lördag 24 juni 2017

Krystad mediestorm mot Richard Jomshof


I dag är de vanliga mediemänniskorna framme för att ännu en gång visa sitt motstånd mot SD:




Vad är det då som har hänt? Som så ofta egentligen ingenting, men varje litet halmstrå tas tacksamt emot av ovanstående figurer. Det hela har sin upprinnelse i ett fånigt inlägg på skräpsidan Nyheter24, där en Kahin Ahmed kände sig kallad att proklamera "Du är inte välkommen i förorterna, Jimmie Åkesson!". Det var i stort sett vad han hade att säga, men det gäller ju att brodera ut texten något:

"Det är en skandal att arrangörerna för politikerveckan i Järva bjuder in Sverigedemokraterna, ett parti med nazistiska rötter. Det hade varit bättre om de tillämpade vår förorts antirasistiska ideologi som utgår ifrån att rasistiska partier inte hör hemma i förorterna."




Texten är barnsligt skriven, och gång på gång ser Kahin Ahmed till att tala för hela förorten och kan förklara vad som gäller just där:

"Ett parti som bjuds in till Järva ska driva en samhällsinkluderande politik, och sådana demokratiska partier ska kännetecknas av antirasistiska ideologier."  

Även själva sanningen får stryka på foten:

"Rinkeby, Tensta och Hjulsta tillhör Järva men invånarna från dessa områden är underrepresenterande i mötet på grund av att de bojkottar att medverka på ett möte där Sverigedemokraterna håller tal."

I verkligheten var det enormt dålig uppslutning vid samtliga partiledarframträdanden och Jimmie Åkesson var den som drog mest folk. När man vill plocka upp det mesta som man har hört någonstans, är det lätt att det blir lite fel:

"Arrangörerna borde tagit lärdom av de 200 svenska författarna som bojkottade bokmässan i Göteborg efter att de bjöd in tidningen Fria Tider att delta."

Här har vi alltså ännu en person som inte riktigt vet vad det handlar om, men ändå bara måste säga någonting. Nätsidan Fria Tider kommer inte att medverka på Bokmässan i Göteborg, vilket däremot Nya Tider gör, en tidning som inte heller Kahin Ahmed har läst.

Sverigedemokraternas Richard Jomshof twittrade då det som sannolikt var mångas första spontana reaktion:


Det är ovanstående mening som har skapat hela artiklar i de stora tidningarna.



Till att börja med är det tragiskt att de lata journalisterna ger Twitter så stor vikt. Det är dessutom uppenbart hur gärna de vill göra en höna av en fjäder, inte minst när det går att på något sätt försöka smutskasta SD. Som vanligt blir denna spelade upprördhet också en uppvisning i hyckleri, eftersom samma journalister älskar att beskriva partiet som rasistiskt och fascistiskt, och det då borde krävas bra mycket hårdare ord än Jomshofs för att chockera.

Återigen, inte mycket har hänt. En somalier säger att Jimmie Åkesson inte är välkommen till förorten, och får svaret att han själv inte är välkommen i Sverige. Tidningarna vill nu alla påpeka att herr Ahmed minsann har bott i Sverige i 26 år, men man skulle då kunna undra hur han har missat västerländska inslag som demokrati och mötesfrihet. DN har intervjuat både honom och Richard Jomshof om denna viktiga händelse, och Kahin Ahmed fortsätter att utveckla sin demokratisyn:

"Det är en skandal att en riksdagsman och partisekreterare skriver så här. Han är inte värd att representera våra medborgare i Sverige."

Det är stora ord från någon som har tagit sig hit och fått medborgarskap. Jag får väl då upplysa om att Richard Jomshof inte representerar "våra medborgare", utan de väljare som har röstat på hans parti. Nyheter24 publicerar lite vad som helst som kan skapa klick, men att samtliga större medier tycker att denna historia är viktig säger desto mer.




torsdag 22 juni 2017

Vlaams Belang om det senaste terrordådet




I förrgår utsattes Bryssel återigen för en terrorattack, som denna gång misslyckades. Gärningsmannen, en 36-årig marockan från den islamiserade stadsdelen Molenbeek, sköts ihjäl efter att den väska där sprängladdningen fanns hade fattat eld.

I går tog Vlaams Belangs Chris Janssens därför upp frågan om åtgärder mot terrorism i det flamländska parlamentet.







Pinsamma hyllningar av asylaktivisten Viktor Banke


Det är inte svårt att förstå varför
Viktor Banke har tillgång till alla medier.


Viktor Banke är som bekant den självgoda advokaten och asylaktivisten som när som helst får utrymme i vilken tidning som helst. Jag är övertygad om att denna ingång till alla etablerade medier inte främst beror på att han står på den goda sidan, utan minst lika mycket på att han har goda kontakter med de journalister som bor på Södermalm, där han själv bodde tills han nyligen flyttade till större på andra sidan vattnet. Med tanke på asylindustrins omfattning, lär det finnas en uppsjö av advokater som hanterar dessa ärenden, men som inte lyckas visa upp sig på samma sätt.

När han nu har släppt en bok, givetvis kallad "Andrum", ser hans vänner till att den kan marknadsföras på vederbörligt sätt i deras tidningar. På vänstersidan ETC får han berätta att han "censurerar sig själv hela tiden", eftersom hans människosyn är så fin att det nästan rinner över. Som för så många andra i samma kretsar, är inflödets maximering ett självändamål:

"Det är en typisk svensk grej att det måste vara värdigt om de kommer. Samma argument används sedan för att hindra människor från att komma. Jag menar att människor primärt vill ha skydd, de söker inte svensk standard."

Det är inte alldeles sant, eftersom vi vet att det är just reglerna och levnadsstandarden som lockar många. Vi har också sett hur det klagas på maten och att boendet ligger för långt från någon större stad, vilket rentav har fått migranter att vägra stiga av bussen. Den avslutande passagen är lite intressant, för den visar att personer som Banke fortfarande inte riktigt tänker hela vägen:

"Människor söker skydd i Sverige av många olika skäl, men gemensamt är att det i nästan samtliga fall handlar om att undkomma köns- och sexuellt förtryck, våldsamheter och religiös fanatism.
– Skulle man sammanfatta anledningarna till att människor söker skydd ligger de ganska nära de egenskaper vissa smetar ner flyktingkollektivet med. Det är ju lite ironiskt."

Denna tankegång känner vi igen, där man alltså tänker sig att det finns en kultur i hemlandet, men att människor flyr från just denna, och alltså automatiskt är befriade från alla dessa aspekter. Inte heller det är sant, eftersom det är alldeles uppenbart att de som kollektiv bär med sig en hel del islam, klankultur och så vidare.

När det i dag blir DN:s tur att marknadsföra Viktor Bankes bok, är texten så fylld av hyllningar att det lär krypa i skinnet hos mången läsare. Inledningen ger oss:

"Brottmålsadvokaten Viktor Bankes familj brukar beskylla honom för att säga emot för sakens skull. Det är närmast att betrakta som ett personlighetsdrag. En läggning som har resulterat i ett nitiskt argumenterande på sociala medier med i genomsnitt 43 Twitterinlägg om dagen de senaste fyra åren, ett stort antal skrivna artiklar samt en flitig medverkan i diverse seminarier."

Denna beskrivning av en duktig flicka är den enormt långa artikelns genomgående tema. Det är som vanligt lite fascinerande att tramsande på Twitter ses som någonting viktigt, och vi påminns om hur Malena Ernman vinner pris efter pris för just denna aktivitet. Antagligen skriver exempelvis jag själv här fler inlägg, men skillnaden är förstås att de inte lyfts upp av samtliga medier. Banke är inte för blyg för att komplettera DN:s lismande artikel med självförhärligande citat, som när han kommenterar sin goda uppväxt:

"Du vet, det finns böcker och man bryr sig om omvärlden."

Ja, alltså till skillnad från de där bruksorterna där det bor sverigedemokrater som inte kan läsa. DN hjälper glatt till:

"Viktor Banke växte upp som en av världens lyckligt lottade, och fick därmed kraft över till annat än egna bekymmer. Under skolåren var han med i ”varenda mellanstatlig organisation”: Röda korset, Rädda Barnen, Svenska freds- och skiljedomsföreningen..."

Även här kan Banke själv skjuta in:

"Ordföranden i Ungdomsrådet var jag också så klart. Varje sommar tänkte jag att nästa läsår ska jag vara lite tystare. Den personen som andra frågar vad han tycker, i stället för den som tar plats. Det höll en halvtimme in på nya terminen."

Klart att du var. Så mycket patos och god energi kan inte stängas in, utan måste bara förmedlas till allt och alla.

DN:s kungliga reportage bjuder på många fina bilder.


Hyllningen kommer snart att kulminera:

"På ett individuellt plan handlar drivkrafterna i Viktor Bankes fall förmodligen om ett behov av rättskaffenhet både hos sig själv och andra, i kombination med en stridbar och debattglad disposition."

En passage berör Bankes personliga situation och blir lite rolig:

"På given fråga säger Viktor Banke att det är olyckligt att hans tidigare och nuvarande hemstadsdelar är så kulturellt och socioekonomiskt homogena. Att flytta till en förort med högre andel nyanlända var dock aldrig på tal.
– Jag har alltid bott i innerstan och tycker om att bo där. Jag blir väldigt ofta beskylld för att inte leva i verkligheten, men man kan inte låta bli att tycka något utifrån var man bor och hur man lever."

Det är nog ganska många som skulle tycka om att äga en lägenhet i Stockholms innerstad, men i stället måste bo i de förorter som han och hans gelikar har sett till att skapa. Att han verkligen tycker att det är "olyckligt" att hans eget bostadsområde är för svenskt är rent hyckleri och vi kan gissa att han tämligen omgående skulle flytta om det blev alltför "utsatt". Jan Helin gav ett liknande svar på varför han nödvändigtvis måste bo i Äppelviken. Ännu ett stycke är avslöjande:

"Sitt fleråriga uppdrag som krönikör på tidningen Metro har han dock avsagt sig sedan de nya ägarna, finansmännen Christen Ager-Hanssen och numera avhoppade Mats Qviberg, låtit sig intervjuas av den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag.
– I intervjun nämndes ett möjligt samarbete mellan tidningen och sajten, som är en del av en rörelse jag inte vill förknippas med. Ägarna talade också om krönikörerna och texterna i tidningen på ett sätt som antydde att de ville lägga sig i, och det kunde jag inte tolerera."

Observera att han verkligen använder ordet "tolerera", vilket är roligt eftersom dessa människor älskar att tala om "tolerans" och "intolerans". Nyheter Idag är för övrigt bland de minst ideologiska av de alternativa medierna.




Vid ett par tillfällen dyker förstås intervjuns egentliga syfte upp:

"Viktor Banke redogör för allt detta i ”Andrum”, vars namn syftar på den fokusförskjutning han såg äga rum hösten 2015 i politiken och den offentliga debatten. Först var det flyktingarna, de som flydde krig, fasa eller obefintliga framtidsutsikter, som behövde andrum. Sedan var det svenskarna – från deras snabbt ökande tillströmning."

Detta publiceras alltså dagen efter att polisen har berättat om de 61 områden där myndigheter behöver poliseskort, småföretagare blir utpressade, stenar kastas och bilar brinner. Gång på gång vill Viktor Banke hävda att han inte alls har något personligt ansvar för det enorma inflödet, men de är alla små kugghjul i den offentliga debatt som har sopat alla problem under mattan och demoniserat varje avvikande röst. Att de dessutom har belönats rikligt för sitt poserande är direkt motbjudande.




onsdag 21 juni 2017

Sveriges laglösa områden




Det är egentligen ingen nyhet, men i dag har våra etniskt utmanade områden återigen uppmärksammats. Totalt stämplas 61 av dem som "utsatta", där situationen i sex är "alarmerande" och i hela 23 "akut". Låt oss först titta på ett inslag som mycket kort beskriver situationen:




Polisens presskonferens gav också en inblick:






Det som sägs, särskilt med tanke på att det handlar om ett officiellt uttalande av en myndighet, är alldeles fantastiskt. Linda Staaf berättar alltså bland annat:

"Förr sköt man i benet för att skrämmas. Nu skjuter man i huvudet för att döda."

"De senaste två åren har även användningen av handgranater ökat..."

"...andra myndigheter behöver polisbeskydd för att kunna utföra sitt arbete..."

"Ambulanspersonal har angripits med raketer och deras fordon har blivit sönderslagna."


Berättelsen är enormt frustrerande av ett antal skäl. Till att börja med hade den kunnat förutses, och det hade räckt med att titta på exempelvis Frankrike, eller varför inte länderna i Mellanöstern, för att förstå vad som komma skulle. I hela Nordvästeuropa har samma typ av stadsdelar växt fram, som ett direkt resultat av utomeuropeisk invandring. Det handlar inte ens om ideologi eller rasism, utan om själva verkligheten. 


Paris


Man kan, vilket tyvärr även polisen gör i ovanstående klipp, försöka hävda att "den fysiska miljön", alltså själva arkitekturen, är en orsak  till våld och kriminalitet, men då har man lämnat just verkligheten. Det berömda miljonprogrammet genomfördes på 1960-talet, men av någon anledning präglades samma områden då inte av bilbränder, stenkastning och skottlossningar. När man i stället fyller på med Mellanöstern och Afrikas horn, måste man tydligen bygga så att det finns "reträttvägar" och möjlighet att köra ikapp flyende personer, samtidigt som man inte kan ha broar eller gångtunnlar. 

Vi kan ju också titta på våra grannländer, som i många andra avseenden liknar Sverige. Malmö har alltså, med sina 300 000 invånare, fler skottskadade personer än övriga Skandinaviens huvudstäder tillsammans. Malmö är hälften så stort som Helsingfors, men har sex gånger fler. Jag vågar påstå att det inte främst är arkitekturen som skiljer våra städer åt.




Polisen skriver också:

"Samhället är inte rustat för att hantera denna stora numerär av kriminella aktörer [...] polis och andra samhällsaktörer saknar förmåga att möta problematiken".

Så kan det gå när man ser till att förändra befolkningssammansättningen, utan att fundera över konsekvenserna. Än mer frustrerad blir man när man tänker på vad Sverige faktiskt är, och framför allt har varit. Vi talar alltså om ett land med väl utbyggd välfärd och en liten befolkning. Att ett sådant land på ett par decennier har kunnat skapa 61 "utsatta" områden, med 200 kriminella nätverk, är närmast obegripligt. 

Slutligen är då en uppenbarligen helt inkompetent person som Dan Eliasson Polisens högste chef, och det är förbluffande att han fortfarande sitter kvar, trots att ingen verkar ha någonting gott att säga om honom. Själv sade han på samma presskonferens på fullt allvar:

"Andra myndigheter, hjälp oss, hjälp oss."




När Löfven ska läxa upp européerna




Stefan Löfven imponerar förvisso sällan, men det är särskilt pinsamt när detta statsministerval reser utomlands. I går befann han sig tydligen i Polen och träffade då landets premiärminister Beata Szydlo, från patriotiska Lag och Rättvisa. Eftersom han representerar den humanitära stormakten, var enligt SVT en fråga särskilt viktig:

"Statsminister Stefan Löfven (S) skärper än en gång tonen mot de EU-länder som fortfarande vägrar ta emot flyktingar. Vid ett möte med Polens premiärminister i Warszawa i dag slog han fast att konsekvensen kan bli mindre bidragspengar från EU." 

Egentligen är det helt groteskt att detta kan vara en målsättning. När Löfven själv ska kommentera det hela, lyser den svenska debatten igenom:

"Det är budskapet hela tiden till Polen. Alla måste ta ansvar, om vi ska kunna ta bort de inre gränskontrollerna då måste det här fungera. Det hänger också ihop med att svenska folket inte bara ska vara nettobetalare till EU för att sedan bli lämnade ensamma med ansvaret för flyktingar, det håller inte."

Vi har inget ansvar och behöver framför allt inte ta något ansvar för denna folkvandring. Dock har våra politiker valt att genomdriva en extrem invandringspolitik, men det är sannerligen inte Polens fel. Situationen handlar mindre om de inre gränskontrollerna än om de yttre, som uppenbarligen inte fungerar. Jag har ett europeiskt perspektiv på detta, och skulle inte bli mycket gladare om Polen tog en del av Sveriges "ansvar", det vill säga en del av asylinflödet. Löfven får en fråga om detaljerna i bestraffningen, och svarar:

"Vi får se längre fram men det är det vi säger, man kan inte bara ta de goda delarna av ett samarbete och strunta i de svåra sakerna."

Som vanligt bjuds vi här alltså på lite dubbla budskap. Samtidigt som vi ständigt får höra att asylinvandringen är en tillgång, som skapar dynamik, härlig mångkultur och räddar pensionerna, hör det ibland plötsligt till "de svåra sakerna". Skulle det inte vara bättre om samarbetet handlade om de goda delarna? Varför ska Polen påtvingas någonting som vår statsminister alltså erkänner är dåligt?

Enligt en opinionsundersökning säger 74 procent av polackerna nej till att ta emot asylinvandrare. En av dessa heter Mateusz Plawski, och säger till SVT:

"Vi vill vara ett homogent samhälle med en kultur, en religion och en etnicitet. Vi kan se från andra Europeiska länder hur förödande den här mixen av kulturer har varit."

Så enkelt och självklart, men samtidigt så otänkbart i Västeuropa. När Östeuropa öppnades upp 1989 hade de västeuropeiska länderna redan kommit en bra bit i sitt förfall, och att vi nu ska genomdriva vår egen destruktiva politik i kontinentens andra halva är oerhört förmätet. Självklart ser länder som Polen och Ungern inte Sverige som någon förebild i detta avseende.

2016 beviljades 390 migranter asyl i Polen, medan siffran i Sverige var 69 350. Vi kan fundera över vilken volym som var rimlig och mest gynnsam för respektive land. Vår vän Mateusz Plawski säger också:

"Vi vet hur det är, först säger de att vi bara ska ta emot några få men sedan blir det bara fler och fler. Det är de små stegens tyranni. Vi hoppas att vi aldrig behöver ta emot ens ett litet antal, det är det enda sättet att undvika en katastrofal utveckling. En dos främlingsfientlighet är bra för Polen." 

Stefan Löfven, däremot, fortsätter:

"Om vi inte löser denna fråga så skadar det EU-samarbetet och det är ingen betjänt av, inte Sverige och inte Polen. Vi måste se till att samarbetet fungerar, också när det gäller svåra frågor."

Man kan då fråga sig om Polen är betjänt av en västeuropeisk nivå på asylinvandringen. Sannolikt vinner de mer på att fortsätta den restriktiva politiken och eventuellt förlora de där bidragen, inte minst på längre sikt. Kanske är det rentav dags för Sverige att börja lyssna på andra europeiska röster, i stället för att envist posera som en förebild? Löfvens möte med Szydlo ska ha pågått i en och en halv timme och det är tragiskt att en enda minut lades på en uppläxning om lämpliga volymer. Redan det faktum att asylinvandring är en så stor fråga i Europa är ett misslyckande, när vi egentligen borde tala om handel, utveckling, utbildning och tusen andra ämnen.

Jag vill avslutningsvis bjuda på lite polsk musik, med ett budskap:







tisdag 20 juni 2017

Asylvurmarna tar sig ton igen




2015 kom 163 000 människor till Sverige för att söka asyl, ett antal som inte ens vår väl utbyggda asylindustri kunde hantera rent praktiskt, vilket ledde till att vissa regler skärptes. Därefter minskade inflödet, men direkt passade de vanliga massinvandringsvurmarna då på att kräva en återgång till högre volymer. För dem handlade det som vanligt inte om situationen i världen, och definitivt inte om vad som skulle vara bra för Sverige, utan helt enkelt om att inflödet till Sverige var för litet.

I dag dyker ett par debattartiklar upp på detta tema. I Aftonbladet skriver Maria Strandberg, från Flyktinggruppernas riksråd, och Elin Lindén, från Refugees Welcome Stockholm, under rubriken "Dags att skrota hårda asylpolitiken, Löfven". De inleder med att hänvisa till Löfvens tal om att "inte bygga murar" och fortsätter:

"Retoriken har sedan dess skiftat, från att katastrofen drabbar människor på flykt, till att Europas länder har drabbats av en flyktingkatastrof som hotar vår välfärd."

Det ligger förstås en sanning i båda perspektiven, men att den offentliga debatten verkligen skulle handla om hotet mot välfärden är inte riktigt sant. Tvärtom hör vi mycket lite om hur det enorma inflödet påverkar samhället och landets framtid. Att fakta får ge vika för känslor ska bli än tydligare:

"Att tusentals flyktingar dör på Medelhavet förpassas idag till tidningarnas notisspalter. Bilder på drunknade barn berör inte så som treåriga Alan Kurdis döda kropp på en strand gjorde 2015."

Att låta ett foto styra hur man ser på svensk invandringspolitik var idiotiskt redan då, men det är uppenbarligen hur dessa två kvinnor resonerar. Att medierna inte skulle uppmärksamma situationen på Medelhavet är en ren lögn, eftersom vi ser stora reportage om detta åtminstone varje vecka.

Notiser? Förstasidan av dagens DN.


Debattartikelns undertecknare är inte heller rädda för att återanvända de tröttaste argumenten:

"Lagförslaget kritiserades av forskare, läkare, psykologer och människorättsorganisationer för att försvåra integration då tillfälliga uppehållstillstånd omöjliggör en trygg etablering i Sverige, samt för att splittra familjer och eliminera den enda trygga vägen in i Europa, vilken familjeåterföreningar tidigare utgjorde."

Som vanligt måste jag påpeka att Sverige inte splittrar några familjer på andra kontinenter. Det gör den person som åker iväg och lämnar övriga släkten i hemlandet, och de kan när som helst återförenas i detta hemland. Resonemanget kring att uppehållstillstånd måste vara permanenta är intressant, eftersom man skulle kunna tro att någon som flyr från krig och förföljelse skulle vara nöjd med att överhuvudtaget befinna sig i säkerhet, även om man måste förnya uppehållstillståndet vartannat år. De "forskare, läkare, psykologer och människorättsorganisationer" som nämns är helt enkelt aktivister och förtjänar inte mer uppmärksamhet än någon annan.

Känsloargumenten fortsätter och även Stefan Löfvens personliga bakgrund blir viktig:

"Stefan, du säger att ditt eget liv är ett resultat av den svenska modellen. Du berättar om hur du själv som fosterbarn fick en möjlighet till trygghet. Var är solidariteten och empatin som du säger dig försvara i dag?"

Alltså, eftersom Stefan Löfven placerades i fosterfamilj på 1950-talet, ska Sverige ha en omfattande asylinvandring? Jag förbluffas alltjämt av dessa människors bristande logik, för att inte säga tankeförmåga. När de båda aktivisterna ska krama ur historien ännu en gång, blir det något av ett självmål:

"Stefan, glöm inte var du kommer ifrån. Ditt liv har möjliggjorts av solidariteten som byggde den svenska välfärden."

Den som vågar tänka lite längre inser förstås att just denna solidaritet och välfärd urholkas av asylinvandringen. Ett skattebaserat välfärdssamhälle kan inte sträcka sig till resten av världen. Avslutningen blir som förväntat en kaskad av nonsens:

"Låt den strikta flyktingpolitiken vara ett historiskt misstag när snålblåsten från Europas rasistiska krafter var för hård. Förpassa den omänskliga asyllagstiftningen till det förgångna! Vi får alla ett bättre Sverige när samhället bygger på empati och solidaritet."

Europas "rasistiska krafter" hade inte mycket att göra med regeringens panikåtgärder 2015. Att de volymer som dessa båda kvinnor drömmer om skulle leda till "ett bättre Sverige" är så dumt och verklighetsfrånvänt att man häpnar.

Liknande personer finns, som bekant, också i partipolitiken. Malin Björk representerar Vänsterpartiet i Europaparlamentet och är inte bara intresserad av kommunism och "de rika", utan minst lika mycket av asylinflödets maximering. Vi minns hur hon skapade problem på en flygning för att en utvisad person befann sig på samma plan. I dag får hon utrymme i SvD för att beklaga att inte alla EU-länder följer Sveriges väg.




Hon inleder med att kritisera de vanliga måltavlorna:

"Det är lätt att skylla på länder som Ungern, Polen och Tjeckien för att EU:s flyktingmottagande inte fungerar. Dessa länder har ju vägrat att ta emot de fåtal flyktingar, sammanlagt 10 155 personer, som de enligt EU:s omfördelningsmekanism är ålagda att ta emot."

Det är lite intressant att notera hur dessa människor ser på volymer och vad som anses vara lite. I verkligheten kommer personer av Björks snitt aldrig att bli nöjda. 163 000 till ett land med Sveriges befolkningsantal är alldeles groteskt, men jag vågar påstå att, om vi delar siffran ovan jämnt, 3 300 muslimer skulle märkas i Budapest. Det finns, som sagt, ingen gräns uppåt för dessa aktivister, något som Eskiltuna-kurirens ledarskribent tydligt visade även i dag:


Det blir då i runda slängar 400 000 för Sveriges del, vilket tydligen inte är mycket att tjafsa om. Jag hävdar ändå att det skulle märkas i kommunerna. I verkligheten skulle vi kunna dubbla siffran, eftersom endast vissa länder är lika pigga på att raseras. Malin Björks huvudpoäng är att EU "låter sig styras" av de mer restriktiva länderna, men:

"De länder i Europa som fortfarande vill föra en human flyktingpolitik måste därför lämna dessa länder bakom sig och gå vidare utan dem. Vi kan helt enkelt inte låta flyktingvägrare och nationalistiska regeringar diktera EU:s flyktingpolitik."

Det är ju precis vad inte minst Sverige och Tyskland har gjort, med alldeles förutsägbara konsekvenser som följd. För Malin Björk är det andra hot som gäller:

"Förra veckan beslutade till exempel EU-parlamentets ansvariga utskott att EU:s medlemsländer ska förbjudas att utfärda permanenta uppehållstillstånd. I stället ska flyktingar bara kunna ansöka om femåriga tillfälliga uppehållstillstånd, som ska kunna förnyas. Du ska helt enkelt tvingas leva ditt liv i femårssjok."

Återigen, om man nu flyr för sitt liv, är det kanske inte hela världen om man måste förnya ett uppehållstillstånd efter fem år. Det är alldeles uppenbart att Björk och hennes gelikar driver på för en varaktig och omfattande kolonisering. I denna fråga kan vi lita på henne:

"Även om jag vet att min röst kommer vara i minoritet tänker jag inte låta mig avskräckas eller tystas i min kamp för en human flyktingpolitik. Jag tänker använda min tid till att kräva lagliga och säkra vägar, ett ökat och värdigt flyktingmottagande i EU, och stärkta livräddningsinsatser på Medelhavet."

Vi är luttrade, men egentligen är det fantastiskt att en europeisk politikers främsta mål är att få in så många människor från andra kontinenter som möjligt. Minst lika bisarrt är att en minskning av antalet asylsökande direkt leder till rop om fler, när exempelvis skörden från 2015 kommer att påverka vårt land i många år, och generationer, framöver.




Jean-Marie Le Pen fyller 89 år!




Denna dag fyller Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen 89 år. Dagen till ära vill jag bjuda på en liten biografi och några klipp.

Jean Louis Marie Le Pen föddes i La Trinité-sur-Mer i Bretagne den 20 juni 1928. Hans far, som var fiskare, omkom efter att hans båt gått på en mina, vilket gjorde Jean-Marie till Pupille de la Nation, en fransk status för barn som förlorat en förälder i kriget och därmed erbjöds visst skydd av staten. 1944 anmälde sig Jean-Marie som frivillig till Forces francaises de l'intérieur, alltså motståndsarmén mot den tyska ockupationen, men avvisades då han som 16-åring ansågs för ung för att delta. Mannen, som under senare delen av sitt liv genomgående skulle kallas fascist, ville alltså strida mot historiens riktiga nazister. Han har i intervjuer dock uppriktigt förklarat att han inte vid denna tid funderade så mycket på den tyska regimens natur, utan att det var de utländska truppernas närvaro på fransk mark som han ville bestrida.

1952 tar Le Pen i Paris examen i juridik och statsvetenskap. Året därefter organiserar han studenter för att leda en hjälpinsats för offren för de enorma översvämningar som då drabbat Nederländerna. Det var även vid denna tid som Frankrike började förlora greppet om vissa av sina större besittningar och 1954 åker Le Pen till Franska Indokina som löjtnant i Främlingslegionens fallskärmsjägare. Det skulle bli ytterligare en tur, tre år senare, denna gång till Algeriet som underrättelseofficer. Året dessförinnan hade han dock blivit invald som Nationalförsamlingens yngste ledamot, för småföretagarpartiet som kallades Poujadisterna. Dessa politiska år var turbulenta och den politiska debatten flyttade stundtals ut på gatorna. En sammandrabbning blev så våldsam att den slutade med att Le Pen miste ena ögat, varför han idag bär ett porslinsöga. 1962 förlorade han sitt poujadistiska mandat i Nationalförsamlingen och kom de följande åren att ägna sig åt viss politisk aktivitet, men startade även ett företag i musikindustrin.


1960, vid minneshögtid
för krigsveteraner.


1960 gifter sig Jean-Marie Le Pen med Pierrette Lalanne och det är med henne han sedan får döttrarna Marie-Caroline, Yann och yngst, Marine. Yann är mor till Marion-Maréchal Le Pen, som var partiets enda ledamot i Nationalförsamlingen fram till i år, då hon inte ställde upp, men i stället kom att ersättas av åtta nya.

1972 kommer så det viktiga året, då Le Pen med en skara likasinnade grundar Front National. Partiet uppstår ur Ordre Nouveau, vars styrande motiverade sitt val av Le Pen som frontfigur med att han var en ”första rangens personlighet, inte endast genom sin bakgrund som politisk kämpe, utan framför allt genom sin intelligens och politiska klarsynthet”. Man menade vidare att han ”representerar en mer moderat linje än de ledande inom den nationalist-revolutionära rörelsen” och att hans deltagande i Front National skulle ge trovärdighet till det frontistiska projektet.

Det nya partiet såg sig som en social, folklig och nationell höger och inriktade redan från början sitt motstånd mot ”den utslitna, korrumperade och maktlösa majoriteten” och ”den förödande, utopiska och förtryckande kommunismen”. Redan 1974 ställer Le Pen upp i sitt första presidentval, men når endast beskedliga 0,74%. 1976 sprängs Le Pens lägenhet i Paris, men hela familjen klarar sig med livet i behåll. De följande åren kommer att bli vad Le Pen kallar för en ökenvandring, men rörelsen börjar sedan växa på allvar under 1980-talet och 1984 blir han invald i Europaparlamentet, där han fortfarande har en plats.

Jag vill bjuda på ett litet klipp från 1989, där Le Pen förklarar varför han är emot massinvandring och varför han ser en fara med islam. Betänk att detta alltså var för nästan 25 år sedan, innan någon ens hört talas om Al-Qaida:





Ytterligare en milstolpe kom i presidentvalet 2002 då, mot alla förväntningar, Le Pen för första gången kom tvåa och därmed kvalificerade sig för en andra omgång mot högerpartiets Jacques Chirac. Låt oss titta på hur det såg ut:





Under hela sitt politiska liv har Jean-Marie Le Pen varit en omstridd person som väckt uppmärksamhet med kontroversiella uttalanden. Han har dömts ett tjugotal gånger för olika former av politiska uttalanden, men faktiskt vunnit desto fler processer. Själv har han, som svar på en fråga om denna kontroversiella ställning, sagt:

”Det är lätt att uppfattas som kontroversiell om man säger sanningen, när alla andra ljuger.”

Medierna uppmärksammade också händelser som Le Pens besök i Mantes-la-Jolie, där han konfronterades med våldsamma motdemonstranter. All skuld lades då förstås på honom, men man kan också undra varför en socialistisk borgmästare för en grannkommun dyker upp i ett sådant sammanhang. Jean-Marie Le Pen har aldrig backat från verbala eller fysiska konfrontationer:






2011 tar dottern Marine Le Pen över partiets roder, men Jean-Marie Le Pen fortsatte att aktivt kampanja för partiet och blev nyligen omvald till sin plats i Europaparlamentet. Marine Le Pens försök att "avdemonisera" partiet anses med jämna mellanrum ha försvårats av faderns utspel. Jean-Marie Le Pen anser att hon ibland går för långt i en strävan att vinna acceptans bland medierna och systemet. Själv kommer han naturligtvis aldrig att göra några sådana anpassningar och följaktligen har bland annat hans veckojournal förpassats från partiets hemsida. Jag brukade översätta och lägga upp dessa och nedan ses en del av ett avsnitt från 2013 där han kommenterar sin senaste dom:





Efter nya uttalanden som ansågs kontroversiella blev Jean-Marie Le Pen 2015 suspenderad från sitt eget parti, och sedan utesluten. Han har kvar sitt mandat i Europaparlamentet, men ingår inte i den grupp som Marine Le Pen bildade; Nationernas och frihetens Europa.

När hans ålder senast, i en tv-intervju, fördes upp som ett skäl för att det kanske var dags att lämna de politiska uppdragen, svarade Jean-Marie Le Pen:

"Det finns ingen ålder för de tappra."

Bloggen gratulerar Jean-Marie Le Pen på 89-års-dagen och önskar honom många aktiva år till!




måndag 19 juni 2017

Front National tar åtta mandat


När rösterna nu har räknats efter det franska parlamentsvalets andra omgång blir Macrons parti La République en marche (REM) som väntat det överlägset största. Front National fördubblade antalet kandidater i den andra omgången, jämfört med 2012, och ökar nu antalet ledamöter från en enda till åtta. Om valet hade varit proportionellt skulle partiet i stället haft ett sjuttiotal ledamöter.


Orange: Macrons En Marche, med MoDem
Mörkblått: Republikanerna med stödpartier
Lila: Front National

Front Nationals ledamöter kommer från partiets starkaste fästen i den nordligaste och den sydligaste delen av landet.

I norr valdes:

José Evrard, Pas-de-Calais 3, 52,9 procent
Ludovic Pajot, Pas-de-Calais 10, 52,6 procent
Bruno Bilde, Pas-de-Calais 12, 55,1 procent
Marine Le Pen, Pas-de-Calais 11, 58,6 procent
Sébastien Chenu, Nord 19, 55,4 procent

I söder valdes:

Louis Aliot, Pyrénées-Orientales 2, 50,6 procent
Emmanuelle Ménard, Hérault 6, 53,5 procent
Gilbert Collard, Gard 2, 50,2 procent

Dessutom har Jacques Bompard från det regionala partiet Ligue du Sud, som kallas för "högerextremt", valts in. För att bilda en grupp i Nationalförsamlingen krävs formellt 15 ledamöter, men Front National ska nu försöka knyta till sig grupplösa ledamöter som kan tänkas stödja partiets program.

Efter att vallokalerna hade stängt i går kväll höll Marine Le Pen ett kort tal:






söndag 18 juni 2017

Nytt bottennapp från Anders Lindberg




Aftonbladets Anders Lindberg har gjort sig känd för att vara tyckaren som aldrig låter verkligheten komma i vägen för de egna idealen. Följaktligen menade han på fullt allvar att det var en "myt" att många i gruppen som kallas "ensamkommande flyktingbarn" i verkligheten ofta var vuxna, en hållning som han har fortsatt att försvara trots att även myndigheter har visat att han har fel.

I dag vill Lindberg ge sig in i debatten om huruvida svenska medier har rapporterat sakligt om invandringen, och han gör det verkligen under rubriken "Hitler litade inte heller på medier". Detta hör till de lägsta retoriska grepp man kan använda, men så är ju Lindberg å andra sidan inte känd för djupsinniga resonemang och lysande analyser.

Festligt nog gör han snart ett självmål, som bevisar de etablerade mediernas slirande på sanningen:

"När Aktuellt i veckan skulle diskutera misstroendet mot medier lät de en kvinna som är aktiv på nazistiska Nordfront vara sanningsvittne. Hon litade inte på 'gammelmedia', sa hon."

Kvinnan hade i verkligheten postat två kommentarer, för två år sedan, på Nordfront, varav en var kritisk mot sidan. I många medier, och nu i Lindbergs ledartext, blir det till "är aktiv". I själva verket är det en majoritet av alla svenskar som inte litar på att medierna skildrar invandringen på ett korrekt sätt, och endast en bråkdel av dessa är förstås övertygade nationalsocialister. Lindberg är inte heller särskilt originell, utan plockar glatt upp sådant som han har hört i andra etablerade medier:

"Naturligtvis var det inte meningen av SVT att intervjua någon från den nazistiska miljön - och alla redaktioner gör fel då och då. Men misstaget avslöjar förmodligen mer om drivkrafterna bakom misstron mot medier än hela den efterföljande debatten mellan SVT:s programdirektör Jan Helin och chefen för GP:s ledarsida, Alice Teodorescu."

Det som Lindberg här uttrycker lite luddigt, har varit ett vanligt försvar från de medier som kritiseras. De menar att folk egentligen inte alls misstror medier, utan har påverkats av mediekritik till att tro att de gör det. Intressant nog framförs inte den teorin när det handlar om Nya Tider och bokmässan, trots att det där är alldeles uppenbart att de förfärade kulturmänniskorna reagerar på någonting som de inte ens har läst. Alla människor har dock tagit del av etablerade medier och har därför rätt att uttala sig om dessas tillförlitlighet, även de som har kommenterat på Nordfront.

Lindberg menar sedan att skulden för människors misstro inte bara ligger hos Hitler, utan även hos de flesta andra ledarsidor, utom hans egen:

"I Sverige känns det som att många mediechefer i stället vacklat. Det kan bero på att stora ledarsidor, som Expressen, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet länge propagerat för en världsbild där media mörkar. När förre kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) berättade att hon läste hatsajten Avpixlat motiverande hon det med att medier förteg sanningen om invandringen. Hennes källa till det påståendet var skribenter på Expressens ledarsida."

I verkligheten lär människor inte påverkas i så hög grad av ledarsidor, om de ens läser dem. Att Lena Adelsohn Liljeroth, antagligen en någorlunda intelligent människa, skulle läsa Avpixlat för att Expressen är självkritisk är ett tämligen orimligt påstående. Observera att även denna passage blir något av ett självmål, eftersom Lindberg inte kan låta bli att sätta "hatsajten" framför Avpixlats namn. Faktum är att även Expressen verkar ha en formell policy för detta epitetssättande, något som jag tog upp här. I en artikel blev det närmast komiskt:

"I våras avslöjade JP och den ideella organisationen Inte rasist men att Karlsson skrivit omkring 11 000 inlägg på hatsajter som Exponerat och Avpixlat."

Observera hur den ena nätsidan blir "ideell organisation" och de andra "hatsajter". När jag nu kommit halvvägs i Lindbergs text är det ett element jag saknar, men det kommer förstås:

"I debatten i Aktuellt verkade inte heller GP:s Alice Teodorescu veta skillnaden mellan nyhetsförmedling och opinionsjournalistik. En stor del av diskussionen om 'mörkläggningen' kom därför att handla om Aftonbladets ledarsida."

Även detta har funnits bland mediernas motargument, där folk inte anses förstå skillnaden mellan opinionstexterna och de alldeles opartiska nyhetstexterna. Självklart känner Alice Teodorescu väl till denna, inte minst eftersom hon faktiskt är chef för en ledarsida. Även jag är medveten om skillnaden, men hävdar att inte heller nyhetsförmedlingen har varit neutral. Förutom när det gäller invandringen i sig, kan vi se hur enormt olika exempelvis Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har skildrats. Jimmie Åkesson har i många år enbart fått kritiska frågor, medan Gustav Fridolin vanligen inte har fått en enda. Det ska dock sägas att mycket har skett, och olika typer av avslöjanden har presenterats även om MP på senare tid, men fortfarande ser vi till exempel hur Feministiskt Initiativ lyfts fram, något som inte skedde då SD hade samma storlek.





Vi kan ju i detta sammanhang ta den grävande journalisten Janne Josefssons välkända citat:

"Flykting och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det."

Det är också lite intressant att åtskillnaden mellan opinion och nyhetstexter inte alltid verkar vara viktig för dessa figurer. De flesta som vill posera kring bokmässan har uppenbarligen inte läst Nya Tider, men självaste SVT sade sig ha gått igenom 200 artiklar under ett kvartal. Vad lyfte man då fram? Jo, enskilda meningar ur just ledarartiklar och rentav debattinlägg från utomstående debattörer, samt ett intervjusvar från Ian Wachtmeister.

Sammanfattningsvis är det alldeles uppenbart att medierna har givit en snedvriden bild av invandringen, men att någonting faktiskt har skett på senare tid. När upplopp nyligen bröt ut i Trollhättan ville visserligen många medier skildra det hela som ungdomsbråk, trots att platsen och beteendet i sig tydligt pekade mot "mångkultur", men bland annat Expressen angav faktiskt etnicitet på de inblandade. Troligen kan vi tacka internet och alternativa medier för denna öppning, eftersom sanningen bara är ett klick bort.




lördag 17 juni 2017

Tusentals islamister och ännu en usel samordnare


Av någon anledning ligger regeringens samordnare mot
våldsbejakande extremism under kulturdepartementet.


Vi har som bekant nyligen fått veta att det i Sverige finns tusentals våldsbejakande extremister. Det kunde vi visserligen räkna ut ändå, men kanske ska det ses som positivt att det överhuvudtaget tas upp av etablerade medier. I morse var terrorexperten Hans Brun och den senaste i raden av "regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism", Anna Carlstedt, inbjudna till TV4:s morgonsoffa.

Denna position skräddarsyddes 2014 för Mona Sahlin, som tydligen är så enormt värdefull att inga oegentligheter i världen ska hindra henne från att få nya välbetalda positioner, och man bör ställa sig frågan vilken nytta denna samordnare egentligen gör. Efter att Sahlin som vanligt ertappats med nytt fuffens, denna gång de märkliga turerna kring den så kallade "livvakten", gick positionen till moderaten Hillevi Engström, som höll sig kvar några månader innan hon gick vidare. Då utsågs alltså denna Anna Carlstedt, vars meriter består av en avhandling om Nostradamus och en bok om julmust. Hade det varit omöjligt att hitta någon som har kunskap om islam och terrorism?






Redan Anders Ygemans framträdande är provocerande. Hur kan vi tillåta att våra politiker, aktiva i decennier, ständigt kan förklara att "vi" har varit naiva eller "har kommit igång för sent"? Dessutom säger Ygeman verkligen att vi har sett samma utveckling i andra europeiska länder. Bland annat därför kunde vi faktiskt ha förutsett situationen redan innan den muslimska massinvandringen påbörjades. 

Jag raljerade tidigare över Anna Carlstedts meriter, men ska tillstå att hon också varit förbundsordförande för IOGT-NTO och ordförande för Svenska Röda Korset. Det gör henne fortfarande inte till någon expert på det område hon nu har satts att hantera, och att hon alltså helt enkelt är en byråkrat märks, minst sagt. Som så kallade åtgärder nämner hon "ett nationellt kompetensteam", ytterligare lite byråkrati som jag vågar gissa inte kommer att förhindra ett enda terrordåd. 

Hans Brun nämner ett par faktorer bakom det ökande antalet extremister, som alldeles säkert spelar in, men han utelämnar naturligtvis det enkla faktum att Sverige under 2010-talet har tagit emot ett enormt antal muslimer. Uzbeken som körde ihjäl fem personer på Drottninggatan i år hade sökt asyl 2014, fått avslag, och då helt enkelt stannat kvar i Sverige. 

Anna Carlstedt fäller ett par uttalanden som visar hennes bristande insikt, exempelvis:

"Blir man tillräckligt desperat, så är man kapabel till i stort sett vad som helst."

De som i Sverige anammar det som brukar kallas "jihadism" eller "islamism" behöver inte vara desperata, då de trots allt befinner sig i ett välfärdsland med större möjligheter än vad som erbjuds i hemländerna. Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab föddes i Irak, men växte upp i Tranås. Carlstedt följer upp ovanstående uttalande med att tala om situationen för människorna i Syrien, vilket också får en att fundera över hennes klarsynthet. 

Därefter hjälper programledaren till genom att skjuta in att det hela hänger samman med "utanförskapsområden", och drar ogenerat slutsatsen att områdena i sig leder till extremism. En mindre krystad förklaring är förstås att många som intresserar sig för islamisk kamp bor i dessa områden.

Mest provocerad blir jag av att Anna Carlstedt, som den politruk hon är, kallar "det muslimska civilsamhället" för "en god kraft", som rentav "vill värna vår demokrati". Självklart finns det många individer med muslimsk bakgrund som avvisar våld och tror på demokrati, men om man med "civilsamhället" menar föreningar och moskéer är det sannerligen ingen god kraft för Sverige. 

Vårt land är sannolikt ett av de sämst rustade länderna, inte minst mentalt, bland Västeuropas illa rustade länder. Så länge som en stor del av den inhemska befolkningen fortfarande sväljer propagandan om islams fredlighet, och regeringen slussar miljoner till muslimska föreningar, kommer situationen att förvärras. Det är ingen slump att terrordåd sker i Storbritannien, Belgien och Frankrike, men inte i Polen, Lettland och Ungern. 




torsdag 15 juni 2017

Patetiskt utspel om förorterna


För säkerhets skull visar man upp
sig vid Rinkebys torg.

Jag har inget större förtroende för Socialdemokraterna, för att inte tala om Miljöpartiet, men allianspartierna har i dagens läge sannerligen inte mycket att komma med. De vägrar att regera och de vill inte lämna seriösa besked om hur de skulle ta makten efter 2018.

När fyra borgerliga politiker i dag bjuder på en debattartikel i Aftonbladet, får vi ett antal floskler, men desto färre faktiska lösningar. Det faktum att de själva, som liberaler och moderater under Reinfeldt, är högst ansvariga för den nuvarande situationen leder förstås inte heller till någon självkritik. Tonen sätts direkt:

"Stockholm är en pulserande och mångkulturell storstad. Hit söker sig människor för att forma sina liv, möjliggöra sina livschanser och förverkliga sina drömmar. I detta finns en enorm potential, men också sådant som måste förbättras. Trots att Stockholm är Sveriges tillväxtmotor och en av de fem mest växande regionerna i Europa, finns i ytterstaden utanförskap, bidragsberoende, otrygghet och sjunkande skolresultat."

Det beror på att "tillväxtmotor" är ett helt irrelevant begrepp i sammanhanget, och vi har liknande "ytterstäder" på platser som Uppsala, Växjö och Trollhättan. Det finns individer som har potential, men ett asylinflöde av det slag som Sverige har attraherat är framför allt destruktivt. Trots att de alltså vill säga någonting om problematiken, kan de inte låta bli att samtidigt lyfta fram mångkulturen som någonting positivt, dessutom i samma mening som "pulserande". Vi får därefter lära oss:

"För att människor i Stockholm ska kunna förverkliga sina drömmar och leva självständiga liv behövs både kortsiktiga åtgärder och en långsiktig politik. Politiska mål behöver vara skarpa för att ansvar ska kunna utkrävas och förslag måste präglas av långsiktighet."

Blev någon klokare av dessa rader? Det är direkt komiskt att tala om att politiska mål ska vara skarpa, i samma andetag som man levererar den värsta sortens snömos. Vad de fyra undertecknarna vill presentera kallas för ett "framtidskontrakt" som tydligen ska sträcka sig över 30 år. Detta kontrakt har tre områden, och genom att lista dessa försöker man ge sken av konkreta och resoluta åtgärder, men vi får som vanligt ett rent önsketänkande:

"Jobbmålet: Halvera andelen som lever på försörjningsstöd i utsatta stadsdelar till år 2022. Kvinnors deltagande på arbetsmarknaden behöver öka och förutsättningarna för riktiga jobb skapas. För att förverkliga detta vill vi, som ett av flera förslag, ingå en integrationspakt i samverkan med näringslivet, det civila samhället och offentliga verksamheter för att få till stånd företagsetableringar i ytterstaden. Vi vill även förlägga kommunala förvaltningar och statliga myndigheter till stadsdelar i ytterstaden."

Detta är så krystat att man hoppas att de åtminstone skämdes lite när de skickade in texten. En "integrationspakt" ska alltså halvera försörjningsstöden? Resonemanget om att förorterna behöver etableringar har hörts många gånger förut, men jag tycker att det är en märklig tanke. Har man ett ärende till en myndighet får man ofta finna sig i att behöva resa till den plats där den befinner sig. Många människor i glesbygden har bra mycket längre till en myndighet än invånare i Rinkeby och Tensta. Inte heller kan man räkna med att hitta ett arbete i just den stadsdel där man bor.


Den mångkulturella stadsdelen Kronogården
i Trollhättan natten till i dag.


Nästa punkt kan ha en något större effekt, även om fixeringen vid "halvering" är lite komisk:

"Trygghetsmålet: Halvera den upplevda otryggheten i de stadsdelar där otryggheten är störst. Det behövs fler kommunala ordningsvakter och deras befogenheter måste utökas så de kan avlasta polisen lokalt. Trygghetskamerorna behöver bli många fler på otrygga platser. Vi vill inrätta en central stadsövergripande trygghetsjour dit näringsidkare kan vända sig för att få hjälp. Vi vill också skapa fler rättscentra i ytterstaden med polis, åklagare, domstolar och socialtjänst."

Att polis behövs på dessa platser är uppenbart, men varför även åklagare och domstolar måste vara där förblir oklart. Socialtjänsterna finns redan i "ytterstäderna". Egentligen är det fantastiskt att Sverige har gått in för att skapa områden där man måste öka antalet ordningsvakter och sätta upp övervakningskameror. Den tredje delen är kanske den fånigaste:

"Stadsmiljömålet: Öka andelen arbetsplatser och servicefunktioner i stadsdelar som domineras av bostäder. Vi vill tillämpa inkluderande stadsplanering som utformar offentliga miljöer med trygghet i fokus. I Stockholm ska renhållningen vara pålitlig, klottersanering ske inom tjugofyra timmar och belysningen utökas. Det ska inte finnas tomställda lokaler i stadens fastighetsbestånd, utan dessa ska upplåtas till nya hyresgäster för att motverka ödslighet och otrygghet. Upplåtelseformerna för bostäder ska vara blandade och inga stadsdelar tillåtas bli enklaver."

Ingick inte den första meningen redan under den första punkten? Vad är "inkluderande stadsplanering"? Jag vågar påstå att varken pålitlig renhållning, klottersanering eller belysning biter på bidragsberoende eller kriminalitet. Även dessa tankegångar har hörts förut, där problematiken i förorterna anses bero på arkitekturen, trots att den inte verkade skapa samma problem när områdena uppfördes på 1960-talet. Bland avslutningens tomma meningar kan nämnas:

"Hela Stockholm ska jobba, ha bra skolor, vara tryggt och präglas av attraktiva stadsmiljöer."

Jaha, varför har ingen satsat på det tidigare? Denna debattartikel, liksom hundratals andra, visar på ett grundläggande problem i politiken. Partierna attraherar karriärister, och dessa skriver debattartiklar för att positionera sig och föra fram sitt eget namn. Jag tror att de fyra undertecknarna är fullt intelligenta personer, som i verkligheten nog vet var problemet ligger och knappast tror att "framtidskontrakt" och "integrationspakter" är några lösningar. Situationen i de berömda förorterna är ett alldeles förutsägbart resultat av den enorma asylinvandringen. Det ser ut på samma sätt i Storbritannien, Frankrike, Belgien och Nederländerna, oavsett om höger eller vänster har haft makten. Eftersom dessa fyra partier inte ens nu vill stoppa asylinvandringen, ska de inte låtsas bry sig om dess konsekvenser.


En mångkulturell stadsdel i Amsterdam natten till i dag.



All denna ohederliga argumentation




Det finns ett antal genomgående drag hos de som vill stå på den goda sidan. Ett är att de endast vill ta del av den egna sidans röster, ett beteende som blir särskilt tydligt på Twitter, där man ju skapar sitt eget flöde och rentav kan blockera alla som säger någonting annat eller ställer kritiska frågor. Själv följer jag nog ungefär lika många likasinnade som motståndare, men det är tydligt att främst vänstermänniskor verkligen går in för att skapa en egen bubbla. Detta gör inte bara att de är usla på att argumentera, utan också att de helt enkelt missar en mängd information.

Ett tydligt exempel på det senare är att många av dem fortfarande sitter och skriver till varandra om hur en utvisad afghan ska ha dött i ett terrordåd i Kabul. Att ett sådant påstående skulle dyka upp var ganska förväntat, eftersom det stora terrordådet i samma stad har använts som ett argument för att afghanska män utan asylskäl ska få stanna här. Det har dock framkommit att personen ifråga inte alls verkar ha dött och många nyhetskanaler, som slog upp detta stort, har sedan raderat dessa artiklar. Att det sker terrordåd även i Europas städer verkar dessa människor inte vilja betänka.

Sveriges Radio har åtminstone raderat sin artikel om
den utvisade afghanen.


En annan tendens hos dessa liberaler och socialister är den ohederliga och ologiska argumentationen, gärna med märkliga jämförelser. När det gäller utvisningarna till Afghanistan, vill många av dem påpeka att Utrikesdepartementet avråder från resor till landet. Självklart vill många av dem då säga att det tydligen görs skillnad "mellan folk och folk". I verkligheten är det dock två olika saker, som inte har med etnicitet att göra. Avrådan gäller naturligtvis för alla svenska medborgare oavsett etnicitet. Framför allt är en avslagen asylansökan och återresa till hemlandet inte samma sak som var Utrikesdepartementet tycker det är olämpligt att turista. Dessutom står det var och en fritt att åka till Afghanistan, men det är departementets skyldighet att upplysa om eventuella risker. Faktum är att man även avråder från resor till vissa delar av Turkiet, Ryssland och Ukraina, men ändå har vi inte fri invandring från dessa länder. Sammanlagt är det ett 40-tal länder som nämns, och att flytta dessa länders befolkningar till Sverige skulle bli svårt.

I dessa dagar finns det många exempel på denna ohederlighet och löjeväckande jämförelser. Ett annat tydligt exempel gäller NMR:s medverkan i Almedalen. I stället för att säga att de helt enkelt inte vill ha dem där, används det vanliga tramset om "otrygghet", men ett helt annat beslut har kommit som en skänk från ovan.



I detta inlägg skriver Daniel Swedin:

"Arrangören Region Gotland vill inte gynna bilism. Regionen har dessutom bestämt att man av hänsyn till 'allas vår säkerhet' inte får köra vissa elcyklar i centrala Visby under veckan.
Cyklister är farliga och bilister vill man inte gynna, men nazister går bra."

Jag skulle tro att bloggens läsare förstår att även detta är två helt olika saker. Det kan naturligtvis vara olämpligt att framföra motordrivna fordon på en plats där det finns så mycket människor som i centrala Visby under dessa dagar, medan även NMR har en grundlagsskyddad rättighet att framföra sina åsikter. Skulle någon ur organisationen begå brott, som hets mot folkgrupp eller misshandel, kan de åtalas.

Detta selektiva mottagande av information, som jag berörde tidigare, är också tydligt i "fallet Maud", där en kvinna intervjuades om sin syn på medier. Bland de lite bättre människorna blev detta en stor skandal, eftersom man grävde fram att hon inte hade rätt värdegrund och därför helt enkelt var "nazist". Som vanligt ansåg hela det samlade etablissemanget, liksom twittervänstern, att hon inte skulle ha fått tillfrågas. Dagens Nyheter lyckades skriva ett par artiklar om skandalen, varav en givetvis på kultursidan:


Återigen fick den lite nyfiknare medborgaren gå till alternativa medier för att få en inblick i verkligheten. Nyheter Idag intervjuade kvinnan ifråga och bilden blir något annorlunda. Det visar sig att den där "nazistkopplingen" består av två kommentarer på Nordfront, varav en kritiserade sidans antisemitism. Sundsvalls tidnings Sofia Mirjamsdotter, alltid på etablissemangets sida, var en av de som kände sig kallad:

"Aktuellt glömde också att ta reda på att kvinnan de intervjuat stöttat nazistiska Nordfront. Aktuellts ansvarige utgivare har sagt att det beror på bristande research. Det verkar onekligen vara så att redaktionen gjort obefintlig research. Jag vill inte tro att det var ett medvetet beslut för att tillfredsställa den högljudda minoritet som rasar mot etablissemanget och gärna sprider falska nyheter och högerextrem propaganda?"

Observera att hon alltså, utan att ta reda på hur det förhåller sig, drar till med "stöttat". Dessutom sker sådant här oändligt mycket oftare med vänstermänniskor i SVT, där kommunisten America Vera-Zavala alltid presenteras som "dramatiker", trots att hon har arbetat för Vänsterpartiet och rentav skriver för tidningen "Flamman". Ett annat, närmast komiskt, exempel är hur SSU-aren Marwa Karim dyker upp som vanlig medborgare, utan någon referens till det politiska engagemanget:




Vi ser här alltså hur de som har de största megafonerna och styr den större delen av debatten dels är helt ointresserade och oinformerade om andra åsikter, dels ostört framför de mest idiotiska argument och jämförelser. Även jag driver här en linje, men tar del av hela åsiktsregistret och försöker faktiskt använda logik i mina resonemang.




tisdag 13 juni 2017

EU:s asylpolitik och Sveriges tragiska politiker





Vi vet att det bland svenska politiker finns en uppfattning om att vi är ett föredöme när det gäller asylpolitik, och att vi bara väntar på att övriga länder i EU ska "ta sitt ansvar". Det visar sig dock att den där viljan inte verkar finnas i verkligheten, och allra minst i länder som Ungern och Polen.

Om detta kan man läsa i många medier, men jag tyckte att dagens Aftonbladet bjöd på många små lustigheter. Låt oss börja med rubriken "Sveriges skräckscenario: havererad flyktingpolitik", där den insatte medborgaren sannolikt direkt tänker att vi redan har upplevt denna situation, och att det därför är mer än ett scenario, men här handlar det om att hela EU:s politik skulle haverera.

Vi får tre möjliga scenarior och kommentarer från svenska EU-parlamentariker. Inledningsvis presenteras en lika självklar som tendentiös beskrivning av döden på Medelhavet:


Observera hur språket här används, där antalet som tog sig in i Europa blir "riskerat livet på havet". Att 1344 personer omkom under resan är förstås tragiskt, men när man följer medias rapportering är det lätt att få intrycket att 100 procent drunknar, när det i verkligheten alltså handlar om runt 3 procent. Återigen, det gör inte situationen bättre för de som faktiskt omkommer, men det kan ändå förklara varför människor gör denna resa. I den offentliga debatten vill man också gärna framställa det som européers fel att migranter drunknar på Medelhavet, när skulden i verkligheten främst ligger hos smugglarna och de människor som kliver på båtarna. Det stora felet som europeiska länder gör är snarare att man beviljar asyl eller låter människor uppehålla sig illegalt i landet. Även till Australien anlände förr båtar, men eftersom detta land numera informerar alla intresserade att det är meningslöst att försöka den vägen, kommer inte längre en enda och ingen drunknar på vägen.


Tydlig information från Australien.

Aftonbladet bjuder sedan direkt på en annan märklig analys:

"När Sverige för två år sedan sa stopp och ändrade migrationsreglerna hade landet tagit emot 163 000 asylsökande, 12,4 procent av hela EU-antalet, på knappt ett år. Förändringen var en slags indirekt kritik mot de övriga 26 EU-länder som inte tog ett lika stort ansvar för världens flyktingar."

Den var i så fall mycket indirekt, eftersom det egentligen handlade om att Migrationsverkets system inte längre kunde hantera inflödet rent praktiskt. Det är också intressant att man verkligen, om än omedvetet, skriver att dessa 26 EU-länder alltså hade ett ansvar för världens flyktingar. Som vanligt ställer vi oss då frågan varför det inte var kritik mot Japan, Sydkorea, eller kanske de rika gulfstaterna.

Den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Anna Hedh är inte för blyg för att lufta den sedvanliga idiotin:

"Tanken var att visa att andra måste ta ansvaret, men det har inte hjälpt. Det är oerhört oroande."

Det värsta är kanske att hon antagligen är alldeles uppriktig och på allvar har trott att övriga europeiska länder skulle skynda sig att följa den humanitära stormakten. Det socialdemokratiska partiet består inte bara av genier.


Anna Hedh
Det visar sig nämligen att "åsikterna om hur EU:s flyktingpolitik ska se ut skiljer sig åt rejält", vilket i klartext betyder att Sverige och Tyskland öppnar dörrarna, medan övriga hellre vill bevara sina samhällen. Om detta vill förstås Cecilia Wikström (L) yttra sig:

"Men en sak kan vi alla vara överens om: vi kan inte fortsätta som det är nu. Det är ohållbart och riskerar hela EU som projekt. Kan vi inte bygga på detta så ser inte framtiden för EU ljus ut."

Ovanstående uttalande skulle kunna betyda vad som helst, men eftersom vi känner till hur liberaler i allmänhet, och Wikström i synnerhet, ser på denna fråga, förstår vi att EU på något sätt ska vara ett projekt för asylinvandring. Vi andra tycker nog att den där framtiden redan ser mörk ut, inte minst om inflödet fortsätter.

Därefter får vi den utlovade genomgången av scenarior och deras teknikaliteter, följt av asylfanatikern Malin Björks (V) kommentarer:

"Förslaget från EU-kommissionen är för mig helt oacceptabelt. Det innebär en förstärkning av en fästning Europa-politik för att stänga folk ute och inte kunna få sin asyl prövad i Europa."

Det finns ingen "fästning Europa", vilket redan det faktum att 163 000 personer kunde ta sig upp till ett land längst upp i kontinentens nordliga del visar. Om vi ska vara cyniska, fungerar Medelhavet och smugglarna nu som en nödvändig sorts barriär, eftersom Europa knappast kan härbärgera alla som skulle vilja bosätta sig här. Den insikten har naturligtvis inte nått alla svenska politiker:

"Bodil Valero (MP) arbetar också med bland annat ett direktiv om humanitära visum som en person i så fall skulle kunna söka på exempelvis en EU-beskickning, istället för att färdas på farliga vägar som över Medelhavet."

Det skulle vara intressant att veta var och enligt vilka kriterier dessa visum skulle delas ut. Vi kan anta att det kanske skulle ske i grannländer till konflikthärdar, där till exempel syrier kan plocka upp EU-visum i Turkiet eller Jordanien. Rimligen har de flesta av dessa humanitära skäl, om målet nu är att föra över dem till Europa i stället för att förbättra situationen på plats. I flyktinglägret Dabaab i Kenya finns 500 000 människor, i Dolla Ado i Etiopien 200 000, i Al Zaatari i Jordanien 100 000, och så vidare. Poängen är att det finns fler nödställda i världen än vad Europa kan absorbera, hur mycket Bodil Valero och hennes parti än skulle vilja flytta alla hit. Nej, det enda sättet att motverka dödsfall på Medelhavet, förutom drömmen om att dela ut miljoner pass runt om i världen och flyga in människor med Herkules-plan, är att göra resan lönlös genom ordentlig gränspatrullering och obefintliga möjligheter att få uppehållstillstånd.

Aftonbladets underbara text fortsätter:

"En bromskloss som ofta tas upp är de så kallade Visegradländerna, Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern, som på olika vis tydliggjort att man inte vill ta emot flyktingar eller migranter. Andra medlemsstater som motsätter sig ett nytt regelverk kan göra gemensam sak med dem för att stoppa omröstningen. Men från svenskt håll finns också en slags motsatt rädsla."

Hur är det möjligt att svenskar har röstat fram dessa politiker? Det finns alltså tusentals personer i detta land som tycker att vi bör skicka personer som  Bodil Valero och Cecilia Wikström för att sköta dessa frågor. Ska Visegradländerna bli ett sista reservat för den europeiska civilisationen? Även Anna Hedh (S) stämmer in i kören:

"Att tvinga alla att ha samma regler och samma nivå på mottagandet innebär att det svenska perspektivet möts med Ungern och Polens syn på flyktingpolitik. Då kan Sverige aldrig gå tillbaka till de humana flyktingregler som vi hoppats på att kunna göra."

Jag har sparat det bästa till sist. Längst upp i Aftonbladets artikel får vi en bisarr informationsfilm om hur man söker asyl i Sverige. Den har framställts av tidningen själv och kulturmänniskan Natalia Kazmierska står för både innehåll och berättarröst. Det mest frapperande är att själva tilltalet och formuleringarna som vanligt avslöjar att etablissemanget ser alla migranter som någon sorts barn:







Nya fantasier om Nya Tider


Johan Hilton


Som jag nämnt förut, är kulturetablissemanget redan ute för att posera kring den kommande Bokmässan i Göteborg. Precis som förra året handlar det om Nya Tiders närvaro, som gör att de lite finare människorna måste yttra sig i morgonsoffor, skriva inlägg på kultursidorna och hota med bojkott. I dag bjuder förlagschefen Johan Hilton på en lite annorlunda vinkel, eftersom han tydligen är homosexuell, vilket på något sätt blir problematiskt om representanter för Nya Tider finns i en av ett par hundra montrar. Epiteten haglar direkt:

"Under debatten om Bokmässan - senast efter Svenska Pens ordförande Elisabeth Åsbrinks inlägg (DN 9/6) har jag intellektuellt vägt för- och nackdelarna med att delta på samma torgmark som Nya Tider och dess bruna svans."

Jag förstår att "intellektuellt" här betyder motsatsen till känslomässigt, men det känns ändå som ett alltför stort ord för det som presteras. I verkligheten finns det varken för- eller nackdelar med att befinna sig i samma enorma lokaler som Nya Tider, men tankarna går kanske snarare till vad det gör med hans positionering bland gelikarna. Kan han få mer uppmärksamhet genom att utebli och skriva några upprörda meningar om varför, än vad själva deltagandet skulle ge?

Sedan är det naturligtvis enormt fånigt att tala om en "brun svans", men vi kan nog utgå från att Johan Hilton varken har sett någon sådan eller ens själva tidningen. Just greppet att tala om en "svans" är numera populärt, eftersom det kan användas när man inte har några anmärkningar på en person eller organisation. Därefter blir det dags att vifta med den där läggningen och bjuda på ännu ett epitet:

"Vad vinner man som tillhörig ett hbtq-kollektiv på att fly fältet till förmån för hatmånglare?"

Det här är så dumt, men samtidigt så vanligt i dessa sammanhang. Även förra året kunde mången kulturmänniska deklarera hur de kände sig "otrygga" genom Nya Tiders närvaro, i bland med någon referens till hur "högerextremister" i största allmänhet hotade författare och journalister. Det kommer naturligtvis Nya Tider inte att göra, men vi ska senare se hur principen om "svans" kommer att användas än tydligare. "Fly fältet" och "hatmånglare" är helt enkelt ett språkbruk för att måla upp stor dramatik, där någon sådan inte finns. Han fortsätter:

"Delar av tillvaron som hbtq-person präglas ofrånkomligen av en medvetenhet om faror, om att det finns krafter som de facto är beredda att gå till handgripligheter för att röja sådana som oss ur vägen."

Så är det kanske, men vad har det med Nya Tider och bokmässan att göra? Precis som de flesta andra kulturskribenter tycker Johan Hilton att bokmässan inte skulle ha accepterat en utställare som han tror sig ogilla, vilket, efter ett antal tirader om de förtryckta homosexuella, leder till:

"Aldrig i livet att jag tänker anpassa min plats i det offentliga rummet efter ett gäng hatpredikanter och deras bruna tillskyndare. Det är inte jag som ska flytta på mig, det är de."

Varför ska någon flytta på sig? Johan Hilton kan väl stå i DN:s monter och Nya Tider i sin? Det är märkligt att mångfaldens fördelar nästan alltid handlar om etnicitet, men aldrig om åsikter. Observera att Nya Tider naturligtvis aldrig har krävt att den ene eller andre utställaren ska portas, inte ens Expo eller Lenins barnhörna. Hilton ska i alla fall få en eloge för att han hittade varianter av både "hatmånglare" och "svans", vilket åtminstone gör språket lite rikare.

Igår publicerades på vänstersidan ETC ett annat inlägg i ämnet, som också använder sig av greppet "otrygghet". Hela texten snurrar kring ordet "våldskapital", som de båda undertecknarna Kristin Ivarsson och Pelle Hällje antingen nyss har upptäckt, eller bara är särskilt förtjusta i. Dessa två figurer arbetar för vänsterorganisationen Emmaus Björkå, som ser sig som en biståndsorganisation, men också har samarbetat med exempelvis terrorstämplade PFLP. Det blir därför något av ett hyckleri, förutom en ren lögn, när de ska lägga ut texten om det där kapitalet:

" 'Vi är ingen domstol, men väger bland annat in tidigare brottslighet och en organisations våldskapital. Vi bedömer såväl organisationer, som deras ledande representanter.'
Så lyder en passage i Bokmässans dokument ”Principer”, som skickades ut till utställare den 13 december 2016. Vad skönt, tänkte vi, då slipper vi alltså Nya Tider nästa år. För vi visste ju att Bokmässan hade koll på Nya Tiders vålds­kapital."

Något sådant "våldskapital", ett ord som vanligen används om kriminella grupperingar, har Nya Tider naturligtvis inte, men undertecknarna kommer undan det problemet genom att hänvisa till en "händelse" som de redan har slagit upp stort:

"Under mässan 2016 blev en av våra programpunkter utsatt för en rasistisk provokation. Alexandra Pascalidou intervjuade författare och redaktörer till en bok om flyktingförvar. I slutet kastade en man fram flera pappersexemplar av Nya Tider över det bord där boken låg till försäljning. Han skrek också till publiken att alla borde läsa den tidningen istället."

Fantastiskt. Den "rasistiska provokationen" bestod alltså i att en person, en mässbesökare utan koppling till Nya Tider, lade fram några exemplar av tidningen, vilket i sin tur är beviset för Nya Tiders "våldskapital". Emmaus Björkås artikel om mässbesökaren som hade tagit med sig dessa exemplar fick den mycket kreativa rubriken "Nynazister från Nya Tider i aktion mot flyktingar inne på bokmässan", när det i verkligheten handlade om en person, som inte kom från Nya Tider, som i sin tur inte är en nationalsocialistisk produkt. Lite av ett självmål blir det när de dessutom har ringat in denne ende person på artikelns illustration:





Sedan följer ett förvirrat försök att hitta kopplingar mellan personer och organisationer, där vi bland annat kan läsa:

"Personen som kastade tidningarna har även arbetat för Granskning Sverige."

Jaha. Ytterligare en märklig passage dyker upp:

"Bokmässan behöver förstå att högerextremisterna under hela året använder sin medverkan på mässan som slagträ för att sätta press på oss människorättsorganisationer."

Hur skulle denna medverkan "användas"? Under året arbetar vi inte med att "sätta press på människorättsorganisationer", varför vi nu skulle göra det, utan med att skriva nyhetsartiklar, alltså producera och distribuera en tidning. Eftersom Emmaus Björkås ursprungliga inlägg var lika fullt av lögner som gårdagens, ringde en av våra medarbetare upp dem och publicerade det något bisarra samtalet. Det var tydligen också obehagligt för organisationen och föranleder ännu ett stycke:

"Då valde Nya Tider att publicera en artikel där man med namn och bild hängde ut en av oss anställda i föreningen, för att sätta press på oss som privatpersoner när föreningen i sig inte visade sig påverkbar. Artikeln i Nya Tider är av allt att döma skriven under pseudonym. Enligt flera seriösa källor, bland annat Dagens ETC, är det inte ovanligt att tidningen låter aktiva nynazister bidra med texter under pseudonym."

Hängde ut? Det var alltså samme Pelle Hällje, som presenteras som kommunikations­ansvarig och ansvarig för Emmaus Björkås medverkan på Bokmässan, vilket inte riktigt gör honom till en stackars anonym "privatperson". Sitter man och nonchalant plitar ned lögner får man nog förvänta sig att den anklagade kommer med ett genmäle. Jag känner personen som ringde upp, och han är inte "nynazist". Emmaus Björkås "svansretorik" blir kanske som tydligast mot slutet:

"Nya Tiders redaktion utför inte själv hoten och de värsta trakasserierna, utan det gör fansen och prenumeranterna."

Det är lite svårt att ta ansvar för vad "fans" och prenumeranter gör, hur nu Pelle kan veta att någon som hotar är prenumerant. Om trakasserierna består av några framlagda tidningar och en telefonintervju med den kommunikationsansvarige, är jag inte särskilt imponerad av "våldskapitalet".

De fantasifulla beskrivningarna av Nya Tider får mig att fundera över en aspekt av dessa protester och epitet. Det är en paradox att ett antal människor känner att de tycker illa om Nya Tider eller Sverigedemokraterna, men sedan måste använda rejäla överdrifter och rena lögner för att motivera sin hållning. Sålunda har hela kulturetablissemanget övergått till att kalla Nya Tider för "nazistisk", vilket är fel i sak, precis som samma etikett gärna klistras på Sverigedemokraterna. Stefan Löfven kan inte låta bli att vid varje debatt med partiet tala om "hakkors" och "SS-officerare", ord som han av någon anledning njuter av att uttala.

Har dessa människor i själva verket inga skäl till att ogilla dessa aktörer? Om man hade haft det, skulle man ju rimligen kritisera det som upprör, i stället för att måla upp fantasibilder, där "nazist" är det värsta man kan komma på. Upprördheten inför Nya Tiders medverkan uppvisar en omvänd logik, där man i stället för att ta del av artiklar och kritisera dessa, omedelbart tar till sig skråets eget epitet och låter känslofloderna utgå från det. Vissa ljuger säkert, men jag misstänker att en hel del inte vet bättre än att hämta etiketter från sina likasinnade. Det är ju oerhört mycket lättare att avfärda SD som "rasister", än att analysera partiets politik, eller oroa sig för att "högerextremister" eller rentav "nazister" deltar på en bokmässa, än att faktiskt läsa några artiklar. Kanske ser vi helt enkelt en kombination av osäkerhet, illvilja, dumhet och lättja.