onsdag 1 oktober 2014

Marine Le Pen i 4 vérités




I förrgår gästade Marine Le Pen intervjuprogrammet "4 vérités", där man bland annat tog upp Front Nationals erövrande av två mandat i Senaten, vilket jag skrev mer om här.

RBM - Rassemblement Bleu Marine ("Marin/e/blå samling") är en koalition av FN och andra patriotiska partier, skapad 2012.

President Hollandes förslag om en territoriell reform ska slå ihop de nuvarande 22 regionerna till 13 territorier, med syftet att förenkla administrationen. I denna intervju framhåller Marine Le Pen frånvaron av effektivisering och minskad byråkrati, men ett annat skäl till partiets motstånd, som hon ofta har framfört, är att denna strävan är ett steg mot ett regionernas Europa, och alltså ett slag mot nationalstaten, med Tysklands delstater som förebild.




Nicolas Sarkozy (UMP) var president 2007-2012, innan han förlorade mot socialisten François Hollande. Sedan denna förlust har han successivt tagit sig tillbaka till rampljuset och meddelade för två veckor sedan sin avsikt att kandidera till partiledarposten i UMP och därmed också bli partiets presidentkandidat 2017.

(Större och bättre bild uppnås genom ett klick på Youtube-knappen)







Riksdagens talmän




När den nya riksdagens talmän skulle väljas, blev det som bekant lite mer lekstuga än vanligt. Den största skulden för det faller naturligtvis på Vänsterpartiet, som uppenbarligen fortfarande har svårt för demokratiska spelregler. Partiet såg till att det blev en meningslös sluten omröstning kring Björn Söder, och Rossana Dinamarca tog barnsligheterna ett steg längre genom sin ökända t-shirt.

Medierna har sedan Björn Söders namn föreslogs badat i lögner och infantila attacker mot hans person. Många vänstermänniskor satt och låtsades vara förfärade över att någon som sprang med järnrör nu skulle bli talman, trots att han inte ens förekom i den filmsnutt de ältar. Man har också plockat fram en bild på Söder från 1998, som sägs visa hur han "kramar nazister". I själva verket träffar Björn Söder där Franz Schönhuber, som var partiledare för det tyska partiet Republikanerna, men medierna väljer förstås att lyfta fram att Schönhuber, född 1923, var medlem i NSDAP och stred i Waffen-SS. Denna bakgrund hade miljoner tyskar av hans generation, och det var inte heller därför den 22-årige Söder träffade honom.

Som sagt, etablissemanget har ägnat all sin energi åt just Björn Söder, vilket blev smärtsamt tydligt under den långa omröstningen, där röst efter röst lästes upp med antingen hans namn, eller "blank". Denna uppläsning blev en sorts komisk markering av vad väljarna har att välja mellan; antingen SD som man vet var de står, eller något annat parti, som kan samarbeta med nästan vem som helst och kompromissa om vad som helst.

Kommunisten Petter Larsson på Aftonbladet Kultur har dock invändningar även mot de övriga talmännen, förutom förstås den tredje vice från Miljöpartiet. Under rubriken "Papegojan, höken och homofoben" underkänns alla tre, då de brister i Larssons egna krav på renlärighet:

"En krigshök, en kall asylbyråkrat och en homofob rasistpartist. Så ser den nya talmanskåren ut. Plus en malplacerad miljöpartist."

"Höken" är Urban Ahlin (s):

"Till Urban Ahlins politiska gärning hör att försvara kriget i Afghanistan till sista blodsdroppen, antyda fortsatt vapensamarbete med Saudiarabien och att skvallra om svensk politik på amerikanska ambassaden."

"Papegojan" är Tobias Billström (m):

"Som vice talman tar den hjärtlösa migrationspolitikens ansikte plats. När Reinfeldt pratat vackert om den brinnande världen, har Tobias Billström stått för realpolitisk iskyla. I det längsta förhalade han vård åt papperslösa, ströp anhöriginvandring och kommenterade Ganna-fallet med att vi inte har råd att ge sjuka gamlingar uppehållstillstånd eftersom de inte arbetar."

Vem "homofoben" är förstår vi utan något citat. Så kommer vi då till den tredje vice talmannen, som Larsson sannolikt anser vara "malplacerad", eftersom hon är för fin för att sitta med ovan nämnda personer, vilket förstärks mot slutet:

"Det är ingen avundsvärd sits Esabelle Dingizian (MP) får med den trojkan."

Till saken hör att Petter Larsson sannolikt inte har någon aning om vad Dingizian står för, utan nöjer sig med att hon är utlandsfödd och kvinna, vilket trumfar alla andra eventuella krav. Det är nämligen få som har hört hennes namn innan, trots att hon har suttit i riksdagen sedan 2006. Denna anonymitet kan bero på att hon endast deltog i två riksdagsdebatter under det senaste året. Under hela riksdagsåret 2010-2011 var hon inte uppe i talarstolen en enda gång. Expressens Eric Erfors ska ha en eloge för att han faktiskt lyfter fram detta och tillägger:

"Känns det inte lite surrealistiskt att riksdagen har begåvats med en talman som uppenbarligen ogillar debatter?"

Övriga medier tycker helt enkelt att det är fantastiskt att en utlandsfödd kvinna sitter där, vilket troligen även var Miljöpartiets motiv. K-G Bergström, som ändå ska vara en erfaren och tung analytiker, tillhörde de lyriska:

Hennes kön och etnicitet är alltså så imponerande i sig att några funderingar kring hennes politiska gärning inte behövs. Det om något är diskriminerande. Även de övriga talmännen bedöms enbart efter kön:


Sandlådan fortsätter i det infantila offentliga Sverige.






Ett par sanna rader i Expressen!




I Expressen, av alla etablerade medier, bjuder Ledarredaktionen idag på några kommentarer kring Socialdemokraternas och Miljöpartiets kohandel. Något förvånande dyker nedanstående rader upp i inlägget:

"I ett läge där Sverige tar emot överlägset flest asylsökande per capita i hela västvärlden - är det då rimligt att vi samtidigt gör allt för att de migranter som inte har funnits ha några asylskäl också ska få stanna i Sverige? Nu signalerar S och MP att de vill ta ytterligare steg i den riktningen."

Nej, det är sannerligen inte rimligt att ge personer som uppehåller sig här illegalt fri sjukvård och skolgång, samt dessutom bevilja dessa "amnesti". Det innebär i praktiken att den formellt reglerade invandringen sätts ur spel, även om redan den legala asyl- och anhöriginvandringen är bortom alla rimliga och hanterbara proportioner.

Att det skulle bli så här är föga förvånande, och det förutspådde jag redan före valet. Miljöpartiet har fått vika sig i fråga efter fråga, men de skulle aldrig gå med på begränsningar i invandringsflödet. Följaktligen ser Socialdemokraterna till att driva igenom allt från Förbifart Stockholm till investeringar i stridsflygplan, men tycker att man då åtminstone kan släppa den stora ödesfrågan. Ledarartikeln fortsätter:

"Det finns en risk att kompromisserna mellan S och MP får karaktären "det sämsta av två världar". I stället för att plocka fram det bästa ur respektive parti triumferar deras mindre smickrande sidor.
Socialdemokraterna försvarar sitt traditionella betongtänk medan Miljöpartiet får fri lejd för sin bekymmerslösa idealism."

Vi ska nu inte tro att medierna plötsligt har börjat bli kritiska mot massinvandringen. Expressens ledarredaktion är sannolikt skeptiska till legalisering av illegal invandring för att de istället vill se en enorm "fungerande" reglerad invandring. Behovet av alternativa medier och SD i riksdagen är större än någonsin.

Expressen





Dagens citat: Statsvetaren Marja Lemne


"Detta bekräftar det som jag befarat, att genom olika taktiska grepp för att isolera Sverigedemokraterna kan man skjuta sig själv i foten och framkalla sympati för dem."




Marja Lamne, som kallar sig statsvetare, försöker förklara varför 48% av väljarna vill att övriga partier samarbetar med SD i frågor där man har liknande uppfattningar. Analysen, att det skulle bero på sympati på grund av isolering, är något märklig. Långt troligare är att dessa väljare helt enkelt inte förstår varför man inte ska söka samarbeten vid gemensamma hållningar, särskilt som man med dagens parlamentariska bild försöker finna stöd lite här och var över de tidigare blockgränserna.

Mest positiva till samarbete, 53%, är moderaternas väljare. Det är inte heller särskilt förvånande, då Alliansen faktiskt lämnade över regeringsmakten till den splittrade vänstern, enbart för att man insisterade på att inte tala med SD. Ipsos opinionschef David Ahlin säger:

"Det här är en fråga som splittrar väljarkåren. Partiernas hållning att helt isolera Sverigedemokraterna har inget direkt grundmurat stöd bland partiernas väljare."

Helt korrekt, och när det gäller Moderaterna, förefaller linjen enbart vara ett poserande från högsta ledningen och då inte minst Fredrik Reinfeldt, som ständigt såg till att banalisera debatten genom sina infantila påhopp:

"I kärnan av Sverigedemokraterna finns företrädare för ett parti som har en idé – ge sig på invandrare allt de bara kan. Därför ska de isoleras från politiskt inflytande på det sätt vi har gjort nu."

Detta var hans eviga svar om SD; all kritik mot den förda invandringspolitiken, alltså mot bland annat honom själv, var att "ge sig på invandrare" och "skylla på invandrare". Det är naturligtvis rent nonsens, då politiken knappast kan skyllas på den enskilde invandraren, men desto mer på de politiker och medier som hetsar för att bedriva den.

Tyvärr har Ipsos inte vågat ställa frågan om hur väljarna ser på samarbete kring migrationspolitiken, eftersom man tänker sig att partierna här har diametralt olika uppfattningar. Det må så vara, men det gäller inte samtliga väljare. Det skulle vara mycket intressant att se hur stor andel moderater som hellre skulle se SDs invandringspolitik än Miljöpartiets.


Expressen
DN






tisdag 30 september 2014

Expressens "nya" krönikörer




Idag presenterar Expressen stolt två nya krönikörer: muslimerna Diamant Salihu och Bilan Osman. Då de båda har skrivit i Expressen en längre tid, är det oklart på vilket sätt de är nya, men det kanske har någon viktig intern betydelse.

Den som har läst de bådas texter inser direkt att man inte har valt kosovoalbanen Salihu eller somaliskan Osman på grund av deras stilistiska och intellektuella höjder. Varför man lyfter fram dem framgår med önskvärd tydlighet av presentationen.

Bilan Osman ska bland annat ge oss:

Rasism
"Som anställd på Expo går mitt dagliga arbete ut på att bevaka den högerextrema miljön och rasismen. Det är en fråga som ligger mig nära hjärtat av flera skäl. Dels som afrosvensk, muslim och antirasist.

Asylpolitik
"Som barn till två flyktingar har Sveriges asylpolitik präglat mitt liv. Flyktingar som försöker ta sig till en tillvaro utan krig och misär riskerar många gånger livet på vägen hit.

Självklart är det en merit att vara afrosvensk, muslim och "antirasist", samt inte minst att ha kopplingar till Expo. Då spelar kunskaper, insikter eller skrivförmåga mindre roll. I juli tittade vi här på hur hon sågade en bok om somalisk integration, därför att den var "en vit mans koloniala blick". Det ska tilläggas att hon inte bara rasar mot försök till assimilering, utan även all form av integration. På sätt och vis, trots malandet om islam, rasism och afrosvenskar, har nog Bilan integrerats en del själv. Den där slöjan verkar endast åka på vid politiskt poserande, medan den åker av när hon vill vara mer förförisk:




För ett humoristiskt inslag, kan vi titta på Expos film om projektet "Tillsammansskapet", där även Bilan deltar och där nu den där slöjan förstås har åkt på igen. Projektet kommer naturligtvis inte leda någonstans i praktiken, men det ger Expo något att göra, samt lite goodwill i de egna leden och sannolikt mer pengar:





Diamant Salihus presentation är inte lika förutsägbar, men i verkligheten har han mestadels skrivit om SD och rasism. Inför valet deltog han i Expressens kampanjer, som vi såg här. Det var som vanligt infantila och hatiska attacker mot ett av riksdagspartierna, där Salihu i triumf utropar att han är det nya landet:



Jag undrar om jag skulle beredas detta utrymme i en tidning i Kosovo, för att förklara att jag är det nya landet, att Kosovo tillhör alla, håna landets partier, och propagera för en stor serbisk invandring, eller varför inte att Kosovo tar sitt ansvar och fyller på ordentligt med bröder från Somalia.





Idag är det Antje Jackeléns tur


2010


Vi minns scenerna från Storkyrkan 2010, då biskop Eva Brunnes politiserade tal fick de sverigedemokratiska ledamöterna att resa sig upp och lämna lokalen. I medierna blev den officiella sanningen att de blev provocerade av "alla människors lika värde", vilket då visade vilket typ av personer som representerade SD. Det var som vanligt inte riktigt vad som skedde i verkligheten. I själva verket använde Brunne denna plattform för att markera mot Sverigedemokraternas närvaro i kyrkan, genom att hylla de som protesterade mot valresultatet.

Det är inte svårt att föreställa sig hur hennes tankar gick inför detta tal. Tidigare tal har sannolikt varit mer eller mindre innehållslösa, men när nu detta nya parti fanns på plats bland hermelinerna, kände hon ett stort ansvar att göra en markering, troligen med ett nöjt litet fniss: "Det kommer att sitta sverigedemokrater där, och så kommer jag att tala om alla människors lika värde och hylla motdemonstranter". Fniss. Vi kan också tänka oss att det fanns ett tryck från Brunnes omgivning, där förfärade fina människor från kyrkan ställde frågan: "Hur känns det att det kommer att sitta sverigedemokrater där? Hur ska du hantera det? Du måste göra något, Eva!"


Antje Jackelén


Idag är det Antje Jackeléns tur att hålla detta anförande. Hon förefaller vara en intelligent person, men då mycket av hennes energi ägnas åt att närma sig islam på olika sätt, har hon även i de egna leden blivit känd som både "antikrist" och "ärkeimam". Hur kommer en så pass politiserad och värderelativ person att hantera situationen? I dagens SvD intervjuas Jackelén och fokus ligger helt på hur dessa sverigedemokrater ska hanteras. Inte heller hon kan låta bli att göra partipolitik av situationen, vilket säger en hel del om vad Svenska kyrkan har blivit:

"Vi har ett parti, det tredje största, vars åsikter yttrar sig i främlingsfientlighet. Det är ett problem. Fortfarande är det så att man anser att människor som kommer till Sverige måste ge upp sin egen kultur och identitet. Det rimmar dåligt med en kristen människosyn."

"Främlingsfientlighet" och "människosyn" alltså. Dessa ord betyder som bekant ingenting, och vad "kristen människosyn" betyder för Jackelén är också oklart, men hennes verk tyder på att det handlar just om att främja andra kulturer, och då förstås särskilt den muslimska. Det är fascinerande att Sverigedemokraterna har en så annorlunda "människosyn" att det ständigt måste poängteras och bekämpas, medan islams människosyn tydligen är helt problemfri och ska ges så mycket utrymme och tillväxt som möjligt.

Varför hon använder "Gud är större", alltså "Allahu akbar", som valspråk har hon bland annat förklarat med:

"Trots att det ligger sexhundra år emellan finns här en av flera likheter mellan världens två största religiösa sammanslutningar. Det vore fel att utmönstra något ur den egna traditionen för att det kan föra tanken till en annan tradition."

"En annan tradition"

I SvDs artikel dyker nedanstående helt lösryckta mening upp:

"Antje Jackelén, född i forna Västtyskland, växte upp med minnen av Förintelsen nära."

Jag betvivlar starkt att det var ett viktigt inslag under hennes uppväxt, då hon föddes 1955 och man sannolikt talar mer om den i dagens Sverige än vad man gjorde i Tyskland på den tiden. SvD lägger helt enkelt in den meningen för att vi ska dra viktiga paralleller till riksdagens öppnande 2014, en koppling som naturligtvis inte finns i verkligheten.

Angående Eva Brunnes insats, ansluter sig Jackelén till den förljugna beskrivningen:

"Jag kan inte tala för någon annans reaktion. Men visst är det tänkvärt om budskapet att inte göra skillnad på människor blir så provocerande."

Nej, det är provocerande att ett ceremoniellt tillfälle som detta, i en kyrka dessutom, används för att bedriva partipolitik. Det är också provocerande för de sverigedemokrater som sitter där, varav de flesta lever med en hotbild från våldsvänstern, att behöva lyssna på hyllningar till samma grupper. Även Jackelén verkar inställd på att göra särskilda markeringar mot SDs närvaro:

"Hon säger att hon inte vill provocera, ärkebiskop Antje Jackelén. När hon i dag talar till riksdagens ledamöter i samband med riksmötets öppnande kommer hon att utgå från berättelsen om den barmhärtige samariern.

Hennes övertygelse är att texten i sig förmedlar budskapet om att vi inte kan göra skillnad på människor." 

Ständigt denna fördummade debatt kring ödesfrågan. Bibeltexten handlar om en överfallen man, som först ignoreras av en präst, för att därefter tas om hand av denne samarier. Som icke-troende vill jag inte använda Bibeln som utgångspunkt för någon politik, men detta stycke har verkligen ingenting att göra med vilken invandring som är rimlig för dagens Sverige. Man skulle kunna använda samma stycke för att visa på elitens hyckleri, där prästen motsvarar dagens journalist eller politiker, som hyllar mångfalden, men gör allt för att undvika den.

Slutligen får Jackelén frågan om vad SD-ledamöterna kommer att göra under hennes tal:

"Jag tror inte att de gör samma sak två gånger. Det finns ett tryck på Sverigedemokraterna att visa sig värdiga. Jag tror att de också vill göra det."

Det är synd att vi inte kan räkna med samma värdighet från ärkebiskopen. På henne finns troligen snarare ett tryck att markera på samma nivå som Brunne, eller gärna överträffa hånet för fyra år sedan. Jag tyckte att ledamöterna gjorde rätt den gången och att allt tal om skymf mot kyrkan och kungafamiljen är rent nonsens. Om Jackelén också väljer att använda tillfället för politisk propaganda, skulle ledamöterna kunna sitta kvar, eller lämna, för att sedan helt bojkotta evenemanget 2018.







måndag 29 september 2014

Glesbygdsargumentet lyfts fram ännu en gång


Anders Westgårdh


Efter Sverigedemokraternas valframgångar har det varit viktigt att bortförklara dem, samtidigt som demoniseringen av partiet och dumförklaringen av dess väljare oförtrutet fortsätter. Parallellt pågår också en desperat kampanj för att hitta skäl till att fortsätta massinvandringen. Ett av dessa är den idiotiska tanken att avfolkningen av mindre orter på landsbygden kan hejdas genom att istället fylla dessa med människor från Afrika och Mellanöstern.

Idag är det Aftonbladets föga begåvade Anders Westgårdh som plockar upp idén, som vanligt som om det är någonting alldeles nytt som han har kommit fram till själv. Han inleder med det där besöket på zoo, som alltid sker när personer från etablissemanget ska beskriva landsbygden:

"Det händer ibland att jag lämnar min urbana komfortzon med sina välbekanta stadsgator där jag känner mig både hemma och välkommen.
Det händer ibland att jag reser ut på landet.
Och ofta känns det mer exotiskt att passera genom svensk landsbygd än att strosa runt i Queens eller Belleville eller Shoreditch. Mer exotiskt – men också mer ledsamt."

Beskrivningar av hur han "strosar runt i Queens" är inte slumpmässigt inlagda, utan ska förmedla budskapet om att här har vi en världsvan herre, som markant skiljer sig från de fördomsfulla människor som blev kvar när tåget gick på den svenska landsbygden. De som är rädda för det främmande, har dålig mobiltäckning och följaktligen röstar på SD. Om vi skulle missa denna poäng, görs den tydligare:

"Övergivna platser där framtiden flytt sin kos och tagit hopp och stolthet med sig. Igenbommade butiker, nedlagda postkontor, övervuxen järnvägsräls, sprucken asfalt.
Faktum är att 250 av landets 290 kommuner i dag tappar sina unga, som flyttar hemifrån och aldrig kommer tillbaka. Det visar färska siffror från Internationella ­Handelshögskolan i Jönköping.
Lika statistiskt säkerställt är att Sverigedemokraterna är som störst där landet är som trasigast (med undantag för Skåne som ­behåller sin främlingsfientliga särställning)."

Inflyttning till storstäderna, urbanisering, är inget svenskt fenomen och är en helt annan fråga än invandringspolitiken. Det är tämligen uppenbart att dessa skribenter hämtar sina bilder och "analyser" från varandra, snarare än egna tankar och observationer. Där Göran Persson talar om "dålig mobiltäckning" för att beskriva sverigedemokraters hemvist i gyttjan utanför Stockholm, väljer Westgårdh alltså bland annat "sprucken asfalt". Att SD blir näst största parti i exempelvis Borlänge, med 40 000 invånare, har rimligen mer att göra med den somaliska koloniseringen av staden, än någon sprucken asfalt och övervuxen järnvägsräls. Eftersom invandringsfrågan aldrig får användas som förklaring till SDs framgång, måste dessa mediemänniskor hitta andra, om än aldrig så idiotiska, förklaringar.

Westgårdh vill dock framhålla en lösning på både partiets framgång och avfolkningen, och vi har hört den många gånger förut:

"De är trasiga och skadade efter hemska upplevelser och flykt. Men de är handlingskraftiga och djärva. Annars hade dom inte kommit ända hit.
Tänk en ny flykting­politik där dessa människor ges möjligheten att starta om sina liv som delaktiga i uppbyggnaden av den svenska landsbygden. Där de blir välkomnade i stället för hatade.
På köpet skulle vi skicka ut SD på den sista färden."

Det var en synnerligen generaliserande beskrivning av 80 000 personer per år. Det stora problemet med glesbygdsargumentet, är att det inte stämmer med verkligheten eller går ihop rent logiskt. Just mindre orter på landsbygden är var många flyktingar först hamnar, men även de har en tendens att söka sig till de större städerna, antingen för arbetstillfällen eller för att komma närmare landsmän och släktingar. Om det är svårt för en svensk att finna arbete i den döende bruksorten, blir det inte nödvändigtvis lättare för någon från Somalia eller Syrien.


Gert Gelotte

För en vecka sedan publicerade GPs evigt politiskt korrekte Gert Gelotte en närmast identisk krönika med rubriken "Problemet är utvandringen". Som besök på zoo utgår han från Överkalix:

"Men det är inte valresultatet i Överkalix jag fortfarande funderar över utan en kort intervju med en äldre kvinna. I programmet berättar hon att hon tänker rösta på Sverigedemokraterna. På reporterns fråga varför svarar hon ”allt” och tillägger:

– Stoppa invandringen, som är i onödan.

Det är ett märkligt motiv i en kommun som mer än allt annat behöver fler människor och nya idéer. Men den äldre kvinnan är inte ensam om sina åsikter. I riksdagsvalet röstar 12,9 procent av väljarna i Överkalix på SD. Det är exakt samma andel som Sverigedemokraterna fick i hela Sverige."

Fler människor och "nya idéer" alltså, vilket är en omskrivning för vad mer välartikulerade personer uttrycker som att "mångfald skapar dynamik". Som vanligt handlar inte kritik mot invandringspolitiken om kritik mot invandringspolitiken, utan "behov av någon att skylla på":

"Vårt behov av någon att skylla på är den jordmån vari Sverigedemokraterna växer. Rötter i nynazism och ett rasistiskt principprogram bryr sig partiets väljare inte om. Politiker kan vädja om medmänsklighet och påminna om vart främlingsfientlighet leder, men måste också göra det politiker kan. Öppna arbetsmarknaden, så att även människor med låg utbildning och dåliga kunskaper i svenska får plats."

Visst kan vi försöka vrida tillbaka utveckling och produktivitet för att skapa en arbetsmarknad för personer med låg utbildning och bristfällig svenska, exempelvis genom att förbjuda grävmaskiner eller skapa en halv miljon beredskapsjobb. Eller så kanske vi inte ska fylla på med över 100 000 nya varje år?

Som sagt, urbanisering är en helt annan fråga, där man kan diskutera huruvida det är ett problem och vad man i så fall ska göra för att vända utvecklingen. Att landsbygdens invånare ska ersättas med människor från Afrika och Mellanöstern är ett helt groteskt scenario, som inte bara är orealistiskt, utan framför allt innebär en utrotning av det svenska folket. Skulle Gert Gelotte själv lämna sitt helvita isolat i Eriksberg i Göteborg för att flytta till en muslimsk by i Jämtland?






söndag 28 september 2014

Front National tar sina första platser i Senaten


Palais du Luxembourg, säte för Frankrikes senat

Idag erövrade Front National sina första två mandat i Frankrikes parlamentariska överhus, Senaten. Då franska val inte är proportionella, utan sker i majoritetsval i två omgångar, missgynnas partiet ständigt i allt från kommunalval till val till Nationalförsamlingen. Undantaget är Europavalet, som är proportionellt och där Front National följaktligen blev största parti och erhöll 24,9%.

Senatorerna väljs inte i direkta val, utan av ett elektorskollegium i varje departement, sammansatt av parlamentsledamöter, regionråd och kommunalråd. Front Nationals inträde i Senaten är alltså ett resultat av valframgångarna i kommunalvalen i mars.


De nya FN-senatorerna David Rachline och Stéphane Ravier
representerar varsitt departement i sydöstra delen av landet;
 Var och 
Bouches-du-Rhône.

Nyvalde senatorn Stéphane Ravier, för närvarande borgmästare för Marseilles 7e sektor, kommenterar:

"Vi har blivit hörda. 120 extra röster, det är en fantastisk framgång. Det visar att efter att ha övertygat Frankrikes folk, håller vi nu på att övertyga dess representanter. Nu finns det bara en dörr kvar att öppna, den till Elysée-palatset, och det är vad vi kommer att göra 2017."

De 120 extra rösterna kommer från folkvalda som inte tillhör Front National.

Florian Phillipot, en av partiets vice-presidenter:

"Det var den sista av republikens församlingar där vi inte fanns. Denna anomali har nu åtgärdats."

Marine Le Pen:

"Det är en stor seger för FN, en fullständigt historisk seger. Det finns inte längre en församling i Frankrike där FN utestängs, ingen församling där man inte ser en enda patriot. Det förebådar mycket goda lokalval framöver, med valen till departement och regioner 2015 i sikte."

Le Figaro





"Nybyggarlandet Sverige" dyker upp igen


Tove Lifvendahl


2011 genomförde Centerpartiet en riksstämma i Åre under parollen "Nybyggarlandet Sverige". Det var också vid denna stämma som Annie Lööf valdes till partiledare och partiet hamnade i ett nyliberalt inferno, där sedermera även förslag om fri invandring, månggifte och avskaffad skolplikt lades fram. I en intervju kommenterade Annie Lööf förslaget:

"Ja, Centerpartiet har varit ett visionärt och modigt parti på den här stämman. Stämmans tema hade just Nybyggarlandet. För att vi ser att människor som vill komma hit och arbeta, driva företag, men också människor som flyr undan krig och förtryck – ska få komma hit, skapa sitt arbete, starta sitt företag, göra rätt för sig, betala skatt och kunna själv. Jag tror att det är en väldigt viktig, liberal och öppenhetlig ingång som jag som frihetlig centerpartist gärna vill anta." 

Som vanligt grundades alltså dessa liberala tankar på drömmar, högtravande principer och rent önsketänkande. Att kalla Sverige för ett nybyggarland är naturligtvis ett enormt hån mot de svenskar som lever och bor här, samt de tidigare generationer som har byggt upp landet. De fick här höra att Sverige var ödemark, redo att tas i besittning av nya folk från Afrika och Mellanöstern.

I dagens SvD vill moderata Tove Lifvendahl, numera tidningens politiska chefredaktör, återlansera begreppet. Hon inleder med en något generaliserande och verklighetsfrämmande bild:


"Vad är Jimmie Åkesson, Fredrik Reinfeldt, den nyanlända syriska flyktingen, den utflyttade Bollnäsbon i USA, den invandrade chilenaren som sedan utvandrat, den vallonättade skånska ynglingen, den finskfödda norrländska tanten och resten av befolkningen i det här landet överens om? En hel del.

De tycker alla att Sverige är ett, på många sätt, bra land. De skulle, med lite god vilja, kunna enas om några områden där de önskade att Sverige utvecklades bättre. De har alla valt (om än vissa till följd av fruktansvärda omständigheter) att ha en relation till landet; att flytta hit, behålla kontakten eller stanna kvar. Många av dem tänker ”hemma” om Sverige; i singularis, eller som deras första eller andra hem i världen."

Det var en synnerligen naiv och välvillig beskrivning. Fredrik Reinfeldt hyser ingen kärlek till Sverige och känner framför allt ingen lojalitet med landet eller intresse för dess framtid. Att den nyanlände syriske flyktingen kommer till Sverige för att denne tycker att Sverige är "ett bra land", är en sanning med modifikation. Att många gånger fler syrier söker sig till Sverige än till våra grannländer har ingenting med hur vårt land ser ut att göra, men allt med att vi är det enda landet som har fri invandring från Syrien och som glatt delar ut permanenta uppehållstillstånd. Vid det här laget är detta välkänt och intervjuade flyktingar i exempelvis Egypten uppger att det är just Sverige som är slutmålet. Att de tänker "hemma" om Sverige är självklart en stor lögn. Det gör nämligen inte ens alla som har varit här i många år, vilket bland annat mängden av parabolantenner vittnar om.

Ytterligare ett fint och verklighetsfrämmande stycke följer:

"De flesta kommer att, i det fall Sverige lyckas ta sig till VM-final i fotboll 2018, heja på samma lag – det som i dag leds av en lagkapten som är född i Sverige, talar med skånsk dialekt, och har föräldrar från två andra länder."

Även Tove Lifvendahl tycker alltså att "Zlatan-argumentet" är ett av de starkare för att fortsätta massinvandringen. I verkligheten hejar de flesta med utländsk bakgrund på hemlandet vid fotbollsmatcher, något som tog sig extrema och våldsamma former i Frankrike i år.

Algeriska nybyggare och deras ättlingar går
bärsärkagång i Paris efter att Algeriet vunnit
en match i fotbolls-VM.


Det blir sedan dags för Lifvendahl att hylla Centerpartiets slogan:

"Det bästa försök som gjorts de senare åren till en politisk idébild som är mer än en snitsig slogan, signeras emellertid Centerpartiet, som 2011 lanserade Nybyggarlandet. Det är hittills den politiska metafor med bäst potential att utgöra den gemensamma berättelsen framåt – i en föränderlig tillvaro där teknisk utveckling, migration och konkurrens om arbetskraften kommer att vara realiteter, samtidigt som landet behöver kunna hålla ihop och känna gemenskap."

Uppenbarligen känner hon inte själv att den senare delen står i direkt konflikt med Sveriges enorma flykting- och anhöriginvandring. En så betydande tillströmning från de mest avlägsna kulturerna kan omöjligen leda till att landet håller ihop och känner gemenskap, särskilt inte som strömmen domineras av muslimer.

Efter att Zlatan har prickats av, blir det sedan dags för referensen till Karl-Oskar och Kristina:

"Pristagarna förkroppsligar Mobergs nybyggare; djärva, handlingskraftiga, kreativa och hårt arbetande. Här finns en stolt tradition att haka tag i, som kan omfatta både ”gamla” och ”nya” svenskar.


Nybyggarna i Sverige är inte sällan direkta spegelbilder till de många svenskar som på flykt undan fattigdom och förföljelse, anlände till nytt land i lika eländigt skick som de krigsflyktingar som nu når Sveriges gräns. Det förhindrade inte att de genom eget hårt arbete och ansvar, kom att bidra stort till det land som välkomnade dem." 

Nej, "nybyggarna" i Sverige är inte "direkta spegelbilder" av 1800-talets utvandrare. Det är egentligen fantastiskt att man fortfarande ska behöva påpeka att européers invandring till 1800-talets USA har mycket lite med muslimsk invandring till Europa 2014 att göra. Istället för att smutsa ned Vilhelm Moberg med sitt eget nonsens, bör Tove Lifvendahl begrunda följande rader från denne författare:



”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss. 

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.


Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.”





Peter Hjörne "analyserar" SD med sedvanlig arrogans


Peter Hjörne


Av någon anledning innehåller dagens Göteborgs-Posten  ett antal sidor om SD, som vanligt med funderingar kring hur goda människor ska hantera partiets framgångar, samt ett litet besök på landsbygden, för att illustrera hur SD attraherar människor som har blivit kvar när tåget har gått.

På ledarsidan bjuder ägaren Peter Hjörne på formulär 1C, där det gäller att predika för en nyansering av debatten, för att sedan i var och varannan mening använda precis de epitet och bortförklaringar som vi är vana vid. Ingressen lyder:

"Vi behöver en diskussion utan tillmälen, hätskhet, falsett och nedlåtenhet."

Direkt därefter börjar sedan de små försåtliga orden smyga sig in:

"Sverigedemokraterna var valets enda egentliga vinnare och är nu tredje största parti. Och de var vinnare förra valet, förra igen och valet innan. Dessförinnan fanns de knappt.  Och risken är stor att herr Åkesson och hans parti fortsätter sin politiska framgångssaga i landet som trodde att det var immunt mot främlingsfientlighet och populistiska missnöjespartier på högerkanten. Vi pekade finger och slog oss för bröstet när länder som Norge, Danmark, Österrike och Frankrike och brottades med sina missnöjespartier. Nu måste vi konstatera att vi inte är det goda landet annorlunda. Sverige är nu bara ett av många europeiska länder med starka nationalistiska och främlingsfientliga partier." 

Användandet av ordet "risk" visar att Hjörne, som så många andra, ser SDs framgångar som en slump eller naturkatastrof, snarare än hundratusentals människors faktiska val. När sedan "främlingsfientlighet", "populistiska", "missnöjespartier" och "högerkanten" dyker upp, är den där diskussionen "utan tillmälen och nedlåtenhet" som bortblåst. 

Att det enda partiet som ifrågasätter rimligheten i att Sverige varje vecka tar emot 1500-2000 asylsökande får ett allt starkare stöd är knappast förvånande och handlar inte om huruvida ett land är "immunt mot främlingsfientlighet" eller inte. Det är snarare chockerande att inte mer än 13% motsätter sig det skenande förfallet.

Peter Hjörne använder sedan en idrottsmetafor för att beskriva den match som etablissemanget nu känner att de spelar:

"Faktum är, vilket alltfler tycks inse: Vi ligger under i halvlek och vi måste ändra taktik för att vinna matchen. Till att börja med måste vi sansat och utan övertoner analysera varför 800 000 människor lagt sin röst på ett parti med högerextrema rötter och en främlingsfientlig politik. Som Mona Sahlin sa: ”lyssna på SD:s väljare, inte på dess företrädare”!"

Återigen denna eviga nedlåtenhet och arrogans. Om ni på allvar lyssnade på SDs väljare skulle ni troligen finna att de i stort sett har samma åsikter som partiets företrädare. Så länge ni fortsätter med att internt "analysera" och använda ord som "högerextrem" och "främlingsfientlig" på ett närmast tvångsmässigt sätt, lär ni inte "vinna matchen". Det går inte att låtsas lyssna och samtidigt bedriva en rakt motsatt politik. Vad Mona Sahlin sannolikt menar, är det vanliga vänstermantrat att SD-väljarna egentligen är oroade över ekonomiska klyftor och att om man bara, helst med socialdemokratisk politik, lyfter dessa, så går det bra att köra vidare med massinvandring, eftersom det ju bara inte kan finnas särskilt många människor som motsätter sig den.

Även Peter Hjörne, som ska vara någon form av liberal, faller för detta debila önsketänkande:

"Det finns en hård kärna av rasister, som beräknats till runt tre procent. De andra är personer som är kritiska till invandringen och eller vårt sätt att integrera invandrare. Där finns de som är generellt missnöjda med sakernas tillstånd, som hamnat i periferin i Alliansens Sverige, som saknar det Sverige som en gång var och tycker att ingen talar för dem. Och slutligen finns de som bara vill göra fula fingret åt makten. Det är de rödgrönas och allianspartiernas ansvar att fånga upp många av dessa väljare och få dem att vända tillbaka från de främlingsfientliga Sverigedemokraterna."

Till att börja med var det ju intressant att höra att 97% av partiets sympatisörer inte är rasister. Klarar Socialdemokraterna eller Moderaterna att komma upp i den siffran? Jag skulle gissa att en mycket stor andel av SDs väljare tillhör gruppen som är kritiska till invandringen och som förstår att dagens volymer inte kan hanteras av någon integrationspolitik. Hur sedan de rödgröna och Alliansen ska fånga upp väljare som "hamnat i periferin i Alliansens Sverige", eller vill ge fingret åt makten, är oklart då de utgör denna makt. De flesta sverigedemokratiska väljare har nog, till Hjörnes förtret, tänkt igenom sitt partival lite djupare än så.


Peter Hjörne skulle personligen kunna göra en liten
insats för integrationen, då hans bostad ser ut att ha
plats för ett antal syriska familjer. Det skulle också skapa
mer mångfald för hans helsvenska grannar.


Även avslutningen undviker den stora frågan:

"Sverige är det land i Europa som tar emot flest invandrare. Det skall vi vara stolta över. Men sedan vi bestämt oss för invandringen måste vi också klara den andra delen: hur vi skall integrera dem som kommer till vårt land med respekt för dem och för våra egna grundläggande värden. Det har vi inte lyckats med. Därför måste vi föra en i verklig mening öppen och tolerant diskussion om hur vi skall ”klara invandringen”- en diskussion utan tillmälen, hätskhet, falsett och nedlåtenhet."

Vi behöver inte alls vara stolta över det, då det fortfarande är fullständigt obegripligt varför det är ett självändamål att få in så stora volymer som möjligt. Peter Hjörnes lilla utvikning kring integration är inte det minsta originell och jag får återigen upprepa mig. Så länge som ni direkt slår fast att invandringen ska fortsätta som förut, är den där frågan om integration, den enda ni tillåter er, helt irrelevant. Istället för er tillåtna diskussion om hur "vi ska klara invandringen", skulle jag mycket hellre höra er berätta om varför inflödet måste fortsätta och vilka fördelar det har för Sverige, gärna utan innehållslösa fraser om att "mångfald skapar dynamik", pizza eller Zlatan.





Dagens citat: Kassem Hamadé


"Jag skulle inte bli förvånad om jag en dag vaknar till nyheten att en grupp svenska jihadister stormat Saluhallen på Östermalm och håller hundratals gisslan."


Kassem Hamadé i Tripoli


Expressens reporter Kassem Hamadé kommenterar de svenska medborgare som har rest till Syrien som jihadister. Enligt dem själva handlar det om ett femtiotal från Stockholmstrakten och 200 från Göteborg, som alltså har blivit Sveriges "Jihad City", likt Haag i Nederländerna. Någonting verkar också ha hänt med göteborgarnas mentalitet sedan Alberts och Herberts tid:

" 'Det är guds vilja att göra hela världen islamisk. De som inte blir muslimer via dialog tvingas till islam med hjälp av svärd', säger en ung göteborgare till mig."

Grundproblemet är naturligtvis inte att de reser till Syrien, utan att de eller deras föräldrar en gång blivit insläppta i Sverige. Samtidigt fortsätter det enorma inflödet av muslimer till Sverige, som om det vore helt självklart och oundvikligt. Det är också värt att betänka att många av dessa kommer direkt från exempelvis Syrien, utan att vi har någon aning om vilka de är. För närvarande kommer nästan 1000 syrier i veckan till Sverige, varav många säkert är fredliga offer för konflikten, men där det också rimligen ingår ett antal islamister, jihadister och vanliga kriminella. Följderna av de senaste årens extrema invandringspolitik kan vi ännu inte överblicka.







lördag 27 september 2014

Lärarnas patetiska inlägg visar någonting viktigare


Göran Brante och Maria Wiberg


I ett märkligt debattinlägg i SvD, med rubriken "Svårt för SDare att jobba i skolan", menar två personer inom den pedagogiska världen att en sverigedemokrats partival omöjliggör en roll i skolan. Eftersom de hänvisar till läroplaner, avslöjar de istället någonting viktigare, bortom den patetiska attacken mot partiet.

"Det är härmed tydligt att en anhängare av Sverigedemokraternas politiska ideologi inte kan se mångkulturalism som något positivt utan i stället som något som hotar det svenska samhället. Sverigedemokrater bör därmed stöta på viss problematik om de arbetar inom svensk skola eller läser vid en svensk lärarutbildning."

"I läroplanerna uttrycks till exempel att lärare inte bara ska ”inse de värden som ligger i en kulturell mångfald”, utan att de också ska ”utveckla förståelse för den kulturella mångfalden inom landet”."

Problemet är naturligtvis inte sverigedemokratiska lärare, utan att en sådan ideologisk styrning skrivs in i läroplanerna. Mångkulturalismen är inte någon svävande fin värdegrund, som "allas lika värde", utan en rent politisk målsättning. Det är minst sagt anmärkningsvärt att dessa pedagoger inte själva förstår var problemet ligger och att de omedvetet lyfter fram det verkligt absurda.

Under min egen skolgång hade jag nästan uteslutande kommunistiska lärare, där vi på lektionstid bjöds på "nyanseringar" av Sovjetunionen och Östeuropa, samt eviga tirader om Nicaragua (USAs stöd av Contras) och Chile (Pinochet). Då ska vi inte ens tala om vilken skuld vi skulle känna över Afrika och allra mest Sydafrika. Detta var så vitt jag vet dock inte inskrivet i läroplanen, utan något vi fick ta del av iallafall, alldeles utan att några upprörda debattinlägg skrevs.

Det är också intressant att det som vanligt är just sverigedemokrater som ska särskiljas och att deras värdegrund är så enormt annorlunda att de inte ens kan vara på en skola. Observera att Göran Brante och Maria Wiberg aldrig någonsin skulle ifrågasätta huruvida en muslim kan arbeta i skolan, trots att dennes ideologi går emot det mesta som faller under "allas lika värde".

Artikeln lyfter fram fler inslag i dessa läroplaner, som för varje sunt tänkande människa torde te sig absurda:

"Det vill säga sverigedemokraten ska förespråka kulturell mångfald. Den svenska förskolans läroplan uttrycker det positiva med mångfald än tydligare genom att slå fast att ”barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd i att utveckla en flerkulturell tillhörighet”.

Det uttrycks också i läroplanerna att ”alla som verkar i skolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dem” (vår kursivering). Med betoning på alla så innebär det att inte bara varje lärare, utan även att skolkökspersonal, städpersonal, vaktmästare och skolans administrativa personal ska hävda de värden som uttrycks i läroplanen. Därmed ska all skolpersonal bemöta främlingsfientlighet, se positivt på kulturell mångfald och arbeta för att utveckla förståelse för densamma."

Varför ska en lärare förespråka kulturell mångfald, eller ge "stöd i att utveckla en flerkulturell tillhörighet"? Det börjar nog bli dags för skolmyndigheterna att ta en ny titt på exempelvis PISA-resultaten och fråga sig om läroplanerna inte helt bör fokusera på ämneskunskap.

Den konspiratoriskt lagde misstänker nu kanske att Brante och Wiberg i själva verket vill lyfta fram läroplanernas absurditeter, men väljer en säkrare och omständligare väg dit. Det är emellertid inte särskilt troligt, då de här och var i texten är noga med att fastslå att SD är ett främlingsfientligt parti. Komiskt nog försöker de bevisa detta genom att stödja sig på just etablissemangets uttalanden. Därigenom visar de inte så mycket SDs förfärlighet, utan bekräftar istället just den demokratur vi alltid kritiserar:

"Formuleringen är en av grunderna till att Sverigedemokraterna i de flesta sammanhang kallas för ett främlingsfientligt parti, samt varför det fastslagits i Granskningsnämnden för radio och tv att man kan kalla dem för främlingsfientliga."

Nej, det har ingenting att göra med den strof ur partiprogrammet som citeras, utan på att vi har ett politiskt och medialt etablissemang som har ett behov av dessa epitet i sina brännmärkningar. Granskningsnämnden är som bekant ett skämt, då den utgörs av samma journalistkår som ska kunna fällas.

Pedagogernas imbecilla bevisföring fortsätter:

"Sverigedemokraterna anser själva inte att deras politiska vision är främlingsfientlig, och det kan diskuteras om alla som röstar på partiet är främlingsfientliga. Vi kan konstatera att samtliga övriga riksdagspartier betecknar Sverigedemokraterna som främlingsfientliga, och att svenska medier oftast uttrycker detsamma."

Avslutningen blir som förväntat särskilt patetisk:

"Det är frågor som blir allt mer relevanta med hänsyn till att främlingsfientlighet normaliseras allt mer. Vad är skolans uppgift i relation till denna utveckling? Enligt skolans läroplan är slutsatsen relativt enkel; skolpersonal ska arbeta mot denna utveckling av främlingsfientlighet som vi ser i dag."

Skolan har ingen uppgift i relation till "denna utveckling", vilket den inte skulle ha haft ens om "främlingsfientlighet" var ett ord som betydde något. Skolans uppgift är att ge eleverna kunskaper som de sedan behöver i livet och på arbetsmarknaden. Det är uppenbart att läroplanerna bör ses över ordentligt när skutan vänder, och vi får tacka Brante och Wiberg för att de belyste denna del av demokraturens indoktrinering.





"Nu bryter M löftet om SD"




När det mediala och politiska etablissemanget ska försöka förhålla sig till och attackera Sverigedemokraterna, hamnar de ofta i märkliga motsägelser och rena självmål. Trots att SD ständigt utmålas som "främlingsfientliga" och "rasister", får vi samtidigt ta del av påklistrat upprörda kommentarer om att partiet samarbetar med främlingsfientliga partier i Europa.

Ökände vänsterkrönikören Anders Lindberg hamnar i sitt senaste alster i en liknande situation. Trots att vänstern älskar att utmåla SD som ett högerparti och som ett stödparti till Alliansen, förfäras Lindberg nu av att vissa islossningar från moderat håll verkar ske i kommunerna avseende samarbete med SD.

"Efter valet tog Sverigedemo­kraterna i Sigtuna kontakt med Moderaterna. De lovade att
inte rösta med Västerpartiet och Socialdemokraterna mot att Moderaterna lät dem få plats­er i Sigtunas nämnder och styrelser. Det uppger den lokala tidningen Märsta.nu.
Till Dagens Nyheter försöker Moderaternas oppositionsråd Olov Holst förklara sig med att han inte tycker det är rätt att isolera Sverigedemokraterna. Han tycker även att Moderaterna ska börja prata med dem i riksdagen, tvärtemot vad Fredrik Reinfeldt lovat före valet.
[...]
I Norrtälje norr om Stockholm har de rödgröna 27 mandat mot Allians­ens 26. Men Kjell Jansson (M) har inga planer på att avgå trots att han kommer att vara beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd."

Dessa kommunala samarbeten skulle ha varit helt naturliga, om nu inte medierna och partiledningarna demoniserat SD bortom all logik och politik. Sannolikt är det inga större problem att samarbeta kring sakfrågor, särskilt som många kommunala frågor är av praktisk, snarare än ideologisk natur. När det sedan gäller den förbjudna frågan, som är själva orsaken till varför SD ska isoleras, vet vi att en mängd moderata lokalpolitiker gärna säger nej till Migrationsverket och deras behandling av kommuner som avstjälpningsplatser för en grotesk invandringspolitik.

Sedan bjuder Lindberg faktiskt på en poäng:

"Enligt Dagens Samhälle ser det likadant ut i flera kommuner. Trots att Alliansen är mindre än de rödgröna och faktiskt förlorade valet vill Moderaterna regera vidare och vara beroende av Sverigedemokraternas röster.
Liknande rapporter kommer nu från allt fler kommuner runt om i Sverige.
Inför valet lovade Fredrik Reinfeldt dyrt och heligt att Moderaterna inte kommer att ge Sverigedemokraterna något inflytande. Om de rödgröna partierna blev större än Allians­en skulle den avgå och släppa fram ett nytt styre.
Det finstilta verkar vara att han egentligen inte pratade för varken Alliansen eller Moderaterna utan bara för sig själv, och nu har han avgått."

Utifrån sett får man intrycket att massinvandringens intensifiering mer eller mindre var Fredrik Reinfeldts eget projekt, med litet egentligt stöd bland vanliga medlemmar. Det är självklart lätt för en avgående statsminister, med blicken sedan länge riktad mot internationella toppjobb, att tala om "öppna hjärtan", men ute i kommunerna har hans partivänner en verklighet att förhålla sig till. I riksdagen har man målat in sig i ett hörn, där den viktigaste politiska frågan förefaller vara att isolera SD, men i kommunerna är det inte märkligt om lokala moderater ser ett samarbete med SD som mer naturligt än oheliga allianser med partier vars program man inte alls delar.

Ett av de mer bisarra exemplen på sådana "spärrallianser", som säkert faller Anders Lindberg i smaken, ser vi i Hörby, där SD blev näst största parti. Socialdemokraterna såg därför till att bilda vad man kallar en "regnbågskoalition", där sex partier, från V till KD, ska regera tillsammans. Är det verkligen en rimlig lösning? Är all politik nu mindre väsentlig än denna fixering vid att utestänga ett parti?

Inlägget avslutas med den där referensen till Norge och en förhoppning om att åtminstone de borgerliga småpartierna går att lita på:

"Om Moderaterna gör sig beroende av Sverigedemo­kraterna i kommuner ger det självfallet även en vink om i vilken riktning partiet utvecklas.
I Norge har deras syster­parti Höyre tagit in främlingsfient­liga Fremskrittspartiet i regeringen.
Den stora frågan är vad Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna gör nu.
Vill de verkligen sätta sig i ett läge där Sverigedemokraterna har sista ordet i varje beslut i kommunstyrelsen eller fullmäktige?
I så fall öppnas dörren på glänt till en väldigt obehaglig utveckling."

Om man regerar i minoritet, och vägrar att tala med SD, säkerställer man verkligen att partiet får sista ordet i varje beslut. Skulle man istället formalisera samarbetet och ingå officiella allianser, kan man i förväg förhandla och diskutera frågor där man eventuellt är oense, vilket leder till en långt mer stabil situation. Anders Lindbergs sista mening är precis lika pinsam som alltid när argumenten saknas och känslorna ska användas. Vad skulle denna "obehagliga utveckling" innebära i praktiken? Att en kommun säger nej till ytterligare ett asylboende? Om SDs invandringspolitik inte appliceras snart, har vi i sanning en obehaglig utveckling framför oss.






fredag 26 september 2014

Dagens citat: Veronica Palm (s)


"Jo, jag är både feminist och antirasist (och för ett fritt Palestina och mot tvångsäktenskap). Och jag är stolt över det."
Twitter


En av Socialdemokraternas mest otåliga karriärister har gjort en politisk analys, vars vikt och angelägenhet gjorde att den inte kunde undanhållas massan. Observera att tweeten ifråga inte heller var, som man kan tro, ett svar på något, utan ett helt spontant budskap.

Socialdemokraterna har fortfarande en frapperande oförmåga att locka intelligenta och bildade personer till organisationen. Eftersom partiet förblir landets största, är denna brist på begåvade företrädare något av ett demokratiskt problem, då man bland dessa människor sedan plockar exempelvis ministrar.




Idiotisk tiggeridebatt i Lund



Ted Ekeroth (sd)

Att övriga partier har svårt att bemöta Sverigedemokraterna med riktiga argument är vi sedan länge vana vid, liksom mediernas ständiga kampanjer mot partiet. En liten skildring från Lunds kommunfullmäktige i Kvällsposten illustrerar båda fenomenen på ett utmärkt sätt. SD hade hade där lagt fram en motion om att förbjuda tiggeri, som Ted Ekeroth talade för.

Till att börja med väljer tidningen att sätta rubriken "SD-politiker jämför tiggeri med bankrån", vilket man skulle kunna säga är tämligen ryckt ur sitt sammanhang, eller helt enkelt något lögnaktigt. Jag må vara partisk, men tycker ändå att de flesta som läser artikeln borde slås av rimligheten i Ekeroths hållning, och hur enormt pinsamma de övriga partiernas invändningar är. Till tidningen förklarar Ted Ekeroth:

"Det här tiggandet, där folk sitter på våra gathörn och ser miserabla ut som de gör. Det kommer i förlängningen att leda till ett samhälle som jag inte är intresserad av att ha."

Under mötet ska han vidare bland annat ha sagt:

"Vi vill ha en stadsbild som är trevlig, inbjudande och vacker. Att ha en tiggare i varje gathörn hör inte hemma i Lund och Sverige."

Egentligen är det fantastiskt att ovanstående meningar anses fullständigt oacceptabla i svensk debatt. Än mer overkligt är det att folkpartisten Inger Tolsved Rosenkvist, troligen på fullt allvar, kan invända att Ekeroths inlägg "ger uttryck för en människosyn som inte ser till allas lika värde".
Inger Tolsved Rosenkvist är inte bara folkpartist,
utan har naturligtvis också en fin människosyn
som ser till allas lika värde.
Inger fortsätter med en irrelevant jämförelse:

"Vad har vi för andra grupper som förfular vår stadsmiljö? Jag har själv en son med autism, han pratar högt, han viftar med händerna och gör konstiga rörelser. Och om vi drar den här människosynen lite längre så är det kanske han som förfular stadsmiljön, det är kanske han som inte får gå på våra gator och torg."

Det här är lite samma typ av argumentation som ibland dyker upp kring varför invandringens kostnader inte ska belysas, då "ingen frågar hur mycket värmlänningarna kostar". Skillnaden är naturligtvis, vilket Ted Ekeroth också framhåller, att Sverige har ett ansvar för sina egna medborgare, men ingen skyldighet att bli uppslagsplats för tiggare från Rumänien och Bulgarien. Att sedan denna folkpartist inte tvekar att jämföra en invasion av romska tiggare med handikappade svenskar, och dessutom dra in sin egen son i resonemanget, är ytterligare ett lågvattenmärke.

Iraniern Mohsen Abtin, från Socialdemokraterna, lyfter det ännu tröttare argumentet att "man inte kan förbjuda fattigdom". Även här ger Ekeroth det självklara svaret:

"Motionen handlar inte om att förbjuda fattigdom. Det handlar om att förbjuda tiggeri. Det är samma sak som att säga "det är inte lönt att förbjuda bankrån för folk är fattiga". Det är ju handlingen man vill åt! På samma sätt som man förbjuder bankrån eller bilstöld eller vad det nu kan vara kan man mycket väl förbjuda tiggeri."

Svaret är logiskt, men ger alltså Kvällsposten en anledning att sätta en spännande rubrik. Miljöpartisten Emma Bergin plockar fram sina känslor och ser en kränkning:

"Jag tycker det är ganska osmakligt. De här sakerna han jämför har inte alls samma dignitet. Jag uppfattar det som en kränkning mot de här människorna som är väldigt utsatta."

Sjuklövern har återigen visat upp sin brist på logik och sin vanliga arsenal av känsloargument och svårt utnötta floskler.