fredag 2 december 2016

Den moderate opportunisten




I dag har ett inlägg av moderaten Mikael Sandström uppmärksammats. Han var statssekreterare under hela Fredrik Reinfeldts tid som statsminister och har även därefter varit Moderaternas samordningschef. Hans text handlar om invandringspolitikens problem och har av många tolkats som en ursäkt. Det är den inte, hur gärna vi än skulle vilja ha en sådan. Snarare ska den nog ses som denna absolut mest motbjudande företeelse, viljan att smärtfritt kunna glida med i alla vindar och aldrig behöva stå till svars. När Reinfeldt var partiledare var det fördelaktigt att smidigt och ryggradslöst följa honom, och i takt med att konsekvenserna av hans migrationspolitik blir allt tydligare och hans eget parti försöker distansera sig, vill den smidige förstås anpassa sig till även den linjen. Redan ingressen avslöjar en stor del av det som är problematiskt med denne figur och hans oproportionerligt långa inlägg:

"Flera regeringar, inte minst den som jag arbetade för under åtta år, har begått stora misstag i migrationsfrågorna."

I åtta år, under regeringen Reinfeldts hela styre, satt Mikael Sandström alltså tyst, nickade, höll med och lyfte sin lön. Min skepsis blir därför precis densamma som inför Anna Kinberg Batra: Varför sade du inget? Varför ska vi tro på en omvärdering som sker först nu? Kunde du inte någon gång under dessa år ha lagt lite tid på att värdera situationen och politikens riktighet? Min slutsats blir att Sandström antingen fortfarande tycker att Reinfeldts linje är helt riktig, men vill behålla sin position, eller tyckte att Reinfeldts politik var vansinnig, men på samma sätt ville behålla sin position då. Ytterligare en möjlighet, kanske den mest sannolika, är att Mikael Sandström inte har någon som helst hållning, utan att varje ställningstagande handlar om hur karriären påverkas.


Så sent som inför valet 2014 lade Mikael Sandström
på fullt allvar upp denna bild, efter åtta år med Reinfeldt.


Att denne Sandström är en pretentiös posör förstår vi också av att han fäster ett par citat vid sin text:

"Men, it has been well said, think in herds; it will be seen that they go mad in herds, while they only recover their senses slowly, and one by one." (Charles Mackay)

"L'enfer est plein de bonnes volontés ou désirs." (Bernhard de Clairvaux, tillskrivet)

Jodå, jag förstår engelska och franska, men syftet med att återge dessa citat på originalspråk kan inte vara något annat än att skänka sitt alster och sig själv någon sorts påklistrad intellektualitet. Av den sista meningen finns dessutom en variant som är väl känd på svenska, vanligen återgiven som "Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser". Att hänvisa till flockmentalitet, som i det första citatet, är också ytterst förljuget, eftersom den svenska invandringspolitiken snarare har styrts från den absoluta toppen, utan att någon brydde sig om att få med hela skocken svenskar på vägen.

Mikael Sandström bjuder på många sanningar, men de är alla självklara och kunde ha sagts, och sades av flera, för 20 år sedan:

"Sanningen är att den humana svenska migrationspolitiken är död. Den dog inte på grund av avsiktligt fattade beslut utan på grund av välvilja mot människor som lider och ovilja att se de problem som stor invandring på kort tid för med sig." 

Denna välvilja, eller vad vi nu ska kalla fenomenet, ledde dock till avsiktligt fattade beslut. Inflödet är inte ett resultat av slumpen eller naturkatastrofer, utan av en enträget genomdriven politik, mot invändningar och allt sunt förnuft. En viktigare aspekt, inte heller okänd bland upplysta människor, lyfts också fram:

"Sanningen är att den akuta migrationskrisen inte är över, att vi inte kan återgå till den tidigare ordningen och att de problem vi står inför kommer att ta decennier att hantera."

Detta är mycket viktigt att påpeka varje gång som vänsterfigurer tycker att det aktuella inflödet är för litet och att vi därför omedelbart måste skruva på kranen igen. I detta skede har förra årets skörd inte ens slussats ut till kommunerna och även det är bara början. Där kommer volymerna sedan att sätta press på bostadstillgång, socialtjänster och rättsväsende. Förra höstens skörd kommer också att skapa en andra generation, som om ett par decennier kommer att vara överrepresenterad i kriminalitet, islamism och så vidare. Jag brukar i detta sammanhang nämna Nederländerna, som fortfarande lider av att man hade marockansk arbetskraftsinvandring på 1960- och 1970-talen. När Sverige tog emot de där 163 000 under några månader 2015, var alltså 1990-talets somalier långt ifrån integrerade.



Demonstration för IS i Haag.


Mikael Sandströms behov av att visa upp en eventuell bildning blir sedan ännu en gång övertydligt, när han plitar ned ordet "uraktlåta", där alla andra skulle använda "underlåta":

"Ansvaret för att situationen blev så allvarlig i Sverige är dock vårt eget. Flera regeringar, inte minst den som jag arbetade för under åtta år, har uraktlåtit att fatta beslut som hade varit nödvändiga för att göra den svenska migrationspolitiken långsiktigt hållbar."

Om vi bortser från den språkliga exhibitionismen, är det dock detta eviga "vi" som är mest provocerande. "Vi" ville inte se denna utveckling, "vi" var inte naiva och det är inte "vårt" fel. Ansvaret ligger i själva verket hos en tämligen begränsad elit, där Mikael Sandström i högsta grad ingår. Han är mycket noga med att hålla sig på denna lina som fortfarande är politiskt korrekt:

"Genom att vår politik avvikit från andra länders, har Sverige, som står för omkring tre procent av EU:s BNP, stått för 10–15 procent av asylinströmningen."

Det är inte den relevanta jämförelsen, utan att Sverige har mindre än 2 procent av EU:s folkmängd. Kostnaderna för både asylmottagande och kommande försörjning är enorma, men den största konsekvensen är den demografiska utvecklingen, där svenskar trängs undan från den enda yta som är deras egen. Föga förvånande leder hans vilja att inte trampa snett också till att fokus som vanligt blir fel:

"Värst är situationen för de ensamkommande barnen. Det är inte humant att afghanska barn som växt upp på flykt i Iran nu utvisas till Afghanistan, ett land där de många gånger aldrig satt sin fot. Det kan få tragiska konsekvenser att barn och vuxna blandas i boenden, på grund av frånvaro av ålderskontroller."

Visst, men man kan också tycka att Sveriges väl och ve åtminstone borde vara en faktor för svenska politikers överväganden. Ska vi ha en gräddfil för afghanska män utan asylskäl? Är en stor muslimsk närvaro positiv för vårt land? Att Mikael Sandström egentligen inte vill be om ursäkt eller riskera sin noggrant underhållna positionering blir än tydligare:

"De fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer."

Och ändå använder du även här idiotuttryck som "rasister, populister och mörkermän" för att demonisera, när du helt har diskvalificerat dig själv från att fördöma någon. Vi får därefter ännu ett exempel på det mest tillåtna beklagandet:

"En av de mest hjärtskärande konsekvenserna av det migrationspolitiska haveriet är att familjer splittras."

Nej, den mest hjärtskärande konsekvensen är att Sverige raseras, dessutom genom en medveten politik av våra styrande. Familjerna som "splittras" har själva gjort det valet, långt utanför Sveriges gränser. Det är också tragiskt att det fortfarande är så mycket lättare att lyfta fram negativa konsekvenser för migranter än för det egna landet. Som den självgode opportunist han är, beskriver Sandström sedan ett vänstersvar på problematiken, mer utbildning, ett högersvar, lägre löner, och ett populistsvar:

"Populistsvaret är knappt ett svar, utan snarare en protest, som går ut på att huvuddelen av dem som i dag har uppehållstillstånd men inte är medborgare inte ska få vara kvar i Sverige. Det finns inga förslag på hur de faktiska problem som vi står inför ska hanteras och inte heller på hur denna massiva utvisningspolitik skulle kunna genomföras."

Nonsens. De som här kallas populister är precis samma människor som uppenbarligen har haft rätt hela tiden och med vars politik situationen inte ens skulle ha uppstått. Det är förstås inte heller omöjligt att genomföra "denna massiva utvisningspolitik", vilket som alltid kan göras genom administration och polishandräckning. Om nu dagens polisresurser skulle vara otillräckliga, får vi väl sätta upp en milis som sköter själva tvånget när ett sådant behövs.


Redan på 1980-talet fanns det människor som
varnade för denna förutsägbara utveckling.
De skulle demoniseras under de kommande 25 åren.


Om nu någon tycker att jag avfärdar Mikael Sandströms goda intentioner alltför lättvindigt, ser han till att understryka sin opportunism genom en typisk markering:

"Invandring är på många sätt berikande. Framgångsrika länder och samhällen är oftast också samhällen som har välkomnat invandring och impulser utifrån. Sverige skulle inte vara Sverige utan alla de tyskar, valloner, bosnier, chilenare, italienare, judar, turkar, romer, araber, polacker, perser, serber, afghaner, skottar, kroater och andra som genom århundradena sökt sig till vårt land."

Invandring har sett olika ut i olika tider och haft olika sorters påverkan. Säkerligen bidrog tyskarna och de berömda vallonerna på ett positivt sätt, men de var aldrig så många som man i dag gärna vill låta påskina. Den obekväma sanningen är att en viss invandring nog har varit mindre positiv och att vi på något sätt kanske skulle ha överlevt även utan ett stort arabiskt eller afghanskt inflöde.

Jag skulle inte ha godtagit en ursäkt från Mikael Sandström ens om han hade levererat en sådan. Han har gjort sitt och ska nu endast stå till svars. Han ska absolut inte tillåtas glida med in i en ny era och komma med ständigt uppdaterade utspel för att hålla sig vid makten. Om han verkligen hade skämts för sin gärning, skulle han nu vara alldeles tyst och hoppas bli bortglömd.




torsdag 1 december 2016

Osämjan och det verkliga problemet




Expressen har haft en relativt ambitiös och intressant artikelserie om situationen för och bland asylsökande. Mest intressant var den fjärde delen, kallad "Osämjan", som handlar om konflikter och trakasserier bland dessa asylsökande, inte minst eftersom de flesta som kommenterat helt verkar ha missat det viktiga. Där får vi bland annat möta en 22-årig afghansk kvinna, som av någon anledning kallas för "tonårstjej" i artikeln. Nästan alla afghaner som ingår i gruppen "ensamkommande" är förstås män, som alla känner till denna kvinna:
"Nya killar flyttar hela tiden in till orten. Det blir fler och fler att förklara ett nej för. De nya hajar till när de ser Sima och kommer fram direkt. Var bor du, när kom du hit, kan jag få ditt nummer?"

Planen var att denna Sima skulle få hit sin mor genom anhöriginvandring, men det är nu något mer komplicerat. För att skydda henne från afghanska män har hon placerats med två afghanska kvinnor, som dock tillhör en annan folkgrupp:
"De två kvinnorna är sunnimuslimer och strikt troende, Sima kommer från shiaislam. För kvinnorna hon bor med, upplever Sima, får alla små vanor hon har plötsligt representera hazarafolket i stort snarare än henne själv. De vakar över hur hon hanterar killars kontaktförsök. Trots att det inte hade behövts."

I huset där Sima bor har tydligen tidigare svenska hyresgäster bott, men de har tvingats bort eftersom det är lönsammare att hyra ut till Migrationsverket. Det innebär en viss förändring av området:
"En garagelänga på parkeringsplatsen har byggts om till provisorisk moské som fylls upp fem gånger om dagen."

Givetvis blir det också problem mellan shia och sunni:
"Böneledaren förklarar för oss att männen tidigare åkte till närliggande städer där moskéer med rätt trosinriktning ligger, men sedan deras gratis busskort dragits in åker de bara på helger. I garagemoskén får vi böcker på svenska som hänvisar till Islamguiden, en sajt som står det muslimska brödraskapet nära."

En okänd man ropar till Sima (som inte bär slöja) på gatan:
"Du börjar med att ta av sjalen, nästa gång tar du av byxorna."



Att man får en högre levnadsstandard i Sverige
innebär inte nödvändigtvis att man vill byta värdegrund.


Framför allt får vi i reportaget en bild av ständiga konflikter och trakasserier mellan de båda folkgrupperna pashtuner och hazarer. I dag kände Expressens ledarsida att det var dags att säga något om denna problematik och man visar upp just den blindhet inför det verkliga problem som jag inledningsvis nämnde. Vi kan läsa:

"Konflikter och hierarkier från hemländerna följer ofta med in på svenska asylboenden. Att blunda för det är att svika de utsatta."

"Människor som flyr från förtryck borde självfallet inte behöva utstå déjà vu i mottagarlandet."

Det är förstås ledsamt att människor utsätts på asylboenden, men man bortser här från det stora problemet, nämligen att alla dessa människor ska ut i det svenska samhället. Just nu väntar 36 000 afghaner på uppehållstillstånd, de allra flesta yngre män. Om de inte ens kan fungera med pashtuner, eller hazarer, shia eller sunni, på ett asylboende, är det inte svårt att föreställa sig hur väl de kommer att hantera den fina svenska mångfalden. Hur tror ni att de ser på svenskar som inte ens är muslimer?





De afghanska männen närmade sig Sima eftersom de utgick från att hon var "en dålig tjej", vilket helt enkelt grundades på att hon var själv. Vi kan fundera på hur de då ser på svenska kvinnor, och genom övergrepp på festivaler och annorstädes har vi åtminstone fått en liten bild av det. I länder som Afghanistan lever förstås folkgrupperna åtskilda, och kvinnorna måste täcka sig med burkor, men Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle där vi alla ska blandas och interagera fredligt med varandra. Naturligtvis kommer det som inte fungerar mellan grannfolk i Mellanöstern, Centralasien eller Afrika plötsligt att fungera mellan alla världens människor i Sverige.

De politiker och mediemänniskor som har hetsat fram denna utveckling har aldrig behövt förklara hur detta är tänkt att lösas och frågorna har inte ens fått ställas. Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Maria Ferm och alla de andra bär ett mycket tungt ansvar, men det blir ju vi andra som en dag kommer att få städa upp efter dem.





onsdag 30 november 2016

Nytt trams om SD:s mediepolitik


Oisin Cantwell


Ett inslag i Sveriges Radio, där Björn Söder (SD) talade om Polen med Birgitta Ohlsson (L), har i dag väckt en möjligen något påklistrad förfäran i medieetablissemanget. Det handlar som vanligt om att SD skulle vilja förfölja medier och avskaffa yttrandefriheten, och oron uttrycks också som vanligt av de som annars gärna angriper just fria medier. En av de som nu kände behov av att uttrycka denna rädsla var Aftonbladets Oisin Cantwell, som vanligen skriver om kriminalfall och borde hålla sig till det. Rubriken "Landets tredje största partis mediepolitik är skrämmande" visar ännu en gång att det är viktigt för dessa figurer att i vissa sammanhang framhålla att det handlar om ett "riksdagsparti" som är "tredje störst", och om exempelvis Kent Ekeroth uppmärksammas för någonting som anses olämpligt utnämns han av samma skribenter omedelbart till blivande minister. Oisin Cantwell säger sig först av allt vilja "bena ut" vad som sades i programmet, vilket tydligen innebär att omtolka det:

"Det är inte en helt enkel uppgift, då sverigedemokratiska är en speciell form av svenska där orden inte alltid betyder samma sak som för resten av oss. Så till exempel anklagade han Ohlsson för att hysa 'socialliberala värderingar' då hon försvarade grundläggande mänskliga rättigheter, pressfrihet och andra väsentliga ingredienser i den europeiska upplysningstraditionen."

Nej, i själva verket menade han att Birgitta Ohlsson blandade in sina egna värderingar i definitionen av exempelvis demokrati. Låt oss lyssna på programmet, ty detta är något av Björn Söders huvudpoäng och han har alldeles rätt:







Denna vilja att införa "värdegrund" som kriterium överallt är ett tämligen nytt fenomen, men ett mycket påtagligt sådant. SD anses inte tillhöra de demokratiska partierna, eftersom man vill begränsa asylinvandringen, medan Vänsterpartiet kan hylla och samarbeta med diktaturer och ändå få ingå där. Vi ser alltså hur demokrati inte längre handlar om olika sorters friheter och val, utan helt enkelt om värderingar. Det är festligt att höra hur Birgitta Ohlsson, när hon ska motsäga Björn Söder, inte kan låta bli att säga just "värderingar" vid varje tillfälle. Medan Birgitta Ohlsson hela tiden återkommer till "människorättsorganisationer", som har detta som uppgift, hittar Oisin Cantwell än mer suspekta exempel:

"Detta parti har utmärkt sig för en hel del sedan det förra året vann valet, bland annat genom att stifta nya lagar som fått EU-parlamentets talman Martin Schultz att förskräckt utbrista att utvecklingen påminner om en statskupp."

Som om Martin Schulz (rätt stavning) skulle ha någon som helst demokratisk legitimitet. Han blev som socialdemokrat vald till parlamentets talman av ledamöterna, efter en kohandel som gjorde kristdemokraten Jean-Claude Juncker till kommissionens ordförande. Det var en utnämning som påminner mer om en statskupp än några mediereformer i Polen. Till skillnad från honom är den polske presidenten faktiskt vald av folket. Cantwells beskrivning fortsätter:

"Journalister som inte rapporterar tillräckligt patriotiskt och regeringsvänligt har fått sparken och numera tillsätter och avsätter finansministern de högsta cheferna efter behag.
Den redaktionella friheten, av så stor betydelse i ett demokratiskt samhälle, är med andra ord inte mycket värd för Polens regering."

Ungern och Polen har länge lyfts fram i alla möjliga sammanhang där SD nämns, och Oisin Cantwell hänvisar självklart till samma uttalanden från Richard Jomshof och Kent Ekeroth som de flesta mediefigurer redan har gjort. Det märkliga i all denna oro, även om hyckleri är något av en paradgren i dessa kretsar, är att de föreställer sig att Sverige är någonting helt annat. Styrelserna för Sveriges Television och Sveriges Radio utses av, hör och häpna, den svenska regeringen. Dessa statliga medier har länge ansetts vara vänstervridna, men vi kan definitivt vara säkra på att en chef eller journalist omedelbart skulle försvinna efter att ha sagt något invandringskritiskt. SVT har till och med en extremt finkänslig ordlista på vilka uttryck som ska användas, där "invandrare" och rentav "svensk medborgare" ska undvikas, eftersom det skulle kunna få tittare att inte förstå att alla egentligen är svenskar.

Med tanke på hur statlig media i dag ser ut, där det är lika självklart att "Kakan" Hermansson deltar i en mängd program som att Mats Dagerlind inte gör det, och där mångkultur ska framhållas i de mest bisarra sammanhang, tror även jag att reformer behövs också i Sverige. Omplaceringar och nya riktlinjer skulle sannolikt leda till en större frihet och åsiktspluralism än vad som är fallet i dag. Det innebär inte nödvändigtvis att hårdföra nationalister tar över samtliga poster, utan snarare att vänsterperspektiv och kulturmarxism inte längre dominerar hela utbudet. Att de som har matat oss med lögner år efter år oroar sig för framtiden inger endast hopp hos oss andra.




Gellert Tamas och yttrandefriheten




På lördag skulle Gellert Tamas, tidigare mest känd för sina fantasier kring "apatiska barn" och nu för någon sorts granskning av "extremhögern", delta i ett samtal om sin bok "Det svenska hatet" på Akademibokhandeln. Detta evenemang har nu ställts in av Akademibokhandeln, med hänvisning till någon diffus hotbild, men tydligen har inga faktiska hot inkommit. Personligen tycker jag att Gellert Tamas är en ytterst osund figur, men jag tycker samtidigt att han absolut ska kunna presentera sin bok. Om det nu finns en hotbild, hade Akademibokhandeln kunnat snäppa upp säkerheten något och till exempel ha ett par vakter på plats.

Nu till det intressanta i denna historia. Samma personer ur kulturvänstern som ägnade veckor åt att kräva att bokförlaget AlternaMedia (som ger ut Nya Tider) inte skulle få delta på Bokmässan i Göteborg, är nu mycket upprörda över Gellert Tamas uteblivna boksamtal. Lika framträdande som DN var i mobben mot Nya Tider, lika aktiva är de nu i att förfäras av detta inställda evenemang. I dag ägnar Björn Wiman saken en hel krönika, med den från honom svårt hycklande rubriken "Exakt så här ser det ut när auktoritära rörelser börjar hota yttrandefriheten". Som ni förstår handlar det hela på något sätt om "värdegrund", och Wiman är fortfarande sur för att makarna Adelsohn erkände att de läste Avpixlat:

"Jag står fast vid att Lena Adelsohn Liljeroth var en anständig kulturminister. Men också vid att hennes uttalanden i DN-intervjun var ett symtom på en livsfarlig glidning längs en värdeskala, en glidning som nu går mycket snabbt."

Både Sverigedemokraterna och 1920-talet dras in i alstret, innan det blir dags för Gellert Tamas uteblivna framträdande:

"Det är också exakt så här det ser ut när de lågintensiva hoten kommer krypande: demagogiska nålstick, trakasserier, en och annan rökbomb, bränder… Det händer saker med hela samhället, som i förlängningen riskerar att leda till tystnad och självcensur."

Observera att inget hot, oavsett intensitet, ska ha inkommit och framför allt inte några rökbomber eller bränder. När det gäller röster som han själv ogillar, förespråkar Björn Wiman däremot just tystnad och censur.


Björn Wiman hetsar mot Nya Tiders
medverkan på Bokmässan.


Han deltog flera gånger i morgonsofforna för att förtala Nya Tider och skrev i DN bland annat om Bokmässan:

"Men den här tidskriften står för en vedervärdig ideologi som man med gott samvete kan hålla borta från anständiga sammanhang."

I själva verket står Nya Tider inte för någon ideologi, inte heller "nazismen" som Wiman lyckades nämna sju gånger i ett inslag, men det intressanta är den eviga upprepningen av ordet "anständig", som alltså är kriteriet för om något ska få synas eller ej. DN:s ledarskribent Amanda Björkman har i dag också kommit ut som en stor vän av pressfriheten:



När Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk syntes några minuter i SVT var frågan om yttrandefrihet tydligen mycket mer komplicerad, och hans medverkan gjorde enligt Björkman sändningen till "en fars". Oroad över det inställda samtalet med Gellert Tamas är också den ökända yttrandefrihetshataren Kristina Lindquist, som på DN Kultur har gjort ett antal utfall mot Nya Tider. För bara en månad sedan fick vi angående både SD och Nya Tider veta att:

"Men den som tar en debatt med högerextremister säger faktiskt med den handlingen att hen är beredd att lyssna till sådana argument, vilket i sig är en normalisering av det otänkbara. Att ta den debatten är att gå in i ringen och säga till fascisten: Jag erkänner dina premisser, nu börjar vi."

Kristina Lindquist är inte mycket för debatt i något sammanhang. Min ordinarie profil på Twitter har hon blockat sedan länge, och när jag från en alternativ profil ställde frågan varför dagens händelse är en tragedi medan Nya Tider ska stoppas, blev reaktionen omedelbar:




Avslutningsvis vill jag ännu en gång påpeka att jag tycker att Gellert Tamas kan få ha ett samtal om sin bok utan att någon hänsyn ska tas till verklig eller påstådd hotbild. Vad jag vill belysa i detta inlägg är som så ofta etablissemangets hyckleri i dessa frågor. Att vilja skydda det man gillar och tysta det man ogillar är en föga principiell hållning. Jag kan tycka att Gellert Tamas sprider lögner och "vedervärdig ideologi", men det skulle vara alltför pinsamt att därför kräva att han inte ska få framträda i en bokhandel. Ovan nämnda mediemänniskor verkar på allvar tycka att det som de själva ogillar på något universellt plan är oacceptabelt och de är uppenbarligen helt blinda inför det faktum att andra människor kan ogilla någonting annat, som inte för den skull måste förbjudas. Det som ni tycker är anständigt kanske jag tycker är oanständigt, även om jag inte använder den typen av känslouttryck. Intressant nog har ingen av dessa mediemänniskor nu stått för åsikten att endast staten kan vara ett hot mot yttrandefriheten eller att Akademibokhandeln är en privat aktör som ska få göra som de vill, vilket var ett vanligt förekommande argument kring Bokmässan.

I september skrev Pascalidou under ett upprop för
att stoppa Nya Tiders medverkan på Bokmässan.


Det är mycket sådant i dessa dagar. Alla ska få vistas på Grand Hôtel, fram till den dagen då SD förlägger ett evenemang där och vi plötsligt ser protester och hot om bojkott. På samma sätt tycker vänstermänniskor att kritiken mot deras hyllningar av Fidel Castro är överdriven, trots att vi vet att de skulle bli rasande om någon moderat eller sverigedemokrat hyllade exempelvis Augusto Pinochet. Dessutom är det i dag de etablerade medierna som verkligen utgör ett hot mot det fria ordet. Främst genom att trumpeta ut samma budskap i kombination med ekonomisk styrka, men också genom att verkligen förespråka att röster med andra budskap tystas.





måndag 28 november 2016

Kulturmänniska står upp mot folket





Martina Montelius är dramatiker och som statssubventionerad kulturmänniska får hon förstås utrymme i medierna för att göra politiska analyser. Idag bjuder hon i Expressen på en variant i genren "det är inte ni som är folket och folket är egentligen oroligt för klimatförändringar", som tar sitt avstamp i ett inlägg av Marcus Birro. Hans inlägg var i sin tur ett svar på en tidigare utläggning i samma genre från Montelius, där hon inte heller missade den i dessa kretsar vanliga poängen att Donald Trump minsann är förmögen:

"Men jag fascineras av den populära idén om mig själv som en del av den fisförnäma eliten, och Donald Trump som underdog och hedersknyffel, från sina med 24 karats guld dekorerade rum hårt kämpande för vanliga, hederliga människors rätt att slippa mexikaner och syriska flyktingar."

Ännu en gång måste jag alltså förklara att diskussionen om etablissemanget inte främst handlar om ekonomiskt starka personer, utan just människor som Martina Montelius som får utrymme i tidningar och tv-debatter för att lägga ut texten om fina värderingar. Nåväl, i dagens text har Montelius åtminstone inledningsvis ett rätt:

"Marcus Birro skriver att han 'inte har träffat en enda människa' som inte tycker att Sverige ska ta emot människor som flyr från krig och förtryck. Själv möter jag dem varje dag, i kommentarsfälten på internet, på Kent Ekeroths Twitter, och det har faktiskt även hänt att vänner till mig, med fel hårfärg, har mött dem på Södermalm."

Låt mig då träda fram och deklarera att jag inte tycker att Sverige ska vara öppet för asylinvandring. Nu vet vi ju att det är långt ifrån alla som verkligen "flyr från krig och förtryck", men det är inte poängen, utan att detta inflöde är destruktivt för Sverige alldeles oavsett hur de enskilda individernas historik ser ut. Sedan är det förstås oerhört lågt av Montelius att göra det till en fråga om hårfärg, men på denna nivå ligger som bekant dessa personers retorik. Det är dock lite intressant att hon oavsiktligt avslöjar att hon endast möter denna hållning i kommentarsfält, var nu de fortfarande finns, och på Kent Ekeroths Twitter, eftersom den inte är särskilt väl representerad i den etablerade media hon möjligen annars läser. Birros text gjorde Martina Montelius förvirrad, vilket beror på att hon knappt verkar ha läst den:

"Men om nu Birro aldrig har mött dem – då kan alltså den 'revolution' han skriver om inte handla om att vilja sänka invandringen. Det folk som enligt Birro blir hånat och negligerat av 'eliten' vill alltså att vi ska ta emot flyktingar. Men vad handlar då revolutionen om – den som enligt Birro får 'folket'att rösta på Sverigedemokraterna och Trump? Förvirrande."

I själva verket skriver Birro att det handlar om tystade människor som genom valurnorna kan göra sin röst hörd gentemot en politisk, kulturell och medial elit. Även om jag själv skulle vilja se en revolution som bland annat innebär att folkvandringen till Europa upphör, är det inte vad Birro menar, vilket också förklarar den där frasen om vilka människor han inte har träffat.

De båda sakerna hör dock ihop, inte minst i Sverige. All debatt om invandringspolitiken har tystats och det har samtidigt funnits ett etablissemang som har pumpat ut den enda tillåtna inställningen. Så länge som man delar denna inställning, eller låtsas göra det, får man vara kvar i värmen, men även mycket etablerade personer kan hamna i svårigheter om de gör något snedsteg som inte ligger rätt i tiden. Det fick bland andra Tobias Billström (M) erfara när han råkade säga "volymer", vilket alldeles nyligen var ett otänkbart ord när man talade om just invandringsvolymer. Vanliga människor, "folket" om man så vill, har inte ens kunnat framföra sina synpunkter, vilket är skälet till att man verkligen kan tala om folket mot etablissemanget och att invandringen är intimt sammankopplad med denna motsättning.

Martina Montelius och Jenny Strömstedt skäller på SD:s
Richard Jomshof. Eftersom det alltid bör vara minst tre som
säger emot en invandringskritiker, deltar även Özz Nûjen.


Sedan blir resonemanget något förljuget, men Montelius förvirring är nog fortfarande alldeles uppriktig:

"Andra saker som jag inte förstår: om nu folket, som tycker att invandringen är ett problem, är tystat – hur kommer det sig då att jag, när jag tar del av de massmedier som bär skulden, nästan uteslutande finner texter och reportage som problematiserar just invandringen? Borde det inte vara tvärtom, om nu all invandringskritik är tystad?"

Det är helt enkelt inte sant, även om situationen har förändrats något på senare tid. Numera dyker det upp ledartexter som exempelvis vill tala om asylmottagningens kostnader, men utbudet består inte "nästan uteslutande" av dessa och de utgör knappast heller en majoritet. Det verkar idag gå att publicera inlägg om kostnader och problem med mottagandet vid mycket stora volymer, men den viktigaste diskussionen om långsiktig kulturell påverkan på samhället är fortfarande bannlyst. På samma sätt menar moderater och socialdemokrater nu att det finns en gräns för hur stort inflöde som kan hanteras rent praktiskt, men alla åtgärder för att stävja det handlar om gränskontroller och krav för anhöriginvandring, aldrig om att begränsa den heliga "asylrätten".

Det är den sista delen av Montelius text som blir bisarr på allvar:

"Och: om de människor som kommit hit från krigsdrabbade länder inte är 'folket' - vad är de då? Om det är några som inte hörs i debatten om flyktingmottagande är det väl flyktingarna själva?"

Tja, Martina, du får kalla dem vad du vill, men folket är de sannerligen inte och ska heller inte säga ett ord om svensk invandringspolitik. Att de inte hörs när det gäller själva mottagandet är också direkt osant, eftersom vi ofta får ta del av intervjuer om långa väntetider, tristess och dålig mat.

Montelius båda inlägg i denna fråga är i princip helt meningslösa, där huvudpoängen verkar vara det redan utnötta påståendet att folket inte är invandringskritiskt och att kultur- och ledarskribenter inte är något etablissemang. Redan i sitt första inlägg såg hon till att reservera sig mot den alldeles naturliga misstanken när det poseras på detta sätt:

"Under hösten har jag arbetat mycket med barn som flytt till Sverige från krig - eller som har föräldrar som gjort det. Vi har gjort teater tillsammans. Jag gjorde inte detta i något försök att vara god – jag lovar. Jag vet att man inte ska vara god."

Om vi ursäktar den där medvetna missuppfattningen om vad godhetssignalering betyder, kan vi nog konstatera att Montelius utspel i frågan nog inte heller har skadat hennes ställning i kulturvärlden. Om hon vill veta vad det innebär att inta den motsatta positionen, kan hon studera just vad som hände Marcus Birro.




lördag 26 november 2016

Dagens citat: Jenny Bengtsson (V)



Att Jenny Bengtsson känner på detta sätt är ingen överraskning, eftersom hon har visat sitt demokratiförakt många gånger förr. Hon har rasat mot Bokmässan och Grand Hôtel för att de har släppt in icke-kommunister och hon har rentav tatuerat in ett sovjetmotiv på överarmen.

Den mest intressanta aspekten är kanske att Vänsterpartiet inte ser några problem med att hon representerar dem i riksdagen, samma församling där vi får veta att det finns sju demokratiska partier och alltså SD är det "odemokratiska", vilket baseras på partiets invandringspolitik. Dagens fantastiska nyspråk har gjort att man kan vara demokrat även om man hatar demokrati och hyllar diktatur, så länge som man håller sig på rätt sida i den där avgörande frågan.




Jag tycker absolut att Jenny Bengtsson, Ali Esbati och de andra ska få förespråka kommunism och hylla olika despoter, men jag skulle gärna slippa se hyckleriet kring värdegrunder och demokrati. Man kan inte gnälla över att det är lågt valdeltagande i USA eller att Hillary Clinton fick fler röster enligt ett valsystem som inte finns, om man samtidigt tycker att fria val är helt oväsentliga i andra sammanhang. Margaret Thatcher vann flera val, medan Fidel Castro inte behövde ställa upp i ett enda. När Donald Trump vann blev demokrati plötsligt viktigt för Jenny Bengtsson och vi fick veta att demokratin på något sätt var död när hon inte var nöjd med vinnaren:


Så här fungerar kommunister och det förklarar också varför länder som Nordkorea kallas för "folkdemokratier". Det är också därför som de på fullt allvar demonstrerar mot att SD valdes in i riksdagen och försöker störa och stoppa alla andras manifestationer.

När det gäller Fidel Castros frånfälle hade jag inte tänkt skriva någonting. Hans död var inte särskilt oväntad och lär inte leda till några omedelbara förändringar på Kuba. Många vänstermänniskor, mindre uppriktiga än Jenny Bengtsson, vill idag nyansera bilden och "göra den mer komplett". Det är egentligen ingenting fel i det, eftersom man bör ha åstadkommit även positiva resultat efter nästan 50 år vid makten, men vi kan notera att inga nyanserade skildringar syntes i svensk media vid Augusto Pinochets död för tio år sedan. Vi kan ju idag skänka en tanke åt de människor som lever i de socialistiska länder som har hyllats av svenska vänstermänniskor, från Kuba och Venezuela till Zimbabwe och Nordkorea. Att leverera välstånd är inte den ideologins paradgren.





Oron kring medias opartiske betraktare




Marcus Oscarsson är medial och underhållande, men framför allt kanske den ende opartiske politiske kommentatorn i TV4 eller SVT. Vi minns hur han i oktober ingick i Nyhetsmorgons panel för att recensera ett antal kampanjfilmer från de båda kandidaterna i det amerikanska presidentvalet, där han bedömde just filmernas effektivitet, medan övriga tre i stället var noggranna med att visa att de minsann gillade Hillary Clinton och inte Donald Trump.




Därför blir det paradoxalt att han, av alla människor, nu plötsligt anklagas för att brista i neutralitet. Orsaken är att han på Facebook presenterade fem punkter för hur Europa skulle kunna hållas ihop. Dessa var egentligen inte särskilt uppseendeväckande, och var inte heller hans personliga åsikter, men de störde etablissemanget, sannolikt för att en punkt innehöll behovet av att säkra gränserna. Om han skulle ha skrivit någonting om att Europa nu behövde politik för att minska klyftorna eller liknande, skulle inget drev ha startats, men han skrev:

1) EU måste satsa mycket mer på att marknadsföra allt bra man åstadkommer samt identifiera och eliminera det dåliga.

2) Säkra Europas gränser med full kraft. Särskilt mot Turkiet. En repris av fjolårets flyktingström riskerar att helt knäcka EU. Turkiet bör fråntas sin möjlighet att pressa EU.

3) Betydligt ökade insatser i närområdet. Morgondagens flyktingläger behöver ha mycket högre standard än idag.

4) Ett nytt anti-flyktingkriscenter i Europa med syfte att så tidigt som möjligt lösa uppblossande konflikter och minimera risken för att folk ens ska behöva bli flyktingar som flyr krig. Det får aldrig komma en Assad 2. Militära alternativ oberoende av USA är en självklarhet.

5) Ett stort reformprogram för att med maximal kraft stoppa all islamism i Europa.

Egentligen är dessa punkter inte alls kontroversiella, och avtalet med Turkiets Erdogan har kritiserats från många håll. Dessutom är de, återigen, alltså tänkta som en analys av vad Europas etablissemang skulle kunna göra för att förhindra att EU slits sönder av oro inför flyktingströmmar och kritik mot unionen. Till saken hör att Marcus Oscarsson tidigare har presenterat liknande analyser av vad till exempel Socialdemokraterna eller Liberalerna skulle kunna göra för att öka sitt stöd bland väljarna. Problemet blev här att personer som i Sverige anses vara tunga debattörer, som Alex Schulman, uppfattade att punkterna uttryckte någon sorts sympatier för SD. Där går som bekant gränsen.




Igår ska TV4 ha haft samtal om Marcus Oscarsson, men han fick trots allt komma tillbaka redan idag med nya analyser. Festligt nog bjöd idag även Jenny Strömstedt, från just TV4:s Nyhetsmorgon, på ett inlägg, och eftersom hon alltid står stadigt på den rätta sidan, har inga krismöten hållits om hennes mycket tydliga politiska ställningstaganden. I Expressen får vi veta att Trumps valseger känns som om hon hade fått cancer:

"Det är så svårt att behålla lugnet, det liksom svindlar i kolan när den ena efter den andra reaktionära mannen med dokumenterat hat mot invandrare, muslimer och bögar får strategiska uppdrag hos Donald Trump medan han själv twittrar lättkränkta tweets klockan tre på natten." 

Sådant här, eller Anna Hedenmos allt mer nedstämda vägledning under valnatten, anses aldrig vara besvärande. Marcus Oscarssons punkter är fullt rimliga, men jag tror att de är långt ifrån tillräckliga för att stoppa den patriotiska vågen. EU verkar inte kunna reformeras, gränskontroller blir meningslösa om man inte samtidigt fastställer att asylinvandringen ska vara noll, och islamismen kan inte stoppas med några reformer. Jag tror och hoppas att de europeiska folken kommer att fortsätta resa sig, en nödvändighet för att denna kontinent ska ha någon framtid.





fredag 25 november 2016

Hyckleriet mot Kent Ekeroth




TV4 har i sitt Nyhetsmorgon ett inslag kallat "Nyhetspanelen", där marxisten Göran Greider, narcissisten Alexandra Pascalidou och liberala tidningspersonen Carolin Dahlman ska uttala sig om aktuella händelser. Jag behöver väl knappast påpeka att det är den sistnämnda som får stå för någon sorts sunt förnuft.

Detta inlägg ska egentligen handla om de senaste skriverierna om Kent Ekeroth, men jag kunde inte låta bli att i min ihopklippta version nedan också inkludera någon minut om svensk migrationspolitik. Carolin Dahlman påpekar mycket riktigt det patetiska i att posera kring öppna gränser medan man samtidigt låtsas vilja bevara välfärdsstaten, vilket får de övriga två att helt tappa fattningen och, föga förvånande, svara med just populistiska floskler. Låt oss titta på det hela:







Om jag ska säga någonting positivt om Alexandra Pascalidou, är det att hon är någorlunda verbalt begåvad, vilket hon själv, och säkert många andra, blandar ihop med intelligens. Orden flödar, men det finns ingenting bakom. Hon kan utan problem lägga ut texten kring rena lögner och fullständigt nonsens. Hennes enorma självöverskattning gör dock att hon är helt oförmögen att någonsin framstå som sympatisk.

Efter Pascalidous lilla utbrott, blir det dags för ett häpnadsväckande resonemang från Göran Greider, men han får väl ursäktas med att det egentligen alltid är 1800-talet som han vill debattera. Hans analyser blev så att säga förlegade redan när bilen, filmen och telefonen gjorde entré, för att inte tala om när Europa blev en måltavla för massinvandring. Han hävdar här inte bara att EU skulle må bra av 2 - 3 miljoner människor från tredje världen varje år, utan dessutom att bara de länder som vill ska ta emot dessa. Samtliga ska alltså till Nordvästeuropa, vilket redan är dit de flesta av dem själva vill. 

Eftersom Pascalidou uppger att hon inte förstår vad socialdemokrater och moderater nu vill säga med "vi måste stänga gränserna för öppenheten", så ska jag försöka förklara. Naturligtvis säger de inte så, och hon ljuger som vanligt, men det finns en rätt vanlig tanke som ligger i närheten. De menar att invandringen ska regleras för att säkerställa ett fortsatt stabilt inflöde. Även det är enormt osunt och destruktivt, men till skillnad från drömmarna om öppna gränser mot världens fattiga skulle det åtminstone fungera praktiskt på kort sikt. 

Över till Kent Ekeroth, vars existens har provocerat främst vänstern under en längre tid, vilket redan det visar att han faktiskt gör en insats, bland många blekare företrädare. Den senaste historien har ännu en gång också visat upp denna vänsters sedvanliga hyckleri, kanske tydligast uttryckt hos aktörer som bloggen IRM. Det är mycket märkligt att personer som hatar SD, och ständigt kallar det för "rasistiskt" och "fascistiskt", är så måna om vilka företrädare partiet har och ägnar sina liv åt att leta efter rasism hos dessa. När de tycker sig hitta sådant är plötsligt SD ett alldeles för fint parti för att hysa sådana individer och man kräver rentav uteslutningar ur ett parti som man redan hatar. Det totala hyckleriet framgår också av att man i dessa sammanhang är mycket noggranna med att tala om "ett riksdagsparti", "det tredje största partiet" och man ser då personer som Kent Ekeroth rentav som blivande ministrar. 



Sedan bjuder Göran Greider på ännu ett märkligt utspel, då han tycker att övriga riksdagsledamöter ska säga att de inte vill ha Ekeroth i riksdagen. Så kan man möjligen agera på ett företag som Dala-Demokraten, men det är inte så den parlamentariska demokratin fungerar. Kent Ekeroth är invald av svenska väljare, precis lika mycket som den antidemokratiska kommunisten Jenny Bengtsson eller samma partis Daniel Sestrajcic, som försökte sparka en polis i huvudet. 

Pascalidou, som aldrig tvekar inför att bli patetisk, lyckas dessutom få in svenska värderingar i det hela, som att hon verkligen skulle respektera några sådana. Självklart drar hon också det mycket vanliga vänsterkortet där den ene eller den andre känner "obehag" eller rentav "rädsla" så fort meningsmotståndare får vara någonstans, i detta fall varje gång Kent Ekeroth promenerar på gatan. Ovan nämnda Jenny Bengtsson, som egentligen hyser ett personligt hat mot alla icke-kommunister, brukar dessutom se till att projicera denna "rädsla" på sina "medlemmar" och "kamrater". Pascalidou erkänner lite snabbt att hon inte vet vad som hänt, för att i nästa andetag säga att det är allvarligt och redogöra för exakt vad som har hänt. 

Återigen får Carolin Dahlman stå för någon sorts vett och sans och hon har en poäng. Det skrivs och sägs att Kent Ekeroth ofta "hamnar i bråk", men det är i dagens samhälle ofrånkomligt och är inte nödvändigtvis hans eget fel. Han blir vid det här laget igenkänd av varje svensk och vi vet att många är redo att attackera meningsmotståndare. I detta fall finns två versioner, där han antingen har blivit verbalt angripen, och då klappat till personen ifråga, eller har blivit fysiskt angripen och då slagit tillbaka. 

Vad som än har hänt, så bryr jag mig personligen inte det minsta. Den mediala dramaturgin tickar vidare, där varje händelse som involverar en sverigedemokrat blir oändligt mycket viktigare än om någon riksdagsledamot från Vänsterpartiet har försökt sparka en polis i huvudet. Låt oss också komma ihåg hur samtliga medier enades om att inte yppa ett ord om hur Gudrun Schyman uppförde sig på den där biografen. Inte heller hon är för blyg för att bjuda på stort hyckleri i detta sammanhang:



Många tycker att SD:s företrädare ska tänka på i vilka sammanhang de rör sig, och den synpunkten kan jag på sätt och vis förstå, men man måste också vara medveten om hur medierna agerar och hur utsatta profilerade sverigedemokrater är. Jag är övertygad om att samma situationer skulle uppstå om Jimmie Åkesson gick ut på helgerna. Ingen verkar nu reflektera över varför Kent Ekeroth överhuvudtaget ständigt behöver ha livvakter från SÄPO. Borde välkända, och välbetalda, sverigedemokrater hålla sig i hemmet så mycket som möjligt för att inte ge medierna onödigt bränsle och därmed skada partiet? Kanske är det en uppoffring som väljarna kan kräva, även om inte andra partiers företrädare behöver tänka på detta sätt. 

Visst kan man önska att aldrig en enda "skandal" skulle inträffa, verklig eller påstådd, men det är föga realistiskt och frågan om Sveriges framtid är mycket större än skriverier om enskilda företrädare.





onsdag 23 november 2016

Stora journalistpriset - en surrealistisk tillställning




I dag var det då dags att dela ut Stora journalistpriset i olika kategorier, ett evenemang som hölls på det hotell i Stockholm där Rudolf Hess en gång talade. För att säkerställa att den politiskt korrekta fanan hölls högt, som om det skulle behövas, lät man Anna Hedenmo hålla i prisutdelningen. Hon gjorde ju nyligen ett strålande arbete vid det amerikanska presidentvalet, genom att med hela sitt väsen visa hur deprimerad hon blev när situationen vände till Donald Trumps fördel, men är också känd för att ha bemött Jimmie Åkessons kritik mot alltför omfattande asylinvandring med frågan "Men vem ska städa våra arbetsplatser?".

Som förväntat var hela evenemanget svårt politiserat och ingen kategori befann sig på en så parodisk nivå som "Årets berättare". Här kunde juryn välja mellan Soran Ismail, för hans "Absolut svensk", Alexandra Pascalidou, med sin hyllning till sig själv och romska tiggare, samt Negra Efendic, som vann för att hon hade skrivit en bok om asylinvandring och rasism.

Några höjdpunkter för de som eventuellt inte orkar se klippet:
- Plagiatösen och lögnerskan Alexandra Pascalidou talar om "journalistens plikt".
- Soran Ismail talar om sin kamp för alla människors värde, med en skuldbekännelse om sin egen rasism, ett tillägg som idag är nödvändigt för att uppnå full pott som "antirasist".
- Av någon anledning sägs några ord av Sveriges Radios Sîlan Diljen, som bland annat har läst flyktberättelser med Anne Ramberg, Jytte Guteland och ingen mindre än Dan Eliasson, där den sistnämnde kanske kunde berätta om hur han har fått fly från myndighet till myndighet. Läsningen föregicks av ett samtal som förstås leddes av Alexandra Pascalidou.







I kategorin "Årets röst" fanns en riktig reporter, Magda Gad, men priset gick till Niklas Orrenius och när ni hör hur han presenterar sig själv, samt den efterföljande intervjun, förstår ni varför. I nedanstående lilla film har jag klippt ihop guldkornen med honom, samt med Anna Hedenmos utländska specialgäst, brittiska Kirsty Wark. Hon har kritiserats för alltför nära band till Labour, men sådant är naturligtvis inget problem för en SVT-person. De båda kommer att tala om Trumps förfärlighet, och Anna Hedenmo lyckas också få in SD i det hela, men ni slipper hennes funderingar kring "common people":






Varför ska vi då titta på en PK-fest för inbördes beundran? Det kan vara intressant av ett par skäl. Till att börja med påminns vi ännu en gång om att medieetablissemangets existens och dess likriktning inte är någon högerextrem konspirationsteori. Egentligen är det helt absurt att de flesta priser i dagens Sverige verkar delas ut för asylvurmande och politisk korrekthet i allmänhet. Dessutom är det fascinerande att se hur dessa människor inte ens skäms när de lägger ut texten om sin egen värdegrund, eller noterar att ingen med avvikande åsikter finns på plats. När den brittiska vänsterjournalisten på fullt allvar säger att vi i Sverige tydligen har en "hälsosam, fri och oberoende journalistik", applåderar hela salen utan att vi hör ett enda självkritiskt eller förvånat skratt.

Det är sannerligen dags för nya tider.




tisdag 22 november 2016

Anna Kinberg Batras falska omprövning




Idag får Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra en sorts öppet brev publicerat i Aftonbladet. Det ska ses som ett uttryck för ödmjukhet och självkritik, rentav en ursäkt, men är egentligen positionering inför kommande val. Redan de första raderna provocerar mig en del:

"För femton år sedan skrev jag under en riksdagsmotion med rubriken Fri invandring. Mitt motiv var ideologiskt. 'Om vi menar allvar med talet om människans rätt till frihet måste detta innebära fri rörlighet även för människor.' I dag tänker jag annorlunda."

Det är ju precis detta som vi alltid har fått höra från liberaler och fortfarande matas med. Den som propagerar för omfattande asylinvandring baserar det antingen på det som Kinberg Batra ger uttryck för ovan, alltså högtflygande principer om "öppenhet" och "frihet", eller på ett rent poserande för att uppvisa personlig godhet. Ibland görs något försök att hävda att det skulle vara bra för landet, men sådana krystade resonemang kan alltid avvisas och motbevisas som de lögner de är. Till skillnad från vänstermänniskor erkänner många liberaler åtminstone att välfärdsstaten då måste avskaffas, men vi får sällan höra hur låg nivå vi måste nå för att inte vara ett attraktivt alternativ för fattiga människor i exempelvis Afrika. Det blir sedan dags för den där speciella förljugenheten som består i att man blandar ihop alla begrepp:

"Jag kommer alltid att vara fast övertygad om att öppenhet mot omvärlden är en överlevnadsfråga. Handel och utbyte över gränser har gjort Sverige till ett rikt land, oavsett om man mäter i pengar eller på annat sätt. Min egen familj hade inte funnits utan rörlighet från en kontinent till en annan."

Internationell handel har absolut ingenting med asylinvandring att göra. Det första är ett naturligt fenomen, som mycket riktigt skapar välstånd, medan den andra företeelsen är onödig, destruktiv och politiskt driven för att byta ut vår befolkning. Vi kan vara hur öppna som helst, bedriva handel och få besök av turister, utan att bosätta tiotusentals människor från Afghanistan, Mellanöstern och Afrikas horn här varje år. Referensen till hennes egen familj känns enormt krystad. Sannolikt syftar hon på maken David Batra, som dock är född i Sverige av en svensk mor och en indisk far. Denne fader ska ha kommit till Sverige för ett år av forskning inom medicin för över 40 år sedan, vilket alltså är någonting helt annat än det inflöde vi nu talar om.

Kinberg Batras text innehåller en hel del snömos, som man själv blir tvungen att tolka:

"Men öppenhet betyder inte samma sak som kravlöshet. Att bejaka öppenhet mot omvärlden är inte detsamma som oreglerad invandring. Varje land måste ha kontroll över vilka människor som lever i landet. Ett öppet samhälle ger människor möjlighet att själva forma sina liv, men lämnar dem inte att fastna i utanförskap."

Återigen, öppenhet är en floskel som används om asylinvandring, men där ordet i sig inte har med fenomenet att göra överhuvudtaget. Det är inte heller alldeles glasklart vad som i detta sammanhang menas med "möjlighet att forma sina liv", men troligen är det den vanliga moderata retoriken om skatter och arbetsmarknad, som inte heller har med asylinvandringen att göra. Dessutom har Sverige formellt sett alltid haft en reglerad invandring, bara en enormt omfattande sådan. Formuleringarna förblir så luddiga att de nästan är obegripliga:

"Därför har jag omprövat Moderaternas migrationspolitik, med skärpt kontroll över Sveriges gränser, tillfälliga uppehållstillstånd och tydligare krav på egen försörjning. Jag har drivit på så att dessa förslag har blivit verklighet. Ett anständigt samhälle ska hjälpa människor på flykt – men inget land kan hjälpa alla. De som kommit till Sverige måste också komma in i samhället, på riktigt."

Mellan raderna förstår vi att Kinberg Batra nog talar om volymerna, men är så rädd för att säga det att vi i stället får denna orddimma. Det handlar inte om kontrollen av gränsen, som ju blir meningslös om man ändå släpper in tiotusentals asylsökande, utan om just volymen. Att människor ska komma in i samhället har alltid varit den uttalade ambitionen, men vi har fått höra att det inte kommer att bli några problem. Folkpartiet satt rentav och manipulerade statistiken för att dölja att antalet "utanförskapsområden" hela tiden ökar. Därefter blir det dags för en ny nivå av förljugenhet:

"Det finns de som tror att jag har omprövat av taktiska skäl. Andra tror att jag har ändrat mig tillfälligt. Båda har fel. Jag vill inte tillbaka till den gamla politiken. Den var inte hållbar."

Nej, självklart var den inte hållbar och Sverige kommer att få lida av tidigare regeringars vansinne på området i decennier. Den mest provocerande aspekten av ovanstående rader är att Anna Kinberg Batra har befunnit sig i Moderaternas toppskikt i över 20 år och var riksdagsledamot under hela Fredrik Reinfeldts tid som statsminister.




Kunde hon under dessa år, när hon trots allt sysslade på heltid med politik, aldrig ha reflekterat över politikens hållbarhet? Det skulle ha räckt med en kafferast för att inse dess vansinne. Kunde hon inte en enda gång ha höjt rösten eller ifrågasatt Fredrik Reinfeldt? Nej, det var viktigare att bli kronprinsessa, partiledare och statsminister. Jag tror inte att hennes nuvarande ställningstagande nödvändigtvis är taktik, men hennes tidigare tystnad har definitivt varit det. Även om denna nya och striktare linje verkligen är taktik, är talet om omprövning rent nonsens, ty så dum och okunnig är hon knappast. Det ska bli än mer förljuget:

"Den som motiverar viljan att strama åt migrationspolitiken med en generell misstro mot främlingar har inget att hämta i det parti jag leder. Moderaterna menar allvar med öppenhet, välkomnande och tolerans. Det är viktigare vad en människa vill göra i framtiden än vad hon har gjort tidigare."

Så var det gamla föraktet och flosklerna tillbaka i full sving. Invandringsmotståndet har inte nödvändigtvis, och sannolikt inte heller till övervägande del, handlat om "generell misstro mot främlingar". Jag vet inte ens vad hon lägger i detta uttryck, men det skulle mycket väl kunna omfatta alla farhågor om kulturell och samhällelig påverkan, till exempel från ett allt mer påtagligt islamiskt inslag. Vi ska inte visa någon "tolerans" inför klankultur, islam eller andra typer av förakt mot ursprungsbefolkningen. Nej, det finns nog ingenting att hämta i det parti som hon leder. Vad den sista meningen betyder är minst sagt oklart.

"Samtidigt finns det människor som på seriös grund har varnat för en ohållbar situation, men som inte har blivit lyssnade till, ibland rent av motarbetade eller utfrysta. Jag förstår att de känner ilska eller besvikelse."

Varför deltog du då i dessa drev och varför får vi inte en fullständig och uppriktig ursäkt nu? Det som Kinberg Batra nu ger uttryck för är precis vad jag misstänkte skulle hända när pendeln svänger; smidig anpassning från det gamla etablissemangets figurer som nu säger sig ha förstått någonting, att det bara är att gå vidare och att de förstås ska ges fortsatt förtroende. Nej, Anna Kinberg Batra, det här duger inte på långa vägar. Om du nu menar att du har haft fel i 20 år, finns det ingen anledning att ge dig förtroende nu heller. Jag kräver politiker som vill någonting, utöver att flyta med så smidigt som möjligt för att erhålla åtråvärda positioner. Om din påstådda ödmjukhet var uppriktig, borde du likt Nikita Chrusjtjov 1956 fördöma din företrädare, ge alla patrioter en riktig ursäkt och helst lämna det politiska livet.






måndag 21 november 2016

Jag gästar Ingrid och Conrad


Idag gästade jag podden som drivs av Ingrid Carlqvist och "Conrad", där vi talade om den senaste tidens nyheter. Som vanligt blev det ett tämligen spontant och lättsamt samtal.







söndag 20 november 2016

Ännu en dag av etablissemangets dödssuckar




Varje dag plöjer jag igenom de större svenska tidningarna, samt några utländska. Det kanske låter lite ledsamt och som en tråkig sysselsättning, men när man på detta sätt kan jämföra en lång rad alster blir det särskilt tydligt hur likriktade de är. Kompletterar vi sedan med flödet på Twitter, får vi en fullständigt patetisk bild av samförstånd och inbördes beundran bland människor som egentligen borde ha olika åsikter att debattera. Idag hyllar till exempel Anders Lindberg, som ska vara socialdemokrat, en text av Peter Wolodarski, som ska vara liberal:




När en mediefigur kallar en annan mediefigurs text för "viktig", vet jag av erfarenhet att den kommer att vara allt annat än just det. Nästan undantagslöst handlar det då om ett standardalster kring "alla människors lika värde", behovet av att stå upp mot invandringskritik eller nödvändigheten av att tysta obekväma röster. Så vitt jag kan se av reaktionerna, från både etablissemang och patrioter, är det Wolodarskis alster som är dagens stora prestation på området, men jag tänkte här göra ett större svep genom dagens skörd. Skälet är att varje text för sig inte har tillräcklig substans för att förtjäna ett särskilt bemötande. Man kan invända att dessa texter aldrig "förtjänar" att tas på allvar i någon sorts moralisk mening, men ibland berör de omedvetet intressantare aspekter som kan användas som avstamp.

Så är det inte idag, så låt oss göra några nedslag här och där, och börja med Aftonbladet. Lena Mellin vill berätta att "Det kan tyvärr bli ännu värre än Trump", vilket redan det är lite märkligt, eftersom han inte ens har tillträtt. Å andra sidan tänkte nog samma människor att det inte kunde bli bättre än Barack Obama redan innan denne svors in, och han fick som bekant direkt Nobels fredspris, dels för att han var demokrat, men framför allt för att han är till hälften svart. Den första meningens analytiska djup förvånar ingen:

"Mörkret har sänkt sig över världen."

Som ni förstår handlar denna undergång om Brexit och givetvis Donald Trump. Vi får veta att han "nedvärderar halva mänskligheten", vilket senare följs av:

"Men det kan ­tyvärr bli ännu mörkare. I vår är det presidentval i Frankrike. Det kan vinnas av Marine Le Pen. Hon leder Nationella fronten, ett högerpopulistiskt, nationalistiskt och ­invandrarfientligt parti. De vill isolera Frankrike ­genom att gå ur EU och sätta upp tullmurar och stoppa invandringen."

Jag vet förstås att det egentligen bara handlar om invandringen, men det är intressant hur EU plötsligt också har blivit en symbol för godheten, trots att diskussionen om medlemskap en gång i tiden skar igenom partilinjer. Själv är jag skeptisk till den ekonomiska protektionismen, men den kan jag leva med om nationerna återupprättas och det muslimska inflödet upphör. Mycket intressant är också hur samma människor som har framhållit Hillary Clintons kön, talat om att "spränga glastak" och så vidare, aldrig kommer att poängtera att Frankrike kan få sin första kvinnliga president någonsin eller att hon är den enda kvinnliga kandidaten. Avslutningen blir parodisk:

"Vart är världen på väg? Tyvärr mot ett tillstånd där fakta negligeras, rationalitet föraktas och där människor ställs mot varandra. Det är dags att kavla upp ärmarna."

Lena, tycker du själv att din text var faktaspäckad och ett under av rationalitet? Nej, det har hon sannolikt inte reflekterat över, eftersom vi nu lever i en omvänd värld, där "rationalitet" betyder den gravt irrationella massinvandringen och "fakta" och har kommit att beteckna rena floskler. Det skulle dock vara festligt att nu se Lena Mellin "kavla upp ärmarna", för att ställa sig på barrikaderna för politisk korrekthet. Utan sina ekonomiska resurser har denna samling krönikörer inte en chans mot miljoner européer som är trötta på utvecklingen.

Eftersom vi nu befinner oss på Aftonbladet, kan vi lika gärna beröra Patrik Lundbergs senaste alster. Den korta texten handlar om hat han har tagit emot, något som han likt Veronica Palm har använt för att fiska sympatier från den egna kretsen:

"Min senaste vecka har varit som alla andra. Jag skriver en kolumn och möter tryckvågen. Just den här gången är jag en journalistböghora som ska hängas på torget. Skåpmat."

Jag motsätter mig hatiska och idiotiska meddelanden till journalister, men i detta fall känner jag ingen sympati. Saken är nämligen den att Patrik Lundberg har satt i system att presentera de mest vulgära skrivelserna han säger sig ha fått, medan jag inte en enda gång har fått svar på artiga och fullt rimliga frågor eller motargument. Han har förstås ingen skyldighet att svara mig, men han besvarar varje tillrop om att han ska stå på sig eller meddelanden som bara innehåller ett hjärta.



Man ska inte behöva ta emot hot eller könsord, men som offentlig debattör ska man inte heller bara acceptera hjärtan som återkoppling. Det finns dock en mening som jag tycker är särskilt spännande:

"Då började jag ändå skriva den här texten dagen innan en politisk tjänsteman spelade in en video där han kallade en kvinnlig minister för hora."

Det hände för ett par dagar sedan och så här ser hela texten ut:




Jag skulle älska att "arbeta" för etablerad media, där man får en vecka på sig för att leverera några rader om hur mörkret sänker sig och sin egen godhet. Jag vet inte vad dessa människor får i ersättning, men det rör sig sannolikt om ungefär tio gånger mer än vad jag får för motsvarande längd i Nya Tider, och då måste jag dessutom bjuda på väsentligt mycket mer substans.

I Expressen kan Alex Schulman förklara att "Empatin finns inte längre kvar bland svenskarna", med mycket fina passager:

"För bara ett år sedan blev de allra flesta av oss skakade i grunden när vi såg bilden på pojken på stranden i Turkiet. Vi grät och vi ville hjälpa till."

"Det finns en stor mängd flyktingar i Sverige som nu börjar få sina asylbesked. Många av dem får avslag. Dessutom är mängden papperslösa mycket stor. De håller sig undan myndigheter i rädsla för att bli utkastade. På ett sätt kan man därför säga att nöden bland flyktingar i Sverige är större än någonsin. Det är bara det att medlidandet bland svenskarna inte finns kvar."

Så fick även denne posör in några tusenlappar till. Expressen har en delvis relativt vettig ledarsida, men på "kultursidan" är allt som vanligt. Karin Olsson menar att kritik mot medieetablissemanget går i "tveksamma intressens tjänst" och skriver bland annat:

"Det finns en viktig mediekritik att bedriva. Låt oss göra det. Men kulturkriget mot medier i syfte att på sikt underminera en liberal, demokratisk ordning är något helt annat. De är inte ute efter att få en bättre journalistik, de är ute efter att slippa den."

Som denna journalistik, för att inte tala om opinionstexterna, nu ser ut, är det korrekt att många vill slippa den, men det är ju för att ni är så förvånansvärt usla och likriktade. Få vill köpa en bil som inte rullar eller mat man blir sjuk av.

För att detta inlägg inte ska bli alltför långt, bör vi nu bege oss till DN. Den är lite unik på så sätt att allting numera ligger bakom en betalvägg, om man anses ha läst sin beskärda del. Det gäller även de opinionstexter som ligger på ledarsidan och "kultursidan", vilket kanske blir begripligt om man förstår att dessa människor främst skriver för varandra. Få lär läsa Björn Wimans alster och ännu färre lär hålla med om att allt som han personligen ogillar är "nazism", men han får sin väl tilltagna lön i alla fall och kan idag därför bjuda på ännu ett alster om att också Donald Trump är nazist:



Låt oss så avslutningsvis titta lite på Peter Wolodarskis text, där han kan berätta om hur overkligt det var att Donald Trump vann, en alldeles uppriktig känsla hos vårt medieetablissemang, och vad som nu tydligen är skrämmande i Sverige:

"Jag känner igen den där overklighetskänslan. I söndags kväll deltog jag på ett hörn i SVT:s 'Agenda'. Efter sändningen påmindes jag om hur snabbt extrema saker kan normaliseras. 
Inbjuden för att kommentera valresultatet var även Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Han fick närmast ikläda sig rollen som politisk analytiker, utan att behöva debattera med någon."

Wolodarskis, och han är inte ensam, odemokratiska reflexer sviker aldrig. Om Jimmie Åkesson är gäst, som vilken partiledare som helst, för att ge sin syn på det ena eller andra innebär det att "extrema saker normaliseras". Vi kan vara säkra på att få skulle ha tyckt att det var märkligt om Annie Lööf fick kommentera det amerikanska valet, men när det gäller vissa politiker anser dessa mediefigurer att framträdanden måste ges en viss inramning, förklaras och kritiseras. Annars anses tittarna "lämnas i sticket". Vi minns alla SVT-chefen som rentav fick be om ursäkt för att Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk intervjuades i fem minuter, trots att framträdandet hade föregåtts av veckor med ensidiga fördömanden, där ingen från tidningen fick komma till tals. Självklart förfärades Wolodarski också av att SD fick hålla ett möte med likasinnade, vilket ger en mycket märklig passage:

"Det stora problemet med detta SD-arrangemang var inte själva platsen — Grand Hôtel — utan allt annat: deltagarna, innehållet, de politiska kopplingarna till Putin." 

Jo, vi förstår alla att det var åsikterna och deltagarna som var "problemet", även om det är ett relativt nytt fenomen att Putin alltid ska lyftas fram när dessa partier smutskastas. Någorlunda nytt är också hur demokrati numera definieras, och i Wolodarskis text rentav "statsskicket":

"Vad gör fackförbunden? Vad gör näringslivet? Vad gör de politiska partier som tror på öppenhet, tolerans och respekt för alla människors lika värde, kärnvärden i vårt statsskick?"

Man kan raljera länge kring att vi även här verkligen serveras "alla människors lika värde", men vi vet ju att uttrycket, liksom "tolerans" och "öppenhet", helt enkelt betyder vurmande för omfattande asylinvandring, vilket på ett helt bisarrt sätt har kommit att bli viktigare i Sverige än yttrandefrihet, mötesfrihet och så vidare. Detta är också själva skälet till att etablissemanget på allvar kallar alla partier, förutom SD, för "demokratiska", inklusive det demokratiskt tveksamma Vänsterpartiet.




Wolodarskis ledartext är förhållandevis lång, och precis allt är förljuget, men vi kan avsluta med följande stycke:

"Om du är trött på den slentrianmässiga kritiken mot politiker, sluta klaga och engagera dig i stället i ett parti. Om du är uppgiven över hatet och hoten på nätet, säg emot och uppmuntra samtidigt dem som står för något annat. Dela, kommentera och gilla deras inlägg. Om många agerar så kommer det att göra stor skillnad, och ge en mycket mer rättvisande bild av vad de flesta svenskar står för."

Det är precis det vi gör, men vårt engagemang anses ju inte legitimt. En röst på SD beror på okunskap, tåg som slutat gå och dålig mobiltäckning, samt går på något sätt emot "alla människors lika värde". När vi delar och kommenterar andras inlägg kallas det för "hat", vilket gör att våra egna medier följaktligen blir "hatsajter". Nåväl, såväl Wolodarskis text som DN:s betalväggar visar att deras tid nog är ute, att det verkligen finns ett etablissemang och att nya vindar förhoppningsvis kommer att blåsa bort dem. Även det DDR som Bertolt Brecht ironiserade kring föll så småningom.




lördag 19 november 2016

Andrev Waldens tur




När Andrev Walden idag som kanske krönikör nummer tio, och förhoppningsvis den siste, vill berätta vad som är folket och att all oro inte ska tas på allvar, är hans text förstås totalt ointressant, men jag ska göra mitt bästa för att bemöta även den med någon ny infallsvinkel. För att förstå komiken och varför jag nu ens nämner detta alster, bör ni komma ihåg att jag trodde att Heidi Avellans försök i denna genre skulle bli det sista. Men nej, två dagar efter att "kultursidans" Petter Larsson gav oss uppmaningen "Lägg ner fjäsket för ytterhögern", känner Walden uppenbarligen att tidningen behöver hans version "Köp inte radikalhögerns dramaturgi". Den mest anmärkningsvärda aspekten är kanske att Aftonbladet verkligen betalar för detta, att ingen säger till skribenten att han är sist på bollen och att det skulle kännas pinsamt att publicera ännu en text med exakt samma resonemang efter att alla andra redan har skrivit det.

Vi får den obligatoriska referensen till moderaten Tomas Tobés användning av ordet "godhetssignalering", följt av en attack mot högerskribenten Alice Teodorescu. Att måltavlorna plockas från högern, snarare än "extremhögern", är ingen slump och Andrev Walden ska som legitim åsikt nämna att "74 procent av svenskarna vill begränsa vinstuttaget" och att han inte "kan komma på någon annan fråga där oron är större". Vad han därmed avslöjar är att "radikalhögerns" frågor inte är legitima, medan vänsterns är det. Det är särskilt intressant då han menar att 20 procent av befolkningen, alltså denna "radikalhöger", inte kan anses utgöra folket, medan Vänsterpartiets 7 procent tydligen gör det.


Vi har också kunnat få Waldens visdomsord i någon sorts bildform


Vi inser att exempelvis SD inte talar för hela folket, men det är inte poängen i diskussionen om etablissemang och folk. Problemet är att de som oroas av asylinvandringens konsekvenser inte alls har samma mediala plattformar och rentav isoleras i parlamentet. Jonas Sjöstedt kan tala om vinster i välfärden, riskkapitalister och giriga direktörer i all oändlighet utan att kallas populist, medan vänstersidor som Politism och ETC kan driva denna linje utan att någonsin kallas för "hatsajter". Dessutom undrar jag om någon verkligen är orolig för vinster i välfärden, och hur dessa personer i så fall fungerar. Att känna avund inför att vissa tjänar mer pengar än en själv är mänskligt, och verkar driva alla Vänsterpartiets analyser, men om det får en att känna oro har man större problem. Särskilt om man samtidigt förespråkar omfattande asylinvandring och tror att det inte kommer att påverka välfärden.

Den dramaturgi som Andrev Walden syftar på i rubriken och som naturligtvis upprör honom mest handlar om media:

"Likhetstecknet mellan etablissemang och mainstreammedia är den höger­radikala rörelsens kanske största drama­turgiska framgång. Bilden har fått så starkt fäste att journalisterna i dag är mer förknippade med eliten än både kungabarn och börsdirektörer."

Etablissemanget i dessa sammanhang handlar inte om inkomst, utan om den roll man spelar. De etablerade medierna i inte minst Sverige går maktens intressen och gör allt för att förmedla den påbjudna ideologin kring invandring och mångkultur. Denna makt över samtal och tankar har inte kungabarn och sannolikt inte ens börsdirektörer, även om dessa grupper provocerar vänstermänniskor av Waldens snitt alldeles särskilt. Själv provoceras jag av exempelvis Anne Rambergs överklassmanér och klassmedvetna arrogans, men det beror mer på hennes poserande än på förmögenheten i sig. Denna oförmåga att förstå vad vi menar med etablissemang, fick också många vänstermänniskor att glatt dela en bild från Donald Trumps och Nigel Farages första möte:




Den stora poängen med bilden var att dörren bakom de båda består av guld, eller åtminstone har denna färg. Kommentarerna som följde med denna bild handlade om hur dumma patrioter var som trodde att Donald Trump inte skulle tillhöra etablissemanget. I själva verket vet vi att han är förmögen, men det betyder inte att han inte skulle kunna gå till angrepp mot just etablissemanget. Det bevisas om inte annat av att de uppenbarligen upplevde honom som ett hot under hela presidentvalskampanjen. Andrev Walden har sannolikt mindre ekonomiska resurser än Donald Trump, men som medverkande i alla medier, boende på Södermalm och predikande varje politiskt korrekt ställningstagande, tillhör han ändå i högsta grad det svenska etablissemanget. Som för att trumma in mitt påstående, får vi mot slutet:

"Och kom ihåg att jämställdhet, tolerans och alla männ­iskors lika värde ­inte är ­något elitprojekt."

Då var det ju synd att du valde att verkligen använda idiotfrasen "alla människors lika värde", som vi får i ansiktet från just etablissemanget varje gång försök att debattera invandring eller tiggeriturism görs. Det är massinvandringen och folkutbytet som är elitprojektet, inte de tomma fraser som används för att vifta bort kritik mot det.

Man kan som sagt undra varför dessa figurer repeterar vad alla andra i samma ankdamm redan har sagt, men att de nog mest poserar för varandra framgår redan när vi tar en titt på Twitter. Eskilstuna-Kurirens ledarskribent, som också har bjudit på exakt samma resonemang, är nöjd:


Vänstersajten Politisms redaktör tyckte att även denna tionde kopia behöver uppmärksammas:


Södermalms kanske finaste asylaktivist har också något att säga:



En av de mer omhuldade "komikerna" var särskilt förtjust i det sista tramset:


Det stycket sågs som mycket briljant av ytterligare en mediefigur, som också har arbetat för Aftonbladet:



Chefen för Göteborgs stadsteater blir den som tar i allra mest:



Och ni skulle inte utgöra ett etablissemang?