller så är det bara lite idiotiskt att på det sättet generalisera om över en miljon svenskar, och rimligen lär varje riksdagsparti hysa både trevliga och mindre trevliga personer, något som dessutom är en subjektiv beskrivning. Möjligen kände Trotzenfeldt dock att passagen blev lite väl positiv, så vi får direkt en motbild:

"Men ofta är SD:s sympatisörer aggressiva – de hotar, de hatar, de hånar, för de känner sig svikna av oss som delar deras pursvenska blod, men inte deras alarmistiska världsbild."

Nja, det där är nog snarare en bild av hur sociala medier fungerar, där själva formatet inbjuder till en polarisering. Jag gissar att de flesta SD-väljare ändå varken hatar eller hotar på nätet, och i den analoga vardagen är det nog ännu färre som skulle bete sig på detta sätt. Att sverigedemokrater, eller andra invandringskritiker, ofta bemöts aggressivt är också ett faktum. Även "deras pursvenska blod" är en okunnig generalisering, eftersom samtliga sympatisörer sannerligen inte är pursvenskar. Samtidigt har Trotzenfeldt en lite speciell, för att inte säga rejält fördomsfull, syn på hur sverigedemokrater tycker och tänker:

"Den där bilbränder, terrordåd och dödsskjutningar är vardag överallt, där invandrare är lata och självsvåldiga och konsumerar alla skattepengar på lyx och gamla därför inte får sylt på pannkakorna och där vi är utsatta för en invasion av människor från Mellanöstern och Afrika, och alla som kommer är allmänt otäcka och vill oss illa." 

Detta är ämnen och fenomen som berörs i debatten, men knappast någon hävdar att det "är vardag överallt" eller att "alla som kommer är allmänt otäcka och vill oss illa". Samtidigt förekommer dödsskjutningar någon gång i veckan, och både bilbränder och islamistisk terror är helt nya fenomen som har skett mer än en gång. Trotzenfeldt gör förstås också det vanliga tankefelet att tro att varje kritiker av invandringspolitiken ogillar varje enskild invandrare.


I förrgår.


Inte ens ren fakta kan hon riktigt hantera:

"Morden i Pittsburgh i lördags, i Sverige Rakhmat Akilov och Anton Lundin och i Norge Anders Breivik – alla arga män som hade hat mot offrens folkgrupp som enda motiv."

Hur arga de var kan jag inte bedöma, men varken Akilov eller Breivik riktade sig mot en särskild folkgrupp. Om någon undrar hur i hela friden dessa figurer kom in i en text om varför man ska prata med sverigedemokrater, så är alltså kopplingen den där ilskan hon föreställer sig. Här har förstås lite bättre människor ett ansvar:

"Vi behöver förstå och möta de arga medmänniskorna där de är." 

Men Helena, du förstår ju inte och verkar inte vilja förstå. Om någon fortfarande tvivlar på det kommer sedan en beskrivning ur någon sorts parallell verklighet:

"Sverigedemokraternas främsta företrädare, partiets politik och partiets motioner står för nyfascism, främlingsfientlighet, och då främst muslimhat och hat mot folk från Mellanöstern och Afrika, för homohat och avsky mot feminister och för ett slutet Sverige." 

Det är fortfarande fantastiskt att vissa hållningar i vissa frågor automatiskt blir "hat". Jag tror att det är få som faktiskt hatar, i ordets riktiga bemärkelse, varje enskild asylinvandrare eller varje homosexuell person. Vad vi ser är en slentrianmässig sammanlänkning av egentligen helt olika frågor, där exempelvis Donald Trump automatiskt får stämplar som "rasist" och "homofob". Själv tror jag inte att han är varken det ena eller det andra, men hans motståndare vill gärna på samma gång attackera allt som ger dem den där känslan av godhet. Självklart skulle Helena Trotzenfeldt inte kunna visa vad i SD:s politik och motioner som står för nyfascism eller hat mot olika grupper, lika lite som hon skulle kunna förklara hur avsaknad av en omfattande asyl- och anhöriginvandring gör ett land "slutet".

Trotzenfeldt ser sig som moderat och notera hur hon motiverar, till synes på fullt allvar, varför partier inte ska samarbeta med SD:

"...vi som röstat fram representanter till riksdagen ska kunna känna oss säkra på att de inte ger efter i frågor som kan leda oss mot ett nytt trettiotal."

Upplysta människor utanför riksdagen, som Trotzenfeldt, kan däremot tala med sverigedemokrater, och då som vanligt genom sina överlägsna intellekt tala dessa tillrätta och berätta hur allt egentligen ligger till, eftersom trollen spricker i solen och allt det där. När hon verkligen skriver ut hur ett samtal med den okunnige meningsmotståndaren kan se ut, blir det än mer pinsamt:

"Det är knepigt. Ofta går diskussionerna så här:
– Jag röstar SD på grund av kriminaliteten.
– Vilken kriminalitet syftar du på?
– Invandrarna.
– OK, men kan du precisera vilken kriminalitet som oroar dig?
– Dödsskjutningarna.
– Jaha, det är förstås illa. Men du vet att det inte dör fler i dag på grund av dödligt våld än det gjort under tidigare år? Risken att du eller någon du känner blir dödad är alltså inte större än för tio eller tjugo år sedan.
– Ha! Lev du i din bubbla! Läser du inte tidningarna?!
Ungefär. Det kan kännas lönlöst."

Jadå, Helena, din oförståelse och harem av halmgubbar gör förstås de flesta diskussioner rätt lönlösa. Det som alltid irriterar i dessa resonemang, och de är inte ovanliga, är hur den anständige alltid och troligen omedvetet utgår från att denne själv står för intellekt och förnuft, som med lite tålamod kan omvända allmogens efterblivna. Jag tror aldrig att jag har träffat på någon, sverigedemokrat eller ej, som har talat på ovanstående sätt, vilket är särskilt anmärkningsvärt när det presenteras av någon som har skrivit romaner.


Två sverigedemokrater redo att
omfamnas av Helena Trotzenfeldt.


Med all sannolikhet har Trotzenfeldt aldrig talat med någon sverigedemokrat, vilket i den tänkta dialogen ovan framgår även genom innehållet i den efterblivnes korta repliker. Få talar om "invandrarna" i bestämd form, som om de alla skulle kunna ses som en enhet, och om man ska förlöjliga någon sorts schablonbild bör denna snarare handla om en misstro mot etablerad media, än om en blind tro på densamma. På samma sätt skulle den stereotype invandringskritikern förstås dra till med våldtäkter i stället för dödsskjutningar. Dessutom är det intressant att hon, trots att hon har fått tid att formulera de kloka svaren på idiotens oro, i princip säger att skottlossningar inte är så mycket att orda om.

Debattinlägget är alltså varken satir eller ett enstaka tramp i klaveret, eftersom Helena Trotzfeld har producerat liknande alster under en längre tid. 2016 ville hon i Aftonbladet deklarera "Jag är moderat – och hatad av moderater", vilket förstås berodde på att hon har den där särskilt fina människosynen, som delas med Fredrik Reinfeldt och helt handlar om nivån på asylinvandringen. Den gången handlade hennes halmgubbar, detaljerat beskrivna, om moderater som ogillade decemberöverenskommelsen och nog tyckte att man borde ta makten med stöd av SD. Det som kännetecknade gruppen var givetvis att "okritiskt dela artiklar ur Fria tider, Avpixlat och Nyheter idag", "avsky feminister, men samtidigt framhäva jämställdhet som en 'svensk värdering' ", "misstro muslimer" och "hata Fredrik Reinfeldt". Observera att även i detta fall var det främst hennes egen okunskap som blottades, bland annat därför att dagens feministiska ideologi inte handlar om jämställdhet och det är rätt stor skillnad mellan Avpixlat, Fria Tider och Nyheter Idag.

Jag tycker nog att Helena Trotzenfeldt har sagt sitt vid det här laget, och om hon menar allvar med att prata med meningsmotståndare bör hon också vara beredd att för en gångs skull också lyssna.




söndag 28 oktober 2018

Floskelrekord från Centerpartiet


"För mig som liberaaal..."


När en centerpartist i dag på Expressens debattsida låtsas vända sig, som vilken socialdemokrat som helst, till Moderaternas Ulf Kristersson är det i sig förstås helt ointressant. Det roliga, eller tragiska, är att texten mycket väl kan vara ett rekord i de tröttaste uttrycken, ett "kalla vindar" i kubik om man så vill. Särskilt deprimerande är kanske att det kommer från ungdomsförbundets ordförande, Magnus Ek, vars ålder man tycker skulle kunna ge någon sorts frisk fläkt.

Som sig bör får vi inledningsvis de där fysiska reaktionerna som SD:s framgångar framkallar hos de riktigt anständiga. Ofta kommer de i form av illamående, men för Magnus blir det:

"Nu tar Sverigedemokraterna makten. För en liberal skickar de orden rysningar genom kroppen, men på flera håll i de södra delarna av landet blir det nu verklighet."

Hans kommentarer om de konkreta framgångarna kommer direkt från systemmedia:

"Först ut var Hörby, där SD får posten som kommunstyrelsens ordförande. Där tvingades dock SD:s starke man Stefan Borg avsäga sig uppdraget innan han ens tillträtt, bland annat på grund av att han uttalat sig homofobiskt, gjort flera pro-ryska inlägg och länkat till högerextrema sajter."

Om vi ska vara helt korrekta, var det inte Borgs uttalanden eller länkar som orsakade hans avgång, utan en daglig massmedial kampanj som han till slut tröttnade på. I stället träder nu Cecilia Bladh in Zito (SD) fram, vilket väcker frågan vad medierna kände att de vann.

Sedan får vi då det verkliga haveriet:

"Gemensamt för alla dessa SD-framgångar i förhandlingarna om de tyngsta politiska uppdragen är att det sker med hjälp av Moderaterna."

Nej du, Magnus Ek, framgångarna sker med hjälp av kommunens väljare. I Hörby fick SD 35,4 procent, Moderaterna 10,9. Rent matematiskt skulle M kunna skapa en majoritet tillsammans med C, L, KD och S, men skulle det vara ett effektivt styre? Skulle det verkligen vara riktigt, ur någon sorts moralisk synvinkel, att utesluta det absolut största partiet som stöds av mer än var tredje väljare? Dessutom styrdes Hörby under den gångna mandatperioden av just en sådan "regnbågskoalition", där Centerpartiet ingick, under Socialdemokraternas ledning.





Den unge centerpartisten fortsätter att bada i sin lite speciella, men inte unika, verklighetsuppfattning:

"Moderaterna i Skåne och Blekinge som kröner lokala sverigedemokrater till tunga kommunpolitiker sätter en milstolpe i marken åt SD, som länge haft som strategi att över tid normalisera sitt parti. I de här kommunerna kan man nu checka av den målsättningen. Normaliseringsprocessen är fullbordad – tack vare moderater."

SD har haft kommunala mandat i över 25 år, och är det klart största partiet i de kommuner Ek nu förfäras av. Kan det bli mer normaliserat än så? Annars skulle man ju lika gärna kunna hävda att det är tråkigt att Moderaterna normaliserar Centerpartiet, som på riksnivå bara samlar 8,6 procent av väljarna.

Nu till textens mest komiska aspekt, det extremt generösa strösslandet av de typiska flosklerna. På Twitter lyckas liknande figurer av utrymmesskäl kanske få med något om "kalla vindar" och "människosyn", men när Magnus Ek nu har en hel sida till sitt förfogande håller han inte igen.

Redan i ingressen varnas för den felaktiga riktningen, som leder "bort från medmänsklighet och öppenhet", och vi får snart veta att detta är olyckligt för "vilka värderingar som råder" och på något sätt även för "hur vi uppträder mot varandra". Risken är att SD "kommer närmare det politiska finrummet", där förstås bara fina partier som Centerpartiet och Vänsterpartiet ska få vara. Det kommer mer:

"Det är ett steg närmare misstro och slutenhet och ett steg längre ifrån medmänsklighet och öppenhet."

Det är lite av en tragisk bedrift att i en kort mening få med hela fyra egenskaper, varav två gäller de anständiga och två de förkastliga. Därefter får vi veta att Sverige redan "blivit kallare, tonen har blivit hårdare", samtidigt som Ek lite paradoxalt även varnar för polarisering, som om inte hans floskelorgie skulle bidra till just det. När vi nu närmar oss klimax får vi veta att de "populistiska krafterna" har kommenterats mycket bra av Joel Kinnaman, av alla människor, i det där självgoda klippet om hur tåget rullar vidare mellan olika stationer.





Vid det här laget är vi alla trötta på Magnus Ek och hans patetiska språkbruk, men vi har nu kommit till slutet, där uppmaningen till Moderaterna ger oss ett särskilt fint fyrverkeri:

"Ett parti som har som affärsidé att sprida rädsla och oro, som kategoriserar människor, sätter grupper i fack och pekar ut syndabockar, ett sådant parti måste hållas borta från politiskt inflytande. Håll anständighetsgränsen."

Texten är förstås inte någon uppmaning till Ulf Kristersson, utan ett sätt för en karriärist att få lite uppmärksamhet. En ungdomspolitiker kan göra det genom att polemisera mot moderpartiet, men en oändligt säkrare väg är förstås att, som herr Ek, trycka in så mycket politiskt korrekt snömos att det inte retar någon likasinnad.

När vi nu ändå läser Expressen, vill jag avslutningsvis passa på att kommentera en ledarartikel som publicerades i förrgår, författad av den minst lika värdegrundscertifierade Gunnar Wetterberg, där redan profilbilden säger något.




Eftersom SD:s framgångar aldrig får handla om exempelvis syn på migrationspolitik, blir rubriken "Varvskrisen bäddade för SD:s framgångar i Skåne" och vi får inledningsvis veta:

"Varför Skåne? Bruna rötter, närheten till Danmark? Det kan säkert spela roll. Men nazisterna kom aldrig längre än till några landsbygdsmandat, förståelse i Helsingborgs Dagblad och en del akademiska kretsar i Lund."

Denna tanke, eller vad man nu ska kalla teorin, har hörts förut, och det förblir lite oklart hur opinion för tre generationer sedan har ärvts och hur geografisk närhet liksom får åsikter att spilla över gränsen. Jag har aldrig hört att närheten till Norge har påverkat opinion i Bohuslän eller att Norrbotten får sina åsikter från Finland. Tramset med "bruna rötter" och referensen till "nazisterna" behöver knappt kommenteras, men det fortsätter naturligtvis, och därefter följer Wetterbergs huvudbidrag till analysen:

"Jag tror att den långa strukturkrisen bäddade för genombrottet. Fram till början av 1970-talet hade Sveriges rekordår varit som mest rekorderliga i västra Skåne."

Det tror inte jag, men jag tror att Wetterberg drar till med detta endast för att framstå som originell och som en särskilt initierad betraktare. Början av 1970-talet är alltså nästan 50 år bort, och det är inte i Malmö, med de gamla varven, som framgångarna varit störst. Att någon röstar på SD i Hörby eller Sölvesborg lär ha lika lite med en gammal varvskris att göra som närheten till Danmark eller mystiska bruna rötter i myllan.






söndag 21 oktober 2018

Anders Lindberg försöker sig på historia och matematik


Lund den 30 november 2005.


Många tycker att man ska ignorera politiskt korrekta posörer i allmänhet, och Aftonbladets ökände Anders Lindberg i synnerhet. Jag håller inte med, eftersom han i vilket fall som helst läses av tiotusentals och sitter i var och varannan debattsoffa. Dessutom tror jag faktiskt att han verkligen tycker det han skriver, till skillnad från självupptagna taktiker som Anne Ramberg och Alexandra Pascalidou.

Trots att jag tar del av det mesta som Lindberg får ur sig, förblir han något av ett mysterium. Hur är det möjligt att så ofta hamna alldeles fel, och varför fortsätter han alltid att helt oberörd försvara teser som sedan länge blivit motbevisade och inte hjälper hans socialdemokrati på något sätt?

Det första som kanske förvånar i dagens ledarkrönika, med rubriken "Jimmie Åkesson kan skratta hela vägen till nyvalet", är att han verkligen ägnar en stor del åt SD:s mytomspunna rötter, på exakt det sätt som år efter år visat sig vara ett tämligen oskarpt vapen. Vi får inte riktigt allt i dagens text, men inledningen är så utnött att det blir lite skrattretande:

"Fotografiet av Gustaf Ekström, tidigare SS-officer och medgrundare till SD, är lite suddigt. Stödd på sin käpp står han till hälften gömd bakom en staty, men hans ansikte är lätt att känna igen. Bilden togs av fotografen Jonn Leffmann vid 30-novemberfirandet 1994 till minne av krigarkonungen Karl XII i Lund och Gustaf Ekström var inte den enda nazisten på plats."

Här glömmer Lindberg av någon anledning att skriva "Rottenführer", vilket ju låter särskilt otäckt och är ett ord som självaste statsministern noggrant brukar inkludera. Jag skulle tro att de flesta som i dag stöder SD, och säkert en mängd andra, uppfattar referenserna till "rötterna" som enormt krystade. Ska dessa tillbakablickar till 1990-talet, följt av tillbakablickar till 1940-talet, få oss att nu vilja se Stefan Löfven som statsminister under de kommande fyra åren? Att denne Ekström ständigt lyfts fram visar i vanlig ordning att motståndare inte tycker att det finns mer reella problem med partiet.

Egentligen beror demoniseringen av SD på att det har ifrågasatt den tidigare enda acceptabla inställningen i invandringsfrågan, men det lär inte längre skrämma någon, vilket gör att man hellre vill skruva upp det hela till "nazistiska rötter". Jag låter Anders själv berätta om vad som här är viktigast:

"Han dog året efter att fotografiet togs, 87 år gammal. Det var detta parti som Jimmie Åkesson gick med i."

Medan Stefan Löfven gick med i ett parti som fortfarande genomförde tvångssteriliseringar och vi nu har en andre vice talman i riksdagen som gick in i ett uttalat kommunistiskt parti med kopplingar till några av världens diktaturer. Ytterst få framför det som relevant i dagspolitiken.


Även i Anders Lindbergs och Stefan Löfvens
parti har man funderat kring dessa frågor.


Jag har nämnt det tidigare, men jag har fördelen av att faktiskt ha besökt ett SD-möte 1991. Tillställningen var givetvis mindre professionell och strömlinjeformad än i dag, men någon nationalsocialism predikades inte och det var knappast skinnskallar som dominerade publiken.

Sedan kommer då den socialdemokratiska taktik som tydligen är så genial att den ska trummas in varje dag:

"Ulf Kristersson står uppenbarligen beredd att bilda en M-regering med SD:s aktiva stöd, tvärtemot vad Alliansen sa under hela valrörelsen. Om Centerpartiet och Liberalerna accepterar att en regering bildas med ett blåbrunt regeringsunderlag så kommer SD att få en unikt stark position med stort inflytande över exempelvis statsbudgeten."

Anders Lindberg älskar att säga "blåbrunt", vilket för många av oss enbart är löjeväckande, men som han själv troligen ser som ett genialt sätt att nöta in färger. Denna fullständigt genomskinliga retorik verkar dock ha fungerat på många centerpartister och liberaler, till den grad att de även denna gång lutar åt att ge Socialdemokraterna frikort.

Efter lite vanligt nonsens om Hörby och Ryssland, får vi en rejäl dos hyckleri:

"I Halmstad har SD i stället gått in för att skapa kaos. De borgerliga partierna har fler mandat än de rödgröna men för att sabotera röstade SD på Socialdemokraternas kandidat Krissi Johansson till kommunstyrelsens ordförande. Situationen påminner starkt om när SD röstade på Alliansens budget efter att Stefan Löfven blivit vald till statsminister 2014. När inte SD får som de vill med sin hink och spade kastar de sand omkring sig."

Så låter det alltid från dessa håll. SD ska isoleras, men samtidigt falla in i systemet som bygger på att något av de tidigare blocken är större än det andra. Om Alliansen i stället stödde Socialdemokraterna, skulle det troligen utmålas som ett under av mognad, och Socialdemokraterna kan obstruera hur mycket som helst utan att anklagas för att "kasta sand". Varför skulle SD spela med i det spelet?

Vad Anders Lindberg vill se har vi också hört till leda:

"En bättre lösning än att låta SD få makt som i Hörby eller ge dem möjlighet att skapa kaos som i Halmstad är naturligtvis att samarbeta över blockgränsen. Frågan är hur stor krisen måste bli innan politikerna från de demokratiska partierna inser att de inte har någon annan möjlighet."

Då ska väl Stefan Löfven och Aftonbladets ledarsida deklarera sitt stöd för Ulf Kristersson? Jaså, "över blockgränserna" betyder bara att C och L har en skyldighet att stödja en vänsterregering. I sin egen sandlåda börjar Lindberg sedan försöka sig på lite förljugen matematik:

"Men det går alldeles utmärkt att isolera SD, bara viljan finns. Bara 44 procent röstade på SD, M och KD, partier som i någon mening ingår i ett konservativt block. Och knappt 18 procent röstade på SD. Det finns ingen som helst rimlighet att den majoritet av väljarna som röstat på andra partier ska underkasta sig minoritetens vilja bara för att den är högljudd."

Och bara 33 procent röstade på S och MP, vilket klättrar upp till 41 procent om Vänsterpartiet räknas in. Återigen ska alltså ett par allianspartier ta ansvar för att Löfven kan regera vidare, eftersom de annars kallas "blåbruna" av figurer som Anders Lindberg. Det går ju att isolera MP, S och V om bara viljan finns, men den verkar förstås inte vara särskilt stark hos C och L.


En bild av det som Socialdemokraterna vill se
som en förkrossande seger.



För säkerhets skull återvänder Lindberg till den där "händelsen" för 24 år sedan som ska skrämma folk över till vänstersidan:

"På fotografiet från 1994 har Gustaf Ekström tagit av sig hatten under ceremonin. Bredvid honom står män utklädda till karoliner och en kravallutrustad polis. Det är dessa rottrådar, dessa värderingar och denna rörelse man får på köpet om man öppnar sitt hem för SD. Har man tagit Jimmie Åkesson i båten får man ro honom i land."

Allvarligt talat, L och C, tar ni verkligen dessa resonemang på allvar? Tycker Jan Björklund fortfarande att adopterade barn är relevant för nästa regeringsbildning? Då hoppas jag att Jimmie Åkesson kastar sand på er hela vägen ut ur riksdagen.






torsdag 18 oktober 2018

Hossein och hans mobilproblematik


Hossein, "19 år", blir frustrerad vid mobilen.


Vissa av mediernas "snyftreportage" är så snedvridna att de oavsiktligt råkar visa en verklighet som inte är till asylindustrins fördel. I bland kan man nästan misstänka att någon medarbetare i smyg vill leverera lite invandringskritik, som när Aftonbladet i går skrev om svårigheter för den afghanske mannen Hossein.

Vinkeln är att han på något sätt diskrimineras, och vi får i rubriken veta att han har försörjningsstöd och då "inte får" använda överföringssystemet Swish. Hosseins egna kommentarer är inte mindre fantastiska:

"Man känner sig lite mobbad på något sätt. Alla andra ungdomar kan swisha varandra. Det är bara vi flyktingungdomar på Lidingö som inte kan använda den här tekniken som är jättevanlig i Sverige och i världen. Vad är felet på oss?"

Till att börja med är den bilden inte alls sann. Ingen hindrar Hossein eller hans vänner att använda swish, men för alla som tar emot försörjningsstöd avräknas insättningar på det egna kontot, oavsett vilken etnicitet eller status man har. Framför allt är det helt otroligt att se denna teknikalitet som ett stort problem vid vistelsen i Sverige. Han får pengar av staten, och vill han ta emot pengar av vänner kan dessa ju helt enkelt ge honom sedlar i handen. Hossein får inte en enda kritisk fråga, utan kan lägga ut texten om den svåra situationen:

"Jag visste inte att de skulle dra av om man swishade. Jag och mina kompisar brukade göra det mycket. Till exempel om vi gick tillsammans till en restaurang så betalade en person och så swishade de andra. Det känns värdelöst. När man går ut med kompisar och de betalar och säger att man ska swisha så måste jag alltid säga att jag inte kan."

Låt oss sammanfatta situationen. Han sade sig alltså fly för sitt liv och fick på grund av en uppgiven ålder under 18 år uppehållstillstånd i Sverige. När han nu sitter här, efter att hans liv räddats, får han dessutom bidrag varje månad, men uppfattar det som oerhört kränkande att han inte kan ta emot banköverföringar utan att förlora samma summa i bidrag. Han har förstås också ett eget förslag på hur problematiken kan lösas:

"Det vore mer rimligt om de satte någon gräns, om de sa att man kan swisha under 5 000 kronor eller något sådant."

Han tycker alltså att några tusenlappar hit eller dit är så futtigt att staten inte ska lägga sig i. Än mer rimligt är kanske att han antingen drar ned på restaurangbesöken eller försöker skaffa sig en inkomst där ingen lägger sig i vad som sker på bankkontot.

Likt många andra afghanska män har Hossein förstås en äldre svensk kvinna som tar hand om honom. Hon får komma till tals i "Mitt i Stockholm":

"Vi talade med tre olika handläggare utan att någon nämnde det här. Det här är ju som att staden tar pengar från killarna."

Man är tämligen vänstermarinerad om man ser ett avdrag från bidragssumman som att den stjäls från mottagaren. Fru batikhäxa kanske själv skulle betala för några av restaurangbesöken? Hosseins situation är ju inte alldeles desperat när han får en hundralapp från en vän och då en hundralapp mindre i bidrag. Å andra sidan är denna kvinna, Annette Svensson, inte rädd för att använda överord. Vid ett annat tillfälle var hennes kommentar i media:

"Det är grymt att de ska flyttas från Lidingö när de fyller 18."

Det finns ett positivt inslag i detta, nämligen att många medborgare faktiskt reagerar på situationen och hur den skildras. Ett antal personer har på Twitter tagit upp de aspekter jag själv nämner här, och några poängterar att både deras mobiler och klockor är billigare än de som Hossein bär. Vissa är förstås oförbätterliga:




Jag tror att vi här ser förklaringen till att vissa asylanter, inte minst de afghanska männen, snabbt tar sig ton, kräver och ljuger. Om vilket beteende och vilka lögner som helst endast möter förståelse och hjärtan, är det förstås lätt att man kör vidare på det spåret. Vi kan förvånas över att exempelvis en figur som Amir Nabizadeh, före Fatemeh medias favorit vid afghanmanifestationerna, helt oblygt skriver om sin semester hos föräldrarna i landet han "flydde" från, men det lilla misstaget var sannolikt ett resultat av att han dittills alltid blivit trodd och omfamnad av de svenskar han kommer i kontakt med. Första gången kanske naiviteten och godtrogenheten förvånade, men snart lär man sig att det är just detta som belönas i Sverige.




lördag 6 oktober 2018

Fridolins tur att använda sig av Hörby





I dag var det Gustav Fridolins (MP) tur att intressera sig för hur två partier han inte tillhör agerar i en kommun där han inte bor. Syftet är som vanligt att på riksplanet försöka skrämma Centerpartiet och Liberalerna till att stödja en vänsterregering, och hans text i dagens Expressen om Hörbys kommunpolitik börjar ödesmättat:

 "Det är på riktigt nu."

Till skillnad från alla andra kommuner, där politik är på låtsas och kan skämtas bort, eftersom Centerpartiet stöder Socialdemokraterna, Miljöpartiet stöder Moderaterna eller Moderaterna stöder Kristdemokraterna. Vad Fridolin använder denna gång är varken "rasism" eller "30-talet", utan att kommunstyrelsens nye ordförande Stefan Borg (SD) skulle vara "homofob". I vanlig ordning är udden egentligen riktad mot Moderaterna, som numera ska framställas som förträffliga människor:

"Sverigedemokraterna fick inte 51 procent av rösterna i Hörby. De kan bara ta makten om någon annan ger den till dem. Och det var Moderaterna i Hörby beredda att göra. Jag har mött och arbetat ihop med många moderater. Vi har inte så ofta haft samma åsikt, men jag har ofta mött kloka, sansade människor. Jag har sällan varit ens nära att ifrågasätta deras grundläggande demokratiska värderingar."

Att endast kunna ta makten med hjälp av andra partiers stöd är den normala situationen i de flesta kommuner. Festligt nog kritiseras MP just nu för att de i Stockholm förhandlar med Alliansen, vilket Socialdemokraterna ser som ett svek, eftersom de utgår från att både V och MP för alltid tillhör partiets stöd.






Jag tycker att MP har all rätt i världen att i kommunerna stödja sig på de partier som gör det möjligt att få genomslag för den egna politiken, och följaktligen bör det gälla även Moderaterna, som med sina fem mandat i Hörby annars skulle behöva samarbeta med nästan alla andra partier.

För säkerhets skull slängs en mycket populär referens in, även om den inte har någonting alls med Hörbys kommunalpolitik att göra:

"Björn Söder fick tjugo fler röster än SD har ledamöter. Även om några av dem som röstade på Söder kan ha varit kristdemokrater, så motsvarar antalet att var fjärde moderat riksdagsledamot gick emot sin partiledning för att man så gärna ville rösta på Björn Söder." 

Med sina 16 mandat i riksdagen borde Fridolin kanske ta det lite lugnt med att läxa upp andra partier. Mest anmärkningsvärt, också rent objektivt, är i detta sammanhang snarare att "Alliansen" släppte fram en vänsterpartist, som kom från ett parti som inte bara kallade sig kommunistiskt, utan dessutom inte ens är tredje störst. Efter att även ha stämplat Söder som "homofob", får vi förstås också:

"Under sin tid som vice talman har han gång på gång försökt föreskriva vem som är svensk och vem som inte är det, med starka protester från bland annat judiska företrädare som följd."

Ser ni vad som hände där? Hur kan det finnas företrädare för ett folk som inte finns? Varför finns Sametinget? Jag är helt övertygad om att de flesta personer som tillhör dessa grupper inte har några som helst problem med att vara en del av ett folk. Vi vet alla att man samtidigt kan vara svensk medborgare, men personer som Fridolin verkar se "svensk" som det ultimata tillståndet, som alla världens folk helst vill uppnå. Jag skulle troligen identifiera exempelvis Soraya Post som svensk, om hon inte ständigt koketterade med sin etnicitet.

Som vanligt innebär en stram migrationspolitik, vilket är det som demoniseringen av SD egentligen handlar om, nästan världens undergång:

"I den miljön finns det moderater som hellre håller ihop högern än tar fajten för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är det som händer i Hörby. Det var det som visade sig i talmansomröstningen."

Att "ta fajten för demokrati" innebär numera alltså att inte utmana Socialdemokraternas maktinnehav. I Hörby har de haft makten under den senaste mandatperioden, och det skulle vara mycket märkligt om de skulle få styra ännu en mandatperiod, efter att nästan ha halverats och numera är mindre än hälften så stora som SD. Fridolin har givetvis inte heller något eget förslag på hur den parlamentariska situationen i Hörby ska lösas, eftersom han bara vill taktisera lite på riksplanet. Ändå vill han om och om igen referera till just denna kommun:

"Stöd från SD kostar. I Hörby kostade det kommunalrådsposten. I riksdagen skulle det snart bli mycket dyrare än så."

Jaha, och för vem kostade den posten? Det är Socialdemokraterna som får överge den, och det är absolut inte Moderaterna som betalat med den. Avslutningen är grandios:

"Det är på riktigt nu. Det avgörs vilka vi är, och vad vi står för. Jag tänker göra allt jag kan för att rasismen och homofobin inte får inflytande i Sverige.

Man kan dock ifrågasätta hur mycket riksdagens minsta parti kan förändra ett av världens minst rasistiska och homofoba länder. Det är också lite magstarkt att ett språkrör för ett parti som blivit en väg in för islamister slår sig för bröstet i dessa frågor. Var Yasri Khan och Mehmet Kaplan verkligen så hbtq-vänliga? Kommer Leila Ali Elmi nu att gå i Pride-tåget?

Det är så oerhört arrogant när personer som Fridolin eller Annika Strandhäll låtsas oroa sig för vad allianspartier gör. Själva riskerar de ju inget, utan tycker att de i alla lägen ska regera och det med vem som helst.