torsdag 7 augusti 2014

Veckojournalen med Jean-Marie Le Pen (371)


Den senaste veckan har det varit illa ställt med uppdateringar här på bloggen, vilket beror på bristande nättillgång. Nu ska det bli bättring och jag tänkte att vi startar med det senaste avsnittet av Veckojournalen med Jean-Marie Le Pen, särskilt som han kommer att ta semester under augusti och vi inte får se ett nytt avsnitt förrän i september.




Veckans avsnitt var relativt kort och jag har därför endast klippt bort en dryg minut som avhandlade ett järnvägsbygge.

Jean-Luc Mélenchon är partiledare för Vänsterfronten, en sammanslutning av ett antal mindre partier på vänsterkanten. I 2012 års presidentval fick han 11% av rösterna.

Mayotte är en ö väster om Madaskar, som har ställning som ett franskt departement.









onsdag 30 juli 2014

Dagens citat: Antirasisten Fredrik Laukka


"Vet hon asiaten om att hon är med i en reklamfilm för SDU?"




Den fine antirasisten Fredrik Laukka har sett SDUs senaste film, men blir bekymrad då ett utseende som han uppfattar som exotiskt får världsbilden att inte riktigt gå ihop. Vem har lurat den stackars rasifierade, som inte förstår att hon har blivit lurad?

Den unga kvinnan ifråga, som heter Camilla Jonasson och är vice ordförande för SDU Dalarna och jämställdhetspolitisk utskottsledare i SDU, kan dock lugna honom omgående:



Jag lyfter fram detta citat därför att jag tycker att det på några få rader sammanfattar de så kallade antirasisternas imbecilla och bisarra världsbild. Sverigedemokraterna vill begränsa invandringen och måste följaktligen vara rasister. Den fine antirasisten, som alltid är helt besatt av just raser, identifierar sedan "vit, vit....asiat!", och som den förkämpe för de svaga som han är, känner han att han måste rädda "hon asiaten".


Camilla Jonasson, 25,
aktiv medlem i SD och SDU.

SDUs film:








Erik Ullenhag går vilse igen



De senaste dagarna har vår integrations- och HBT-minister varit ovanligt flitig, inte nödvändigtvis med praktiskt arbete, men med en mängd uttalanden i sedvanlig stil. Idag förklarar han att regeringen tillsätter en utredning för att försöka få bort ordet "ras" ur svensk lagstiftning. Jag känner inte till i vilka fall detta ord förekommer, men jag gissar att det snarare handlar om exempelvis att ingen får diskrimineras på grund av ras, snarare än att lagarna ger riktlinjer för hur olika raser ska behandlas. Att stryka ordet ur lagtexter gör naturligtvis varken från eller till i verkligheten, där vi andra lever.

Det mest intressanta med dagens utspel är hur tondöv och frånkopplad från all debatt Ullenhag återigen visar sig vara. De som idag använder ordet "ras" dag ut och dag in, är vänstern och de så kallade "anti-rasisterna", som ständigt bjuder på utläggningar om "rasifierade" och "vita", där den förra gruppen alltid blir förtryckt av den senare. Det är därför helt logiskt att de enda som bryr sig om Ullenhags senaste utspel, är just Afrosvenskarnas riksförbund.

Erik Ullenhag verkar också helt ha missat att begreppet "rasism" idag betyder väldigt mycket mer, än den faktiskt mer korrekta definition han själv ger. Varje gång jag försöker förklara för en liberal eller vänstermänniska att kritik mot invandringspolitiken eller islamiseringen inte på något sätt har med rasism att göra, får jag höra att jag använder "en gammal definition" och att en mer modern definition också omfattar så oerhört mycket mer. Väldigt få av de partier eller individer som beskylls för rasism diskuterar olika raser, ger dem olika egenskaper, eller hävdar att en sådan indelning skulle motivera olika typer av behandling.





Självklart är Afrosvenskarnas riksförbund mycket måna om att få värna rasbegreppet, då hela deras affärsidé bygger på just det. Att de sedan, av någon obegriplig anledning, har valt en ordförande som är arab, är förvånande med tanke på deras rasmedvetenhet i övrigt. Han kommer förvisso från Nordafrika, men med "afrosvensk" menar de naturligtvis en svart person, som jag antar lika gärna kan komma från Karibien eller Brasilien. Denne Zakaria Zouhir var med och grundade den islamistiska organisationen Muslimska mänskliga rättighetskommittén, men har idag alltså funnit en ny födkrok, vilket är särskilt imponerande då han inte ens tillhör målgruppen.

SVT




Kifah Qasem Mohammad vill avskaffa svenska traditioner



I ett långt inlägg i dagens DN framför irakiern Kifah Qasem Mohammad den inte alldeles ovanliga tanken att nya medborgare endast ska behöva följa det nya landets lagar. Hans text är försåtligt lång och resonerande, men vad som tydligt framgår, och upprepas, är att svensk kultur står i vägen för det här helt nya samhälle som vi ska bli. Denne Kifah kallar sig under artikeln "samhällskommunikatör", men verkar vara anställd av Kalmars kommun med den lika kryptiska titeln "kulturassistent", som tydligen innebär att han ska "arbeta med integration från ett kulturellt perspektiv". Då hans svenska normalt inte ligger på denna nivå, har någon välvillig dhimmi sannolikt hjälpt till med formuleringarna i inlägget.

"Traditioner är rasistiska partiers ideologiska bas. Staten bör vila på medborgarskapets princip, respekt för lagen och kärlek till hemlandet. En stat bör vara sekulär inte bara i religiös mening utan även fri från ideologier och traditioner. Samhället når då sammanhållning i stället för splittring. Gemensam identitet är något vi ständigt skapar, inte något som är givet."

För den genomsnittlige vänstermänniskan må ovanstående rader låta förnuftiga, men den som tänker lite längre har anledning till att fundera på huruvida ett avskaffande av svensk kultur verkligen skulle motverka splittring och främja sammanhållningen i det mångkulturella experiment som Sverige utvecklas till. Det är väl ingen som tror att, om vi bara förnekar oss själva tillräckligt, så kommer även invandrargrupper att göra detsamma och muslimer plötsligt ge avkall på religiösa krav.

"Det är brukligt att grunda ett lands gemensamma identitet på till exempel språk, religion, seder, kultur, landets geografi och historia. Om man vill förenkla resonemanget kan man säga: på gemensam tradition. Av det följer att varje land har en egen unik gemensam identitet. Men i dagens oroliga och rörliga värld och i ett land som Sverige, som har utvecklats till en demokratisk stat som värnar om tanke- och yttrandefrihet, om allas lika värde och ett samhälle öppet för alla, behöver vi diskutera och omdefiniera vad som är statens del i ett land."

Vad Kifahs formulering "dagens oroliga och rörliga värld" egentligen syftar på är naturligtvis massinvandringen till Sverige, som nu används som ett argument för att "omdefiniera", ännu ett försåtligt ord i sammanhanget. Att "omvärdera statens roll" betyder, om han nu hade velat tala klarspråk, att Sverige inte ska bedriva någon integrations- eller assimilationspolitik. Vårt land har dessutom utvecklats till en demokratisk stat, med de friheter som räknas upp, just då det var en etniskt homogen stat, utan att svenska traditioner behövde avskaffas.

Efter ytterligare en mängd upprepningar om hur traditioner ligger i vägen för en ny samhällsordning, kommer då ett ofta förekommande, men fånigt resonemang, som i vanlig ordning går ut på att det egentligen inte finns något svenskt och att ingen vet vad det skulle vara:

"Om vi leker med tanken att vi fullt ut skulle låta traditioner styra urvalet av vem som räknas som svensk följer ett par frågeställningar som man först måste besvara. För det första: vem ska avgöra vilka traditioner det är som ska bli normativa? Är det skåningarna eller norrlänningarna? Göteborgarna eller stockholmarna? Lantisarna eller stadsborna? De kyrksamma eller ateisterna? Om så landet lyckas enas om vilka traditioner som ska stå som måttstock kommer nästa fråga som måste lösas: vad gör vi med alla de som inte kan omfattas av traditionerna som är måttstocken? Ska de bo kvar som semi-medborgare? Om de har invandrat hit, ska de avvisas från det traditionella paradiset?"

Jag måste då återigen påminna om att, även om det finns traditioner som skiljer sig mellan landsändarna, mellan storstad och glesbygd, så är det idag tydligt vad som absolut inte, och aldrig har, hört hemma i Sverige. Med hijaber och niqaber, klan- och hederskultur, gruppvåldtäkter och skottlossningar, samt oändliga upplevda kränkningar och islamiska fixeringar, har många nya medborgare visat vad vi aldrig tidigare har sett i Skåne, Norrland, Göteborg eller Stockholm.

"En viktig del i ett lands demokratiska process är hur medborgarna själva definierar sin stat, och för att alla medborgare ska kunna omfattas av en sådan definition är det viktigt att undvika sådant som kan utesluta vissa grupper. Därför bör en stat vara sekulär inte bara i religiös mening utan begreppet behöver vidgas till att även inbegripa frihet från ideologier och traditioner. En stat bör syfta till att alla människors lika värde och behov respekteras, ovanpå det kan sedan varje människa själv välja att lägga religion, ideologi och tradition. Kanske bör vi diskutera en ny definition av en stats identitet som rent vatten, lika fri från lukt, smak och färg?"

Sverige ska alltså nu bli ett blankt papper, så att alla kan känna sig välkomna. Även denna tanke tilltalar säkert en del naiva svenskar, men återigen kommer detta nya land inte bli fritt från "lukt, smak och färg", då de tillströmmande medborgarna visat sig vara mycket måna om att hålla fast vid varje tradition och kulturell företeelse från hemlandet. Frankrike, som sedan revolutionens dagar strävat efter just statens sekularitet, stöter på allt mer problem med den muslimska gruppen, som naturligtvis inte är villiga att backa en millimeter för denna princip, exempelvis när det gäller religiösa attribut i skolan.


Demonstration i Frankrike
mot slöjförbud i skolan.
"Den stora utmaningen är att få alla medborgare att i djupet av sitt hjärta känna tillhörighet och att det är självklart att detta är mitt hemland. Som invandrare kan jag inte nå det målet om vi inte utgår ifrån staten som vatten."

Om din vistelse i ett nytt land kräver att att det nya landet blir "vatten", bör du kanske fundera på om du verkligen ska vara här. Kan inte ett alternativ vara att du faktiskt anpassar dig och försöker anamma en ny kultur?

Riksdagsmannen Thoralf Alfsson (sd), som ju själv kommer från Kalmar, har tidigare berättat om denne Kifah Qasem Mohammad på sin blogg. Tydligen är han aktiv i Vänsterpartiet och har lagt fram förslag om att kvotera in muslimer i kommunen:

”Andelen anställda med utländsk bakgrund skall motsvara befolkningen i kommunen. Kvotering och inte kompetens skall tydligen gälla om de rödgröna får bestämma. Som om inte det var nog så föreslog även en ledamot att muslimer skulle kvoteras in i kommunen. Ledamoten föreslog alltså en kvotering grundad på religion!"

Kraven på att Sverige ska anpassas börjar bli allt mer högljudda och oblyga från våra bosättare. Bilan Osman, både anställd av Expo och krönikör på Expressen, säger rent ut att all assimilation, eller ens integration, är "fruktansvärd". Då kommer hon ändå själv från en grupp som i hög grad lyckats undvika just detta. En iransk kommunist får i över en timme sitta och bjuda på våldsromantik och svenskhat i statlig radio. Kifah Qasem Mohammad är för övrigt anställd på Östran som krönikör.





tisdag 29 juli 2014

Mer hyckleri med Erik Ullenhag


Denna bild har inte jag skapat, utan den är uppenbarligen
ett uttryck för hur Erik Ullenhag ser på sig själv.

I ett litet inlägg idag berättar vår HBT-minister (ja, han har missat att man numera måste lägga till ett Q) om varför han går i Pride-tåget, som om någon skulle vara förvånad över att han deltar i allt som ger politiskt korrekta poäng. Han behöver inte heller förklara varför han tillbringade nationaldagen på Islamic Center, hur bisarrt det än är.

Det är knappast någon slump att han nämner just Uganda, och framför allt inte den eviga slagpåsen Ryssland, eftersom dessa är huvudsakligen kristna länder. I Uganda förekommer hets från både medier och lagstiftare, medan läggningen inte är förbjuden i Ryssland. I muslimska länder, som Ullenhag noggrant utelämnar, är situationen värst i världen.




Vi ser här att Ullenhag väljer att nämna ett land, där homosexualitet medför ett betydande straff, och ett där det inte alls är olagligt. De muslimska länder där läggningen faktiskt innebär döden ska tydligen inte tas upp. Dessa är enligt kartan Mauretanien, Sudan, Saudiarabien, Jemen och Iran. Det finns inte heller ett enda muslimskt land som tillåter Ullenhags älskade Pride-parader.

Offentlig hängning av misstänkta
homosexuella i Iran.

Den så kallade "antihomo-lagen" i Ryssland handlade om homosexuell propaganda till minderåriga. Nedanstående rader i Erik Ullenhags text gör kanske fixeringen vid Ryssland begriplig:

"Folkpartiets kampanj i Priden heter ”låt tusen barn blomma.” Den handlar om att alla barn och ungdomar ska få lov att blomma ut, utan att begränsas av sin sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Barn har rätt till en uppväxt där samhället visar förståelse och acceptans – inte fördomar och okunskap."






måndag 28 juli 2014

Erik Ullenhag i inkonsekvent högform




Som jag här har skrivit många gånger förut, är det få politiska företeelser som stör mig lika mycket som det liberala, eller allmänt politiskt korrekta, poserandet där man är för allt som är fint och mot allt som är ont, utan någon hänsyn till sammanhang, konsekvenser eller motsägelser. Man propagerar för massinvandring från Afrika och Mellanöstern, samtidigt som man är snabb att ta avstånd från de konsekvenser denna oundvikligen får. Detta fenomen kan ses hos allt från kristdemokrater som Caroline Szyber, till miljöpartister som Gustav Fridolin, men frågan är om inte Erik Ullenhag, i sitt avstängda och monotona floskelmässande, även här är något av en mästare. Idag bjöd han på tre uttalanden, som visar upp detta beteende i all sin ynklighet.

Nedanstående tweets kom i direkt följd efter varandra under dagen:




Erik Ullenhag är en person som knappt kan parodieras. Först kommer en hyllning till Pride och homosexualitet, där vi ska bli bäst i världen, följt av en hyllning till islam, där tidigare nämnda livsstil förbjuds och ofta bestraffas med döden, och avslutningsvis ett fördömande av antisemitism, ett fenomen som ständigt ökar på grund av regeringens hämningslösa invandring och just den ideologi som hyllades några timmar tidigare.





Naivt och underdånigt mys i morgonsoffan



Ja, kära vänner, jag ber om ursäkt om det blir en islamisk dos igen. Jag är fortfarande inte kontrajihadist och det finns en mängd ämnen jag hellre skulle skriva om, men dessa dagar är det inte bara krig i Gaza och terroralarm i Norge, utan dessutom slutet på Ramadan, vilket våra politiker och medier ser till att påminna oss om.

Självklart ville SVT imorse därför tipsa oss om "Bästa maten efter fastan" och hade bjudit in konvertiten Jonnha Hagenlöf Arabi. Det blev ett pinsamt underdånigt och lismande program, där programledarna ansträngde sig till det yttersta för att visa hur naturligt och trevligt det var med en beslöjad kvinna i studion. Redan inledningen bjuder på en komisk detalj, där programledaren blir osäker på "Hagenlöf", men "Arabi" rullar ledigt från tungan. Så påklistrade leenden och glada skratt tror jag inte vi skulle ha sett om någon annan var där för att presentera bakverk. Om exempelvis Jimmie Åkesson hade varit gäst, skulle vi få se sammanbitna miner, aggressiva frågor och ett kontant avståndstagande, på grund av hans fruktansvärda "människosyn" och problem med "alla människors lika värde", men några sådana aspekter känner man inte av när en muslim kommer på besök. Innan vi kommer in på själva bakverken, får vi veta hur härligt det är nu, när det är så fullt i moskéerna att folk även lägger sig på gatorna och ber.





Eid al-Fitr är tydligen bara glädje och kärlek, men en beslöjad kvinna innehåller naturligtvis lite mer än så. Den där hijaben är inte "bara ett tygstycke", lika lite som en hakkorsprydd armbindel är det. Norrländska Jonnhas profilbild på Facebook ser ut så här:



På sin sida har Jonnha bland annat lagt upp nedanstående video, en hyllning till Hamas militära gren, "Al Qassam-brigaderna", den första palestinska grupp som genomförde självmordsattentat mot civila.





Samtidigt har hon inga problem att skriva, angående förbjudna pro-palestinska upplopp i Frankrike:

"Rasismen tar verkligen över världen och orättvisa och hat är det enda som får utrymme."

Japp, det ska mördas och stridas runtom i världen, men när muslimer nekas att gå bärsärkagång i Väst, där de av någon anledning insisterar på att bo, då är det fruktansvärt och, som ett brev på posten, "rasism" och "islamofobi".

Hon får naturligtvis en kram
av TV4s Tilde de Paula.
Jonnha brinner även för Syrien, där hon uttryckligen förklarar att det enda som räknas är att Assad försvinner, en "värdegrund" som kanske understryks av denna bild hon lagt upp:




Mycket fint, Sveriges Television, koncentrera er nu på att ta avstånd från SD och se till att markera med sura miner och idiotiska frågor om ni någon gång bjuder in Jimmie Åkesson.





Era överordnade skickar en önskan



Birgitta Ohlsson missar inte ett tillfälle att göra markeringar för sina vänner, särskilt inte som hon var framme även vid inledningen:







Birgitta är dock inte ensam. Miljöpartiets verklighetsfrämmande skönandar bjuder på lite ofrivillig komik:



Skulle inte Miljöpartiet kunna organisera ett gemensamt firande? Den gröne riksdagskandidaten Björn Lindgren spar inte på krutet:




För många riksdagsmän är det här dock inte bara poserande utan blodigt allvar:





En syster i Centerpartiet, den förskingrande riksdagsledamoten Abir al-Sahlani, har en lite längre utläggning:




"Today it's #Eid the cousins #ayahajr 7 weeks and Ida 6 weeks are keeping each other company, in their #dreams There is nothing better than #family when celebrating Eid. My thoughts go the children of #Gaza and their parents. Today is supposed to be a day of joy, where parents take the kids to playgrounds, cinemas, candy shops. Instead they are taking them to shelters, in a best case scenario. I hope and wish for a world where no mum or dad have to burry their child ❤️ All the love to my family and #hajrklanen - my extended family and to the #love of my #life @bit0"

Er utbildare från Expo skickar er också en hälsning, trots att hon är "all stressed out" av alla viktiga uppgifter:



Detta var ett litet axplock och då ska man ändå betänka att Erik Ullenhag är på semester.





söndag 27 juli 2014

Oviljan att ta avstånd




Trots att världen upplever dagliga terrordåd i islams namn, ser vi mycket lite avståndstagande eller protester från de övriga, icke-terrorister, som bekänner sig till denna åskådning. Tusentals muslimer demonstrerar i västeuropeiska städer när Gaza angrips av Israel, men samma människor organiserar inga demonstrationer mot det flitiga mördandet av kristna, eller ens muslimer, där förövarna är andra muslimer. På direkta frågor och uppmaningar till muslimska organisationer att ta avstånd från sådant våld, blir svaret oftast att de är förnärmade av frågan, eftersom de inte ens ska behöva tillfrågas.

Det brukar i detta sammanhang också sägas att kristna minsann inte avkrävs samma avståndstagande, när det handlar om alltifrån Anders Behring Breivik till apartheid i Sydafrika. Jämförelsen haltar på en mängd plan. Jag skulle kunna tänka mig att jag, i egenskap av patriot och motståndare till Europas islamisering, blir tillfrågad om min syn på Breiviks dåd. Istället för att slingra mig om att det inte är mitt ansvar, säger jag klart och tydligt att jag fördömer hans mördande och inte har den minsta sympati för det. På samma sätt kan jag utan vidare ta avstånd från det absurda i det gamla Sydafrikas apartheid-system.


Jonas Bergström vid vallokalen:
"Nu har jag röstat! Jag väljer S och kryssar nr 7. För jag vet att
Ellinor Eriksson alltid kommer stå upp för feminism,
antirasism och en human migrationspolitik."

Idag skriver den 24-årige vänstermänniskan, och därmed också islamapologeten, Jonas Bergström att vi ska "Ta avstånd från avstånd-diskursen". Bakgrunden är att terrorism-experten Magnus Ranstorp har efterfrågat ett sådant avståndstagande från företrädare för muslimska organisationer, alltså inte vanliga muslimer, vilket kränkt personer som Rashid Musa och Ehsan Fedakar något oerhört. Han har nu blivit liknande personers speciella hatobjekt, eftersom hans forskning om terrorism och uttalanden om muslimska terrororganistioner gör honom till en "anti-muslim":




Jonas Bergström bjuder på den vanliga "analysen":

"Att kräva att någon ska ta avstånd från antyder också att hen har ett ansvar för. Bakom dessa krav på avståndstaganden döljer sig en maktordning.

Jag som kristen har aldrig någonsin avkrävts några avståndstaganden från varken Herrens Befrielsearmé i Uganda, Falangisterna i Libanon eller Ku Klux Klan i USA. Men många gånger har jag hört muslimska vänner få frågan om de försvarar självmordsbombningar. Efter den 22 juli 2011 avkrävdes inga kristna organisationer några avståndstaganden. Sedan 11 september 2001 har samma krav riktas frekvent mot muslimska organisationer, både från höger och extremhöger."


Nonsens. Man kan ta avstånd från företeelser utan att ha något ansvar för dessa. Det är inte heller det minsta märkligt om företrädare för muslimska organisationer får frågor om sin syn på terror eller de grupper som bedriver den. Det sker nämligen en enorm mängd attentat, som hänvisar till just islam, och finner stöd för sina gärningar i samma skrifter som Rashid Musa och de andra läser. Jag är själv övertygad om att oviljan att ta avstånd, faktiskt handlar om att man stöder en hel del terror och inte vill distansera sig från de anhängare som också gör det. Om jag nu mot förmodan förlorar någon läsare genom att ta avstånd från Breivik, så kan jag leva med det, medan frågan är om muslimska ledare kan behålla sin auktoritet bland vännerna om de tar avstånd från terror.




Jonas Bergströms exempel visar också att det finns en viss obalans i vem som bedriver terror i dagens värld. Vi kan se en terrorhandlingar i islams namn varje dag, med mängder av döda, men när hörde vi senast om en sådan aktion från Ku Klux Klan? Även om vi nu kallar Breivik för en kristen terrorist, vilket är minst sagt tveksamt, var hans gärning närmast unik och skedde för tre år sedan. Framför allt finns det troligen ytterst få svenskar som stöder Ku Klux Klan eller Herrens Befrielsearmé, medan vi ständigt fyller på med tusentals nya muslimer i Sverige, varför också denna koppling blir mer relevant. Mot slutet blir det dags för Bergströms totala haveri, som inleds med den där förvirringen kring skillnad mellan ansvar och att ta avstånd:


"På samma sätt bör kritik riktas mot Magnus Ranstorp. Muslimer har lika lite ansvar för Islamiska Statens terror som kristna har för Breiviks terror och judar har för Israels terror.

Ranstorp ord kommer också i en orolig tid. Norge skakas just nu av ett terrorhot. Norska muslimer är oroliga att människors rädsla inför terrorhotet ska gå ut över dem på samma sätt som skedde efter 22 juli innan vi visste vem terroristen var.

I Sverige ökar hatbrotten mot muslimer. Kvinnor som bär slöja blir angripna på gator och i kollektivtrafiken. Natten till fredag brann en moské i Norrköping ner."


Magnus Ranstorp

Här faller Bergström också rakt in i muslimskt tankemönster och resonemang, där det allvarliga med ett muslimskt terrordåd inte är offren, utan risken för att muslimer drabbas av motvilja. Samma sak har vi hört efter varje stort sådant dåd, från 11e september till bomberna i Madrid och London. Muslimer och dess lojala dhimmis i vänstern går direkt ut, inte för att fördöma dådet, utan för att varna för risken att muslimer drabbas. Föga förvånande köper Bergstöm också rakt av historierna om "ökade hatbrott" och att "kvinnor med slöja blir angripna på gator och i kollektivtrafiken". Vi vet att om så vore fallet, så skulle medierna vara fyllda av dessa berättelser, vilket vi såg i Farsta-fallet. Där ledde en påstådd sådan attack till veckor av indignation i dessa medier, samt ett tillfälle för både muslimer och dhimmis att posera i hijab, en historia som fullständigt tystades ner när det blev uppenbart att den var uppdiktad.

Att vänstern allierar sig med islam är ett intressant fenomen i sig, men att de så godtroget tar till sig varje lögn är desto märkligare. En annan rolig detalj är, om inte alls ovanligt, att Jonas Bergström engagerar sig mot homofobi i Ryssland, men alltså gärna försvarar muslimska organisationer.

Barometern




Lena Andersson bjuder på naivitet och exotifiering


"Lika väl som jag i hela mitt liv deltagit i julaktiviteter utan att tro på Jesus eller asagudarna kan jag ju fira eid al-fitr med några väl valda baklava utan att först ha fastat eller bett."




I dagens DN poserar liberala krönikören Lena Andersson med sin öppenhet, som i hennes fall alltid handlar om hennes vilja att tillhöra en upplyst och urban elit. Att fira Eid-al-Fitr i Sverige, som icke-troende, är inte samma sak som att fira jul, en tradition som går tillbaka många hundra år, med rötter som sträcker sig innan kristendomens etablering i Norden. Ramadan och Eid-al-Fitr har nämligen en långt starkare religiös koppling, och när en svensk på detta sätt vill omfamna dessa högtider är det inget annat en ytterligare en liten bugning inför islams inträde, eller "normalisering", som man idag säger i andra sammanhang. Det är också lite märkligt att fira brytandet av fastan utan att faktiskt ha fastat. Frossa i bakverk kan hon göra när som helst, utan att koppla det till vördnad inför islam.

Det är inget fel i att vara öppen för ny mat och andra kulturer, men Lena Andersson avslöjar mer än hon tror om sina egna drivkrafter, vilket är mitt inläggs egentliga fokus. Hon lyfter fram en syrier som öppnat en butik med baklava, vilket också jag naturligtvis tycker är lovvärt och ett tecken på entreprenörsanda, men när sådana här anekdoter blir till argument för massinvandring, säger det framför allt något om hennes egen inskränkta världsbild.

"Jag ville skapa samma lyxiga känsla som butikerna i Damaskus har, säger han i Ulrika Bys artikel, och: jag tror att många är glada att vi finns."


På Gulluoglu kan man få
baklava på Manhattan.

Just den här naiva och något nedsättande synen på mångkultur och invandring känner vi igen från liberaler i Stockholms innerstad. Man bor i helsvenska områden, arbetar med svenskar, men man har ändå sin lilla etniska delikatessbutik och sin libanesiska favoritrestaurang, och därför är hela massinvandringsprojektet en utmärkt idé, då det sätter lite färg i den privilegierade och isolerade tillvaron. Jag tror absolut att denne Bilal Abu Alborghol kan vara en alldeles utmärkt individ, men att reducera en fråga om 80 000 asylsökare och 60 000 anhöriginvandrare årligen till små pittoreska inslag i Stockholm, är sannerligen att inte kunna se den större bilden. En detalj är att Lena Andersson inte själv har besökt butiken ifråga, troligen för att den ligger i utanförskapsområdet Skärholmen, utan har läst om den i samma tidning där hon själv arbetar.

Även om det troligen inte är hennes syfte, visar ytterligare en passus lite på hur mediemänniskorna lever och ser på invandrarna:

"Bilal Abu Alborghols hustru och treåriga dotter väntar nu i Damaskus på att komma till Sverige, men först måste han få tag i en lägenhet där de kan bo alla tre. Det borde inte vara omöjligt om affärerna rullar på. I Tensta går det att på den öppna marknaden få en utmärkt fyrarummare på åttio kvadratmeter med balkong för en bra bit under en och en halv miljon, att jämföra med de ettor på tjugofem kvadrat som kostar två miljoner på Södermalm."

Japp, där tycker mediekåren att de gott kan bo, så länge som lite pittoresk matkultur sipprar innanför tullarna, medan de själva har resurserna att bo bland likasinnade på just Södermalm. Det blir sedan dags för än mer av den liberala drömmen, där kriminalitet och kaos blir mindre viktigt, då man inte drabbas av det själv, och som vanligt föreställer sig att denna "mångfald" kommer att leda till att vi äntligen får vårt Silicon Valley, eller Manhattan, där Lena Andersson kan känna sig särskilt urban. Man måste dessvärre vara liberal för att tro att muslimska förorter kommer att göra Stockholm till Manhattan, för att inte tala om Silicon Valley. De amerikanska framgångsexemplen kommer inte ur en massiv och ensidig invandring från Mellanöstern och Afrikas horn.

Malmö i förrgår, en stad som inte nödvändigtvis är
på väg att bli Manhattan eller Silicon Valley.

Den överlägsna, nedvärderande och exotifierande bilden av invandraren fortsätter:

"Grönsakshandlaren på Tensta torg har försäljning sju dagar i veckan så länge temperaturen tillåter. Han jobbar från fem på morgonen när varorna hämtas och är ofta på plats fram till åtta på kvällen när ståndet stänger. Också hans anställda arbetar intensivt och med tyst koncentration på uppgiften. Om de mår dåligt av sina arbets- och livsvillkor kan jag inte veta, men ifall ägaren är missnöjd döljer han det väl. När han inte diskuterar vilken sparrissort som är bäst analyserar han konjunkturläget i Europa baserat på importen från Holland och vad kunderna handlar för tillfället, eller motståndarlagets taktik mot Brasilien kvällen före. Efter månader av slit hälsar han på släkten i Irak under en längre period."

Är jag den ende som upplever att Lena Andersson inte ser denne invandrare som sin jämlike? Låt oss avsluta med en lösryckt mening ur hennes krönika, som alltså inleder ett något längre resonemang, men som jag menar återigen understryker hennes liberala och verklighetsfrämmande drömmar:

"Mycket återstår för att Sverige ska bli en mentalt kosmopolitisk plats."

En "fokusgrupp" med nyanlända i Tensta. De ska på något
sätt skapa ett Manhattan åt Lena Andersson,
men förstås bo på behörigt avstånd.

Jag ser mig själv som berest och språkkunnig och därför i viss mån som europé och världsmedborgare, men Sveriges mångkulturella projekt handlar inte om globalisering eller öppna sinnen. Det är en ren kolonisering från Afrika och Mellanöstern, samt inte minst islam, som förutom en baklava-butik för Lena Andersson, kommer att innebära förfall och tilltagande motsättningar.





lördag 26 juli 2014

Bok om somalier sågas som "kolonialism"



Timbro har nyligen släppt en bok skriven av Per Brinkemo, som avhandlar den somaliska gruppens situation i Sverige. Föga förvånande har den omedelbart fördömts på kultursidorna, och avfärdas som "en vit mans koloniala bild". I verkligheten har Brinkemo aldrig varit kolonialherre för 100 år sedan, utan lite efterforskning visar att han faktiskt borde ha en viss insikt, då han både har studerat gruppen och sedan 2009 arbetar i en somalisk förening i Rosengård.

Föreningen, där Per Brinkemo ingår,
mottar "integrationspris" av Malmö kommun.


Redan 2004 utkom han med en bok om en 13-årig pojke, som ensam skickats till Somalia av sina föräldrar. Denna typ av resa kallas tydligen för "Dhaqan celis" och syftar till uppfostra barnet i dess eget ursprung, då de utsätts för påverkan i Väst. Per Brinkemo skriver om denna bok bland annat:

"Jag visste ingenting om Somalia och somalier. Förrän jag träffade Ahmed.

I januari 2003 fick jag ett tips om att en ung somalisk pojke hade blivit ivägskickad av sina somaliska föräldrar från hemmet i Sollentuna tillbaka till Somalia, Mogadishu. Jag trodde först inte på det, för självklart skickar ingen tillbaka sitt barn till det krigshärjade land man nyligen flytt. Men det var sant. Pojken som heter Ahmed var 13 år när han skickades till Somalia av sina föräldrar och 15 när jag fick kännedom om historien. Jag lyckades nå Ahmed per telefon i Etiopiens huvudstad Addis Abeba dit han flytt på lastbilsflak och med bussar."

Denne man vet alltså rimligen vad han talar om, men eftersom han ens andas integrationsproblem, måste han slås ned med sedvanlig retorik. Låt oss börja med Bilan Osman, som ironiskt nog själv inte har något riktigt arbete, utan helt lever på just sin somaliska och muslimska identitet. Hon får även en slant av Expo, där hon är listad som "utbildare", gissningsvis i ämnen som "islamofobi".



Under rubriken "Önskar att jag inte hade läst den" får vi veta:

"Brinkemo tar med oss på en resa där vi kan se på somalier och Somalia genom en vit mans koloniala blick. Som självutnämnd expert har Brinkemo studerat den " så kallade" somaliska kulturen för att omvärlden ska förstå varför det kan vara svårt för somalier att "integrera sig" i samhället."

Observera att Bilan Osman här talar om en man som har umgåtts med somalier och skrivit böcker om Somalia i över tio år. Den somaliska gruppen är rent objektivt och statistiskt föga integrerad i Sverige, inte minst när det gäller arbete, och att någon, även en vit man, vill undersöka varför borde vara lovvärt. För Osman är det dock förkastligt att söka förklaringar i gruppen, då det naturligtvis är den berömda "kolonialismen" som ligger bakom varför somalier som grupp fungerar mindre väl i Sverige 2014:

"Splittringar och spänningar i Somalia beror inte enbart på klaner som Brinkemo vill ha det till. Ett land som under flera år koloniserats av länder som Italien och England, kommer till slut att splittras. Det är konsekvensen av kolonialmakter."

Osman är också motståndare till allt vad anpassning heter:

"Svenskheten och svenskarna lyfts ständigt upp som det perfekta, en måttstock som resten ska jämföra sig med. Lev, gör och se ut så här så kan du kanske, om du är tillräckligt bra, bli som en av oss, är en mening som man nästan förväntar sig ska dyka upp någonstans i boken.

Han går till och med så långt att han i ett stycke menar på att den västerländska och den somaliska synen på tid är olika. Somalier har, enligt Brinkemo, inget grepp om tiden, vilket skulle vara anledningen till att somalier oftast kommer sent. "Att leva ett liv utan klocka i Sverige, skapar ett svårt problem för integrationen", skriver Brinkemo."

Och återigen kommer bilden av slarviga, lata och dumma somalier fram. Och jag kan inte ens med ord börja förklara hur löjligt det känns att behöva läsa ett sådant påstående. Integration är bara ett finare ord för assimilation.

Att anpassa sig till det svenska samhället handlar inte om att svenskarna objektivt är det bästa folket på jorden, utan om att dessa somalier bosatt sig just här, vilket borde göra svenska normer till någon form av måttstock. Förhållandet till klockan och tider har nämnts av många andra. Den sista meningen tolkar jag som att hon inte bara avvisar assimilation, utan även integration.




På Aftonbladet Debatt har en hel skara somalier fått ondgöra sig över boken. Under den föga förvånande titeln "Rasistiska stereotyper om somalier"  hamnar man direkt i kolonialismen:

"Men likt tidigare ”somaliekännare” och proffstyckare i frågan, påminner författaren Per Brinkemos engagemang i dessa frågor om de vita européernas civilisationsuppdrag i Afrika under den koloniala eran."

Man nöjer sig dock inte med det, utan skruvar upp det ett steg, där även integration är ett fruktansvärt verktyg i den vite mannens tjänst:

"För hundra år sedan kunde vita män utifrån en kolonial föreställningsvärld mäta afrikanska folks kroppsdelar. Utifrån detta gjordes bedömningar av hur man skulle civilisera de Andra. Idag är inte dåtidens rasbiologiska termer lika gångbara. Fokus har istället skiftat till den Andres ”kultur”, seder och värderingar. Trots vissa begreppsskillnader mellan dessa tidsepoker, är de huvudsakliga formuleringarna kring skillnaderna mellan vi och de slående lika. Ordet “ras” har bara ersatts med “kultur” och “civilisation” har bytts ut mot 'integration'."

Bristande integration och deltagande på arbetsmarknaden handlar om "rasmaktordning", "afrofobi" och självklart "islamofobi":

"Vi vill ha ärliga samtal om den rasmaktordning som råder på den svenska arbetsmarknaden, om diskrimineringen på bostadsmarknaden, om islamofobin såväl som afrofobin, om den ekonomiska fattigdomen och de psykiska påfrestningar som det innebär att ständigt bli utpekad som främling.

Låt oss arbeta för att lyfta fram somaliernas egna röster om levnadsvillkoren i Sverige istället för att normalisera rasistiska stereotyper och förhandsgivna föreställningar."



En somalisk fest i Rinkeby får finbesök.

Det märkligaste med dessa fördömanden av Brinkemos bok, är att de inte själva bjuder på någon motbild eller förslag till lösningar. Det stämmer inte heller riktigt att somalier aldrig hörs i debatten. I början av året talade en grupp somalier från Hamarkullen i Göteborg ut i GT och kunde med sedvanlig självkritik slå fast:

"Det är politiken som är misslyckad, inte vi"

Somaliska föreningens ordförande säger också:


"Vi kräver att kommunen ger ungdomarna jobb. Bland somalier är arbetslösheten som högst. Vi måste få extra stöd för att komma in på arbetsmarknaden"

Inte ens barnafödandet är de själva ansvariga för, varför det svenska samhället också måste satsa på "bostadssituationen" för familjer med 8-10 barn:

"Det måste satsas mer på utbildning och bostadssituationen för många familjer. Trångboddheten, med i bland tio personer i en två, gör att barn inte får en lugn läxläsningsmiljö. Alla de integrationsprojekt som startas måste följas upp bättre."

Låt oss lyssna till ännu en somalisk röst, tolken Abdulahi Mohammed i Göteborg:

"När det regnar och är grönt och kamelerna ger mjölk behöver nomaderna inte anstränga sig. De diskuterar och snackar och på nätterna spelar man spel. Men när torkan kommer jobbar nomaderna hårdare än någon svensk bonde och ser till att kamelerna och korna och getterna överlever i öknen.


När samma människor kommer till Sverige så regnar det hela tiden – socialbidrag, barnbidrag, bostadsbidrag och alla andra bidrag. Så det blir som i nomadlivet när det regnar och är grönt, folk sitter och tar det lugnt. Och här i Sverige kan man ta det lugnt hela året, sitta på kafé och snacka. När man har det så bra, varför ska man då jobba?"



Den berömda 1a-maj-demonstrationen i Borlänge.


Lika somaliska Batula Ahmed Rage i Borlänge är inne på samma spår, i en artikelserie i Aftonbladet:

"I Somalia arbetar man jämt för att få mat på bordet. Här i Sverige är det som att maten redan är uppdukad."

Samtidigt tvingas hon konstatera:

 ”Men vem i Sverige skulle anställa mig som är gammal, varken kan läsa, skriva eller prata svenska?”

Slutligen kan vi ta del av forskaren Tino Sanandajis tankar, när han sågar ett liberalt inlägg som innehåller den vanliga lögnen om hur somalier lyckas på alla ställen utom i Sverige:

"De för fram somalier i USA som ett positivt exempel, trots att deras sysselsättningsgrad inte är mer än 50 procent. Hälften av de somalier som har jobb tjänar under 13 000 kronor i månaden och majoriteten av somalier i USA lever under fattigdomsgränsen. Inte ens USA, västvärldens mest renodlade marknadsekonomi, lyckas undvika integrationsproblem, vilket är bevis nog för hur orealistisk en sådan lösning är för Sverige.
[...]

Författarna skriver att ”en av fem somalier är analfabet”. Den korrekta siffran är enligt Världsbanken tvärtom att fyra av fem är analfabeter medan en av fem är läskunnig."


Fotnot: Jag kontaktade Bilan Osman med nedanstående fråga, men fick inget svar (till skillnad från de som prisade henne):






Försök till diskussioner med liberaler


Hannes Hervieu (c) och varför
ni  ska rösta på honom.

Många av de förespråkare av massinvandring jag här bemöter och kritiserar tillhör vänstern. De verkar oftast helt sakna några rationella tankar bakom sin hållning, utan ser inströmningen till Sverige som en fråga om solidaritet, där allt annat än ett maximalt inflöde är rasism. Att de samtidigt vill ha en välfärdsstat, viket rent objektivt och vetenskapligt inte går ihop med fri eller ohämmad flyktinginvandring, är något de själva inte vill fundera på, och heller aldrig ställs till svars för.

Lika obenägna att förhålla sig till verkligheten är dock det liberala lägret. Här handlar det mindre om solidaritet, utan mer om rent principiella fantasier kring hur "öppenhet" och fri rörlighet på ett magiskt sätt skapar dynamik. Man tänker sig, fortfarande helt teoretiskt, att om varor kan flyta över gränserna, så borde också människor göra det. Att flyktingmottagande från Afrika och Mellanöstern inte har mycket med fri handel eller globalisering att göra, väljer dessa människor att inte förstå. Det ska dock sägas att det liberala lägret är något trevligare, då de fokuserar på floskler, medan twittervänstern främst har svordomar, "rasist" och "hej då" som argument.

En tweet från den 25-årige centerpolitikern Hannes Hervieu fick mig att söka ett par svar. Han har haft en del betydande uppdrag inom sitt parti, som visserligen är döende, och borde alltså kunna bjuda på några genomtänkta svar. Han har varit förbundsordförande för Centerstudenter, ingått i partiets styrelse och kandiderar nu till riksdagen. Även om han naturligtvis bor helsvenskt i Stockholms innerstad, gör nivån på "analysen" och argumenten mig något beklämd. Tweeten som fångade min uppmärksamhet var ren posering:



Twitters format erbjuder begränsade möjligheter till diskussion, men jag vill ändå försöka inleda en sådan. Till att börja med vet jag faktiskt inte om Hannes första inlägg är ironiskt eller inte, varför jag frågar:


Det första svaret blir rent trams:


Nåväl, vi kan nu gissa att det första inlägget trots allt var seriöst menat.





Här slutar Hannes att svara mig, men en annan i flödet får svaret:

"Fler människor är bra för ekonomin. Bra introduktion till arbetsmarknaden och bra företagsklimat får fler i arbete."

Det måste vara en mycket bra introduktion till arbetsmarknaden, som varje år kan absorbera, säg, 80 000 personer från Syrien, Eritrea, Somalia och andra länder i regionen, samtidigt som 60 000 anhöriga tillkommer. Vi kan nog tänka oss att Hannes även skulle motivera det, vilket liberaler gärna gör, med uppluckringar i arbetsrätt och lönebildning, men jag har svårt att se hur det skulle vara tillräckligt för denna tillströmning.


Caroline Szyber (kd) och varför
ni ska rösta på henne.

Under flödet dyker ökända Caroline Szyber upp med jämna mellanrum. Även hennes ytlighet och argumentation är beklämmande. Inledningsvis nöjer hon sig med att kommentera Hannes Hervieus första idiotiska posering:



En borgerlig väljare frågar förgäves Hannes och Caroline om det finns något borgerligt alternativ om man vill se en mer restriktiv invandringspolitik. Hannes nöjer sig med att svara att han då inte ska vända sig till Centerpartiet, medan Caroline bjuder på mycket fina:

"vad lägger du i restriktivare? Hur skulle du vilja det såg ut? För mig viktigt den är human & kan vi ska vi hjälpa."

Hon lägger sedan till:

"sen kan integrationen bli bättre mer stödjande m fokus på språk och jobb"

Återigen, vi talar alltså om över 100 000 människor från tämligen avlägsna länder. Att då sväva lite kring stöd för språk och jobb duger sannerligen inte.

Jag kritiserar här ofta den liberala sjukdomen att vilja vara för allt gott och mot allt ont, helt utan konsekvensanalys eller problem med motsägelser. Det är så oerhört fegt och falskt att förespråka massinvandring och samtidigt posera oroat kring utanförskap, våldtäkter eller terrorism. Det är nämligen mycket som också är "läskigt" i Carolines värld:




Efter att ha sett ovanstående kvittranden, kombinerat med den ständiga hetsen att öka inflödet till Sverige, vill jag försöka konfrontera henne med detta hyckleri och får på sätt och vis ett klargörande svar:




En "liberalkonservativ" Dan Johansson dyker upp, där Hannes Hervieu kroknade. Hans inlägg är något tydligare:



Man kan undra varför jag överhuvudtaget konfronterar dessa människor på Twitter, som ju är ett idiotiskt forum för någon riktig politisk debatt. Svaret är att det är det enda sättet att komma i kontakt med dessa personer, som trots sin låga nivå av insikter och analys, ändå i någon mån är makthavare. Jag räknar inte med att få sitta med Caroline Szyber i en morgonsoffa.