fredag 12 februari 2016

Anita D'Orazio återigen i farten med nya asylkrav




Idag publicerar Metro en debattartikel som följer tidningens konstanta linje och vars rubrik "Det är flyktingarna som behöver andrum - inte Sverige" har hörts till leda från dessa asylfanatiker. Textens innehåll är inte det minsta intressant, men jag tar upp den som ett exempel på de trötta känsloargument och rena fantasier som ofta kommer från detta läger. Att texten bland annat är undertecknad av Anita D'Orazio, själva sinnebilden för vad som ofta kallas "batikhäxa", gör inte saken mindre festlig. Idag är hon tydligen vice ordförande för "Etikkommissionen i Sverige", en organisation som handlar mindre om etik, men desto mer om att bedriva opinion för maximal asylinvandring och förmåner för "papperslösa". I Metro dyker snart själva mantrat upp:

"Det räcker nu. Sverige behöver inte mer andrum på flyktingarnas bekostnad!"

Det är ett märkligt sätt att se på saken, trots att vi har hört det förut. Även om vi tar emot tiotusentals asylinvandrare, i själva verket på Sveriges bekostnad, innebär varje uteblivet uppehållstillstånd alltså att vi gör någonting på asylanternas bekostnad. Asylbegreppet har för dessa asylaktivister som bekant förvandlats till någonting långt ifrån dess ursprungliga syfte:

" 'Vanliga' krigsflyktingar kommer bara att få stanna ett år i taget och får inte ta hit sina barn. Även för andra flyktingar inskränks rätten till familjeåterförening. Tusentals familjer förblir splittrade."

"Dessutom vill regeringen dra ner på humanitära skäl och "övriga skyddsbehövande". Detta slår mot en liten grupp, men bland dem finns till exempel barn med svåra sjukdomar och människor med personliga skyddsbehov."

Sjukdomar och familjeband är faktiskt inga asylskäl. Utöver de 60 miljoner faktiska flyktingar som finns i världen, tillkommer ytterligare någon miljard som lever i svår fattigdom. Dessa problem kan inte lösas genom att de tas till Sverige. D'Orazio tycker att Sverige har fått tillräckligt med andrum, eftersom det under några veckor har varit en nedgång i antalet asylsökande, och fortsätter:

"Regeringen sa att andra länder i Europa skulle ta över. Men EU-länderna har inte levt upp till dessa förhoppningar. Istället tävlar alla länder nu om att vara de mest avskräckande, med de mest förnedrande reglerna."

Visst, men den där harangen är det ju ingen vettig människa som tar på allvar. Många andra länder har regeringar som värnar det egna landet och befolkningen, vilket i dessa aktivisters ögon blir ett skäl för Sverige att istället intensifiera asylinvandringen. D'Orazio bör nog hålla sig till känsloargumenten, för när hon försöker föra fram någon sorts rationella argument blir det lätt patetiskt:

"Fackliga företrädare har förklarat att socialtjänstens och skolornas problem inte beror på flyktingarna utan på brister i organisationen."

Detta vill textens undertecknare lösa genom "mindre byråkrati", när det i själva verket skulle behövas en enorm utbyggnad för att hantera de volymer vi nu talar om. Naturligtvis beror överbelastning i socialtjänsten och problem i skolorna på just dessa volymer. Redan gruppen yngre afghanska män har fått många socialtjänster att gå på knäna och det är inte särskilt märkligt att undervisningen i skolorna blir lidande när en stor andel av klasserna utgörs av nyanlända. Fackförbund är inte heller några oberoende experter, utan politiska aktörer som aldrig har förespråkat minskad invandring. Ännu ett försök till argument följer:

"Ekonomer har påpekat vilken ekonomisk skjuts och konkurrensfördel tillväxten kommer att innebära för Sverige."

Nonsens, och det är uppenbart att D'Orazio inte har en aning om vad hon säger. Hon verkar inte heller veta vad tillväxt betyder, eftersom en sådan aldrig utgöra en konkurrensfördel. Kanske tänker hon på befolkningstillväxten, men den ökar den totala ekonomiska tillväxten på samma sätt som den gör i exempelvis Nigeria. Asylinvandringen innebär inte någon konkurrensfördel, såvida vi inte går på liberalernas linje och skapar ett rejält låglöneproletariat och då kan försöka konkurrera med länder som Kina.

Anita D'Orazio har varit aktiv ett bra tag och ingen nivå på asylinvandringen har någonsin varit tillräcklig. För att få en inblick i hur det kan låta, kan ni se klippet nedan från 2011. Betänk att Sverige då hade tagit emot över 100 000 irakier:






torsdag 11 februari 2016

Dagens citat: Nooshi Dadgostar



Den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Dadgostar bjuder på ett exempel på den speciella vänsterlogiken, där resurser är oändliga och maximeringen av asylinvandringen är ett mål som överskuggar alla andra. Om inte det där magiska pengaträdet finns, kan man nog ta från de rika.

Jag har tidigare beskrivit mitt vänsterflöde på Twitter som en deprimerande upplevelse, vilket bland annat beror på att argumentationen genomgående befinner sig på denna nivå. Nedanstående kommer från bara den senaste timmen:









Reinfeldt läxar upp finländare om mångkultur




Den ökände Fredrik Reinfeldt talade idag för 600 finländska kommunala tjänstemän och politiker vid Kommunförbundets årliga seminarium. Drivkraften är densamma som tidigare och när finländarna skulle uppfostras var argumenten lika imbecilla som alltid:

"Eftersom jag nu talar för finländare, ska jag förvarna er: Jag är väldigt mycket för invandring. De starkaste samhällena är öppna och blandade. Samhällen där alla tror på samma gud och gör samma saker är urtrista."

Det här är inte ens satir, utan återges av etablerade Hufvudstadsbladet. Observera att det alltså är en vuxen människa och dessutom tidigare statsminister som säger detta. Som vanligt måste jag påpeka att öppenhet inte är samma sak som en omfattande asylinvandring. Ett land blir starkt bland annat genom handel med andra länder, men jag kan inte komma på ett enda exempel där en stor muslimsk invandring har lett till tillväxt, även om en del liberaler tänker sig att "mångfald" på ett magiskt sätt leder till "dynamik". På vilket sätt det skulle vara en fördel att människor tror på olika gudar förklaras naturligtvis inte heller.

Reinfeldt uttryckte sin uppskattning för att även Finland har satt ett rekord i asylsökande, även om det alltid finns ett annat land som leder:

"32 000 är en bra siffra! I Sverige fick vi i fjol 160 000 asylsökande och prognosen för i år ligger på 140 000. Jag har träffat folk som har sagt att vi lever i ett land som kollapsat, men jag har då inte märkt några sådana tecken."

Hur kan överhuvudtaget ett maximalt antal asylsökande vara ett mål? Jag är luttrad, men häpnar över den infantila fanatismen. Han berättar också att han är stolt över att Stockholm är Europas näst mest "mångkulturella" stad, efter London. Vi måste betänka att vad personer som Fredrik Reinfeldt uppfattar som "mångkultur" i Stockholm och London är att de kan besöka olika etniska restauranger i centrum. Platser som Husby ligger på bekvämt avstånd från deras verklighet. Det är också därför han inte upplever någon kollaps, vilket dels beror på att den naturligtvis inte sker plötsligt, men framför allt därför att han aldrig kommer att behöva uppleva problem i socialtjänster och skolor. Ännu en märklig slutsats dras:

"Det är kvinnorna som driver urbaniseringen och de som först söker sig till nya spännande miljöer. Min uppmaning till alla män är därför: Skärp er! Män presterar sämst i skolan och det är män som förirrar in sig i märkliga högerextrema uppfattningar."

En variant av tanken att exempelvis sverigedemokrater är sådana som har blivit kvar när tåget gått, med andra ord. Någon ska förstås betala kalaset och även här har Reinfeldt en uppmaning till finländarna:

"Här har Finland en stor utmaning. Äldre ska inte spela golf eller mata duvor i parken, säger den förre statsministern som anser att den höjda sysselsättningsgraden bland äldre svenskar är den enskilt största förklaringen till varför landet har en tillväxt på fyra procent."

Som vanligt anges alltså total BNP, eftersom den växer på grund av befolkningsökningen, medan det mer relevanta måttet BNP per capita i princip har stått stilla under de senaste åren. I detta sammanhang anger han att han minsann själv kommer att arbeta åtminstone fram till att han fyller 75 år, som om hans aktiviteter överhuvudtaget skulle kunna kallas för arbete.




Hederskultur och religion


Klankultur eller religion?
Spelar det någon roll?


På Aftonbladet skriver idag Eli Göndör ett inlägg, vars rubrik "Hederskultur styrs av klanen - inte av islam" sammanfattar budskapet. Han har tidigare i olika sammanhang trätt fram som en islamapologet av rang, men i detta fall har jag inte mycket att invända mot hans resonemang. Vi vet att det i Sverige främst är kurder som ägnar sig åt den mest extrema formen av hederskultur, mord på döttrar och systrar, medan marockanerna i Nederländerna är en muslimsk grupp som förvisso ägnar sig åt all möjlig djävulskap, men inte i någon högre grad åt just hedersmord.

Dagens inlägg från Göndör verkar helt enkelt vilja reda ut begreppen, inte försvara islam, men han missar ett antal aspekter genom sin skarpa gränsdragning mellan religion och hederskultur. Han skriver bland annat:

"Men djupt troende människor tafsar vanligtvis inte på det motsatta könet under musikfestivaler och ännu mindre är de intresserade av att frottera sig mot andra halvnakna kroppar i en bubbelpool på ett kommunalt badhus. Det kan däremot de som vuxit upp i klanbaserade samhällen, präglade av föråldrad kvinnosyn, se som uppbygglig förströelse."

Visst kan det som han sorterar in under klankultur spela en roll för ett sådant beteende, men jag skulle tro att även den islamiska bakgrunden är en förklaring, då ett antal rent religiösa restriktioner plötsligt försvinner i Sverige och offren dessutom är "otrogna", vilket naturligtvis gör dem till ett mer lovligt byte. Textens huvudskapliga syfte kan sammanfattas av ett senare stycke:

"I en tid då Sverige blir allt mer pluralistiskt, den religiösa mångfalden allt mer iögonfallande och integrationen möter rader av utmaningar är det helt avgörande att förenklingar uteblir så långt det är möjligt."

Som vanligt skapar användningen av nyspråk en förljugen bild. Massinvandringen leder inte till mer religiös "mångfald", särskilt inte en som är iögonfallande. Asylinvandringen består nästan uteslutande av muslimer, och även om vi har haft till exempel en viss asiatisk invandring, bland annat från Thailand, är den buddhistiska närvaron inte särskilt iögonfallande eller påträngande. "Utmaningen", det vill säga problemen, kommer från islam, liksom i resten av Västeuropa. I sitt avslutande stycke berör Göndör nästan det som gör att jag tycker att hans inlägg förvisso inte är alldeles felaktigt, utan snarare irrelevant:

"Hederskulturens förekomst i Sverige innebär föreställningar och beteenden som strider mot vad som kan anses vara svensk norm. Hur det ska hanteras är en svår fråga. Inget blir dock bättre av att religion i allmänhet och islam i synnerhet görs till avlopp för allt misshagligt i samhället."

Vår asylinvandring kommer i princip från Mellanöstern, Afrikas horn och Afghanistan, och resonemang om vad som grundas i islam och vad som kommer ur hederskultur, eller hur dessa samspelar, är distinktioner som är långt mindre viktiga än vad dess konkreta följder blir. Oavsett om ett visst beteende beror på religion eller kultur, så förblir dess yttringar främmande i den svenska kulturen och destruktiv för landets framtid.

Hederskulturen må ge oss hedersmord och sexuella trakasserier, men det betyder inte att islam på något sätt är ett välgörande inslag i vårt land. Jag motsätter mig faktiskt dess expansion, och importen av dess anhängare, inte främst på grund av till exempel risken för terrorhandlingar, utan därför att vi har sett att just denna ideologis grepp är särskilt starkt och uppenbarligen ett tydligt hinder för integration. Det mest problematiska med denna ideologi är inte dess kopplingar till terrorism, som trots allt en minoritet är engagerad i, utan den tydliga indelningen i muslimer och icke-muslimer, där den senare gruppen aldrig anses lika värdefull som förra, vilket i sin tur leder till separatism och långtgående krav i alla västerländska länder. Islams påverkan blir alltså också en fråga om, och nu vänder jag mig medvetet till de politiskt korrekta, alla människors lika värde och att motarbeta ett vi-och-dom-tänkande.





onsdag 10 februari 2016

Gustav Fridolin slingrar sig vidare i asylfrågan




I dagens Aftonbladet ger Gustav Fridolin en intervju om sin syn på invandring och prognoser, där jag naturligtvis är kritisk till många kommentarer. Angående Migrationsverkets något svepande prognos om 70 000 - 140 000 asylsökande i år, säger Fridolin:

"Jag upplever inte prognosen som uppseendeväckande. Så länge kriget i Syrien pågår och alldeles för många länder i Europa vill bolla ansvaret till någon annan, får Sverige en prognos att vi kommer att få ett stort flyktingmottagande. Det är något vi ska vara stolta över."

Det är som vanligt märkligt att själva godheten, här uttryckt som källa till stolthet, alltid handlar om att få in så stora volymer som möjligt. Han har dessvärre rätt i att prognosen på sätt och vis inte är uppseendeväckande, särskilt med tanke på att antalet asylsökande förra året uppgick till 163 000. Jag provoceras också av att Sverige med en sådan självklarhet förväntas kompensera för att andra länder kontrollerar sin invandring, när det kanske i verkligheten borde stämma till eftertanke. Rekordnivåerna i höstas fick vi just därför att vi har haft mycket generösa regler kring beviljande av permanent uppehållstillstånd och familjeåterförening, en svaghet som inte förblev okänd i världen. I vanlig ordning får Sveriges självbild och självgodhet katastrofala följder. På frågan om han står bakom "S-ministrars", vilket vi får anta främst syftar på Anders Ygeman och Morgan Johansson, uttalande om att fler åtgärder kan komma att sättas in, slingrar sig Fridolin:

"I betydelsen att fler länder i EU ska ta ansvar, ja. Men i det läge som vi är i nu kan inte hela den politiska debatten handla om så få människor som möjligt ska komma hit."

Det där mantrat om att andra länder ska "ta sitt ansvar" förblir ett fegt och meningslöst sätt att slippa diskutera den faktiska problematiken. Att "hela debatten" skulle handla om att få hit "så få människor som möjligt" är en rejäl överdrift, även om ovan nämnda socialdemokrater har uttalat sig om att vi i år helst bör komma under de 70 000 som Migrationsverket som minst förväntar sig. Om denna lägstanivå säger sedan Fridolin:

"Det kan man inte bestämma i förväg. När vi fattade beslut om de åtgärder som presenterades i november hade vi ett mottagande på 10 000 i veckan. Det har vi inga system för att klara. De här scenarierna, framför allt huvudscenariot på cirka 100 000 asylsökande, är inom ramen för det som migrationsministern tidigare konstaterat att vi kan klara av långsiktigt med rätt politik."

Nej, vi kan inte på förhand bestämma hur många som knackar på dörren, men vi kan välja hur attraktiv som destination Sverige ska vara. Jag irriteras också ännu en gång av att vårt land ska sträva efter att ta emot så många som mottagningssystemet rent praktiskt mäktar med, eftersom en asylinvandring på 100 000 personer årligen är enorm och får konsekvenser som landet kommer att lida av i decennier framöver. Fridolin använder ordet "långsiktigt", vilket är helt absurt, eftersom det snarare är kortsiktigt det kommer att fungera. På lång sikt är naturligtvis all omfattande asylinvandring destruktiv. Nästa fråga handlar om de eventuella "ytterligare åtgärderna" och även här väljer Fridolin att slingra sig genom att tala om någonting annat:

"Vi måste vidta väldigt kraftiga åtgärder för att öppna vår arbetsmarknad, bygga nya bostäder och förstärka skolan. Men det vi presenterade i slutet av november innebar att vi inför ett regelverk som lägger sig på lägstanivån av det som de internationella avtal som Sverige gått in i och det som den internationella rätten kräver."

Just formuleringen "öppna vår arbetsmarknad" är lite intressant, eftersom det är liberalernas eviga mantra när de vill använda massinvandringen för att slå sönder lönebildning och arbetsmarknad. För att absorbera 100 000 nyanlända, från avlägsna kulturer och ofta med mycket låg utbildningsnivå, krävs just liberalernas dröm om en enorm underklass av städare, hushållerskor och trädgårdsmästare, men jag är skeptisk till att Miljöpartiet vill se en sådan politik. Som det vänsterparti de är, väljer de helt enkelt att blunda för konflikten mellan omfattande asylinvandring och välfärdsstat. Fridolin hänvisar givetvis också till de berömda internationella konventionerna och kan egentligen inte tänka sig ytterligare restriktioner:

"Har man lagt sig på lägstanivån så ligger man på lägstanivån."

Nej, om man istället för att gömma sig bakom påstått orubbliga konventioner visar lite politisk vilja, är lägstanivån förstås noll. Det är alltid patetiskt när asylvurmare hävdar att restriktioner inte kan göras av rent praktiska skäl, eftersom deras invändning egentligen är principiell. Deras projekt är helt enkelt att vi ska ha en stor invandring från tredje världen. Om man motsätter sig asylinvandring av principiella skäl, går alla praktiska hinder att lösa. Låt oss titta på en sista kommentar som är värd att bemöta:

"Men då blir det också mer viktigt än kanske någonsin tidigare att varna för vad som händer om rädslan tar över det politiska samtalet. Det är det jag är orolig för nu, att vi får ett starkt polariserat samtal som bara handlar om rädslan för att människor kommer hit."

Det är just personer som Gustav Fridolin som har sett till att det politiska samtalet kring invandringsfrågan har blivit polariserad, genom en total vägran att lyssna på kritiska röster och istället brännmärka dessa. När nu pendeln så smått har börjat svänga åt andra hållet, och vår rörelse växer i styrka, finns det ingen anledning för oss att nu vara mer tillmötesgående.




Dagens citat: Salahuddin Barakat


"Om man går in på vilken nyhetssida som helst och läser en artikel om islam eller muslimer så ser man i kommentarsfälten hur mycket hat och hot som existerar i dag."
SVT



Imamen och ordföranden för Islamakademin i Malmö ger ett exempel på hur hans religion kränks i Sverige. Då föreslår jag att ni alla går in på vilken nyhetssida som helst och tittar efter detta hat och dessa hot i de nämnda kommentarsfälten. Det roliga är naturligtvis att dessa kommentarsfält inte finns, definitivt inte "på vilken nyhetssida som helst" och framför allt inte under en artikel som handlar om invandring, integration eller islam.

Denne imam drar uppenbarligen bara till med ovanstående uttalande, vilket befäster intrycket att offerrollen, precis som uttrycket "islamofobi", är en medveten strategi för att främja ideologins framfart. De mest groteska exemplen på detta beteende äger rum vid varje terrordåd och diskussion om terrorism, då tillfrågade muslimska företrädare direkt och ofta utan något som helst fördömande går över till farhågor om att muslimer ska stigmatiseras och gärna nämner någon fiktiv eller verklig kränkning som de själva ska ha upplevt.



tisdag 9 februari 2016

Bland rasistsexister och rasistiska patriarker


Malin Björk med sin manlige partiledare,
vars patriarkala blick vittnar om att han ser
henne som en av "sina kvinnor".


Det finns en sida, en nättidning om man så vill, som kallas för Feministiskt perspektiv. Den 16 personer starka redaktionen består uteslutande av kvinnor, men själva perspektivet visar sig helt enkelt vara identitetsvänsterns. Bland dess medlemmar märks bland andra Researchgruppens My Vingren och vänsterextremisten Edda Manga, som kallas för "redaktör feminism".

Idag publiceras där ett inlägg av den vänsterpartistiska Europaparlamentarikern, asylfanatikern och, förstås, "feministen" Malin Björk. Hon fick bland annat lite uppmärksamhet 2014, då hon på ett flygplan reste sig upp för att försöka stoppa avfärden då en av passagerarna skulle utvisas från Sverige. Redan ingressen visar att hon är väl införstådd med dagens krav på "intersektionalitet" i dessa kretsar:

"Våldet mot flyktingar och alla människor som inte är vita ökar i Europa. Och detta innebär att kvinnor på flykt är dubbelt hotade, som kvinnor i ett patriarkalt samhälle, och som icke-vita i ett samhälle där rasismen får härja."

I själva verket kommer de flesta av dessa kvinnor från trakter som är bra mycket mer patriarkala än Sverige, men inom identitetsvänstern är det viktigt att hatet riktas mot vita män och då bör man förstås framställa saken som att dessa kvinnor kommer till det fruktansvärda patriarkatet Sverige, där de dessutom utsätts för våld av dessa vita män. Faktum är att Malin Björks argumentation inte går ihop, eftersom hon samtidigt vill ha så många migranter som möjligt in i Europa:

"Vi ville granska EU:s flyktingpolitik utifrån vad den gör mot kvinnor och hur den behöver ändras för att skydda kvinnor. Det är tydligt att legala vägar in i Europa är det främsta sättet att öka säkerheten för kvinnor på flyktvägen, samt att värna rätten till asyl och att stå upp för de internationella åtaganden EU och dess medlemsländer har."

För kvinnornas skull är det alltså extra viktigt att de kommer till Europa, där de å andra sidan är dubbelt hotade genom de europeiska patriarkaten och allt det våld mot dem som vita män utför. Men visst, skulle identitetsvänstern få styra löser sig nog allt det där, precis som hur mycket välfärd som helst går att kombinera med hur stor asylinvandring som helst i Vänsterpartiets värld.

Rätt i dagens debatt ligger också beskrivningen om hur män som tidigare aldrig intresserat sig för feminism, nu var engagerade efter händelserna i Köln:

"Nästa kväll skulle vi debattera 'Stoppa sexuella trakasserier och våld mot kvinnor på offentliga platser'. Nu var extremhögerns folk på plats och i de andra högerbänkarna satt en drös av män som vi som brukar debattera jämställdhet och feminism aldrig sett röken av tidigare. Det var nämligen de som hade föreslagit en debatt som fokuserade på Köln-attackerna."

Jag misstänker att beskrivningen är något vinklad för att passa in i mallen, men jag sitter inte själv i Europaparlamentet och kan därför inte uttala mig om huruvida den är felaktig. Vad jag däremot vänder mig mot, är hur Malin Björk uttrycker sig om politiska motståndare:

"Jag har lovat mig själv att de inte ska få ta en millimeter av vårt kamputrymme med sitt hat, kvinnoförakt, och rasism."

Oliktänkande tar alltså genom sin blotta närvaro och rätt att tala "kamputrymme" från de rättrogna? Formuleringarna vittnar om just den typ av bristande demokratiskt sinnelag som vi känner igen från många andra människor från det politiska lägret. Att vissa motståndares åsikter på förhand klassas som "hat" och "rasism" är vi tyvärr alltför vana vid, medan "kvinnoförakt" nu helt enkelt läggs till för att helt utesluta dem från en debatt om sexuella övergrepp. Denna intersektionella kombination tas sedan till en ny nivå:

"Och denna kväll, för att försäkra oss om att debatten inte skulle kapas av extremhögerns nationalistiska sexister eller högerns rasistiska patriarker, lanserade vi i vänstergruppen en Twitterkampanj under hashtagen #NoSexismNoRacism. Den trendade! Såklart."

Hashtaggar på Twitter är alltid enormt viktiga för vänstermänniskor, eftersom forumets format är skapat för korta slagord, svordomar och hån, och därför är som skräddarsytt för dessa individer. Det är som sagt dock språkbruket och de svepande hatiska beskrivningarna jag vill uppmärksamma. Varför skulle högerns ledamöter, och här riktar hon in sig på EPP-gruppen där de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna ingår, bestå av "patriarker" som dessutom är rasistiska? Med "extremhögern" avses förstås våra vänner i Nationernas och Friheternas Europa (ENF), samt troligen SD:s grupp EFDD, men på vilket sätt är de nödvändigtvis "sexister"? Just på Twitter har Malin Björk naturligtvis också uppmärksammat debatten, vilket sker med samma språkbruk och trötta fraser:




Malin Björk vill här på ett fult sätt påstå att dessa kristdemokraters vilja att stoppa sexuella trakasserier av kvinnor inte är äkta, eftersom deras abortmotstånd i hennes värld handlar om att begränsa kvinnors makt över sina kroppar. Nu är jag själv inte särskilt engagerad i abortfrågan, varken för eller emot, men abortmotståndares hållning handlar inte om att de är patriarker som vill begränsa kvinnors rättigheter, och framför allt har abortfrågan ingenting med sexuella trakasserier att göra.

Slutligen måste jag förstås påpeka att Europaparlamentets största "högerextrema" parti, till skillnad från Vänsterpartiet, leds av en kvinna, som också är sin partigrupps ledare. En matriark helt enkelt.



Gilbert Collard rasar mot vänsterns beteende


I förrgår tittade vi här på hur Islamiska staten i sin nättidning Dar al-Islam utnämnt Front Nationals medlemmar till första rangens måltavlor. Gilbert Collard, som egentligen inte tillhör Front National, utan paraplyorganisationen Rassemblement Bleu Marine, ville med anledning av detta ställa en fråga i Nationalförsamlingen. Hans inledande ord möts av skratt från vänsterns rader:






Tre korta om "ensamkommande flyktingbarn"


Bilan Osman klargör läget





I dagens Expressen berättar tidningens mångfaldskrönikör Bilan Osman att hon äntligen ska resa på semester till Somalia. Vi får bland annat veta:

"För även om Somalia inte är mitt hemland, och inte heller någonsin kommer att bli det, är det ett land jag värnar om. Inte för min skull, inte för idén om nationalstatens skull, men för min familjs skull. För mamma som ibland fortfarande, 25 år senare, talar om att hon på ålderns höst vill flytta hem igen."

Just hennes mamma, som själv ska ha kommit som ensamkommande, är också lyrisk:


Vad jag naturligtvis vill komma till, är att om människor åker på semester dit kanske Sverige äntligen kan betrakta landet som säkert och framför allt sluta bevilja uppehållstillstånd för denna grupp, idag ofta del av kategorin "ensamkommande flyktingbarn". Repatriering är en större fråga, som vi inte behöver behandla här, men detta är en grupp som i så fall bör bli aktuell. Dessutom finns sedan 15 år ett alldeles fredligt grannland, den tidigare delen av Somalia som idag kallas Somaliland, dit det borde vara mer naturligt att bege sig än allra längst upp i norra Europa. Ett återtåg skulle ju också bli en vinst för alla parter; för Sveriges del av naturliga skäl, för somalierna eftersom de inte längre behöver uppleva kränkningar av islam eller ständigt vara offer för vithetsnormen. Det finns ingen anledning att vänta till "ålderns höst", även om det i Somalia kan bli svårt att försörja sig som "föreläsare på Expo" eller "handledare för ensamkommande flyktingbarn".


Viktor Banke i farten igen




Det går knappt en dag utan att asylaktivisten Viktor Banke, under sin juridiska täckmantel, ges utrymme i media. I dagens Metro får vi ett svårslaget pekoral om den härliga gruppen "ensamkommande flyktingbarn" och förstås också om främlingsfientliga svenskar som protesterar mot asylboenden. Vi får ett medgivande, men poängen är att vi ska vara toleranta inför det mesta:

"Visst finns det vuxna som utger sig för att vara barn. Det finns även de som bråkar och begår brott. Allt annat vore mycket märkligt, med tanke på den trångboddhet, oro och sömnlöshet de nu måste hantera. Att en individ begår misstag gör dock inte att hennes behov av omsorg upphör. I synnerhet inte om individen är minderårig."

Dessa ensamkommande kallas föga förvånande för "nya svenskar", samtidigt som ansvaret ligger på ursprungsbefolkningen:

"Denna generation nya svenskar, oftast födda mellan 1999 och 2002, behöver nu läka och få stöd. De behöver vår hjälp för att kunna bli en del av samhällsgemenskapen. De behöver vår förståelse, inte kollektiv demonisering. Att vi försöker förstå barnen står inte i motsats till att låta dem omfattas av samma regler som övriga samhällsdeltagare. Däremot är förståelse sannolikt det bästa sättet att undvika onödiga motsättningar. Motsättningar som i sin tur ökar risken för just sådana oroligheter som många svenskar tycks vara rädda för."

Nej, ingen individ ska behöva demoniseras utifrån en grupptillhörighet, men vi kan ifrågasätta om gruppen, som grupp, är en positiv tillförsel för Sverige. Dessutom handlade det under bara förra året om 35 000 personer, som i stort sett alla saknar asylskäl, vilket en asylrättsjurist borde känna till. Många läsare menar att Viktor Banke helt enkelt talar i egen sak, eftersom hans affärsaktivitet gynnas av att Sverige bedriver en omfattande asylinvandring. Jag är inte så säker på att han med syfte att påverka inströmningen ständigt uttalar sig på detta sätt, då det också kan handla om att han vill göra sig ett namn i branschen och helt enkelt poserar för att säkra sin plats i den mediala värmen.



Kristdemokrat vill ha en "nationell socialkrisjour"




På SVT Opinion föreslår Emma Henriksson (KD), ordförande i socialutskottet, en lösning på problem kring gruppen "ensamkommande flyktingbarn". Vi får några rader om en situation vi alla är alltför medvetna om:

"Redan i höstas larmade flera kommuner och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) om att situationen på flera håll höll på att bli ohållbar."

Hon bjuder också på en humanistisk gardering:

"Vart och ett av de barn som kommit har rätt att få sin asylansökan prövad och det är vårt ansvar att de under den tiden får sina rättigheter enligt barnkonventionen tillgodosedda."

Observera att hon ingenstans kommenterar det faktum att många av dessa inte har någonting med barnkonventionen att göra och än mindre föreslår några ålderskontroller. Vi får vara tacksamma för att hon åtminstone inte säger någonting om "en fantastisk resurs". Så kommer den då, den stora lösningen:

"Vi står inför en utmaning som går utöver vad socialtjänsten normalt hanterar. Därför räcker det inte med att bara försöka skala upp befintliga resurser. En ny situation kräver nya insatser. Kristdemokraterna föreslog före jul att en nationell socialkrisjour därför måste inrättas under Statens institutionsstyrelse."

Jag är mycket skeptisk till att mer byråkrati eller administrativa reformer skulle avhjälpa problematiken i särskilt hög grad. Sverige tar emot en stor del av de ur denna grupp som kommer till Europa och antalet har ökat varje år. Det beror inte förändrade förhållanden i världen, utan förstås på att konceptet och tillvägagångssättet blivit allt mer känt i främst Afghanistan. Nu vill jag förstås stoppa all asylinvandring, men avvisandet av denna grupp borde inte ens vara kontroversiellt.




måndag 8 februari 2016

Jean-Marie Le Pen öppnar upp för en ny rörelse


I morse gästade Jean-Marie Le Pen TV-kanalen LCI. Tyvärr har kanalen inte publicerat hela intervjun, utan bjuder oss endast på fyra kortare sekvenser, som jag har sammanfogat. Vi får iallafall veta hur han ser på sin politiska framtid, på euron, dubbelt medborgarskap och Pegida.







Ett litet meningslöst förslag från FI


Elin Bååth (FI), givetvis med den
senaste hashtaggen i dessa kretsar.


Det brukar sägas att man ska välja sina strider, och få politiska partier är väl profilerade inom så aparta frågor som Feministiskt Initiativ. På Gotland kämpar Elin Bååth för att EU-medborgare, med vilket hon sannolikt menar den grupp som i media ibland rentav kallas "vildcampare", ska kunna delta i SFI-undervisning utan att vara folkbokförda i Sverige eller ha ett svenskt personnummer. Att genomföra det skulle inte vara absurt i sig, men frågan är om det verkligen möter ett reellt problem.

Det märkligaste med den motion som hon har lämnat in till regionfullmäktige är att den tydligen endast gäller EU-medborgare. Romska tiggare är troligen fullständigt ointresserade av att lära sig svenska, och övriga EU-medborgare, som kommer hit för att arbeta eller bo med en partner, har sannolikt förmågan att om de är intresserade själva ta itu med svenskinlärningen på egen hand. I debatten överskattas alltid just SFI som en absolut nödvändighet, samtidigt som ingen undervisning i världen hjälper om individen själv är omotiverad. För Nya Tider intervjuade jag en före detta SFI-lärare, som bland annat vittnade om hur många elever mest var intresserade av att få sin närvaro noterad, vilket hade en inverkan på bidragsnivåer.

Det kan tilläggas att jag själv, när jag flyttade till Nederländerna, varken tog del av några integrationsåtgärder eller statlig språkundervisning. De invandrare som i Sverige behöver SFI och olika former av integrationspolitik är just de invandrare vi inte ska ta emot.









Dagens posör: Anna Mannheimer




I dagens Göteborgs-Posten uppmärksammas att Anna Mannheimer, från det rika området Örgryte, har startat en Facebook-grupp som är positiv till ett asylboende i stadsdelen. Eftersom hon är en medieperson är det svårt att inte se initiativet som ett enkelt sätt att marknadsföra sig själv. I presentationen av gruppen skrivs:

"Detta är en grupp för oss som inser att vi är oerhört privilegierade och införstådda i att om man är stark så måste man vara snäll och hjälpa till. Även om det ibland känns besvärligt."

När hon sedan intervjuas av tidningen, bjuder hon på ett intressant ordval:

"Jag har länge undrat varför inget händer här, varför man alltid lägger flyktingboenden i områden som redan är drabbade."

I sin oändliga generositet och självuppoffring tycker hon alltså att även hennes eget bostadsområde ska drabbas, en hållning som i och för sig är ovanlig i dessa kretsar. Att Anna Mannheimer dock mest verkar intresserad av att själv få synas, samt sannolikt har goda kontakter på GP, är ett intryck som förstärks av att hennes poserande på Facebook uppmärksammades i en särskild artikel även igår.

Mannheimers aktivitet är ett svar på bildandet av en Facebook-grupp som är kritisk till asylboendet. Som så ofta när det kommer till den här typen av områden, motiveras motståndet på ett krystat sätt med något genomskinliga argument. Den kritiska gruppens Max Hjalmarsson menar att det framför allt är den tänkta byggnadens arkitektur han vänder sig mot, och säger i dagens artikel:

"Vi är inte emot att ett flyktingboende ska byggas, utan vi är emot det förslag som kommunen lämnat fram. Vi anser att den aktuella planen har brister på flera punkter."

Den motiveringen tar jag med en stor skopa salt, särskilt då andra medlemmar i gruppen i en tidigare artikel varit mer frispråkiga. En Annika Ingman har en sexårig dotter som går på skolan som ligger bredvid det tilltänkta asylboendet och säger:

"Jag siktar in mig på att det är barnens lekområde; en plats som är mycket använd. Jag inser att människor måste bo någonstans men här är det ett för stort pris."

En Anette Ahlström driver ett stall intill:

"Blir byggplanen verklighet får jag stänga stallet. Vi har 70 töser i tonåren som rider där. Deras mammor kommer inte att våga släppa hit dem. I går var det en mamma som sa upp dotterns plats. Alla tänker på säkerhetsaspekten."

Det vanliga resonemanget att det nog är fint med asylboenden, men av alla möjliga skäl inte just i det egna området, är också representerat. En Jonas Olsén säger:

"Kan man hjälpa ska man hjälpa. Och visst ska ensamkommande flyktingbarn integreras. Men med vem? Här bor bara pensionärer och barnfamiljer."

Som om någon i verkligheten skulle bry sig om huruvida de afghanska männen hittar jämnåriga lekkamrater eller ej. Som vanligt handlar denna fråga i bättre områden alltså om en kombination av att tänka på huspriserna och den egna framtoningen.




Invandringsfrågan viktigast för väljarna


DN/Ipsos meddelar idag att frågan som benämns "invandring och integration" nu uppfattas som den absolut viktigaste frågan för 40 procent av de svenska väljarna, en fördubbling på mindre än ett år. Till DN säger Ipsos Johanna Laurin Gulled:

"Det är den största förändringen för en enskild sakfråga som vi någonsin sett i våra mätningar." 

Den näst viktigaste frågan för väljare är skola och utbildning, som lyfts fram av 18 procent av väljarna.


Att denna ödesfråga seglat upp till förstaplatsen i svenskars medvetande är förstås inte särskilt märkligt, eftersom Sverige förra året tog emot 163 000 asylsökande och frågan varit mer debatterad än någonsin förut. Det finns också skäl att anta att allt fler svenskar märker av massinvandringen i sin vardag. Jag hoppas också att det stora intresset för frågan betyder att fler svenskar nu inser att den påverkar de flesta andra områden, som just skola och sysselsättning, fråga nummer två och tre enligt väljarnas preferenser. Man kan naturligtvis inte bryta ut frågor på detta sätt och säga sig vilja förbättra skolan och minska arbetslösheten, samtidigt som man vill bedriva en omfattande asylinvandring.

Det är heller inte särskilt förvånande att Sverigedemokraterna upplevs som det parti som har bäst politik på detta område. Det bekräftar tesen att partiet inte behöver göra så mycket, eftersom själva samhällsutvecklingen visar att det har haft rätt hela tiden. 21 procent väljer i denna fråga Sverigedemokraterna, medan siffrorna är 17 procent för Socialdemokraterna och 13 procent för Moderaterna. Dessa siffror antyder dock att väljarna, precis som vid förtroende för olika företrädare, i hög grad utgår från sina allmänna partisympatier, då det är mycket svårt att föreställa sig att någon på allvar tycker att Socialdemokraterna har en utmärkt politik på området, eller ens en linje i invandringsfrågan överhuvudtaget. 

Siffrorna visar också någonting mer allvarligt, som många invandringskritiker tidigare har hävdat, nämligen att SD snarare flyter med den växande invandringskritiken än leder opinionen. Sannolikt är den absoluta majoriteten av de som ser invandringsfrågan om viktigast också kritisk till asyl- och anhöriginvandringen, men SD förmår inte att samla alla av dem, möjligen eftersom väljarna tvekar inför beskrivningar av "skandaler" och rasiststämplar, samtidigt som partiet inte fullt ut har lyckats förklara för socialdemokrater och moderater att skatter och välfärd inte kan isoleras från invandringsfrågan.




söndag 7 februari 2016

IS hotar Front National


"Möte för FN:s avgudadyrkare. Första rangens måltavlor."

I det senaste numret av IS nättidning "Dar al-Islam" pekas Front Nationals medlemmar ut som "första rangens måltavlor", tillsammans med bilden ovan. I en ledarkrönika skriver tidningen:

"Frågan är inte längre om Frankrike på nytt kommer att utsättas för attentat [...] De enda viktiga frågorna handlar om kommande måltavlor och datum."

Företrädare för Front National menar att retoriken från politiska motståndare, med bland annat jämförelser mellan FN och IS, har bidragit till det nya hotet. Partiets generalsekreterare attackerade på Twitter premiärministern:

"FN-manifestationer i Islamiska statens skottlinje. Är du nöjd, Manuel Valls?"

Kelly Betesh, ansvarig för FN i Paris 5:e och 6:e arrondissement, har skapat en ny variant på "Je suis"-temat:

"Jag är en första rangens måltavla"


Dagens citat: Viktor Banke



Asylaktivisten, som likt Anne Ramberg använder en juristexamen som någon form av auktoritetsargument, bjuder på ett uttalande som säkert är alldeles uppriktigt. Det beror förstås dels på att Viktor Banke aldrig yttrar någonting asylkritiskt, dels på grund av att han troligen har en mycket generös definition av vad som utgör rasism. Dessutom handlar ju invandringskritik inte om ett "sätt att förhålla sig till invandrare", utan möjligen om ett sätt att förhålla sig till politiken, även om denna distinktion alltid går dessa individer förbi. Vi andra vet att rasistkortet snabbt dyker upp vid alla diskussioner kring denna fråga. Bankes lilla tweet är ännu ett utmärkt exempel på den speciella bubbla som utgör dessa personers referensramar.