torsdag 26 maj 2016

Marine Le Pen om migrationskrisen


I morse höll våra vänner i ENF-gruppen presskonferens, på temat "De mänskliga aspekterna bakom migrationskrisen: EU:s ansvarslöshet", och vi ska här titta på Marine Le Pens inlägg. Den Janice som nämns, är förstås Janice Atkinson, parlamentarikern från UKIP som lämnade sitt parti och nu ingår i ENF som oberoende.







Yougov: MP nere på 2,8 procent


Grafik: Metro

I den senaste undersökningen från Yougov, genomförd på uppdrag av Metro, är den mest uppseendeväckande förändringen Miljöpartiets ras från 5,4 procent till 2,8 procent, en bra bit under riksdagsspärren. Utvecklingen är inte särskilt förvånande, men jag tror inte att vi kan räkna med att den håller sig fram till valet 2018. Partiet har fått mycket negativ publicitet den senaste tiden och lär göra allt som står i dess makt för att vända trenden. Möjligen kan även det nya språkröret Isabella Lövin få förtroendet för partiet att återigen öka. Däremot tror jag inte att regeringens arbete kommer att bli bättre, vilket gör att det finns ett hopp om fortsatt låga siffror för både Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Vi ser också att det finns tre jämnstora partier, där SD är störst, en bild som Yougov har gett tidigare. Alliansen är naturligtvis långt från en egen majoritet och kommer med all sannolikhet så förbli. Det aktualiserar ännu en gång frågan om vad Anna Kinberg Batra egentligen tänker göra 2018. Jag vill påminna om den lilla läsarundersökningen till höger på denna sida.




onsdag 25 maj 2016

Soraya Post sammanfattar två år i Bryssel





Soraya Post har nu representerat Feministiskt Initiativ i Europaparlamentet i två år och kan kryssa av en mängd bedrifter. Observera att hon bara har börjat och att vi alltså får tre år till av liknande prestationer. Det är tur att hon får en ordentlig ersättning varje månad. När man ser den lilla etiketten längst upp till höger, är det lätt att föreställa sig att denna bild kommer att följas av fler från olika områden, men några sådana bilder har ännu inte dykt upp. Detta var iallafall den bild man tyckte var viktigast att få ut först.

Det kanske festligaste är att ingen av punkterna innehåller någonting konkret eller lär betyda någonting i verkligheten. Mer imponerande på detta område skulle till exempel kunna vara att ha uppnått en ökad sysselsättning bland Europas romer eller ha ökat den genomsnittliga längden på romska barns skolgång, men i stället har Soraya Post levererat en resolution om "antiziganism", en minnesdag, en tvärpolitisk grupp, en hederspost till sig själv och en temavecka. På två år.

Känner ni som röstade på FI i maj 2014 hur en feministisk vind nu sveper genom Europa?




tisdag 24 maj 2016

Ännu en ohederlig utvisningsartikel




Svenska journalister borde rimligen känna till hur de svenska reglerna för asyl och uppehållstillstånd ser ut. Ändå får vi med jämna mellanrum upprörda artiklar om hur någon "inte får stanna" eller "skickas ut", trots att denne inte har några släktingar i hemlandet, trots att personen har en sjukdom som Kosovos sjukvård inte kan hantera lika väl som den svenska, eller trots att personen ifråga under sin illegala tid i vårt land har lärt sig en hel del svenska. Dessa artiklar kallas ofta "snyftartiklar", ett begrepp som jag egentligen inte vill använda eftersom det mycket väl kan handla om en tragisk situation för den enskilde.

Idag skriver Aftonbladet om en 20-årig kvinna från Ghana som ska utvisas, "trots" att hon vill bli undersköterska. Tyvärr utelämnar artikeln, i vanlig ordning, alla relevanta fakta som skulle klargöra situationen, vilket gör att vi till exempel inte vet på vilka grunder hon har sökt uppehållstillstånd. Vi har arbetskraftsinvandring, men det verkar som att denna kvinna snarare har försökt att få uppehållstillstånd av andra skäl. Att man studerar till ett bristyrke utgör naturligtvis inget asylskäl och Migrationsöverdomstolen har avslagit hennes överklagan om utvisning. Ghana är ett relativt demokratiskt och stabilt land, som inte heller befinner sig i krig.

Tydligen har denna Doreens pappa gift sig i Sverige, gissningsvis med en svensk medborgare, och har fått uppehållstillstånd. Hon säger själv:

"Just nu vet jag inte hur mitt liv kommer att bli om jag blir hemskickad. Det är jättesvårt, jag kommer att bli ensam kvinna och jag kommer att bli tvingad att gifta mig eller prostituera mig."

Det är sannolikt korrekt att hon har bättre framtidsmöjligheter i Sverige, men återigen, det är inget asylskäl eller "synnerligen ömmande omständighet" (vilket nämns i utvisningsbeslutet). För att ge ytterligare tyngd åt sin artikel, berättar Aftonbladet:

"Statistik från Statistiska centralbyråns visar att det behövs 160 000 undersköterskor inom 20 år. Emma Ölmebäck, gruppchef för vård och omsorg på fackförbundet Kommunal, säger att det är viktigt att behålla all tänkbar arbetskraft."

Jag håller med om att Doreen är en relativt attraktiv invandrare för Sveriges del, jämfört med stora delar av flödet. Om Sverige hade valt invandrare efter hur behövda de är i vårt land, skulle hon hamna högre upp än många andra, som aldrig kommer att arbeta. Jag tycker att Sverige skulle kunna ha en mycket begränsad arbetskraftsinvandring där inhemsk kompetens saknas, och då från kulturellt närliggande länder, men våra politiker har i stället fokuserat på stora volymer av asylinvandring, där personens eventuellt positiva bidrag till Sverige är helt irrelevant.

Varför skriver våra tidningar om och om igen dessa artiklar? Jag tror inte att de vill påverka invandringspolitiken i en riktning där kompetens spelar in, så misstanken blir att journalisten ifråga helt enkelt vill påverka det enskilda ärendet för att känna att denne "gör skillnad". Oavsett syfte är det mycket ohederligt att skriva på det sätt de alltid gör, eftersom de vet att Sverige har en reglerad invandring och att vissa därför får avslag. I stället letar de upp någon ömmande omständighet, utelämnar eventuellt besvärande eller klargörande information, och framställer Migrationsverkets handläggare som omänskliga. De tillägger gärna att Migrationsverket inte svarar på frågor, trots att de vet att myndigheten inte kan uttala sig om enskilda ärenden. Det förtjänar knappt att ens kallas agendajournalistik.





Nej, det är inte "apartheid"


Fotbollsturnering för "ensamkommande" i Ronneby.
Bör de dela utrymmen med lågstadieelever?


Dagens stora ämne i mediekretsar handlar om en friskola i Ronneby som ligger i samma byggnad som ett "Soft Center", där ett hundratal yngre asylinvandrare ska gå i förberedande klasser. Föräldrar till friskolans lågstadiebarn protesterar mot planer på att de båda grupperna ska använda samma ingång och toaletter. Att en fråga om skolingångar i Ronneby slås upp som en stor riksnyhet beror förstås på att man med lite god vilja kan få det till att handla om rasism, och då känner varje ledarskribent sig kallad. Aftonbladets Anders Lindberg sammanfattar historien på sitt eget sätt:




Var och varannan artikel ser också till att använda ordet "apartheid", för att vi fullt ut ska förstå hur fasansfullt det är med skilda ingångar för skilda grupper. Den beteckningen är förstås enormt överdriven, bland annat därför att ingen har föreslagit särskilda ingångar för de lågstadieelever som eventuellt har utländsk bakgrund. I Metro får de båda vänsterpartisterna Rossana Dinamarca och Daniel Riazat utrymme för att beskriva historien som "en normalisering av rasism" och passar förstås också på att slå ett slag mot friskolor.

Malin Norfall (S), oppositionsråd i Ronneby, säger:

"Jag önskar att skolan hade en värdegrund där man klarar att stå emot oron från föräldrar."

Man ska alltså nonchalera föräldrars oro på grund av någon "värdegrund"? Att ledarskribenter långt från Ronneby kan slå sig för bröstet är en sak, men när det handlar om ens egna barns trygghet ligger inte högtflygande principer och floskler i första rummet.

Jag förstår helt och hållet föräldrarnas invändningar och det har ingenting med ursprung eller rasism att göra. När man går i lågstadiet är man liten och kanske nervös varje gång man möter äldre barn. De nyanlända är upp till 15 år gamla, säkerligen ibland äldre, och det är ingen vild gissning att en sjuåring kan känna sig otrygg bland en större grupp tonåringar. Är det någon som under sin lågstadietid delade utrymmen med högstadieungdomar? Samma problematik kan också finnas för de nyanlända, som enligt rapporteringen kan ha vitt skilda åldrar, men det intresserar inte svenska debattörer som Anders Lindberg, eftersom det är rasism som ska identifieras.

Det mest intressanta med denna historia är den enorma uppmärksamheten, som inte alls motiveras av vad det faktiskt handlar om; vilka utrymmen som ska användas av två skilda verksamheter i en viss byggnad i en svensk kommun. Det svenska etablissemangets fixering vid rasism är djupt osund, inte minst då den försvårar en mängd diskussioner kring samhället och framtiden. Att dessa figurer inte ens drar sig för att använda sjuåringar som pjäser i sitt mångkulturella experiment är vad som är verkligt fasansfullt.





måndag 23 maj 2016

Nämndemän, Anne Ramberg och Henrik Arnstad




Steffen Martinsson var nämndeman för SD i Södertörns tingsrätt och sedan det framkommit att han hade patrullerat med Soldiers of Odin startade ett mediedrev, som snabbt ledde till att han fick lämna detta uppdrag. Denna händelse resulterade idag i en mycket märklig artikel på vänstersidan Dagens Arena.

En av dem man väljer att intervjua om situationen är Anne Ramberg, vars medverkan för en gångs skull är någorlunda motiverad, då händelsen rör det juridiska området. Hon verkar numera annars ägna mest energi åt asylfrågan, där hon använder sin titel för att posera på bland annat Twitter. Den stadiga strömmen av små politiskt korrekta meddelanden, som alltid går ut på att Europa ska öppna portarna för asylinvandring, har fått mig att misstänka att hon har politiska ambitioner. Tragiskt nog har hon också mycket riktigt nämnts som ett ministerämne inför Stefan Löfvens stundande regeringsombildning. Även för henne kan alltså lite aktivitet på Twitter löna sig ordentligt, precis som det har gjort för Malena Ernman, vars tweets leder till både priser och uppdrag.




I dagens artikel får vi veta:

"Men Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet, menar att händelsen visar på en stor problematik med dagens nämndemannasystem. Hon anser att det är principiellt fel att nämndemännen, som även fungerar som domare, är tillsatta av politiska partier."

Det håller jag med om, även om ett jurysystem med vanliga medborgare knappast skulle vara mycket bättre. Visst är det positivt att vanliga människor får insyn i rättsväsendet, men jag skulle hellre se att beslut och domar fastställdes av enbart jurister. Det ska dock visa sig att Anne Rambergs invändningar inte alls är särskilt principiella:

"Tidigare har det inte varit några större problem, men när Sverigedemokraterna kommit in och fått allt större inflytande så blir det mycket problematiskt. De ger uttryck för hårresande åsikter som inte alls är förenliga med rollen som domare, då man måste stå upp för grundläggande rättsliga principer."

Därmed lämnade vi direkt alla principer för att i stället hamna bland Rambergs personliga preferenser. Det som för henne är en "hårresande åsikt", är för någon annan förstås förnuftigt, vilket rimligen bör vara principen bakom politisk representation. Även jag är alltså skeptisk till dagens nämndemannasystem, men Rambergs resonemang leder i förlängningen till att SD, med sina "hårresande åsikter", inte heller bör sitta i riksdagen, där lagarna faktiskt stiftas.

Den här speciella oron för just SD:s nämndemän är fullständigt ologisk. Dessa nämndemän må vara politiskt tillsatta, men tanken är förstås att de ska förhålla sig till gällande lagstiftning. Skulle just sverigedemokratiska nämndemän bedöma mål efter politiska åsikter, medan alla andra gör strikt juridiska överväganden? Som exempel nämns ofta asylmål, där sverigedemokrater antas genomgående förespråka avslag, men finns det i så fall inga problem med nämndemän från exempelvis Miljöpartiet och Vänsterpartiet, partier som vill ha en enorm invandring? Det är lite oroväckande att Anne Ramberg utgår från att alla gör bedömningar efter politiska åsikter, och att det dessutom inte är något problem när det gäller alla andra partier.

Anne Rambergs medverkan i artikeln hade som sagt någon form av relevans, men sedan blir det av någon anledning Henrik Arnstads tur och dags för det totala vansinnet. Arnstad är som bekant varken särskilt begåvad eller kunnig, och verkar därtill psykiskt lite ur balans, men hans fokus på "fascism" har visat sig vara ett lyckokast. Genom att dessutom koppla begreppet till ett av etablissemanget hatat parti, säkrade han stöd av ledande politiker och fick fler föreläsaruppdrag än han hinner med, samtidigt som ingen med självbevarelsedrift kan kritisera hans "forskning". I Dagens Arena presenteras han som "journalisten och författaren som analyserar fascistiska rörelser", en skrattretande beskrivning för den som är ens lite bekant med mannen och hans gärning.




Hans analys av nämndemannaproblematiken är mycket arnstadsk:

"I takt med SD:s framgångar parlamentariskt så har vi fått allt fler nämndemän som har svårt att klara sitt uppdrag på ett trovärdigt sätt. Nazismen har knutit mycket tydligare kontakter med SD bara under de senaste två åren. När nazistiska Svenskarnas Parti lade ner hänvisade man exempelvis sina anhängare till SD. Det här tillskottet av judehatare har gjort att SD blivit allt tydligare antisemitiskt och till, vilket manifesteras via samverkan med paramilitära organisationer som Soldiers of Odin."

Man önskar ofta att Arnstad någon gång tvingades utveckla sina resonemang och bevisa sina teser. Jag är mycket skeptisk till både påståendet att "nazismen har knutit mycket tydligare kontakter med SD" och att det har skett ett "tillskott av judehatare". Det är just sådant som Henrik Arnstad kastar ur sig dagligen och som aldrig ifrågasätts. Dagens Arena är förvisso en vänsterpublikation, men de är inte ensamma om att presentera Arnstads fantasier som tunga och viktiga analyser. Även ordet "paramilitär" skvallrar om vem vi har att göra med, eftersom han gång på gång visar att han tycker om den sortens ord. På Twitter har han den senaste tiden för övrigt nästan enbart talat om "terrororganistionen SD" och den "terror" partiet bedriver.

Jag tror inte heller för ett ögonblick att han har satt sig in i nämndemannasystemet och hur det har fungerat i praktiken, då det är mer sannolikt att han som vanligt bara häver ur sig vad som helst som dyker upp i hans speciella tankegångar. I detta fall råkade han helt enkelt fastna för orden "nazism", "judehatare" och "paramilitär". Vi får ännu en analys:

"Så om det handlade om enstaka knäppskallar förut så är det i dag fråga om en politisk organiserad infiltration av rättsväsendet. Samtidigt blir nazismen allt mer normaliserad och behandlad som en legitim politik i samhället i övrigt. Det är mycket oroväckande med tanke på Europas historia."

Dessa rader sammanfattar egentligen hela Henrik Arnstads budskap. Vi skulle förstås kunna ställa frågan hur denna politiska infiltration går till eller om det verkligen stämmer att nazismen behandlas som legitim politik, men är det ens meningsfullt att försöka få in förnuft i detta sammanhang? Henrik Arnstad har naturligtvis ingenting att lära någon, men att han behandlas som en auktoritet, och att Anne Ramberg föreslås som minister, säger trots allt något om vårt land och vår samtid.




söndag 22 maj 2016

Österrikiskt val och svensk panik


"Ditt hemland behöver dig nu".
FPÖ:s Norbert Hofer kan bli Österrikes president.

När Österrike idag går till val för att välja president ser, om vi ska tro opinionsundersökningarna, det patriotiska partiet FPÖ:s kandidat Norbert Hofer ut att vinna. Han vann dessutom valets första omgång med 35 procent av rösterna. Presidentposten är av tradition huvudsakligen ceremoniell, men Hofer har lovat att använda de befogenheter som posten medför. Partiet, som tillhör Marine Le Pens grupp ENF i Europaparlamentet, har länge varit starkt och ingick i början av 2000-talet i Österrikes regering. Denna närvaro fick EU att under några månader införa sanktioner mot landet.

Den utveckling som nu kan föra Hofer till presidentposten är i grunden positiv. Österrike har under långa perioder styrts av två partier, socialdemokratiska SPÖ och högerpartiet ÖVP, ibland i koalition. Dessa två har dessutom sett till att dela ut statliga tjänster till varandra. I dagens presidentval är dock både SPÖ och ÖVP redan utslagna, och Norbert Hofer kommer att möta De Grönas Alexander van der Bellen, som i den första omgången endast fick 21 procent.

Medan många av oss håller tummarna för Norbert Hofer, är den svenska medieeliten desto mer orolig. Petter Larsson, som verkar på Aftonbladets kommunistiska sida Aftonbladet Kultur, betecknar FPÖ omväxlande som "högerpopulister" och "högerradikala" och är en av de som noterar att det kan bli första gången som någon ur detta läger kan nå presidentposten i ett EU-land:

"Österrike ser ut att bli först.
Man kan bara hoppas att den första gången blir den sista."

Petter Larsson skriver dock förhållandevis neutralt, om man jämför med samma tidnings Wolfgang Hansson, som redan i rubriken på fullt allvar säger "Snart kan vi vara tillbaka i nåt som liknar 1930-talet".

Expressen har på sin löpsedel denna rubrik:



DN bjuder på en intressant längre artikel om detta val, men också på en krönika av Peter Wolodarski, som menar att "Varningslamporna blinkar ännu en gång från Wien". Han noterar att liknande partier når framgångar överallt i Europa, vilket han kommenterar med:

"Vi har på ett otäckt sätt vant oss vid att detta nu sker, att antiliberalismen kan få ett betydande stöd i demokratiska val."

Denna brist på liberalism lyckas han rentav framställa som ett hot mot demokratin.

Om det inte fanns andra skäl att önska FPÖ lycka till, räcker nästan ovanstående figurers oro.Vi lever i spännande tider. I Nederländerna talar man redan nu om att Geert Wilders måste bli näste premiärminister, eftersom han leder landets klart största parti, och i Frankrike kan Marine Le Pen vinna presidentvalet nästa år.





Visst, låt oss vara ärliga




I gårdagens Bohusläningen dök en migrationsrelaterad krönika upp, författad av en Malin Lernfelt. En intressant aspekt är att hon arbetar på ett företag som kallas "Liberala Nyhetsbyrån", som trots sitt namn sysslar med att skriva opinionstexter för att sälja dessa till liberala tidningar. Varför någon skulle vilja betala för alster som det vi nu ska titta på är något av en gåta, då jag själv skulle kunna sätta ihop en text av samma längd och kvalitet på några minuter, men visst, mindre tidningar kanske inte ens har den kompetensen i huset.

Lernfelts krönika har fått rubriken "Därför måste vi räkna på flyktingmottagandets kostnader", trots att hon ska komma att mer eller mindre plädera för att det är ointressant att göra det. Man kan också ifrågasätta underrubriken "Låt oss vara ärliga", då texten här och där avviker från verkligheten.

Vi får inledningsvis veta:

"Senaste årets stora diskussionsämne har varit flyktingpolitiken. Inte särskilt överraskande eller märkligt med tanke på hur situationen på olika håll i världen, och framför allt i Mellanöstern, lett till att flyktingströmmarna till Sverige ökat markant."

Det där är en sanning med modifikation. Det stämmer att situationen i Syrien har skapat ett par miljoner nya flyktingar, men det är inte hela förklaringen till rekordvolymerna som kommer till Sverige. Det kommer oerhört många fler för att söka asyl i Sverige än i exempelvis våra grannländer, vilket beror på att vi har haft oerhört generösa regler kring permanenta uppehållstillstånd och anhöriginvandring, något som dessutom är väl känt i världen.

Att invandringspolitiken har blivit ett stort diskussionsämne går inte heller att direkt härleda till krisen i Syrien, utan beror snarare på att flödet till Sverige i höstas inte längre gick att hantera rent praktiskt, samtidigt som ämnet i sig så smått har börjat bli mindre tabubelagt. Att en viss öppenhet nu kan skymtas beror i sin tur på framväxten av alternativa medier och Sverigedemokraternas parlamentariska framgångar. Så kommer vi då till det här med ärlighet, där Lernfelts formuleringar visar att hon inte riktigt ser det som en dygd:

"I dagsläget har debatten dock allt mer kommit att handla om de kostnader som mottagandet av människor som flyr för sina liv innebär för det offentliga Sverige."

Nej, det är sannerligen inte alla asylsökande som har flytt för sina liv. Vi har till exempel fått en allt större ström av yngre afghanska män, där det är uppenbart att de helt enkelt söker en mer lovande framtid, i sig ingenting konstigt, men inte samma sak som att "fly för sitt liv".

Malin Lernfelt kommer sedan till sitt egentliga ärende.

"Visserligen är det korrekt att diverse samhällsvinster inte är ett hållbart argument till varför vi ska erbjuda skydd åt människor på flykt. Men det är lika orimligt att använda kostnadsskäl för att försöka påvisa att stängda gränser och begränsad asylrätt är den väg Sverige borde slå in på. Och det är tveklöst dit de flesta av de debattörer som gång på gång slår på stora kostnadstrumman vill komma."

Hon vill säga att personer som debatterar asylinvandringens kostnader egentligen har andra skäl till att motsätta sig den, och att kostnaderna blir en form av svepskäl, men hon har då helt missat bakgrunden till varför många invandringskritiker drar upp siffrorna. Det beror nämligen på att massinvandringsvurmare med jämna mellanrum försöker motivera ett stort inflöde med att det skulle vara ekonomiskt lönsamt. Eftersom det inte stämmer, måste de då ljuga och förvrida för att få ihop resonemanget, vilket självklart retar professionella ekonomer som Tino Sanandaji. Egentligen borde asylvurmarna helt låta bli det ekonomiska området, eftersom de uppenbarligen inte behärskar det, men kanske känner de att upprepade mantran om "människosyn" och "främlingsfientlighet" har förlorat sin kraft, liksom argument som rör sig kring Zlatan och pizza.





När Malin Lernfelt sedan ska förtydliga detta resonemang, blir tonen återigen tendentiös:

"I stället för att skriva rakt ut att de tycker att det räcker nu, och att Sverige inte längre bör erbjuda en trygg hamn för de människor som riskerar sina liv i gummibåtar på Medelhavet, rabblas oändliga mängder siffror. Oavsett hur nämnda grupps sifferexercis utövas lyckas resultatet dessutom alltid bli detsamma – att invandring på alla sätt är negativt för Sverige."

Av fjolårets 163 000 personer var det sannolikt ytterst få som riskerade sina liv på Medelhavet, men det är förstås en tacksam bild att måla upp när man vill lämna siffrorna och spela på känslosträngarna. Det är den andra sidans trolleri med siffror som gör att invandringskritiker måste påpeka att asylinvandringen inte är lönsam. Malin Lernfelt må tycka att ett "oändligt rabblande av siffror" är tråkigt, men då får hon be den andra sidan att inte försöka använda ekonomisk lönsamhet som ett argument för stort inflöde. När hon sedan ska tillämpa den ärlighet hon efterlyste i underrubriken, använder hon ett vanligt knep i detta sammanhang:

"Det är inte på något sätt problematiskt att debattera eller räkna på flyktinginvandringens kostnader. Precis som när det gäller alla andra stora offentliga utgiftsposter som skola, sjukvård, äldreomsorg, infrastruktur eller socialförsäkringar är det tvärtom nödvändigt att det ständigt pågår en levande och konstruktiv diskussion om hur resurser används, på vilket sätt systemen är uppbyggda och vad vi kan göra för att se till att våra gemensamma tillgångar brukas på det sätt som ger mest nytta för såväl individ som samhälle."

Så borde det se ut, men så har inte varit fallet. I stället har just invandringen ansetts stå över sådana futtigheter som pengar och alla diskussioner kring kostnader har avfärdats som att "ställa grupp mot grupp". Det är dock inte en ärlig debatt om asylinvandringens kostnader hon efterlyser, vilket blir än tydligare i nästa stycke:

"När det gäller flyktingmottagandet finns det onekligen mycket att önska och kritik kan riktas mot såväl staten som kommunerna och Migrationsverket. Pengar rinner iväg utan kontroll och läggs på ogenomtänkta projekt och onödigt dyra lösningar vilka inte underlättar för de människor som kommer hit att etablera sig i samhället. Men att ifrågasätta de allt större kostnaderna för asylpolitiken, i en kontext där grundförutsättningen ändå är att Sverige ska vara ett land som står upp för asylrätten och tar emot dem som behöver skydd är en sak. Att anse att det är dags att vända ryggen åt människor i nöd en annan."

Detta är ett vanligt och oerhört fult debattknep i denna fråga. Raderna ovan är en variant på den argumentation som används av de som hävdar att det aldrig har funnits något tabu kring invandringsfrågan. De brukar då säga att man visst kan diskutera denna fråga och att det går utmärkt att föreslå hur mottagandet och integrationen kan förbättras. Det väsentliga, asylinvandringen i sig, förblir dock ett ämne som man av ren anständighet absolut inte kan beröra. På samma sätt vill Malin Lernfelt begränsa kostnadsdebatten till hur Migrationsverket kan bli effektivare. Hon slår dessutom fast att "grundförutsättningen", det vill säga en självklar sanning som inte kan ifrågasättas, är att Sverige ska ta emot alla "som behöver skydd".


Denna analys var tillräcklig för att Henrik Schyffert
skulle få lite välbehövlig uppmärksamhet och nya
programledaruppdrag.



Avslutningen berör på sitt sätt någonting viktigt, även om skribenten själv inte förstår varför:

"Om det är några som mörkar och vilseleder debatten är det de som låtsas diskutera det ena när det egentligen är det andra de är ute efter – i sina mångordiga tirader på ämnet flyktingpolitik."

Jag tror inte alls att de som diskuterar kostnader nödvändigtvis gör det för att dölja andra skäl till varför asylinvandring är skadlig för landet. Framför allt så vilseleder de inte, eftersom de endast försöker bemöta den andra sidans lögner med korrekta siffror. Däremot medför massinvandringen så mycket allvarligare konsekvenser än de direkta mottagningskostnaderna och de kostnader som uppstår vid alltför låg närvaro på arbetsmarknaden. När hela Sveriges existens och framtid står på spel, blir ekonomin bara ännu ett skäl till varför vi måste vända skutan.




lördag 21 maj 2016

Premiärministern: "Att blanda kulturer fungerar inte"



Under ett tal vid sitt partis kongress deklarerade Nederländernas premiärminister Mark Rutte igår att inställningen att olika kulturer kan leva sida vid sida, och på ett magiskt sätt blandas, är naiv. I praktiken förespråkar han därmed i stället assimilering av nya invånare, där de anpassar sig till landets värderingar.

Själv tror jag att även den tanken är något naiv och att lösningen ligger i att helt enkelt inte ha en stor inströmning av icke-kompatibla kulturer. Att förkasta idén med det mångkulturella samhället kan dock vara ett första steg för att ta itu med problematiken.





Möjligen är utspelet ett sätt att vinna tillbaka alla de väljare som har gått till Geert Wilders parti PVV. Ruttes högerliberala parti VVD regerar landet tillsammans med socialdemokratiska PvdA och de båda partierna har gått kraftigt tillbaka sedan parlamentsvalet 2012. I parlamentet har de nu 79 mandat av totalt 150, men skulle enligt opinionsundersökningar idag endast få 31.

Ruttes VVD har gått från 41 mandat i den nuvarande kammaren, till 23 mandat i opinionen. PvdA är nästan helt utraderat med sitt nuvarande stöd på 8 mandat, vilket kan jämföras med att de fick 38 i det förra valet. PVV skulle idag få 37 mandat och då bli landets största parti.

Nästa parlamentsval är planerat till mars 2017.




Vad vill Alliansen?




Detta är en fråga som här har berörts med jämna mellanrum och eftersom den ständigt aktualiseras finns det anledning att fortsätta att fundera kring Alliansens avsikter. I morse satt Annie Lööf i TV4:s Nyhetsmorgon och igår talade även den lika mekaniska Anna Kinberg Batra om saken.

Dessa politiska djur har naturligtvis en mycket större känsla för taktik och spel än vad jag har, så vi kan anta att det bakom alla intetsägande intervjuer och förljugna utspel finns någon sorts plan. Jag vet inte hur den i så fall ser ut, och jag hoppas att vi kan diskutera detta i kommentarsfältet. Jag har även placerat en liten enkät till höger på denna sida, där ni kan rösta om tänkbara alternativ. Det finns förstås även en möjlighet att de helt enkelt inte har någon plan och verkligen tror att de kan få en egen majoritet, eller tänker sondera terrängen först efter valet, även om jag ser det som mindre sannolikt.

Situationen är som bekant mycket märklig. Vi har en parlamentariskt svag regering, med svårigheter att samarbeta internt, och vi har en opposition som när som helst skulle kunna ta över makten. Annie Lööf och Anna Kinberg Batra bedyrar om och om igen hur gärna de skulle regera, medan det i verkligheten framgår att de har tänkt luta sig tillbaka till valet 2018 för att göra någonting reellt. I dagens intervju försökte Annie Lööf till och med tona ned Alliansens stöd i opinionen, ett närmast unikt beteende, för att poängtera att "De rödgröna" var större vid det senaste valet. På den direkta frågan om det ändå inte är så att den rödgröna regeringen kan känna sig lugna fram till valet, gav Lööf ännu en liten märklig kommentar:

"Vi har möjlighet att rikta misstroendevotum mot statsministern om han inte sköter sig. Det är vi beredda att använda om det skulle vara fallet."

Ni tycker alltså att regeringen, och statsministern, sköter sig utmärkt nu? Vad måste i så fall till för att ni ska underkänna en regering eller statsminister? Dessutom, även om vi hade haft en lysande statsminister och en ytterst kompetent regering, är det oppositionens plikt att vilja ta över.

Denna indelning i "Alliansen" och "De rödgröna" är fullständigt förlegad och innebär att man blundar för den parlamentariska verkligheten. Eftersom Sverigedemokraterna förblir vågmästare, spelar det egentligen ingen roll huruvida den ena konstellationen får ett par procentenheter mer än den andra, då alla scenarier innebär ett glapp som utgörs av SD.

Inställningen är framför allt mycket odemokratisk. Två block har kommit överens om att endast de själva har betydelse och hjälper varandra till makten beroende på vilken sida som får flest röster. För att denna mentalitet skulle fungera i praktiken slöt man den ökända decemberöverenskommelsen, där de båda blocken intygade att de skulle hjälpa varandra att regera, för att kunna ignorera det där glappet, det vill säga SD.

Att det som kallas opposition inte tar makten när de har ett glasklart läge är bisarrt, men vi får inte heller något seriöst besked om vad som ska hända 2018, när denna självpåtagna dvala är tänkt att upphöra. Alliansens företrädare upprepar som ett mantra att de går till val som Alliansen, söker stöd för sin politik och så vidare, men att inte ta hänsyn till verkligheten är oseriöst. I teorin skulle de kunna lyckas kampanja så framgångsrikt att de fyra partierna får majoritet 2018, men det är inte särskilt sannolikt.


Sifo maj. Grafik: Avpixlat

De borde ge väljarna ett riktigt besked före valet. Stefan Löfven vägrade också att berätta med vilka han hade tänkt samarbeta efter valet 2014, vilket inte bara innebar ett förakt för väljarna, utan också ledde till besvärliga förhandlingar när regeringsmakten väl var ett faktum. Antagligen har Alliansen ett antal hemliga planer och scenarier de spelar med, men vi medborgare lämnas ovetande och kan endast spekulera.

De säger att allt samarbete med SD är uteslutet, men kommer det att gälla också efter valet? Är ett sådant scenario den hemliga planen, som man inte vill avslöja nu för att slippa frågor och kritik inom partiet, från journalister och från politiska motståndare? Om de menar allvar med den nuvarande hållningen, blir det enda alternativet att sträcka sig över blockgränsen, men hur skulle det se ut i praktiken? Allianspartierna får sannolikt inte heller egen majoritet om de får med sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet lär vara uteslutet. Då återstår Socialdemokraterna, och jag trodde redan 2014 att vi möjligen skulle få en koalition mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Om denna konstellation dessutom ska ta in de tre borgerliga småpartierna får vi en tämligen svårmanövrerad regering, där det ännu en gång framgår att allt i svensk politik handlar om att isolera SD.

Med tanke på hur regeringen sköter sig, skulle jag tro att allianspartierna tillsammans får mer än de rödgröna vid nästa val. För Sverige skulle naturligtvis det bästa vara om man då tog sitt förnuft till fånga, släppte prestigen, och inledde ett formellt samarbete med SD. Jag befarar dock att vi 2018 kommer att få någon sorts upprepning av decemberöverenskommelsen.





fredag 20 maj 2016

Hijabisten som blev avslöjad




De senaste dagarna har en 22-årig kvinna i Belgien hyllats lite här och var i världen. Anledningen är att hon vid en demonstration genomförd av Vlaams Belang, mot islamiseringen, ställde sig vid demonstranterna och tog "selfies" iförd sin hijab. Om man nu ska protestera mot ett parti eller en manifestation, så var detta åtminstone en fredlig form.

Lovorden visste inga gränser:




Många tidningar tog glatt upp "händelsen":


Våra egna hijabister var lyriska:





Det är värt att notera hur lugnt Vlaams Belang reagerade och partiets Anke Van dermeersch bjöd rentav in denna Zakia till demonstranterna, vilket resulterade i ännu fler bilder. Någon tyckte att tilltaget var så fantastiskt att denne har satt ihop en liten hyllningsfilm:







Så, handlade det som vanligt bara om att stå upp för islam, eller är Zakia Belkhiri den antirasistiska hjältinna som ovanstående dhimmis föreställer sig? Nja, med den där hijaben följer förstås ett antal andra värderingar, som grävande medborgare har letat upp:


På sin Facebook-sida har hon också bland annat skrivit "Fucking judar. Jag känner ett sådant hat mot dem". Som alltid är det teoretiskt möjligt att dessa skärmdumpar är falska, men mycket talar för att detta verkligen har skrivits av henne. Hon har nu, efter att denna nya information kommit fram, stängt sina profiler på både Facebook och Twitter, vilket gör att vi inte längre kan kontrollera, och etablerad media lär inte gräva vidare när de nu har fått ännu en förebild.

Kommer liberaler och socialister någonsin förstå vilka som verkligen står för hat, eller ska de fortsätta att kalla all kritik mot invandringspolitiken för rasism, medan de låter uttalanden som Zakias passera? Skulle någon svensk ha fått uppdrag av SVT efter att ha uttalat sig som Gina Dirawi? Samtidigt som etablissemanget oroar sig för "högerextremism", flyttar en mycket människofientlig ideologi ständigt fram positionerna.




Ängsligheten kring svenska normer


Andreas Norlén (M)


I förrgår skrev Andreas Norlén (M), ordförande i riksdagens konstitutionsutskott, om att "Vi måste våga prata om svenska normer". Han tog sitt avstamp i de islamistiska tendenser och företrädare som har skakat Miljöpartiet på senare tid och skrev bland annat:

"Sammantaget är allt detta ett utslag av att det länge funnits en rädsla för att uppfattas som intolerant, om man tydligt markerar mot beteenden och åsikter som är oförenliga med svenska värderingar. Det är dags att slutgiltigt göra upp med den hållningen."

Denna rädsla, eller feghet om man så vill, har präglat svensk debatt och politik mycket länge, och är fortfarande en stor stötesten för vänstern. I Vänsterpartiets "socialistiska analys" handlar allt om klass och kritik mot exempelvis hederskultur är förkastligt eftersom det i deras värld innebär att en privilegierad grupp slår mot en utsatt. Norlén får idag stöd av Göteborgs-Postens Alice Teodorescu, under rubriken "Fega politiker har skapat problemen". Hon ger dock Norlén en välbehövlig känga:

"Norléns moderater hade i åtta år regeringsmakten i Sverige. Hur kan de, liksom övriga allianspolitiker, se sig själva i spegeln i dag? Visste de inte bättre eller teg de medvetet?" 

Fredrik Reinfeldt måste ha hållit partiet i ett järngrepp, eftersom de nu kommer fram en efter en, moderater som egentligen är skeptiska till asylvansinnet, men har hållit tyst i åtta år. Hur Reinfeldt kunde driva sin fanatiska linje, och rentav göra upp med Miljöpartiet, utan en intern revolt är för mig fortfarande en gåta. Teodorescu fortsätter:

"Det framstår allt tydligare att man i Sverige utgått från att integrationen kommer att ske av sig själv och helt missat att acceptansen för migrationen bygger på hur väl integrationen lyckas. Integration har under de senaste decennierna varit liktydigt med arbete och egenförsörjning. Den mjuka dimensionen, som handlar om tillhörighet har ignorerats. Att ställa krav på den som kommit till Sverige har ansetts kränkande, ett tecken på intolerans."

Då vill jag ännu en gång påstå att det är volymerna som är problemet och att inga åtgärder i världen kan absorbera en asylinvandring av över 100 000 personer årligen från kulturellt mycket annorlunda regioner. Anledningen till att våra politiker har föreställt sig att "integrationen kommer att ske av sig själv" är bland annat att de tror att Sverige är ett föredöme i hela världen och att alla som korsar gränsen därför direkt tar till sig alla svenska normer. Det hävdas fortfarande att människor söker sig till Sverige för att de beundrar vår demokrati och jämställdhet. I verkligheten ser vi att det snarare handlar om generösa regler kring uppehållstillstånd och familjeåterförening, medan många vill behålla varje aspekt av hemlandets traditioner, kultur och normer.

Redan Norléns rubrik provocerar förstås vänstern, inte minst därför att de inte tycker att det finns något svenskt och allra minst några svenska normer. Dessutom skulle det vara rasistiskt att hävda att de skulle vara överlägsna eller ens borde gälla i Sverige. Idag ges en Carlito, som tydligen är artist, utrymme i Aftonbladet för att föra fram allt detta och lite till. Norléns text är den mest fördomsfulla artikel han har läst på väldigt länge och han reagerar på att "endast icke-vita svenskar och muslimer attackeras". Carlito missar att anledningen till det är att textens utgångspunkt var integration och specifikt de problem som uppstod i Miljöpartiet. Ett vanligt resonemang dyker upp:

"Artikelförfattaren anspelar på islamofobiska stereotyper och flörtar med extremhögern genom att måla upp muslimer och 'invandrare' som antitesen till det svenska 'demokratiska och öppna' samhället som står för alla de goda värderingarna."

Jag skulle nog hävda att just islam verkligen står i motsättning till mycket av det som vi faktiskt anser är svenska normer. Det är också den muslimska gruppens ständiga krav på det omgivande samhället som gör att just deras beteenden diskuteras. Varken katoliker eller buddhister gör en stor sak av hur man hälsar, hur man badar eller hur man klär sig.


Carlito bredvid den kränkande artikeln


Carlito vill i stället, lite märkligt, diskutera Sverigedemokraterna, vilket inleds med:

"Mehmet Kaplan och Yasri Khan får symbolisera de svarta fåren i politikerkåren medan vita politiker som till exempel Björn Söder som poserar leende med nazistiska SS-veteraner lyser med sin frånvaro i artikeln."

Den där bilden har nämnts i en mängd sammanhang och jag måste alltså återigen påpeka att den då 20-årige Björn Söder inte träffade Franz Schönhuber för att denne i sin ungdom stred för ett SS-förband, utan för att han var partiledare för det tyska partiet Republikanerna. Jämförelsen haltar betänkligt, inte minst eftersom Kaplan var minister i den rödgröna regeringen, vilket Söder aldrig skulle ha fått bli. Turbulensen mot Kaplan och Khan har allra minst med ras att göra och exempelvis Nyamko Sabuni utsattes inte för samma kritik. Det blir sedan fånigt på allvar:

"Vad är svenska värderingar? Syftar han på att bränna ned flyktingboenden och hysa nazistiska sympatier? Är det svenska värderingar? Eller väljer artikelförfattaren att försköna bilden av den kultur han själv identifierar sig med och demonisera 'de andras kultur' i syfte att flörta med den rasistiska nationalismen som är populär just nu bland den svenska väljarkåren."

Nej, han syftar troligen inte på brännandet av flyktingboendet och nazistiska sympatier. Inget av dessa fenomen har ett särskilt stort genomslag i den svenska kulturen. Brandattacker mot asylboenden har uppmärksammats enormt och fördöms av hela samhället. Av våra politiker har Carlito lärt sig vilka fraser som ska användas när SD ska diskuteras:

"Andreas Norlén påstår att vi står inför en moralisk kris och jag håller med honom. Vi står inför en moralisk kris när vi har ett rasistiskt parti med nazistiska rötter i riksdagen som dessutom är det tredje största partiet i Sverige. Ett parti där partitoppen svingar järnrör mot meningsmotståndare och uppmanar människor till utomparlamentarisk kamp. Ett parti som lägger ut kartor på områden med tilltänkta flyktingboenden i en tid då flyktingboenden utsätts för mordbrand på löpande band."

Det där med "rasistiskt parti" och "nazistiska rötter" har vi hört till leda och det behöver inte bemötas ännu en gång. Att den där filmsnutten med Erik Almqvist fortfarande anses relevant är lite fascinerande, men än mer intressant är hur historien om de där metallrören alltid dyker upp och dessutom hela tiden utvecklas. Att filmens figuranter sågs plocka upp några rör, vilket var allt som hände, blir här att de svingade dem mot meningsmotståndare. En annan debattör hävdade rentav att de jagade utlandsfödda med dessa rör.

Det har vid något tillfälle hänt att en lokal SD-förening har lagt upp adresser på kommande asylboenden, men jag tror faktiskt inte att syftet var att de skulle brännas ned. Jag kan dock hålla med om att det var olämpligt, eftersom det kan se ut att vara avsikten när det tolkas illvilligt. Det blir sedan dags för lite identitetspolitik:

"Det är även djupt problematiskt ur en demokratisk och representativ aspekt att de fåtal muslimska och icke-vita politikerna som funnits i riksdagen nu rensas ut medan rasisterna i riksdagen tillåts härja fritt trots skandal efter skandal. Som om vi inte redan hade ett underskott på icke-vita politiker i riksdagen."

Ministrars och riksdagsledamöters viktigaste egenskaper kan inte vara deras etnicitet. Ska vi låta en inkompetent minister umgås med allehanda suspekta organisationer för att regeringen annars skulle förlora en "icke-vit"? Att ha muslimer på politiska positioner har visat sig vara problematiskt, eftersom de ofta har sin främsta lojalitet hos religionen, vilket i sin tur för med sig ett antal hållningar som inte överensstämmer med exempelvis Miljöpartiets. Vi minns också Abdirizak Waberis utläggningar om hur kvinnor på olika sätt skulle tuktas, något som inte heller ingick i Moderaternas partiprogram. Riksdagsledamöter är invalda för att representera medborgarnas åsikter, inte deras etnicitet.

Som vanligt menar Carlito också att Norlén svartmålar förorten och förstås "gör rasismen rumsren".

Sverige har dock problem med så kallade utanförskapsområden, där kriminaliteten flödar och räddningstjänst attackeras. Att inte tala om problemen, just för att en diskussion skulle underblåsa rasism, har inneburit att dessa problem inte heller har kunnat bekämpas. Det stora och grundläggande problemet är att vi inte har kunnat diskutera asylinvandringens konsekvenser, en mentalitet som redan har fått förödande följder.




torsdag 19 maj 2016

När Feministiskt initiativ ska spendera





Feministiskt initiativ har i sitt program en rad kostbara förslag, mer eller mindre bisarra, som vid en jämförelse får Vänsterpartiet att framstå som omdömesgillt. När nationalekonomer kunde visa att hundratals miljarder i ökade kostnader och minskade intäkter skulle bli resultatet av FI:s politik, minns vi hur Gudrun Schyman viftade bort sådana tråkigheter:

"Vi kan inte ha pengarna i högsätet. Man får inte vara så fyrkantig."

När Jimmie Åkesson i en debatt frågade Gudrun Schyman hur partiets vidlyftiga asylpolitik skulle finansieras, blev svaret:

"Det är väl ointressant om det kostar pengar."

Självklart kan man se kostnader som någon annan betalar som ointressanta, men det är ingen seriös inställning för ett parti som vill ha makt och faktiskt har det i vissa kommuner.

Idag kan Sydsvenskan berätta om FI:s planer för Lund, som ger ytterligare en liten inblick i detta partis prioriteringar och funderingar. 2,4 miljoner ska satsas på genuspedagoger och HBTQ-certifiering av grundskolor. Det är lätt att skratta och skaka på huvudet åt dagens genustrams, men när man dessutom blandar in barn är det inte längre något skämt och kostnaden för skattebetalarna inte den värsta aspekten. Sannolikt anser dessa människor helt enkelt att de sitter på sanningen och att det därför är nödvändigt att den sprids bland så unga personer som möjligt, men i min mening ska skolan ge barnen reell kunskap i basämnen och inte utsätta dem för någon som helst propaganda.

FI menar också att kommunen måste få en heltidsanställd jämställdhetsstrateg, och partiets Pernilla West avslöjar då någonting intressant:

"Majoriteten av jämförbara kommuner har redan det."

Det hade jag i så fall ingen aning om och det skulle vara mycket intressant att få reda på vad en sådan person gör. Redan titeln får oss att misstänka att det handlar om en mycket diffus roll som främst har ett symboliskt värde. Vad gör man från morgon till kväll, måndag till fredag, för att arbeta strategiskt med jämställdhet?


När Joakim Månsson Bengtsson får träffa
en av partiets starkast lysande stjärnor.


En nybliven partimedlem bjuder på lite ytterligare tragikomik:

"Tidigare miljöpartisten Joakim Månsson Bengtsson som hoppat över till FI var för första gången med på sitt nya partis budgetgenomgång och presenterade en satsning för EU-migranter – eller EU-medborgare i utsatthet, som enligt honom är en lämpligare benämning."

Den mycket finkänsliga, och fullständigt missvisande, beteckningen "EU-migrant" är alltså även den numera olämplig. Då påpekandet kommer från en medlem i FI, lär olämpligheten ligga i någon form av kränkning snarare än i den missvisande bilden, eftersom den som vill vara tydlig snarare säger "rom", "tiggare" eller "romsk tiggare" än "EU-medborgare i utsatthet". Detta konstanta utvecklande av nyspråk är ett oskick, då allt fler termer sedan måste översättas tillbaka till den faktiska innebörden, där medborgaren i detta fall måste lära sig att "EU-medborgare i utsatthet" inte handlar om en arbetslös spanjor eller en hemlös tysk. Nåväl, denne Joakim Månsson Bengtsson vill hursomhelst höja anslaget till denna grupp från 700 000 kronor till 2 000 000.

Fria toalettbesök på Stadsbiblioteket resulterar i ett inkomstbortfall på 75 000 kronor och för Pernilla West är inga frågor är för små, så länge de kostar pengar, och inga motiveringar för grandiosa:

"Det ska inte kosta att gå på toaletten, det är en mänsklig rättighet faktiskt, och bör vara gratis. 

Vidare tycker FI givetvis att vegetarisk mat ska vara huvudalternativet i skolbespisningen.

Avslutningsvis kanske någon undrar vad ett litet partis förslag i en kommun har för allmänintresse. Jag har främst lagt upp detta i humoristiskt syfte, men det kan ändå vara värt att betänka att FI får flera tusen röster och har mandat i många kommuner. I exempelvis Göteborg ingår de i styret. Framför allt kan det vara värt att minnas partiets tragiska politik nästa gång medierna bestämmer sig för att försöka få in det i riksdagen och skriva om hur Gudrun Schyman har vind i seglen.





Förvirrat och missvisande om identitet




När jag i morse läste Patrik Lundbergs krönika "SD vill styra landet utifrån identitet" kände jag spontant att det inte fanns särskilt mycket att bemöta, eftersom han huvudsakligen konstaterar någonting självklart. När alstret sedan föga förvånande hyllades reflexmässigt av twittervänstern, tog jag ännu en titt på texten och tänkte att ämnet egentligen är intressant, samtidigt som krönikans logik haltar betänkligt. Lundbergs huvudpoäng, som han troligen tyckte var mycket fyndig, är att Sverigedemokraternas politik bör kallas för "identitetspolitik". Följaktligen inleds alstret med några rader om det som begreppet vanligen avser:

"Låt oss prata om identitetspolitik. Vi kan prata om den gren som alla redan pratar om: vänsterrörelsens tolkning, som visserligen får utrymme på kultursidorna. Men det realpolitiska inflytandet är noll. Om vi inte räknar Feministiskt initiativ, som på sin höjd får in några enstaka debattartiklar om hbtq-rättigheter."

Jag är inte så säker på att detta inflytande verkligen är noll. Visserligen är det sannolikt få personer som verkligen är medlemmar av sådana organisationer, deltar i sådana seminarier och noggrant använder sig av "hen" och "en" i det dagliga livet, men i den offentliga debatten hörs de desto mer. Denna mediala exponering måste i någon mån också påverka makthavare, särskilt eftersom sådana åsikter aldrig ifrågasätts på samma sätt som till exempel invandringskritik. Det är sällan som de som talar om "vita män" uppmärksammas på sin rasism och som vanligt svävar över alltihop den där diffusa uppfattningen om att de nog vill väl.

Dessutom verkar det som att många organisationer och myndigheter använder sig av till exempel Rättviseförmedlingen, som genom sitt ständiga räknande av gruppers representation är ett utmärkt exempel på identitetspolitik omsatt i praktik. Man annonserar efter människor baserat på deras kön och ras, vilket nuförtiden ses som de viktigaste komponenterna av "mångfald". Detta synsätt är inte heller begränsat till Feministiskt initiativ, som Patrik Lundberg av någon anledning tänker sig, utan lär ha många anhängare inom exempelvis Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Troligen finns tankegångarna även inom Socialdemokraterna.

Lundberg fortsätter att se endast FI som bärare av denna från USA importerade ideologi:

"S-ministern Aida Hadzialic gick nyligen till storms mot identitetspolitiken (läs: Feministiskt initiativ), utmålade den som 'djupt ­problematisk'. Här rasar en minister mot ett parti som aldrig har suttit i riks­dagen och som attraherar tre hundradelar av befolkningen."

Jag är alldeles övertygad om att Hadzialic inte hade en tanke på FI, utan snarare reagerade på identitetstänkandets genomslag i den offentliga debatten. De verkligt engagerade kanske inte uppgår till mer än någon promille, men i medierna kan man ibland rentav få intrycket av att ideologin omfamnas av en majoritet av Sveriges befolkning.

Det är dock inte vänstern som är Patrik Lundbergs måltavla, utan det där partiet som aldrig verkar fördömas tillräckligt:

"Identitetspolitiken är SD:s ryggmärg. Partiet vill styra landet utifrån idén om en gemensam svensk identitet."

Till att börja med har detta ingenting med det som kallas för identitetspolitik att göra, även om han själv här vill bredda begreppet till oigenkännlighet. Framför allt är det dock svårt att se vad som egentligen skulle vara uppseendeväckande eller förargligt med tal om en nationell identitet. De flesta länder söker efter någonting som kan förena befolkningen, vilket ibland kan vara svårt om landgränserna är godtyckliga och landet omfattar en mängd olika religiösa, kulturella eller lingvistiska grupper. I Sveriges fall är däremot den nationella identiteten inte särskilt konstlad, då vi historiskt sett har bestått av ett folk med ett språk, som dessutom har delat ett antal andra mönster som vi kan sammanfatta som kultur. Vårt mediala och politiska etablissemangs konstanta försök att förneka och förstöra dessa band är just vad som måste bekämpas.

En nationell identitet är en styrka, eftersom den skapar sammanhållning, vilket bland annat gynnar villigheten att betala skatt och arbeta för en gemensam välfärd. Patrik Lundberg försöker att ge exempel på SD:s identitetspolitik, men dessa motsäger snarare hans tes och hans argumentation blir därför mycket förvirrad:

"Senast: Jimmie Åkessons vårtal på Långholmen. Efteråt säger han till TT att splittringen i Sverige handlar om 'huruvida du sköter dig eller inte och om du vill vara en del av det svenska samhället'."

Det är ju snarare motsatsen till identitetspolitik, eftersom uttalandet fokuserar på människors gärningar snarare än deras egenskaper. Vi får också veta:

"I partiets principprogram är identiteten central, den nämns på alla punkt­er. För att bli medlem av den svenska nationen måste du antingen födas in i den, eller aktivt välja att uppgå i den."

Det låter i och för sig rimligt, men framför allt är inte heller ovanstående rader något lysande exempel på identitetspolitik, då de inte har någonting med ras, kön, sexuell läggning eller funktionalitet att göra. Jag tycker absolut att den som vill bli svensk medborgare ska anpassa sig till de här rådande normerna och göra allt för att lära sig landets språk så väl som möjligt. En person som insisterar på att bära islamisk klädsel, hälsa på ett visst sätt, och överhuvudtaget strävar efter att återskapa hemlandet in i minsta detalj, har inte i detta land att göra. Huruvida nya medborgare ska assimileras, integreras eller bli delar av någon "mångkultur", blir för mig också irrelevant, eftersom jag inte vill se någon asylinvandring överhuvudtaget.

Patrik Lundberg ger oss ytterligare ett märkligt exempel och hans resonemang spårar ur ytterligare ett steg:

"Även infödda svenskar kan kastas ut ur gemenskapen. Partiet menar att: '… man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.' Det finns ett annat ord för det: Åsiktsdiktatur."

Vad Patrik Lundberg genom sina exempel främst lyckas visa är att SD inte bedriver någon identitetspolitik, framför allt inte baserad på ras. Vad han också helt tycks missa är att det är just dessa skrivningar, som han försöker framställa som ett fokus på identitet, som får många mer rasideologiska nationalister att kritisera partiet, där till exempel uttrycket "öppen svenskhet" hånas. Den flitige läsaren vet för övrigt att jag själv inte grundar mitt motstånd mot massinvandringen på någon form av rasideologi. Jag menar dock att kultur och normer definitivt påverkar ett land, en hållning som mångkulturalisterna försöker fördöma genom uppfinnandet av det idiotiska begreppet "kulturrasism".

Ovanstående rader om lojalitet citeras ofta, men inte heller jag vet exakt vad som åsyftades när de skrevs. Jag tror emellertid inte att en åsikt som går emot partiets skulle vara tillräckligt för att en person ska förpassas från den svenska nationen, vilket SD:s fiender alltid vill antyda. Vi kan däremot föreställa oss den pursvenske konvertiten som ansluter sig till islamistiska grupper, en situation där individen definitivt har förpassat sig själv från den svenska nationen.

Nej, en strävan efter sammanhållning baserad på en gemensam identitet har ingenting med vänsterns identitetspolitik att göra, särskilt inte eftersom den sistnämnda syftar till att splittra och ställa grupper mot varandra, utan kan bli en positiv kraft för att en dag återskapa detta land.




onsdag 18 maj 2016

När Göran Greider blev rasist


Idag medverkade den gamle marxisten Göran Greider i Expressens podd "60 minuter". Som namnet antyder är samtalet närmare en timme långt, men jag fastnade för några minuter som förstås berör asylinvandringen. Jag tycker att det han berättar är intressant ur flera aspekter, inte minst det faktum att de flesta möjliga lärdomar tycks ha gått honom förbi.








I den då rådande situationen ville Göran Greider alltså se en "tredje linje", som trots allt innebar någon form av begränsning. Han vill fortfarande se vad som i min mening är enorma volymer, men med tanke på hur många vänstermänniskor som i debatten endast poserar och för enkelhetens skull protesterar mot alla skärpningar, innebär detta ett förhållandevis omdömesgillt ställningstagande. Självklart blir han då reflexmässigt kallad rasist, eftersom detta ord har förlorat all innebörd och Sverige har format en hel generation som tror att begreppet handlar om invandringspolitik, där alla som inte förespråkar fri invandring per definition är just rasister.

Av denna historia hade han kunnat få nya insikter, men hans erfarenheter verkar inte alls ha bidragit till en större förståelse för problemen med det svenska debattklimatet. Trots att han själv kallades "rasist", har han sedan inga som helst problem med att lika slentrianmässigt använda samma beteckning för Sverigedemokraterna. Paradoxalt nog var en av anledningarna till att han ville skärpa invandringspolitiken att det skulle förhindra ytterligare tillväxt för Sverigedemokraterna, som vänstern vill bekämpa just för att partiet vill skärpa invandringspolitiken. Demoniseringen av SD har gått så långt att namnet i sig skapar motstånd, vilket gör att det har blivit mer eller mindre oväsentligt vilken politik partiet faktiskt driver eller vilka förslag som läggs. Vi ser ju också hur Moderaterna kopierar förslag efter förslag från SD, men ändå uppvisar, åtminstone officiellt, en enorm beröringsskräck inför detta parti.

Göran Greider menar att många håller med honom, men inte vågar stå för det utåt, en situation som endast är alltför välbekant för varje invandringskritiker. Hur begränsad Greider är av sin position inom vänstern framgår dock av att han ändå inte vill tala om någon åsiktskorridor, vilket vi kan anta endast beror på att det främst är liberala skribenter som har tagit till sig begreppet. Även vi dissidenter förstås, men vi räknas ju aldrig riktigt i de lite finare människornas salonger. Han tycker rentav att i den mån en sådan korridor har funnits, har den varit av godo eftersom det har skadat Sverigedemokraterna. En föga principiell eller ens intellektuell hållning.

Göran Greider har förvisso insett att de konventioner som alltid åberopas är skapade i en annan tid och inte är anpassade för en veritabel folkvandring från fattigare länder, men han blundar för denna folkvandrings konsekvenser. Likt många vänstermänniskor ser han endast de omedelbara praktiska problemen med en årlig invandring av 163 000 personer, och följande uttalande är egentligen häpnadsväckande:

"Vad man än har för praktiskt ställningstagande nu, så måste man ha på sikt den här hållningen att Sverige bör i all evighet ta emot så många flyktingar vi bara kan. Det finns ingen väg förbi det." 

Det finns en självklar väg förbi det, nämligen att ta emot så få asylinvandrare vi bara kan. Göran Greider må se sig själv som en intellektuell, men hans perspektiv är ofta förvånansvärt begränsade. Vi får nog fortsätta att se honom som en relik från svunna tider, oförmögen att förstå samtiden fullt ut och än mindre kapabel att begrunda framtiden.