lördag 17 augusti 2019

Tondöva Moderaterna




Riksdagsledamoten Hanif Bali (M) har under en längre tid irriterat en mängd vänstermänniskor, främst på Twitter. Han är där smart och rapp, och alla som försöker trycka till honom får dra sig tillbaka med svansen mellan benen. Det beror i hög grad också på att han helt enkelt har rätt när han kritiserar aspekter av invandringspolitiken och dess yttringar. På sedvanligt manér försöker då dessa figurer, som kallar sig "antirasister" för att de skriver under på ett omfattande inflöde, rikta in sig på hans etnicitet. 





Ganska typisk är även taktiken att fråga sig varför partiet inte agerar, trots att ingen av dem ändå skulle rösta på detta parti. Det hela blir lite fånigt, inte minst eftersom Moderaterna förstås känner honom och med all sannolikhet vid något tillfälle tagit upp aktiviteten på Twitter.




I själva verket är Bali en tillgång för detta själlösa parti, där få riksdagsledamöter skulle entusiasmera 120 000 följare. Nu ska vi inte rösta på Moderaterna, då de som applåderat Reinfeldt inte bör åtnjuta något förtroende, men gissningsvis får Bali en hel del att överväga en sådan röst. 







Om vi ska tro en "granskning" i dagens Expressen, ökar nu "trycket" på Ulf Kristersson inifrån partiet för att "sätta stopp" för Bali. Ett antal partiföreträdare citeras som vill göra just det, och alltså böja sig för den vänster som borde vara deras motståndare. Bland citaten återfinns:

"Jag är inte bekväm när man agerar så här i sociala medier."

"Det måste vara slut på att alla kan göra lite vad de vill."

"Vi har yttrandefrihet, men om man accepterar att ledande företrädare i riksdagen beter sig på det här sättet, var går då gränsen? Om inte partiledningen upplevs göra något åt det finns risken att det upplevs finnas en acceptans för det och att andra följer efter."

"Om man fortsätter ducka kommer det sluta med förskräckelse."

"Om Ulf får lägga massa tid på att svara på frågor om vad Hanif skrivit på Twitter i stället för att föra fram partiets politik så är det ett bekymmer för partiet tycker jag."

Till saken hör ju att just Ulf Kristersson är en usel företrädare, åtminstone sett till vad vi utomstående tar del av. Mitt intryck är att han inte riktigt brinner för eller bryr sig om någonting som sker i landet, av allt att döma knappt vill vara partiledare och än mindre ta makten från det vänsterliberala blocket. 





Om vi tittar på de återgivna uttalandena från Balis partikamrater, är de möjligen begripliga internt, men vittnar inte om någon vilja att nå ut till nya väljare. Vem bryr sig om att en bland allmänheten okänd företrädare inte är bekväm när Bali tvålar till asylvänstern, batikhäxor eller de vanliga posörerna? Varför ska det inte finnas en acceptans för att han tar alla dessa debatter? Är det verkligen frågor om denne riksdagsledamot som gör att vi andra inte uppfattar att Ulf Kristersson för fram någon politik? Är det Moderaternas uppgift att göra Lars Ohly och Alexandra Pascalidou nöjda?




Expressen bjuder på en analys, som är särskilt bisarr om den verkligen återspeglar tänkande inom Moderaterna:

"Ytterligare en aspekt av de enskilda ledamöternas tonläge i sociala medier är hur det påverkar andra partiers bild av Moderaterna och möjligheten att återuppbygga ett borgerligt regeringsalternativ där C och L ingår inför nästa val. Inom inte minst Centerpartiet beskriver företrädare Moderaterna som ett parti på glid bort från borgerlig samling."

Det skulle lika gärna ha kunnat komma från Anders Lindberg. Den bilden av Moderaterna som Hanif Bali ger borde vara oerhört mycket bättre än den bild som andra ger, det vill säga ingen alls. Om någon har "glidit bort från borgerlig samling" är det ju Centerpartiet, som för all framtid borde ha gjort sig irrelevant. Det enda alternativet Moderaterna ska fundera kring är en allians med SD och KD.

Å andra sidan är det bra att de moderata företrädarna är så här tondöva, inte kan kommunicera och visar att de fortfarande inte ska ha något förtroende i ödesfrågan. Det är inte ett parti att lita på.





fredag 16 augusti 2019

Du ska bara skämmas, Moa Berglöf




Sydsvenskan är tidningen som lyckas hålla fast vid en sorts liberalism som sedan länge motbevisats och använt uttryck som numera endast används sarkastiskt. Därför är det kanske inte så konstigt att Moa Berglöf, en gång i tiden talskrivare åt Fredrik Reinfeldt, blivit ledarskribent just där. 

I dag ger hon oss en text som verkligen har rubriken "Hellre öppna hjärtan än stängda dörrar". Reinfeldts ord var groteska redan när de uttalades 2014, men kanske var denna tid en höjdpunkt i Berglöfs liv. Under det följande året vet vi nu att 163 000 personer skulle söka asyl, och många av de ansvariga har i efterhand försökt skylla på sin egen naivitet. Moa har dock inte lärt sig någonting, eller tycker i alla fall att det fortfarande går bra att kokettera med vansinnet, när tanken med Reinfeldts ord ska förklaras:

"Att många kommer att komma till Sverige. Att det kommer att kosta, i kronor och i arbetstimmar. Men framför allt: att det är vårt moraliska ansvar, till och med vår plikt, att ta emot dessa våra medmänniskor."

Sannolikt inser Berglöf inte det själv, men den sista meningen säger en hel del om hur asylvurmare fungerar. För dessa är vår plikt att "ta emot", inte att hjälpa världens nödställda. Det är därför som en person som Anders Lindberg kan berömma sig själv för att 163 000 människor sökte asyl 2015, eftersom det i dessa figurers tankar är dubbelt så bra som 80 000 asylsökande. Helst skulle jag ha velat se att Moa Berglöf, i stället för att lyfta fram sin egen guldålder, använde texten till att förklara på vilket sätt vi har ett ansvar och en plikt att varje år ta in tiotusentals människor från andra kontinenter. 

Av någon anledning vill hon framhålla sin egen roll vid skapandet av det ökända talet:

"Orden kommer i stunden, skriver Fredrik Reinfeldt i sin bok Halvvägs. Det stämmer till viss del. För redan på den pressträff som föregår talet kommer den uppmaning som vi då inte vet ska komma att definiera en stor del av Reinfeldts statsministergärning."

I så fall stämmer det inte delvis, utan inte alls. Reinfeldt ljög naturligtvis, och jag betvivlar att han inte visste att det skulle bli hur han sedan kom att minnas. Rimligen var det just syftet, eftersom han visste att han inte skulle behöva ta ansvar i många veckor till. Antingen ville han en gång för alla ge sin tid denna stämpel, eller så njöt han av att stå där och spotta på människor som glatt tog emot det och applåderade sin egen förnedring.

Samma nonchalanta förhållande till verkligheten har Berglöf, när hon nu står med facit över 2015 års skörd:

"Inget av det här visste vi förstås den där augustimorgonen på Rosenbad. Hade det spelat någon roll? Sverige - och alla som bor här - har ett moraliskt ansvar för att hjälpa de systrar och bröder som runt om i världen flyr krig och förtryck."

Denna tanke är inte lite grotesk. Greta, 83, har alltså ett ansvar för att Amir, "17", inte riktigt trivs i Iran. Det var nämligen långt ifrån alla av de där 163 000 som verkligen flydde från krig och förtryck. Ansvaret måste också omfatta de ännu ej födda personerna, eftersom även de kommer att få känna av konsekvenserna. Att man inte tycker att konsekvenser spelar någon som helst roll för de beslut man fattar är egentligen häpnadsväckande, men säkert alldeles sant när det gäller Reinfeldts tid vid makten.

Avslutningen blir precis så fin som man kan förvänta sig av någon som 2017 stoltserade med att hon skulle gå över till Centerpartiet, av det enda skälet att de ville se maximerat inflöde:

"När det riktigt katastrofala är de senaste årens vilja att gå från öppna till stängda hjärtan."

Herregud. Det värsta med Berglöfs poserande är inte att hon var en del av det som hände 2014, utan att hon vill lyfta fram det och använda samma floskler nu som då. Och någonstans sitter Fredrik Reinfeldt och hånskrattar åt det folk som betalar och applåderar honom för mer hån om systemkollapser och brinnande julgranar.







torsdag 15 augusti 2019

Dagens citat: Tanja Bueltmann


"Verbala attacker mot Greta Thunberg har kommit från många olika människor ett bra tag. Vad har de gemensamt? De flesta är vita, medelålders män från den politiska skalans högra sida."
The Guardian



Tyskfödd historieprofessor kommenterar någon annans skämt om vår egen klimatcelebritet. Samtidigt har vi även hört mantrat "vita, medelålders män" ett bra tag, och det blir inte mer briljant med tiden. Särskilt löjligt är det förstås eftersom dessa människor annars är mycket känsliga för tal om etnicitet eller könsroller.

Man skulle också kunna säga att de flesta som har ett behov av att mässa detta mantra är kvinnor som ser ut som Tanja Bueltmann. Hon blir inte mindre stereotyp om man känner till att hennes fokus är migration, med argument som att britter inte ska gnälla om invandring eftersom britter en gång i tiden också utvandrat.

När det gäller Greta Thunberg tror jag att få verkligen ogillar henne som person. Av det jag har kunnat se verkar hon fullt sympatisk, men självklart reagerar många på den groteska uppmärksamheten och kampanjarbetet bakom kulisserna. I Sverige har hon dessutom oturen att förknippas med den av många avskydda Malena Ernman.

Slutligen är det märkligt att klimatfrågan, liksom migrationsfrågan, inordnas längs höger-vänster-skalan.




tisdag 13 augusti 2019

Flocken, ansvaret och bilden av Sverige





Sydsvenskans bildsättning ovan är rätt rolig. Förutsatt förstås att man inte direkt visste att det handlar om en "vit gärningsman", och att skaran bakom statsminister Erna Solberg aldrig skulle kallas "flock". 

Nu har det här blivit ett par inlägg som på något sätt berör lördagens händelse, men det är å andra sidan inte mitt fel att medier vältrar sig i en förberedelse till terrorbrott i Norge, samtidigt som skjutningar i vårt eget land numera blir notiser. För övrigt sprang en man i går runt på Sydneys gator, knivhögg en kvinna och försökte skada fler, men eftersom han ska ha ropat "Allahu akbar" kommer vi inte se några uppfordrande ledarsidor om den händelsen.

Redan Sydsvenskans inledning är avslöjande:

"En vecka efter masskjutningarna i USA var Norge nära att uppleva sin första massaker efter Anders Behring Breiviks attacker mot det norska regeringskvarteret och det socialdemokratiska ungdomslägret på Utöya."
Ja, det måste ju vara oerhört skönt för er, även om ni lyckats hålla rätt bra liv i just den massakern under de senaste åtta åren. I ledarartikeln kopplas förstås den norske mannen till "den högerextrema och främlingsfientliga svenska nätmiljön", men sedan blir det desto festligare:
"Sverige framställs som ett internationellt varningsexempel i den rörelse som vill sprida bilden att land efter land i väst invaderas av invandrare, skriver New York Times. Och även i det en gång progressiva Sverige tycks många nu acceptera denna bildsättning, menar tidningen: Att invandringen har fört med sig kriminalitet och revor i välfärden. Att den hotar svensk kultur och svenska traditioner."
Ovanstående stycke avslutas med, och håll i er nu:
"Hur har det blivit så?"
Endast för en liberal svensk tidning kan det verka obegripligt. Sydsvenskans ledarredaktion har dock svar på hur i hela friden Sverige kan vara ett varningsexempel, och kan förklara att det beror på "en noga genomförd kampanj, understödd och gödd av bland annat ryska krafter" och förstås på att "desinformation strömmar ut från de främlingsfientliga svenska nätsajter som tycks ha blivit allt mer rumsrena".
Varför vill då Ryssland genomföra denna kampanj? Sydsvenskan vet:
"Den ryska inblandningen passar förstås som handen i handsken i den redan kända gråzonsdoktrin som handlar om att påverka utan militär konflikt. Det är påverkan via proxy: andra får uträtta det man själv vill förmedla och uppnå."
Alltså: Ryska uppgifter om att svensk invandringspolitik är destruktiv påverkar i en sådan grad att man inte behöver anfalla Sverige militärt, medan en faktisk tillströmning av hundratusentals personer från andra kontinenter inte påverkar oss alls. 
Avslutningen riktas till oss alla:
"Men strax bakom ensamvargen finns flocken. Det är allas ansvar att inte vara en del av den."
I klartext betyder det som vanligt att folk ska sluta kritisera stora delar av politik och samhällsutveckling, ty då ingår man i en flock. Till skillnad från personerna bakom Norges statsminister, som inte har någonting med något att göra. Och svenska ledarredaktioner, som aldrig skulle uppvisa ett flockbeteende.



Dagens citat: Anders Ygeman (S)

"Framför allt att hon verkar vilja skylla högerextremismen på Sverige. När hon själv har bildat regering med Fremskrittspartiet som är ett högerpopulistiskt parti."


Sveriges energiminister kommenterar den norska statsministern Erna Solbergs (Høyre) påpekande att Nordiska motståndsrörelsen är som starkast i Sverige. Uttalandet är precis så pinsamt som det gärna blir när svenska politiker ska kommentera händelser och utveckling i andra länder.
Vad hade Solberg då sagt? Bland annat:
"Sverige har de största och mest organiserade grupperna i Norden. Vi har sett att när de demonstrerar så är det några lokala och så kommer det folk från Sverige. Det är ett försök att organisera sig i grannländerna. Då är det viktigt att vi skapar en motståndskraft mot det i Norge."
Det är helt enkelt ett faktum. Vad svenska socialdemokrater även tidigare har visat är att de inte förstår att det är rejält stora skillnader mellan alla de utländska partier som de har lärt sig är "högerextrema". Rassemblement National är inte Gyllene Gryning, som i sin tur inte är Dansk Folkeparti. Det norska Fremskrittspartiet är snarare ett borgerligt parti. Samtidigt är det förstås också lite pinsamt att hela tjafset kommer ur händelsen i Bærum. Så vitt jag vet har gärningsmannen varken varit aktiv i Nordiska motståndsrörelsen eller i Fremskrittspartiet.


Aftonbladet tar täten i grotesk skuldspridning


Susanna Kierkegaard är inte
en ensam galning, utan ingår
i ett sammanhang.


I det förra inlägget tittade vi, inte för första gången, på hur totalt annorlunda medier rapporterar om dåd beroende på vem som är gärningsman. Vid de vanliga muslimska dåden läggs mycket energi på att förklara hur gärningsmannen inte har någonting med en ideologi att göra, till den grad att ideologin ses som det egentliga offret, medan medierna vid ett dåd likt lördagens omedelbart redogör för den tänkta ideologin "högerextremism", vilket gör att skulden faller över en bred skara människor.

I dag lyckas Aftonbladets ledarsida nästan överträffa sig själv genom en övertydlig rubriksättning:




Detta är inte bara övertydligt, utan rentav en helt uppochnedvänd bild. I verkligheten kännetecknas just de dåd som svenska medier älskar att lyfta fram, Breiviks, Tarrants och nu lördagens misslyckade, av en ensam gärningsman. Ingen av dem samverkade med någon annan och fick inget tekniskt stöd från någon utomstående individ eller grupp. Det skiljer sig avsevärt från många av de större muslimska attackerna i Europa, som i Paris, Madrid eller London, där dåden har utförts av flera gärningsmän som har fått stöd från både grupper och personer i närheten.

Men det spelar väl ingen roll för offren? Nej, naturligtvis inte, men det spelar roll för samhället och dess brottsbekämpning. Framför allt är våra mediers skildringar enormt förljugna.

Observera också den typiska underrubriken, som anger temat för även Susanna Kierkegaards "analys" i dagens Aftonbladet. Så snart ett av medierna efterlängtat dåd inträffat, ska skulden delas ut så frikostigt som möjligt och inte minst läggas på var och en som kritiserar invandringspolitik, islam eller vad det nu kan vara. 

Kierkegaard fortsätter med formuleringar som inte skulle användas i något annat sammanhang:

"De som begick attackerna var ensamma, unga, vita män. De radikaliserades i nätforum och tog till handling. Den gripna gärningsmannen i Oslo var en ung miljonär – högerextremism finns i alla samhällsklasser. Det alla har haft gemensamt, är att de trott på konspirationsteorier om att vita medborgare ersätts av mörkhyade invandrare."

Jaha, nu är de ensamma. Kanske skymdes motsägelsen av behovet av att få skriva "vit". Ingen kan föreställa sig en text efter Bataclan eller självmordsbombare i Londons tunnelbana som innehåller formuleringar om "unga, bruna män" som "trott på texter från 600-talet". För övrigt är folkutbytet lite mer verklighet än konspirationsteori, vilket rena siffror visar. Eller skulle ett land med tio miljoner invånare inte påverkas av att dela ut tiotusentals uppehållstillstånd varje år?

Ni kan inte gissa vem som får skulden härnäst. Jag skojar, för det kan ni förstås:

"Efter attacken i El Paso pekade många på Donald Trump. Presidenten har trappat upp sin främlingsfientliga retorik. En genomgång av CNN visade att Trump kört över 2 200 annonser på Facebook som beskriver hur invandrare 'invaderar' USA."

Nja, illegala sådana. Halvlögnerna fortsätter:

"Uttrycken Trump använde på engelska, "invasion" och "infested", används annars för att beskriva ohyra. Trump pratar helt enkelt om människor som om de vore råttor. Det kallas avhumanisering."

Att kalla en stad "crime infested" är rätt långt ifrån att kalla människor för råttor. Till skillnad då från Sveriges egen ordförande för Advokatsamfundet, Anne Ramberg, som verkligen kallade invandringskritiker för "bruna råttor". Expressen gick rentav så långt att en krönikör fick fundera kring hur man skulle utplåna dessa, och det var inget skämt eller satir.


Mot slutet återvänder Kierkegaard till alla de i Sverige som bär skuld till en gärningsman i Norge:
"I stunden ser vi bara en riksdagsledamots aggressiva inlägg på Twitter. Kanske noterar vi en partiledares försök att vinna väljare från Sverigedemokraterna. Eller så läser vi texter av en ledarskribent med ambition att känna in Sveriges 'nya demografi'."

Dessa mediemänniskor är inte blyga. Ett misslyckat dåd i ett grannland ska göra att ingen får kritisera den svenska regeringens politik. Inte ens moderater. Då ställer de sig liksom bakom varje skytt, från USA till Norge. Om vi nu ska dela ut skuld så pass generöst kanske i stället regeringen borde få den största sleven? Jag gissar att Miljöpartiet och Aftonbladet skapar långt större ilska än SD, moderater och skribenter som vågar skriva om demografi. 

Avslutningsvis vill jag påminna om att det intensiva relativiserandet av muslimska dåd inte enbart är ett svenskt fenomen. Här skämtas det om att "islam inte har någonting med islam att göra", medan våra franska vänner bland annat har skapat bilder av mediciner man bör ta mot sina fördomar.


Cepasalislam = C'est pas ça l'islam = Det där är inte islam
Toléron = Tolérons = Vi måste tolerera (med nytt antistigmatiserande recept)
Padamalgam = Pas d'amalgame = ung. Inte blanda ihop/stigmatisera



måndag 12 augusti 2019

När det plötsligt finns bakgrund och motiv




I lördags gick en man in med vapen i en moské i norska Baerum. Det vet vi alla, eftersom svenska medier ger händelsen omedelbar och stor uppmärksamhet, trots att inga offer föll. Rapporteringen ser ut som vi förväntar oss, och som vanligt skiljer den sig avsevärt från hur de vanliga terrordåden skildras. Om vi tittar på exempelvis dagens ledarsida i Skånska Dagbladet, får vi i rubriken "Rasistiskt dåd vid moské i Norge" också ett tydligt motiv. Vi skulle kunna fråga vilken ras som var måltavla, men vet ju att ordet inte betyder någonting. Än mer anmärkningsvärt är att medierna så pass snabbt har en klar motivbild, särskilt då gärningsmannen tydligen inte har velat svara på polisens frågor. Denna gång får vi snabbt en identitet:

"Gärningsmannen är en norsk medborgare med norsk bakgrund säger polisen."

Denna information spreds omedelbart i svenska medier, och många av dem talade om "etnisk norrman". Finns plötsligt sådana? Varför är etnicitet viktig i vissa fall, men helt irrelevanta i andra?

Mediernas förfäran är för en gångs skull så stor att känsla för proportioner försvinner:

"Hur många gånger ska det här hända? Hur många moskéer ska angripas och hur många människor ska behöva dö för att vissa unga män har förvridna tankar om religion och ras?"

Om vi inte visste att vissa offer är mer värda och vissa gärningsmän särskilt ondskefulla, skulle vi kunna tro att detta är en epidemi där mängder av människor dör varje dag. Jag har nog aldrig sett att det vid ett islamiskt dåd hänvisas till "tankar om religion". 

När skulden ska delas ut generöst går vi in i en fantasifull värld:

"Tyvärr kommer attackerna att fortsätta så länge de indirekt sanktioneras av högt uppsatta politiker. Politiker har ett ansvar när de använder en hård retorik och demoniserar religioner och grupper av människor."

Vilka högt uppsatta politiker sanktionerar sådant? Varför har vid de vanliga dåden exempelvis imamer aldrig något ansvar för hård retorik?

Den kanske viktigaste skillnaden mellan denna rapportering och den vanliga dramaturgin vid muslimska terrordåd är, i det förstnämnda fallet, betoningen av ideologi och att dådet "inte skedde i ett vakuum". Så gott som alla svenska medier var ivriga att berätta att den norske gärningsmannen hade "högerextrema" åsikter. Kanske det, men varför bjuds vi sedan inte på det vanliga relativiserandet? Vi ser inga formuleringar om att dådet skedde "i högerextremismens namn" och genomfört av någon som "missuppfattat högerextremismen". Inte en enda tidning skriver någonting om att det ju finns miljoner högerextremister, att man inte kan dra alla dessa över en kam, att de flesta högerextremister är fredliga eller att våld inte har någonting med högerextremism att göra. Naturligtvis kommer inte heller en enda tidning måla upp högerextremisterna som de verkliga offren, eller understryka vikten av att högerextremismen inte stigmatiseras. Jag behöver knappast tillägga att Expo även i dag var inbjudet till SVT för att lägga ut texten om hur hela den berömda Extremhögern fungerar.

Det är dock inte denna rapportering jag kritiserar. Jag tycker absolut att man ska titta på motiv och en eventuell ideologisk bakgrund vid liknande attacker. Men gör det då konsekvent. Rimligen har även muslimska dåd en inspirationskälla, sker inte nödvändigtvis i ett vakuum, och utförs inte varje gång av någon som missuppfattat den bakomliggande ideologin.






fredag 9 augusti 2019

Mediernas stora offensiv mot två små berättelser




Den 26 juli avvisar en busschaufför i Malmö en kvinna, med hänvisning till att hon är alltför lättklädd. Jag kommenterade inte detta, då händelsen i sig inte var av större dignitet, men att den skapade debatt och hur denna debatt såg ut är desto intressantare. 

Många misstänkte att föraren ifråga var muslim, vilket främst berodde på skälet till att kvinnan avvisades, en slutsats som inte blev mindre rimlig genom kombinationen av yrke och stad. Som sagt, en liten händelse som är långt ifrån det värsta som sker i vårt land. När det inträffade trots allt fick stor uppmärksamhet, reagerade medierna på exakt det sätt vi kan förvänta oss i dessa sammanhang.

Samma medier hade förstås utan svårighet kunnat ta reda på vem chauffören var, men i detta fall hänvisade de alla till bussbolaget Nobinas uttalande om att "han har absolut inte haft några religiösa eller andra politiska motiv". Egentligen ska journalistikens uppgift vara att ta reda på fakta, men här var ett företags pliktskyldiga meddelande den absoluta och slutgiltiga sanningen. Tidningar som Sydsvenskan ägnade rentav helsidor åt att fnysa åt olämplig ryktesspridning, samtidigt som de alltså lyckades fylla en sida utan att en enda gång nämna sakförhållandet. Nobinas uttalande betyder absolut ingenting, för vad skulle de annars säga? 

Några dagar senare cirkulerar en bild på en busschaufför med son som ber i bussen, vilket fick riksdagsledamot Hanif Bali (M) att skämta om att det kanske var mormoner. Återigen blev mediernas uppgift att läxa upp skvallrande medborgare, och Aftonbladets ledarsida tvekade förstås inte. Efter att SD avhandlats på ren rutin, blev det Moderaternas tur under rubriken "Moderater deltar i rasistiska visklekar". Visserligen hade inte heller detta någonting med faktisk rasism att göra, men på sedvanligt vänstermanér avslutar författaren Susanna Kierkegaard med orden "rasistisk dynga". 

Den som inte reagerar på svenska mediers agerande bör kanske föreställa sig en liknande situation med andra förtecken: En aktiv sverigedemokrat arbetar som busschaufför och nekar en hijabbärande kvinna tillträde till bussen. Tror någon att dessa medier då skulle nöja sig med "han säger att han inte hade något politiskt motiv" och försvara det som den absoluta sanningen? Absolut inte, och de skulle dessutom vara de som drog igång stormen mot denne busschaufför. Vi skulle få namn och bild och han skulle jagas av reportrar ända fram till sitt avsked och sin uteslutning ur partiet.

Medier i Sverige, och för all del i andra länder med europeisk befolkning, har inte bara en agenda, utan dessutom en klar hierarki och fiendebild, där vissa alltid är misstänkta och andra alltid offer. Därför är en fiktiv avryckt slöja alltid en mer intressant nyhet än vilken reell terrorplan som helst. Situationen har fått oss att också läsa nyheter på ett sätt som man alltid har gjort i totalitära stater. Vid brott innebär frånvaron av ett signalement i sig ett signalement, och krumbukterna kring en busschaufför i Malmö att de folkliga misstankarna nog är alldeles riktiga.

Avslutningsvis kan vi fundera över varför liknande små berättelser får så pass stor spridning och kraftiga reaktioner. Det är nog ingen vågad gissning att de ger uttryck för en frustration som har byggts upp under alla år då locket legat på. Få lär bry sig om att en busschaufför någonstans ber på en buss efter avslutat pass, men desto fler är ursinniga över att vi snabbt har fått ett land där frågor kring bönestunder och islamisk klädkod dagligen måste hanteras.