onsdag 6 februari 2019

Har "isoleringen" verkligen varit framgångsrik?


Jan Björklund på promenad med sina vänner och beundrare.
Men isolerad är han inte, ty han får stödja Löfvens regering.


Efter några dagars tystnad här blir det återigen dags att kommentera en opinionstext, och då inleder man ju gärna med Anders Lindberg och hans små funderingar. Om hans skriverier före valet handlade om en konstant oro för nazister som på något sätt skulle ta makten, och ett par dagars gränslös eufori efter att Löfven åter blev statsminister, är hans besvär i dag mer otydliga.

Rubriken "SD har inte rätt till några vänner" låter ju lite hård när den kommer från "en av Sveriges snällaste människor", men han har troligen inte satt den själv. Ursprungligen löd den "Jimmie Åkesson har inte rätt till några vänner", men det tyckte till och med Aftonbladet uppenbarligen blev lite väl dumt.

Som vanligt presenteras rena självklarheter som stor visdom, och vart de ska leda förstår vi alla direkt:

"Att isoleringen av SD inte fungerar håller på att bli en sanning. Tätt följt av att isoleringen av SD är odemokratisk. Båda sakerna är fel."

Om vi börjar med det sistnämnda kräver demokrati förstås inte att alla partier sitter i regeringen, eller ens har något inflytande. Man har dock, som bekant, gått lite längre än så, med oändliga charader för att inte ge partiet platser som talmän eller ordförande i utskott. Alltså, i formell mening är det i full demokratisk ordning att inte ge SD inflytande, men hela inställningen i övrigt vittnar om en skepsis inför demokrati. Vi kan ju titta lite på hur ordförandeposterna i utskotten delades ut. Först såg S och M naturligtvis till att ge sig själva och varandra de flesta och tyngsta, men även deras vänner, som knappt tar sig in i riksdagen, skulle ha sina egna bitar:




Att partiet som fick 17,5 procent av rösterna, mer än tre gånger så många som Liberalerna, som tydligen förtjänade tre poster, inte får en enda, är ytterligare en sådan där liten detalj som fjärmar oss från demokratin.

Därefter blir resonemanget desto mer oklart. Vad som menas är vanligen förstås att stödet för SD inte minskar för att man tar till alla dessa krumbukter för att inte ge det inflytande och obesvärat verkligen använder ordet "isolera". Att vi ännu inte fått höra "cordon sanitaire" beror kanske på att "smittskyddslinje" är mer otympligt på svenska, eller, mer sannolikt, att politikerna är för obildade för att känna till begreppet. Valresultatet visar att isoleringen absolut inte verkar fungera i det avseendet, men vi får väl återvända till Anders Lindberg för att se hur han tänker sig det hela:

"Syftet med att isolera Sverigedemokraterna är att partiet inte ska få inflytande över politiken."

Visst, det kan också vara ett syfte, men ärligt talat tror jag att opinionssiffrorna för vår tids politiker är oändligt mycket viktigare än någon omröstning hit eller dit. Efter någon historia om Charlie Weimers (SD) och hans fru, fortsätter Lindberg:

"I dag är visserligen även Charlie Weimers med i SD men partiet är lika isolerat på nationell nivå som alltid tidigare. Och det fungerar alldeles utmärkt: Sverigedemokraterna har inget inflytande över politiken."

Tja, det där är ju en sanning med modifikation, inte minst eftersom partiet har avgjort frågor där de traditionella "blocken" varit oeniga. Framför allt har de dock ett enormt inflytande genom att vara tyngdpunkten som hela politiken roterar kring och som avgör själva regeringsbildningen. Inte dåligt jobbat, med tanke på att de där anständiga trots allt har över 80 procent av rösterna.


Allianspartierna såg till att SD inte fick posten som
andra vice talman, som gick någon annanstans.

Så kommer då en sådan där typisk självklarhet och ytterligare lite hån mot läsarna:

"SD kan inte, som partiets aktivister tycks tro, kräva 17,5 procent av makten i riksdagen bara för att de fick 17,5 av väljarnas röster. Under åren 2006-2014 hade Socialdemokraterna över trettio procent av rösterna och var Sveriges största parti. Ändå fick de noll procent av makten eftersom de var i opposition. Och så måste en demokrati fungera – alla kan inte få som de vill."

Tack, vi förstår att det inte fungerar så. Men nu kommer poängen, som jag tydligen måste framföra så ofta att den nu fetas:

Skillnaden är att i den gamla blockpolitiken kunde en socialdemokrat, eller moderat, hoppas komma till makten efter nästa val. Det samma gällde småpartierna, och i dag kan dessa komma till makten på de mest oväntade sätt. Sverigedemokraten ska dock aldrig, oavsett omständigheter och valresultat, få någonting att säga till om. Aldrig någonsin. Och då, kära vänner, har vi börjat tumma på demokratin och trampat ordentligt på väljarna.

Anders Lindberg har inte bara ovanligt ofta alldeles fel, utan resonerar ibland istället snarare barnsligt eller i enklaste laget:

"De som hävdar att isoleringen av SD inte fungerar brukar hänvisa till att partiets opinionssiffror har gått upp i varje val sedan 1988. Det är en tveksam argumentation. De flesta länder i Europa har ett högerextremt parti, ofta med betydligt starkare stöd än Sverigedemokraterna."

Så har det dock inte sett ut i "de flesta länder i Europa". Spontant kan jag inte komma på ett enda fall där ett patriotiskt parti har gått framåt oavbrutet i 30 år. I Österrike har FPÖ förvisso 26 procent, och sitter i koalitionsregeringen, men partiet grundades 1956 och har upplevt både upp- och nedgångar sedan dess. Samma sak gäller Frankrikes Rassemblement National, som grundades 1972 och har haft skiftande framgångar i både parlaments- och presidentval.






Sverige är på många sätt ett annorlunda land, där asylpolitiken har varit helt vansinnig, och svaret kommer att bli desto tydligare. Inte heller jag tror att SD:s oavbrutna framgång beror på enbart försöken till isolering. De har helt enkelt varit den enda stabila och ständiga kraften för den som inte omfamnat ohämmad asylinvandring. Dessa är många och de blir allt fler. Jag är dock helt övertygad om att isoleringen, i alla dess former, hjälpt till. Inte nog med att man inte ska få säga vad man tycker i vissa frågor; dem man håller med ska till varje pris dessutom hållas borta från allt inflytande. Ge den här taktiken, och den bisarra regeringskoalitionen, en mandatperiod till, och så kommer även Sverige, likt dagens Italien, styras av "extremhögern".

Lindberg börjar nosa på en mer verklighetsnära syn, men hittar naturligtvis inte hela vägen:

"Argumentet att SD växer för att de isoleras blottar dessutom en ganska konstig syn på partiets väljare. Är inte en mer närliggande förklaring att människor röstar på SD för att de gillar politiken och företrädarna? Så skulle vi resonera om det gällde något annat parti."

Just det, vilket borde bjuda Lindberg och hans gelikar på en lite obehaglig sanning. Att allt fler vill strypa asyl- och anhöriginvandringen och att allt färre litar på att övriga partier kan eller ens vill göra det. Och, återigen, fixeringen vid partiet och dess isolering hjälper knappast.

Som avslutning väljer Lindberg att ännu en gång förklara sin kärlek till den där isoleringen:

"Har vi otur kommer SD under överskådlig tid ligga mellan 15 och 20 procent i valen. Så ser det ut i övriga Europa och SD kan mycket väl vara här för att stanna. Men det betyder faktiskt inte att de någonsin behöver få politiskt inflytande för sina idéer."

Eller så hamnar de en bra bit högre än så. Om Moderaterna, KD och SD ser till att bilda en riktig allians kanske Socialdemokraterna aldrig någonsin behöver få något politiskt inflytande igen. Låt det sjunka in, som de anständiga säger på Twitter.




måndag 28 januari 2019

Gilles Lebreton (RN) om systemets fulspel




Gilles Lebreton, professor i juridik och en av Rassemblement Nationals (RN, tidigare Front National) ledamöter i Europaparlamentet, publicerar med jämna mellanrum videomeddelanden till oss alla. Det senaste borde intressera även en hel del svenskar, eftersom den taktik han beskriver, som används av partiets motståndare och makten i allmänhet, knappast är okänd heller hos oss.







måndag 21 januari 2019

Nej, det var inte komplext






Det är många av oss som har uppskattat TV4:s Marcus Oscarsson under en längre tid. Han förefaller kunnig och han nämner partierna utan löjliga epitet. Hans kritiker, bestående av andra tv-figurer, menar att han är mer underhållande än upplysande. Jag tycker nog att han är tillräckligt upplysande, och ser inte problemet i att göra politik underhållande och intressant. Kritikerna kan ju också betänka vad TV4 vidare har i sitt stall, som Tilde de Paula och Steffo Törnquist.

I morse förvånades jag dock, eftersom jag tyckte att skärpan var som bortblåst. Till att börja med inledde Oscarsson med att berömma talman Andreas Norlén, "för att han tagit rätt beslut i varje steg". Jag berörde hyllningarna av Norlén i det förra inlägget, så jag ska försöka hålla mig kort, men en viss upprepning är omöjlig att undvika. Talmannen står näst högst i hierarkin efter kungen och har en månadslön på 172 000 kronor. Vad var det då för perfekta beslut han tog i varje steg? Jag har förstås inte följt detta lika noggrant som Oscarsson, men det måste ju ha handlat om att bjuda in rätt personer i rätt ordning och vid rätt tillfälle. Det har definitivt inte handlat om tekniska komplikationer under en rymdexpedition.


Komplext när NASA leder rymdprogram.


Hur kan vi ens utvärdera något som perfekt steg i varje läge när det vecka efter vecka inte leder någonstans? Hans fingerfärdiga och geniala planering av fikapauser och sonderingsrundor är ju inte värd någonting alls om inget resultat genereras. Jag kanske har skapat ett otroligt Excel-ark här, men ska jag hyllas även om jag aldrig visar det för någon och det aldrig kommer att användas? Var det särskilt originellt att Kristersson och Löfven var de som fick sondera först, så att en månad gick? Var Annie Lööfs sonderingsrunda meningsfull, vilket den direkt inte var, när vi ändå fick bevittna hennes presskonferenser månader efteråt?

Ärligt talat påminner hyllningarna av Norlén nu om de som Anders Ygeman (S) fick under några veckor, om någon minns, egentligen för att han kunde ge intervjuer utan att verka direkt förståndshandikappad som statsministern. Vi ska snart lämna Norlén, men mot slutet av det momentet raljerar Marcus Oscarsson om att de som klagar ska byta kläder med talmannen, med tillägget "det här är en rejäl uppgift". Ja, jag tror på fullt allvar att en stor mängd personer hade löst detta avsevärt mycket snabbare. Kanske är Norlén inte alls kompetent, utan den sämste tänkbare personen i den rollen.

Sedan blir det än märkligare när Oscarsson plockar fram sin nummer 2, där vi får veta att "det var en väldigt komplex situation". Det var det definitivt inte! Den var enormt enkel och att den skulle skapas var känt redan före valet. Festligt nog visar han en bild för att illustrera komplexiteten:




Hur är detta så komplext att det är omöjligt att lösa månad efter månad? I bästa fall behöver man över 50 procent för att ha majoritet i kammaren. Nu styr 32 procent. För att sätta ihop detta hade man 100 procent. Räknar man bort de som är alltför oanständiga, vad nu det betyder, har man fortfarande 82 procent att bygga med. Jag vill inte säga att jag skulle löst det direkt, främst för att det låter lite dumt, men en mängd människor hade kunnat plocka fram några scenarier Dag 1 och sedan fastställa regering Dag 2. Eller visst, låta egona diskutera sinsemellan i en vecka, men fyra månader är helt oacceptabelt.

Det är när nästa bild dyker upp som påståendet om komplexiteten blir skrattretande på riktigt:


Vem som helst som någonsin byggt lego
ser direkt flera omedelbara lösningar.


Vi ser här alltså fördelningen mellan främst "blocken", och dess brist på komplexitet är så uppenbar att ett mindre barn nog hade kunnat få till det. Någon må ogilla SD, och det finns friktioner mellan vissa andra partier, men det är inte i något universum komplext!

Problemet med Sverige är förstås att alla fortfarande verkar fast i tanken att det finns två deltagare, där den som blir störst bildar regering. Efter valen i exempelvis Nederländerna ser det alltid ut som de "komplexa" bilder Oscarsson visar upp. Jag skulle kunna räkna upp hur många länder och val som helst som inte slutar med blocket 143 och blocket 144. Här är en bild av valen i Nederländerna 2012 och 2017:



Så vad gör man där? Nu består den styrande koalitionen av högerliberaler, kristdemokrater, ett litet liberalt parti och ett litet kristet parti. Tidigare var det socialdemokrater och högerliberaler. Man har stött sig på Geert Wilders PVV. Det nya och "högerextrema" Lijst Pim Fortuyn kom 2002 nästan direkt att ingå i regeringen som ett av tre partier, och fick rentav posten som migrationsminister.

Vänj er. Anpassa er. Inse att SD är en del av folkets representanter, och att allt inte handlar om partiledares prestige. Att minst tre personer vill bli partiledare gör inte landets ledning "komplex". Om ni inte klarar det, får ni se till att skapa vettiga system att hantera er parallella verklighet så att den på något sätt fungerar för medborgarna.




söndag 20 januari 2019

Begär mer av våra styrande!




När Jan Eliasson lade upp bilden av sin exklusiva bostad, tillsammans med kommentarer om att hustrun spelade Bach medan hunden vill ha fler flyktingar, reagerade de flesta på det sätt vi brukar göra när liknande figurer är i farten. En välbärgad person vill från sitt isolat bara berätta lite om hur fina värderingar han har. Genom alla liknande utspel från posörer som Malena Ernman och Henrik Schyffert har vi blivit luttrade och det enda som möjligen förvånade i just fallet Eliasson var att han trots allt är gammal diplomat, som knappast har någon karriär som behöver en skjuts genom medieutspel.

Även jag reagerade direkt på det där välbekanta sättet inför överhetens pekpinnar, men kom senare att tänka på en annan, kanske än mer intressant, aspekt. När Schyffert gör ett asylutspel inser han vad reaktionerna kommer att bli, men samtidigt att det kommer att leda till lukrativa uppdrag. Falskt och kalkylerat, men medvetet.



Det speciella, och nästan lite oroväckande, med Jan Eliassons utspel var hur obekymrat han gjorde det. Visst, hans vana av sociala medier är sannolikt lägre än de flestas, men det förklarar inte hela beteendet. Poängen är att han uppenbarligen endast vistas i miljöer och umgås med människor där det är helt självklart att sitta i sina enorma villor och låta munnen gå om hur man vill maximera asylinvandringen. Ingen tycker det är märkligt, och ingen skulle komma på tanken att yttra någonting annat vid flygeln. Det måste ha varit en nästan overklig upplevelse för honom att få hundratals negativa svar på det lilla fina meddelandet. Det visade sig finnas miljoner andra människor ute i landet med helt andra erfarenheter, åsikter och livsstil.

Övergången till dagens egentliga ämne kan te sig krystad, men jag kom i alla fall att tänka på Eliasson när jag såg hur Sveriges socialminister Annika Strandhäll (S) försökte ge en politisk motståndare, egentligen en kollega, lite beröm.




Mitt intryck av talman Andreas Norlén (M) är att han är en fullt sympatisk person, men exakt vad är det han har gjort denna höst som är fantastiskt? Han har suttit och småpratat med andra politiker, som han sannolikt småpratat med under även den gångna mandatperioden, och då har han ändå knappast ens bryggt kaffet själv. Hans månadslön är 172 000 kronor, vilket innebär att han under dessa fyra månader av ingenting har gått framåt i runda slängar lyft 700 000 kronor. Han kan ha haft långa dagar och dessa kan rentav ofta ha varit tråkiga, men jag ser inte att han har levererat någonting alls. Med den insatsen i åtanke är ersättningen tämligen generös.

Vad han framför allt verkar ha gjort är att stå ut. Dels med den orörliga processen, som han själv bidragit till, dels med personer som Annie Lööf. Vad han framför allt inte har gjort är att sy ihop en regering, underlättat en sådan process eller ens försökt skynda på den något. Jag har förstås inte särskilt god insikt i hur denna process går till eller vad samtalen handlat om, men det förändrar fortfarande inte det faktum att de inte ledde någonstans. Ett slutresultat med S+MP, stödda av L och C, var inte så revolutionerande att det krävde en fantastisk och invecklad process.






Nu till poängen och vad som gjorde att mina tankar gick till Eliasson och hans kretsar. Låt oss till att börja med glömma att just Strandhäll är en särskilt usel politiker och slänger ur sig de mest förbluffande idiotier på Twitter, ty detta inlägg handlar inte om det.

Annika Strandhäll är en politiker, som går runt i riksdagshuset och lyfter en fantastisk lön. Jag har inte hört någon som har sagt att hon utför ett storartat arbete. Hon tycker att en annan politiker, Andreas Norlén, har gjort någonting alldeles fantastiskt genom att hålla sig lugn och i princip bära kostym dagligen. De kommer ur samma värld, rör sig bland samma människor i samma lokaler och har möjligen likartade krav på vad deras löner motiverar dem att leverera. Jag är övertygad om att Strandhäll faktiskt är alldeles uppriktig med att talmannen verkligen utfört någonting imponerande. Och varför inte? Själv har hon varit verksam i facket i hela sitt vuxna liv och åtminstone inte behövt leverera det jag har sett krävas i de kommersiella företag där jag arbetat. Inte på en enda av dessa arbetsplatser skulle någon ens komma på tanken att vi skjuter på det ena eller andra beslutet tills någon sorts samförstånd växer fram efter månader av fikande. Ingen fick beröm för att den visserligen inte gjorde något, men var lugn och bar kostym.

Jag tycker att vi medborgare har all rätt i världen att kräva mer av de styrande vi så generöst avlönar. Om någon minister på det ena eller andra sättet inte riktigt fungerar, ska vi kräva att statsministern skyndsamt avlägsnar denne. När en riksdagsman, vars antal för övrigt minst skulle kunna halveras, är alltför passiv, ska denne lämna under pågående mandatperiod. En statsminister ska inte kunna utse en person utan någon som helst erfarenhet, som Gabriel Wikström, till folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister.





Följs ett val av över, säg, en månads trams, ska vi ha ett extraval. Aldrig sinande presskonferenser med Annie Lööf eller oändliga sittningar med talmannen tjänade inte folket, och det var knappast heller fokus.

Låt riksdagsmän och ministrar behålla sina lönenivåer, men ställ krav som motsvarar dem. Jag har arbetat med människor som har haft löner på långt över 100 000 kronor i månaden, men de har haft krav på sig och de har sannerligen gjort allt för att leva upp till dem. För sådana pengar är det inte svårt att hitta kompetens, och man behöver följaktligen inte plocka upp figurer som Bah Kuhnke eller Annika Strandhäll till oerhört betydelsefulla roller.

Det var bra för Jan Eliasson att av en händelse konfronteras av en mängd vanliga människor. Konfrontera politikerna som endast frotterar sig med varandra. Vi väljer politikerna, vi betalar dem och vi ska ställa mycket högre krav på dem. Dränera träsket.






lördag 19 januari 2019

Löfvens tillträde lugnar Anders Lindberg



Så börjar vi så smått med 2019.


Jag får väl inleda med att önska er alla ett gott 2019, eftersom det har varit ett av de långa avbrott här på bloggen som ibland renderar irriterade kommentarer. I dag blir det dock ett inlägg igen, inte minst eftersom en på många sätt ytterst lämplig text dök upp. Genom en titt på rubrik och skribent nedan tror jag att ni inser att detta kan vara en trygg plats för en säsongsstart. Detta inlägg visar sig också bli långt, om nu det är en fördel.





När Sverige just fått en bisarr konstellation, där förlorarna ska bilda regering, är Anders Lindberg förstås mycket nöjd. Hans fluktuerande panik har egentligen handlat om att han velat se Stefan Löfven som statsminister, så nu är det tid för lite avslappning och självbelåtenhet. Den uppbyggda spänningen måste ut omedelbart och de inledande orden blir:

"Gränsen höll."

Ett roligt ordval, eftersom den läcker som ett såll dagligen, men ni förstår givetvis vad han åsyftar. Det handlar som alltid om det absolut viktigaste i både svensk politik och för Lindberg rent privat:

"Sverige följer inte med utvecklingen i många andra europeiska länder och låter inte ett högerextremt parti få avgörande inflytande över regeringen. I konflikten mellan progressiva och reaktionära värderingar valde vårt land att säga nej tack till den nationalistiska och populistiska våg som svept över Europa de senaste åren."

Var ska vi börja? Lindberg kanske tror att han talar om en konflikt mellan "progressiva" och "reaktionära", men det gör han inte. Vill han diskutera sådana termer från 100 år tillbaka i tiden är det bättre att han tar det med Göran Greider. De partier han oroar sig för på en närmast patologisk nivå motsätter sig bland annat massinvandring och hur Europeiska Unionen utvecklas. EU är inte "progressivt" och asylinvandring är knappast varken "progressivt" eller "reaktionärt". Ska vi använda de orden är det för övrigt svårt att tänka sig någonting mer reaktionärt än den islam vi tydligen ska ge jordmån i Europa.

Det är inte nödvändigtvis den svenska vägen som här är den friska, även om vårt etablissemang alltid tenderar att se vårt land som världens förebild. I länder som Italien och Österrike samlar Lega och FPÖ stora delar av befolkningarna och tillhör de större partierna. Eftersom politiska partier där vill regera, på ett lite mindre märkligt sätt än här, gör man det i olika former av koalitioner med dessa partier, vilket egentligen är alldeles odramatiskt och naturligt. Inte ens i våra grannländer var det några större problem att i makten inkludera Sannfinländarna, Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti.

Flera av våra europeiska vänner sitter redan i regeringar
eller agerar som samarbetspartners. 


Låt oss då jämföra med den svenska synen. För en figur som Lindberg skulle de österrikiska partierna enbart sett till att 26 procent av befolkningen saknade all representation, och helst berätta att denna fjärdedel är usla människor. I de flesta europeiska länder samarbetar man, söker stöd eller regerar rentav tillsammans med dessa partier. I Sverige gjorde sju av åtta partier fantastiska krumbukter för att inte få en talman från det tredje största eller ens ge det någon ordförandepost i ett utskott, vilket samtliga övriga partier har. "Vi höll gränsen". Genom fyra månader av föga imponerande piruetter fick man ihop någonting som ska bygga på, om vi nu drar till med lite klassiska etiketter, socialdemokrater, ultraliberaler, socialliberaler, grön vänster och reformerade kommunister. Endast för att de där 18 förkastliga procenten av befolkningen helt ska uteslutas. För att de är invandringskr...förlåt, "reaktionära".

Det kan vara så att Sverige gör rätt och alla andra fel, men själv tror jag förstås inte det. Det är inte heller lite ironiskt att ett av de få länder som slapp andra världskriget och ockupation ständigt hävdar att dessa steg är helt nödvändiga för att Tredje riket inte omedelbart ska återuppstå. Det som förvånar mig är att ingen av de anständiga ännu föreslagit att vi inför det franska valsystemet så att problemet försvinner för gott. Där säger man vid varje val i princip till väljarna att "Denna vecka kan ni rösta på vad ni vill, men nästa vecka går resten av oss samman, så då är det över för er kandidat". Bedriften att ge landets största parti ett enda mandat av 577 borde göra våra egna sjuklövare gröna av avund.

Vi tittar vidare på vad Anders Lindberg känner denna dag:

"Högern har i flera år arbetat för att bygga en ny permanent majoritet i Sverige bestående av borgerliga partier och SD. Så skulle Socialdemokraterna marginaliseras och vägen öppnas för ett nytt systemskifte. Redan när Jimmie Åkesson kom in i riksdagen 2010 krävde borgerliga opinionsbildare, med stöd av mäktiga krafter i näringslivet, att 'invandringens problem' skulle bli centrum i debatten och att dörren till SD skulle öppnas."

Observera hur egentligen alldeles rimlig den första passagen är. Ja, högerpartierna skulle kunna ha tagit makten för länge sedan genom samarbete med SD. Det otroliga är förstås att man inte vågade, utan hellre stod bredvid och betraktade vad vänstern höll på med. Vänstern har på ett nästan briljant sätt lyckats genomföra motsatsen till det scenario som Lindberg målar upp; skapat ett läge där den enda möjligheten har blivit en permanent socialdemokratisk regering. Det är alldeles fantastiskt, och ändå har ingen högerpolitiker ens viskande vågat ställa frågan hur Löfven kan stödja sig på ett parti med Vänsterpartiets historia. Sedan betvivlar jag att de suspekta figurer Lindberg nämner uttryckligen har krävt att "invandringens problem skulle bli centrum i debatten". De problemen ligger dessutom inte ens i centrum, utan sträcker ut sig över alla andra frågor.

Som bekant får C och L numera lite falsk tacksamhet från vänstern, men Moderaterna kan bara inte accepteras av Lindberg:

"Moderaterna kunde ha bromsat våren 2017 när partiet föll som en sten och väljarna gick till Centerpartiet. I stället gasade man på. Många av högerns opinionsbildare och företrädare i sociala medier går inte längre att skilja från sverigedemokrater. Tonen, föraktet för svaghet, hånet mot vänstern, feminister och på slutet även angreppen på Centerns Annie Lööf har spårat ur fullständigt."

Visst. Alla fyra partier kunde ha kastat sig till Löfven, men även i Moderaterna finns ju rimligen någon sorts ideologisk kärna eller åtminstone övertygade sympatisörer. När det gäller sociala medier kan man misstänka att Lindberg medvetet ljuger, men jag har också sett tillräckligt mycket av honom för att veta att han lika gärna kan vara fullt allvarlig.

Tonen på dessa medier, inte minst Twitter, är som den är och det är definitivt inte bara högerns fel. Ja, vänstern hånas, liksom nyfeminister, men för den som inte följer Twitter kan jag lova er att både traditionell höger och patrioter hånas enormt mycket. Vänstern tycker exempelvis fortfarande att det är mycket fyndigt att tala om "svärjevänner", eftersom dessa ju är så dumma i huvudet att de inte kan stava, följt av mer kreativa varianter som "banjo-gänget", och så vidare. Det låter helt enkelt så på Twitter. Själv fick jag alldeles nyligen, som svar på ett egentligen oskyldigt skämt, lite rätt oskyldigt hån, som jag kan leva med:


Att Lindberg ondgör sig över Moderaternas "förakt för svaghet" är rent hyckleri, eftersom han är tillräckligt gammal inom rörelsen för att sedan länge tycka att det är Moderaternas själva signum, och säkert skälet till att de gillar att sparka på sjuka och svaga.

Mest patetisk är kanske upprördheten över "angreppen på Centerns Annie Lööf". Finns det inte all anledning i världen, inte minst för moderater, att vara arga på henne? Hennes agerande har ju varit fullständigt groteskt, från dagen då hon verkligen röstade mot sin egentliga statsministerkandidat, och sedan höll dagliga presskonferenser om sina statsmannamässiga insatser. Vid ett av dessa otaliga tillfällen kände jag mig själv föranledd att göra en liten sammanställning av hyckleriet och vansinnet:





Annie Lööf höll dessa pressträffar i månader och hon ska sannerligen angripas för vilket spel det nu skulle föreställa. Jag misstänker att de flesta personer i de flesta partier vid det här laget verkligen ogillar henne, och att ytterst få överhuvudtaget litar på henne.

Ett par av de vanliga hatobjekten, ty vänstern har många sådana, dyker upp i Lindbergs text:

"Kanske borde Stefan Löfven skicka tackkort till Hanif Bali, GP:s ledarsida och Dagens industri för att de så tydligt visat för Sveriges liberaler att högern inte längre är att lita på. Utan den opinionsbildande högerns hjälp och uppmaningar till Moderaterna och Kristdemokraterna om att öppna spjällen mot SD hade förmodligen Alliansen levt fortfarande."

Eller så likställer de flesta borgerliga väljare inte "att lita på" med "stödja Stefan Löfven". Sveriges högermänniskor kan däremot gott skicka tackkort till Hanif Bali, som dagligen för en vass debatt på Twitter, och Teodorescu, som leder landets mest spännande ledarsida. Anders Lindberg menar helt enkelt att allt skulle vara enklare, flyta på bättre, om alla var socialdemokrater. Det har han alldeles rätt i. Östtyskland var faktiskt egentligen inte en enpartistat, utan formellt en koalition genom ett "enighetsparti", och upplevde under 40 år inte en enda besvärlig regeringsbildning och ingen behövde läsa icke-socialistiska ledarsidor som Alice Teodorescus. Nu raljerar jag, men det är svårt att se någon poäng med ett högersamarbete vars främsta mål är att Socialdemokraterna ska lita på dem.

Nu är det hög tid att lämna Anders Lindberg, med några av hans avslutande rader:

"Slaget om regeringsmakten är över - men kampen för att vända den högerpopulistiska vågen har bara börjat. [...] Aftonbladets ledarsida kommer att fortsätta argumentera och opinionsbilda för den politik vi tror på oavsett vilka uppgörelser Socialdemokraterna gör med borgerliga partier. Vi vill se ökad jämlikhet, trygghet på arbetsmarknaden, feminism, generös flyktingpolitik och radikal klimatpolitik och det kommer vi att fortsätta argumentera för oavsett vad andra gör."

Just det, Anders. Nu har ni er gamle statsminister och hans lilla tomtearmé av karriärister och politruker, men slaget har ni sannerligen inte vunnit. Kanske kommer den där vågen snarare än du anar och sveper undan allt det där ni tycker om att väsa på redaktionen. Vi ses i böljorna!




söndag 16 december 2018

Dagens citat: Jan Eliasson




Från Danderyd ger den gamle diplomaten och socialdemokraten Jan Eliasson allmogen en lektion i värdegrund. Uttalandet kan ses som en variant av Fredrik Reinfeldts "öppna era hjärtan" eller Anne Rambergs "ge avkall på välfärden", och denna gång får vi andra rentav en bild från deras del av verkligheten.

Att detta meddelande oblygt lades upp hade dock en positiv sida. Det fick så många kritiska reaktioner att någon sorts hopp om landet kunde skönjas. Några av de runt 400 kommentarerna:







Eliassons totala tondövhet framgår också av vilka han gärna poserar med:





lördag 15 december 2018

Det falska stödet till C och L




Egentligen borde ingen ta det på allvar och det borde direkt avfärdas för vad det är. När vänsterpartierna lyfter fram allt som skulle vara problematiskt i ett samarbete med SD, och hyllar Centerpartiets och Liberalernas blockerande roller, har det förstås ingenting med några principer att göra. Taktiken att bryta loss de båda partierna och få in dem i den egna fållan har pågått så länge och är så genomskinlig att ingen borde låta sig luras.

I dag tittar Gustav Fridolin fram på Aftonbladets debattsida för att säga "Svik inte löftet om SD, Lööf och Björklund". Han inleder med de där fysiska besvären många vänstermänniskor får inför andras åsikter:

"Den 10 september vaknade jag med en klump i magen. Valresultatet hade gett oss ett ännu svårare parlamentariskt läge än vi hade förra mandatperioden. Jag visste att sju partier hade gått till val på att inte ge Sverigedemokraterna inflytande. Men jag visste inte om det löftet skulle hålla när väl regeringsmakten hägrade."

Hur det parlamentariska läget skulle se ut kunde de flesta av oss ana redan före valet, och Fridolin lär snarare vara mycket nöjd med att hans parti ens klarade sig kvar i riksdagen. Det som är riktigt bisarrt i ovanstående beskrivning, men som han själv förstås inte reagerar på, är att övriga partier verkligen såg isoleringen av ett annat parti som det absolut viktigaste. För Fridolin blir det mycket känslor:

"Min oro har växt i takt med att moderater i kommun efter kommun valt att ta makten med Sverigedemokraterna. I Sölvesborg höll M och SD gemensam pressträff framför fanor med partiernas båda logotyper. Sedan röstade Moderaterna där, som i Hörby, fram sverigedemokrater att leda kommunerna som kommunstyrelsens ordförande. I Staffanstorp tackade M nej till att bilda alliansmajoritet och styr idag istället med SD."

Det behöver ju du inte bry dig om. I Sölvesborg tog SD 14 mandat, Moderaterna 9 och MP förlorade sitt enda. 3 425 invånare ville representeras av sverigedemokrater, 168 av miljöpartister. I Hörby skulle det vara nästan omöjligt att bilda majoritet utan SD.




Som vanligt är den plötsliga omsorgen om Moderaterna oerhört falsk. Det var inte så länge sedan samma parti beskrevs som absolut värst, då det bara ville gynna de rika och sparka på de svaga och sjuka. Nu ska vi tro att samma parti är alldeles för fint för att släppa fram SD.

Hyckleriet är stort:

"SD har såklart samma förutsättningar som alla andra partier. De får mandat i kommuner och riksdag i förhållande till hur många som röstar på dem. De tar plats i riksdagens utskott och statliga utredningar. Men för att de ska få mer makt än det deras röster automatiskt ger dem, måste andra partier – som i Hörby eller Staffanstorp – ge dem den makten."

Ja, nästan överallt måste partier samarbeta för att få majoritet. Framför allt har ju Miljöpartiet på riksplanet fått enormt mycket mer makt än deras få mandat motiverar. De har i riksdagen 16 mandat, men fick inte färre än 6 ministerposter. Fyra procent av befolkningen gjorde exempelvis att 10 000 afghanska män utan asylskäl i ett slag fick uppehållstillstånd.




Nu undrar ni säkert om det inte börjar bli dags att plocka fram den 1991 avlidne Gunnar Eklöf, och det kommer förstås:

"Och då är det viktigt att konstatera att SD fortfarande inte är ett parti som andra. Historien är inte ointressant. Det är ingen liten pikant detalj att Sveriges tredje största parti grundades av människor ur vit makt-rörelsen och en veteran från Hitlers krigsdivisioner. Det är allvarligt."

Nej, det är inte på långa vägar lika allvarligt som att MP såg till att en islamist blev minister i Sveriges regering. Att inför en regeringsbildning 2018 börja yra om "Hitlers krigsdivisioner" är egentligen absurt, men så ser ju debatten ofta ut. För många vänstermänniskor, inte minst för Fridolin, är det så naturligt att hela tiden slira på sanningen att det nog ofta sker omedvetet:

"SD vill införa angiverisystem om du misstänker att din granne hjälper en flykting, begränsa aborträtten, att människor ska återvandra dit där de ”bör bo” (med Jimmie Åkessons ord). Medan regeringsbildningen pågått har sverigedemokrater lämnat in 535 motioner i Sveriges riksdag, med krav på bland annat lagar om hur kvinnor ska få klä sig, att genusmedveten verksamhet i förskolan ska förbjudas och att familjesmycken som flyktingar lyckats få med sig från kriget ska kunna beslagtas av svenska staten vid gränsen."

Nej, det skulle inte bli olagligt för en granne att hjälpa en flykting, förutom i fallet då denne möjliggör för en person att uppehålla sig illegalt i landet. Aborträtten är redan begränsad. Som vanligt görs förbud mot heltäckande klädsel till en fråga om "hur kvinnor ska få klä sig", ett synsätt vi inte hör om andra symboler eller maskeringar. Huruvida "genusmedveten verksamhet" ska bedrivas i förskolan kan ju diskuteras, och gissningsvis tycker många människor att det inte ska vara ett fokus för deras barn.

När en fråga om vilka tillgångar man ska kunna ha samtidigt som man mottar statlig hjälp beskrivs som "familjesmycken som flyktingar lyckats få med sig från kriget", är det så tendentiöst att det snarare blir skrattretande. Att många miljöpartister säkert tror att alla migranter är flyktingar är illa nog, men när de föreställer sig att de alla också kommer direkt ur ett kulregn, och lyckats rafsa till sig "familjesmycken" i farten, blir naiviteten pinsam.

Många politiker ger gärna en egen vinkel, och spetsar till argumentationen något, men Fridolin hör till de som alltid förvränger på detta sätt. Vi kan titta på ett sista hycklande utrop:

"Det är frustrerande att regeringsbildningen drar ut på tiden. Men det handlar om något grundläggande för många av oss."

Ja, och denna grundläggande sak är att ni vill regera vidare. Det är naturligt, och det stora problemet är att partierna i "Alliansen" går på er taktik. Efter förra valet lyckades ni få det som skulle vara oppositionen att sitta helt tysta och ge er frikort, och inte ens nu vågar dessa partier ta makten.

Vänstern bryr sig inte om Liberalernas och Centerpartiets själar. De kan lugnt sitta och strö sin propaganda, tryggt förvissade om att, vem de än samarbetar med, ingen ändå kommer att ropa "Stalin".





fredag 14 december 2018

Mannen som inte lyssnar och aldrig lär sig





Aftonbladets Anders Lindberg är som bekant känd för att ovanligt ofta objektivt ha alldeles fel. När han i går kväll framträdde i SVT:s Opinion Live fick vi inte bara det bekräftat ännu en gång, utan också varför det gärna blir så. Han lyssnar inte på någon annan, vilket blev särskilt tydligt eftersom han skulle debattera med en annan socialdemokrat. De borde alltså ha kunnat hitta någon gemensam mark, ibland tyckt att den andre hade en poäng, men när någon annan talar står Lindberg och liksom småtrippar medan han bara väntar på att få låta den egna munnen gå igen. Han talar sedan snabbt och låter andfådd, för att han har så många gamla fraser som bara måste ut.

Widar Andersson, i framtoning något av Lindbergs motsats, talar lugnt och resonerande, men det kan förstås inte tränga in i den andres inre monolog. För Lindberg blir det olidligt att behöva vänta på att äntligen få säga "blåbrun" och allt det andra.






Anders Lindberg har dock en poäng när han påtalar att Annie Lööf i hög grad är skyldig till låsningarna och röstat nej till alla möjliga konstellationer. Så är det, och hennes presskonferenser om regeringsbildning är surrealistiska, där hon målar en upp en bild av hur hon tålmodigt och förståndigt försöker få alla att samarbeta, men att dessa alla andra tyvärr inte är det minsta medgörliga. Lindbergs inställning är dock enklare än så, eftersom allt som gör Löfven till statsminister är bra, allt annat dåligt. Sanningen är ju att Socialdemokraterna helt skulle kunna neutralisera SD:s inflytande, om de själva såg till att stödja Ulf Kristersson. Så viktigt är det tydligen inte.

Helt ute och cyklar är Lindberg förstås också, även om han inte är ensam, när han menar att SD styr landet så fort de röstar på ett förslag från Moderaterna. Av någon anledning är det inte alls så när SD röstar på något förslag från Socialdemokraterna. En annan egenskap hos Lindberg är att han aldrig tröttnar på att säga samma sak, oavsett hur världen omkring honom förändras. Fortfarande tycker han att det är helt avgörande att det ena "blocket" har 144 mandat och det andra 143, trots att budgeten röstades igenom av ett nytt och "konservativt" block som samlar 154 mandat. Han tänker sig uppenbarligen att den gula stapeln i mitten liksom försvinner om han bara håller för öronen och skriker tillräckligt högt.

Helt uppriktig är han nog när han menar att Annie Lööfs val står mellan Stefan Löfven och att "ge Jimmie Åkesson inflytande". Vi vet att han inte ens skulle förstå om någon påstod att hennes val stod mellan Ulf Kristersson eller att ge Vänsterpartiet inflytande. Rätt roligt blir det ju när Widar Andersson påpekar att Annie Lööf var en "hjältinna" på Aftonbladets ledarsida, vilket stämmer, men det tycker inte Lindberg är det minsta märkligt, eftersom det då handlade om stöd till Löfven och alltså helt enkelt någonting gott.

Tondövheten och oförmågan att släppa sedan länge utslitna fraser blir särskilt tydligt när Lindberg drar exakt samma fraser som vi nu har hört i åratal:

"Det är ett parti med rötter i nazismen. Det är ett rasistiskt parti som gång efter annan går ut och säger rasistiska saker." 

Widar Andersson har också en utmärkt poäng när han påpekar att partier redan nu samarbetar med SD. Inte minst i kommunerna har partiet deltagit i beslutsfattande i flera mandatperioder. Nu leder man ett par kommunstyrelser, utan att dessa kommuner visar några tecken på att omformas till Tredje riket. Om retoriken om 1930-talet inte fungerade 2010, lär den inte göra det 2018.

Och kontot på Twitter rullar på med samma
innehåll som alla andra dagar.


Det är egentligen mycket märkligt att Anders Lindberg bjuds in i alla dessa sammanhang. Visst, han är politisk redaktör på en stor tidning, men han tillför ju aldrig någonting och förstör varje debatt med sitt flåsande malande. Varför får vi exempelvis inte se Widar Andersson mer? Eller Lotta Gröning? Till och med mediernas andre stamgäst, Göran Greider, skulle ha lite mer att komma med, även om han huvudsakligen utgår från 1800-talet.

Jag tror att Lindbergs framtoning och röst gör att man underskattar hans arrogans och galna attacker hit och dit. Han återkommer med jämna mellanrum till en lite speciell syn han har på debatt och samhällsfrågor, där ingen mer behöver yttra sig efter att han ju förklarat hur det ligger till. Den åsikt som avviker det minsta från hans egen bör inte framföras, eftersom man då rör sig bort från den sanning han redan har proklamerat. Grafiskt ser det ut på detta sätt:



Så snart någon inte instämmer till 100 procent med Lindbergs åsikt börjar man röra sig bort från den enda ståndpunkten alla bör ha. Att ha 10 procent fel, och alltså bara 90 procent rätt, är ju sämre än att ha 100 procent rätt. När Lindberg har slagit fast att organiserat tiggeri är en myt, ska ingen ens säga att det kanske förekommer i någon mån, eftersom man då börjar traska ifrån den redan fastställda åsikten. Och det är ju inte bara onödigt, utan direkt skadligt.

Kort sagt, det borde finnas mängder av socialdemokrater som kan diskutera regeringsbildningen och argumentera för varför Löfven bör regera vidare på ett lite mer nyanserat och resonerande sätt. Att tjurigt fräsa om att det helt enkelt ska vara så är inte mycket till argument.




onsdag 12 december 2018

Identitärer på plats i Marrakech




Under måndagen och tisdagen var även den identitära ungdomsorganisationen Génération Identitaire i Marrakech för att protestera mot det migrationsavtal som där undertecknades.







Gerolf Annemans (VB) om ilskan efter senaste dådet




Från Strasbourg, där tre personer dödades och ytterligare flera skadades i går kväll, skickar Vlaams Belangs ledamot i Europaparlamentet Gerolf Annemans ett meddelande.







Bisarrt försvar av Vänsterpartiet




I dag blev det dags för Anders Lindberg att lufta en företeelse som jag vet har retat honom, och förstås många andra vänsterfigurer, under en längre tid. Festligt nog lägger han till ännu ett gammalt irritationsmoment i dessa kretsar, i rubriken "V är inte här och kan försvara sig". Det stör nämligen många i den intoleranta vänstern varje gång en programledare säger det om SD, när dess meningsmotståndare står i en studio och tävlar i att smutskasta partiet. Att det sägs på grund av att sådana diskussioner ofta förs utan att huvudobjektet får vara på plats är ingenting de noterar eller funderar över.

Nåväl, huvudbudskapet levereras redan i inledningen:

"Hur kan det vara allmänt accepterat att Annie Lööf (C) beskriver V som extremister och jämställer dem med SD? Varför synar ingen korten?"

Ärligt talat tycker jag själv att det känns lite krystat varje gång en allianspolitiker lägger till någonting om "inget av ytterkantspartierna", och då syftar jag inte på jämförelsen i sig, utan på att orden känns lite väl inövade. Det är helt enkelt ett sätt att dölja hur märkligt förhållandet till SD är, men är också tämligen förljuget, eftersom ingen tror att "Alliansen" skulle söka stöd hos Vänsterpartiet.

Sedan dyker textens absolut mest rubbade passage upp, och beskrivningen är rätt grotesk även för att komma från Anders Lindberg:

"Men Vänstern får i princip tåla vad som helst i offentligheten. De jämförs regelmässigt med kommunistiska diktaturer och kallas odemokratiska av samma krafter som tycker det är orättvist att påminna om SD:s band till Nazityskland."

När odlades dessa band mellan ett parti bildat 1988 och en stat som gick under 1945? Nu vet jag ju att Lindberg med all sannolikhet skulle hänvisa till Gunnar Eklöf, en person som har antagit mytiska proportioner som fågelskrämma bland socialdemokratiska propagandister. Han avled 1991, ett år efter att Vänsterpartiet strök "kommunisterna" ur partinamnet.

Ja, det skulle sannerligen vara orättvist, för att inte säga helt idiotiskt, att tala om "SD:s band till Nazityskland" för att försvara Vänsterpartiets högst reella samarbeten med diktaturer från Nordkorea till Östtyskland och Kuba.


Tidigare partiledaren Lars Werner
på glatt besök i DDR.


Anders Lindbergs hyckleri är enormt, men i hans fall ser det inte ut att vara medvetet. Han tycker verkligen att allt som gynnar Löfven och Socialdemokraterna är objektivt riktigt och att den som kritiserar honom direkt avviker från själva sanningen. Därför ska vi inte förvånas över Lindbergs sista mening i nästa stycke:

"Om någon inbjuden gäst, som exempelvis en ledarskribent, kommenterar SD i public service så säger programledaren ofta något i stil med 'Jimmie Åkesson är inte här och kan försvara sig'.
Jag har nog aldrig hört en liknande reservation om Sjöstedt, oavsett vad som sägs eller hur grovt det är. Vår offentlighet har dubbla måttstockar."

Skälet till att man gör det när det gäller Jimmie Åkesson i högre utsträckning, än om Jonas Sjöstedt skulle frånvara, beror ju på att man aldrig skulle låta tre högerpersoner oemotsagda stå och berätta om allt de tycker är fel med Vänsterpartiet. För SD är det mer regel än undantag. I sofforna sitter Lindberg, Sima och Greider, kanske uppblandade med Per Gudmundsson eller Ivar Arpi, men aldrig någon sverigedemokrat.

Att Lindberg nämner "dubbla måttstockar" blir ju rätt absurt, med tanke på att han samtidigt tycker att Vänsterpartiet ska förlåtas för allt, medan det där andra partiet ska kopplas ihop med något som hände 40 år före dess bildande.


Vänsterpartistisk demonstration 2012.


Lite roligt är att han sedan verkligen skriver ut "fyndigt", helt utan sarkasm:

"Jämförelsen mellan Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna syftar till att tvätta bort den bruna färgen från nyssnazisterna som Andres Lokko fyndigt kallade dem i SvD."

Visst, för någon som tycker "blåbrun" och "bruna färgen" alltid är oerhört begåvade uttryck, måste ju "nyssnazister" vara briljant. Tänka sig, samtidigt en blinkning till de där rötterna och ett ord som liknar "nynazister". Egentligen är det tragiskt att det svenska medielandskapet ser ut på ett sätt som gör att en skribent på en socialdemokratisk tidning kan hylla en skribent på en moderat tidning för rent trams.

Jag tror att Lindberg även är helt uppriktig när han levererar nästa analys:

"Jonas Sjöstedt vill ha glasögonbidrag till barn. SD anser inte att judar är svenskar och tänker repatriera människor som redan gjort sig hemmastadda i vårt land. Det är, med all respekt för eventuella risker med glasögonbidrag, inte jämförbara storheter."

Så kan man förstås hålla på. Jimmie Åkesson vill ha ökad tillgänglighet till lokaler, byggnader, utemiljö och information för personer med funktionsnedsättningar. Vänsterpartiet vill avskaffa privat ägande och ser Venezuela som ett föredöme. Det förblir också tröttsamt varje gång någon sammanfattar Björn Söders funderingar kring nationer som "judar är inte svenskar", där folkgruppen förstås inte väljs av en slump.

Lindberg är inte klar:

"Företrädare pratat öppet om att tysta medier, rensa polisen på politiska motståndare och bli av med övriga partier. I Ungern och Polen gör partiets vänner verklighet av orden i detta nu och på direkt fråga föredrog Jimmie Åkesson Ungerns auktoritäre ledare Viktor Orban framför Angela Merkel."

Vad "bli av med övriga partier" syftar på vet jag faktiskt inte, men inom inte minst statliga medier finns redan nu en kraftig politisering och slagsida. Alla förstår också att Orbán inte främst hyllas för eventuellt auktoritära drag, lika lite som Merkel ogillas på grund av att hon är demokratiskt vald.





Avslutningen blir:

"Det tog Vänstern från 1917 till 1994 att bli accepterade som ett riksdagsparti bland andra. De har fortfarande inte suttit i någon regering. Med samma matematik är SD hjälpligt rumsrena till 2065. Om de börjar göra upp med sin historia, alltså."

Nonsens. Självklart ville man inte släppa in ett parti som styrdes från Stalin och Moskva i den svenska regeringen, men när Sovjetunionen upplöstes och Vänsterpartiet bytte namn tog det inte många minuter innan partiet helt accepterades av etablissemanget.

Vänsterpartiet hade sedan länge ingått i Socialdemokraternas regeringsunderlag när riksdagens övriga partier på fullt allvar diskuterade hur jobbigt det skulle vara att dela kopiatorrum med sverigedemokrater och funderade på om de inte borde ha egna lunchtider.

Vänsterns bästa trick i nutid är att de har fått borgerliga partier att helt spela efter deras regler, vilket har gjort att dessa inte ens vågar utgöra opposition. Jonas Sjöstedt kan skratt gott åt denna veka dumhet.





tisdag 11 december 2018

Så blev det Sveriges tur




I exempelvis Frankrike har så gott som alla ledande politiker gått på samma elitskolor, vilket förstås kan ses som en osund elitism som fjärmar de styrande från de styrda. Samtidigt medför denna kultur att de ledande politikerna trots allt har tillräcklig intelligens för att klara av en hel del gallring och avancerade studier.

I Sverige kan verkligen vem som helst bli minister, vanligen under förutsättning att man har tillhört ett parti tillräckligt länge. Vi ogillar Emmanuel Macron för att han är liberal och globalist, men ingen tror att han är dum i huvudet. Vår statsminister är Stefan Löfven.

Vår migrationsminister heter Heléne Fritzon och tog sin lågstadielärarexamen i Kristianstad 1987. Sedan dess har hon haft något dussin uppdrag för Socialdemokraterna. När hon i Marrakech i dag skulle uttrycka Sveriges entusiasm för migrationsavtalet kunde hela världen ana hennes egentliga yrke.

Vi tycker ofta att det är lite pinsamt när svenska företrädare talar den sortens svengelska som Fritzon gör, men faktum är att den språkliga begränsningen gör den underliggande idiotin än tydligare. Det är svårare att linda in budskap och försöka dölja bristande analys genom rent ordflöde på ett språk man inte behärskar. Det aktuella framträdandet har visserligen skrivits ned, men barnsligheten försvinner ändå inte helt och hållet. Det är inte alls omöjligt att hon själv suttit och plitat ned det med ordboken framför sig.

Exempelvis denna passage kunde nästan bara komma från ett nordeuropeiskt land, styrt av obildade:

"Låt oss därför röra oss bort från att diskutera om migration är bra eller dålig. Om den ska stoppas eller inte. Migration är här för att stanna."

Mitt i anförandet utropar Fritzon käckt "Så, allihop, nu gör vi detta tillsammans!". Det skulle kanske fungera i någon skolklass, men chansen att FN:s 193 medlemsländer följer den humanitära stormakten får nog ses som tämligen obefintlig. Den totala förnedringen når sin kulmen när ministern avslutningsvis tackar upprepade gånger för att vårt lilla land får vara en del av detta underbara migrationsavtal.






Något paradoxalt har avtalet försvarats av dess tillskyndare genom att påpeka att det inte är "bindande". Hur det ligger till med den saken spelar mindre roll, eftersom stater anpassar sig lite hur de vill till internationella konventioner. För svenskarna blir ett dokument av denna typ dock ett stort problem, eftersom våra politiker älskar det alldeles oavsett hur bindande det är.

Den svenska regeringens naivitet och bristande respekt för den egna befolkningen kan inte visas mycket tydligare än vad Heléne Fritzon just gjorde.




måndag 10 december 2018

Vlaams Belang om migrationsavtalet




I det förra inlägget tittade vi på ett av Marine Le Pens tal om det migrationsavtal som nu undertecknas i Marrakech. Flera länder har dragit sig ur, men många regeringar väljer också att skriva under. Till de senare hör Belgien, och precis som i Frankrike leds motståndet av det patriotiska partiet.


Premiärminister Michel godkänner Marrakech-avtalet:
"Mitt land ska stå på historiens rätta sida."



I Sverige var regeringens tanke att det hela skulle passera utan någon uppståndelse, vilket gör det desto trevligare att folk gick ut på gatan för att protestera. De svenska manifestationerna kan ses bland annat här och här, men på denna sida vill jag ge ännu ett europeiskt exempel, om inte annat för att visa att vi sannerligen inte står ensamma. Att Kina, Japan och Sydkorea naturligtvis har vägrat skriva under behöver kanske inte tilläggas.

Flamländska Vlaams Belang har varit mycket aktivt, och varnade i god tid både i parlament och utanför, och även om den liberale premiärministern Charles Michel nu undertecknat, lär kampen fortsätta.

Partiet startade ett upprop för att påverka regeringen, och skapade en liten pedagogisk informationsfilm:






Partiledare Tom Van Grieken uppmärksammade också uppropet:







fredag 7 december 2018

Marine Le Pen om FN:s migrationsavtal


Flera länder har redan dragit sig ur det migrationsavtal som ska skrivas under i Marrakech, med hänvisning till att texten leder till förlorad kontroll över migrationen och suddar ut gränsen mellan legal och illegal invandring. Ett antal klausuler om hur journalister bör skildra migration har också väckt uppseende och protester.

Självklart säger våra europeiska vänner i gruppen ENF kraftfullt nej till detta avtal, och vi kan här titta på ett av Marine Le Pens framträdanden om frågan.








Hakelius retar upp Afghanrörelsen




Negra Efendic är journalist på SvD, där hon har en av de märkligaste och bekvämaste rollerna i svensk media. Under det senaste året har hon, av någon anledning, fått betalt för att skriva text efter text om medicinska åldersbedömningars tillkortakommanden. Sådana finns rimligen, eftersom det handlar om just bedömningar, men att på ett år lägga upp runt 60 artiklar om detta ämne är groteskt. Det är ju också bekvämt, eftersom vi andra måste skriva om olika ämnen varje vecka, vilket också kräver att man sätter sig in i ett antal olika frågor under dessa veckor.

Det som gör Efendic speciell är inte bara de ensidiga texterna, utan också hur hon varje dag hetsar sin lilla beundrarskara på Twitter, vanligen genom att berätta vem hon har sökt eller vem som inte har svarat, vilket alltid ger önskad respons från afghanaktivisterna.




Trådarna efter dessa utrop ter sig för den oinvigde också lite märkliga. Vi talar om en värld där alla är införstådda med uttryck som "RMV-gate" och "MÅB-bubblan", århundradets skandaler som varje dag är på väg att explodera och kommer att svepa bort framför allt Morgan Johansson (S). Förkortningarna står för Rättsmedicinalverket och medicinska åldersbedömningar. Självklart känner man också till varje tjänsteman som finns i dessa sammanhang, och ett av svaren på ovanstående tweet blev följaktligen:



Jag har frågat Efendic hur det är möjligt att en redaktör låter henne skriva om detta om och om igen, och personer ur afghanrörelsen hur de helt kan leva för knäledsröntgen, men svaren brukar hamna kring att den som ifrågasätter inte bryr sig om rättssäkerhet, som om dessa individer skulle intressera sig för rättssystemet i största allmänhet.

Nåväl, ingen behöver bry sig om mina funderingar, men när etablerade Johan Hakelius i Fokus den 5 december berörde saken träffade det tydligen någon nerv.





Under rubriken "Med färdiga svar" skriver han i ingressen:

"Åldersbestämning av ensamkommande är en komplicerad fråga. I Svenska Dagbladet har den reducerats till en aktivistisk kampanj på nyhetsplats."

Här skulle afghanaktivisterna kunna säga "Ja, men det är viktig aktivism" eller liknande, men i stället höll de bara för öronen och skrek rakt ut.



Å andra sidan handlade Hakelius text inte om "sakfrågan", alltså om åldersbedömningars tillförlitlighet, utan om fenomenet kampanj på nyhetsplats. Faktum är att han rentav lyfter fram en annan artikel på temat, som han tycker skrivits med lite mindre aktivism och lite större nyfikenhet:

"Det är snart två år sedan Lasse Granestrand skrev här i Fokus om Sveriges problem med åldersbedömningar av ensamkommande flyktingar. Det var en artikel som försökte förklara varför Sverige under flera år stod utan ett accepterat sätt att göra åldersbedömningar på. Artikeln har flera goda poänger och är väl värd att läsa även i dag. En poäng var att åldersbedömningen är viktig av flera skäl. Ett är att det är en fördel att klassas som barn när beslut ska fattas om att få stanna eller ej. Det är det som gör att det ljugs om åldrar. Ett annat är att felaktiga åldersbedömningar kan leda till att barn placeras i samboende med vuxna som spelar barn, med problem som övergrepp, narkotikabruk och annat som följd. Ett tredje är att ensamkommande barn kostar betydligt mer för statskassan än vuxna."

Denna jämförs med de ständiga SvD-artiklarna, och handlar alltså inte om afghanska mäns ålder, utan om journalisters sätt att arbeta. Hakelius ger som exempel en specifik artikel av Efendic:

"Jag kan inte påminna mig när jag senast läste en så skruvad och insinuant intervju på nyhetsplats i en stor svensk tidning. Allt, från ordval till tonläge, har mycket lite att göra med nyhetsjournalistik. Det finns inget som helst intresse hos Efendic att, via Elias Palm, ge läsarna någon ny information, ny kunskap eller nyanser i den rapportering som skett i ärendet. Det finns inget komplicerande med artikeln."

Aftonbladets Anders Lindberg, som troligen inte har skrivit en enda text som ens stilistiskt når upp till Hakelius nivå, måste förstås stämma in i den goda kören:




Fantastiskt att en enda opinionstext gör att en hel tidning befinner sig i förfall. Aftonbladets ledarsida har varit förfallen i så många år att få reflekterar över det, men även SvD:s kampanj kan ses som ett tecken på förfall. Dessutom är det ju inte något avslöjande Hakelius angriper, utan journalistik med en färdig agenda. Detta påpekades också av en mängd kommentatorer. Bortsett från den lögnen, är ju Aftonbladets hyckleri makalöst. Skulle Anders eller Jonna aldrig angripa en enskild skribent? Själv är jag framför allt intresserad av hur SvD:s ledning resonerar, eftersom Efendics bekväma roll är helt rationell. Vi kan ta ett sista exempel på Afghanrörelsens tröttsamma referenser till den sakfråga som Hakelius inte skrev om:



Egentligen är allt detta en skendebatt. Afghanaktivisterna bryr sig egentligen inte om huruvida någon av skyddslingarna är 17 eller 21 år gammal, utan framför allt om att specialströmmen ska finnas till varje pris. Om skyddsskäl varit viktiga skulle exempelvis aldrig den där amnestin för de 9 000 ha skapats.

Denna åldersskillnad är förstås också tämligen irrelevant för invandringskritikern, eftersom de negativa effekterna av inflödet knappast avgörs av huruvida någon är 17 eller 21 år gammal. Att det ljugs om ålder och ursprungsland är en faktor i situationen, men inte den avgörande.