lördag 4 juli 2015

Dagens citat: Liza Marklund


"Ta bort gränserna. Om Sverige vore lika tättbefolkat som Sydkorea så skulle det bo 180 miljoner människor här. Och det går ju bra för Sydkorea, så varför inte."




Författaren Liza Marklund ger i P1s "Sommar" genom en jämförelse sin syn på invandringspolitiken. Man skulle kunna spinna vidare på uttalandet och säga att landets 51 miljoner invånare till över 99 procent utgörs av etniska koreaner, en brist på mångfald som verkar fungera för dem. Vem vet, en invandring på en halv miljon människor från Afrika och Mellanöstern årligen kanske rentav skulle orsaka problem i Sydkorea.

I samma program gjorde Marklund dock en intressant poäng, då hon efter att ha talat om tolerans mot andra människor lät spela Ultima Thules "Sverige, Sverige, fosterland". Föga förvånande ledde musikvalet till protester från de förment toleranta kretsarna.




fredag 3 juli 2015

Moderaterna under tryck




Idag är det Moderaternas dag i Almedalen och Anna Kinberg Batras tur att hålla sitt tal. Partiet, liksom Socialdemokraterna, läcker till Sverigedemokraterna av helt naturliga skäl. Det ska faktiskt bli intressant att höra detta tal, men vi ska inte nödvändigtvis förvänta oss några klargöranden kring invandringspolitiken, varken åtstramningar eller formuleringar om att öppna hjärtan.

Missnöjet jäser ute bland landets moderata väljare och företrädare. Att Fredrik Reinfeldts migrationsuppgörelse med Miljöpartiet dessutom hyllades av Gustav Fridolin igår gör sannolikt få glada. Många moderater vill se ett samarbete med Sverigedemokraterna, något som direkt skulle kunna ge Moderaterna makten åter. En av dessa moderata företrädare är kommunalrådet Peter Kovacs i Höganäs, som till SvD säger:

- Jag tycker absolut man kan göra upp med SD även på riksplanet.

Han gör dock en reservation, vars uppriktighet man kan ifrågasätta:

- Sverigedemokraterna har blivit ett stort parti. Man måste ta dem på allvar. Jag ställer inte upp på deras flyktingpolitik. Men vi har ett släktskap i andra frågor. SD är ett högerparti, 

Nja, de flesta seriösa bedömare, samt partiet självt, menar att SD är ett mittenparti. Självklart kan Alliansen få stöd i kammaren i ett antal frågor, men om man ska ta SD på allvar, och ingå ett mer formaliserat samarbete, måste man också göra upp om invandringspolitiken. Jag är övertygad om att en överväldigande majoritet av moderaterna hellre ser en sverigedemokratisk invandringspolitik än en miljöpartistisk.

På SVT Opinion resonerar den moderata före detta riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson kring ämnet. Hon framhåller att det idag förutom vänster-högerskalan också finns en skiljelinje i invandringsfrågan, samt inom kort tre jämnstora enheter; M, S och SD. Pålsson ser en viss omläggning inom Moderaterna kring invandringsfrågan och bekräftar det många av oss misstänkt:

"För moderaternas vidkommande kan man peka på ytterligare en förklaring till omläggningen. Reinfeldts utspel var inte förankrat i partiet lika lite som den överenskommelse alliansregeringen träffade med Miljöpartiet 2011 om att införa Europas mest generösa invandringspolitik."

Angående Kinberg Batras linje skriver Pålsson:

"Hittills har AKB tassat försiktigt fram. I huvudsak har hon fört Reinfeldts arv vidare. Så också vad gäller DÖ som hon energiskt försvarar. Men i praktiken positionerar hon sig för att DÖ ska falla."

Ärligt talat, och här är jag nog inte den ende, har jag en mycket diffus uppfattning om vad Kinberg Batra vill och står för. Varje gång hon uttalar sig är det mekaniskt och intetsägande, framför allt i jämförelse med de mer engagerade Annie Lööf och Ebba Busch Thor. Om Moderaterna överhuvudtaget vill ha någon relevans i svensk politik får de nog se till att utmana DÖ tämligen omgående. Rykten gör gällande att moderata lokalpolitiker under dagen kommer att bära t-shirts med texten "Riv upp DÖ" som en protest mot partiledningen. Undersökningar visar att sex av tio moderata väljare vill lämna DÖ.

Anna Kinberg Batra själv kommenterar missnöjet i Expressen:

- Det finns ett antal röster som försöker komma till tals här i Almedalen.

Ja, det var ju också ett svar. Sedan blir förljugenheten och bristen på verklighetsanknytning än tydligare:

- Jag känner brett stöd. Framför allt när vi diskuterar hur alternativen ser ut. Vi vill inte vara stödparti för Socialdemokraterna och inte regera med Sverigedemokraterna. Vi vill kunna leda alliansen till starkare förtroende än vad vi fick i höstas.

Har man verkligen "ett brett stöd" om sex av tio av de egna väljarna är emot ens egen linje? Verkligheten idag är att varken "De rödgröna" eller "Alliansen" kan samla en majoritet och sannolikt inte heller kommer att kunna göra det i framtiden. Samma verklighet visar också att Moderaterna antingen får se till att just samarbeta med SD eller bli ett stödparti till Socialdemokraterna, vilket de genom DÖ har gjort sig till.

Jag misstänker att Anna Kinberg Batras tal ikväll kommer att bli lika intetsägande och förljuget som hennes övriga framträdanden. För att hennes parti överhuvudtaget ska kunna bryta SDs framgångar krävs att de kopierar politiken rakt av, då tiotals "integrationsåtgärder" förblir meningslösa om man inte vågar tala om volymer.




tisdag 30 juni 2015

Génération Identitaire genomför manifestation mot illegala


Den franska identitära ungdomsrörelsen Génération Identitaire genomförde i fredags en manifestation mot de illegala som uppehåller sig i Paris och deras beskyddare:







söndag 28 juni 2015

Dagens citat: Annie Lööf (C)


"Man blir ju lite bedrövad och ledsen, faktiskt, när man ser de här siffrorna. Då har man ju inte förstått, dels vilken politik han driver, men också vilket kaos det här partiet ställer till med i riksdagen."



Centerledaren förklarar Jimmie Åkessons höga förtroendesiffror (se föregående inlägg), som visar sig bero på att människor inte förstår. Av någon anledning kommer faktiskt Annie Lööf tvåa efter Åkesson bland män i undersökningen man refererar till, men i det fallet, trots att det rör sig om delvis samma män, menar Lööf troligen att de helt förstått vad Centern är för ett parti.

I Aftonbladets partiledarintervju, där ovanstående yttrande fälldes, utvecklar Lööf sedan på vilket sätt SD har ställt till "kaos" och det handlar naturligtvis om budgetomröstningen. Jag får väl påminna Annie Lööf om att hennes eget parti röstade på exakt samma sätt, men det ser hon sannolikt som att "spela efter reglerna". Det är dock knappast SDs fel att de övriga partierna biter sig fast i en föråldrad blockmentalitet, där "De rödgröna" ska få regera ostört därför att de råkar vara större än "Alliansen".

Lööf fortsätter:

"Jag tycker att man ska bemöta dem i sak, man ska våga ta debatten med dem. Men man ska inte anpassa sin politik efter dem."

Nej, då kan ni räkna med att SD kommer att fortsätta att öka i opinionen, eftersom det förblir det enda alternativet för den väljare som anser att invandringen är extrem och skadlig för landet. Självklart bjuder hon också på den obligatoriska referensen till Danmark och levererar en närmast komisk slutsats:

"Utan lösningen är att ha principer och stå upp för dem, som Centerpartiet gör." 

Nu är det väl få som förknippar det flaxande Centerpartiet med just principfasthet, men vi kan väl gratulera till att man har funnit en lösning som ger partiet dess sex procent. Slutligen är självbilden intressant, som också kryddas med de ständiga kodorden:

"...men att vara väldigt noga med att se den oro som folk har ute i verkligheten och den samhällsutmaning vi har med integrationen och faktiskt föreslå rejäla förändringar, och det gjorde jag för ett halvår sedan och jag tror att det är det som gör att vi ligger så pass högt i mätningarna. Att man ser att vi gör något åt just detta."

Nej, så länge som de enorma volymerna är heliga går det helt enkelt inte att påstå att man gör någonting rejält i frågan. Att Lööf sedan uppfattar sex procent som "högt i opinionen" säger en del om Centerpartiets ambitioner och möjligheter.




Jimmie Åkesson åtnjuter störst förtroende bland män


Ibland görs undersökningar av hur stort "förtroende" politiker åtnjuter bland folket. Det är en något idiotisk frågeställning, då detta förtroende påverkas av partisympatier och framför allt eftersom förtroende inte definieras närmare. Själv har jag inget större förtroende för Jonas Sjöstedt som person, men jag har ändå visst förtroende för att han avser att arbeta för sin politik. Tidigare har Jimmie Åkesson alltid hamnat långt ned i dessa undersökningar, eftersom alla som inte stödjer Sverigedemokraterna har känt sig nödgade att uttrycka så stort avstånd som möjligt. I den senaste undersökningen, från Aftonbladet/Sverige tycker, verkar dock något ha hänt. I gruppen män hamnar Jimmie Åkesson överst, då 44 procent uppger att de känner förtroende för honom:





Bland alla grupper ser bilden ut så här:



SD har alltid varit starkare bland män och att öka bland kvinnorna är en viktig uppgift för partiet. Att Åsa Romson åtnjuter ett så oerhört lågt förtroende är förvisso välförtjänt, men ändå något uppseendeväckande. Faktum är att endast drygt hälften av miljöpartisterna känner förtroende för henne.

Att mer än en tredjedel av alla svenskar känner förtroende för Stefan Löfven är närmast groteskt, men det kan troligen till stor del förklaras av att dessa sympatiserar med Socialdemokraterna. 




lördag 27 juni 2015

Jan Sjunnessons föredrag om det extrema Sverige








Virtanen bjuder på ny kortslutning




I en mycket spretig och motsägelsefull krönika, kallad "Klassklyftor är ett hot - invandring en möjlighet", vill Fredrik Virtanen slå ett slag för alltifrån romska tiggare till massinvandring. Eftersom Virtanen inte har någon sorts ideologisk förankring i sitt vurmande, och knappast kan kallas intellektuell, blir det många slag i luften. Han inleder med tiggarna:

"Regeringen presenterar förslag för att få bort tiggare från gatorna. Ja, det är orimligt med bosättningar på allmän plats. Men: var ska tiggarna ta vägen sedan de avhysts? Tänkte ni inte på den detaljen?"

Inte heller Virtanen bjuder på någon lösning på problemet, men det behövs inte heller eftersom det viktigaste i vanlig ordning är att vifta med romer för att inkassera godhetspoäng från det övriga etablissemanget. De romska tiggarna ska överhuvudtaget inte vara här, varför all lagstiftning mot illegala bosättningar och tiggeri är av godo. Om någon undrar vart de ska ta vägen, föreslår jag Rumänien och Bulgarien. För att sedan övergå till massinvandringens välsignelse, pekar Virtanen sedan ut en rapport:

"Det regnar, det finns inte mycket att göra här på landet, så jag läser forskningsrapporten ”I nationens intresse – en översikt av hur invandring bidrar till Sverige” av Jesper Strömbäck, professor vid Mittuniversitetet, skriven på uppdrag av Reforminstitutet och finansierad av Svenskt Näringsliv."

Det roliga med just den rapporten är att den redan har sågats av nationalekonomen Tino Sanandaji, en man med oändligt mycket mer insikt än Virtanen själv:

"2014 hade enligt SCB 21.5 procent av befolkningen utländsk bakgrund, det vill säga var första eller andra generationens invandrare. Det är därför inte speciellt imponerande om 15 procent av landets företagare har utländsk bakgrund. Det innebär tvärtom en underrepresentation där invandring reducerar företagare per capita. Professor Strömbäck undanhåller dock att 21.5 procent av befolkningen har utländsk bakgrund, vilket gör det omöjligt för läsarna att tolka siffran 15 procent."

Denne Jesper Strömbäck skäms inte heller för att föra fram det absurda argumentet att ju fler utlandsfödda ett företag anställer, desto mer ökar exporten. Sanandaji krossar med lätthet denna tanke:

"Strömbäck citerar här oseriösa korrelationsstudier, i det här fallet av en ekonom från Lunds universitet som jobbar för Handelskammaren. Det är inte kausalt påvisad att invandringen signifikant ökat svensk export. Effektstorlekerna ovan är uppenbart tramsiga. Skulle Volvo öka sin export till USA med 10 procent om de anställer 10 fler Amerikaner? Varför gör de inte det då? Varför anställer inte Ericsson 100 kineser och fördubblar sin export till Kina? Varför har Sveriges exportandel till de stora flyktingländerna inte ökat på fyra decennier och ligger kvar på patetiska två procent trots massiv invandring?"

Nästa rapport som gläder Virtanen är Migrant Integration Policy Index, som vi tittade på igår. Det går naturligtvis Virtanen helt förbi att rapporten faktiskt visar det motsatta mot vad han själv vill tro, då den handlar om att Sverige ligger i topp när det gäller ansträngningar, arbetsmarknadens öppenhet och brist på diskriminering, men att vi trots detta ligger i botten när det gäller utlandsföddas sysselsättning och skolresultat. Ett rent självmål blir det när Virtanen till och med hänvisar till liberalen Legrain, som vi tidigare har tittat på här och här:

"Ingen rasist kommer någonsin att tro ekonomen Philip Legrain som säger 'Invandring är inget hot, den är en möjlighet. Den är inte en form av välgörenhet, den kan vara till ömsesidig nytta'."

Legrains "forskning", åtminstone den han utvecklar i svenska medier, kan sammanfattas med att, eftersom Silicon Valley och City of London är "mångkulturella", är massinvandring alltid en utmärkt idé. Att Husby, Hammarkullen, eller några av våra andra utanförskapsområden, inte ser ut att bli några Silicon Valleys är ingenting han fördjupar sig i. Dessutom, och här kommer Virtanens självmål, har framgångsrika platser i USA eller Storbritannien inte skapats av den socialdemokratiska politik med höga skatter som han själv brinner för, utan just genom gynnsamma villkor för företagande där även klassklyftor ingår. Det må finnas människor med olika bakgrund i Silicon Valley, men de har inte kommit dit genom någon svensk asylinvandringspolitik.

Det är tragiskt att det verkar finnas gott om socialdemokrater som faktiskt inte inser att massinvandringen är det största hotet mot det samhälle de säger sig eftersträva. Liberaler är åtminstone logiska i sin strävan.




torsdag 25 juni 2015

"Sverige bäst på integrationspolitik"




Svenska Dagbladet berättar idag om den nyligen släppta rapporten Migrant Integration Policy Index, som undersöker integrationspolitiken i 38 länder och finansieras av EU:s integrationsfond, EU-kommissionen och International Organization for Migration. Sverige hamnar högt, men när vi tittar närmare på de kriterier som använts och uttalanden från forskarna kan vi mellan raderna läsa det som de flesta av oss ändå förstår. Den huvudansvarige forskaren Thomas Huddleston kommenterar Sveriges rankning:

"Ambitionsnivån i Sverige är mycket hög, det är anledningen."

I klartext betyder det att Sverige satsar stora resurser på mottagande och integration, men det säger inte så mycket om resultaten. Områden som nämns där Sverige ligger i topp är diskriminering, arbetsmarknad och familjeåterförening. Att vi har en stor anhöriginvandring, där många efter uppehållstillstånd letar upp en partner i hemlandet, är ingenting positivt, inte heller för integrationen. Tydligen är inte heller diskrimineringen så omfattande som många vill göra gällande för att exempelvis förklara lägre sysselsättningsgrad.

Vi får också veta att svensk integrationspolitik bedöms ge goda sociala, ekonomiska och demokratiska rättigheter för invandrare. Självklart får nytillkomna demokratiska rättigheter och ekonomiska fördelar, men det är inte samma sak som att de integreras eller ens vill integreras.

Pieter Bevelander, professor på Malmö Högskola, som varit med och tagit fram den svenska underlaget till Mipex-index, bjuder på en sanning när han påpekar hur ett land med många humanitära flyktingar inte kan jämföras med ett som har hög arbetskraftsinvandring:

"De statistiska underlagen skiljer sig helt enkelt för mycket åt de europeiska länderna emellan."

Vi är vana vid att jämförelser görs med exempelvis Kanada, där poängen är att invandrare lyckas bättre där, vilket skulle bevisa att det är svenskarna som brister i sina ansträngningar. Rapporten och ovanstående uttalanden visar dock att det knappast är satsningar som saknas, utan att vi helt enkelt har en annan typ av invandring, där utbildningsnivån är lägre och där dessutom arbeten saknas. I rapporten nämns också brister i Sverige, som faktiskt är ganska allvarliga. Man nämner bland annat att vi har en låg sysselsättningsgrad bland utrikes födda, sämst av alla länder i OECD enligt statistiken, och att andelen nyanlända som inte får godkänt i nionde klass och klarar behörigheten till gymnasiet, ligger på nästan 50 procent.

Sverige misslyckas alltså med integrationen, trots att ambitionen och resurserna ligger på topp. Det är naturligtvis självklart, eftersom Sverige tar emot flest asyl- och anhöriginvandrare per capita i hela Europa. Det handlar helt enkelt om volymerna, och typen av invandring, som ingen ambitionsnivå i världen kan hantera.





måndag 22 juni 2015

Ny invandringsserie i Aftonbladet




Genom en påannons i Aftonbladet får vi reda på att tidningen tänker bjuda på en serie kallad "Sverige och flyktingarna". Jag tänker inte direkt avfärda den, då kvällstidningarna vid ett par tidigare tillfällen faktiskt lyckats leverera relativt intressanta och informativa skildringar av detta slag.

Presentationen är däremot patetisk enligt den sedvanliga mallen, vilket kanske inte bör förvåna då den är undertecknad av Karin Pettersson. Vi får inledningsvis veta:

"De flesta kommer från länder som Syrien, Afghanistan, Somalia och Eritrea. En liten rännil lyckas ta sig ända hit till Sverige. I år väntas ungefär 80 000 personer söka asyl i Sverige. Av dem kommer kanske hälften få uppehållstillstånd. En liten skärva av en global katastrof."

Att 80 000 är en liten del av världens totala antal flyktingar är helt irrelevant för Sveriges vidkommande. Siffran är enorm för ett land med vår befolkningsstorlek. Att huvuddelen kommer från de uppräknade länderna, varav den absoluta majoriteten är muslimer, gör inte saken bättre. Dessutom, får vi väl återigen påminna om att just eftersom det beräknas finnas 50-60 miljoner människor på flykt i världen skulle Sverige kunna hjälpa många fler i närområdet, med den stora fördelen att vi inte samtidigt raserar vårt eget land.

Karin Pettersson är aldrig för blyg för att mata oss med floskler:

"Det är en situation som kommer med stora utmaningar. Och möjligheter.
Sverige kommer att bli ett både rikare och bättre land om vi hanterar detta rätt."

Fantastiskt. Hur har hon kommit fram till detta? Det kan väl inte vara så att hon mekaniskt repeterar vad andra säger, som inte heller de kan underbygga påståendena? Tramset med ordlekar kring "utmaningar" och "möjligheter", det vanliga människor kallar "problem", kan vi lämna därhän denna gång. Huruvida vi blir ett "bättre land" är en definitionsfråga, men det skulle också vara oerhört intressant att veta hur denna ström gör oss rikare, om hon nu menar ekonomiskt.

De vanliga epiteten saknas inte heller:

"Politiskt är migrationen explosiv. Nationalistiska och högerpopulistiska rörelser är på frammarsch i vår del av världen. I torsdags blev rasistiska Dansk Folkeparti landets näst största parti. Det blev facit av övriga partiers strategi av anpassning till deras främlingsfientliga politik.
Folk röstade på originalet."

Det där resonemanget, som länge har använts om just Danmark, att "originalet" ökar om övriga partier diskuterar frågan återkommer ofta, men jag har aldrig sett någon forskning som underbygger tanken. Den används istället för att motivera varför övriga svenska partier ska akta sig noga för att diskutera invandringspolitiken i kritiska termer. I verkligheten förefaller inte taktiken att förtiga frågan heller fungera särskilt bra för att bekämpa Sverigedemokraterna, men de kan ju alltid berömma sig av att "stå upp för alla människors lika värde".

Det blir sedan dags för något av ett självmål:

"I slutändan handlar frågan om migrationen om människor. Människor som flyr. Och människor här i Sverige som försöker göra sitt jobb med att hjälpa dem som kommer.
Men ibland förlorar det politiska samtalet markkontakten."

Vi vet alla att det handlar om människor, precis som de flesta andra politiska frågor, men att Aftonbladets ledarredaktion ens vågar använda ordet "markkontakt" blir ren komik. Dessa personer står helt oförstående, eller låtsas vara det, inför att Sverigedemokraterna överhuvudtaget lockar väljare, vilket vi såg senast igår genom ett alster författat av Lena Mellin.

Nåväl, tidningen har besökt Norberg i Västmanland och Borlänge i Dalarna och, eftersom det inte är Karin Pettersson som har rest runt, förväntar jag mig trots allt vissa inblickar.




söndag 21 juni 2015

Lena Mellin förstår ingenting




Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin är en något märklig figur. Hon har en viss kunskap om svenska politiska förhållanden, vilket man sannerligen kan begära, men hennes analyser är allt som oftast patetiska. Med anledning av Dansk Folkepartis framgångar i det danska valet skriver hon idag "En dyster tid för dem som tror på vidsynthet". "Vidsynthet" innebär förstås att förespråka massinvandring, eftersom motstånd mot densamma ju alltid är trångsynthet. Vi får veta:

"För den som tror på samarbete, vidsynthet och människors lika ­värde ­lever vi i en dyster tid. Partier som står för motsatsen är de som ­vinner terräng. Inte deras motståndare."

Den här retoriken har varit tröttsam mycket länge nu. Dansk Folkeparti säger knappast att människor har olika värde. Att människor på något filosofiskt plan har samma mänskliga värde innebär inte att alla världens människor har samma rätt att bosätta sig i vilket land de vill. Till och med Sverige har formellt en reglerad invandring, men ingen frågar Stefan Löfven varför han inte omedelbart ser till att världens 50 miljoner flyktingar forslas till Sverige.

Sedan blir Mellins brist på förståelse och analysförmåga pinsamt uppenbar:

"Tyvärr går Norden före. Det är en del av världen som setts som ett ­föredöme för sin brist på djupa ­sociala motsättningar, med små klassklyftor och en unik ­inkludering av människor som kom dit för att bygga upp en ny tillvaro i ett nytt land. Där får ­partier som är emot flyktingmottagning, mot invandring och mot EU allt större stöd och mer inflytande."

Till att börja med är det direkt fel att Norden skulle "gå före" när det gäller detta motstånd. Vi ligger flera år efter länder som Frankrike, Italien eller Belgien, särskilt Sverige där Sverigedemokraterna inte kom in i parlamentet förrän 2010. Ja, vi har länge varit ett land med förhållandevis små sociala motsättningar och klassklyftor, men det är just ett sådant samhälle som massinvandringen nu i rask takt raserar. Vi får allt fler "utanförskapsområden" och skjutningar hör plötsligt till vardagen. Att motståndet kraftigt har ökat i Norden under de senaste åren beror helt enkelt på att invandringen till våra länder, Finland undantaget, har varit mycket stor. Är det verkligen omöjligt för en "politisk analytiker" att förstå, eller erkänna, dessa enkla samband?

Ju längre vi kommer i Mellins alster, desto mer total blir oförståelsen:

"Varför händer det här i några av världens tryggaste, mest ­jämlika och rikaste länder?
Det är dags att några skarpa ­hjärnor, en slags nor­disk kriskommission, studerar fenomenet på ­djupet."

Det behövs naturligtvis inte någon kriskommission, eller ens skarpa hjärnor, för att förstå att motståndet är direkt kopplat till invandringens enorma omfattning. Svenskar, eller danskar, kanske helt enkelt vill att deras länder ska fortsätta att vara trygga och jämlika? Sannolikt har Sverige redan lämnat tryggheten bakom sig och hela välfärdssamhället står nu på tur. Avslutningen blir förstås också patetisk:

"Frågan som bränner och irriterar är varför en allt högre andel av några av världens mest lyckligt lottade befolkningar ­känner en ­sådan oro och frustration att de låter den gå ut över ­sina medmänniskor."

De flesta av oss riktar inte frustrationen mot våra medmänniskor, vilket här betyder asylinvandrare, utan just mot de politiker och journalister av Mellins snitt som dagligen bjuder på dessa idiotier.





lördag 20 juni 2015

Jean-Marie Le Pen fyller 87 år!





Denna dag fyller Front Nationals grundare och hederspresident Jean-Marie Le Pen 87 år. Dagen till ära vill jag bjuda på en liten biografi och några klipp, som är en uppdaterad version av hyllningen som jag presenterade för ett år sedan.

Jean Louis Marie Le Pen föddes i La Trinité-sur-Mer i Bretagne den 20 juni 1928. Hans far, som var fiskare, omkom efter att hans båt gått på en mina, vilket gjorde Jean-Marie till Pupille de la Nation, en fransk status för barn som förlorat en förälder i kriget och därmed erbjöds visst skydd av staten. 1944 anmälde sig Jean-Marie som frivillig till Forces francaises de l'intérieur, alltså motståndsarmén mot den tyska ockupationen, men avvisades då han som 16-åring ansågs för ung för att delta. Mannen, som under senare delen av sitt liv genomgående skulle kallas fascist, ville alltså strida mot historiens riktiga nazister. Han har i intervjuer dock uppriktigt förklarat att han inte vid denna tid funderade så mycket på den tyska regimens natur, utan att det var de utländska truppernas närvaro på fransk mark som han ville bestrida. 

1952 tar Le Pen i Paris examen i juridik och statsvetenskap. Året därefter organiserar han studenter för att leda en hjälpinsats för offren för de enorma översvämmningar som då drabbat Nederländerna. Det var även vid denna tid som Frankrike började förlora greppet om vissa av sina större besittningar och 1954 åker Le Pen till Franska Indokina som löjtnant i Främlingslegionens fallskärmsjägare. Det skulle bli ytterligare en tur, tre år senare, denna gång till Algeriet som underrättelseofficer. Året dessförinnan hade han dock blivit invald som Nationalförsamlingens yngste ledamot, för småföretagarpartiet som kallades Poujadisterna. Dessa politiska år var turbulenta och den politiska debatten flyttade stundtals ut på gatorna. En sammandrabbning blev så våldsam att den slutade med att Le Pen miste ena ögat, varför han idag bär ett glasöga. 
1962 förlorade han sitt poujadistiska mandat i Nationalförsamlingen och kom de följande åren att ägna sig åt viss politisk aktivitet, men startade även ett företag i musikindustrin.



1960, vid en minneshögtid med krigsveteraner

1960 gifter sig Jean-Marie Le Pen med Pierrette Lalanne och det är med henne han sedan får döttrarna Marie-Caroline, Yann och yngst, Marine. Yann är mor till Marion-Maréchal Le Pen, en av partiets två ledamöter i nuvarande Nationalförsamlingen.

1972 kommer så det viktiga året, då Le Pen med en skara likasinnade grundar Front National. Partiet uppstår ur Ordre Nouveau, vars styrande motiverade sitt val av Le Pen som frontfigur med att han var en ”första rangens personlighet, inte endast genom sin bakgrund som politisk kämpe, utan framför allt genom sin intelligens och politiska klarsynthet”. Man menade vidare att han ”representerar en mer moderat linje än de ledande inom den nationalist-revolutionära rörelsen” och att hans deltagande i Front National skulle ge trovärdighet till det frontistiska projektet.

Det nya partiet såg sig som en social, folklig och nationell höger och inriktade redan från början sitt motstånd mot ”den utslitna, korrumperade och maktlösa majoriteten” och ”den förödande, utopiska och förtryckande kommunismen”. Redan 1974 ställer Le Pen upp i sitt första presidentval, men når endast beskedliga 0,74%. 1976 sprängs Le Pens lägenhet i Paris, men hela familjen klarar sig med livet i behåll. De följande åren kommer att bli vad Le Pen kallar för en ökenvandring, men rörelsen börjar sedan växa på allvar under 1980-talet och 1984 blir han invald i Europaparlamentet, där han fortfarande har en plats. 

Jag vill bjuda på ett litet klipp från 1989, där Le Pen förklarar varför han är emot massinvandring och varför han ser en fara med islam. Betänk att detta alltså var för nästan 25 år sedan, innan någon ens hört talas om Al-Qaida:






Ytterligare en milstolpe kom i presidentvalet 2002 då, mot alla förväntningar, Le Pen för första gången kom tvåa och därmed kvalificerade sig för en andra omgång mot högerpartiets Jacques Chirac. Låt oss titta på hur det såg ut:





Under hela sitt politiska liv har Jean-Marie Le Pen varit en omstridd person som väckt uppmärksamhet med kontroversiella uttalanden. Han har dömts ett tjugotal gånger för olika former av politiska uttalanden, men faktiskt vunnit desto fler processer. Själv har han, som svar på en fråga om denna kontroversiella ställning, sagt:

”Det är lätt att uppfattas som kontroversiell om man säger sanningen, när alla andra ljuger.”

2011 tar dottern Marine Le Pen över partiets roder, men Jean-Marie Le Pen fortsatte att aktivt kampanja för partiet och blev nyligen omvald till sin plats i Europaparlamentet. Marine Le Pens försök att "avdemonisera" partiet anses med jämna mellanrum ha försvårats av faderns utspel. Jean-Marie Le Pen anser att hon ibland går för långt i en strävan att vinna acceptans bland medierna och systemet. Själv kommer han naturligtvis aldrig att göra några sådana anpassningar och följaktligen har bland annat hans veckojournal förpassats från partiets hemsida. Jag brukade översätta och lägga upp dessa och nedan ses en del av ett avsnitt från 2013 där han kommenterar sin senaste dom:





Låt oss slutligen titta på en intervju från i höstas:





Efter nya uttalanden som ansågs kontroversiella blev Jean-Marie Le Pen i år suspenderad från sitt eget parti. Det är ännu oklart om han också kommer att bli utesluten och avsatt som hederspresident, en fråga som kommer att avgöras av medlemmarna. Han har kvar sitt mandat i Europaparlamentet, men kommer inte att ingå i den grupp som Marine Le Pen nyligen bildade; Nationernas och frihetens Europa.

När hans ålder senast, i en tv-intervju, fördes upp som ett skäl för att det kanske var dags att lämna de politiska uppdragen, svarade Jean-Marie Le Pen:

"Det finns ingen ålder för de tappra."

Bloggen gratulerar Jean-Marie Le Pen på 87-års-dagen och önskar honom många aktiva år till!




fredag 19 juni 2015

Daniel Swedin bjuder på de förväntade kommentarerna




Valresultatet i Danmark gör förstås svenska journalister upprörda. Inte nog med att Dansk Folkeparti gjorde ett fantastiskt val, de isoleras inte heller på det sätt som är självklart i Sverige. Dessutom diskuterade övriga partier invandringsfrågan under valrörelsen, som om de inte visste att den ska förtigas och att allt annat är att fiska i grumliga vatten. Aftonbladets Daniel Swedin kände sig kallad att redan under gårdagskvällen skriva om en "Valnatt med smak av främlingsfientlighet".

Swedin bjuder på den typiska socialdemokratiska analysen, där invandringsfrågan endast är en distraktion från riktiga frågor:

"Den korta valkampanjen handlade ett tag om jobb, skolan, ekonomi och välfärd. Ja, sådana där saker som faktiskt spelar roll i människors vardag."

Jag tror faktiskt att många personer av Swedins kaliber helt enkelt inte inser att invandringsfrågan, särskilt när vi talar om en omfattning som Sveriges, påverkar alla de områden han just räknat upp. Vi vet redan att det inte finns en chans i världen att regeringen uppnår sitt "jobbmål", inte minst eftersom man samtidigt avser att föra in några hundratusen asyl- och anhöriginvandrare under mandatperioden, varav de flesta kommer att gå direkt till arbetslöshet. Att ekonomi och välfärd belastas är självklart, liksom att det inte är någon fördel för skolan när klasser fylls med mer eller mindre nyanlända. Vi ska nu till och med ha väktare på bibliotek, något jag aldrig såg under mina yngre år.

Därefter blir det dags för den än mer patetiska och trötta analysen:

"Sedan hände det som alltid tycks ske i det moderna Danmark: partierna kom på att flyktingarna är en optimal syndabock när man - från höger och vänster - ska förklara samhälleliga misslyckanden."

Nej, att diskutera invandringspolitik är inte att utse några "syndabockar". Det är inte den enskilde flyktingens fel att Sverige, eller Danmark, bedriver en destruktiv politik. Tyvärr är många "samhälleliga misslyckanden", som arbetslöshet, skjutningar och väktare på bibliotek, direkta och förutsägbara resultat av just invandringspolitiken. Detta erkänns indirekt av våra politiker även om de försöker dribbla bort frågan genom att säga att "vi måste förbättra integrationen". Det är alldeles självklart att ett inflöde av tiotusentals individer varje år påverkar hela samhället och skapar de "utmaningar" som vi av någon anledning ska skaffa oss år efter år. Den offentliga svenska synen fortsätter:

"För ett Danmark med åldrande befolkning, stora rekryteringsbehov och där både välfärd och infrastruktur skriker efter investeringar vore en borgerlig nedskärningsregering med DF-ministrar som vill strypa befolkningstillväxten det värsta tänkbara."

En befolkningstillväxt är inte i sig positiv, vilket nationalekonomen Tino Sanandaji många gånger förklarat. Den befolkningstillväxt som Sverige har genom invandringen, och som både nuvarande och föregående regering stoltserar med, leder inte till motsvarande ökning i antal arbetade timmar, vilket i sin tur leder till minskad produktivitet. Framför allt, en befolkningstillväxt som endast kommer utifrån innebär helt enkelt ett folkutbyte. Slutligen bjuds vi på det absurda som har blivit verklighet i Sverige:

"Därför är det trots allt bättre om mittenvänsterkoalitionen under Thorning Schmidt skulle få styra vidare. Oavsett vilket måste dansk vänster förmå att leda landet bort från den inpyrda småskurenheten som frätt sig in överallt i det politiska livet."

Visst, Danmark borde snarast kopiera den svenska Decemberöverenskommelsen, så att Dansk Folkepartis 21 procent kan neutraliseras och vänstern kan styra i minoritet. I verkligheten kan nog något sådant endast hända i Sverige.




Grattis Danmark!



I gårdagens val till det danska Folketinget blev, inte alldeles förvånande, Dansk Folkeparti den stora vinnaren. Partiet gick dessutom fram mer än förväntat och slutade som näst störst.

En rolig sak, när man tittar på ovanstående bild, är att det politiska landskapet i Sverige sannolikt kommer att se ut på samma sätt inom en snar framtid, med ett SD som är något större än Moderaterna. En skillnad är att inget av de tre stora danska partierna vill ha en asylpolitik som ens närmar sig Sveriges. Vårt land blir alltmer extremt i ett nordiskt och europeiskt sammanhang.

Den viktigaste skillnaden är dock att Dansk Folkeparti behandlas som det folkvalda parti de är och sålunda utgör en naturlig samarbetspartner för högerblocket, precis som Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna i Finland. Även denna aspekt visar vilket absurt undantag Sverige är.




torsdag 18 juni 2015

Nya rekordsiffror...





Idag presenterar två opinionsinstitut sina senaste siffror och i båda får Sverigedemokraterna rekordnoteringar för respektive institut. Vi kan notera att, för varje undersökning, SD knappar in på de två traditionella maktpartierna och att det blir alltmer idiotiskt att tala om att det ena blocket är större än det andra. Decemberöverenskommelsen innebär att det av "blocken" som får mest över 40 procent, eller kommer närmast, ska ha all makt och att det andra "blocket" ska lägga sig platt.

Idag skulle ett block bestående av endast SD och M kunna vara det största och regera. Kommer Moderaternas ledning någonsin att uppnå denna mognad? Jag är tämligen övertygad om att många väljare och förtroendevalda i landet hellre skulle se en sådan lösning än att bara lämna över makten. Slutligen, när vi tittar på siffrorna, kan vi nöjt konstatera att SD är större än de borgerliga småpartierna tillsammans och att "kampen om tredjeplatsen" med Miljöpartiet idag visar att SD är minst tre gånger större. Nu handlar kampen om andra- eller varför inte förstaplatsen.




onsdag 17 juni 2015

Svenska medier fördömer dansk debatt




Imorgon äger Danmarks val rum och valdebatten har bland annat handlat om asylinvandring, vilket den inte borde få göra enligt svenska mediefigurer. Under rubriken "Danmark nobbar EUs solidaritet" bjuder Expressens ledarsida på de sedvanliga attackerna mot både höger och vänster för att de lyfter frågan, och givetvis också mot Dansk Folkeparti:

"För att locka tillbaka tidigare S-väljare har Thorning-Schmidt närmat sig Dansk Folkepartis retorik och politik. Den som kommer till Danmark ska minsann arbeta, är budskapet på hennes affischer. Och under rubriken "Velfærdsturism" lovar Socialdemokraterna att skärpa kontrollerna.
Invandringspolitik är ett stående inslag i varje dansk valrörelse. Thorning-Schmidt noterar belåtet att antalet asylsökande har sjunkit sedan hon aviserade en ytterligare skärpning av asylreglerna."

Notera den enorma skillnaden mot Sverige, där medier och partier gått samman för att göra allt för att frågan inte ens ska kunna diskuteras. Inte att undra på att svenska medier chockeras över den danska öppenheten. En jämförelse av vad politiken innebär konkret är också intressant:

"År 2014 tog Sverige emot drygt 80 000 asylsökande, medan Danmark tog emot omkring 14 000 asylsökande. Räknar man per capita tog svenskarna ändå emot tre gånger så många flyktingar som danskarna. Trots den stora skillnaden är skärpta regler att vänta i Danmark oavsett valutgång.
En del av flyktingarna lär därmed fortsätta över Öresundsbron till Sverige i stället. Och eftersom ingen har hört Stefan Löfven läxa upp sin socialdemokratiska statsministerkollega i Köpenhamn för flyktingpolitiken är det tyvärr inte trovärdigt när Löfven pratar om att 'andra länder måste ta större ansvar'."

Det där talet om att andra länder ska ta sitt "ansvar" har aldrig varit trovärdigt. Det har använts för att vifta bort kritik om att Sverige per capita tar emot absolut flest i EU. Eftersom våra politiker menar att Sverige har rätt och alla andra länder fel, ska förstås andra länder följa oss. Det lär de inte göra, utan ser snarare Sverige som ett avskräckande exempel. Det är inte bara via Danmark människor söker sig till Sverige; redan i Egypten eller Libyen har man hört talas om detta land.


Kevin Shakir

På SVT Debatt skriver en Kevin Shakir från tankesmedjan Nyskapet att "Dansk valdebatt genomsyras av rasistisk retorik". Det är svårt att föreställa sig att Socialdemokraterna, Venstre och de andra talar om olika raser och deras olika värde, men det är inte vad "rasism" längre betyder i Sverige. Problemet är som vanligt att invandringsfrågan överhuvudtaget diskuteras:

"Tonen i danska debatter gällande invandring är skrämmande och har sedan länge känts främmande för svenskar."

Här drar Shakir glatt alla över en kam, då det är sannolikt att den danska debatten snarare skulle kännas befriande för många svenskar. Vi får också några exempel på "den rasistiska retoriken":

"Redan samma år som DF valdes in i folketinget så skrev danska Socialdemokraterne i sitt valmanifest att Danmark aldrig ska bli ett 'multietniskt samhälle'."

"Partiet har sedan dess inte ändrat hållning allt för mycket i liknande frågor och har under valåret 2015 lanserat kampanjen 'Kommer du til Denmark, skal du arbejde'."

"Det stora oppositionspartiet, liberala Venstre, har i sitt valmanifest år 2015 fokus på asylreformer där de skriver att flyktingar som inte talar danska och saknar arbete inte ska få permanent uppehållstillstånd."

Inga konstigheter, men fullständigt tabu i Sverige. Intressant nog är Shakirs huvudpoäng att svenska medier i högre grad ska rapportera om det danska valet, vilket han verkar tro skulle fungera som en varningsklocka:

"För dessa anledningar har medier ett ansvar att öka rapporteringen av den rasistiska retorik som genomsyrar den danska politiska debatten inför valet."

Ja, han skriver "för". I verkligheten är det sannolikt så, att svenska medier helt enkelt väljer att inte rapportera rakt av om vad som händer i Danmark, av samma skäl som de inte visar vad exempelvis Marine Le Pen faktiskt säger, nämligen att svenskarna skulle se hur öppet debattklimatet är i många andra länder och hur extremt det är i Sverige.




Värst av alla är föga förvånande Aftonbladet Anders Lindberg, som skriver om "Det Danmark vi inte känner", vilket ska vara en referens till de danska socialdemokraternas slogan "Det Danmark du känner". En sådan rad är förstås också främlingsfientlig, eftersom vi i Sverige strävar efter att så snabbt som möjligt skapa ett Sverige vi inte känner igen. Det blir patetiskt tämligen omgående:

"I Danmark är korven röd, ölet skummande och människorna lite lyckligare.
Tills 2001, då alla blev rasister i stället."

Redan 2001 blev alltså alla i Danmark rasister, trots att de har släppt in en stor mängd asylanter, själva måttet på godhet, sedan dess. Vad som då hände var att Dansk Folkeparti blev stödparti till en borgerlig regering, vilket för Lindberg och hans gelikar än någonting oerhört. Festligt nog skriver han ännu ett inlägg på dagens ledarsida, där han slår fast att "SD får det inflytande de förtjänar", alltså noll, även om det inte är alldeles sant. Anders Lindberg är aldrig främmande inför att stapla nyckelord och epitet, oavsett hur trötta dessa är:

"Det Danmark vi kände gick under i en malström av främlingsfientlig retorik och hårdare tag mot flyktingar, särskilt ­muslimer. Den nya stjärnan på 00–talet hette Pia Merete Kjærsgaard och hade ­lika mycket energi som Maud Olofsson men en förfärlig människosyn."

Mot slutet av alstret påminns vi om det självklara:

"Retoriken om flyktingar är den samma som tidigare och inget av de större partierna har en politik som ens påminner om Sveriges."

Nej, det har få länder i Europa. Det gäller även den förljugna offentliga debatten. Låt oss slutligen önska Danmark och Dansk Folkeparti lycka till!