söndag 18 januari 2015

Dagens posör: Amanda Svensson


Den mycket goda människan Amanda Svensson

I dagens Expressen Kultur får vi möta författaren Amanda Svensson, som visar sig vara en mycket fin människa och inte heller skäms för att berätta om det. Hon ska nu flytta från Malmö till London, vilket naturligtvis är helt ointressant för alla oss andra, om det inte vore för alla fantastiska reflektioner kring flytten. Hon säger sig skämmas för sina privilegier, med vilka hon inte avser de ekonomiska, utan att hon som europeisk medborgare kan flytta till ett annat europeiskt land:

"Detta kunde man kalla otacksamhet, satt i ljuset av att människor utanför dessa europeiska murar riskerar livet för just ett uns av den tryggheten. Det är det ingen som gör. Sådana ord sparar man i stället åt flyktingarna, krigsoffren, de som fått komma hit på nåder."

Det finns faktiskt inga murar runt Europa om vi nu ska vara petiga, lika lite som det finns någon "Fästning Europa", vilket hon lär bli särskilt varse i London, där vita britter redan är i minoritet. Nu säger hon sig söka spänning, men vi kan nog vara tämligen säkra på att hon inte kommer att bosätta sig i något av de mer spännande områdena, utan givetvis i det allra vitaste hon kan hitta. Vad "komma hit på nåder" ens betyder kan hon möjligen förklara själv, men jag tänker avfärda det som ytterligare snömos i resten av textens nonsens. Så kommer då den där påhittade skammen:

"Vi säger upp lägenhet, förskoleplats, tandförsäkring och jag märker att jag skäms en smula. Att vi kan göra oss av med detta så lättvindigt är för att vi vet att vi kan komma tillbaka. Att Sverige aldrig kan stänga dörren för oss, aldrig avkräva oss tacksamhet, aldrig villkora våra rättigheter att bo i det här landet."

Eftersom hela världens befolkning borde ha exakt samma rätt till Sverige? Jag skulle vilja be Amanda nämna ett enda land där man bara kan slå sig ned utan att det "villkoras". Sverige är inte något rasistiskt undantag, utan tvärtom ett osedvanligt öppet land. Pekoralen fortsätter:

"Det är ironiskt, men jag har aldrig tänkt mer på vad jag älskar med Sverige än nu när jag, om än tillfälligt, är på väg härifrån. Kanske är det för att våra förberedelser för att lämna Sverige har sammanfallit med landets politiskt mest turbulenta period på årtionden. Av någon anledning har det känts betydelsebärande, närmast uppfordrande, som barnet som plötsligt börjar gråta och kinka när man gör sig redo att gå till jobbet: Gå inte ifrån mig! Inte nu när jag plötsligt behöver dig!"

Ja, herregud vad vi behöver ytterligare en självupptagen posör för att lösa det parlamentariska läget. Det är naturligtvis, som alltid, Sverigedemokraternas framgångar som gör att Amandas närvaro nu är viktigare än någonsin:

"Men det som framför allt gör det känslomässigt svårt att flytta från Sverige är att det jag älskar mest av allt med detta land är akut hotat av krafter som påstår sig företräda mig. Den växande opinionen för att Sverige inte längre ska vara ett land med en – förhållandevis – generös flyktingpolitik, ett land med en heterogen kultur och en öppenhet inför förändring, utan i stället vara förbehållet ”etniska svenskar” gör mig rädd. Rädd att lämna Sverige, därför att jag inte vet vad det är för ett land som kommer att vänta på mig när vi förr eller senare kommer tillbaka."

Jag tvivlar starkt på att dessa "krafter" påstår sig företräda henne, lika lite som de företräder Erik Ullenhag. Sverige har inte en "förhållandevis" generös flyktingpolitik. Vi har EUs absolut extremaste, där vi inte ens klarar av att få ut människor till kommuner i samma takt som de kommer in, än mindre sätta dem alla i arbete.

Hela stycket är så fantastiskt dumt, redan genom floskeln "öppenhet inför förändring". Naturligtvis förändras Sverige, precis som alla länder, men varför måste "förändring" och "öppenhet" alltid vara exakt samma sak som en enorm invandring från Afrika och Mellanöstern? Om Amanda nu kommer tillbaka, vilket hon vad mig anbelangar inte alls behöver göra, så är det knappast SD som har förändrat landet i grunden, utan just den inströmning hon låtsas hylla. Verklighetsbilden blir än märkligare:

"Det är rädslan för att komma tillbaka till ett land där Sverigedemokraterna inte längre blir underskattade i opinionsmätningarna, därför att det inte längre finns någon skam förknippad med att rösta på dem. Rädslan för att komma tillbaka till ett land där det inte längre finns några moskéer, därför att de brunnit upp medan polisen varit upptagen med att försöka lära sig ordet hatbrott."

Här har vi verkligen passerat någon sorts gräns för hur idiotisk posering kan bli. Är Amandas största oro inför ett framtida Sverige att det inte skulle finnas några moskéer? Exakt hur skulle det vara förödande? Tror hon på fullt allvar att de brinner upp? Skulle hon kunna föreställa sig att det nog pågår en hel del hatbrott inne i dessa moskéer? Och nej, det finns ingen som helst skam förknippad med att rösta på SD, särskilt inte jämfört med den skam som hon själv borde känna inför dagens alster.

Texten är imbecill i sin helhet, men dess absoluta bottennapp skulle kunna vara:

"Och det är, folket förbjude, den mardrömslika rädslan för att komma tillbaka till ett land där Sveriges statsminister har en brunfläckad blåsippa i kavajslaget och talar hatiskt på småländska."

Japp, så där går det bra att skriva om ett av riksdagspartierna och då blir man dessutom publicerad på de så kallade kultursidorna. Låt oss slutligen titta på allt som Amanda Svensson har gjort för detta land och känner att hon borde göra:

"När partiet kom in i riksdagen 2010 var jag visserligen ute och demonstrerade, men det var utan verklig oro – det var ju inte första gången ett främlingsfientligt parti clownade sig in i riksdagen."

"Trots att dessa två saker inte har med varandra att göra känner jag ett slags politisk skam för att jag lämnar Sverige för ett simpelt äventyr, när jag hade kunnat stanna och kavla upp ärmarna. Kanske gått med i ett parti. Kanske gjort ditten, kanske gjort datten. Kanske tagit debatten, oftare än vad jag hittills orkat och vågat göra."

"Just när extravalet var planerat att hållas skulle vi nämligen vara utan fast adress, varken i Sverige eller i utlandet. Tänk om vi inte skulle kunna rösta? Om röstkorten kom bort? Om vi liksom föll mellan stolarna?"

Naturligtvis känner Amanda Svensson inte någon skam och självklart skulle hon varken kunna göra från eller till. Syftet med dessa texter, för det är ju inte den enda i sitt slag, är dels att få delningar och ryggdunkar, dels att sälja usla böcker. Det sjukaste är dock att våra medier glatt publicerar allt detta, utan några som helst krav på saklighet eller kvalitet.






lördag 17 januari 2015

Nya mysterier från Herman Lindqvist




Herman Lindqvist är något lurig. Om man läser hans alster rakt upp och ned, framstår de ofta som ingenting mer än ytterligare någon krönika i raden av politiskt korrekt poserande. Om man däremot försöker tänka sig att han vill föra fram ett annat budskap, men lindar in det på ett sätt som gör att han kan fortsätta anlitas, kan man ibland misstänka att han faktiskt vill säga någonting. Dagens krönika "Världen vill inte bli som lilla Sverige" är ett sådant fall, där den konspiratoriskt lagde, eller kanske helt enkelt mer klarsynte, kan försöka läsa in någonting annat mellan raderna. Jag är nyfiken på vad bloggens läsare tror.

Krönikan inleds med lite kritik mot nu aktuella Charlie Hebdo:

"Jag var ­inte road, inte heller provocerad av provokationerna. Det var de grovt rasistiska, ­islamofoba teckningarna, ofta illa ­ritade som var frånstötande."

Redan någon som verkligen använder ordet "islamofob" blir svår att ta på allvar, men ett senare stycke går till nästa nivå av politiskt korrekt idioti:

"För mig är Charlie Hebdos kritik av ­islam bara förtäckt rasism, sprejad med lite Voltaire och försedd med ett frikort giltigt i stora delar av Västeuropa på ­vilken det står: yttrandefrihet."

Islam är fortfarande inte en ras och kritik mot ideologin kan inte vara rasism, "förtäckt" eller ej. Ett stort tankefel verkar vara att "muslimer" är samma sak som "araber". I själva verket bor det fler muslimer i Indien, och i Indonesien, än vad det gör i hela Arabvärlden. Det finns också araber som är kristna. När det gäller terroristerna, delar inte heller de någon ras. Förövarna på Charlie Hebdos redaktion var förvisso just araber, men personen som vid samma tillfälle mördade fyra personer i en judisk butik var en svart afrikan. I Syrien finns alldeles vita konvertiter. "Den vita änkan" Samantha Lewthwaite, som var gift med en av självmordsbombarna i London och kopplades ihop med morden i Nairobi, är en vit engelska. Det verkar alltså som att en dragning till terror inte har så mycket med ras att göra, som med ideologi, eller som vi dagligen får lära oss: en ideologi som ovanligt ofta verkar "förvanskas", "missförstås" eller "utnyttjas".

När detta väl är avklarat, kommer vi då in på vad som kan vara Lindqvists dolda budskap:

"Det är där någonstans vi kommer in på vad jag vill tala om. Den gigantiska ­kulturkollisionen mellan öst och väst. Aldrig mötas de två. De kommer absolut inte närmare varandra av att den ena ­sidan skriker och den andra massmördar."

Då är det kanske inte en lysande idé att fylla Europa med det som Lindqvist kallar för "öst" (även om vi alla förstår att det knappast handlar om Japan)? Angående en dom i Saudiarabien fortsätter Lindqvist:

"De domarna har aldrig läst Voltaire, ­inte ens Charlie Hebdo. De ändrar inte sina åsikter för att miljoner människor i väst marscherar med pennor i vädret. Protester och provokationer bekräftar inte bara för fundamentalister och religiösa fanatiker i öst att de har rätt. Även de ljumt troende, men i öst levande människorna känner sig och sin ­kultur angripna, hånade. De menar att det är vi som ingenting begriper."

En annan passage är, om inte klockren, så åtminstone något träffande:

"Jag är född och har mina egna rötter i det protestantiska, sekulariserade, socialliberala Sverige där alla ska vara med, ingen ska stå utanför, alla har rätt, inget är fel - utom miljöbrott, skattebrott, pedofili och i synnerhet sympati för SD. Det finns bara ett ”vi”, inget ”dom”. Och vi är övertygade om att hela världen vill bli som vi, de enda riktiga och kloka ­människorna."

Vi får tacka för den lilla gliringen angående behandlingen av SD, men mest intressant är egentligen den sista meningen. Den visar nämligen det huvudsakliga problemet med hela integrationstanken. Människor kommer i allmänhet inte till Sverige för att de beundrar vår natur, jämlikhet eller vad det nu kan vara. De kommer för att vi har osedvanligt generösa lagar kring permanent uppehållstillstånd och anhöriginvandring, men vill i övrigt leva precis som i hemlandet. Jag har sagt det förut och säger det igen: Importerar vi Mellanöstern, så får vi naturligtvis just Mellanöstern.

Herman Lindqvist avslutar på ett sätt som gör att man ännu en gång frågar sig var hans sympatier egentligen ligger:

"Här går den ­stora skilje­linjen mellan öst och väst. Dialog, tolerans och för­söka förstå är den enda ­vägen. Inte provokationer, hån, rasism och ­religionsfobi."

Nej. Inför det vi nu ser är "dialog, tolerans och för­söka förstå" inte bara meningslöst, utan direkt destruktivt. Den enda vägen är motstånd.






Anders Lindberg bjuder på rummets största elefant




Aftonbladets Anders Lindberg är en inte alldeles ovanlig figurant på detta forum, vilket beror på att hans alster nästan undantagslöst är imbecilla, som en sorts motsvarighet till Expressens Lars Lindström. Idag skriver Lindberg om attentat mot judar i Europa och fantastiskt nog nämns inte en enda gång varför antisemitismen ökar eller vilka förövarna är. I en seriös publikation skulle hans text ha refuserats rakt av. Genom rubriken "Judehatet kom åter till Europa" antyds rentav att det här är en europeisk angelägenhet som nu, genom européns inneboende uselhet, råkat dyka upp:

"I går hölls alla judiska skolor i belgiska Antwerpen stängda. I tisdags jordfästes offren för det antisemitiska terrordådet mot kosherbutiken i Paris på en begravningsplats i Jerusalem. Frankrike har kommenderat ut tusentals soldater och poliser för att skydda synagogor och judiska skolor.
Många av Europas judar inledde firandet av sabbaten i rädsla."

I detta fall hette mördaren Amedy Coulibaly och föddes i Frankrike av föräldrar från Mali. Han konverterade inte till någon avskyvärd europeisk kolonialism eller nationalsocialism, utan faktiskt till islam, vilket Lindberg tydligen anser helt irrelevant. Faktum är att han till och med skriver:

"De mördades eftersom de var judar.
De var inte de första i Europas historia."

Det är sant att judar har mördats i Europa under medeltiden, 1800-talet och naturligtvis under Andra världskriget, men det är inte vad det nu handlar om. De senaste årens attentat är inte någon sorts fortsättning på en europeisk mentalitet, utan helt och hållet ett importerat fenomen. Anders Lindberg nämner tidigare dåd, fortfarande utan någon form av analys:

"2012 mördades tre barn och deras lärare på den judiska skolan Ozar Hatorah i Toulouse i sydvästra Frankrike. I maj i år sköts fyra personer ihjäl vid judiska museet i Bryssel."

Det minns vi, särskilt eftersom det sistnämnda skedde strax före Europavalet och personer som Erik Ullenhag direkt utnyttjade det, genom att tala om vikten av att rösta "för tolerans", vilket alltså var en antydan om att förövarna skulle komma från Sverigedemokraterna eller Front National. Följaktligen var det då viktigt att rösta liberalt, så att inflödet av muslimer kunde maximeras. Dessa utspel var osmakliga, osakliga och naturligtvis ett enormt hyckleri.

Birgitta Ohlsson (fp):
"Fasansfulla dödsskjutningar vid judiska muséet Bryssel. Trolig antisemitisk attack 1 dag inför Europaparlamentsvalet." 

Caroline Szyber (kd):"Fruktansvärda attacken i Bryssel visar att det är viktigt att rösta imorgon. För demokrati och värderingar som gör skillnad & mot hat."

Erik Ullenhag (fp):
"Tre personer mördade i antisemitisk attack i Belgien. Vedervärdigt och obegripligt. En påminnelse om vikten av att i dag rösta för tolerans."


EU-bloggen, skriven och läst av etablerade politiker och journalister:
"Förhoppningsvis blir det ett uppvaknande för en del angående vilka krafter som är på väg att röstas in Europaparlamentsvalet, partier som livnär sig på hat, förakt och fruktan för bl a judar."


En vecka senare bekräftades det som varje normalbegåvad person hade kunnat räkna ut; förövaren var en islamist, vid namn Mehdi Nemmouche. 2012 hette mördaren Mohammed Merah och var av algeriskt ursprung. Före dådet hade han bland annat rest till Pakistan och Afghanistan och en av hans vänner beskrev honom som "mer hängiven islam än Frankrike".
 En bit ner i Lindbergs artikel kommer det kanske värsta övertrampet:


"Ändå blir judar hela tiden måltavlor. Det är dags att vi ser oss själva i spegeln. Inget land i Europa kan säga att det gjort tillräckligt för att vända utvecklingen – vi kan alla göra mer."

Ja, du kan gott se dig själv i spegeln, Anders. Dag ut och dag in skriver du om behovet av att maximera muslimsk inflyttning till Europa och du skäms inte ens över dagens enormt förljugna inlägg.




fredag 16 januari 2015

Ännu en dag av förståelse för terror




Ännu en dag, ännu en mediemänniska som känner ett särskilt stort behov av att försvara anhängarna av den ideologi som uppvisar en speciell ihärdighet när det gäller att begå terrordåd. Denna dag är det dags för DNs Maria Schottenius, givetvis på kultursidan. Redan rubriken "Exkludering är grogrunden för terrorism" ger oss en känsla av vad vi har att vänta, även om vi nästan hade kunnat räkna ut det iallafall. Schottenius ger oss några historiska tillbakablickar:

"Tidigare under hösten hade bomberna detonerat på Paris gator. Magasinet Tati på rue de Rennes hade sprängts i luften. Man räknade under den period som kallades ”svarta september” till totalt tretton attentat med tretton dödade och 300 skadade."

Nu är ju terrorismens offer alltid sekundära för kulturens vänstermänniskor, då den verkligt skyldige alltid är västerlänningen, för att inte tala om "högerextremisten":

"I varje nyhetsprogram utannonserades hur många dagar personerna suttit gisslan i Libanon. Le Pen och internationella fronten fick framgång med slagord som: ”Tre miljoner invandrare, tre miljoner arbetslösa”. Med våldet och bomberna, kontrollerna i tunnelbanan och visumreglerna befäste de sin position. Brutaliseringen av samhället spelade dem i händerna."

Det är festligt hur formuleringarna alltid blir "spelade dem i händerna", eller ännu hellre att "de utnyttjade situationen". Kan det inte vara så att Jean-Marie Le Pen kanske hade en poäng när han redan på 1980-talet varnade för den kommande islamiseringen?




Kanske borde Europa ha tagit del av dessa insikter från långt före 11e september 2001? Det blir alltmer irriterande att vänsterns krav på exempelvis skattehöjningar anses helt legitima, liksom högerns krav på sänkningar av desamma, men när också nationalistiska partier tar upp verkliga problem och föreslår verkliga åtgärder, så måste det alltid skildras som att "de spelar på stämningar", eller den svenska klassikern "fiskar i grumliga vatten". Och ja, Schottenius kallar verkligen partiet för "internationella fronten", vilket knappast ger ytterligare tyngd åt hennes alster. Redan artikelns ingress sammanfattar "analysen" och den är inte alldeles ny:

"Den islamistiska terrorn leder till att muslimer utesluts i det franska samhället, vilket i sin tur skapar en grogrund för radikalisering och fundamentalism."

Japp, västerlänningens fel ännu en gång. Man skulle kunna tänka sig att islamistisk terror egentligen borde göra ideologins anhängare något mer betänksamma och blygsamma, men någon sådan förmåga ger vänstermänniskorna dem inte och det är ju inte heller något vi ser i verkligheten. Schottenius fortsätter med sina beskrivningar av hur patrioter drar nytta av något som de inte bara är oskyldiga till, utan dessutom konstant har varnat för:

"Le Pen kunde gå mellan dukade bord och plocka åt sig väljare, allt fler för varje år. De antirasistiska grupperna försökte med blandad framgång organisera sig. Men det var varken lätt att enas eller att få kraft i argumenteringen."

Nej, de där "anti-rasisterna" brukar få lite svårt med argumenteringen, eftersom själva verkligheten ofta talar emot dem, samtidigt som de väljer de märkligaste strider. Maria Schottenius avslutar genom att upprepa vilka det är som i hennes värld är de verkliga offren:

"Så när islamistiska fundamentalister i form av terroristattacker skapar en så stark exklusion av muslimer i ett samhälle att det nästan inte går att vara muslim, vad händer då? När man är utanför, utstött, misstänkliggjord. Jo, då skaffar man sig andra förebilder, andra lojaliteter. Det är då IS blir ett alternativ. Och man är beredd att radikaliseras."

Varför matas vi ständigt med dessa texter när det gäller islam, men aldrig en rad om de stackars "nazisterna", som inte ens får bära sina hakkors offentligt utan att stigmatiseras och bötfällas?






torsdag 15 januari 2015

Rossana Dinamarca rasar mot SDUs stöd



Jodå, i svensk media (i detta fall Aftonbladet) ser en rubrik ut som ovan, även om man inte fick plats att lägga till "främlingsfientliga SDU". I själva verket hänger de två sakerna som man anspelar på knappt ihop. Man försöker dock motivera rubriken:

"Efter att SDU i flera år nekats pengar från Ungdomsstyrelsen, har handläggare och medlemmar i myndighetens insynsråd hängts ut och hotats.
Nu beviljas SDU 1,3 miljoner kronor i statligt stöd."

I verkligheten har SDU nekats bidrag av endast politiska skäl, trots att Ungdomsstyrelsen har försökt att peka på ett antal formella felaktigheter, som uppenbarligen inte har varit något hinder för andra organisationer. Kommunisten och posören Rossana Dinamarca tar som vanligt tillfället i akt att skapa lite uppmärksamhet kring sig själv:

"Deras beteende med alla hot och uthängningar borde tala för sig självt. I stället lönar det sig, säger Rossana Dinamarca (V) som sitter i insynsrådet."

Till att börja med är det svårt att föreställa sig en mer olämplig person att sitta i något "insynsråd" än den eviga posören och antidemokraten Dinamarca, men det säger förstås också någonting om situationen i landet. Det är också så att eventuella hot, hur olämpliga de än är, faktiskt inte kommer från SDU. Slutligen har SDU alltid haft rätt till stödet ifråga och har alltså inte hotat sig till det, vilket Dinamarca antyder.

Aftonbladets lögner fortsätter oförtrutet:

"Avslagen har inneburit överklaganden och protester från SDU, men också att handläggare och ledamöter i myndighetens insynsråd hängts ut på SD-riksdagsledamoten Thoralf Alfssons blogg. Där har han även uppmanat "fotsoldaterna" att agera mot myndigheten."

Tyvärr måste jag alltså ännu en gång påpeka att dessa "fotsoldater", som Alfsson skulle ha, är ett påhitt och ett ord från Aftonbladet själva, närmare bestämt från kommunisten Åsa Linderborg. Självklart ska man agera mot en myndighet som sköts som Ungdomsstyrelsen, men lika självklart är att det inte ska inbegripa hot mot personer. Det har Thoralf Alfsson naturligtvis inte heller uppmanat till. Jag känner faktiskt inte till huruvida beslutsfattarna inom myndigheten officiellt är offentliga, men det är solklart att de ska vara det. Ett av Ungdomsstyrelsens svepskäl var att SDU skulle vara odemokratiska, vilket (som vi vet) i Sverige inte handlar så mycket om allmänna val och yttrandefrihet:

"På sin hemsida skriver SDU om bland annat "islamisering" och att 'mångkulturella fenomen så som stenkastning mot myndighetspersonal, bilbränder och gruppvåldtäkter' har brett ut sig i Sverige som en 'ofrånkomlig effekt av massinvandringen'."

Nu råkar ju ovanstående beskrivningar vara alldeles korrekta, men med tanke på vilka andra organisationer som uppbär stödet, ska myndigheten knappast sitta och värdera åsikter. Jag är fortfarande lite fascinerad av hur ordet "demokrati" i Sverige helt har kommit att handla om inställning i invandringsfrågan. Stödet till SDU är för Rossana Dinamarca så fruktansvärt att hon säger sig "sakna ord", trots att sådana följer i en strid ström:

"Jag finner inte ord. Det är ingen självklar rättighet för alla organisationer att beviljas stöd."

Nej, att en person som tycker att "det är fel att skuldbelägga kommunismen" inte gärna vill ge alla åsiktsriktningar samma rättigheter förvånar inte. Jag är alldeles övertygad om att hon både vill misshandla och fängsla varenda medlem i SDU. Låt oss avsluta på ett lite gladare sätt, genom att höra vad SDUs ordförande Gustav Kasselstrand själv säger i ett pressmeddelande:

"Vi har haft rätt till bidraget hela tiden och har genom åren gått miste om miljontals kronor. Det är uppenbart att Ungdomsstyrelsen tidigare har särbehandlat oss på politisk grund. När vi nu beviljas bidraget innebär det att vi kan spela på samma villkor som de andra ungdomsförbunden. Bidraget ger oss ekonomiska muskler som vi aldrig tidigare haft och kommer därför göra SDU till ett väsentligt starkare förbund."





Den senaste "tittarstormen"


"Mina pinsamma föräldrar"

Det finns mycket rasism, faktiskt överallt om man tittar ordentligt och det gör ju våra medier gärna. Nu kan Metro berätta att till och med ett barnprogram har varit så rasistiskt att det lett till en "tittarstorm". Av någon anledning står det inte i texten att någon "rasar" mot programmet, vilket annars är brukligt. Ett blåsväder har dock inträffat:

"SVT:s barnhumorprogram 'Mina pinsamma föräldrar' har hamnat i blåsväder sedan de 'pinsamma föräldrarna' i ett avsnitt tar huvudpersonen Jens och hans flickvän till en kinesisk restaurang. Under  besöket har de bland annat på sig stereotypa kinesiska kläder, försöker prata mandarin med den svenske kyparen och skojar om maten." 

Alltså, i normala länder kan man skämta om stereotyper ganska friskt. Ett tydligt exempel är amerikanska "Family Guy", där man alltså skämtar om just stereotyper, men inte om människor i sig. I ett avsnitt ska familjens son få undervisning i dels bilkörning, dels matematik. Upp dyker en kines och en svart man. Den amerikanska stereotypen är att kineser är duktiga i matematik, men usla i trafiken, varför man förstås förutsätter en viss rollfördelning mellan de båda lärarna, men blir förvånade:

"Jaha, vi ska tydligen lära oss matematik av en svart person och bilkörning av en asiat. Intressant."

Två stereotypa utlänningar i Family Guy,
som anses vara svenskar

Jag anser inte att ett sådant skämt är rasistiskt, utan just en drift med stereotyper. Jag inser att det skulle kunna avfärdas med att jag inte förstår frågan då jag inte själv är "rasifierad" och alltså inte har rätt att avgöra vad som är kränkande. Det är dock nonsens, eftersom det drivs en hel del även med vita, svenskar och så vidare.

Angående det svenska barnprogrammet, skriver en "Lisa", som troligen inte ens själv är av asiatiskt ursprung:

"Programmet medverkar till att sprida en förenklande och nedsättande bild av kineser och därmed indirekt östasiater. Trots att programmet syftar till att visa att det är föräldrarna som är pinsamma, så bidrar programmet ändå till att normalisera gulinghumor och att reproducera rasstereotyper."

Det inlägget är roligt på många plan. Till att börja med har Lisa alltså inte förstått att avsnittet handlar om de pinsamma föräldrarna som uppför sig konstigt. Som vanligt är det också idiotiskt att tro att människor får sin världsbild från dylika program. Roligast av allt är att Lisa själv bidrar med den absolut grövsta rasismen, genom att tala om "gulinghumor". Ursäkta mig, men skulle man börja kalla asiater för "gulingar" i TV, skulle även jag protestera.





tisdag 13 januari 2015

"Även här är muslimerna offer"




Vi kan denna scenografi nu, och jag har fått många tillfällen att påminna om den. Ett attentat sker, antingen av någon som agerar "i islams namn" eller av någon som har missuppfattat ideologin. Detta följs av en oro av att muslimer ska drabbas av orättvis stigmatisering eller överhuvudtaget behöva ta avstånd från gärningarna. Observera att västerländska liberaler och vänstermänniskor är lika snabba att hamna i dessa funderingar som ideologins utövare själva. Det är därför vi förlorar. En strid där den ene säger "jag har absolut rätt" och den andre "å ena sidan och å andra sidan" är direkt förlorad. Självkritik och reflektioner må vara beundransvärda, men när de ställs mot absolutism har de inte mycket att komma med.

Idag är det Expressens Patrik Kronqvists tur att på fullt allvar skriva:

"Ökningen av islamofobiska attacker mot moskéer i Frankrike efter attentatet mot Charlie Hebdo är oroande."

Visserligen dödades 12 personer på Charlie Hebdos redaktion och visserligen mördades ytterligare fyra personer i en judisk butik, men Kronqvist tänker större än så och vet att nämna ett antal incidenter i Frankrike av "islamofobisk" karaktär. För västerlänningen gäller det att känna sympati för och förstå fienden, förlåt, medmänniskan. Som ett exempel på hur "debatten har blivit smartare" nämner Kronqvist oblygt:

"När en imam exempelvis ville ta avstånd från dåden i Frankrike i Studio Ett kom motfrågan snabbt från programledaren: 'Varför känner du att du måste göra det?' "

Tja, varför ska någon behöva ta något som helst ansvar för sin ideologi eller vad den får för konsekvenser? Varför ska en nationalsocialist behöva få frågor om folkmord och krigsförbrytelser? En moderat om följder av neddragningar i välfärden? Ovanstående citat är inte Fredrik Kronqvists huvudsakliga poänger, men de mest symptomatiska. Han har givetvis tidigare skrivit om hur staten måste se till att skydda moskéerna. Ideologins egna anhängare är förstås än mindre blyga. Den något förvirrade, men likväl hätska, muslimska debattören Carolina Farraj sammanfattade 2014 som "Ett framgångsår för rasism och hat". Observera att artikeln tydligen uppdaterades på något sätt två dagar efter attentaten i Frankrike, men fortfarande endast handlar om muslimerna som offer:

"Det är det här som skrämmer mig: människors glädje över att moskéer brinner i Sverige."

"Jag känner inte att det är icke-muslimers plats att tala om för mig med vilka ord jag bör och inte bör beskriva min oro för det utbredda hatet mot oss muslimer."

"Det är inte ofta jag blir rädd, men nu är jag faktiskt rädd. Jag är rädd att moskéer kommer börja brinna under fredagsbönen när moskéerna är full av muslimer."

Du är inte rädd att nästa Taimour Abdulwahab, ty en sådan kommer, lyckas bättre nästa gång i Stockholm? I verkligheten har vi alltså exempelvis sett bomber i Londons tunnelbana, med 52 döda, bomber mot tåg i Madrid, med 191 döda, och nyligen ett antal döda fransmän. Vi har dock aldrig sett någon bränna ned en fullsatt moské. Ändå ägnas just det en hel text. I en längre resonerande text skriver den nederländske statsvetaren Cas Mudde någonting viktigt:

"Många människor är inte Charlie därför att Charlie Hebdo kritiserar alla religioner och alla politiker, oberoende av etnicitet, kön, ideologi och så vidare. Följaktligen har ledare från samtliga religioner och politiska partier kritiserat dem. Med detta sagt, så är det ändå enbart muslimska extremister som har riktat våldsamma attacker mot tidskriften. Detta är ett faktum som inte kan eller bör förnekas!"






måndag 12 januari 2015

Dagens hyckleri: Expressen



Efter terrordådet mot den franska satiriska veckotidningen Charlie Hebdo ser Expressen till att hänga på tåget för yttrandefrihet. Man gör det naturligtvis storslaget, med två korslagda pennor, som visar hur viktigt det fria ordet är, och man lägger dessutom till det franska slagordet "Jag är Charlie".

Det är ingenting fel med att idag stödja de stupade och överlevande på Charlie Hebdo, men Expressen hör till de absolut sista som ska säga någonting om yttrandefrihet. Vi kommer alla ihåg hur det räckte att publicera en misshaglig kommentar på något av ett antal utvalda fora, för att tidningen skulle anlita en kriminell aktivistgrupp för att identifiera kommentatorn ifråga, för att denne sedan skulle kunna hängas ut med namn och bild på ett sätt som inte görs ens med faktiska brottslingar.




Det är svårt att föreställa sig ett tydligare exempel på yttrandefrihet, och när den behöver försvaras, än just publikationer som Avpixlat och de som där kommenterar. Då bjöd Expressen minsann inte på några korslagda pennor, utan tvekade inte ens inför att leta upp de identifierade personerna i deras hem.

Visst, jag kan också skriva "Jag är Charlie", men jag vill påminna om någonting än viktigare i dagens Sverige:

Jag är Jim.







söndag 11 januari 2015

Guillou analyserar terrorn i Frankrike


En sannare illustration av terror


Jan Guillou är, förutom själva arketypen för ordet "pösmunk", en mytoman av stora mått. Hans alldeles egen specialitet är att helt enkelt förneka varje fenomen som inte passar in i, vad vi kan kalla, hans världsbild. Eftersom exempelvis hedersmord riskerar att belysa kulturella konflikter, eller "underblåsa främlingsfientliga krafter", har Guillou ofta hävdat att det faktiskt inte finns någon hederskultur, och än mindre några mord kopplade till den.

Jag har inte hunnit täcka in alla de reaktioner som har följt på terrorattackerna i Frankrike, men vi kan väl i korthet säga att de har varit de förväntade, från de förväntade. Som vid varje islamistisk terrorhandling är det absolut viktigaste att skildra muslimers oro för att bli stigmatiserade, gärna kompletterade med en verklig eller möjlig vandalisering av en moské.

De svenska tidningarnas bildval har ofta också varit intressanta, minst sagt. Igår skrev Natalia Kazmierska om terrordåden, och av alla terrorister man kunde välja, till exempel Frankrikes senaste, valde man självklart: Anders Behring Breivik. Jan Guillous text blir naturligtvis oändligt mer bisarr, och bildvalet därefter. Denna gång är den verkligt skyldige Björn Söder (sd), som alltså får pryda en text om islamisk terror.

"Det var fullt logiskt att riks­dagens andre vice talman hade svårt att hålla tillbaka sin förtjusning efter terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo. Med sin deklaration på Facebook att ”fredens religion visar sitt rätta ansikte” formulerade andre ­vice talmannen bara en av Sverige­demokraternas huvudteser, att ­islam är en terroristisk ideologi snarare än en religion snarlik kristendom och judendom. Och i så fall är det ju rätt att bränna ner moskéer."

Men i verkligheten, den som Guillou alltid vill undvika, är det väl ingen som nu har bränt ned någon moské? Det är väl knappast heller så att Björn Söder har förordat det? Huruvida "de tre abrahamitiska religionerna" har samma tendens till terror är ett kapital för sig, men vi kan här nöja oss med att konstatera att det finns en anledning till att medierna älskar att dra upp Breivik och dessutom kalla honom för en "kristen terrorist". Påståendet att Björn Söder blev förtjust, skulle sannolikt kunna leda till en rättsprocess i just Frankrike, men det är ett viktigt spår för Guillou:

"Så galen har nu vår värld blivit att terroristiska massmord hälsas med samma glädje bland islamistiska ­extremister som bland Europas ”nationalistiska” högerpopulister."

Även jag förstår att Guillou menar att de berömda högerextremisterna borde glädja sig över att deras världsbild bekräftas, men det är inte exakt samma sak som att det faktiskt har skett. Har någon sett några "högerextremister" som har glatt sig över de döda i Frankrike, dessutom i samma grad som islamister? Det finns ingenting överraskande eller "äntligen" över de senaste dagarnas mördande. Det sker dag ut, dag in, året runt, och det enda de varnande stämmorna kan göra är att ledsamt konstatera att det har skett ännu en gång och att man tydligen måste fortsätta varna.

Nåväl, Jan Guillous huvudpoäng är att vi nu har att välja mellan mer eller mindre demokrati. Han definierar mindre demokrati som "en allt mer drakonisk lagstiftning, att exempelvis straffbelägga allt deltagande i krig utomlands, liksom förberedelse, stämpling eller medhjälp", medan mer demokrati är "att införa likhet inför lagen i Sverige". Som exempel på problem med olikhet inför lagen nämner Guillou ett antal rättegångar som inte nått ända fram, men han glömmer förstås någonting viktigt: I många fall har underrättelsearbete förhindrat attentat och än fler hade kunnat förhindrats. Ty i Guillous värld är attentaten i sig sekundära, då det finns en mycket större fara:

"Att öppna den på nytt leder till ett avlyssningssystem av amerikanska dimensioner och dessutom till en allt tydligare diskriminering av den muslimska minoriteten i landet, det är ju inte precis sverigedemokrater som ska avlyssnas."

Guillou må säga sig vara en förkämpe för likhet inför lagen, men någon likhet inför proportioner känner han knappast:

"Att införa likhet inför den ­existerande lagen är en bättre väg. För som det nu är förefaller det ­tillåtet att bränna ner moskéer i Sverige. Trots mer än ett dussin ­sådana attacker förra året har ­ingen enda gärningsman gripits. ­Bara en liten del av Anders Thornbergs ”stora ­resurser” hade ordnat den saken. Men Säpo har alltså ­prioriterat ­andra uppgifter än mordbränder med politiska, självklart terroristiska, motiv."

Tydligen har, återigen i en parallell värld, ett dussintal moskéer bränts ned i Sverige, men det är faktiskt illegalt redan idag. Det är alltså inte tillåtet. Sedan kommer vi till det här med proportioner. Graffiti på en moskévägg, eller en molotovcocktail mot densamma, är kriminellt, men bör kanske inte jämföras med vad vår egen självmordsbombare Taimour Abdulwahab hade tänkt sig, i form av tiotals döda. För att slutligen, i typisk guillousk anda, förringa och förlöjliga offren, bjuds vi på en liknelse:

"Terroristerna kan skada byggnader, döda och skada enskilda, även om de hittills i den svenska statistiken visat sig mindre farliga än risken att sätta kycklingben i halsen." 







lördag 10 januari 2015

Gott nytt år kära läsare!




Ja, kära läsare, då har det ännu en gång blivit några dagars uppehåll här på bloggen. Jag vill med detta inlägg dels be om ursäkt, dels ge er en trevligare bild än vad ni mötts av de senaste dagarna. Vid tidigare uppehåll har en del läsare tyckt att jag borde förvarna inför kommande uppehåll, men detta är inte alltid möjligt. Vad jag däremot kan göra genom detta inlägg, är att meddela att både jag själv och bloggen lever och vi avser återuppta verksamheten snarast möjligt.




tisdag 23 december 2014

Gert Gelotte tillbaka med nya fantasier




Göteborgs-Postens sämste, mest förutsägbare och genomgående politiskt korrekte krönikör heter Gert Gelotte. Idag skriver han, som så ofta, om integration, och flosklerna står som spön i backen. Han väljer att inleda genom att hylla Folkpartiets meningslösa tiopunktsprogram:

"Att försörja sig själv ska vara fokus från första dagen i Sverige, skriver Erik Ullenhag om integration på Folkpartiets hemsida. Det är en utmärkt formulering och ett bra krav. Inte enbart för att det blir billigast så utan också, och framför allt, därför att människor mår bäst av att få stå på egna ben." 

Vi tittade på Folkpartiets skrivelse här, och kunde konstatera att den var, för att uttrycka det snällt, otillräcklig. Att människor ska sträva efter egen försörjning är ingenting nytt, det är Alliansens gamla arbetslinje, och det skulle säkert kunna åstadkommas om Sverige tog emot 1 000 personer per år och inte 100 000. Därefter gör Gelotte någonting som är ganska ovanligt i dessa sammanhang, då han berättar att integrationen varierar stort mellan olika grupper:

"Integrationspolitiken är misslyckad, brukar det heta. Fullt så enkelt är det inte. För många invandrare är integrationen inget problem alls. I varje fall inte för det svenska samhället. I en artikel på SvD Brännpunkt noterar arbetsmarknadsekonomen Li Jansson på Almega att sysselsättningen bland sydamerikanskt födda numera är högre än bland inrikes födda."

Då är det ju synd att chilenska akademiker inte är särskilt dominerande längre. Gelotte lägger dock hela ansvaret för integrationsproblemen på det svenska samhället:

"Där integrationspolitiken verkligen är misslyckad handlar det om två helt olika misslyckanden. Dels oförmåga att snabbt släppa in invandrare med både rätt utbildning och rätt bakgrund på den svenska arbetsmarknaden. Dels ovilja att öppna arbetsmarknaden för invandrare som kan sakna både utbildning och användbar arbetslivserfarenhet."

Jo, tyvärr är det ju så att avsaknad av utbildning och användbar arbetslivserfarenhet gör det lite svårare på arbetsmarknaden. Likt de flesta liberaler tänker sig Gelotte att människor som kommer till Sverige ska sättas i lågavlönade serviceyrken:

"Att göra servicejobb dyrare genom höjda arbetsgivaravgifter och begränsade RUT-avdrag, som regeringen vill, är alltså synnerligen oklokt. Vill vi underlätta integrationen för de flyktingar som har det allra svårast bör vi i stället ytterligare sänka skatterna på låga löner och jobb som inte kräver lång utbildning."

Eller som SVTs Anna Hedenmo uttryckte det lite tydligare, när hon skulle framföra ett argument för massinvandring: "Vem ska städa våra arbetsplatser?". I det sista stycket lyckas Gert Gelotte få med både barnalstrings-argumentet och åker-argumentet:

"Det är ingen välgörenhet. Fram till 2035 räknar SCB med att utrikes födda står för hela den svenska befolkningsökningen i de åldrar där flest arbetar. Alla behövs. Sverige är ett stort land med liten befolkning – 21 personer per kvadratkilometer i genomsnitt. Tyskland har 231."

Det finns ingen självklarhet i att ett land ska ha så hög befolkningstäthet som möjligt och de lediga åkrarna och skogarna är fortfarande ett helt vansinnigt argument. Uppenbarligen ryckte inte Gert Gelotte till inför uppgiften att utrikes födda utgöra hela befolkningsökningen i vissa åldrar, men vi andra kan ju fundera på vad det kommer att innebära.





TV-producenten berättar om agendan






"Kan vi få någon att rösta annorlunda i extravalet har vi lyckats."

Orden kommer från TV-producenten Karin af Klintberg och med tanke på att hon levererar till statliga SVT, skulle ett sådant uttalande vara uppseendeväckande i ett normalt land. Vi befinner oss dock i Sverige och Karin berättar för Aftonbladet att hon har ett viktigt uppdrag:

"Det låter kanske pretentiöst, men allt jag gör, det gör jag för att förbättra Sverige och få svenskar att bli bättre människor."

För att vi ska bli bättre människor har hon bland annat försett oss med "Trevligt folk", som handlar om det somaliska bandy-laget i Borlänge. Den har ett syfte, och det har på något sätt med extravalet att göra:

"Jag skulle önska att man lärt sig tre somaliska namn, och tänker ett extra varv inför fördomen att somalierna bara hänger här och kastar småsten och slutligen att man börjar prata med varandra när man sett filmen."

I hennes egen vardag lär dock inte somalier vara ett stort inslag, då hon naturligtvis har sett till att bosätta sig i Vasastan i Stockholm. Hennes folkuppfostran sker dock inte alldeles ideellt, utan ger henne åtminstone 70 000 i månadsinkomst.

Hon ligger även bakom "Historieätarna", vilket kanske förklarar varför man i det senaste avsnittet (13:50) talade om hur Per-Albin Hanssons folkhemsprojekt var till för det svenska folket, någonting ytterst suspekt idag. Inbjuden var statsvetaren Jenny Madestam, som inför valet markerade sin vilja att ingå i värmen genom att, efter att ha gått igenom goda skäl att rösta på vart och ett av de övriga partierna, till slut kom till SD:

"Vad talar för att du ska rösta på SD? Att du inte vill ha invandring till Sverige. Att du tror att svensk välfärd skulle överleva utan invandrad arbetskraft. Att du tror på ett parti som klagar över att Sverige inte klarar integrationen, samtidigt som partiet helt saknar integrationspolitik. Att du tycker att män som springer med järnrör på stan, och kvinnor som klär sig i nazibindlar, är lämpade att ha inflytande över svensk politik."

Ja, det finns ett medialt etablissemang och det har en solklar agenda.




Dagens citat: Sam Sundberg


"Problemet är alltså inte okunnighet, utan att kunskap i sig är otillräckligt. Godhet är inte ett rationellt val, utan ett existentiellt. Det är en mörk tid nu, och det kommer att bli mörkare innan det vänder. Men det vänder, det måste det göra. Vi är för kloka och för starka för att träda tillbaka in i rädslornas och hatets skuggor, där vi ser allt främmande, olikfärgat och oliktänkande som hot."
SvD




SvDs Sam Sundberg förklarar i sitt alster mot SD, och han är knappaste den ende, att politiken inte handlar om verklighet eller logiska val för att skapa en bättre framtid, utan endast om känslor och klimat. Av någon anledning nämnde han inte att det blåser kalla vindar, men observera att han även förser motståndarna med känslor och då istället "rädsla" och "hat". Om man ser sin egen hållning som "godhet" och "ljus", är det förstås svårt att ta till sig information eller göra några relevanta analyser.




måndag 22 december 2014

Lars Lindström hyllar Reinfeldts tal om skogar och ängar




Expressens Lars Lindström är, som vi vet, enormt besatt av ett av riksdagspartierna och gör nästan dagligen mer eller mindre infantila utfall mot det. Idag lyder den fyndiga rubriken "Den viktigaste samhällsfrågan 2015 är hur mycket högerextrem nationalism Sverige klarar av", sannolikt en anspelning på frågan i SVT om invandringen som traumatiserade hela den etablerade medievärlden.

Det börjar patetiskt:

"Av någon outgrundlig anledning tänkte jag i dag på Jesus. På hur hans föräldrar, flyktingarna Maria och Josef, i panik försökte undkomma terrorn och det sanslösa dödandet i Betlehem. Hur de flydde till Egypten och lyckades klara sig undan det massmord, den människoslakt som skedde i deras hemtrakter."

Vi bjuds sedan på Lindströms alltid speciella hantering av siffror:

"De flesta hamnar i grannländerna, så klart. Libanon, med en befolkning på fyra miljoner, har tagit emot 1,5 miljoner flyktingar. Där kan vi tala om massinvandring: 37 procent.
I Sverige kommer i år drygt 80 000 människor att söka asyl, vilket är nästan lika många som toppåret 1992 under Balkankriget. Vi har en befolkning på 9,5 miljoner, och flyktingmottagandet kan alltså räknas i promille här."

En skillnad är naturligtvis att Libanon är just ett grannland, med exempelvis samma språk. En annan skillnad är att de där samlas i tältläger, medan Sverige har ambitionen att flyktingar ska ha bostad, arbeten och ta del av samhällets olika välfärdsinsatser. Om Norge drabbades av en katastrof, skulle det på samma sätt vara naturligt att vi tog emot varje flyende norrman. Det är mindre naturligt att Sverige, längst upp i norra Europa, ska vara den givna destinationen för människor från alla avlägsna länder. Låt oss inte heller glömma det ständigt bespottade "hjälp i närområdet", vilket alltså skulle innebära att Sverige hjälper de som lever under besvärliga omständigheter i Syriens grannländer. 

Varje tänkande människa inser att Fredrik Reinfeldts tal om all ledig mark han såg från flygplanet var idiotiskt, men Lindström tycker att det var mycket relevant:

"Sedan kom jag att tänka på Fredrik Reinfeldt. Förre statsministern hånades av främlingsfientliga krafter när han flög över Sverige och tänkte på hur mycket plats vi har, oändliga fält och skogar, när han hävdade att Sverige inte är fullt. Men han har ju rätt, plats har vi."

Den speciella synen på siffror återkommer och vi får en jämförelse med Nederländerna:

"Vem har bestämt att flyktingmottagande endast ska vägas mot hur många invånare ett land har? Det är en inskränkt hållning. Det finns många andra parametrar som borde betyda lika mycket i de jämförelserna, till exempel befolkningstäthet, välstånd och barmhärtighet.
Sverige har i år till och med november enligt Eurostat fått 74 375 asylansökningar och Nederländerna 24 780. Ställer man det mot att Nederländerna dessutom har dubbelt så många invånare ser Sveriges siffra mycket högre ut, även om vi pratar promille.
Men i skenet av att Sverige är tio gånger så stort som Nederländerna, att Nederländerna är ett av de mest tättbefolkade länderna i världen och Sverige ett av de glesast befolkade blir bilden en annan."

Eftersom jag har bott ett antal år i just Nederländerna, har jag hört samma resonemang yttras där och blev redan då förvånad över att någon på allvar talade om all ledig plats han såg när han tittade ut genom tågfönstret. Anledningen till att man bör jämföra med befolkningen är naturligtvis att invandringen har ett samband med arbetsmarknad, skattemedel och bostäder. Om nu Reinfeldt och Lindström vill hålla på med "åkerargumentet", så får de också vara så snälla att deklarera att de avser att sprida ut människor med jämna mellanrum över ödemark, utan någon kontakt med det omgivande samhället. I verkligheten söker sig invandrare givetvis hellre till storstäder, där det finns arbetstillfällen, anhöriga eller ett bättre utbud i största allmänhet. 

Julpekoralen återkommer ännu en gång:

"Men att säga att Sverige inte orkar ta emot Maria, Josef och deras lilla barn är ohederligt och fegt." 

Avslutningen är på sätt och vis intressant:

"Eftervärldens dom kommer att bli hård. Ni vet vad jag menar."

Ja, vi vet vad du menar, men vad kommer nästa generations dom över dig och Fredrik Reinfeldt bli?