fredag 29 juli 2016

När fascismen kom till socialistens brevlåda


När SVT:s "Agenda" av någon anledning har bjudit in den
gamle socialisten Johan Ehrenberg för att diskutera SD.


I dagens ETC går dess grundare och VD Johan Ehrenberg in på väl upptrampade stigar, och även om den lilla analys han försöker krysta fram är felaktig, är den inte särskilt originell. Utgångspunkten är ett informationsblad från SD som han säger sig ha fått i brevlådan, vilket leder honom till att på ett tämligen diffust sätt slå fast att partiet är fascistiskt, samt lika självklart, kan likställas med Islamiska staten. Efter en längre utläggning om några får på en äng, får vi en poetisk beskrivning av det trauma brevet ifråga innebar:

"Sommarsverige.
Skugga under en ek.
Och så ett flygblad från Sverigedemokraterna i brevlådan.
Så ser fascismen ut i vår tid."

Det låter som en tämligen beskedlig fascism, utan både marscher mot Rom eller stormaktsambitioner. Fördelen med att använda beteckningen "fascism", är att man tydligen kan fylla den med lite vad som helst, ett förhållningssätt som har givit Henrik Arnstad någon sorts karriär. Ehrenbergs egen definition kan sammanfattas av nedanstående stycke:

"Det är en hyfsat skicklig propagandatext. 'Jimmie' (det vill säga copywritern) målar upp ett hot mot Sverige och de gamla, det är ett 'kritiskt tillstånd' och hotet kommer utifrån – men det finns ingen riktig förklaring till vad hotet består av. Däremot finns det noga beskrivet hur alla andra förtiger, förvanskar och vägrar se detta stora hot som gör att hemkänslan och tilliten försvunnit i Sverige."

Man bör kanske inse att de allra flesta, inte bara detta partis sympatisörer, lär förstå precis vilka hot som avses och på vilket sätt de förtigs och förvanskas. De behöver inte namnges, särskilt inte när beskrivningen kommer från en tydlig avsändare. Eftersom Johan Ehrenberg är lite kunnigare än den vanlige medborgaren ser han förstås skickligt igenom det där flygbladet:

"Det här är snömos för den som aldrig studerat propagandans grunder. Inga politiska paroller, inga förslag, ingen egentlig kritik, inget att diskutera.
[...]
Men för den som studerat hur fascismen bygger sin retorik är det här ett skolexempel."

Om man själv bestämmer vem som är fascist är det säkert inte svårt att se sådana mönster, eftersom indelningen grundas på just dessa. En sorts cirkelargument helt enkelt, där den som man säger är fascist är det därför att den uppvisar de kriterier man nämner, och uppvisar dessa kriterier eftersom man har sagt att den är fascist. Om vi lämnar det där flygbladet, som jag inte har sett, har SD naturligtvis genom partiprogram, motioner och debatter bjudit på en mängd paroller, förslag och kritik. Ehrenberg ska snart komma att göra något av ett självmål:

"Fascismen är – även om liberaler och många socialister inte förstår att använda ordet – en ideologi och inte en viss typ av uniformer, medborgargarde eller hatdemonstrationer."

Just det, en ideologi och inte en bekväm etikett man kan sätta på det mesta man ogillar. Egentligen borde beteckningen endast användas om den italienska fascismen 1921-1945, och möjligen om andra rörelser som säger sig inspireras av den eller själva använder denna beteckning. De utmärkande drag som brukar nämnas är bland annat nationalism, korporativism, politiskt våld, totalitarism, militarism och imperiebyggande ambitioner, där endast den förstnämnda aspekten kan appliceras på SD. Nationalism har dessutom funnits i rörelser av alla kulörer, från kommunistiska stater till det liberala USA. I Sverige är det främst vänstern som bjuder på hatdemonstrationer, gärna för att störa någon annans fridfulla sammankomst.


Märkligt nog nämns inte den store experten i detta
sammanhang, trots att hans ande skymtar mellan raderna.


En mening är lite rolig:

"Det var viktigt när statsministern förklarade att SD är nyfascister."

Jag är tveksam till att särskilt många tyckte det var "viktigt". När vi läser "statsministern förklarade" ska vi betänka att det alltså handlar om Stefan Löfven, vilket direkt gör en sådan formulering löjeväckande. Sannolikt hade någon på hans kansli hört något från Henrik Arnstad och instruerade Löfven att använda detta. Vad vi kan utesluta, om vi påminner oss om vem som är statsminister, är att denne använde en gedigen kunskap och ett djupt filosoferande för att själv dra intellektuella och politiska slutsatser.

Vi ska också ha klart för oss att Johan Ehrenberg grundade "Partisano", ETC:s föregångare, på det röda 1970-talet, och alltså kan betraktas som ett spöke från denna tid. Det förklarar iallafall textens fortsättning:

"Viktigt eftersom liberalismen aldrig klarat att hålla gränsen mot de bruna. Historiskt vacklar man alltid i lägen där man tror man kan använda dess stöd eller röster för att flytta fram positioner i klasskampen som alltid pågår. Som när gammelmoderater vill ta över med SD:s stöd. Eller när näringslivet vill 'ha samtal' för att övertala partiet till stöd för vinster i välfärden."

Här får vi både lite vibrationer från KPML(r) och Vänsterpartiets nutida besatthet. Johan Ehrenberg talar föraktfullt om att liberaler skulle vilja kompromissa och resonera med "fascister", medan han själv naturligtvis lyfter fram någon sorts socialistisk "kamp" mot dem, ett synsätt som förklarar de där eviga motdemonstranterna. Den kampen har å andra sidan inte varit särskilt framgångsrik.

Mot slutet kommer så jämförelsen med IS:

"Det är med SD som med IS. Oförmågan att se fascismen i rörelserna, myten om det nya rena samhället, viljan att förklara bort ideologins kärna. Det gör att det blir obegripligt."

Fascismen är inte kärnan i någon av dessa två rörelser. I själva verket blottar Ehrenberg sin egen, och hela etablissemangets, oförmåga och ovilja att nämna den verkliga kärnan i IS ideologi, islam. Denna kärna försöker IS så vitt jag vet aldrig förklara bort.

Låt oss avslutningsvis beskåda Johan Ehrenbergs stora självmål, när han på socialistiskt manér ska lyfta fram "förtryckta grupper" och då citerar den gamla kommunisten Rosa Luxemburg:

"Det har alltid varit förtryckta grupper och socialister som fått samla ett motstånd för 'Frihet är alltid och uteslutande frihet för den som tänker annorlunda', som Rosa Luxemburg formulerade det."

Då är de som genom "kamp", alltså våld och vuvuzuelor, vill tysta alla med avvikande mening de sista som ska tala om frihet.




torsdag 28 juli 2016

Eva Brunnes tur att ursäkta terrorideologin




Den svenska kyrkan har under senare år allt mer etablerat sig som en av de främsta apologeterna för islam, inte minst sedan Antje Jackelén tog över som ärkebiskop. Till den skaran hör också Eva Brunne, biskop i Uppsala domkyrka, bland annat känd för att ha markerat mot SD vid Riksmötets öppnande 2010. I dessa tider, när muslimer mördar en präst i Frankrike och håller på att helt fördriva kristna från Mellanöstern, vill hon ta tillfället i akt för att stå upp för islam. I en debattartikel i Dagens Nyheter efterlyser hon mer "religionsdialog" och en vanlig lögn dyker upp tämligen omgående:

"De som dödar har förlorat den kompass som säger att människovärdet är okränkbart. De som dödar vill inte se att mångfald och olikheter bidrar till vår samlevnad."

Varför inte nämna den kompass som förövarna i stället följer? Förutom denna sedvanliga vägran att nämna ondskan vid namn, får vi det lika sedvanliga dravlet om hur IS väljer sina mål. Varken jag eller Eva Brunne vet särskilt mycket om hur organisationens ledare resonerar, men jag vågar gissa att "mångfald" inte hör till de främsta kriterierna. Det är så oerhört fult att försöka etablera en sådan bild, eftersom det i sin tur innebär att förespråkande av massinvandring blir någon sorts motstånd mot IS, medan de som motsätter sig denna i stället blir terrororganisationens medhjälpare. I verkligheten har vi på senare tid sett att vissa av terroristerna har kommit som asylsökande, ett scenario som tidigare hastigt har viftats bort av politiker och medier som någon sorts högerextremt hjärnspöke. Självklart kan Brunne också förklara:

"Väldigt lite av terrorn har egentligen med religion att göra, men den skapar splittring mellan människor som inget hellre vill än att leva sida vid sida oavsett vilket namn deras Gud har."

Är islams vilja att dess anhängare ska leva sida vid sida med de personer som kallas "otrogna"? Brukar islams företrädare säga att det inte spelar någon större roll vilken gud man har, eftersom allting ändå är ungefär samma sak? Eva Brunne fortsätter att analysera IS bevekelsegrunder:

"Terrorns utövare har kommit precis dit de ville genom att skapa rädsla, undergräva människors värde och få många att tro att detta görs i religionens namn. Ingen enda religion har våld som en lärosats. Det hade inte heller de kristna under sina korståg."

Här vill man bara sucka. Observera hur Eva Brunne inte bara deklarerar att islam inte har några våldsamma inslag, utan dessutom ser till att bjuda på det där västerländska relativiserandet och den självpåtagna skulden, som gör att kristnas handlingar för snart tusen år sedan blir viktiga att lyfta fram. Hon drar sig inte ens för att använda den nu döde prästen, där hon kan presentera gärningsmännens motiv:

"Det brutala mordet på fader Jacques var så tydligt inriktat på hans vilja att leva samman med bedjande syskon oavsett religion. På hans vilja att visa världen, eller åtminstone sin församling, att det inte är vi och dem. Att visa världen och sin församling att vi hör ihop – och tillsammans bygger en mänskligare värld."

På vilket sätt var det "tydligt"? Kan det inte vara så att man helt enkelt ville gå in i en kyrka och mörda en präst, och att platsen som så ofta valdes för att gärningsmännen, också i detta fall, bodde där? Jag har ärligt talat mycket svårt att se hur samarbete, som i praktiken snarare innebär underkastelse, med muslimska församlingar skulle ge något som helst bidrag till "en mänskligare värld". Den stora faran är i vanlig ordning att "islamofobi" kan uppstå:

"Risken finns att terrorns utövare har nått sina mål och gör – här hemma – oss så rädda att vi släpper ut våra fördomar och vår okunskap på dem som inte alltid har levt i vårt land."

Nonsens. Vi har vid det här laget en rätt stor kunskap om islam och hur denna ideologi manifesteras i praktiken. Den stora risken är inte att fler blir skeptiska till islam, utan att människor även här dödas på samma sätt som i Frankrike, Belgien och alla andra länder i Europa som har en betydande muslimsk befolkning.


Det som Antje Jackelén kallar för
"en annan tradition".


Sedan efterlyses då den där dialogen:

"Därför är religionsdialogen viktigare än någonsin. Den pågår på många håll och över hela landet. Den handlar om att mötas och lära känna varandra. Den handlar om att bli nyfikna på varandras tro."

Ärligt talat tror jag att få muslimer är nyfikna på andra religioner, särskilt eftersom ett utträde ur islam ska bestraffas med döden. Ovanstående rader får mig att tänka på en artikel som avhandlade just en sådan religionsdialog, där en kyrklig företrädare glatt kunde berätta att man hade börjat bjuda in imamer till kyrkan, men att de själva än så länge inte hade blivit inbjudna till moskén. Det där "än" var alldeles uppriktigt menat, och antagligen går de fortfarande och väntar. För Brunne är det viktigt att visa respekt för islam, särskilt när det blir lite märkligheter som, till exempel i Nice, kan vara svåra att förstå:

"Om jag tycker att något är svårbegripligt eller märkligt, då är det min skyldighet att se en gång till. Först då visar jag respekt."

Du förstår inte att denna respekt inte nödvändigtvis blir ömsesidig? Denna hållning kan man se som en variant på det kristna "att vända andra kinden till", ett uttryck som för övrigt ofta hånas av muslimer. Mot slutet når texten klimax:

"Vi kommer aldrig att ge upp den mångfaldiga rikedom som bidrar med så mycket i vårt samhälle. Vi kommer aldrig att låta oss skrämmas av dem som inte håller människovärdet högt."

Exakt vad bidrar ert älskande islam med i Sverige? Jag skulle nöja mig med några få exempel på hur vi gynnas ekonomiskt eller hur vår sammanhållning ökar. Om man nu ska ha en dialog, vad ska man då diskutera och hur minskar det frekvensen av terrordåd? Tror dessa kyrkliga företrädare att man på något sätt ska mötas på halva vägen? Det är intressant att islam som vanligt är den enda ideologi som ständigt ursäktas för sina våldshandlingar, där inte ens anhängarna ska behöva förhålla sig till vad som sker i dess namn. Om vi nu hade sett återkommande attentat genomförda av till exempel nationalsocialister, skulle den rödgröna regeringen då ständigt förklara hur dåden inte hade med riktig nationalsocialism att göra och att det viktigaste är att inte vanliga nationalsocialister drabbas eller att ideologin får ett dåligt namn?

Det kan tilläggas att Eva Brunne förra året ville lyfta ut kristna symboler ur kyrkan och där också ange riktningen mot Mecka, något som Expressen då berättade för att kunna tala om det "hat" hon fick ta emot.




onsdag 27 juli 2016

Ett par uppvisningar i oförståelse och rundgång från vänster


Internet har inneburit en revolution för fri debatt och
opinionsbildning i Sverige. Bilden är vald av hänsyn
till läsarna, som inte ska behöva se en viss ledarskribent
två dagar i rad. 


När jag går igenom en dags tidningsskörd uppstår förstås ibland en viss trötthet. Alster efter alster visar upp samma förljugna poänger, ologiska resonemang och rena barnsligheter. När jag idag dessutom noterar att det återigen är Aftonbladets Somar Al Naher som står för det mest irriterande och imbecilla inlägget, blir jag nästan beredd att hålla med de som menar att det inte är mödan värt att bemöta idiotierna.

Å andra sidan är just det min självpåtagna uppgift, vilket gör att jag nu ändå ska lyfta fram dagens Somar, med rubriken "Trollen på Twitter är ett säkerhetshot". Sannolikt har Anders Lindberg och de övriga nu semester, den enda rimliga förklaringen till att tidningens mest osympatiska ledarskribent dessa dagar helt dominerar ledarsidan. Nästan varje mening innehåller en lögn eller tankevurpa, så också redan det första stycket:

"Ryssland, Islamiska staten och svenska högerextremister har en sak gemensamt. De är alla delaktiga i spridning av desinformation i, och om Sverige."

Som om de etablerade medierna inte på något sätt sprider desinformation om skeenden i Sverige. Vi vet mycket väl hur de slår upp undermålig forskning, på ett par minuter söndersmulad av Tino Sanandaji, för analyser vänder sig till Expo och Henrik Arnstad, och ständigt bedriver rena kampanjer mot allt som uppfattas avvika från den berömda åsiktskorridoren.




Vi får väl tacka för att likhetstecknen mellan de tre nämnda aktörerna för en gångs skull inte omfattade den vanliga idiotin om hur europeiska patrioter och IS har gemensamma värderingar. Nåväl, tydligen har vi i iallafall ett gemensamt intresse:

"Både IS, ryska staten och den svenska rasideologiska miljön har ett intresse av att olika grupper ställs mot varandra. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, trappar därför upp arbetet mot dessa hot."

"Rasideologisk" har uppenbarligen blivit något av ett modeord, sannolikt etablerat av just Expo. I själva verket är få av Aftonbladets fiender särskilt upptagna av rasläror, men begreppet är möjligen ett sätt att förnya det sedan länge utslitna "rasistisk". Vissa vänstersidor har rentav kallat Nya Tider för "rasideologisk propaganda", trots att vi aldrig resonerar kring raser och deras eventuella egenskaper. Jag betvivlar att MSB ser patriotiska twittrare som ett hot i nivå med IS, men om så är fallet är det ju samtidigt groteskt och på sitt sätt en komplimang. Vi får trots allt ett litet exempel på denna desinformation:

"Förra året spred någon en falsk inbjudan där Österåkers kommun stod som avsändare. Det handlade om en informationsträff där det påstods att en dagverksamhet för funktionsnedsatta skulle flyttas för att i stället ge plats åt 400 flyktingar. Österåkers kommun tvingades att dementerade de osanna uppgifterna på sin hemsida, Facebook och Twitter. Så långt gick det alltså."

En sådan handling kan man förstås med rätta kalla för desinformation, men den som lyfter blicken ser att liknande händelser äger rum hela tiden, där till och med hyresgäster har fått lämna sina bostäder för att Migrationsverket har bjudit över. Det finns med andra ord inga skäl för invandringskritiker att ljuga eller överdriva, då verkligheten räcker mer än väl. Samtidigt hade etablerad media inga som helst problem med att till exempel lyfta fram Sandvikens lögner om den lönsamma asylmottagningen. En vanlig måltavla inkluderas också i den korta texten:

"Det finns ingen anledning till oro, men desto större anledning att vara uppmärksam. Sverige är generellt sett starkt rustat med tanke på den generellt sett höga utbildningsnivån. Fortsatt kunskap i källkritik från ung ålder och kännedom om det demokratiska samhället är de viktigaste vapnen.
Men alla har inte det intresset. Sverigedemokraterna har gjort medierna till sina fiender."

Nej du, det är medierna som har gjort Sverigedemokraterna till sina fiender. Självklart skulle exempelvis Aftonbladet och Expressen vara mindre hatade och föraktade om de inte bedrev kampanjer mot partiet och småljög om både stort och smått. Resonemanget ovan motsäger dessutom sig självt. Om sverigedemokrater misstror medierna i särskilt hög grad är det ju i själva verket de som är mest källkritiska. Att glatt svälja allt som etablerad media presenterar och noggrant undvika all alternativ media är inte källkritik, utan självbedrägeri.


Oberoende granskande journalistik?


Som avslutning får vi:

"Sverigedemokraterna kallar oberoende granskande journalistik för 'PK-media'. På så sätt sprider partiet misstro mot journalister och suddar ut gränserna mellan nyheter och falska uppgifter. Och det här drabbar även enskilda bloggare och individer. I förlängningen är det ett hot mot vårt demokratiska samhälle när vanligt folk blir till tystade av trollen."

Självgodheten och förnekelsen sitter djupt i dessa människor. Somars beskrivning av medier och journalister är helt verklighetsfrämmande, men upplevs säkert som alldeles verklig på många redaktioner. Vi är många som ser begrepp som "PK-media" som helt relevanta, och det avser sannerligen inte "oberoende granskande journalistik". Att konstant "granska" ett enda riksdagsparti, till exempel, är ingen vidare definition av att vara "oberoende". Det är inte heller något parti som skapar misstro mot journalister, utan naturligtvis de själva. Det finns ingen tydlig gräns mellan nyheter och falska uppgifter, men det är definitivt inte så att den i så fall skulle gå mellan Aftonbladet och Avpixlat. Jag tror inte för ett ögonblick att sanningshalten är lägre i alternativa medier än i de etablerade.

Den sista meningen är kanske mest intressant, eftersom den visar upp en direkt omvänd bild av situationen. Till att börja med stör det mig att dessa människor har omvandlat uttrycket "troll" till att betyda någon som inte håller med dem i allmänhet, och patrioter i synnerhet. I resten av världen, och fortfarande bland mer kunniga svenskar, betyder uttrycket i internetsammanhang någon som skriver saker endast för att provocera fram reaktioner. Det är framför allt mycket lågt och lite väl enkelt att avfärda alla som inte delar ens åsikter med detta ord.

Hotet mot det demokratiska samhället kommer knappast från de dissidenter som inte har något annat val än att blogga och twittra för att göra sin stämma hörd, utan just från de likriktade, välavlönade och faktiskt demokrati- och yttrandefrihetsföraktande propagandisterna av Somars snitt. Vi minns alla hur Expressen gjorde uthängningar och hembesök just för att tysta vanliga människor. Internets framväxt har i själva verket gjort underverk för debatten, yttrandefriheten och åsiktskorridorens rämnande i Sverige. Betänk att så gott som varje svensk annars endast skulle ta del av publikationer som Aftonbladet, medan vi idag rentav kan besvara ministrars lögner och fånigheter på exempelvis Twitter.

Man skulle kunna kalla Somar Al Nahers inlägg rena dumheter, men om vi ska vara lite snällare kan vi nöja oss med att säga att hon kastar sten i glashus. Jag är dock övertygad om att dessa krönikörer för det mesta tror på det de skriver, där isoleringen bland likasinnade effektivt förhindrar avvikande tankar. Det är ingen slump att vänstermänniskor älskar Twitter, eftersom de där helt enkelt kan blockera alla som säger emot eller råkar ha andra åsikter. På Aftonbladets redaktion är det troligen ingen som säger någonting annat än att Avpixlat består av lögner och de själva endast bjuder på förstklassig "oberoende granskande journalistik". Ett komiskt exempel på hur journalister genom sin likriktade läsning, boende och umgänge får en skev världsbild är förstås när de inte kunde förstå valresultatet 2014, eftersom en stor andel av deras egna vänner skulle rösta på FI, men där ingen i bekantskapskretsen ens kände någon som skulle rösta på SD.


När man bara umgås med likasinnade, och endast tar del av
åsikter som bekräftar ens egna, uppstår inte många nya tankar.


Låt mig avslutningsvis i detta sammanhang, eftersom vi ändå är igång, i korthet lyfta fram ett litet alster från vänstersidan ETC, som också visar upp den oförståelse som de isolerades rundgång skapar. Rubriken "Nu ska islamhatet tvättas rosa" avslöjar direkt vad som komma skall och vi har hört det många gånger förut. Den intressanta aspekten är i min mening att även denna skribent, en Daniel Rosetti, är helt övertygad om det han påstår, vilket beror på att han har läst exakt samma sak från andra och endast tagit del av just det resonemanget. Som ni förstår är hela texten en upprepning på temat "högerextrema låtsas nu bry sig om homosexuellas rättigheter för att kunna hata muslimer". Rubriken är som alltid inspirerad av amerikansk universitetsvänster, där "pink washing" har blivit ett etablerat begrepp. Det sedvanliga resonemanget kan sammanfattas av en mening:

"Fenomenet med högerextrema, nationalister och konservativa som använder jämställdhet och hbtq-frågor som ett vapen mot ”de andra” kan ses som en extrem form av pinkwashing."

Låt mig så kort som möjligt ännu en gång upprepa var dessa personer hamnar fel genom sin ovilja att ens försöka förstå en annan sida. Vår sida menar nämligen allvar när vi säger att islamiseringen hotar ett antal friheter, och en av de grupper som kommer att drabbas hårdast av dess framryckning är just hbtq-personer. Det är därför relevant att nämna detta som en aspekt av problematiken. Det är nästan festligt att se hur en självklar analys hos dessa vänstermänniskor framställs som någonting helt absurt, vilket vi bland annat ser när den brittiske aktivisten och skribenten Milo Yiannopoulos ska kommenteras:

"Hans och Jan Sjunnessons analys går ut på att våra svenska, toleranta värderingar är hotade av invandring från länder med intolerant kultur."

Det ligger ingenting alls i denna tankegång? Låt oss avsluta med en komisk detalj, återigen om Milo Yiannopoulos, som visar hur lata och okunniga dessa vänstermänniskor är:

"Han tar av sig tröjan. På hans vita linne finns en regnbågsfärgad Kalasjnikov med texten 'We. Shoot. Back' "

Nej, det är en Uzi. Som överhuvudtaget inte liknar en Kalasjnikov.






Marine Le Pen kräver kraftfulla åtgärder





Så har jag då äntligen sammanställt det tal till nationen som Marine Le Pen höll efter terrordåden i Nice. Det publiceras här därmed några dagar sent, men dess innehåll är fortfarande högst relevant och klargör tydligt Front Nationals linje på området.

Marine Le Pen inleder med att deklarera sitt stöd för de drabbade och deras anhöriga, men i hennes fall framstår det inte som pliktskyldigt, utan åtminstone jag upplever dessa betygelser som ett uttryck för äkta engagemang. Dessutom ser hon alltid till att lyfta fram de räddningsarbetare som får ta hand om resultatet av dessa nu återkommande attacker.

Framför allt presenterar hon i detta tal en mängd konkreta och kraftfulla åtgärder, och pekar tydligt ut islamismen som den bakomliggande orsaken. Som vanligt några förklaringar:

Republikanerna (LR) är det stora högerpartiet.

Nicolas Sarkozy (LR) är före detta president och avser ställa upp i presidentvalet 2017.

Bernard Cazeneuve (Socialistpartiet) är inrikesminister.

UMPS är den nedsättande beteckningen på Socialistpartiet och Republikanerna (tidigare UMP), som anses fungera tillsammans som vår "Sjuklöver".

Operation "Sentinelle" är en militär insats som skapades efter attackerna i januari 2015 mot bland annat Charlie Hebdo.

DCRG (Direction Centrale des Renseignements Généraux) var polisens underrättelsetjänst, som 2008 slogs ihop med en annan enhet i en ny organisation.

Det som kallas för "den dubbla bestraffningen" är helt enkelt att dömda efter avtjänat straff också utvisas.

Territorialprincipen, på latin Jus soli ("jordens rätt"), är en princip för bestämmande av medborgarskap som utgår från att medborgarskap förvärvas automatiskt av ett barn när det föds i en viss stat. Motsatsen är Jus sanguinis ("blodets rätt"), som vi tillämpar i Sverige.

Kommunitarism är olika minoritetsgruppers strävan att leva för sig själva enligt egna normer och ställa särskilda krav. Marine Le Pen talar ofta om detta, och menar i klartext sannolikt muslimska grupper, men anpassar retoriken.

Molenbeek är den islamiserade stadsdelen i Bryssel som har producerat ett antal terrorister.

UOIF (Union des Organisations Islamiques de France) är en paraplyorganisation för olika muslimska föreningar som anses stå nära Muslimska brödraskapet.









tisdag 26 juli 2016

...och Expressen når nya höjder av förljugenhet


Vi har de senaste dagarna sett hur bland andra Somar Al Naher plockar fram gamla våldsdåd som tillskrivs "högerextremister", eftersom hon vill rikta blicken bort från det nu närmast dagliga mördandet som utförs av muslimer i Europa. Idag lyckas dock Expressen hitta till en ny bottennivå av relativisering och hat mot västerlandet. Samma dag som en kyrka attackeras i Frankrike och en 86-årig präst mördas av en muslim, dagar efter att 84 människor kördes ihjäl i Nice och asylsökande i Tyskland utför olika former av terrordåd, bjuder tidningen på ett alldeles fantastiskt reportage om hypotetiska "antimuslimska terrordåd":




Artikeln ska komma att visa upp ett rent obscent byte av gärningsmän och offer, och jag häpnar faktiskt över att ens Expressen idag publicerar någonting liknande. Att vi får höra att det stora problemet med muslimska terrordåd är att muslimer kan drabbas av islamofobi är vi vana vid, men dagens artikel tar det mycket längre än så. Vi får till att börja med ta del av oikofoben Magnus Falkeheds möte med en taxichaufför i just Nice:

"När vi kör upp på ringleden pekar chauffören mot ett kafé. En handfull kunder med nordafrikanskt utseende sitter och småpratar över sina kaffekoppar på terrassen.
– Ser du? De sitter där varje dag! Och här sitter jag på med rumpan i jobbet, säger chauffören, en vältränad Nicebo i 30-årsåldern. Jag är trött och slut och känner att jag inte riktigt orkar ta den ganska förutsägbara fortsättningen på diskussionen."

Ah, dessa fina människor och deras behov av att markera och ta debatten, eller åtminstone säga att de skulle vilja göra det. I sitt alster kan dock Falkehed berätta om all helt omotiverad islamofobi och vilken fruktansvärd människa taxichauffören är:

"I våras tände någon eld på en bönelokal på Korsika. Det var inte den första. Förra sommaren hade någon gjort samma sak och lagt ett blodigt vildsvinshuvud kvar på platsen. För att nämna ett par fall. Det är ett sådant Frankrike som min taxichaufför drömmer om."

Sedan förra sommaren har över 200 fransmän blivit dödade i muslimska terrordåd, så det där vildsvinshuvudet kanske inte är rätt fokus? Det är ett sådant Frankrike Magnus Falkehed drömmer om, skulle man kunna säga om man vill sjunka till hans egen nivå. Resan mot den där hypotetiska situationen vi nu tydligen ska förfäras över blir allt värre:

"Men jag orkar inte. Jag kan bara konstatera att han tillhör de där tio procenten av Frankrikes befolkning. En tiondel som säger att de skulle applådera anti-muslimska terrordåd i Frankrike. Fast det kan man ju inte veta innan de har sett de blodiga kropparna på tv, heller?"

Men, Magnus, sådana dåd sker ju inte och inte heller finns de där blodiga kropparna efter antimuslimska terrordåd i verkligheten. Hur kan det vara så viktigt för en svensk att skydda islam att verkliga offer ska glömmas för att istället ersättas av andra, helt fiktiva sådana?


Eftersom svenska medier vill få oss att glömma,
bör vi ägna den 86-årige prästen Jacques Hamel en tanke.
Idag fick han halsen avskuren.


Det finns tydligen över fyra miljoner fransmän som nu ska fördömas:

"Redan före dessa attacker ansåg 39 procent av fransmännen att de inte skulle tycka att det vore bra, men samtidigt ha förståelse för 'anti-muslimska' attentat. En gång till: De skulle ”ha förståelse” för att oskyldiga människor kan komma till skada och kanske dö för hatbrott. Tio procent skulle i likhet med min taxichaufför applådera. Vi talar om en hatreserv på 4,5 miljoner fransmän."

Eller så kan vi lämna fantasins värld och tala om den fullt existerande muslimska hatreserven som gång på gång visar sig vara beredd att också genomföra terrordåd. Vi får som vanligt även veta att de som inte förstår islams välsignelse och fredlighet helt enkelt är lågutbildade och arbetslösa:

"En djupdykning i opinionsundersökningen utförd av Ifop-institutet ger bilden av den varmaste anhängaren av hatbrott: Det är en arbetslös person i 25-34-årsåldern som bor i ett mindre samhälle i östra Frankrike (sydöstra eller nordöstra). Ju lägre utbildning hen har, desto mer applåderar den hatbrott."

Magnus Falkehed kan till och med presentera forskning om icke-existerande personer:

"Om man utgår från att dessa potentiella nya, 'vita terrorister' skulle vara samma personer som i dag redan utför våldsamma hatbrott mot muslimer så finns en del forskning kring dem."

Visst, och om man utgår från att det finns luft på månen så skulle det vara lättare att andas där. Med denna artikel har Expressen lyckats skapa ett helt nytt sätt att ursäkta muslimska terrordåd. Från att ha lyft fram Anders Breivik, som trots allt existerar, och ständiga förklaringar om att islam inte har någonting att göra med Islamiska staten eller islamisk terrorism, har man härmed alltså helt och hållet lämnat den faktiska verkligheten för att istället utforska en parallell sådan, som har fördelen att skulden återigen kan läggas på oss själva. Den svenska journalistkåren är fullständigt vidrig. Samtidigt ser vi hur den västerländska besattheten av att alltid förstå den andre och själv ta på sig hela världens skuld för oss allt närmare avgrunden.





måndag 25 juli 2016

Somar Al Nahers ständiga ursäktande av islamism och terror


Somar Al Naher med Aftonbladets ledarredaktions övriga hjärntrust,
som här modigt tar ställning för "ett nazistfritt EU". De skulle naturligtvis
aldrig ta ställning mot den ideologi som verkligen dödar människor
i dagens Europa.


Somar Al Naher kan mycket väl vara Aftonbladets ledarredaktions mest osympatiska person, med de mest förljugna alstren, i sig något av en prestation. Vi minns alla hur hon på en nationaldag ville ha en ursäkt av Sverige för att hennes familjs asylprocess tog för lång tid och att uppehållstillståndet kom först efter att de hade vägrat lämna landet och här uppehållit sig illegalt en tid.

De senaste dagarna, i en tid präglad av muslimska terrordåd, har hon ägnat åt att försöka flytta fokus till hotet från "högerextremister". I förrgår, en dryg vecka efter att runt 80 personer hade körts ihjäl av en tunisier i Nice, får hennes ledarkrönika rubriken "All anledning att vara rädda", vilket självklart inte syftar på de allt tätare muslimska dåden, utan kommer att handla om misshandeln av Showan Shattack i Malmö för två år sedan. Den dag som Somar verkligen bestämmer sig för att säga någonting om den muslimska terrorn, skulle det inte ens förvåna mig om hon istället vill ha rubriken "Ni har all anledning att vara rädda, och det ska ni vara". Vi får veta:

"Nazisterna menar allvar med sitt våldsutövande. Domen är ingen rolig läsning, den påminner om att höger­extrema utgör ett allvarligt hot för den som kommer i deras väg. De är beredda att skada, i värsta fall döda, människor på öppen gata."

Misshandeln var brutal och jag tror säkert att beskrivningen av den inte var särskilt trevlig, men det säger också en hel del att Somar måste gå tillbaka till en grov misshandel för två år sedan för att försöka göra någon sorts poäng. Det verkar helt enkelt inte som att "högerextrema" är särskilt benägna att döda människor på öppen gata. Den bild som Somar vill försöka pränta in är mycket annorlunda:

"Enligt en granskning som ­Expo har gjort av den svenska högerextremismens aktiviteter ser vi en radikalisering, där de mest våldsamma grupperna också är de som växer. En oroväckande trend är att individer agerar på egen hand men hämtar näring från den rasideologiska miljön." 

Vilka är dessa "de mest våldsamma grupperna" och varför hör vi inte om alla mord de begår? Vilka är de individer som agerar på egen hand, om det nu är en "trend"? Med tanke på att medierna i veckor och månader uppehöll sig vid Nordiska motståndsrörelsens attack i Kärrtorp, är det inte så att vi på något sätt skulle kunna missa något våldsdåd från den sidan.

Idag använder Somar Al Naher samma taktik kring homosexualitet under rubriken "Homosexualitet är inte västerländskt". Det tror vi å andra sidan inte heller, men vi har fått intrycket att graden av acceptans varierar i olika delar av världen och att det i vissa regioner är särskilt farligt och kriminaliserat. Även i detta sammanhang vill Somar flytta fokus till de där "högerextremisterna" och inleder med en vanlig taktik, då hon hittar en marockan i Frankrike, där vi förstår att det största problemet med den muslimska masskjutningen av homosexuella i Orlando som vanligt är att den skulle kunna underblåsa "islamofobi":

" 'Gayvärlden är ­verkligen övergiven. Jag är marockan, ­muslim, homo­sexuell och bor i Paris, och jag kände mig så ensam den där söndagen. Livrädd och ensam'. Så skriver författaren Abdellah Taia efter masskjutningen i Orlando där 50 människor ­dödades och 53 skadades."

Somar Al Naher gör som vanligt, och går tillbaka 13 år i tiden för att hitta "högerextremister", där hon inte ens skäms för att skriva "så sent som":

"Så sent som 2003 stormade upp emot ett 50-tal höger­extremister Pridetåget i Stockholm. Glasflaskor ven över deltagarna och åskådare som stod vid sidan om."

Låt oss betänka hur bisarrt detta egentligen är. I juni 2016 sköts alltså 49 personer ihjäl av en muslimsk gärningsman, men för Somar Al Naher är det långt mer relevant att glasflaskor kastades 2003. Det kan ju också tilläggas att mången sverigedemokrat har fått uppleva att glasflaskor har kastats av Somars fränder, utan någon som helst uppmärksamhet i medierna.


Vi bör påminna oss om det som Somar Al Naher
vill få oss att glömma.


Det ska förstås bli än mer följuget när de rena lögnerna tar vid:

"Ty sexuell läggning och könsidentitet är inte något som är knutet till nations­gränser eller religioner. Men det finns de som vill bryta ­sammanhållningen. Vi ser det i Frankrike där ­högerextrema Front ­National tydligt försöker kidnappa ­frågan. Det går inte att vara arab eller muslim och gay sam­tidigt, propagerar ­partiet."

Det har jag aldrig hört partiet propagera. Överhuvudtaget skulle jag säga att de europeiska partier som brukar stämplas som "högerextrema" inte är särskilt upptagna av sexuella avvikelser. Nederländska PVV är i stort sett liberalt och skulle rentav kunna kallas "hbtq-vänligt". Jag kan inte heller påminna mig om att Sverigedemokraterna gjort mycket väsen av sig i denna fråga. I Frankrike kunde däremot hundratusentals personer samlas för att protestera mot samkönade äktenskap, men dessa protester hade ingenting med Front National att göra, utan snarare med katolicism och en traditionell syn på familjen. Vill man vara snäll, och det vill man ju ibland, skulle man kunna kalla Somars argumentation för inte helt stringent:

" 'De bär med sig helt andra värderingar' säger liberalernas partiledare Jan Björklund varje tillfälle han får chansen att prata om invandring. Han har därmed satt en stämpel i pannan på alla som ­inte råkar vara födda i Sverige. Som om det vore så enkelt. Som om födelseorten avgör vad du är och vad du ­tycker. Konservativa i Mellanöstern låter likadant. De kallar homosexualitet för ett västerländskt påfund och ett hot mot traditioner och heder."

Nej, Jan Björklund låter inte på samma sätt som "konservativa i Mellanöstern". Jag tror inte att citatet är helt korrekt, men att säga att människor från andra regioner kan ha andra värderingar är ju inte på något sätt samma sak som att säga att homosexuella ska dödas. I hela Europa försöker etablissemangen ställa islamister och "högerextremister" på samma sida, men i verkligheten är patrioterna de enda som vill stävja islams framryckning. Och ja, vår kulturella bakgrund har en inverkan på våra värderingar precis som alla andra yttre faktorer som formar oss. De gånger som homosexuella attackeras på öppen gata i Nederländerna är gärningsmännen alltid marockaner.

Jag tror och hoppas att Somar Al Nahers kamp för att ursäkta muslimska terrordåd genom tala om en farlig "högerextremism" är alltför grov och förljugen för att kunna övertyga någon utanför identitetsvänstern. Hon kan skriva om vinande glasflaskor 2003 hur många gånger som helst, men när människor i verkligheten ser återkommande muslimska terrordåd i olika europeiska länder lär få se patrioterna som den verkliga faran.

I samma tidning, också idag, känner till och med homosexuelle Andreas Hansson ett behov av att skydda islam. Han vill visa upp en värld som förföljer personer med denna läggning, men undviker noggrant de länder där den är belagd med dödsstraff, för att istället nämna Uganda och Jamaica som "skurkstater" på området, och lyckas till och med inkludera "den polska regimen". De länder han inte vill nämna är Mauretanien, Sudan, Saudiarabien, Jemen, Irak, Iran, Afghanistan och Pakistan, som alla har en gemensam ingrediens.






söndag 24 juli 2016

Lite söndagsnonsens från Jan Guillou




Här utgår jag ofta från skriverier i etablerad media för att bemöta dessa och därigenom också föra fram en och annan egen åsikt. Det är den möjlighet som finns för vanliga svenska medborgare att göra sin röst åtminstone lite hörd i den kompakta offentliga mediedimman. Med jämna mellanrum invänder någon att man helt enkelt bör nonchalera dessa ledarskribenter, krönikörer och lögnaktiga journalister, eftersom de knappast är värda att tas på allvar. Så kan man förstås se det, och i så fall gäller det i ovanligt hög grad Jan Guillou, vars mytomani är närmast sjuklig.

Idag bjuder han åtminstone på en korrekt rubrik, vilket kan bero på att det är den enda del som sannolikt sätts av någon annan. Under "En kolumnist kan inte omvända en enda liten SD:are", vill han säga någonting om detta partis väljare och själva brödtexten svämmar i vanlig ordning över av idiotier och fantasier. Det är värt att notera ordet "liten", eftersom det anger tonen i vad som komma skall. Man kan i och för sig också uppfatta Jan Guillou själv som en mycket liten människa, vars grandiosa självbild inte på något sätt står i proportion till vad han levererar. Att Aftonbladet kallar sina krönikörer för det engelskinspirerade "kolumnister" är en fånig detalj, men så kallade Jan Helin sig också för "publisher".

Fantasierna sätter förstås igång redan från början:

"I begynnelsen var det blott spridda­ gäng av flintskalliga pojkar­ som heilade, misshandlade ­invandrare och ifrågasatte ­sanningen om Förintelsen. Att Sverigedemokraterna således bara fick 0,02 procent av rösterna efter sin första valrörelse 1988 är knappast överraskande."

Det är aldrig svårt att motbevisa Guillous lögner, eftersom de nästan alltid är fritt fabulerade, utan någon som helst förankring i själva verkligheten och är lätta att kontrollera. I detta fall räcker det att titta på bilder från SD:s tidiga möten för att se att bilden är minst sagt förvriden.




Att partiet inte fick något större genomslag 1988 förvånar inte, eftersom det bildades samma år. Sedan dess har dessutom framför allt samhällsutvecklingen gjort att det folkliga stödet har ökat från val till val. En vanlig felanalys kombineras sedan med Jan Guillous speciella och lite bisarra klassförakt:

"Men undan för undan filade de bort sin nazistiska särart, bytte ut sin antisemitism mot islamofobi, lät håret­ växa och bytte bomberjackorna mot enklare kostymer och slips."

Ännu en gång måste jag alltså påpeka att motstånd mot islam inte är någon sorts taktiskt byte av "syndabock", utan är en alldeles saklig kritik och oro inför vad som sker i hela Europa. För Guillou är det mycket viktigt att påpeka att kostymerna var "enklare", trots att han själv vanligen poserar i för små rutiga skjortor, vilket han kanske uppfattar som "macho", men de flesta andra tycker är lika löjeväckande som Guillous hela personlighet. Kanske är dessa skjortor åtminstone dyra, vilket i Guillous värld ger ett intellektuellt övertag.

Som så många andra vill han sedan fundera över vilka dessa märkliga väljare kan vara, och för en gångs skull uppger han en källa, även om hans skildring av denna som vanligt kan vara helt felaktig. Nåväl, vi har hört det förut:

"Bland de som röstar på SD finns en stark överrepresentation av män, LO-­anslutna, social­bidragstagare, pensionärer, sjukpensionärer, lågutbildade, arbetslösa och skåningar. Att så många bidragstagare stöder SD kan tolkas som ett egenintresse, de tror att invandrarna hotar deras bidrag. Varför just skåningar är så tydligt överrepresenterade i SD:s valmans­kår går hittills inte att förklara vetenskapligt, de två professorerna beskriver just den omständigheten som 'mer av en gåta'.
De som röstar på SD skiljer sig från de andra partiernas valmanskår ­genom att de har lägst politiskt ­intresse, lägst kunskap om politik, lägst utbildning och lägst förtroende för politiker och samhälleliga ­institutioner."

Tja, jag har röstat på SD i ett antal val och har vad som kan kallas för en "hög utbildning", om det nu ska vara relevant, och tycker mig vara både intresserad och någorlunda kunnig när det handlar om politik. Egentligen hade det räckt om Guillou helt enkelt skrev att SD-väljare är lägsta sortens människor, vilket ju är vad han vill säga, eftersom "alla människors lika värde" inte gäller i just detta sammanhang. Tydligen har både dessa professorer och Guillou missat en tidigare populär förklaring till det starka stödet i Skåne, förfäktad av bland annat Heléne Lööw, som går ut på att nationalsocialismen var stark där under 1930-talet och på ett magiskt sätt har gått i arv till dagens skåningar, vilket nu alltså yttrar sig genom SD-sympatier. Ibland har det också förklarats av närheten till Danmark, som vi ju sedan länge har fått lära oss är genomsyrat av rasism, något som på ett lika magiskt sätt spiller över gränsen. Att SD-väljare har särskilt lågt förtroende för politiker och samhällsinstitutioner är däremot alldeles självklart, om vi betänker hur partiet behandlas av de övriga, hur Fredrik Reinfeldt talar om invandring, och att vi har myndighetschefer som Anders Danielsson och Dan Eliasson. Nästa redogörelse är jag lite skeptisk till:

"Den i särklass viktigaste frågan för SD-röstare är att det finns för många människor ”från andra länder med andra religioner och andra levnadssätt” i Sverige. Därefter kommer flyktingmottagningen. Och därefter rädslan för att det blir ”mindre av gränser mellan folk och länder”, och på fjärde plats en önskan­ om att minska biståndet till ­utvecklingsländerna."

Det var en mycket märklig indelning av frågor. De allra flesta människor lär se de första tre meningarna, om än tendentiösa, som olika formuleringar kring samma sak. Dessutom vill partiet se hjälp i närområdet, vilket rimligen innebär ett visst bistånd, det som dagens regering skär i för att överflytta resurser till asylinvandringen. Vi får sedan en referens till de kommentarer om svenska värderingar och så vidare som gjordes av vissa partiledare och som chockerade fina vänster- och mediemänniskor:

"Men efter allt flaggviftande under Almedalsveckan framstår de nationalistiska övertonerna inte längre som unika för Sverigedemokraterna­. Moderater och kristdemokrater är likadana.
Svart på vitt är det xenofobin, alltså utlänningsrädslan, inte nödvändigtvis rasismen, som ligger­ SD-sympatisörerna varmast om hjärtat. Och detta i kombination med en stark misstro mot samhällets mer välbärgade och välutbildade elit."

Att Stefan Löfven säger "Sverige" ett antal gånger och att Ebba Busch Thor står framför en svensk flagga betyder ingenting. Så länge man inte kräver ett totalstopp för asylinvandringen, möjligen följt av en viss repatriering, värnar man inte om landet och alla uttalanden som ska ange någon sorts nationalism förblir ytlig populism.

Jan Guillou ska komma att använda ordet "elit" ytterligare någon gång och dit räknar han sig tveklöst själv. Vi andra använder snarare ordet "etablissemang", vilket inte är samma sak, då "elit" leder tankarna till överlägsna egenskaper, något som vårt etablissemang knappast besitter. Jag ser inte heller journalister, för att inte tala om krönikörer, som någon "välutbildad" elit.



En välutbildad elit?


Så kommer då vad som kanske ska vara huvudpoängen, utöver SD-väljarnas allmänna underlägsenhet och enkla kläder:

"Det går alltså inte att tala SD-are till rätta, det går inte att 'debattera' med människor som utgår från att alla fakta som kommer från medier och samhällets vetenskapliga elit automatiskt är fel. Som kolumnist kan man inte omvända en enda ­vilseförd stackars SD-are."

Det går alldeles utmärkt att debattera med SD-are, men det är svårare med arroganta mytomaner av Guillous typ. Debattinlägg är inte nödvändigtvis "fakta", utan snarare åsikter. Att nämna medier i samma andetag som en "vetenskaplig elit" är så groteskt att man häpnar. Det finns inte heller särskilt mycket vetenskap som visar att omfattande invandring från tredje världen är rätt väg att gå för ett europeiskt land. Den främsta anledningen, Jan Guillou, till att ni "kolumnister" inte kan omvända någon invandringskritiker är att ni håller en så låg nivå, är så insnöade i er egen miljö bland likasinnade och ljuger så ohämmat. Guillou tycker att perspektivet med ökande nationalism är dystert, men han kan presentera en inte alldeles originell "lösning":

"Bara en sak, och på lång sikt, kan komma till rätta med en politik som så starkt knyts till xenofobi. Det är integrationen av alla nyanlända."

Javisst, det är ju bara det vi ska lösa, så är en årlig skörd av 163 000 asylsökande inget problem. Vi får i vanlig ordning inte riktigt veta hur det ska gå till, men Guillou kan triumferande deklarera:

"Och ­invandrarna är här för alltid, det är en självklarhet som kommer att bli ­tydligare för var generation. Vi blir allt fler svenskar med svår­stavade ­efternamn. Och eftersom detta är den ­viktigaste politiska frågan­ i Sverige alldeles oavsett sympatier­ för det ­xenofobiska SD så kommer det att fixa sig."

Denna attityd är mycket vanlig inom etablissemanget och ökar knappast förtroendet för detsamma. Alla dessa utrop kan sammanfattas med "Haha, vi har förstört ert land och det är inget ni kan göra åt det". En annan variant är Fredrik Reinfeldts "Jaha, ni vill ha sverigedemokratisk politik, men då ska ni fanimej få miljöpartistisk". Är det konstigt att stora lager av befolkningen hatar och föraktar er? Att asylinvandringen är den viktigaste frågan i Sverige är snarare ett mycket tydligt bevis för att det inte "kommer att fixa sig", eftersom de mångkulturella problemen tilltar, liksom motståndet mot massinvandringen. I ett normalt land, med minimal asylinvandring, skulle den vara en helt perifer fråga och inte styra och förstöra alla andra politikområden.

Det finns de som menar att Jan Guillou medvetet provocerar, och att SD:are går i fällan gång på gång, men själv är jag övertygad om att han för varje krönika känner hur han har tryckt till de intellektuellt underlägsna. Det är bara synd för honom att han är helt oförmögen att övertyga särskilt många fler än sig själv, vilket snarare beror på skribentens tillkortakommanden än publikens.






lördag 23 juli 2016

Kommunisten som fortfarande tänker




Frank Baude var 1970-1998 partiledare för KPML(r), Kommunistpartiet marxist-leninisterna (revolutionärerna), och är fortfarande vad vi kan kalla för en gammelkommunist. På sin 80-årsdag intervjuades han av tidningen Proletären, och även om artikeln till stor del består av det typiska testuggandet, inte minst från intervjuaren, är den bitvis lite rolig. 2014 lämnade han partiet, som nu kort och gott hette Kommunistiska partiet, tydligen därför att han tyckte att det hade blivit "medelklassigt" och övergett klasskampen för postmodernism och identitetspolitik:

"Postmodernismens kärna är att man överger klassbegreppet och söker sig till identitetspolitik. För ett valparti är det inget märkligt att man vänder sig till feminismen, antirasismen, ekologin. Det finns olika grupper här som har en identitet och det är det centrala för dem. Men alla de här grupperna kan aldrig bilda mer än ett löst nätverk."

Det är ju på sätt och vis en alldeles riktig iakttagelse. Det som jag kallar för "nyvänstern" är helt upptagen av just identitetspolitik, där så kallad "antirasism" verkar vara det viktigaste, tätt följt av ett fokus på sexuella minoriteter, en inriktning som naturligtvis intresserar en sann kommunist av Baudes snitt föga. Han tycker rentav att det finns för mycket politisk korrekthet:

"Tyvärr så stämmer det. Att vara politiskt korrekt i den meningen att inte våga bryta vissa tabun utan hellre släta över och inte prata så mycket om det. Jag tycker fortfarande att det är vissa frågor som man borde kunna ta upp på ett helt annat sätt."

Man kan föreställa sig vad han grymtar när han ser dagens Rossana Dinamarca, Kawa Zolfagary och alla de andra. Vurmandet för "förorten" och mångkulturen har han inte heller mycket till övers för:

"Ett exempel är när det diskuteras att vinna fler invandrare från till exempel Mellanöstern och Nordafrika till partiet och att vi ska nå dessa just i egenskap av invandrare ute i förorterna. Det tror jag inte att vi kan. De invandrare vi kan nå och som vi ska arbeta för att nå är ute på arbetsplatserna, där vi möts som klasskamrater. Men att komma där och tävla med imamen om vem som kan vinna deras öra tror jag inte ett skvatt på. De är så fjärran ifrån ett sådant tänkande som vi har, det vill säga klass, att det är omöjligt att nå dem, de fattar inte vad vi pratar om. I ett samhälle där de är isolerade och lever i ett utanförskap så har de ändå en gemenskap som ligger i klantänkandet. Och det är jävligt reaktionärt."

Även här bjuder han på en viss klarsyn som verkar saknas helt inom dagens vänster. Det är egentligen fullständigt absurt att de på något obegripligt sätt vill närma sig islam, som ju inte ligger helt i linje med kommunismen. Det är också väl känt att denna vänster inte förmår beröra hedersproblematik, eftersom de ser "invandrarna" som sina barn och per definition en utsatt grupp, varför det är lättare att diskutera kvotering till styrelser än att kvinnor mördas. Frank Baude sågar både Vänsterpartiet och Miljöpartiet på detta område:

"Vänsterpartiet gick på pumpen i detta i Husby i Stockholm. Där var tjejer som hade flytt hit och som upplevde friheten när de kom till Sverige, de kastade slöjan, kunde ta på sig vilka kläder de ville. Då blev de betraktade som horor utav reaktionära gubbar och killar. Vänsterpartiet där uppe hesiterade att ta ställning i den här striden mellan de här. Inte ens från Vänsterpartiet fick tjejerna fullt medhåll.
Samma gäller Miljöpartiet som släpper in rent reaktionära typer som den där pajsaren som vägrar ta tjejer i näven. Han har varit med i Miljöpartiet länge och blev föreslagen att sitta i partistyrelsen. Man måste se upp med sånt där."


Baude blev förvisso partiledare under det röda 1970-talet,
men idag är det svårt att se att han flyter med strömmen
i något avseende.

Det blir sedan dags för det som kanske är mest uppseendeväckande i dagens klimat:

"Uppenbart har det varit en allt för öppen attityd att ta emot flyktingar och invandrare. De har placerats i vissa stadsdelar och efter en tid kommer de att dominera i de här stadsdelarna och stadsdelarna töms på sina tidigare invånare som inte vill bo kvar där. Skola och allting brottas med enorma problem."

Efter några kommentarer om vapensmuggling och knarkhandel, fortsätter Baude:

"Det är som om man inte vågar tala om att det är invandrare. Alla vet att det är det. I den meningen har den stora invandringen varit misslyckad i Sverige. Den har skapat en jäkla massa problem. Integrationen har misslyckats."

Baude intervjuas av nuvarande partiledaren Robert Mathiasson, som är yngre och lite mer marinerad i dagens inställningar, vilket blir festligt när denne förkunnar att han tycker det "är självklart att kalla sig feminist":

"Om du har den uppfattningen så är du ju inte ensam, du delar den med Fredrik Reinfeldt och Gudrun Schyman. De kallar sig också feminister med samma motivering. Men det har ingen bärighet i den kommunistiska traditionen att kalla sig feminist. För feminismen, som den har utvecklats sedan 1980-talet, är synonym med medelklasskvinnornas strävan efter bekräftelse i arbetslivet och i allt."

Aj då. Det kan tilläggas att KPML(r) under Baudes tid också gjorde sig känt för sitt motstånd mot homosexualitet, en hållning som jag antar bygger på ungefär samma tankegång som i det forna Sovjetunionen, det vill säga att det är perversioner i det kapitalistiska samhället som helt enkelt inte uppstår i ett socialistiskt land.


Dagens mer hipsterinfluerade kommunister.
Robert Mathiasson till vänster.


En sedvanligt lång och teoretisk fråga från Mathiasson besvaras av Baude:

"Det du pratar om är det jag inledde med identitetspolitiken – feminismen, den mångkulturella antirasismen, HBTQ-gängen och andra. Man måste givetvis vara smidig och inte nödvändigtvis gå på stenhårt i polemiken när någon företräder felaktiga uppfattningar. Men jag tror att man ska passa sig för att låta dem florera inom partiet och göra sig breda. Jag är mot att partiet deltar i Pridefestivalerna. Människors sexualitet är en privatsak, men sexualiseringen i det här samhället blir så in i helvete grov, inte minst i Pridetågen."

Visst är det så, och det är mycket bisarrt att alla delar av det svenska samhället, rentav polis och militär, förväntas delta i dessa. Tydligen får SD inte vara med, men jag förstår inte varför partiet ens skulle vilja delta. Att som ej direkt berörd eller intresserad frånvara är inte samma sak som att vilja kasta homosexuella från höga byggnader. Den gamle kommunisten fortsätter oförtrutet:

"Just detta med att vilja vara politiskt korrekt. Att inte ta ställning i till exempel frågan om gangsterismen för att man är rädd att stöta sig med antirasisterna, man vågar inte kritisera Pride för att man är rädd att stämplas som homofob. Man är beredd att sätta en vänsterstämpel på allting och säga att det här ska vänstern vara för."

Baude är också emot det romska tiggeriet:

"Jag får säga att jag själv reagerar när jag ser en kille i 30-årsåldern som ligger på knä och ber om att få några kronor. Han är i fullt arbetsför ålder, men likt förbannat ligger de och förnedrar sig på detta sätt. Jag har aldrig gett fem öre åt några tiggare och jag tycker att man är ute och cyklar när man beskriver dem som fattiga klassbröder som Proletären gjorde. Det är de inte."

Faktum är att Baude inser så många sanningar som förtigs i debatten att jag skulle kunna dubblera textmängden i detta inlägg, men intervjun finns ju i sin helhet via länken ovan. Han stöder förstås Brexit:

"Det är faktiskt arbetarklassen som utifrån sin ståndpunkt har tagit ställning mot EU. Journalisterna är helt förvånade därför att deras enda kontakt är folket i London, men det är inte arbetarklassen man har nått och pratat med utan det är överklassen och etablissemanget."

Han kallar inte SD för "fascister", utan är något mer analytisk:

"Grovt tillhugget handlar det om de politiska partierna, de är politiskt korrekta och det speglar av sig i deras press. Det är vissa saker som man inte får attackera. Hela det här etablissemanget blir något diffust som flyter samman. Här lyckas SD göra gemensam sak med de väljare som känner sig utanför etablissemangets tankar. Därför att SD också har blivit satta vid sidan i ett visst utanförskap, de har inte varit likadana som de andra partierna, de har vågat säga till exempel att det inte är korrekt att ta hit så många flyktingar och att de inte vill ha tiggare på gatorna."

Vi får ytterligare en liten kommentar om invandringspolitiken:

"Det generösa mottagande som Sverige har haft i många år har skapat illusioner runt om i världen, i Afghanistan, Somalia och Eritrea: Åk till Sverige, där kan man gå på socialen och ha det jävligt bra. Det blir dessutom bra reklam för flyktingsmugglare."

Nåväl, nu kan man undra varför jag lyfter fram en tidigare ledare för ett obskyrt kommunistparti. Någon utifrån med lite kognitiva svårigheter skulle kanske tänka att det är ett exempel på när extremerna möts, och jag alltså skulle befinna mig på den yttersta högerkanten, men så är det naturligtvis inte.

Jag menar att det finns ett antal intressanta aspekter av denna intervju. Den första är hur tydligt det blir hur vänstern har omvandlats enligt de amerikanska universitetsfixeringarna. Jag har också länge tyckt att det är märkligt att det verkar vara omöjligt för något vänsterparti att motsätta sig asylinvandringen, eftersom deras samhällsbygge faktiskt inte kan fungera med ett sådant inflöde, vilket däremot den liberala visionen kan. Att en person som Frank Baude i mycket ser samma fenomen som vi, visar också att det kanske trots allt ligger någonting i våra reflektioner kring politisk korrekthet, invandringspolitik och dagens feminism. Att han utan omsvep står för uppfattningar som ligger helt fel inom dagens vänsterrörelse gör att han är värd en viss respekt.

Jag hittade till denna intervju genom en krönika av alltid utmärkte Johan Hakelius, där han kortfattat beskriver en del av de fenomen som jag brukar beröra här. Den är läsvärd.





Gilles Lebreton (FN) om åtgärder mot terrorismen




Europaparlamentarikern Gilles Lebreton (FN) förekommer här med jämna mellanrum, vilket bland annat beror på att han är mer aktiv med att lägga upp egna videohälsningar än de flesta andra. Efter den senaste muslimska terrorattacken i Nice, som har föregåtts av ett antal andra muslimska terrordåd i Paris och på andra platser i landet, är bekämpningen av denna terror en mycket viktig fråga för Front National. I klippet nedan från idag påminner Gilles Lebreton oss om partiets politik på området.

RBM - Rassemblement Bleu Marine ("Marin/e/blå samling") är en koalition av FN och andra patriotiska partier, skapad 2012.

Republikanerna är högerpartiet UMP:s nya namn.

Territorialprincipen, på latin Jus soli ("jordens rätt"), är en princip för bestämmande av medborgarskap som utgår från att medborgarskap förvärvas automatiskt av ett barn när det föds i en viss stat. Motsatsen är Jus sanguinis ("blodets rätt"), som vi tillämpar i Sverige.








Jag funderar på att lägga upp även Marine Le Pens tal efter attackerna i Nice, som jag hoppas kan intressera någon, även om det nu har gått några dagar sedan dess. Det är dock 17 minuter långt och kommer att ta en viss tid att bearbeta. 





Återigen ligger skulden hos alla svenska män


Johan Hedman


Vi har hört samma sak otaliga gånger i samband med sexuella övergrepp på exempelvis konserter och i badhus och jag har därför redan utvecklat de tankar jag har kring denna problematik, men dagens inlägg i GP är så fint, förljuget och politiskt korrekt att jag inte kan låta bli att kommentera även detta. Inlägget handlar om årets traditionella övergrepp under fotbollsturneringen Gothia Cup och rubriken är givetvis "Övergreppen är sexism - skyll inte på andra kulturer". Mannen med den fina värdegrunden heter Johan Hedman och berättar inledningsvis om vad som ska ha hänt:

"Efter invigningen i måndags blev tre 16-åriga tjejer omringade av ett stort antal killar från ett av lagen i turneringen, där vissa av dem ska ha tafsat på tjejerna. Än värre var att även en av lagets ledare, som i stället för att hindra sina spelare ska ha antastat en av tjejerna genom att stoppa in sin tunga i hennes mun."

Laget ifråga kommer inte från Norge, utan, håll i er, Nordafrika. Med tanke på vad som komma skall, är följande passage lite intressant:

"Att i ung ålder få träffa människor från vitt skilda kulturer; med andra traditioner, uttryckssätt och värderingar, måste vara ovärderligt." 

Jaha, det finns alltså andra traditioner, "uttryckssätt" och värderingar? Johan Hedman kommer snart att motsäga sig själv:

"Att killarna som ska ha antastat de tre 16-åriga tjejerna kommer från en annan kultur är för mig irrelevant. Män som ser kvinnor som en ägodel, något man har rätt att roffa åt sig bäst man vill, finns det gott om i Sverige, så att det ska finnas i andra länder förvånar mig föga." 

Den här hållningen är mycket typisk. När en person som Hedman ska hylla mångkulturen går det bra att beskriva alla möjliga skillnader mellan kulturer, men när den ställer till problem finns det plötsligt inga sådana skillnader alls. I verkligheten är det nog få personer som förvånades av att de annorlunda uttryckssätten i detta fall presenterades av ett lag från ett arabiskt-muslimskt land. Så kommer det då, det obligatoriska slaget mot alla svenska män:

"Jag tror att problemet i det här fallet med de tre tjejerna på Gothia Cup först och främst handlar om gammal klassisk grabbighet. Som nästan alltid när grabbar ska vistas tillsammans."

Nej, det gör det inte. När "grabbar vistas tillsammans" leder det inte "nästan alltid" till sexuella övergrepp. Jag har aldrig vistats i ett manligt sammanhang där man ledigt diskuterade att attackera 15-åriga flickor för att sedan genomföra detta tillsammans. Det är inte "klassisk grabbighet", utan snarare en mycket främmande sådan. Av någon anledning går det dessutom bra att generalisera kring män, utan att det ens kallas för sexism.


Den 36-årige lagledaren


När Johan Hedman ska utveckla det här med grabbighet dyker plötsligt kultur upp som en faktor iallafall:

"Det är bara på skämt säger man, och jag tvivlar inte på att det är så det är menat, men ord är inte bara ord, ord betyder saker och formar vår kultur."

Det finns alltså som vanligt en manlig norm, och rentav kultur, men absolut inga nationella eller regionala normer. Skulle inte "ord och saker" kunna forma kulturen även i Nordafrika? Den västerländska masochismen blommar hos Hedman ut för fullt:

"Ansvaret bär vi alla – föräldrar, lärare, ledare, mediepersonligheter, medborgare. Det är vi som skapar våra värderingar, det är vi som fostrar våra ungdomar."

Det är fantastiskt att "vi", och inte minst medborgare, har ansvar när just icke-medborgare begår övergrepp. Denna inställning skiljer sig radikalt från de kulturer som nu importeras och det är inte svårt att föreställa sig vem som förlorar när ena sidan tar på sig hela världens skuld och den andra inte ens den egna. Ty låt oss lyssna på vad företrädare för laget säger i en artikel i GP:

"Personen berättar vidare att klubben har fått ta emot rasistiska kommentarer som blandar ihop islam med 36-åringens beteende, vilket de är upprörda över. 
- Den här mannen representerar inte ett muslimskt land, det finns perversa personer i varje del av världen, säger företrädaren för klubben." 

Observera skillnaden, där Johan Hedman glatt tar på sig skulden å alla svenska mäns vägnar, men där det nordafrikanska laget inte ser någon som helst anledning till att skärskåda den egna kulturen och är mer upprörda över att religionen kränks än av övergreppen i sig. Jag har varit i Nordafrika och jag kan lova Johan Hedman att kulturen där i många avseenden är annorlunda än här. På uteställen i Marocko finns även kvinnor, men de är alla prostituerade, eftersom en vanlig flicka knappast får lov att gå till sådana platser. Då är det kanske inte en bra idé att anordna discon med tonårsflickor, tonårspojkar och vuxna män. Vill man slippa sexuella övergrepp framöver, får man antingen stryka vissa länder eller hålla alla aktiviteter strikt könsseparerade, och jag gissar att det sistnämnda alternativet förr eller senare kommer att implementeras.

Att Johan Hedman är fullständigt ute och cyklar märks även när han plötsligt blandar in invandringspolitik och Donald Trump mitt i texten:

"Lösningen är inte att bygga Trump-murar eller stänga gränser i någon nationalistisk tanke att så länge problemen inte syns här i vårt lilla hörn i norr så är det lugnt, likt en gigantisk matta att sopa problemen under. Ge oss era trötta, era fattiga, era värsta. Så tänder vi lyktan över dem."

Liknande tankar uttrycks med jämna mellanrum, även om det sällan är så naket formulerat som ovan. Sverige har inte ett ansvar för hela världen, ska inte ta emot de värsta och dessa värsta kommer inte nödvändigtvis att förändras när de korsar gränsen och den där lyktan tänds över dem. Att värna sitt land kan inte på något sätt jämföras med att sopa problem under en matta, vilket ju snarare är just vad Hedman själv gör.

Jag tror inte att denna problematik har genetiska orsaker, men definitivt kulturella. En annan intressant aspekt av just Gothia Cup är för övrigt att problem också har uppstått när man ska förlägga besökarna i vissa av Göteborgs stadsdelar, eftersom dessa nu helt enkelt är för farliga. Kanske bör svenska män nu fundera över hur deras grabbighet skapar gängkriminalitet och skottlossningar?




fredag 22 juli 2016

Det svenska användandet av Utöya


Svenska mediers favoritterrorist och några av de mer aktuella.
Längst ned Mohamed Lahouaiej-Bouhlel i lastbilen på väg till
Promenade des Anglais i Nice.


Idag är det på dagen fem år sedan Anders Behring Breivik lät en bomb detonera i de norska regeringskvarteren och därefter sköt ihjäl 69 personer på Utöya. Att denna årsdag uppmärksammas i Norge är inte märkligt, men i Sverige används attentaten på ett annat sätt. Här dyker de ofta upp närhelst ett muslimskt terrordåd sker, och Breivik görs då till "en kristen terrorist" i syfte att säga att alla religioner har sina terrorister och att ingen religion därmed verkar mer våldsbenägen än någon annan. Det är också värt att notera att man noggrant beskriver Breivik som "högerextremist", medan det oftast sitter långt inne att koppla en enda våldshandling till islam.

Idag svämmar de svenska medierna över av inlägg som tar avstamp i dåden i Norge, och vi kan misstänka att det har kliat i fingrarna hos dessa skribenter en längre tid. Personligen tycker jag att det är närmast obscent att ännu en gång fokusera på Utöya, en vecka efter attentatet i Nice.

De alster som idag produceras är dessutom fåniga, spretiga och syftar alla till att slå in egna politiska poänger, oavsett hur långsökta de må vara. I Aftonbladet vill Linnea Swedenmark säga någonting om öppenhet, en ansats som direkt kapsejsar eftersom hon blandar ihop olika saker:

"Mer öppenhet och kärlek var budskapet som de överlevande ungdomarna och dåvarande statsministern Jens Stoltenberg hade efter attentatet. Ett budskap som då hyllades av omvärlden. Fem år senare har något hänt. Samhället har blivit mer slutet, politiken kräver ofta hårdare tag och motsättningarna har ökat. Den som pratar om öppenhet nu målas ut som blåögd, naiv och verklighetsfrånvänd. Personer som pratar om alla människors lika värde anklagas för att inte ta extremism på allvar eller ignorera problemen."

Stoltenberg talade om öppenhet i ordets lite mer faktiska betydelse, alltså ungefär att samhället ska förbli öppet och inte präglas av repression, att man ska sträva efter mer demokrati, inte mindre, och så vidare. I svensk offentlig debatt, från politiker och mediemänniskor, betyder "öppenhet" numera helt enkelt omfattande invandring. I Sverige är det fullt tänkbart att ett liknande attentat verkligen skulle användas för att triumferande kräva än intensivare invandring, men det var knappast vad Stoltenberg talade om.

Den sista meningen i Swedenbergs stycke ovan är fantastisk i all sin tramsighet, även om vi förstås är tämligen luttrade. Den som använder uttrycket "alla människors lika värde" förlorar direkt all seriositet då det sannolikt är den allra tommaste floskeln i den politiska jargongen. Även dessa ord handlar här i stort sett alltid om invandring, där den som vill se någon form av begränsning inte anses respektera "alla människors lika värde". Vi anklagar inte de som använder detta uttryck för någonting som har med extremism eller problem att göra, utan hoppar vant över det som den floskel det är.


Linnea Swedenmark tänker på sin
oklanderliga värdegrund.


Sedan blir det som vanligt något förljuget när den socialdemokratiska självbilden ska manifesteras:

"Unga socialdemokrater som brann för jämlikhet, feminism och socialdemokrati var fienden i hans skeva världsbild. Arbetarrörelsen har alltid varit extremismens och fascismens värsta motståndare."

Nja, på många sätt är kanske just socialdemokratin den rörelse som har legat närmast den verkliga fascismen bland de större partierna, med sin starka stat, korporativistiska tendenser och det tidigare värnandet av folkstammen, vilket i och för sig inte behöver vara förkastligt. När det gäller motstånd mot extremism kan man verkligen ifrågasätta hur stort motståndet är och har varit inom socialdemokratin. De har i decennier förlitat sig på stöd från kommunister, även om de inte har tagit in dem i regeringen, haft goda relationer med kommunistiska diktaturer och är idag glada understödjare av islams framryckning. Deras "kristna" gren "Tro och solidaritet" kan idag betecknas som en stödorganisation för landets islamister. Linnea Swedenmark fortsätter oförtrutet med de sedan länge tröttsamma standardfraserna:

"Om det fanns ett uttalat mål att minska främlingsfientligheten efter Utøya så har det misslyckats. Anders Behring Breiviks världsbild påhejas och högerextremismens mörka tankar får starkare fäste runt om i Europa."

"Mörka tankar" och "minska främlingsfientligheten" alltså. Utvecklas aldrig dessa människor? Varför ingenting om "kalla vindar"? Eftersom Linnea naturligtvis är oförmögen att förstå vad som sker, ska jag i korthet förklara. Problemet med Breivik är inte hans världsbild, utan just det groteska dådet. Ytterst få patrioter tycker att det är försvarbart eller vällovligt att mörda tonåringar. Det som kallas för "främlingsfientlighet", alltså skepsis inför massinvandring till Europa, skapas inte av det som kallas "högerextremism", utan av själva verkligheten och utvecklingen. Den vilsenhet och oförståelse som Linnea Swedenmark, och många fler, ger uttryck för framgår kanske bäst av de avslutande raderna:

"För i den öppenhet som förespråkades efter Utøya ingår en evig kamp mot främlingsfientlighet och fascism. Fem år senare behöver vi hitta tillbaka till andan efter Utøya. Solidaritet och öppenhet är varken mesigt eller blåögt. Det är så extremism motarbetas bäst."

Återigen missbrukas ordet "öppenhet" på det svenska sättet. "Kamp mot främlingsfientlighet", som också det är kod för omfattande invandring, gynnar inte på något sätt det som "öppenhet" normalt betyder. Herregud, vi kan ju knappt längre ha badhus eller konserter. Hur svårt eller obehagligt det än känns för Linnea, är det just hennes älskade massinvandring som skapar slutenhet och islamisk extremism. Tyvärr verkar dessa till synes enkla samband vara alltför komplicerade för många människor.



Den i det tidigare inlägget omnämnda Lisa Bjurwald dyker idag upp på Aftonbladets ökända kultursida, för en sorts personlig reflektion kring dådet. Eftersom hon tydligen nyligen har varit på Utöya utgörs alstret huvudsakligen av meningslösa observationer av väder och vägar, men ett par passager kanske ska bemötas. Bland annat trampar hon ogenerat in på Jan Guillous specialområde:

"Den bleke norrmannen är dock outtalat närvarande när frågan om vita kontra muslimska terrorister kommer upp. Varför behandlas de så olika av medierna?"

Vi vet ganska exakt vad figurer som Bjurwald och Guillou har att säga om detta, men det som jag själv först kommer att tänka på är hur enormt mycket mer som har skrivits om Breivik än om någon muslimsk terrorist i svensk media. Det finns, och det är något av min huvudpoäng i detta inlägg, också ett antal reella skäl att se den muslimska terrorismen i ett särskilt ljus. Det första handlar naturligtvis om frekvensen. Efter Breivik har vi bland annat haft muslimska attentat i Bryssel vid ett par tillfällen och i Frankrike ett antal gånger. Före Breivik såg vi bomber på tåg i Madrid och muslimska självmordsbombare i Londons tunnelbana. Hur ofta påminns vi om vår egen självmordsbombare i Stockholm?

En annan aspekt som särskiljer muslimska dåd från Breivik är att de kan räkna med stöd från hela organisationer, nätverk och en stor del av sin egen grupp, medan Breivik inte stöddes eller fick hjälp av någon.

Det viktigaste skälet till att särskilt betrakta de muslimska dåden är att vi kan förvänta oss många fler sådana framöver, och här kommer invandringen in i bilden. En norrman eller svensk som bestämmer sig för att begå ett våldsdåd är svår att förhindra och är så att säga vårt eget ansvar. Däremot har vi ingen anledning att importera en våldsförhärligande ideologi och underblåsa en demografisk utveckling som vi vet kommer att göra en kontinuerlig terror permanent. Det är ytterligare en av de aspekter som gör dagens invandring vansinnig.


Ögonblicket då Lisa Bjurwald får Aftonbladet Kulturs
"Hummerkniven" för sin kamp mot högerextremism. 


Här och var i texten dyker små irrelevanta kommentarer upp som i all tydlighet visar Lisa Bjurwalds egen hållning:

"Tillbaka vid stora huset hörs debatten mellan ungdomsförbundens företrädare ända ut på gårdsplanen. Alla partier finns representerade, inklusive Fremskrittspartiets ungdomsförbund där Anders Behring Breivik var medlem."

Ja, han var medlem där några år före dåden, men partiets program stöder inte mord på ungdomar och gav honom varken ideologiskt eller logistiskt stöd före eller efter Utöya. Att Frp också var representerat är intressant eftersom det antagligen är självklart i Norge, men förvånar svenskar av Lisa Bjurwalds snitt. Här utesluts SD rutinmässigt från alla möjliga sammanhang, vilket ses som självklart och brukar motiveras med någon fras som innehåller just "värdegrund" eller "alla människors lika värde". I Norge ingår Frp i regeringen, medan svensk politik har kommit att huvudsakligen handla om hur man kan kringgå SD:s väljare.




Som pricken över i, för alla oss som har lite svårt för det socialdemokratiska partiet och dess företrädare och kultur, dyker förstås före detta SSU-ordförande, och idag därför Europaparlamentariker och blivande minister, Jytte Guteland upp i Metro med ett inlägg som på något sätt ska främja hennes karriär. Det behöver inte läsas överhuvudtaget och självklart dyker "alla människors lika värde" upp mer än en gång.

Avslutningsvis kan vi notera att vi konstant matas med historien om Breivik, medan vi inte lär se något större högtidlighållande av någon årsdag av Madrid, London, Charlie Hebdo, Bataclan, Bryssels flygplats, Nice, Würzburg eller ens Stockholm. Det skulle antagligen strida mot både värdegrunder och alla människors lika värde. Det som skedde på Utöya var en tragedi, men att använda den för att försöka balansera och relativisera muslimska dåd är motbjudande och idiotiskt.