söndag 21 oktober 2018

Anders Lindberg försöker sig på historia och matematik


Lund den 30 november 2005.


Många tycker att man ska ignorera politiskt korrekta posörer i allmänhet, och Aftonbladets ökände Anders Lindberg i synnerhet. Jag håller inte med, eftersom han i vilket fall som helst läses av tiotusentals och sitter i var och varannan debattsoffa. Dessutom tror jag faktiskt att han verkligen tycker det han skriver, till skillnad från självupptagna taktiker som Anne Ramberg och Alexandra Pascalidou.

Trots att jag tar del av det mesta som Lindberg får ur sig, förblir han något av ett mysterium. Hur är det möjligt att så ofta hamna alldeles fel, och varför fortsätter han alltid att helt oberörd försvara teser som sedan länge blivit motbevisade och inte hjälper hans socialdemokrati på något sätt?

Det första som kanske förvånar i dagens ledarkrönika, med rubriken "Jimmie Åkesson kan skratta hela vägen till nyvalet", är att han verkligen ägnar en stor del åt SD:s mytomspunna rötter, på exakt det sätt som år efter år visat sig vara ett tämligen oskarpt vapen. Vi får inte riktigt allt i dagens text, men inledningen är så utnött att det blir lite skrattretande:

"Fotografiet av Gustaf Ekström, tidigare SS-officer och medgrundare till SD, är lite suddigt. Stödd på sin käpp står han till hälften gömd bakom en staty, men hans ansikte är lätt att känna igen. Bilden togs av fotografen Jonn Leffmann vid 30-novemberfirandet 1994 till minne av krigarkonungen Karl XII i Lund och Gustaf Ekström var inte den enda nazisten på plats."

Här glömmer Lindberg av någon anledning att skriva "Rottenführer", vilket ju låter särskilt otäckt och är ett ord som självaste statsministern noggrant brukar inkludera. Jag skulle tro att de flesta som i dag stöder SD, och säkert en mängd andra, uppfattar referenserna till "rötterna" som enormt krystade. Ska dessa tillbakablickar till 1990-talet, följt av tillbakablickar till 1940-talet, få oss att nu vilja se Stefan Löfven som statsminister under de kommande fyra åren? Att denne Ekström ständigt lyfts fram visar i vanlig ordning att motståndare inte tycker att det finns mer reella problem med partiet.

Egentligen beror demoniseringen av SD på att det har ifrågasatt den tidigare enda acceptabla inställningen i invandringsfrågan, men det lär inte längre skrämma någon, vilket gör att man hellre vill skruva upp det hela till "nazistiska rötter". Jag låter Anders själv berätta om vad som här är viktigast:

"Han dog året efter att fotografiet togs, 87 år gammal. Det var detta parti som Jimmie Åkesson gick med i."

Medan Stefan Löfven gick med i ett parti som fortfarande genomförde tvångssteriliseringar och vi nu har en andre vice talman i riksdagen som gick in i ett uttalat kommunistiskt parti med kopplingar till några av världens diktaturer. Ytterst få framför det som relevant i dagspolitiken.


Även i Anders Lindbergs och Stefan Löfvens
parti har man funderat kring dessa frågor.


Jag har nämnt det tidigare, men jag har fördelen av att faktiskt ha besökt ett SD-möte 1991. Tillställningen var givetvis mindre professionell och strömlinjeformad än i dag, men någon nationalsocialism predikades inte och det var knappast skinnskallar som dominerade publiken.

Sedan kommer då den socialdemokratiska taktik som tydligen är så genial att den ska trummas in varje dag:

"Ulf Kristersson står uppenbarligen beredd att bilda en M-regering med SD:s aktiva stöd, tvärtemot vad Alliansen sa under hela valrörelsen. Om Centerpartiet och Liberalerna accepterar att en regering bildas med ett blåbrunt regeringsunderlag så kommer SD att få en unikt stark position med stort inflytande över exempelvis statsbudgeten."

Anders Lindberg älskar att säga "blåbrunt", vilket för många av oss enbart är löjeväckande, men som han själv troligen ser som ett genialt sätt att nöta in färger. Denna fullständigt genomskinliga retorik verkar dock ha fungerat på många centerpartister och liberaler, till den grad att de även denna gång lutar åt att ge Socialdemokraterna frikort.

Efter lite vanligt nonsens om Hörby och Ryssland, får vi en rejäl dos hyckleri:

"I Halmstad har SD i stället gått in för att skapa kaos. De borgerliga partierna har fler mandat än de rödgröna men för att sabotera röstade SD på Socialdemokraternas kandidat Krissi Johansson till kommunstyrelsens ordförande. Situationen påminner starkt om när SD röstade på Alliansens budget efter att Stefan Löfven blivit vald till statsminister 2014. När inte SD får som de vill med sin hink och spade kastar de sand omkring sig."

Så låter det alltid från dessa håll. SD ska isoleras, men samtidigt falla in i systemet som bygger på att något av de tidigare blocken är större än det andra. Om Alliansen i stället stödde Socialdemokraterna, skulle det troligen utmålas som ett under av mognad, och Socialdemokraterna kan obstruera hur mycket som helst utan att anklagas för att "kasta sand". Varför skulle SD spela med i det spelet?

Vad Anders Lindberg vill se har vi också hört till leda:

"En bättre lösning än att låta SD få makt som i Hörby eller ge dem möjlighet att skapa kaos som i Halmstad är naturligtvis att samarbeta över blockgränsen. Frågan är hur stor krisen måste bli innan politikerna från de demokratiska partierna inser att de inte har någon annan möjlighet."

Då ska väl Stefan Löfven och Aftonbladets ledarsida deklarera sitt stöd för Ulf Kristersson? Jaså, "över blockgränserna" betyder bara att C och L har en skyldighet att stödja en vänsterregering. I sin egen sandlåda börjar Lindberg sedan försöka sig på lite förljugen matematik:

"Men det går alldeles utmärkt att isolera SD, bara viljan finns. Bara 44 procent röstade på SD, M och KD, partier som i någon mening ingår i ett konservativt block. Och knappt 18 procent röstade på SD. Det finns ingen som helst rimlighet att den majoritet av väljarna som röstat på andra partier ska underkasta sig minoritetens vilja bara för att den är högljudd."

Och bara 33 procent röstade på S och MP, vilket klättrar upp till 41 procent om Vänsterpartiet räknas in. Återigen ska alltså ett par allianspartier ta ansvar för att Löfven kan regera vidare, eftersom de annars kallas "blåbruna" av figurer som Anders Lindberg. Det går ju att isolera MP, S och V om bara viljan finns, men den verkar förstås inte vara särskilt stark hos C och L.


En bild av det som Socialdemokraterna vill se
som en förkrossande seger.



För säkerhets skull återvänder Lindberg till den där "händelsen" för 24 år sedan som ska skrämma folk över till vänstersidan:

"På fotografiet från 1994 har Gustaf Ekström tagit av sig hatten under ceremonin. Bredvid honom står män utklädda till karoliner och en kravallutrustad polis. Det är dessa rottrådar, dessa värderingar och denna rörelse man får på köpet om man öppnar sitt hem för SD. Har man tagit Jimmie Åkesson i båten får man ro honom i land."

Allvarligt talat, L och C, tar ni verkligen dessa resonemang på allvar? Tycker Jan Björklund fortfarande att adopterade barn är relevant för nästa regeringsbildning? Då hoppas jag att Jimmie Åkesson kastar sand på er hela vägen ut ur riksdagen.






torsdag 18 oktober 2018

Hossein och hans mobilproblematik


Hossein, "19 år", blir frustrerad vid mobilen.


Vissa av mediernas "snyftreportage" är så snedvridna att de oavsiktligt råkar visa en verklighet som inte är till asylindustrins fördel. I bland kan man nästan misstänka att någon medarbetare i smyg vill leverera lite invandringskritik, som när Aftonbladet i går skrev om svårigheter för den afghanske mannen Hossein.

Vinkeln är att han på något sätt diskrimineras, och vi får i rubriken veta att han har försörjningsstöd och då "inte får" använda överföringssystemet Swish. Hosseins egna kommentarer är inte mindre fantastiska:

"Man känner sig lite mobbad på något sätt. Alla andra ungdomar kan swisha varandra. Det är bara vi flyktingungdomar på Lidingö som inte kan använda den här tekniken som är jättevanlig i Sverige och i världen. Vad är felet på oss?"

Till att börja med är den bilden inte alls sann. Ingen hindrar Hossein eller hans vänner att använda swish, men för alla som tar emot försörjningsstöd avräknas insättningar på det egna kontot, oavsett vilken etnicitet eller status man har. Framför allt är det helt otroligt att se denna teknikalitet som ett stort problem vid vistelsen i Sverige. Han får pengar av staten, och vill han ta emot pengar av vänner kan dessa ju helt enkelt ge honom sedlar i handen. Hossein får inte en enda kritisk fråga, utan kan lägga ut texten om den svåra situationen:

"Jag visste inte att de skulle dra av om man swishade. Jag och mina kompisar brukade göra det mycket. Till exempel om vi gick tillsammans till en restaurang så betalade en person och så swishade de andra. Det känns värdelöst. När man går ut med kompisar och de betalar och säger att man ska swisha så måste jag alltid säga att jag inte kan."

Låt oss sammanfatta situationen. Han sade sig alltså fly för sitt liv och fick på grund av en uppgiven ålder under 18 år uppehållstillstånd i Sverige. När han nu sitter här, efter att hans liv räddats, får han dessutom bidrag varje månad, men uppfattar det som oerhört kränkande att han inte kan ta emot banköverföringar utan att förlora samma summa i bidrag. Han har förstås också ett eget förslag på hur problematiken kan lösas:

"Det vore mer rimligt om de satte någon gräns, om de sa att man kan swisha under 5 000 kronor eller något sådant."

Han tycker alltså att några tusenlappar hit eller dit är så futtigt att staten inte ska lägga sig i. Än mer rimligt är kanske att han antingen drar ned på restaurangbesöken eller försöker skaffa sig en inkomst där ingen lägger sig i vad som sker på bankkontot.

Likt många andra afghanska män har Hossein förstås en äldre svensk kvinna som tar hand om honom. Hon får komma till tals i "Mitt i Stockholm":

"Vi talade med tre olika handläggare utan att någon nämnde det här. Det här är ju som att staden tar pengar från killarna."

Man är tämligen vänstermarinerad om man ser ett avdrag från bidragssumman som att den stjäls från mottagaren. Fru batikhäxa kanske själv skulle betala för några av restaurangbesöken? Hosseins situation är ju inte alldeles desperat när han får en hundralapp från en vän och då en hundralapp mindre i bidrag. Å andra sidan är denna kvinna, Annette Svensson, inte rädd för att använda överord. Vid ett annat tillfälle var hennes kommentar i media:

"Det är grymt att de ska flyttas från Lidingö när de fyller 18."

Det finns ett positivt inslag i detta, nämligen att många medborgare faktiskt reagerar på situationen och hur den skildras. Ett antal personer har på Twitter tagit upp de aspekter jag själv nämner här, och några poängterar att både deras mobiler och klockor är billigare än de som Hossein bär. Vissa är förstås oförbätterliga:




Jag tror att vi här ser förklaringen till att vissa asylanter, inte minst de afghanska männen, snabbt tar sig ton, kräver och ljuger. Om vilket beteende och vilka lögner som helst endast möter förståelse och hjärtan, är det förstås lätt att man kör vidare på det spåret. Vi kan förvånas över att exempelvis en figur som Amir Nabizadeh, före Fatemeh medias favorit vid afghanmanifestationerna, helt oblygt skriver om sin semester hos föräldrarna i landet han "flydde" från, men det lilla misstaget var sannolikt ett resultat av att han dittills alltid blivit trodd och omfamnad av de svenskar han kommer i kontakt med. Första gången kanske naiviteten och godtrogenheten förvånade, men snart lär man sig att det är just detta som belönas i Sverige.




lördag 6 oktober 2018

Fridolins tur att använda sig av Hörby





I dag var det Gustav Fridolins (MP) tur att intressera sig för hur två partier han inte tillhör agerar i en kommun där han inte bor. Syftet är som vanligt att på riksplanet försöka skrämma Centerpartiet och Liberalerna till att stödja en vänsterregering, och hans text i dagens Expressen om Hörbys kommunpolitik börjar ödesmättat:

 "Det är på riktigt nu."

Till skillnad från alla andra kommuner, där politik är på låtsas och kan skämtas bort, eftersom Centerpartiet stöder Socialdemokraterna, Miljöpartiet stöder Moderaterna eller Moderaterna stöder Kristdemokraterna. Vad Fridolin använder denna gång är varken "rasism" eller "30-talet", utan att kommunstyrelsens nye ordförande Stefan Borg (SD) skulle vara "homofob". I vanlig ordning är udden egentligen riktad mot Moderaterna, som numera ska framställas som förträffliga människor:

"Sverigedemokraterna fick inte 51 procent av rösterna i Hörby. De kan bara ta makten om någon annan ger den till dem. Och det var Moderaterna i Hörby beredda att göra. Jag har mött och arbetat ihop med många moderater. Vi har inte så ofta haft samma åsikt, men jag har ofta mött kloka, sansade människor. Jag har sällan varit ens nära att ifrågasätta deras grundläggande demokratiska värderingar."

Att endast kunna ta makten med hjälp av andra partiers stöd är den normala situationen i de flesta kommuner. Festligt nog kritiseras MP just nu för att de i Stockholm förhandlar med Alliansen, vilket Socialdemokraterna ser som ett svek, eftersom de utgår från att både V och MP för alltid tillhör partiets stöd.






Jag tycker att MP har all rätt i världen att i kommunerna stödja sig på de partier som gör det möjligt att få genomslag för den egna politiken, och följaktligen bör det gälla även Moderaterna, som med sina fem mandat i Hörby annars skulle behöva samarbeta med nästan alla andra partier.

För säkerhets skull slängs en mycket populär referens in, även om den inte har någonting alls med Hörbys kommunalpolitik att göra:

"Björn Söder fick tjugo fler röster än SD har ledamöter. Även om några av dem som röstade på Söder kan ha varit kristdemokrater, så motsvarar antalet att var fjärde moderat riksdagsledamot gick emot sin partiledning för att man så gärna ville rösta på Björn Söder." 

Med sina 16 mandat i riksdagen borde Fridolin kanske ta det lite lugnt med att läxa upp andra partier. Mest anmärkningsvärt, också rent objektivt, är i detta sammanhang snarare att "Alliansen" släppte fram en vänsterpartist, som kom från ett parti som inte bara kallade sig kommunistiskt, utan dessutom inte ens är tredje störst. Efter att även ha stämplat Söder som "homofob", får vi förstås också:

"Under sin tid som vice talman har han gång på gång försökt föreskriva vem som är svensk och vem som inte är det, med starka protester från bland annat judiska företrädare som följd."

Ser ni vad som hände där? Hur kan det finnas företrädare för ett folk som inte finns? Varför finns Sametinget? Jag är helt övertygad om att de flesta personer som tillhör dessa grupper inte har några som helst problem med att vara en del av ett folk. Vi vet alla att man samtidigt kan vara svensk medborgare, men personer som Fridolin verkar se "svensk" som det ultimata tillståndet, som alla världens folk helst vill uppnå. Jag skulle troligen identifiera exempelvis Soraya Post som svensk, om hon inte ständigt koketterade med sin etnicitet.

Som vanligt innebär en stram migrationspolitik, vilket är det som demoniseringen av SD egentligen handlar om, nästan världens undergång:

"I den miljön finns det moderater som hellre håller ihop högern än tar fajten för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är det som händer i Hörby. Det var det som visade sig i talmansomröstningen."

Att "ta fajten för demokrati" innebär numera alltså att inte utmana Socialdemokraternas maktinnehav. I Hörby har de haft makten under den senaste mandatperioden, och det skulle vara mycket märkligt om de skulle få styra ännu en mandatperiod, efter att nästan ha halverats och numera är mindre än hälften så stora som SD. Fridolin har givetvis inte heller något eget förslag på hur den parlamentariska situationen i Hörby ska lösas, eftersom han bara vill taktisera lite på riksplanet. Ändå vill han om och om igen referera till just denna kommun:

"Stöd från SD kostar. I Hörby kostade det kommunalrådsposten. I riksdagen skulle det snart bli mycket dyrare än så."

Jaha, och för vem kostade den posten? Det är Socialdemokraterna som får överge den, och det är absolut inte Moderaterna som betalat med den. Avslutningen är grandios:

"Det är på riktigt nu. Det avgörs vilka vi är, och vad vi står för. Jag tänker göra allt jag kan för att rasismen och homofobin inte får inflytande i Sverige.

Man kan dock ifrågasätta hur mycket riksdagens minsta parti kan förändra ett av världens minst rasistiska och homofoba länder. Det är också lite magstarkt att ett språkrör för ett parti som blivit en väg in för islamister slår sig för bröstet i dessa frågor. Var Yasri Khan och Mehmet Kaplan verkligen så hbtq-vänliga? Kommer Leila Ali Elmi nu att gå i Pride-tåget?

Det är så oerhört arrogant när personer som Fridolin eller Annika Strandhäll låtsas oroa sig för vad allianspartier gör. Själva riskerar de ju inget, utan tycker att de i alla lägen ska regera och det med vem som helst.





fredag 5 oktober 2018

Drevet mot Alice Teodorescu ångar vidare


Andreas Magnusson säger någonting gott.


Så var det då dags att ännu en gång besöka den bisarra publikationen Magasinet Paragraf, en sorts vänsterblogg som ibland avhandlar juridiska frågor. I vanlig ordning ska vi titta på en text från Andreas Magnusson, läraren som ägnar lika mycket tid åt Sverigedemokraterna som att se till att håret är precis lagom busigt.

I dag går han till attack mot en av de högerpersoner som har blivit nyvänsterns främsta hatobjekt, och ska för oss berätta "Hur liberala Göteborgs-Posten blev SD-beroende". Till denna kategori hör också personer som Ann Heberlein, Katerina Janouch, Hanif Bali och Joakim Lamotte, men att Alice Teodorescu har en central roll vid en relativt stor tidning verkar vara en särskild irritationsfaktor. Denna vecka har vi till exempel sett hur en lektor vid Göteborgs universitet kände sig kallad att starta ett drev mot GP:s ägare för att få Teodorescu "avsatt". Andreas Magnusson är förstås inte rädd för att måla med den breda penseln:

"Göteborgare över hela det politiska fältet skäms över dagstidningen på grund av ledarredaktionen. Göteborgs-Posten är numer en tidning som är lika genant att läsa som skvallerblaskorna hos frisören trots att det åtminstone bitvis är en riktigt hygglig nyhetstidning."

Den beskrivningen kan vi nog avfärda rakt av, eftersom en genomsnittlig person knappast har en så neurotisk inställning till någon tidnings ledarsida. Jag kan exempelvis sitta helt öppet och läsa Aftonbladet, även om ledarsidan hör till Sveriges sämsta. Vi kan räkna ut varför en individ av Magnussons snitt har svårt för GP:s nuvarande ledarsida, men han kan också själv berätta för oss:

"Ledartexterna på GP handlar nära nog uteslutande om ytterkanthögerns vanliga teman så som tiggeriförbud, att förbjuda religiösa skolor och organisationer, att Sverigedemokraterna inte alls är dumma och att invandring leder till brottslighet. Ni vet vanliga icke-liberala ståndpunkter."

Egentligen är det anmärkningsvärt att man måste gå till en regional tidning för att finna detta, och det är lika märkligt att en enda ledarsida som avviker anses vara en för mycket. Magnusson bjuder sedan på en sorts historisk odyssé, som är helt irrelevant för ståndpunkten, för att så småningom hitta tillbaka till den där intoleransen för andra åsikter:

"Det finns ett antal skribenter som utanför ledarsidan skriver utmärkta texter i liberal och humanistisk anda, men de får väldigt lite utrymme. Problemet är inte dessa journalister utan ledarredaktionens ideologiska haveri."

Vad han här menar är rätt obegripligt. Att ledarsidan innehåller opinionstexter, medan nyhetsartiklar ska vara någorlunda neutrala, vet vi alla, inte minst eftersom man alltid får höra "jaha, ännu en som inte förstår skillnaden mellan opinionstexter och nyheter" varje gång man diskuterar en tidnings agenda. Särskilt obegripligt är förstås hur journalister kan få "väldigt lite utrymme" jämfört med den där ledarsidan. Absolut mest talande är dock etiketten "haveri" så snart någonting inte motsvarar de egna åsikterna.

Överhuvudtaget verkar denna sorts vänstermänniskor ha svårt att se i vilken bubbla de befinner sig. Troligen funderar de aldrig på om någonting verkligen är ett haveri, för att man inte håller med, precis som det är alldeles självklart att man måste starta drev och bojkotter mot allt som avviker från den egna värdegrunden. På samma sätt är Magnusson troligen alldeles uppriktig i nästa analys:

"Kritiken mot GP:s ledarredaktion är så stark och massiv att Facebooksidan Fyrvaktaren, som skapats enkom för att faktagranska Göteborgs-Postens ledarredaktion, har flera tusen följare. Vilken annan morgontidning har en så kontroversiell och okunnig ledarredaktion att den kräver konstant faktagranskning?"

Nej, det beror inte på en "okunnig ledarredaktion", utan på att de vänstermänniskor som nu hatar GP älskar att agera på detta sätt. Behovet uppstår hos dem, snarare än att ledarsidan kräver någon särskild "faktagranskning".




Därefter går Magnusson igenom ett antal av sidans övriga skribenter, som alla avfärdas för att de har någon sorts bakgrund i olika delar av högern, vilket för honom är så självklart förkastligt att det inte vidare behöver motiveras. Nåväl, det finns ju numera trots allt någonting ännu värre än liberaler och moderater:

"För GP:s ledarredaktion pekar den moraliska kompassen alltid mot Sverigedemokraterna. Om bara borgerligheten väljer att omfamna dem så kommer allt att bli bra."

Jag kan inte påminna mig om att någon högermänniska har sagt att allt då kommer bli bra, men de ser förstås hur den ologiska beröringsskräcken gör att deras partier avstår från inflytande. Det är vanligen inte ett utslag från någon moralisk kompass, utan en rationell och pragmatisk inställning till hur opinion och mandatfördelning ser ut.

Nu har vi då slutligen kommit till varför det ständigt latenta drevet mot Alice Teodorescu har tagit ny fart.




Nedanstående snedvridning har inte varit ovanlig:

"Alice Teodorescu insåg det här problemet och gjorde därför vad hon kunde för att i en ledartext oskadliggöra Emerich Roth och andra människor som överlevt förintelsen och vars budskap är att aldrig någonsin vika en tum för Sverigedemokraternas orrspel om makten."

Allvarligt, oskadliggöra? Generöst nog citerar Magnusson sedan vad Teodorescu faktiskt skrev:

"De senaste årens alltmer kreativa svenska paralleller till 1930-talets Tyskland, där man hänsynslöst använder förintelseöverlevare som bulvaner i sina försök att smutskasta politiska meningsmotståndare inom borgerligheten, är vedervärdiga."

I själva verket riktades udden mot aktörer som DN, som vecka efter vecka varnade för att valet kunde leda tillbaka till 1930-talet, och som ett led i propagandan anlitade personer som Roth och Fried. De har all rätt i världen att framföra sina åsikter, men deras historia ger dem inte en särskild auktoritet i frågor om landets välgång och framtid. Teodorescus text kan läsas i sin helhet här, och den handlar inte alls om att "oskadliggöra" någon av de aktuella personerna. Magnussons version uppskattades också av någon, åtminstone av en som dagligen annars skriver om sin egen godhet:



Mot slutet får vi någon liknelse om att "köra fast i brun lera" och själva avslutningen blir ett typiskt exempel på det som vänsterfigurer ser som oerhört fyndigt:

"I skorna hade han tryckt ner några sidor ur Göteborgs-Posten för att hålla värmen. Hade det varit idag så hade han fått vara noga med vilka sidor han valt. Att värmeisolera med de kalla ledarsidorna skulle knappast ha fungerat."

Här ska vi nu avsluta på ett ännu roligare sätt, nämligen genom att titta på när Andreas Magnusson i Opinion Live förklarar varför just han, till skillnad från alla andra, har rätt att uttrycka sig så grovt han kan:






Kommunen som skrämmer etablissemanget


Kommunstyrelsens nye ordförande Stefan Borg (SD)
intervjuas av Aftonbladet.


Valet till riksdagen skapade en hel del besvikelse bland sverigedemokrater, och förstås en dos skadeglädje hos de vanliga misstänkta, men det finns också ett antal kommuner som lyckades skärra politiker och mediefigurer. När SD i Hörby i går meddelade att man bildat ett styre med stöd av Moderaterna haglade fördömanden, och som vanligt främst från personer som ändå aldrig skulle rösta på vare sig Moderaterna eller SD.

Socialdemokraterna, till exempel, verkar fortfarande tycka att deras mest kraftfulla vapen mot "Alliansen" är att den skulle behöva få stöd av SD. Socialminister Annika Strandhäll, som aldrig är för blyg för att framföra pinsamheter på Twitter, tyckte att Hörby gav ett gyllene tillfälle att plocka upp vapnet ännu en gång:




Det skulle självklart vara en vettig hållning även nationellt. Bland de upprörda mediefigurerna märks bland andra Aftonbladets Petter Larsson och Kvällspostens Csaba Perlenberg. Den sistnämnde ger på ledarplats ordern "Uteslut Ljungman och Hörbymoderaterna", och inleder med:

"Nu jublas det igen. Fast denna gång kommer hejaropen från Hörby. Ständigt denna skånska skam. Och nu är segern ('Seger eller dö') komplett: Sverigedemokraterna blev det största partiet med 35,30 procent i kommunvalet – en ökning med 14,20 procent. Socialdemokraterna rasade med 10,09 procent till 15,06 procent."

Oförmågan att skilja mellan procent och procentenheter förtar en del av textens eventuella seriositet, men även ordet "skam" är lite märkligt i sammanhanget. I andra kommuner har andra partier blivit störst, utan att någon tycker att väljarna på dessa platser ska skämmas. I Degerfors blev Vänsterpartiet med liknande siffror störst, samtidigt som Kristdemokraterna i Markaryd samlar nästan 40 procent och därmed blir kommunfullmäktiges absolut största parti. Det enda skälet till att väljarna i Hörby skulle skämmas är förstås att just personer som Strandhäll och Perlenberg bestämt att SD, som enda parti, inte tillhör "de anständiga" eller "de demokratiska partierna".

Det är dock intressant att han faktiskt nämner siffrorna. Så här såg staplarna ut efter Hörbys kommunval:



M tappar 2 mandat, S inte mindre än 4, och SD får 14 av totalt 41 platser. Vad tycker då de som nu fördömer Moderaternas samverkan att de i stället skulle ha gjort? Skapat en allians med S, C, L och KD?

Faktum är att Hörby faktiskt har styrts på ett liknande sätt under den gångna mandatperioden. I det som lokala medier kallade "Regnbågskoalitionen" regerade Socialdemokraterna tillsammans med MP, C, KD och L. Denna koalition föll så småningom samman, då Centerpartiet lämnade, och inte heller väljarna verkar vilja belöna Socialdemokraterna för denna insats. När jag, i samband med en artikel i Nya Tider, talade med Stefan Borg efter valet 2014, sade han profetiskt:
– För övrigt anser jag att när de andra partierna arbetar emot oss på detta huvudlösa sätt så arbetar de egentligen för oss. Vilket vi kommer att vinna på i nästa val.

Ärligt talat är det svårt att se hur kommunen skulle kunna styras om SD helt isolerades. Även utifrån verkar det naturligast och mest logiskt att SD i Hörby leder styret med stöd av M och SPI. Å andra sidan är det inte bara de moderata företrädarna som retar Perlenberg, utan också kommunens väljare:

"Och det är här den verkliga skandalen finns. Att Hörbyborna satt sin tillit till ett parti som har rasistiska inslag i sitt partiprogram, med tal om 'nedärvd essens', är en sak. Men att Moderaterna validerar och tvättar rent SD är den verkliga skandalen."

Så ser det kanske ut om ens elfenbenstorn befinner sig på tryggt avstånd från Hörby, men resonemanget är egentligen absurt. På vilket sätt skulle det absolut största partiet, som stöds av mer än en tredjedel av invånarna, behöva "valideras" och rentav "tvättas" genom att söka stöd från Moderaternas fem ledamöter? Dessutom präglas kommunalpolitik av rena sakfrågor, och en hel del pragmatism, vilket gör att lokalpolitikerna inte behöver förhålla sig till gamla block och ideologiska analyser av "nedärvd essens". För övrigt är det lite fascinerande hur gärna SD:s motståndare ältar något uttryck som någon sverigedemokrat har använt, och citatet från Mattias Karlsson behöver tydligen upprepas ännu en gång:

"Hörbymoderaterna är alltså uppbackade av Skånemoderaternas ordförande. Därmed finns det ingen anledning för lokala M-partiföreningar i de övriga 32 skånska kommunerna att tro annat än att det är fritt fram att göra samma sak i sina respektive kommuner. 'Okej, kör! Seger eller dö!' "

Exakt, och det fanns inte mycket till anledning tidigare heller. Varför är det absolut nödvändigt att en tredjedel av invånarna i Örkelljunga eller Bjuv helt lämnas utan inflytande, för att ge plats åt ett antal mycket mindre partier?







Partiledningen i Stockholm är dock inte nöjd med att Moderaterna i kommuner agerar pragmatiskt, och till Aftonbladet säger vice partisekreterare Anders Edholm:

"Det valtekniska samarbetet i Hörby strider mot Moderaternas riktlinjer. Vi ska inte samarbeta med SD lokalt, regionalt eller nationellt."

Möjligen är sådana uttalanden del av någon strategi som flyger mig förbi, men att det egna partiet inte ska försöka få inflytande för sin politik, eller försöka samsas med ett antal partier längs hela skalan bara för att ett annat ska demoniseras, är mycket märkligt. Till saken hör också att Moderaterna i Hörby länge varit ett parti i fritt fall. 2010 fick de 35,7 procent av rösterna, 2014 hade stödet sjunkit till 15,7 procent, och i år alltså till 11,0. Med det utgångsläget är det ju alldeles fantastiskt att man får delta i kommunens styre, något som åtminstone inte borde kritiseras från den egna partiledningen.

Vill Moderaterna ens regera? Så länge som Socialdemokraterna glatt tar stöd från både MP och V, finns det ingen moralisk aspekt som gör ett samarbete med SD omöjligt. Framför allt ska man inte låta sig hunsas av de som varken vill Moderaternas eller Sverigedemokraternas bästa. När personer som Annika Strandhäll och Stefan Löfven utmålar detta scenario som jordens undergång, är det ett mycket genomskinligt försök att splittra Alliansen. Att de fyra partierna deltar i detta spel, hellre än att ta makten, är närmas obegripligt.





måndag 1 oktober 2018

Näringslivsprofilens patetiska utspel





För ovanlighetens skull råkade jag se SVT:s Agenda i realtid. Jag reagerade inte nämnvärt på inslaget där två "näringslivsprofiler" skulle debattera om huruvida andra partier skulle tala med SD, eftersom det knappast var någonting nytt eller briljant som levererades.

När jag i dag ser vilka figurer som hyllar Marcus Storch påminns jag dock om hur föga intellektuellt denne resonerade. Aftonbladets Jonna Sima har på senare tid roat sig med att påpeka att den ena eller andra debatten innehöll för hög manlig andel, men den vinkeln användes plötsligt inte alls när två äldre herrar, som dessutom var vita och förmögna, möttes i Agenda. Den ene hävdade nämligen att man inte skulle tala med SD, eftersom ett sådant samtal snart skulle innebära diktatur, och då kan man plötsligt se bortom kön och etnicitet.




Vi kan ju börja med att titta på inslaget och därefter bedöma hur intelligent denna röst var:







Det anmärkningsvärda var inte att en isolering av SD föreslogs, för det görs ständigt, utan att en person i Storchs position, med det budskapet, verkligen inte hade mer på fötterna än några av mediernas fånigaste framställningar.

Observera hur Marcus Storch direkt lägger fram den omvända matematiken, att en majoritet inte har röstat på SD, som om ingen annan någonsin har sagt detta tidigare, och att det var så begåvat att han rentav smålog åt sin egen genialitet. Ordentligt förvirrat blir det sedan när han i samma mening prisar pluralism, för att sedan förklara vilka åsikter som inte bör höras.

Det huvudsakliga budskapet, om man nu kan kalla det ett sådant, var att SD tydligen "successivt kommer att montera ned vår demokrati". När han faktiskt får frågan om hur det kommer att gå till, får vi veta att Storch snappat upp Jimmie Åkessons irritation över P3:s agerande, eller snarare hur det sedan förvreds, vilket rentav blir "vi ska inte ha P3 eller P4".

Självklart plockar han också fram Björn Söders gamla resonemang om olika nationer, och även det genom mediernas omvandling till att "samer och judar är inte svenskar". Detta är en idiotisk skendebatt, eftersom vi alla känner till att medborgarskap kan innehas av olika etniciteter, och att även de flesta judar och samer lär instämma i att deras folk finns.

Storch hade inte ens brytt sig om att ta reda på sammanhanget där Åkesson vägrade att "välja" mellan Putin och Macron, vilket Storch har förstått som "Putin är bättre än de andra".

Återigen, man har rätt att förespråka att inga andra partier ska söka stöd från SD, men om man vill framföra ett så pass häpnadsväckande påstående som att SD vill avskaffa demokratin, bör man kunna hänvisa till något mer än ett par rubriker i Aftonbladet. Marcus Storch har alltså framfört denna åsikt, låtit sig intervjuas om den och satt i går i en tv-studio för att argumentera för resonemanget. Någonstans borde han ha haft tid att åtminstone ta reda på vad som låg bakom rubrikerna.





söndag 23 september 2018

Dagens citat: Guy Verhofstadt


"När det inte fanns någon europeisk union, hade vi auktoritära styren, despotism, fascism och nazism i Europa. Det är tack vare Europeiska unionen vi kan leva i fred och demokrati!"
Twitter





Ledaren för den liberala gruppen ALDE i Europaparlamentet förklarar hur en värld utan hans egen byråkrati skulle se ut. Att belgaren Verhofstadt älskar EU behöver vi inte betvivla, då redan hans uppsyn och beteende i kammaren visar hur väl han trivs i den miljön.

Påståendet ovan är dock falskt på så många plan. Kol- och stålunionen, som brukar beskrivas som startskottet för det framtida EU, bildades 1952. Italien och Tyskland hade förvisso varit diktaturer under ett antal år, men dessförinnan någon sorts demokratier, utan en europeisk union. Det är också mycket svårt att tro att dessa båda länder återigen skulle ha blivit diktaturer utan den kommande unionen, eller omedelbart förklara krig mot varandra efter dess avskaffande. Dessutom har utomeuropeiska länder från Kanada till Australien hållit sig till demokratin utan att uppgå i någonting som liknar EU, och i Europa ser vi hur länder som Norge och Schweiz klarar sig utmärkt utan att söka medlemskap.

EU i sig är inte heller ett demokratiskt ideal, med sina icke-valda kommissionärer och attacker mot folkvalda partier i Ungern och Polen. Det EU som många européer nu vänder sig emot har gått långt bortom den frihandel och tullunion som möjligen gynnat både ekonomi och någon sorts samhörighet.





fredag 21 september 2018

Patetiskt utspel om ny blockpolitik


Anna Brodin och Karl Magnusson leker med klossar.


På Aftonbladets debattsida figurerar i dag en historiker och en statsvetare som vill säga oss att "Nej, Sverige ska inte skrota blockpolitiken". Här kan man direkt fundera på hur det ens skulle vara möjligt att upprätthålla rödgröna mot en allians, men det kommer att bli bra mycket dummare än så, och vi får inledningsvis veta att det handlar om en spännande ny uppdelning:

"Sverige befinner sig i en situation där blockpolitiken ska fortsätta vara den avgörande utgångspunkten. Bara det att linjen för blockpolitikens gränser ska dras på ett helt nytt sätt."

Medan vi andäktigt inväntar den nya bilden, ska vi gå igenom den där meteorologiska analysen:

"De politiska vindar som i dag blåser både internationellt, och hela vägen ner till svenska kommuner, är kall. Iskall. De grundvärderingar som vi länge tagit för givna ifrågasätts.

Vi får i vanlig ordning inte förklarat för oss vad för vind det handlar om, eller vilka grundvärderingar som ifrågasätts, men vi vet förstås ändå. Kyla betyder nästan alltid kritik mot omfattande asylinvandring och "grundvärderingar" är en ovanligare variant av "människosyn". För övrigt är det förstås lite pinsamt att två akademiker hela två gånger misslyckas att sätta pluralform för att beskriva vindarna. Därefter presenteras äntligen vilka två block som hädanefter ska finnas:

"Den svenska konstitutionen slår fast att alla människors värde är lika. Men vad hjälper det om Sverigedemokraterna (SD) öppet deklarerar att det både finns de som inte hör till, de som inte är lika mycket värda och inte minst att 'Det bara finns två val, seger eller död'. Det sistnämnda slår partiets chefsideolog Mattias Karlsson fast på sin Facebooksida. Det är här, just här, som blockpolitikens gräns 2018 ska dras."

Här sliras det rejält på sanningen. Möjligen syftar den andra meningens inledning på Jimmie Åkessons inte helt välformulerade beskrivning av utlandsföddas underrepresentation på arbetsmarknaden, men jag har aldrig sett att partiet slår fast vilka människor som "inte är lika mycket värda". Mot denna fras finns det ett par vanliga invändningar, som jag själv inte tycker är något vidare. Den ena är att man ställer en helgonlik person bredvid exempelvis en mördare, för att ställa frågan "Tycker du verkligen att dessa är lika mycket värda?". Den andra är att man påpekar att svenskans "värde" är en felöversättning av FN:s "dignity", som ju snarare betyder "värdighet".

Jag menar att dessa blir ett sidospår, eftersom användningen av "alla människors värde" vanligen inte betyder just det, utan helt handlar om invandringspolitik, där den som vill se en restriktiv sådan antas tycka att de som då inte får uppehållstillstånd har någon sorts lägre värde som person.


De två nya blocken.

Vad Mattias Karlssons ord om "seger eller död" har med saken att göra är oklart, men det är åtminstone ett någorlunda aktuellt exempel. De båda undertecknarna är inte snåla med de mest utnötta flosklerna, som när vi får veta vad SD gör:

"De sprider i stället en bild fylld av hat, där grupper ställs mot varandra och ett land i fritt fall." 

Som vanligt likställs kritik mot invandringen automatiskt med "hat", samtidigt som vi får lika vanliga tanken att prioriteringar i förhållande till migration är det enda området där "grupp ställs mot grupp". Undertecknarna varnar sedan för inkludering, alltså att övriga partier kanske bör prata med ett så pass stort parti, vilket de ser som "mycket allvarligt". Kommentaren om detta är tämligen förljugen, men det kan mycket väl vara deras uppriktiga bild:

"De som framför denna ståndpunkt menar att det är bättre att närma sig partiet och på så sätt låta deras budskap möta andras och att ansvarstagande på sikt kan tvinga fram viss klarsyn. Vad finns det för belägg för det?"

Det är inte alls hur samarbete vanligen motiveras. Argumentet brukar inte vara att ett samarbete "tvingar fram viss klarsyn", utan att tillväxten för EU- och invandringskritiska partier dämpas när de tvingas kompromissa och ta impopulära beslut. Vi kan ju jämföra med det en gång etablissemangskritiska Miljöpartiet, som efter en mandatperiod i regeringsställning var nära att skickas ut ur riksdagen. Debattinläggets resonemang fortsätter på en något skakig väg:

"Snarare kan vi i länder som Danmark och Norge se att när främlingsfientliga partier släpps in förskjuts åsiktskorridoren. Med ökad acceptans sänks tröskeln för högerextrem politik och nationalismen når nya höjder."

Jag vet inte riktigt var de drar gränsen för att "släppas in", men Dansk Folkeparti sitter faktiskt inte i regeringen. Jag är övertygad om att det som verkligen "förskjuter åsiktskorridoren", och för nationalismen till "nya höjder", är själva samhällsutvecklingen. Att sätta etiketter som "främlingsfientlig" biter inte riktigt när människor i själva verkligheten ser negativa konsekvenser av asyl- och anhöriginvandringen. Det kan ju också tilläggas att SD växte lika kraftigt under den period då åsiktskorridoren var riktigt trång, och det är svårt att se hur samtal med partiet i sig skulle ge ytterligare stöd. Det är inte ens säkert att de båda akademikerna verkligen tror att det fungerar på detta sätt, utan kanske helt enkelt vill slippa höra resonemang som går emot deras egna.

Mot slutet blir då de nya blocklinjerna tydligare:

"Och de som hellre på olika sätt samtalar med eller söker stöd hos SD har därmed flyttat sig över den nya blockpolitikgränsen – den som står mellan allas lika värde och de som vill begränsa rättigheter till de som sägs passa in."

Det roliga här är ju att Anna Brodin och Karl Magnusson vill anamma just sverigedemokraters egen bild av konflikten, där SD står mot hela Sjuklövern. De kan upprepa mantrat om "allas lika värde", och de kan kalla sig själva "anständiga", men om det bara finns ett enda parti som står emot ett helt etablissemang är det inte svårt att förstå varför detta parti växer.




Ungdomar i Nederländerna drömmer om kalifatet





Jag suckar varje gång jag hör hur ett mångkulturellt problem skildras som att det endast finns i Sverige och då naturligtvis beror på vår egen undermåliga integrationspolitik och bristande insatser. I verkligheten förekommer exakt samma problem i hela Västeuropa, oavsett hur landet ifråga försöker, eller inte försöker, hantera integrationsproblematiken.

Eftersom jag har tillbringat flera år i Nederländerna, som på många sätt liknar Sverige, men ligger några år före i både problematik och samhällsdebatt, känns det naturligt att jämföra med just detta land.

I dagens lilla reportage ser vi hur en nederländsk reporter talar med ungdomar som går i en av otaliga islamiska skolor. Visst, de är unga och blir uppspelta framför kameran, men det intressanta är att de ju är födda i landet.









torsdag 20 september 2018

Dagens citat: Annika Hirvonen Falk (MP)


"Att valet av Leila får så stor uppmärksamhet har nog också delvis sin förklaring i att hon är den första. Den första kvinna med somalisk bakgrund som tar plats i Sveriges riksdag."
Feministiskt Perspektiv





En annan miljöpartistisk riksdagsledamot funderar kring varför människor överhuvudtaget ifrågasätter lämpligheten i att en somalisk kandidat till Sveriges riksdag på somaliska uppmanar somalier att rösta på henne för att hon är somalier.

Det är som vanligt lite fascinerande att fina feminister så lättvindigt och entusiastiskt välkomnar islam. De vill krossa patriarkatet, kvotera till börsbolags styrelser, sudda ut skillnader mellan könen och bekymra sig om hur män sitter på tunnelbanan, samtidigt som de inte ser några som helst problem i en ideologi där kvinnor i olika grad ska täcka sig, där deras vittnesmål är värda hälften av en mans och där offer för våldtäkter stigmatiseras.

Eftersom Leila Ali Elmi inte har tagit upp några politiska frågor i sin personvalskampanj vet vi inte vad hon har för åsikter, men de borde rimligen skilja sig en hel del från Hirvonen Falks. Den sistnämnda vill inte bara försvara sin nya kollegas väg in i riksdagen, utan drömmer dessutom om att fler ska följa så att fenomenet till slut är alldeles normalt. För säkerhets skull upprepas denna dröm:

"Leila är den första, men kommer inte att bli den sista. Vi är alldeles för många som kommer att hjälpa till att hålla upp de dörrar som Leila nu öppnar."

Lika entusiastisk var ett tidigare språkrör för Grön Ungdom:




Jag frågade Magda vad detta "något gott" var, utan att få svar. Kan någon i Miljöpartiet verkligen känna att man inte fått tillräckligt med uppmärksamhet för sina muslimska företrädare?




onsdag 19 september 2018

Nya Tider huvudsponsor för alternativ bokmässa


Bokmässan 2016, och det nummer av
Nya Tider som där delades ut.


Få lär ha missat att det var en hel del turer kring Nya Tiders (egentligen förlaget AlternaMedias) medverkan på Bokmässan i Göteborg, inte minst 2016. Ett drev startades då av kulturvänstern mot just denna enda monter, varpå mässan först drog tillbaka inbjudan, för att sedan plocka fram den igen när man insåg vilken ekonomisk skada ett kontraktsbrott skulle innebära. 2018 har denna bokmässa landat i att Nya Tider medförde alltför stor uppmärksamhet, vilket blir ett skäl att denna gång neka tillträde.

Det beslutet är ju knappast någonting som sänker vare sig tidningen eller förlaget, och detta år är Nya Tider huvudsponsor för en alternativ mässa den 29 och 30 september. Bland arrangörerna återfinns också Per Björklund, Nina Drakfors och Jan Sjunnesson, och medverkar gör bland andra Katerina Janouch, Karl-Olov Arnstberg, Dan Park, Mona Walter och Aron Flam.

På Nya Tiders hemsida kan vi läsa:

"Under mässan kommer panelsamtal och fördrag att anordnas om aktuella samhällsfrågor. Varje monter kommer dessutom att ha ett eget program med författare, opinionsbildare, skribenter och andra av Sveriges ledande fritänkare. Bloggare, radiopratare med flera kommer att ha egna prathörnor där man kan sitta ned för ett samtal."

Till Samtiden säger Nina Drakfors:
– Vi erbjuder besökarna intressanta och trovärdiga föreläsare samt tankefrihet. I den smala åsiktskorridoren där viktiga debattörer utesluts genom att kallas för nedsättande ord, vill vi skapa ett mötesrum för allmänheten att träffa människor som är verksamma inom alternativ media på olika sätt.

Biljetter kan köpas här.




måndag 17 september 2018

Uselt, Ebba Busch Thor






Medierna är glada i opinionsundersökningar som ska ranka "förtroendet" för partiledare, en tämligen meningslös övning eftersom dessa siffror tenderar att korrelera med partiets stöd. Även om det inte heller är alldeles tydligt vad "förtroende" egentligen betyder, skulle jag nog säga att Kristdemokraternas Ebba Busch Thor har varit en av de partiledare jag har haft störst förtroende för. Kanske beror det helt enkelt på att hon inte bara är intelligent, utan också verkar driven, vilket kan jämföras med Ulf Kristersson, som genomgående utstrålar "Jaha, nu är jag här och det blir nog också trevligt".

Möjligen har Ebba Busch Thor alltid varit så här, men jag blev i alla fall något besviken över hennes framträdande i gårdagens Agenda. Att Ulf Kristersson uppenbarligen trivs med taktiserande och semantisk vilseledning vet vi, men det är tråkigt att nu även Kristdemokraternas partiledare ska falla in i spelet. Annie Lööf  och Jan Björklund räknar jag inte ens som seriösa politiker.

För ett spel är vad det handlar om, och mest provocerande är nog att dessa partiledare inte tycker att vi väljare förtjänar mer och att vi ändå kommer att tro på varje lögn. Även vi kan gå in på Valmyndighetens nätsida och själva direkt se det antal mandat som varje parti och tänkbar konstellation har.

Kanske tycker dessa partiledare, Löfven inkluderad, att varje noggrant formulerat nonsenssvar är lyckat och mycket listigt. Alliansens fyra partiledare har med all säkerhet haft ett möte där man slagit fast vilken taktik som nu gäller, vilket får till följd att de var och en måste hålla den utstakade kursen och använda standardiserade svar för att parera varje fråga.








Det första förljugna resonemanget är förstås att det skulle finnas "ett klart mycket större stöd för Ulf Kristersson som ny statsminister" än för Stefan Löfven. Det är som att vi ska luras till att tro någonting annat än vad våra ögon ser. Det vi ser är att "De rödgröna" har 144 mandat och "Alliansen" 143. Ska man räkna bort det eviga stödpartiet Vänsterpartiet, kan man för Alliansen lika gärna räkna bort Kristdemokraterna. Mycket bättre är inte Stefan Löfven, som utmålar Socialdemokraternas sämsta stöd på 100 år, och ett mandats övervikt, som en stor seger.

Camilla Kvartoft, som vanligt en duktig utfrågare, ställer därefter just frågan om dessa resonemang inte innebär att man underskattar väljarna. Svaret blir mer undvikande nonsens:

"Nej, tvärtom är det så att jag menar att vi bör göra allt för att säkerställa att Sverige får en ny regering och för att respektera den vilja som väljarna uttryckte i det här valet, och det är uppenbart att man gett uttryck för ett minskat stöd för den sittande regeringen och ett ökat stöd för Alliansen."

Nej, det är sannerligen inte särskilt uppenbart, utan kräver lite masserande av siffrorna. Alliansen får två nya mandat, samtidigt som Ulf Kristerssons tappar hela 14. De rödgröna tappar förvisso 15 mandat, men landar fortfarande i det där enda mandatets övervikt. Det är alltså de två partiledare som har gjort sämst val som tävlar om vem som blir statsminister. För övrigt är det en märklig tanke att det är själva utvecklingen som man ska fokusera på, vilket gör att exempelvis Vänsterpartiet ses som vinnare, trots att de får mindre än en tredjedel av Socialdemokraternas väljarstöd. Egentligen börjar vi inför varje val på noll, och vi måste alla bege oss till valurnorna för att de här partierna ska få sina röster.

Matematiken är inte svår.


Denna utfrågning är nästan plågsam att bevittna, då Ebba Busch Thor rimligen vet att hon spelar teater, men måste upprätthålla charaden minut efter minut. När Camilla Kvartoft påpekar att De rödgröna faktiskt är det största blocket, serveras vi ännu en gång tanken att Alliansens stöd ska jämföras med endast Socialdemokraternas, eller kanske med de två regeringspartiernas:

"Jag undrar varför man överhuvudtaget pratar om S, V och MP ihop." 

Nej, det undrar du knappast, utan vet mycket väl att Vänsterpartiet villkorslöst stöder varje socialdemokratisk statsminister. De finurliga rökridåerna fortsätter:

"Men oaktat det, så uppfattar jag, så som jag läser Sveriges riksdag i dag, att det finns en majoritet mot den sittande statsministern." 

Hur? Vilka partier kommer att rösta "mot den sittande statsministern? Alla vet att SD då behövs, men ändå får vi dag ut och dag in denna lek med formuleringarna. När Camilla Kvartoft lite okänsligt nämner att Alliansen faktiskt kan ta makten med SD:s stöd blir det ännu en gång de inlärda fraserna:

"Nu går vi gemensamt fram med Alliansen, och vi har fortfarande att invänta den grundlagsenliga omröstningen om stödet för den sittande statsministern och då kommer vi att se vilket stöd som faktiskt finns i Sveriges riksdag."

Om man nu som vanlig människa ska försöka gissa vad taktiken går ut på, verkar Alliansen vilja se att Löfven avgår, med stöd av SD, varpå de själva sedan för fram Ulf Kristersson, där man också räknar med att SD inte fäller honom. Det kanske är ett sätt att slippa tappa ansiktet, men man kommer då ändå att få SD som vågmästare när mandatperioden väl rullar igång. Alliansen försöker alltså att skjuta ifrån sig allt ansvar till Löfven, som ska säga nej till att ge sitt stöd, varpå det åligger Åkesson att inte låta Löfven sitta kvar, vilket så leder till att Alliansen får makten utan att själv behöva agera.

Kanske är denna taktik just nu optimal, men den tillämpas till priset av att förtroendet sjunker för alla de partiledare som nu vecka efter vecka slingrar sig, leker med semantiken och förhåller sig till en verklighet som inte finns. Efter gårdagens uppvisning kommer åtminstone jag ha svårt för att tro på någonting som Ebba Busch Thor säger.




söndag 16 september 2018

Dagens citat: Stefan Löfven (S)


"Det slutgiltiga valresultatet visar att vi socialdemokrater blivit det klart största partiet och har stöd av det största regeringsunderlaget, om inte de borgerliga partierna bryter sina löften och skapar ett gemensamt block med Sverigedemokraterna."




Socialdemokraternas partiledare beskriver sitt partis sämsta resultat någonsin och ett mandats övervikt för det egna blocket. Det tjafs som nu bollas mellan moderater och socialdemokrater är så ohederligt och förljuget att man nästan vill kalla det ovärdigt. Medan Löfven fokuserar på det där enda mandatet, framhåller Ulf Kristersson sitt block som det största genom att räkna bort Vänsterpartiet, Socialdemokraternas absolut trognaste bundsförvant i riksdagen.

Löfven fortsätter med den där märkliga uppdelningen som vi har hört till leda:

"Nu måste alla anständiga partier ta sitt ansvar för att föra Sverige framåt. I denna process kommer ingen kunna få igenom all politik för sitt parti. Men genom att samarbeta kan vi göra så mycket mer för vårt land."

Som om värnandet av Sverige och svenskarna skulle vara målet när Löfven sträcker ut sina händer till var och en som ser till att han kan sitta kvar som statsminister. Om Moderaterna även denna gång sjabblar bort möjligheten att regera, genom att först tappa SD och sedan L och C, förtjänar partiet hädanefter inte en enda röst.



Ingrid och Maria




Sedan tre veckor tillbaka skriver jag varje söndag en text för journalistduon Ingrid Carlqvist och Maria Celander på deras nyligen lanserade sida, som kort och gott har fått namnet Ingrid och Maria. De har båda tidigare arbetat på bland annat Kvällsposten och Aftonbladet, men är numera aktiva i det vi kallar alternativmedier.

När jag frågar Ingrid om projektets syfte, svarar hon:
– Vi vill lyfta fram den goda journalistiken! Vårt mål är att återupprätta förtroendet för journalistiken. Det är inte den det är fel på, det är svenska journalister som har svikit sitt uppdrag att granska makten och i stället blivit maktens megafoner som försöker uppfostra och mästra folket.

Om upplägget säger hon vidare:
– Vi tänker inte vara en del av nyhetsflödet för det finns det redan så många alternativa medier som gör med den äran. Vi vill göra egna avslöjanden, skriva analyser om de stora nyheterna och sätta välskrivna reportage i fokus.

Här kommenterar jag ju huvudsakligen det aktuella åsiktsflödet och olika utspel i de etablerade medierna, medan jag för Nya Tider skriver nyhetsartiklar. Därför är min tanke att hos Ingrid och Maria reflektera kring mer allmänna och övergripande ämnen, vilket för mig blir ett trevligt komplement.

En vecka före valet ville jag säga att det var svårt att se något scenario, både avseende röstning och efterspel, som inte skulle innebära ytterligare tillväxt för patriotiska krafter:


Till inlägget


Följande vecka lämnade jag valet och funderade lite kring våra meningsmotståndares bubblor och totala ointresse för andras åsikter och vad som formar dem:


Till inlägget



I dag har det slutgiltiga valresultatet presenterats, vilket föranleder mig att fundera kring positiva framtidsutsikter:


Till inlägget


Låt oss avslutningsvis önska Ingrid och Maria lycka till med detta nya projekt.




lördag 15 september 2018

Jean-Marie Le Pen om det svenska valet


I det senaste avsnittet av Jean-Marie Le Pens veckojournal nämns i all korthet även SD:s framgångar i det svenska valet.






Här kanske vi inte ser valresultatet som särskilt imponerande, eller befolkningens uppvaknande som dramatiskt, men även vi tolkar gärna resultat i exempelvis Frankrike, Italien och Österrike som lovande. Det är varje gång trevligt att se hur europeiska patrioter följer och stöder varandra. Sverige må vara värst när det gäller senare års asylinflöde, men vi är inte ensamma i vare sig problematiken eller reaktionen.