torsdag 16 augusti 2018

LO bjuder på omtänksam film om SD




De flesta partier och medier oroas som bekant av SD, men få har gjort det längre och djupare än LO. Som en sorts annex till Socialdemokraterna, blir det smärtsamt att allt fler medlemmar röstar på någonting annat. För närvarande uppger var fjärde LO-medlem att de avser rösta på SD.

Ett av LO:s vapen mot detta kätteri är pedagogiska små filmer som ska få medlemmarna att åter falla in i ledet. Det finns nu en uppsjö av dem, som arbetar från olika vinklar, och i dag har man just publicerat en film som arbetar utifrån omtanke om de som riskerar att rösta fel.

Vi får först träffa en av dessa vilsna människor, som analyserar varifrån det dumma partivalet kom, men som också kan berätta om hur han hittade tillbaka med hjälp av en utlandsfödd kollegas omtänksamhet.






Detta klipp är uppbyggt precis som vi kunde vänta oss och påminner faktiskt lite om principen i DN:s ökända falsarium "En pratglad brandman från Boden". Någon har tänkt fel, men kan ledas rätt när en mer begåvad människa tar sig tid och förklarar.

Den i dag befriade Kim suckar av skam: "Så var jag för ett par år sedan", och vi förstår att det var okunskap som fick honom att hamna i det där partiet. När han tittar ut mot asfalten kommer också rörande minnesbilder av hur hans föräldrar reagerade inför en kosovoalbansk familjs inflyttning. Det var denna diskussion, givetvis förd vid köksbordet, som sedan följde med i vuxen ålder och blev ett hinder mot att rösta rätt. I dag ser Kim inte längre upp till Jimmie Åkesson, utan till en kollega som underbart nog är just kosovoalban.

Han heter Besim och förklarar för oss storögda tittare att en röst på SD inte bara behöver vara ett utslag av rasism, utan också kan bero på missnöje. Han är en klok och eftertänksam man, som såg att hans vilsne kollega i själva verket behövde hjälp och någon som lyssnade på honom. I filmen visar dock Kim tecken på självinsikt:

"Jag har ju faktiskt ingen aning om vad jag pratar om eller jag har ingen koll på vad jag säger."

Kim inser sedan att politiken också handlar om vård, skola och omsorg. Förebilden Besim fortsätter med att berätta att SD:s politik inte kommer att gynna någon i samhället, vilket ju inte låter något vidare. När de båda sedan kramas blir det särskilt fint, och vi saknar bara när de tillsammans går till vallokalen med varsin valsedel från Socialdemokraterna.

Jag undrar här om LO visar sina filmklipp för någon fokusgrupp med medlemmar, som man gör när man exempelvis ska sjösätta en ny komediserie. Hur reagerar en fullt vuxen människa på detta tilltal och budskap? Finns det någon som utbrister att de var nära att rösta på SD, men efter att ha sett hur Kim blev hjälpt nu också vill ha hjälp att hamna rätt? Sannolikt har någon annan skrivit manus, men annars är det nästan lite ledsamt att Kim tror att det är SD:s politik som kan göra Sverige till ett låglöneland. Han borde fundera på varför liberaler vill se en omfattande asylinvandring, och varför vi i debatten redan har hört en mängd förslag om "instegsjobb", "enklare jobb" och "flexiblare arbetsmarknad".






Rossana Dinamarca är arg


Här tillsammans med partikamrat Riazat.


Bilbränderna gör Vänsterpartiets veteran Rossana Dinamarca arg. Ja, hon blir förstås inte arg på de som bränner bilar, utan på miljonärer, miljardärer och Stefan Löfven.

Det var inte länge sedan jag här sist funderade lite kring vänsterpartisters fixering vid förmögna personer och deras tydligen dyra villor. Nästan oavsett ämne kommer dessa haranger tämligen omedelbart, vilket vi senast såg när Nooshi Dadgostar (V) skulle debattera gängkriminalitet. I dag publicerar så Feministiskt perspektiv en text från  Dinamarca, som numera får den sortens uppdrag. Krönikan tar sitt avstamp i denna veckas bilbränder och Stefan Löfvens kommentar till dem:

"Som att han visste vilka som låg bakom. När jag skriver detta vet vi fortfarande ingenting. Flera av kommentarerna utgick ändå ifrån att det var ungdomar i så kallade utsatta områden som låg bakom bränderna."

Det är å andra sidan det mest troliga scenariot, även om många figurer inom politik och medier var helt övertygade om att det var någon sorts "högerextrema" som hade koordinerat alltihop i syfte att påverka valet. Det var även riksdagsledamoten Daniel Riazat (V):





Rossana Dinamarca vill slänga tillbaka Löfvens fråga till honom själv, och det sedvanliga mässandet tar vid:

"Vad fan håller du på med, Stefan Löfven? När du låter rika bli rikare på bekostnad av oss andra. När du tillåter att miljardärer tar våra skattepengar som vi betalar in till skola, sjukvård och omsorg om våra äldre. När du hellre ger bidrag för att betala av miljonlån och städning i Djursholm än att ge anständiga förutsättningar till människor som är sjuka."

Hela beskrivningen är grotesk, från tanken att Dinamarca tillhör de fattiga, till påståendet att det har skett för att "rika blir rikare". Tydligen tar alla dessa miljardärer också Dinamarcas skattepengar. Jag förstår att hon troligen syftar på "vinster i välfärden", men helhetsbilden blir ändå mycket snedvriden. Som tidigare heltidspolitiker och riksdagsledamot har hon helt försörjts genom skattemedel och, för att följa hennes mall, därigenom levt på pengar som annars skulle kunna gå till skola, sjukvård och så vidare. För övrigt är det lite roligt att Djursholm dyker upp, eftersom just den platsen verkar vara central i vänsterpartisters tankar om Sverige. När Dinamarca fortsätter har vi lämnat miljardärerna och går ned ett steg:

"I ett samhälle där miljonärer betalar mindre i skatt än biträdet i kassan på Ica är det rimliga att vara arg."

Här skulle man ju faktiskt kunna ha en diskussion om skattenivåer och hur man ska bekämpa kryphål och de berömda skatteparadisen, men det vill inte Dinamarca fördjupa sig i. Hon nöjer sig med att vara arg på miljonärer. Vi vanliga människor skulle också kunna vara arga på Dinamarca, som varje år åkte taxi för tiotusentals av skattebetalarnas kronor och flög för hundratusentals. Så är det få av oss andra som kan leva, men Dinamarca står väl lite ovanför allt det där. Det ska kanske också påpekas att högavlönade vanligen betalar mer skatt än lågavlönade, men bilden av de där miljonärerna verkar vara helt nödvändig för vänsterpartister.





Temat fortsätter in i väggen:

"Jag känner samma ilska. Jag hoppas en dag stå bredvid dig och rikta ilskan mot de riktiga skurkarna: miljonärerna och miljardärerna och de politiker som håller dem om ryggen på alla andras bekostnad."

När jag vänder mig emot vänsterpartisters retorik är det inte för att jag vill stå upp för miljardärer, och jag tillhör givetvis inte själv deras skara. Det är utgångspunkten som är så märklig. Man skulle kunna diskutera vad den generella välfärden ska leverera och hur skattesystemet ska utformas för att tillgodose behovet, men istället börjar många vänsterpartister med "de rika" och stannar sedan vid olika sätt som dessa ska sättas åt. Att se alla miljonärer och miljardärer som "de riktiga skurkarna" är också något infantilt, inte minst eftersom många av dem kanske är entreprenörer, som sysselsätter en mängd människor och betalar en hel del skatt. Heltidspolitiker som Dinamarca har däremot inte bidragit med någonting i finansiella termer.

En tidigare liten passage borde egentligen stämma till eftertanke:

"Och hur mycket jag än önskar annat, så har jag misslyckats att få ungdomarna att känna att Ung vänster och Vänsterpartiet är där vi för kampen mot orättvisan de känner, att vi är många som känner likadant och att vi bara kan vinna när vi går samman."

Det kanske beror på att alla ni välmående politruker i Vänsterpartiet hellre talar om miljardärer i Djursholm?





Vänsterpartiet och skriken


Den så kallade "trasvänstern" är trogna
besökare vid bland annat SD:s framträdanden.


Vi har sett det i åratal. När någon organisation eller person som uppfattas som invandringskritisk håller ett möte, känner sig ett antal vänstermänniskor kallade att också dyka upp för att skrika och på olika sätt störa. Sannolikt har en del av dem besökt fler tillställningar med SD än många sverigedemokrater. För ett par dagar sedan avbröt Jimmie Åkesson ett framträdande i Luleå, vilket dessa element antagligen ser som en stor framgång.

En del av de eviga "motdemonstranterna" kan knytas till Vänsterpartiet, och då särskilt ungdomsförbundet Ung Vänster, som redan aviserat att man ska dyka upp i Göteborg den 28 augusti för att försöka stoppa Jimmie Åkesson från att tala där. Det som är lite speciellt med Vänsterpartiet är att deras högsta företrädare verkligen inte vill ta avstånd från dessa metoder. Angående mötet i Göteborg säger Jessica Nordh, pressekreterare till Jonas Sjöstedt:

"De är en egen organisation och måste stå för vad de själva gör."

Det är ett fantastiskt uttalande, eftersom inget annat parti så nonchalant skulle kunna skaka av sig en koppling till det egna ungdomsförbundet. När det gäller den enskilde motdemonstranten, är jag helt övertygad om att denne helt enkelt gillar att skrika i grupp och tycker att upplevelsen är rolig och mäktig, men mer förvånande är varför Vänsterpartiet och Ung Vänster godkänner och uppmuntrar beteendet. En mötesstörning lär varken sänka SD eller gynna Vänsterpartiet, så varför vill det sistnämnda partiet inte ta avstånd? Jag har någon teori, men låt oss först titta på när Ung Vänsters ordförande Henrik Malmrot i går skulle debattera fenomenet med SD:s presschef Henrik Vinge.







Redan Malmrots första meningar är så enormt förljugna. Om och om igen säger han att syftet är att "demonstrera mot rasism", trots att kallelsen från Ung Vänster var helt inriktad på SD och Jimmie Åkesson. Om de hade velat protestera mot rasism, skulle de kunna demonstrera på en annan plats eller på samma plats en annan dag.




I nästan varje andetag nämner Malmrot "rasism", något som Jimmie Åkesson knappast lär bjuda på under dessa valtal. För att förstå retoriken måste vi inse att vänstern, och för all del liberaler, har förvridit begreppet till att helt handla om inställning i invandringsfrågan. Följaktligen vill de som kallar sig "antirasister" bekämpa olika partier, rörelser och publikationer, snarare än verklig rasism i samhället.

Detta är endast ett litet exempel på dagens vänsters omvända engagemang. Ung Vänster skulle kunna hålla ett eget möte, där de tar upp hur de vill att invandringspolitiken ska se ut, men de vill hellre attackera meningsmotståndare. På sociala medier kan vi se hur vissa personer är helt upptagna av det där partiet som de ändå inte kommer rösta på. Vi ser samma fenomen när det gäller tidningar och nätsidor, där vänstermänniskor älskar att "kartlägga" meningsmotstårndare och berätta vilka sidor som inte får besökas, istället för att skicka ut listor på fina vänsterpublikationer.

Mest förljuget i Malmrots framträdande är kanske hur han använder begreppet yttrandefrihet. Det stämmer att både vänsterpartister och sverigedemokrater har rätt att yttra sig, men det är inte riktigt vad han faktiskt vill ha. Ett möte som saboteras går naturligtvis emot demokratins och yttrandefrihetens tanke, men hela Malmrots retorik och framtoning väcker misstanken att han nog inte vill att andra åsikter än hans egna ska kunna framföras.

Jag är visserligen partisk, men jag tycker att Henrik Vinge här gjorde en lysande insats, inte minst genom att ställa frågan varför just Henrik Malmrot skulle avgöra vem som har rätt att tala. Vinge gjorde också helt rätt genom att först ignorera mantrat om rasism, för att slutligen bemöta det när det visade sig att detta var Malmrots enda kort som återkom i varje replik. En något bättre skådespelare är då partiordförande Jonas Sjöstedt, som i detta ämne nästan lyckades framställa sig som uppriktigt förvånad:







Den stora frågan är varför ledande figurer inom Vänsterpartiet inte markerar eller agerar mot ett beteende som varken lyfter det egna partiet, sänker stödet för ett annat eller ens bekämpar rasism. Min gissning blir att attacker mot meningsmotståndare i så hög grad utgör partiets livsluft att ingen företrädare kan fördöma beteendet utan att tappa sin egen position. Därför att även om man inte uppnår någonting, ses man ändå av de egna som en kämpe "mot fascismen", eller vilken etikett man nu väljer.




måndag 13 augusti 2018

En förstörd debatt





I går skulle gängkriminaliteten debatteras i SVT. Lite naivt trodde jag att olika åtgärder verkligen skulle diskuteras och jag hoppades kunna säga att samtliga hade bra och mindre bra poänger. Så blev det nu inte, och tyvärr blir omdömet precis i linje med vad man fördomsfullt skulle ha gissat redan före programmet. Inbjudna var de tre stora partierna, representerade av Morgan Johansson (S), Tobias Billström (M) och Adam Martinnen (SD). Av någon anledning var även Vänsterpartiet på plats, i egenskap av Nooshi Dadgostar, en gäst som sannerligen inte bidrog positivt till debatten.

I likhet med de flesta debatter sedan socialdemokratins maktmonopol bröts på 1970-talet fokuserade moderaten och socialdemokraten på vem som hade gjort och inte gjort vad under respektive mandatperiod. Något var det andra blockets fel, och detta block hävdar då att man har ärvt en problematik från föregående regering. Själv utförde man stordåd under sin period, och det andra blocket menar då att de egna dåden var ännu större. Med en månad till kommande val, ville både Johansson och Billström följa detta koncept:







Man kan förstå att historik är viktigt för den som har varit politiker under alla dessa år, men för väljaren är det tämligen ointressant. Man kan lugnt påstå att både vänster och höger har en skuld till framväxten av så kallade utanförskapsområden. Det är också värt att notera att sverigedemokraten Martinnen inte nämnde invandringen i något av de första inläggen, trots att detta är ett ämne där det faktiskt är högst relevant. Det var klokt, och istället räknade han upp ett antal konkreta åtgärder.

En person som inte klarade av att släppa gamla käpphästar var vänsterpartisten Nooshi Dadgostar. Det är nästan en bedrift att i en debatt om laglöshet i förorter verkligen få in de vanliga harangerna om "miljardärer" som bor i "dyra villor". Hon har rentav tagit reda på hur många som tar kokain i Danderyd, men det kan förstås rättas till om man beskattar dem till en nivå där de inte har råd att köpa narkotika. En konkret lösning som hon verkligen framförde är att man ska klämma åt företag lite extra så att de inte kan användas till att tvätta pengar, vilket har något samband med dessa narkotikainköp. Detta ska ske med hjälp av en "professionell person som tittar igenom bokföringen i alla företag". Sådana personer finns visserligen redan, och kallas revisorer, men lever man i en politisk vänsterbubbla har man kanske aldrig hört talas om dem. Som om vi behövde mer, får vi också en referens till "mansrollen".







Alltså, jag förstår att man vill tillämpa sin egen ideologi i olika frågor och att partier har olika ingångar till samhällsfrågor. Dadgostar hade dock kunnat lägga ett rimligare vänsterperspektiv på denna gängkriminalitet, exempelvis genom att tala om förorternas ekonomiska utsatthet eller ge något förslag om fler praktikplatser och så vidare. Vänsterpartiet oroar sig dessvärre alltid mer för rikedom än för fattigdom, och de blir alltid mer provocerade av dyra villor än av undermåliga bostäder. Engagemanget förefaller alltid kretsa kring de som anses förmögna, och sällan om de ekonomiskt svaga. Kanske är det roligare att hata än att värna om någon. Skatter förefaller ofta ses som någonting i sig gott, och en bestraffning, medan vad de ska finansiera hamnar i skymundan.

För övrigt fick Ulla Andersson (V) i dag in sin närmast sjukliga besatthet på Expressens debattsida:





Det fullständiga bottennappet är förstås Dadgostars lilla passning om att SD:s riksdagsgrupp är ett kriminellt gäng. Jag tror att en sådan kommentar kommer ur vänstermänniskors frivilliga bubblor, där man endast talar med likasinnade och aldrig lyssnar på någon annan. Om en vänsterpartist skulle säga något liknande på Twitter, skulle det av de likasinnade ses som oerhört fyndigt, och de som hade kunnat ifrågasätta är sedan länge blockade.

Vi avslutar lite lättsamt med Dadgostars freudianska felsägning:









söndag 12 augusti 2018

Självbilden som trumfar allt


Sofia Nerbrand med en annan av
Sveriges kanske finaste människor.


Det händer fortfarande att jag häpnar över vad som publiceras på de etablerade mediernas opinionssidor. Inte för att åsikterna skiljer sig från mina, utan för att resonemangen är så trötta och formuleringarna så tomma. Med de resurser som dessa mediehus har, borde de kunna bjuda på de mest genomtänkta och välformulerade alstren, men ofta verkar inga andra krav än renlärighet ställas.

Dagens DN innehåller en liten krönika som sannerligen inte tillför någonting och är så infantil att den knappt kan bemötas på ett intelligent sätt. Så snart vi ser rubriken, "Det är inget fel på att vara god", vet vi exakt vad det handlar om och hur argumentationen är uppbyggd. När ledarskribenten Sofia Nerbrand nu vill ge sin version i genren "Om det är PK att..." följer även den raljerande och självgoda tonen den vanliga mallen redan från början:

"Att vara realist är bland det finaste man kan vara. Att begripa att det ju inte går att bli fler i Sverige. Vi har inte råd. Vi har inte plats. Våra ämbetsverk och kommuner klarar inte mer."

Tanken är att de barnsliga formuleringarna ska visa hur obegåvade och oinsatta meningsmotståndare är. Faktum är att Sverige för bara tre år sedan befann sig i en situation som myndigheter inte kunde hantera och där plats inte fanns. Dessutom handlar det inte bara om att vara realist när det gäller kapacitet, utan också ifrågasätta huruvida en omfattande asylinvandring ens är önskvärd, alldeles oavsett hur mycket plats eller pengar som finns.

Jag är trött på Nerbrands tilltal redan nu, men låt oss tröska vidare, ty vi väntar ju på ögonblicket då realismens motvikt blommar ut i full prakt. Innan dess får vi också den liberala vinkeln, givetvis levererad i samma tröttsamma stil:

"Det går inte heller att förändra detta för det finns ju med rådande opinionssiffror inga möjligheter att liberalisera arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och skattesystemet så att fler skulle kunna försörja sig på eget arbete."

Det finns säkert ett antal reformer som skulle kunna främja näringsliv och arbetsmarknad, men det är tveksamt om det går att varje år absorbera tiotusentals människor som kanske saknar både språkkunskaper och utbildning.


Många nästan identiska texter har
redan skrivits i denna särskilda genre.


Nerbrand fortsätter:

"Dynamiska effekter och tillväxt på grund av invandring är bara trams."

Ja, till stor del, inte minst för att de nämns på just detta svepande och diffusa sätt. En växande befolkning gör också att BNP ökar, men det intressanta måttet är i så fall BNP per capita, som kanske inte alls stiger vid omfattande asylinvandring. Att hänvisa till en mystisk och oidentifierad "dynamik" är tämligen oseriöst. Nivån ska sjunka ytterligare ett snäpp:

"De kulturella skillnaderna är också för stora för att klara integrationen. Och vi kan inte importera fler våldtäktsmän. För alla vet att det främst är mörka, muslimska män som står för dessa avskyvärda brott."

Det känns som att Nerbrand famlar runt bland sina halmgubbar och hittar på något här och något där. Få säger i detta sammanhang att det "främst" är en viss grupp, men att vissa är mer överrepresenterade än andra är ett faktum. Självklart kan kultur i hemlandet vara ett hinder för integration, och ett tydligt exempel är det numera ständiga tjafset om slöjor, badtider och böneutrop, för att inte tala om hedersvåld och IS-resenärer.

Sedan kommer äntligen den huvudpoäng vi har väntat på:

"Godhet är bara dumheter. Tur att realisterna, Sverigevännerna, har vind i seglen. Allt tal om vikten av att vara öppna i våra hjärtan kommer väljarna att göra revolt emot. Så det är lika bra att dra igen dörren."

I denna genre är det alltid svårt att veta om den som skriver verkligen inte förstår vad som menas med "PK" eller "godhet", eller om de bara låtsas för att det är enklare. För den vänsterliberal som eventuellt läser detta, vill jag då förklara att när "godhet" sätts inom citationstecken avses istället falsk godhetssignalering. Jag är också tveksam till att det skulle ha varit mycket tal om "att vara öppna i våra hjärtan", då det enda exemplet man spontant kommer att tänka på är det där märkliga utspelet från Fredrik Reinfeldt. Svenskarna har också varit obegripligt tålmodiga och fogliga.

Den fina ledarskribenten fortsätter att smeka sig själv:

"Om man tillstår att man faktiskt vill vara god mot medmänniskor - oavsett om de är födda i Rättvik eller Raqqa, framstår man som ett skämt."

Nej, den bilden av dig kommer snarare ur texter som dagens. Nyckelorden här är nog "vill vara", eftersom Sofia Nerbrand troligen inte gör någonting alls för syriska flyktingar. Detta kallas godhetssignalering just för att det handlar om hur avsändaren vill betraktas. För övrigt är inte godhet motsatsen till realism, och motsatsen till ondska är inte massinvandring.

Huruvida hon simulerar eller faktiskt inte riktigt förstår frågan förblir oklart:

"För hur godtrogen får man vara? Att man faktiskt anser att det är ett fullt legitimt skäl att flytta hit därför att man vill ha ett bättre liv för sig själv och sina barn."

Frågan är snarare hur dum man får göra sig, inte minst när man vill förmedla någonting till tusentals läsare. Det är absolut förståeligt att någon vill ha ett bättre liv, men här diskuterar vi asylinvandring, och en önskan om högre levnadsstandard är fortfarande inte ett asylskäl. Samtidigt vet vi förstås att liberaler, exempelvis inom Centerpartiet, tänker sig helt öppna gränser och sedan minimalt stöd. Det är en hållning som åtminstone går ihop, men inte nödvändigtvis leder till en god framtid för landet och samhället.

Sofia Nerbrand har rentav varit gift med
Johan Norberg, vars godhet inte ligger långt
efter hennes egen.


Slutklämmen blir:

"Lugn, inte ens en godtrogen DN-skribent tror att alla kan komma hit. Men undertecknad tar sig friheten att argumentera för allas rätt till bättre livschanser. Plus att jag realistiskt bedömer att Sverige har en god chans att hysa fler."

Varför passade du då inte på att argumentera för det, istället för att tramsa om nidbilder av meningsmotståndare? Sedan betyder ju passagen ovan inte särskilt mycket. När Nerbrand i ett sammanhang som handlar om invandring till Sverige talar om "allas rätt" är det inte svårt att tolka det som att alla ska ha rätt att åtminstone försöka här. Det är rent nonsens, eftersom världen består av några miljarder människor som har lägre levnadsstandard än den genomsnittlige svensken. Den klyftan kan man tycka är en orättvisa som bör bekämpas, men att flytta dem alla till rikare länder är faktiskt inte möjligt. Om passagens sista mening vill jag återigen hävda att "en god chans att hysa fler" inte betyder att så är önskvärt.

För mig är det nästan obegripligt att en krönika som Nerbrands ens skrivs. Läste hon verkligen igenom denna korta text och fann att den inte bara var acceptabel, utan kanske också briljant? Att den sedan publiceras innebär att en chefredaktör varit nöjd, vilket är än märkligare. Nerbrand är inte heller någon ung sommarvikarie, utan har haft en mängd uppdrag på olika tidningar och i suspekta tankesmedjor.

Jag förstår inte syftet eller till vem denna spalt riktas. Inte en enda av dessa förfärliga realister kommer att omvändas för att man raljerar över dem. Om Sofia Nerbrand bara ville påminna sig själv om att hon är god, kunde hon ha skrivit det på sin egen vägg och skonat prenumeranterna.






lördag 11 augusti 2018

Morgonsoffornas rebeller


Trots sitt utanförskap gästar Maxida Märak
påfallande ofta morgonsofforna.


När jag skrev det förra inlägget, om hur politiska utspel ofta handlar om att göda den egna självbilden, hade jag ännu inte tittat in hos TV4. Festligt nog visade sig morgonsoffan där bjuda på en hel del av just detta fenomen.

Musikern Maxida Märak presenteras ofta som någon sorts samisk aktivist, men framstår snarare som vilken figur ur Stockholms nyvänster som helst. När hon i morse framträdde fick vi ännu en fantastiskt förljugen, och direkt komisk, bild av "motstånd" och hur svårt det är för en artist att ta ställning för allt som medierna älskar.







Visst, ser man de egna hållningarna som "kärlek", som står mot kyla och kalla "högervindar", blir valet förstås enkelt. Möjligen var det omedvetet, men låt oss skicka en liten eloge till programledaren för att han trots allt omvandlar dessa "högervindar" till "sådant som du inte tycker är bra", en lite sannare beskrivning. Att hon tydligen har mycket nazism i vardagen är uppseendeväckande, och det blir inte mindre roligt av att Märak tydligen tror att "neutralisera" betyder "normalisera".

Genom hela intervjun framställer hon sig som någon sorts obekväm sanningssägare, samtidigt som varje åsikt är den mest opportuna som tänkas kan. På fullt allvar lägger hon ut texten om att folk provoceras av att hon "inte vänder kappan efter vinden", samt att hon är hård och radikal. På samma sätt kan hon sedan berömma sig själv för att hon "är ganska duktig på att säga sin åsikt", som om någon deklaration om att man känner sig allmänt vänster eller vill se omfattande asylinvandring skapar stora problem i kulturetablissemanget.

Särskilt avslöjande är en annan passage:

"Vi lever ju också i ett klimat där alla har något slags sjukligt behov av att recensera allting och måste uttrycka sig även om det är dåligt. Min mamma sade alltid när jag var liten att om du inte har någonting bra att säga ska du hålla tyst, men det blir nästan...det är ett tvärtomklimat i dag."

Detta är så oerhört typiskt för denna intoleranta nyvänster. Samtidigt som Maxida Märak känner sig kallad att kommentera allt och alla, kommer andra åsikter ur "ett sjukligt behov" att säga sin mening. Det beror på att det Märak säger är "bra", medan de som säger någonting annat, alltså någonting "dåligt", ska hålla tyst. Det är precis detta tankesätt som gör att vänsterpartister vill störa andras möten och att twittervänstern febrilt blockerar de som någon gång har kritiserat eller ifrågasatt deras påståenden.

Maxida Märak får torgföra vilka åsikter hon vill, men det är så fruktansvärt falskt och dumt att med den slentrianmässiga etiketten "feminist och antirasist" se sig som någon sorts rebell som går emot strömmen. Redan en inbjudan till TV4:s morgonsoffa är en indikation på att man nog positionerat sig helt rätt i den berömda korridoren.


Här med någon annan ödmjuk eldsjäl.


Denna intervju påminde mig om ett tidigare, nästan identiskt, inslag i SVT:s morgonsoffa 2013. Den gången var rebellen Silvana Imam, som på ett minst lika diffust sätt ser sig som någon sorts vänster. Faktiskt refererade hon rentav till dessa mystiska "högervindar", när hon gavs öppet mål genom en fråga om varför "främlingsfientliga krafter" växer:

"Det är ju högervindar, liksom."








Dagens citat: Ulla Andersson (V)




Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson funderar kring politik och personlighet. Citatet ovan betyder inte särskilt mycket, och någon kanske undrar varför jag ens lyfter det, men, för att parafrasera ovanstående inlägg, menar jag att det säger en del om hur mången vänstermänniska resonerar.

Observera hur oblygt Ulla Andersson ställer sin egen upprördhet, som gäller fina och viktiga saker, mot andras helt oviktiga och rentav förkastliga tankar. I verkligheten motsätter sig nog en hel del andra människor det som räknas upp, och jag har aldrig sett någon som verkligen varit upprörd över elcyklar.

Tweetens mest intressanta del är förstås slutklämmen, där åsikters roll främst är att skapa sig en positiv självbild. Tanken är inte mer avancerad än att Ulla Andersson är en god person för att hon upprörs av rätt företeelser, vilket följaktligen gör att de flesta övriga på samma sätt är usla människor. Det är egentligen oerhört tragiskt att så mycket av politik och utspel helt verkar skapas med denna utgångspunkt. Detta är också skälet till att vi talar om "godhetsapostlar", eftersom vissa människor endast verkar vilja signalera sin egen godhet, likt Andersson ovan, istället för att göra egna och förbehållslösa analyser.


"Se mig, hylla mig!". Elin Ersson fick stor uppmärksamhet när hon poserade vid en
flygning som skulle föra tillbaka en afghansk man. Att han var dömd för bland annat hustrumisshandel och saknade asylskäl var helt irrelevant, för aktionen handlade

egentligen om Elin Ersson och viktigast var att filma sig själv.


Många av oss är alltför bekanta med detta tankesätts omvända sida, där inte minst en viss hållning i migrationsfrågan omedelbart stämplar en som ondskefull. Inte sällan medföljer andra attribut, som att den ene eller andre invandringskritikern också är dum i huvudet, troligen lever på någon bruksort där tågen slutat gå och firar semester på Ullared. Här ser vi också varför migrationsfrågan är betydligt känsligare än, säg, utbildningsfrågan. Den förstnämnda frågan säger tydligen särskilt mycket "om vilka vi är", vilket också förklarar varför exempelvis artister gärna intar den ena hållningen, men inte kan uttala sig i motsatt riktning.

Ingen tror att Malena Ernman, Henrik Schyffert eller Fiona Fitzpatrick är experter på någon samhällsfråga, men det spelar ingen roll. Det handlar om vilka de själva är, eller snarare vilken bild av den egna personen som leder till framgång. För övrigt rymmer Ulla Anderssons inlägg en hel del hyckleri, då vi i dessa dagar ser hur Ung Vänster i vanlig ordning hatar och på olika sätt försöker sabotera valrörelsen. Som så ofta med dagens vänster uppstår ett särskilt hyckleri, dubbeltänk eller vad man nu vill kalla det, när en person som säger sig vara emot kvinnodiskriminering och för hbtq-personers rättigheter, samtidigt välkomnar islams expansion. Så blir det när allt handlar om hur man vill se sig själv, snarare än hur samhället utvecklas.





fredag 10 augusti 2018

Socialdemokraternas surrealistiska presskonferens





Jag har här mer än en gång berört hur SD numera är själva utgångspunkten för all politik, en tendens som nu verkar intensifieras för varje vecka som går. I dag fick vi se ännu ett bisarrt inslag i denna utveckling, då Magdalena Andersson (S) och Peter Hultqvist (S) kallade till pressträff för att tala om ekonomisk politik. Inte Socialdemokraternas, utan SD:s.

Det mest häpnadsväckande var att detta framträdande ens ägde rum, och det är svårt att inte se det som ett tecken på desperation. Uppenbarligen tror man inte att det går att vinna tillbaka förlorade väljare med socialdemokratisk politik, eftersom man istället försöker skrämma bort dem från det nya partiet. Lite intressant var också valet av föredragshållare. Finansministern hade en naturlig roll i detta sammanhang, men vad gjorde försvarsministern där? Jag vill gärna tolka det som att man inte ser Stefan Löfven som en väljarmagnet.







Innan ekonomi kan beröras, måste de båda socialdemokraterna bara få ur sig allt det där andra. Man börjar med Björn Söders (SD) resonemang kring nationer, som egentligen var tämligen harmlöst och sakligt korrekt, men som numera förstås framställs som att han "inte ser judar och samer som riktiga svenskar". Vad en del kritiker kanske inte förstår är att "nation", inte minst på engelska, också kan syfta på folk. Indianer i Nordamerika talar om sina olika "nations", men alla förstår att de samtidigt är amerikanska eller kanadensiska medborgare. Att se samer som ett särskilt folk borde inte vara särskilt kontroversiellt, särskilt inte då de själva vanligen gör det.

När man lämnat Björn Söder blir det dags att håna Julia Kronlid (SD) för att hon "förnekar evolutionen", med det lika hånfulla tillägget "tror alltså inte att Darwin hade rätt". Som om Magdalena Andersson skulle ha satt sig in i Darwins teorier eller ens kan ta ställning till dem. Själv kanske jag har svårt att tro på Bibelns skapelseberättelse, men att en uttalat kristen person som Julia Kronlid gör det borde inte vara uppseendeväckande. Därefter måste givetvis "nedärvd essens" nämnas, från den sida i SD:s principprogram som vänstern älskar.

När Peter Hultqvist så får ta över, blir det lite roligt och man kan få intrycket att även han ser pressträffen som något absurd:

"Det finns då de som tycker att vi bara ska prata om vår egen politik. Det gör vi, och det är naturligtvis viktigt och det är ju huvudspåret i en valrörelse."

Så enkelt är det dock inte, eftersom man måste använda SD för att angripa Moderaterna, vilket Hultqvist gör med den fantastiska formuleringen "Moderaterna har en väldigt tydlig tvetydighet". Taktiken har nu använts en längre tid och verkar vara Socialdemokraternas huvudsakliga vapen för att komma åt Alliansen. Finns det alltså ingenting i Moderaternas politik som Socialdemokraterna motsätter sig? Hur ska de förresten själva skapa en majoritet? För säkerhets skull berättar Hultqvist sedan att SD är "ett högerextremt parti med rasistiska rötter".

Nåväl, allt detta har vi hört till leda och det förblir fånigt. Intressantare blir det egentligen när ekonomin äntligen berörs. Det är så enormt socialdemokratiskt att se skattesänkningar som någonting dåligt i sig och man kallar dessa ofta rentav "kostnader" eller "utgifter". Vi får veta att SD vill sänka skatten med 35,9 miljarder kronor, vilket tydligen är fruktansvärt, men som är i ungefär samma storleksordning som kostnaderna för afghanska män förra året.





Finansministern tar också upp vad de uteblivna pengarna hade kunnat användas till, vilket är en rimligare utgångspunkt. Framställningen blir dock förljugen och råkar visa att politik trots allt handlar om prioriteringar och att man ställer grupp mot grupp. Vi får reda på att 13 miljarder kronor skulle kunna ge lön till 20 000 sjuksköterskor, men vad man då givetvis förtiger är de många gånger större besparingar man skulle ha haft om SD:s migrationspolitik genomfördes. Faktum är att Andersson rentav nämner integrationspolitik som ett exempel på de neddragningar partiet planerat, vilket hos socialdemokrater räknas som "investeringar i välfärden". Hon drar sig inte heller för att skildra minskade statliga pengar till kommunernas kostnader för asylinvandring som ett slag mot dessa kommuner. Det blir det förvisso, om man nu ska ha denna asylinvandring, men alltihop kommer fortfarande från skattebetalarna.




Avslutningsvis kan det sägas att det är ett steg framåt att faktiskt beröra ekonomi, välfärd och skatter, men det är fortfarande lite udda att redogöra för ett annat partis politik än den egna. Samtidigt förtar man en hel del av denna seriositet genom att ändå inte lyckas låta bli de vanliga epiteten och anekdoterna. De utgjorde inledningen och man återvänder till dem på slutet. Peter Hultqvist berättar då:

"...utan det handlar om värderingar. Värderingar om hur man ser på människor och hur man ser på människors lika värde. Hur man ser på att det spelar ingen roll var någonstans man är född, utan man har ett likadant människovärde oavsett var man kommer ifrån och vi ska ha ett samhälle som omfattar alla, inte bara några."

Herregud, Peter, du hade bara behövt dra till med de fyra orden "alla människors lika värde" för att göra markeringen. Vi vet ändå inte vad det betyder, men det verkar ha någonting med asylinvandring att göra. Han följer direkt upp med ytterligare ett par signalord:

"Här har Sverigedemokraterna värderingar som varje anständigt, demokratiskt parti borde sätta ned foten emot och agera emot, även i så tydlig, praktisk handling som att inget samarbete med Sverigedemokraterna i någon mening."

Även om det hade varit välformulerat skulle det vara tomt. Udden är som vanligt riktad mot Moderaterna, vars kontakter och samarbeten intresserar Socialdemokraterna mycket. Festligt nog menar Hultqvist att Moderaterna bedriver "ett taktiskt spel", trots att även denna presskonferens var en del i samma spel.


Och den härliga valrörelsen fortsätter...


Så här mot slutet berörs faktiskt Socialdemokraterna.

"Vi ska skapa ett starkt samhälle, där ekonomin håller ihop, men där vi också bygger fungerande system som skapar trygghet långsiktigt."

Mycket fint och samtidigt helt innehållslöst. Det hade nog även Löfven kunnat klämma fram. Magdalena Andersson avslutar därefter med varför Stefan Löfven måste bli statsminister ännu en period. Det handlar varken om hans briljans som person eller ens den socialdemokratiska politiken, utan förstås om att han tydligen är den enda garanten för att det där hemska partiet inte ska få inflytande.

Jag är ingen taktiker och dessa politiker borde rimligen kunna spela detta spel bättre än jag, men valet av taktik förvånar mig. Här kallar man till presskonferens för att attackera ett partis ekonomiska politik, vilket egentligen ska vara en attack mot ett annat, något som i sin tur leder till att man röstar på ett tredje. Man försökte att fokusera på sakpolitik, men kunde inte låta bli de vanliga flosklerna. Få lär efter denna redovisning kunna redogöra för de olika budgetposterna som bollades, men ingen kan ha missat att allt handlar om SD. Vi lärde oss också att det värsta med SD:s politik var skattesänkningar, medan Moderaternas värsta aspekt var att de möjligen tänker stödja sig på SD. Och då röstar vi på Stefan Löfven?





Anders Lindbergs panik tilltar




I åratal har politiker och medier talat om SD:s "nazistiska rötter". Så presenterar då SD genom Samtiden en lång dokumentär om Socialdemokraternas historia och rasbiologiska initiativ. Därefter rycker medierna ut för att förklara att det S har gjort och sagt inte är mycket att tala om, eftersom även det som skulle bli Moderaterna och Centerpartiet stödde politiken.

Vid det laget skulle man kunna tro att alla, inte minst Socialdemokraterna, skulle släppa bollandet av historieskrivning för att istället fokusera på dagspolitiken och kommande mandatperiod. Tjafset om vem som är mest nationalsocialistisk, när inget av partierna egentligen är det, är sedan länge överspelat och inte särskilt upplysande för väljarna.

En som tycker att det bästa draget nu är ytterligare fokus på SD:s "rötter" är Aftonbladets Anders Lindberg. På Twitter skickar han i dag ut länkar till egna ledartexter från förra året, i en sorts sista offensiv som slutligen ska knäcka SD. Det fungerade inte då, inte 2010 och inte 2014, men om Lindberg bara trycker på lite mer i augusti 2018 kommer kanske partiet att sänkas.

Paniken denna morgon verkar ha framkallats av Tobias Billströms (M) försiktiga öppning mot SD:



Festligt nog är artikelns inledning, och det som syns direkt under Lindbergs tweet, följande:


LEDARE: LEDARE: SD har rötter i nazistgrupper
SS var det tyska nazistpartiets elit. 
Varje man svor en personlig trohetsed till Adolf Hitler.


Som vanligt måste dessa figurer ta i maximalt, eftersom hatobjektet tydligen inte är tillräckligt stötande som det är. Vi har hört detta många gånger förut och vi vet vad som komma skall:

"En av de svenskar som gick med i Waffen-SS var Gustaf Ekström. Han tjänstgjorde som Rottenführer, ungefär korpral, bland annat vid högkvarteret i Berlin."

Ständigt denne Gustaf Ekström. Det är nu över 20 år sedan han avled, men han utgör fortfarande vänsterns stora trumfkort. LO har gjort en film om SD:s historia, där flera minuter handlar om denne man, och Stefan Löfven drar sig aldrig för att föra in honom i vilken riksdagsdebatt som helt. Särskilt njuter Löfven av att säga "Rottenführer", troligen för att det känns särskilt nazistiskt och spännande för den oinsatte. 


2015 skapade LO en film som skulle få medlemmarna
att sluta rösta på SD. Det gick sådär, trots arkivbilder
och spännande ord.


Alltså, en av de svenskar som anmälde sig frivilligt till Tysklands krigföring kom senare att figurera vid SD:s bildande. Hur många, bortsett från de som lever för att hata detta parti, ser det som en viktig del av partivalet? För Anders Lindberg är inga kopplingar för långsökta:

"Den 27 januari, i fredags, var det 72 år sedan förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades av Röda armén. Det är en av mänsklighetens sorgligaste minnesdagar. Trots detta valde Anna Kinberg Batra just 27 januari för nyheten att Moderaterna och Sverigedemokraterna ska mötas för samtal."

Detta twittrar Anders Lindberg nu, trots att USA detta datum 1944 erövrade Guam från Japan. Nej, det har givetvis inte heller särskilt mycket att göra med det kommande valet i Sverige. Nu var ju den texten förstås inte den enda som Lindberg skrev på temat förra året, och i dag länkar han även till denna:


Den texten handlar enbart om 1940-talet, och det som är värre än Lindberg vetat är förstås:

"Där arbetade den frivillige SS-soldaten Gustaf Ekström från 1941 till 1943. Han var en intellektuell person men ingen stor ledare. Snarare en man i ledet - ett litet kugghjul i nazisternas stora maskineri av terror."

Den tredje artikeln som länkas handlar också om de där rötterna, men intressant nog ställs de i relation till ett parti som istället ska försvaras:



Vi får här de sedvanliga epiteten, med kommentarer från Expo, och ett stycke försöker förklara rubrikens logik:

"Men i takt med tiden, med murens fall och kommunismens misslyckande, har Vänsterpartiet förändras. De kan aldrig fly undan sin kommunistiska historia men sedan många år är partiet inget hot mot demokratin. Det är däremot Sverigedemokraterna. På nätet försöker partiets moderna stormtrupper dagligen skrämma och tysta motståndare och journalister."

Jag tror inte heller att Vänsterpartiet utgör ett direkt hot mot statsskicket, men det beror främst på partiets blygsamma storlek. Bara under senaste veckan har vi dock sett hur svårt Ung Vänster har för demokrati och yttrandefrihet. De river ner Moderaternas affischer, vilket försvaras av förbundsordföranden, och de ska störa Jimmie Åkessons besök i Göteborg, vilket viftas bort av partiledare Jonas Sjöstedt. Så skulle knappast något annat parti agera och reagera, och inte heller SD.




Det är inte konstigt att Lindberg ofta kallas "SD:s främste valarbetare". Fixeringen blir inte sämre av att det främsta vapnet tydligen fortfarande är de där rötterna och en person som varit avliden sedan 1995. 




torsdag 9 augusti 2018

De som lever för SD


Många rättänkande, som Thomas Alm, ägnar mer tid åt SD
än partiets medlemmar. Det är också viktigt att fylla sin profil
med fyndiga bilder som skildrar ens specialintresse.


Det har här blivit en hel del om SD den senaste tiden. Min ursäkt är dels att valet närmar sig, dels att stora delar av den offentliga debatten handlar om hur någon står i förhållande till detta parti. Även i dag känner sig ett antal figurer kallade att skriva om ett parti de inte kommer att rösta på. Bland dessa med denna fixering återfinns bland annat en Thomas Alm, vars profil kort och gott lyder "Ateist och antirasist", trots att etiketten "Feminist och antirasist" är den mest etablerade. Han har fått utlopp för sin riktade aversion mer än en gång på DN:s debattsida, som ska vara landets mest prestigefyllda. I maj i år låtsades Alm oroa sig för sitt eget medborgarskap:




Hela texten verkade vara skriven i någon sorts affekt, och vi fick bland annat veta att han inte var "lojal visavi SD:s bruna kulturrasism och tribalism" och att SD var "en pueril och en rasistiskt tonad missnöjesyttring". Avslutningen bestod av en dos dumdryg vänsterhumor:

"Att utvisa mig till ett annat land kan bli svårt, så jag antar att jag har en reserverad plats i en godsvagn till ett avprogrammeringsläger där jag får lära mig tyst lydig lojalitet med herrarna och får lära mig äkta svensk folkdans. Får jag lära mig spela nyckelharpa också?"

Han verkar vara tämligen nöjd med begreppet "pueril missnöjesyttring", ett uttryck som redan dykt upp på hans egen blogg i en av otaliga attacker mot just detta parti. I februari bjöd han där på följande analys:

"Sverigedemokraterna ÄR inte ett vanligt parti, det är en pueril missnöjesyttring som samlar nationens mest lågbegåvade 'gnällpellar', de obetänksamma och missnöjda, de rasistiskt tonade och de som drabbats av nationalismens gamla sjukdom."

Oj, då är det ju illavarslande att någon miljon svenskar har alla dessa otäcka egenskaper. Om alla av denna typ samlas inom SD, innebär det också att alla andra partier endast består av den positiva motsatsen. Det stämmer inte riktigt överens med min egen bild, men låt oss så titta på dagens debattinlägg, som fokuserar på demokrati och givetvis får rubriken "Sverigedemokraterna utgör ett hot mot vår demokrati". Vi får direkt veta:

"En formell och tydlig exkludering av SD betyder inte att vi inskränker vår demokrati, utan bör snarare ses som en garanti för vår demokratiska frihet."

Fullvärdig demokrati kräver alltså att någon fjärdedel av befolkningen utestängs från inflytande. Alm vill försvara denna speciella tolkning av demokrati med ett krystat resonemang om hur minoriteter ska skyddas från majoriteter, men för att få ihop det måste man först acceptera Alms syn på vad SD står för:

"Eftersom SD:s politik vill inskränka andras frihet är det inte odemokratiskt att stänga ute partiet."

Förvisso skulle man kunna säga att alla partier i någon mån vill göra det, eftersom de faktiskt sysslar med lagstiftning, men i Alms värld är SD, och endast SD, någonting mycket speciellt:

"Partiet vill medvetet inskränka de mänskliga rättigheterna, den värdegrund vår demokrati vilar på och är ett tydligt rasistiskt parti som förespråkar en rashierarki, där ’ras’ främst får näring ifrån kultur i stället ifrån biologi."

Nu blev det lite snurrigt, särskilt med tanke på att Alm tydligen är intellektuellt överlägsen sina motståndare. Partiet lyckas alltså vara både rasistiskt och förespråka en "rashierarki", utan att diskutera i termer av just raser. Vi vet att figurer av denna sort därför har infört begreppet "kulturrasism", trots att ett fokus på kultur inte bara saknar koppling till rasism, utan nästan blir dess motsats. Det är inte alls särskilt långsökt att tro att kultur och religion påverkar ett samhälle. Ett villkor för att något bör kallas rasistiskt är att det utgår från biologi.



Huvudpoängen dyker upp lite här och där i texten och formuleras bland annat på detta sätt:

"SD står inte för det vi i dagligt tal kallar demokrati."

Den nya definitionen av demokrati, som främst handlar om inställning till asylinvandring, har ingenting med "dagligt tal" att göra, utan används av SD:s politiska motståndare när de kallar sig "de demokratiska partierna". I själva verket handlar demokrati "i dagligt tal" snarare om fria val, mötesfrihet, yttrandefrihet och så vidare, om nu inte den nya definitionen har slagit igenom i folkdjupet.

Alms resonemang blir allt mer förvirrat och bygger genomgående på att bilder presenteras, men aldrig underbyggs eller förklaras:

"SD som majoritet kan innebära att minoriteten inte längre har möjlighet att återfå majoritetsställningen, eftersom SD värdesätter sina egna intressen högre än den demokratiska processen. SD:s värdering av demokratin blir följaktligen problematisk om makten ska delas med folket."

Vad ska detta ens betyda? Den rimligaste tolkningen är att Alm menar att SD omedelbart kommer att införa diktatur, men ett sådant påstående borde förstås bygga på någonting. Å andra sidan är Alms samtliga teser tagna ur luften:

"Att SD är rasistiskt och förvaltar en fascistisk idétradition är tydligt." 



Texten fortsätter med fantasifulla bilder och ett närmast arnstadskt malande:

"Deras rashierarkiska idéer skiljer sig inte mycket från de föreställningar som andra världskrigets icke-demokratiska rörelser stod för. I en verklighet som präglas av globalisering blir det ytterst problematiskt när SD vill para ihop rashierarki med sin tvivelaktiga och förenklade syn på demokrati."

Man kan då kontra med att Alms tvivelaktiga syn på SD gör det svårt att ta hans skriverier på allvar. Efter denna bisarra vandring i hans tankegångar, förvånar inte heller avslutningen:

"Det handlar inte om att förbjuda åsikter, tankar eller känslor, utan om att skydda medborgarna från illegitim maktutövning som med säkerhet leder mot det auktoritära och totalitära. På lång sikt ger en formell exkludering av icke-demokratiska rörelser en fördjupad och utvecklad demokrati."

Det roliga här är att formuleringar som "fördjupad och utvecklad demokrati" låter exakt som en skönmålning från just auktoritära rörelser och länder. På samma sätt kallar sig Nordkorea inte för diktatur, utan "demokratisk folkrepublik", och regimen själv skulle sannolikt gärna se styret som en både fördjupad och mer utvecklad form av demokrati.

I vanlig ordning har jag svårt att förstå de personer av Alms snitt som är fullständigt besatta av ett enda parti, dessutom ett som de ogillar. Det är också intressant att de har ett behov av att beskriva nidbilder, eller halmgubbar om man så vill, vilket skapar intrycket att det verkliga partiet inte är tillräckligt chockerande.

Det måste vara mycket frustrerande att som enda engagemang ha hatet mot ett parti, utan att riktigt veta varför. Att se alla andra som mindre vetande, men ändå inte lyckas övertyga dem. Lika ledsamt måste det vara att dagligen sitta och skicka små fyndigheter om hur korkade ett partis sympatisörer är, skriva text efter text på temat till olika tidningar och resa för att försöka störa ut partiet ifråga. Roligast av allt är som vanligt att de på detta sätt hjälper till att skapa bilden av ett parti mot alla andra. Gissa vem som vinner på det?





Den verkliga alliansen samlas




Stefan Löfven (S) har länge "räckt ut en hand" till det som ska vara ett oppositionellt block och kallas för det lite missvisande "Alliansen". Samtidigt lägger Ulf Kristersson (M) sig ganska nära Socialdemokraterna och avvisar samarbete med SD med motiveringen att man har skilda "grundläggande värderingar". Vi förstår att den markeringen inte handlar om skatter eller välfärd, utan givetvis om det där vanliga området som ställer ont mot gott, ljus mot mörker och värme mot kalla vindar. Denna positionering blir desto fånigare då både moderater och socialdemokrater nu försöker hävda att de vill ha en stram migrationspolitik, det som tidigare kallades att "fiska i grumliga vatten".

Några menar fortfarande att en bred koalition mellan M och S är en omöjlighet, främst på grund av att de i decennier har varit huvudmotståndare, men i mina ögon rycker det scenariot allt närmare. Till att börja med kan vi konstatera att  båda dessa partier fortfarande glider på en helt orealistisk prognos, där man låtsas att Alliansen, eller De rödgröna, ska uppnå en majoritet. Det är enormt föraktfullt gentemot väljarna, eftersom hållningen i praktiken leder till att de först efter valet får veta hur en majoritet ska bildas.

Nu öppnar även Liberalerna och det ständigt opålitliga Centerpartiet för en koalition med Socialdemokraterna. Självklart tror ingen partiledare att Allliansen verkligen kommer att få majoritet, och det är inte alls otänkbart att ett antal partiledare ur Sjuklövern redan nu sonderar terrängen och har diskussioner om hur man ska lösa situationen efter valet.

Om vi börjar med Liberalernas partiledare Jan Björklund, öppnade han i Aftonbladet i går för denna breda koalition. Nonchalansen är påtaglig, och om M och S säger han:

"Frågar du de båda partierna i dag kommer de säga nej, men det sa man i Tyskland också. Det går inte att utesluta att vi får en oväntat bred koalitionsregering."

Nej, det går tydligen inte att ge besked om någonting ens när endast en månad återstår till valet. Observera att vi har denna situation egentligen bara för att övriga partier har målat in sig i ett hörn angående ett enda annat parti. Det enda som spelar roll är tydligen att man tar avstånd från SD, och de olika blocken anklagar varandra för att gynna eller stödja sig på detta parti. Mest besatt av det spelet är nog Stefan Löfven, som redan förra året sade:

"Och de har ännu inte svarat på frågan, ska de ha ett samarbete med SD eller inte? De säger att de inte ska ha det, det sa Kristersson nu, förut har de sagt något helt annat. Ska man inte ha ett samarbete eller bli beroende på något sätt av SD så får man lov att samarbeta över blockgränserna. Det är fortfarande mitt besked."

Det var inte mycket till besked, särskilt inte då även Löfven låtsas som att de där 20-25 procenten i mitten inte finns.




Björklund fortsätter:

"I morgon är det en månad kvar till valdagen. Tre miljoner människor har ännu inte bestämt sig. Vi liberaler kommer att göra allt vad vi kan för att nationalister, populister, rasister och socialister ska stoppas."

Vi vet att de tre första etiketterna avser SD, och "socialister" inbegriper sannolikt MP, V och S. Den vanliga förljugenheten alltså, och därmed ytterligare en variant på "Vi går till val som Alliansen". Dessutom ska Björklund och hans 5 procent alltså "stoppa" alla dessa.

Det tydligaste beskedet blir:

"Det går inte att utesluta att vi får en oväntat bred koalitionsregering över blockgränsen mellan Alliansen och Socialdemokraterna eller mellan Moderaterna och Socialdemokraterna."

När detta sägs, är det inte svårt att snarare tolka det som att vi alla ska förvänta oss en sådan koalition.

Expressen publicerar i dessa dagar intervjuer med partiledarna och i dag var det Annie Lööfs (C) tur. Efter lite privat fluff, där svaren endast syftar till att visa hur normal, härlig och duktig hon är, kommer så det där scenariot:

"Det är faktiskt ingen omöjlig sits vi har satt oss i. Skulle en alliansregering behöva ökat stöd så tror vi på blocköverskridande samarbeten mellan alliansen och Socialdemokraterna, till exempel."

Nej, om man är beredd att regera med nästan vem som helst är sitsen förstås inte omöjlig. Löfven skulle ta emot Centerpartiet med öppna armar. Vi får sedan det vanliga, men sedan länge tröttsamma:

"Det är väljarna som bestämmer SD:s inflytande och de har i flera år haft ett stort inflytande där de har värkt fram regeringskris på regeringskris. De är i grunden ett populistiskt parti som vill ha så mycket uppmärksamhet som möjligt och det kommer de att fortsätta med."

Så framställdes SD:s agerande redan efter förra valet och var en av motiveringarna till att skapa Decemberöverenskommelsen. Irritationen var stor över att SD inte bara lade sig platt, vilket Alliansen snabbt gjorde. Attityden kan sammanfattas med "Vilka tror de där uppkomlingarna egentligen att de är, som inte utan vidare stöder det traditionella block som är störst?". Själv tror jag knappast att SD där agerade bara för att bråka och få uppmärksamhet. Det skulle snarare vara oerhört märkligt om de förklarade ett ovillkorligt stöd för något parti som inte vill veta av dem och i åratal har givit dem allehanda nedsättande epitet. Annie Lööf fortsätter gärna på den linjen:

"Synen på Sverigedemokraterna kommer att ligga fast och anledningen är värderingsmässig. Vi är på helt olika planhalvor i synen på människor."

Ah, denna "människosyn". Jag har faktiskt aldrig hört den där "människosynen" förklaras, även om vi kan anta att det handlar om nivån på asylinvandring, där ett motstånd mot en omfattande sådan innebär att man inte ser "människors lika värde", som på något sätt har kommit att betyda "alla människors rätt att bosätta sig Sverige".

Intervjuaren tar så småningom upp Centerpartiets förvånande stöd till de allra mest speciella i den särskilda strömmen av afghanska män, de 9 000 som ingick i ett visst tidsspann, uppgav en viss ålder och hade anmält sig till gymnasiestudier. Man röstade alltså med den rödgröna regeringen och mot de egna i det som kallas "Alliansen".




Lööf förklarar lite slappt att ställningstagandet gjordes "inte alls utifrån ett alliansperspektiv". Hon har givetvis fått kritik, som i vanlig ordning kallas hat, men analysen blir mycket märklig:

"Det är tyvärr en del av vardagen om man är en liberal kvinnlig politiker som står upp för rättsstaten."

Men Annie, det är ju precis vad du inte gjort i detta fall. Det är just rättsstaten som har nekat denna grupp uppehållstillstånd och rättsstaten borde också ha sett till att de sedan länge lämnat landet. Dessutom var lagen, viktigt i en rättsstat, så illa skriven att migrationsdomstolar inte ens kan tillämpa den.

Även Ulf Kristersson har intervjuats av samma tidning, och det närmaste vi kommer något besked i denna fråga är:

"Jag har sagt hela tiden att vi går på val på vår politik och kommer göra allt jag kan även efter valet för att den ska få så stort genomslag som möjligt. Största chansen för detta är att vi i alliansen än en gång visar att vi kan regera Sverige på ett bättre sätt än den här regeringen. Om Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna går ihop för att stoppa en alliansregering så ger vi oss. Då har de bildat en ny majoritet, det ska man ha respekt för. Men där är vi inte och där tror jag inte att vi kommer att hamna." 

Antagligen tycker en politiker att detta svar var listigt. Frågan var egentligen hur Moderaterna skulle förhålla sig till SD, och "få så stort genomslag som möjligt" kan mycket väl tolkas som en öppning mot detta parti. Särskilt listigt blir det då att övergå till att S och SD skulle "gå ihop", vilket ingen räknar med.

I allt detta spel tvingas vi vanliga medborgare att läsa mellan raderna och själva försöka fundera kring möjliga scenarion. Jag har tidigare sagt att en bred koalition mellan M och S faktiskt inte är så illa. Det skulle på kort sikt skapa en viss parlamentarisk stabilitet, genom två partier som i verkligheten inte står så långt från varandra. Det skulle dessutom neutralisera mer extrema partier som MP och C. Framför allt skulle det tydliggöra att det finns ett etablissemang och ett enda oppositionsparti. Å andra sidan kan C:s medverkan bli nödvändig för att få tillräckligt många mandat, och då får vi hoppas att man inte överlåter migrationspolitiken till dem, som man gjort med MP.

Även andra tänkbara scenarion kan bli positiva, som en allians som samarbetar med SD, eller en minoritetsregering där SD fäller avgörandet då de traditionella blocken är oeniga. Hursomhelst förblir det tydligt att allt roterar kring SD, även vid konfrontationer mellan S och M, också när partiet inte ens närvarar:




Dessa figurers agerande är obegripligt ur ett taktiskt perspektiv, men vi får tacka för att de alldeles själva gör kommande val till en folkomröstning med alternativen för eller emot SD.




tisdag 7 augusti 2018

Den perfekta stormen?




De anständiga tycker om att skildra politik som "kalla vindar", som förstås blåser mot deras egen värme, och då borde väl även jag få göra en meteorologisk liknelse. I mina ögon är det kommande valet det mest spännande på ett antal decennier, vilket förstås främst beror på att patriotiska krafter nu kommer att få fler röster än någonsin. Upptakten blir också särskilt underhållande genom övriga partiers agerande och obegripliga klavertramp. Deras fixering vid SD gör paradoxalt nog att de inte kan låta bli att gång på gång gynna detta parti. Om den största drivkraften är att bekämpa SD, varför lär man sig då ingenting?

Med risk för att jag i min partiskhet kanske överdriver eller feltolkar vissa fenomen, vill jag ändå nämna några av de händelser och den utveckling som jag tror gynnar SD, och säkert också AfS. Jag har tidigare tagit upp några av de inslag som här kommer nämnas, men det roliga är att de sammanfaller några veckor innan valet.  I grunden ligger de senaste årens enorma asyl- och anhöriginvandring, följt av de två traditionella maktpartiernas förvirring och en åtminstone retorisk svängning.

Låt oss börja med en liten klassiker, som egentligen inte är viktig, men där överraskningen är att det fortfarande sker. Tydligen ska Jimmie Åkesson besöka Göteborg den 28 augusti, vilket hos Ung Vänster frammanar en gammal reflex:



Vi får veta att syftet är att göra det så svårt för Åkesson som möjligt, vilket i vanlig ordning ska ske med hjälp av slagord och megafoner. Vad vill man uppnå med dessa "motdemonstrationer"? Man lär inte omvända någon övertygad SD:are, eller alldeles neutral person, samtidigt som den egna flocken redan är övertygad. Jag är helt övertygad om att det för de inblandade individerna endast handlar om en egotripp, där det känns bra att få stå bland likasinnade och skrika ut otrevligheter. Att det snarare är kontraproduktivt för det man säger sig vilja uppnå, är antagligen irrelevant. Ovanstående motdemonstration är knappt ens en händelse, men den visar tydligt hur SD:s motståndare famlar och inte verkar lära sig någonting.

I går inleddes en annan aktivitet, där de inblandade inte heller lär vinna några nya själar. Jag talar förstås om den afghanska picknicken på Mynttorget i Stockholm, där förmätna krav på permanent uppehållstillstånd framförs, samtidigt som Sverige påminns om vad begreppet "ensamkommande flyktingbarn" försöker dölja.




Även denna fråga har flera partier hanterat så valhänt att det endast kan gynna SD. Miljöpartiet drev som vanligt på för maximalt inflöde, Socialdemokraterna skapar ett bisarrt undantag för att möta MP halvvägs, vilket sedan visar sig vara så ogenomtänkt att domstolarna inte ens kan tillämpa lagen. Den röstades dessutom igenom med hjälp av Centerpartiet, vilket gjorde att Ulf Kristersson (M) kände sig nödgad att markera sitt avståndstagande från alliansvännen. Återigen framstår SD som det enda konsekventa riksdagspartiet, som vet vad det gör och var det står.

Vad som också hänt i dessa dagar är att SD har släppt en lång dokumentärfilm. Att ämnet blev Socialdemokraternas förflutna var något förvånande, och informationen lär inte avskräcka särskilt många socialdemokrater, men den missgynnar knappast SD. Den stora vinsten är den rena uppmärksamheten, men filmen är också ett litet slag mot allt trams om "rasism" och "rötter". Den lyckades också få hela mediekåren att producera artiklar som på olika sätt försvarade Socialdemokraterna. Inte heller mediefigurerna lyckades tygla sina impulser, så de kunde bara inte låta bli att svälja betet och vi fick alla ännu en gång beskåda deras likriktning.




Det är helt enkelt rätt mycket som ur vår synvinkel nu, om jag får lov att dra bloggens läsare över en kam, går vår väg. Alliansen kan inte redogöra för hur det har tänkt bilda regering, Socialdemokraterna har rekordlåga siffror och Miljöpartiet balanserar på riksdagsspärren. FI kommer inte in i riksdagen och jag gissar att partiets dagar snart är förbi. Både moderater och socialdemokrater försöker plötsligt utmåla sin migrationspolitik som stram, men det är för lite för sent och SD äger uppenbarligen fortfarande frågan.

Till denna positiva bild måste vi lägga Sjuklöverns groteska uppvisning i Kulturhuset för ett par dagar sedan. Olika klipp och bilder från evenemanget sprids på sociala medier, och några menar rentav att det var här valet avgjordes. Det kanske är något av en överdrift, men uppvisningen var inte smickrande för deltagarna.






Det är häpnadsväckande att medievana heltidspolitiker ens deltar i en tillställning av detta slag. Alla rör sig på scenen precis som de blivit tillsagda, alla besvarar glatt frågor om exempelvis hur kvinnors ben ska se ut och alla viftar entusiastiskt för att visa hur kraftigt de tar avstånd från partiet som inte bjudits in. Minut efter minut spelar de med och inte en enda partiledare vågar protestera eller lämna scenen.

Det är inte svårt att föreställa sig hur dessa partiledare resonerat före evenemanget. Om Pride bjuder in kan man inte gärna säga nej, eftersom syftet är så fint och konsekvenserna vid utebliven närvaro blir oöverskådliga. Lika lite som man vill vara "islamofob" vill man uppfattas som "homofob". Följaktligen ser de alla till att vara där och uppenbarligen var de åtminstone under själva seansen omedvetna om hur det ser ut för de flesta andra. Efteråt har exempelvis Ebba Busch Thor (KD)  hävdat att hon borde ha tackat nej, men det tvättar knappast bort synen ovan från våra näthinnor.

Arrangörerna är säkert uppriktiga i sin avsky för SD, men ändå gör de hela tillställningen till en enda stor propagandaseger för detta parti. De slapp vara med, samtidigt som de ändå svävar över hela evenemanget, inte minst då de dessutom representeras av en elefant i rummet.

Samhällsutveckling och andra partiers oförmåga har gjort att SD ökat, alldeles oavsett hur aktivt partiet och dess företrädare själva har varit, men det är svårt att se något tillfälle som varit mer gynnsamt än nu. Så länge som övriga partiledare för fram en politik de själva inte riktigt vill stå för, glatt gör helomvändningar från år till år och villigt flamsar runt med regnbågsflaggor, är de patriotiska rörelsernas tillväxt närmast självklar och oundviklig.






måndag 6 augusti 2018

Fatemeh Khavari solar sig åter i rampljuset


Lite ödsligare i år. Foto: Nyheter Idag


För ett år sedan satte sig ett antal afghaner och asylaktivister i centrala Stockholm för att kräva, ordet de själva gärna använder, amnesti för samtliga afghaner i landet. Mediebevakningen var stor och skaran fick besök av figurer som Rossana Dinamarca, Gudrun Schyman och Gustav Fridolin. I dag upprepas aktionen, men uppslutningen förefaller vara betydligt mer blygsam, både avseende deltagare och medier. Så vitt jag kan se är det endast vänstersidan ETC som ens berör den stora dagen, men då är å andra sidan framställningen desto mer positiv.

Man söker snabbt upp Fatemeh Khavari, Ung i Sveriges ökända talesperson, och vi får då åter ta del av den vanliga fräckheten och de automatiska lögnerna:

"I förordet till den bok Fatemeh Khavari nyligen gav ut tillsammans med ETC-journalisten Annie Hellquist skriver hon att hon tillhör de mest utsatta personerna i världen."

Oj då. Man skulle kunna tro att människor som svälter, befinner sig i krig eller fängslats av en diktatur har det svårare, men sannolikt anpassar Khavari sig till den svenska miljön, där åtminstone afghanska män anses vara den mest skyddsvärda gruppen. Denna rörelses frontfigurer spelar listigt på svenska strängar, genom att få sin jakt på PUT att handla om "antirasism" och "demokrati", men jag tror också att de blir lite väl djärva genom att umgås med svenska asylaktivister som glatt sväljer varje lögn och ursäktar varje beteende. Sålunda var det helt naturligt för Amir Nabizadeh att skicka en hälsning till Sverige när han vår på semester hos sina föräldrar i Iran, och han blev säkert förvånad när resan och asylskälen ifrågasattes. ETC hjälper gärna till att förvrida situationen:

"När Ung i Sverige startade trodde de att det fanns en kunskapslucka bakom utvisningarna: att politiker och allmänheten inte kände till den verklighet som ungdomarna flytt från i Afghanistan."

En ren felaktighet, eftersom åtminstone hälften kommer från grannländer, och Fatemeh själv kommer från Iran. Hon hävdar gärna att rörelsen för afghanska män har stöd av hela Sverige, vilket gör uttalandet om de personer som hellre ser henne repatrierad alldeles naturligt:

"De människorna som säger så är inte representativa för resten av Sverige."

Källa på det? I själva verket tror jag att det är en ganska liten minoritet som verkligen vill ha fri invandring av afghanska män. Vi kan nog anta att Khavari bara låter munnen gå utan vidare eftertanke, men ett umgänge som huvudsakligen består av andra afghanaktivister ger förstås en lite snedvriden bild av svenskars tankar kring dessa fenomen. I ETC:s artikel uttalar sig också ett par av dessa och en av dem bjuder på ett litet guldkorn:

"Sara Edvardsson Ehrnborg är en av grundarna och talespersonerna för nätverket #vistårinteut och menar att Ung i Sverige som rörelse är unik bara genom sin existens. De representerar sig själva och bryter mot vithetsnormen."

Precis som man kunde misstänka blir afghanerna en sorts projektionsyta för ideologiska teorier. För afghanerna är knappast kamp mot "vithetsnormen" skälet för att kräva uppehållstillstånd, men det skulle kunna förklara varför Vänsterpartiet är så positivt till denna rörelse. Vi minns att Khavari var en av talarna på partiets kongress, och på denna första dag lät Christina Höj Larsen (V) sig fotograferas med den lilla skaran.





Stödet är egentligen märkligt, eftersom de som talar sig varma för asylrätten också borde vilja att de som saknar asylskäl avvisas och att lagen efterlevs. Men nej, som vanligt är det viktiga inte hur nöden i världen ser ut, utan att man kan maximera inflödet till just Sverige, även om det innebär en specialström för män utan asylskäl.


Slagordet för permanent uppehållstillstånd är kort
och gott "PUT NU!", men någon majoritet för den
linjen lär inte finnas i riksdagen om en månad.


Den aldrig ödmjuka Fatemeh gör en fin jämförelse:

"Det var folkrörelser som byggde Sverige. Det var väldigt stort för mig första gången vi kallades för en rörelse i stället för ett nätverk."

Man kan föreställa sig att exempelvis arbetarrörelsen eller nykterhetsrörelsen har bidragit till vårt samhälle, men det är svårt att se hur denna etniska lobbygrupp skulle bygga landet. Fatemehs roll för detta land kommer tydligen att vara storslagen:

"På Twitter har hon tidigare skrivit att den sjätte augusti kommer att vara en högtidsdag år 2028, när målen är nådda och rörelsen historisk."

Om tio år ska vi alltså fira att ett antal afghaner och aktivister satt ned i Stockholm? Det tror jag inte kommer att ske, lika lite som att Fatemeh blir statsminister. Hon bekräftar dock vad många av oss misstänkt:

"Vi kommer ställa ännu hårdare krav och aldrig ge upp."

Självklart blir det resultatet av att en person som Fatemeh omhuldas av medier och aktivister. Frågan är vad dessa hårdare krav skulle omfatta. Att Sverige flyger in afghanska män direkt från regionen? Att svenska pass delas ut på plats?

Precis som jag sade för ett år sedan, är det huvudsakligen positivt att denna grupp visar upp sig i mitt i huvudstaden. Nu kan var och en se vilka som egentligen ingår i det som fram till nyligen kallades "ensamkommande flyktingbarn". De kommer aldrig att ha en gynnsammare situation än de hade 2015, och det ser för närvarande ut som att inte ens det bisarra undantaget för 9 000 av dem kan genomföras. Det finns anledning att känna tillförsikt.