torsdag 18 december 2014

...och de förväntade reaktionerna strömmar in


Maria Ferm poserar när hon har fått igenom fri
sjuk- och tandvård för personer som uppehåller sig illegalt


I det förra inlägget tittade vi på den valballong som Göran Hägglund idag släppte. Eftersom den i all sin feghet ändå närmade sig en skärpning av asylpolitiken, följdes den naturligtvis av de upprörda reflexer vi kunde vänta oss från de vanliga misstänkta. Miljöpartiets Maria Ferm bjuder som vanligt på verklighetsfrämmande floskler:

"Att börja göra migrationspolitiken mer restriktiv kommer legitimera främlingsfientliga partier. Och det förstör för de mest utsatta."

Invandringskritiska partier är varken mer eller mindre "legitima" än de andra. 800 000 svenskar anser uppenbarligen att Sverigedemokraterna inte bara är ett legitimt parti, utan dessutom det bästa alternativet. Problemet för personer som Maria Ferm är att verkligheten allt mer skiljer sig från deras drömmar och att SD kommer att öka både om invandringsfrågan nonchaleras eller försiktigt berörs. Vilka "de mest utsatta" är och hur de skulle drabbas av Hägglunds förslag lämnas oförklarat, men det grundar sig antagligen i Ferms infantila världsbild, där alla som det är synd om bör komma till Sverige. Hon tillade:

"Och göra att anhöriga kommer behöva fly över Medelhavet istället för att komma reguljärt."

Det är fortfarande inte SDs fel att socialdemokrater och moderater ser flyktingsmugglarna som en välkommen barriär, då de vägrar att bedriva en mer rationell invandringspolitik. Jag väntar fortfarande på det första förslaget om att skapa en lufttunnel till Sverige med hjälp av regelbundna Hercules-flygningar, och kanske blir Maria Ferm personen att föreslå det.

Gustav Fridolin fokuserar på att håna KDs kristna grund:

"Kristdemokraterna börjar valrörelsen sex dagar före jul med att förvandla flyende från krigets terror till en kostnad. 'Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?'  Mark 8:36 (1917 års översättning) Tror samma gäller för ett parti."

Ovanstående reaktioner är typiska för vänstern på flera sätt. Till att börja med är de upprörda över varje ansats till att beröra frågan, eftersom den helt enkelt inte ska diskuteras. Därefter väljer de som vanligt rena känsloargument om "de mest utsatta" och en förlorad själ. Jag är föga imponerad av Göran Hägglunds alster, men det innehåll trots allt ett antal konkreta förslag. Ferm och Fridolin skulle ha kunnat förklara varför de motsätter sig var och en av punkterna, men väljer alltså att endast bjuda på lite upprördhet i största allmänhet.

Christina Höj Larsen

Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen kompletterar genom att framhålla de fantastiska åtgärder som givetvis staten har att tillgå:

"KD väljer att krydda sitt redan tveksamma julbudskap om nej till gratis mediciner för barn, nej till höjd a-kassa och bättre sjukförsäkring med att se flyktingar som kostnader och misstänkliggöra dem genom att påstå att de väljer bidrag framför arbete. Det är skamligt och desperat att försöka plocka poäng på att det just nu finns många människor som tvingas fly slakthusen i Syren, Irak och Eritrea. Vad som behövs är bättre SFI, validering och effektiva kompletteringsutbildningar för att få nyanlända i arbete."

Jag måste återigen påminna om att det alltså handlar om i runda slängar 100 000 människor, en siffra som MP och V för övrigt vill öka obegränsat. Det blir då oerhört förljuget att tala om SFI och kompletteringsutbildningar. Även om vi låtsas som att dessa blir vägen till arbete för samtliga 100 000, så kommer under utbildningarnas tid ytterligare 100 000 och året därefter 100 000 till.

Den socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld är en av mycket få personer som inte tror att utspelet har något samband med SDs framgångar. Han är nöjd med att Hägglund fokuserar på ekonomi och han spar inte heller på nyckelorden:

"Här fanns inget flirtande med SD. Jag tror att det är mycket medvetet från KD att både på egen värdegrund och av strategiska skäl akta sig för att hamna i sällskap med SD. Här kan man i stället hamna i ett läge där man framstår som ett parti som ser bekymmersamt på legitimiteten i den nuvarande migrationspolitiken, men som ändå håller rågången klar när det gäller människovärde."

En viss uppstramning är alltså anständig, så länge den kommer från KD och kläs i ekonomiska termer, medan SDs förslag direkt handlar om "människovärde". Själv hävdar jag alltid att massinvandringens påverkan på landets framtid är en mycket större fråga än de omedelbara kostnaderna för asylmottagning, men så är jag också immun mot etablissemangets eviga mantran om "människosyn" och "alla människors lika värde". Fram till dagen då de förklarar varför Sverige ska ha ett enormt inflöde från Afrika och Mellanöstern, och vad fördelarna är med detta, saknar de all auktoritet.

Aftonbladet

SvD





KDs förslag till skärpningar av asylpolitiken




Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund efterlyser idag på DN Debatt ett antal skärpningar av reglerna kring asylinvandring och dess hantering. Ett par av förslagen skulle faktiskt leda till reella minskningar av volymerna, även om Hägglund naturligtvis inte kan tala i de termerna och måste framhålla att syftet är att en stor invandring ska kunna fortgå:

"För de som betalar priset är dagens nyanlända som fastnar i långvarigt socialt och ekonomiskt utanförskap. Och morgondagens asylsökande som riskerar att möta en stängd dörr. En integrationspolitik som inte fungerar undergräver migrationspolitikens legitimitet. När politiken tappar legitimitet riskerar kraven på åtstramningar så småningom att förverkligas."

Det är en riktig iakttagelse att de enorma volymerna också leder till utanförskap för de invandrade individerna, eftersom det årliga inflödet ser till att arbetslösheten upprätthålls och antalet utanförskapsområden ökar. Det är just åtstramningar som behövs och det är oerhört fegt av dessa borgerliga debattörer att inte våga tala om volymer. Det blir sedan dags för den där förståelsen för människors oro, vilket en lite bättre människa ibland kan kosta på sig:

"Är de onda, de som röstar och mejlar och pratar? Nej, jag tror att många är högst vanliga och anständiga medborgare. De är oroliga. De tycker inte att politiken ger svar på de samhällsproblem som de möter i sin vardag. Det finns inget vaccin. Men det finns ett val att göra. Vi kan fortsätta med handfallenhet och etiketter. Eller så kan vi lyssna till människors oro och ta oss an de utmaningar som en kraftigt ökad invandring för med sig." 

Eller så kan vi låta bli att skaffa oss dessa "utmaningar" och inte insistera på en kraftigt ökad invandring. Därefter bjuder Hägglund på det obligatoriska stycket, som i ett slag visar att vi inte ska förvänta oss några stordåd från hans parti:

"Kristdemokraterna har länge kämpat för en migrationspolitik som bygger på öppenhet, respekterar asylrätten och värnar de värden och principer som skyddsgrunderna bygger på. Det kommer vi att fortsätta med. Det är viktigt att Sverige, i dag och i framtiden, ger skydd till de som flyr undan förföljelse, krig och förtryck. Men vi som står för öppenhet och generositet behöver ge bättre svar på hur vi möter problem med flyktingmottagandet."

"Öppenhet och generositet" brukar vara eufemismer för massinvandring, men här kanske det främst handlar om posering och en markering för att överhuvudtaget kunna framföra konkreta förslag. Ty så länge volymerna är enorma, kommer även "utmaningarna" att vara det. Hägglund väljer att fokusera på kostnaderna för flyktingmottagandet, vilket trots allt är en intressant linje, eftersom även den aspekten tidigare har varit strängt förbjuden. Vi har fått lära oss att man inte kan blanda in pengar i detta sammanhang, och eftersom det på någon högre nivå ändå är berikande och på ett magiskt sätt skapar "dynamik", så är alla kostnader irrelevanta och kan lika gärna döljas.

En mening i Hägglunds inlägg är fantastisk i all sin ärlighet:

"Det är ett självändamål att ha en human migrationspolitik."

Låt oss då titta på de konkreta förslagen:

1. Lägre bidrag och ett nytt etableringsavdrag. Jag tror att de allra flesta nyanlända kan och vill arbeta. Men även nyanlända påverkas av ekonomiska incitament. Om bidragen är för höga och möjliga arbetsinkomster för låga kommer det att bli mindre arbete utfört. 

Detta är den vanliga borgerliga tanken; att det handlar om "integration" och att allt löses med uppluckrade regler på arbetsmarknaden. Jag vill då påminna Göran Hägglund om att vi talar om runt 100 000 människor varje år, som dessutom kommer från länder som Somalia och Afghanistan, och där många saknar de elementära kunskaper som krävs på svensk arbetsmarknad. Nu vet vi att borgerliga debattörer har en sorts hemlig dröm om en stor okvalificerad sektor, där de tänker sig att dessa människor ska bli deras hembiträden och trädgårdsmästare, men det är troligen få svenskar som vill skapa detta Brasilien eller Sydafrika.




Därefter kommer en punkt som faktiskt skulle ha en viss inverkan på volymerna:

2. Tillfälliga uppehållstillstånd de tre första åren. Den som beviljas asyl i Sverige bör som huvudregel ges ett uppehållstillstånd som gäller i tre år i stället för att, som i dag, få ett permanent uppehållstillstånd.

Det är närmast overkligt att det inte redan ser ut så. Den svenska asylpolitiken handlar inte om att ge människor skydd från omedelbar fara, utan om att vårt eget land ska förändras i grunden och befolkningen bytas ut. Som Hägglund också påpekar, innebär dessa permanenta uppehållstillstånd, ibland för hela länder, att vi skickar ut signaler till omvärlden, vilket i sin tur har orsakat att asyltrycket är många gånger större på Sverige än andra EU-länder.

3. Säkra länder. Ett allvarligt hinder för snabb integration är de långa väntetiderna hos Migrationsverket. Varje asylansökan ska granskas individuellt med bevarad rättssäkerhet, men Migrationsverket bör snabbare behandla ansökningarna från länder som kan betecknas som säkra, från vilka nästan alla ansökningar avslås. Nästa år beräknas 8.000 ansökningar, framför allt ifrån västra Balkan vara uppenbart ogrundade, vilket gör att bara ett par procent beviljas.

Även detta borde naturligtvis ha införts för länge sedan. Från EU-länderna Rumänien och Bulgarien kan romer fritt resa in och uppehålla sig i Sverige i månader, men från länder som Serbien och Makedonien söker de istället asyl så att de kan uppehålla sig här under prövningstiden.

Det är fullt förståeligt att KD, med 3,9 procent i opinionen, vill göra markeringar i invandringsdebatten för att komma över riksdagsspärren, men förslagen är helt otillräckliga och retoriken fortfarande världsfrånvänd. Låt oss hoppas att väljarna ser igenom valtaktiken och fortsätter stödja det enda riksdagspartiet som tar, och alltid har tagit, frågan på allvar.





onsdag 17 december 2014

Dagens citat: Jenny Alversjö


"Men det är ju på sätt och vis missnöje, så tillvida att man inte vill visa sitt stöd för SD, då lägger man det på S, som väldigt tydligt i det här iallafall, läget, har visat sitt avstånd."
TV4



En av programledarna för TV4 Nyhetsmorgon bjuder på en egen analys av Novus opinionsundersökning för december.  Eftersom V och MP backar med runt 3 procent, och S går fram ungefär lika mycket, skulle ett mer rimligt antagande kunna vara att vänsterväljare bytt till det större partiet, men i Alversjös värld måste det alltså handla om att ta avstånd från SD. Att sedan just SD ökar än mer, får inte riktigt plats i analysen.







Ännu en dag av sandlåda i riksdagen


Kommunisten Karin Rågsjö när hon ondgör
sig över vinstdrivande privata skolor

När Sverigedemokraterna valde att stödja Alliansens budgetmotion, enades det samlade politiska och mediala etablissemanget om att den svenska riksdagen därmed hade blivit en lekstuga och en sandlåda. Intressant nog hade den tydligen inte blivit det tidigare, när sjuklövare oroade sig för att behöva sitta bredvid eller dela kopiatorrum med en sverigedemokrat, eller när Magdalena Andersson drog ned persiennerna för att slippa se någon av partiets företrädare. Faktum var att ingen av dessa fina människor ens tyckte att det var något omoget av en riksdagsledamot att spatsera omkring med en t-shirt som hånade ett av församlingens partier.

Idag var det åter dags för de etablerade, eller "anständiga" som det heter idag, partierna att visa sin mognad och respekt för parlamentet. Efter Björn Söders intervju i DN, kände ett par vänstermänniskor att det var dags att göra infantila markeringar. Istället för att tilltala talmannen på sedvanligt manér, tyckte Jan Lindblom (mp) att det var oerhört fyndigt att istället säga "Herr talman" på nordsamiska. Detta följdes av Karin Rågsjö (v), som inledde med "Shalom talman".

Aftonbladet






Kommer någon idag säga att vänstern gör riksdagen till en lekstuga, eller är detta också egentligen SDs fel? En gissning är att ovanstående beteende ses som ett viktigt ställningstagande och fyndiga markeringar. Det är dock uppenbart att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har fört in ett antal gatuaktivister i kammaren, som sannolikt hellre skulle stå med vuvuzuelor på något torg. Observera att de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna aldrig uppför sig på detta sätt.

Jan Lindholm, som givetvis först kallades Lindblom och sedan Lindhlom i Aftonbladets artikel, är främst känd för sina pseudo-vetenskapliga motioner om elöverkänslighet och "antroposofisk" medicin.





tisdag 16 december 2014

Front National i ledning inför nästa val




Frankrike är uppdelat i ett antal administrativa enheter, med separata val till kommuner, kantoner och regioner. I mars nästa år sker valen i landets 2054 kantoner, som var och en omfattar ett antal kommuner, enligt det sedvanliga systemet med majoritetsval i två omgångar.

En ny opinionsundersökning från institutet Odoxa visar att nationellt skulle Front National vinna den första omgången med 28 procent av rösterna, följt av högerpartiet UMPs 25 procent och Socialistpartiets 17 procent. Detta resultat skulle nästan motsvara en fördubbling jämfört med kantonalvalet 2011, då partiet erhöll 15 procent nationellt. Endast 53 procent av de tillfrågade uppger att de avser att bege sig till valurnorna, vilket Odoxa framhåller som en risk för Socialistpartiet att bli utslaget redan i första omgången.


Stödet för Front National i kantonalvalet 2011, per departement. Den mörkaste
färgen indikerar ett valresultat på över 20 procent, vilket visar att partiet då
fortfarande var starkast i de traditionella fästena i norr och i söder.
2015 lär framgångarna dock synas även i landets östra halva.


Andra frågor i undersökningen visar också att Marine Le Pens strategi för "avdemonisering" verkar bära frukt. Av de tillfrågade anser 58 procent att Front National "borde ses som ett parti som andra", en siffra som uppgick till 53 procent i mars i år och endast 42 procent 2010. Bland högerväljarna (där FN räknas in) är motsvarande siffra nu 77 procent, mot 31 procent bland vänsterväljarna.

Le Figaro




Märkliga analyser från Novus




I ett inlägg på SvDs "Brännpunkt" vill Novus VD Torbjörn Sjöström förklara varför Sverigedemokraterna har gått fram så pass kraftigt mellan valen, men hans slutsatser verkar vara mer präglade av hans egna funderingar och fördomar, snarare än på opinionsundersökningar:

"Det är lätt att se invandringen som en fråga jämförbar med övriga frågor som vård, skola och jobben. Men det är ett misstag att behandla frågan som en sådan, då förenklas komplexiteten till en nivå som gör det omöjligt att hantera, något som syns på den polariserade debatten idag. Invandringsfrågan har en annan karaktär."

På vilket sätt är invandringsfrågan helt väsensskild från vård, skola och jobb, och på vilket sätt är de tre sistnämnda likartade? Just detta resonemang används ofta för att tysta debatten, då invandringsfrågan är så oerhört komplex att all kritik blir "enkla svar på svåra frågor". Jag skulle snarare säga att invandringsfrågan tillhör de enklare politiska frågorna, då det är uppenbart att Sverige tar emot många gånger fler asyl- och anhöriginvandrare än vi kan hantera och att det är nödvändigt att drastiskt minska volymerna. Man kan naturligtvis förstöra och fördunkla debatten hur mycket som helst genom att blanda in "alla människors lika värde" och "människosyn", samt påstå att Sverige är helt bundet av internationella avtal och att det därför inte finns någonting att diskutera. Slutligen skulle man kunna tillägga att inte heller vård, skola och arbetsmarknad saknar komplexitet. De påverkas dessutom i högsta grad av invandringspolitiken.

Sjöström tar upp vissa av den förda invandringspolitikens aspekter:

"Vi har en väldigt stor kostnadspost som också syns i påfrestningar på samhället på flera olika håll. Samtidigt som vi saknar pengar på många andra ställen. Till det har vi bilden att våra grannar har en mer restriktiv syn på invandringen.

Effekten av finanskrisen sammanföll med Socialdemokraternas partiledarbyte och debatten kring vinsten i välfärden. För många blev då Sverigedemokraterna det enda oppositionspartiet och som erbjöd en lösning på ett mycket stort komplext problem som många såg - ett samhälle som saknar pengar och inte har förmåga att skapa jobb åt de som bor här, samtidigt som invandringen upplevdes ta för mycket resurser."

Ovanstående verklighetsbild kommenteras inte närmare än att SD har lyckats fånga upp denna opinion. Ytterligare ett oförklarat stycke följer:

"Viktigt är att inte blanda ihop parti och väljare. Det gäller alla partier, men nog lite extra viktigt vad gäller Sverigedemokraterna. Det politiska intresset bland svenska folket är relativt lågt, drygt hälften anser sig vara politiskt intresserade, av dessa är bara cirka 15 procent mycket intresserade (SOM och Novus). Med andra ord baseras beslut om vilket parti man skall rösta på primärt på vad som sägs i valrörelsen, inte partiernas historia."

Varför Sjöström anser att det är extra viktigt att inte blanda ihop SD med dess väljare utvecklas inte, men vi vet att Sjuklöverns politiker gärna säger detta, eftersom de vill ta avstånd från partiet, men inte längre anser sig ha råd att demonisera 800 000 väljare. I verkligheten röstar naturligtvis väljarna på partiet eftersom de stödjer dess politik och vill se dess företrädare ha inflytande. Jag är osäker på hur det ser ut internationellt, men att drygt hälften ser sig som politiskt intresserade känns inte som en förvånansvärt låg siffra. Möjligen kan styckets poäng anas i kommentaren om partiernas historia, där vi ständigt påminns om hur SD har "nazistiska rötter", men jag skulle nog säga att vad som framförs i valrörelsen är mer relevant än vad som skedde för 25 år sedan. De svepande personliga slutsatserna fortsätter:

"18 procent av de som röstade på SD gjorde det som en taktikröst. Bara KD (20 procent) och Fi (36 procent) hade högre andel. En taktikröst på SD skall ses som en missnöjesröst."

Ovanstående stycke är närmast obegripligt. Hur kan en röst på SD vara en taktikröst? Det finns moderater som taktikröstar på KD, eftersom de vill hålla allianspartnern över spärren, men en sådan problematik finns inte när det gäller SD. Sedan tycker jag att begreppet "missnöjesröst" är idiotiskt, eftersom varje röst på ett parti som inte sitter i regeringsställning i någon mån är en missnöjesröst med den förda politiken. Ytterligare än tveksam analys dyker upp:

"Att SD tog flest väljare från Alliansen är då också logiskt. Ett parti som går till val på en tydlig problembeskrivning som grundar sig i ett missnöje vinner flest väljare från regeringspartierna. Vi ser idag tendenser på att SD tar fler väljare från S efter valet. Missnöjet riktar sig främst mot regeringen."

Här verkar Sjöström mena att SD-väljaren vänder sig mot varje regering som ett utslag av sitt allmänna missnöje. I själva verket är det inte alls märkligt att exempelvis moderater har tröttnat på sitt gamla parti. Massinvandringslinjen är tämligen ny och har sannolikt aldrig haft något större stöd bland väljare eller lokala företrädare. Jag gissar att ytterst få moderater upplevde migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet som på något sätt naturlig eller önskvärd. På samma sätt är det inte heller särskilt förvånande att gamla socialdemokrater inte längre känner igen sitt parti, som nu till och med bildar regering med det verklighetsfrånvända Miljöpartiet.

Torbjörn Sjöströms debattinlägg är både spretigt och intetsägande, men förefaller mynna ut i någon sorts slutsats att SD har växt genom någon form av "missnöje". Med sju partier som förespråkar massinvandring, och två block som båda glatt anammar Miljöpartiets huvudlösa migrationspolitik, är det emellertid inte särskilt konstigt att missnöje, frustration och stödet för ett alternativ växer.





Björn Söders uttalande




I förrgår publicerade Dagens Nyheter en artikel om Sverigedemokraterna och en intervju med Björn Söder. Uttalandena har sedan kommenterats flitigt av etablissemangets politiker och skribenter och naturligtvis försöker samtliga göra så illvilliga tolkningar som möjligt. Själva kärnan i det som väckte anstöt kan sägas vara:

"Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen. Vi har också tornedalsfinnar och så vidare. Vi accepterar dem. Men om det blir för många nationer i nationalstaten – då kan det bli problem."

Själv förstår jag ärligt talat inte riktigt syftet med Söders kommentarer. Jag får dock intrycket av att det handlar om en sorts filosofiskt resonemang kring begrepp som nation och identitet. I sak är det egentligen inga konstigheter att säga att ett land kan rymma olika folkgrupper, men det är bisarrt att börja tala om exempelvis tornedalingar i den situation Sverige nu står inför. Helst skulle jag vilja se att SDs företrädare helt lät bli att dras in i alla dessa diskussioner kring "svenskhet", då det alltid tenderar att bli lätt fånigt, som medias eviga fixering vid Zlatans identitet.

Problemet är att en politiker i dagens mediala värld inte kan kosta på sig att sitta och fundera och resonera på ett sådant filosofiskt plan, eftersom man vet att medierna kommer att plocka ut en mening och helst förvrida den. Sålunda sammanfattas en ganska omfattande intervju med Söder under rubriken "Judar är inte svenskar", trots att han inte sade just det och trots att rubriken initialt löd "Den leende nationalismen".

Självklart blir det problem med alltför många "nationer" i ett land, men med en årlig asylinvandring på närmare 100 000 personer från Afrika och Mellanöstern finns det inte ens en anledning att blanda in de nationella minoriteter som har funnits här sedan ett antal sekel. Invandringsvolymen är relevant, en definition av "svenskhet" är det inte.

För politiker och media kommer citaten som en tidig julklapp inför extravalet. Stefan Löfven, Annie Lööf, Gustav Fridolin, och de övriga vanliga misstänkta, faller nu över varandra för att uttrycka spelade känslor av obehag. Däri ligger förstås också en portion hyckleri, då de alltid har hävdat att partiet är rasistiskt och numera dessutom "nyfascistiskt".

Även de bekanta vänsterkrönikörerna vädrar nu morgonluft. Oisin Cantwell skriver att "SDs hat mot samer är väl genomtänkt":

"Att Sverigedemokraterna gång på gång vevar mot samerna, en folkgrupp som tros ha kommit till Norden snart efter istidens slut, kan vid en första anblick te sig bisarrt.
I själva verket är det logiskt och följer en genomtänkt plan."

Jag tror inte alls att särskilt många sverigedemokrater känner någon motvilja mot samer eller ens ägnar frågan särskilt mycket uppmärksamhet. Det förefaller inte heller särskilt sannolikt att det finns "en genomtänkt plan" för att "veva mot" folkgruppen. Återigen, är det mer sannolikt att Söder satt och resonerade lite allmänt kring nationsfrågor och råkade nämna just denna grupp. Det kan tilläggas att han menar att många samer, liksom andra grupper, själva ser sig som en specifik grupp, vilket han exemplifierade med att det finns både en samisk flagga och ett samiskt parlament. Intressant nog har medierna letat upp Börje Salming, av samisk börd, för att fördöma SD, vilket han gör genom att säga att han "är stolt över att vara same", ett något paradoxalt uttalande i sammanhanget.

Martin Aagård, på kommunistiska Aftonbladet Kultur, tar förstås det hela ytterligare ett snäpp och skriver "De hatar vårt sätt att leva", möjligen inspirerad av den amerikanska bilden av terrorister: "They hate our way of life". Han inleder med semantik:

"De säger inte längre 'minoritet' eller 'etnisk grupp'. De säger 'nation'. Och de säger 'folk'."

I de flesta länder är även begrepp som "nation" och "folk" helt okontroversiella. Om vi återigen tittar på USA, kallas exempelvis indianer för "native Americans", men man talar också om "the Sioux nation" och så vidare. När Aagård sedan ska ta i ordentligt, blir hans just svenska syn tydlig:

"Kärnan i Sverigedemokraternas politik är att alla medborgare inte har rätt att kalla sig svenskar. Inte ens om de betalar skatt, har ett svenskt pass och har bott här hela sitt liv. Inte ens om deras släktingar betalat skatt, haft svenska pass och bott här sedan istiden. Inte ens om deras hy är vit som snö och deras hår blekare än en genomskinlig Yohio med magsjuka."

För många människor med annan etnicitet eller religion är det inte något privilegium att vara svensk, även om vår elit gärna tror att vi är ett föredöme i hela världen, som alla ser upp till och vill tillhöra. Många muslimer ser den muslimska identiteten, en tillhörighet i Umman, som något oändligt mycket finare. Martin Aagård har faktiskt ett antal poänger i sitt inlägg, men det spårar förstås också ur med jämna mellanrum:

"Det är helt hopplöst att definiera ett folk. I alla fall i den bemärkelsen Björn Söder och Hitler använder ordet. Människogrupper bildas och löses upp. Landsgränser flyttas. Språk förändras och utvecklas. Människor byter identitet och de flesta av oss har ingen särskild identitet alls."

Då skulle jag vilja att Aagård vänder sig till exempelvis kurderna i Sverige och frågar varför de ens kallar sig så och varför de talar om att ha "ett eget land". De har ju pass från Turkiet, Irak eller varför inte Sverige, och är följaktligen irakier, turkar, eller någon form av världsmedborgare. Även om jag själv tycker att diskussioner om "svenskhet" är meningslösa, är det inte alls "helt hopplöst" att definiera ett folk. Det brukar göras genom att peka på en gemensam historia, kultur och inte minst språk. Jag tror nog att även Martin Aagårds identitet i många avseenden är präglad av Sverige.

Filosofiska och semantiska diskussioner kan vara intressanta, men det är lönlöst för en politiker att försöka föra ett längre resonemang med en journalist. Det är fullständigt onödigt att ge alla dessa fiender så mycket gratis ammunition.






måndag 15 december 2014

DN hyllar kommunistisk kamp mot "högerextremism"




Maria Schottenius är kulturredaktör på Dagens Nyheter och måste som sådan förstås skriva om politik. Idag skriver hon under rubriken "Se allt av Guédiguian om ni vill förstå vilka högerextremisterna är" om hur de lite bättre människorna kan förstå att folk som röstar patriotiskt egentligen är trasiga personer som man får ha lite överseende med ovanifrån. Inlägget inleds med en felaktighet, som visserligen huvudsakligen är språklig, men kanske ändå inte borde levereras av någon som har skrivit i hela sitt liv:

"Sverigedemokraterna har nästan lika många väljare som Nationella fronten i Frankrike. Vad kunde ha gjorts ­annorlunda, för att fånga upp dessa väljare innan de sökte sig till ­extremhögern?"

Nej, i verkligheten fick Front National 3 528 000 röster i de senaste nationella valen 2012, medan Sverigedemokraterna fick strax över 800 000. Om vi lämnar själva språkbehandlingen, så ligger SD också något efter, även om jag tror att partiet har all potential att erövra liknande procentsatser. I Europavalet 2014 erhöll FN nästan 25% av rösterna och blev därmed landets största parti.

Hela Schottenius text är tendentiös och inte ens hennes egna vittnesmål är särskilt trovärdiga:

"Det var i början av maj i Paris 2002. Jean-Marie Le Pen hade vandrat från den glänsande Jeanne d’Arc-statyn till Operan i Paris, Nationella frontens favoritplats, där han höll valtal i vårsolen. Jag trängdes i en bisarr samling av unga skinheads, äldre krigsveteraner och blossande, vinfryntliga medelålders män och kvinnor med band i trikolorens färger över bröstet."

Jag betvivlar att huvuddelen av deltagarna utgjordes av "skinheads och krigsveteraner" ens 2002. De där banden med trikolorens färger bärs inte av vem som helst för att visa nationalism, utan av personer med vissa ämbeten, exempelvis borgmästare, och det oavsett politisk tillhörighet. Vi kan ju titta på hur Jeanne d'Arc-firandet såg ut i år, där vi även kan se borgmästarna med dessa band:






De något märkliga beskrivningarna fortsätter:

"Förr, när högerpartierna inlemmade värdekonservatism, nationalism och allmän fördomsfullhet mot homosexuella, feminister och främmande inslag i Sverigebilden, såg det annorlunda ut. Moderatledare fram till Gösta Bohman kunde yttra en mening av det lite grövre slaget och på så sätt sopa in alla dem med tveksamma åsikter som vantrivdes i det moderna. De kom då innanför, inte utanför etablissemanget."

De flesta människor lägger inte sin röst på SD på grund av "allmän fördomsfullhet", utan på grund av att de inser att Sveriges invandringspolitik är fullständigt huvudlös och kommer att rasera samhället. Inte heller någon motvilja mot homosexuella eller feminister lär vara ett särskilt betydande inslag.

I Schottenius värld är till och med kungahuset en viktig fråga, trots att inte ens Socialdemokraterna arbetar för dess avskaffande:

"De värdekonservativa som aktar kungahuset (inte bara för vad det kan göra för exportindustrin) värnar nationen, hemmafrun och vill se fosterlandet flamma stolt som i fornstora dagar har inte mycket att hämta hos allianspartierna."

Slutligen kommer då ytterligare en referens till Frankrike, i form av en uppmaning till att konsumera ideologiskt nyttig kultur:

"Ett tips till politiker och alla som funderar på hur det här ska gå. Se allt ni kan av den franske regissören Robert Guédiguian, som ständigt håller på med frågorna om högerextremism och gestaltar dem i sina fenomenala filmer från Marseille. Han kombinerar i sitt kameraöga det som behövs för att förstå: Genomskådandet, avslöjandet av högerextremismens råhet, men på en botten av ömhet för de människor som hamnat där."

Vad Maria Schottenius glömmer att berätta, eller kanske inte ens känner till, är att denne Robert Guédiguian har varit uttalad kommunist i hela sitt liv och idag stödjer Vänsterfronten, som bland annat består av Parti Communiste Français. Vad han har att säga om Front National är med andra ord inte alldeles neutralt, men det är ju sympatiskt att personer som han och Maria Schottenius åtminstone vill försöka mana fram lite "ömhet" för de stackars väljare som "hamnat där".





Politism berättar vilka sidor ni inte får besöka




Aftonbladets projekt "Politism" är en något märklig sida, inte minst eftersom den lanserades med mottot att man skulle stärka demokratin genom att låta färre röster komma till tals. Nivån på sidan illustreras ganska väl genom att man har låtit Margret Atladottir vara redaktör. Hon kommer ursprungligen från Nöjesguiden och brukar bjuda på visdomsord av typen:





Som redaktör för Politism måste hon dock också bekämpa SD och "stå upp mot främlingsfientlighet", vilket hon idag vill göra under rubriken "Rasistiska sajter du inte vill råka dela på Facebook":

"Sajter som verkar bland annat för rasism, islamofobi, nynazism och antifeminism. Vissa av dem känner du kanske till, medan andra slugt lyckas maskera sin agenda genom att posera som helt vanliga oberoende nyhetssajter. Det händer i bland att intet ont anande människor delar artiklar på sina Facebookprofiler från dessa sajter."

Det är nämligen viktigt att Margrets underlydande vänstermänniskor inte får ta del av all information eller välja själva, varför vissa riktlinjer måste kommuniceras:

"Och för att varken du eller någon av dina kompisar ska råka bidra till spridningen av deras världsbild vill vi bidra med lite klarhet i vilka sajter du verkligen borde undvika."




En sajt kan vara olämplig för hennes får på olika sätt:

"Samtiden är exempelvis en sajt som ägs och drivs av Sverigedemokraterna, Dispatch International beskriver sig själva som ”islamkritiska” men är snarare rasistiska med kopplingar till counterjihadrörelsen. Nyheter idag har vi skrivit om tidigare på Politism, här bland annat, en sajt som kallar sig själv för ”oberoende” men som drivs av tidigare medarbetare på Avpixlats föregångare Politiskt inkorrekt. Fria tider och Nya tider låter inte som särskilt farliga om man bara går på namnen, men tittar vi på till exempel Fria Tider anses de av en rapport från Statens medieråd vara en del av ”den radikala högerpopulistiska nätmiljön”, och mycket riktigt går rasismen och islamofobin igenom sajtens innehåll. Likadant om vi tittar på Nya tider, som är sprungen ur den högerextrema, numera nedlagda Nationell idag."

Som vi kan notera är det många faktorer att ta hänsyn till, där allt ifrån SD-kopplingar till kritik mot islam gör varje artikel till förbjuden frukt. Aftonbladet har kopplingar till Socialdemokraterna och är på många sätt en usel produkt, men jag är inte särskilt rädd för att ändå läsa där. Det stämmer att Dispatch International har udden riktad mot islam, men det är inte märkligare än att Aftonbladet bedriver kampanjer mot SD, inrymmer den kommunistiska hatbloggen "Aftonbladet Kultur", eller lanserar idiotprojekt som "Politism". Nya Tider är för övrigt mycket noggranna med att hålla varje nyhetsartikel neutral, i högre grad än etablerad media.

Atladottirs inlägg är bara ännu ett exempel på hur vänstern ser på åsikter och pluralism, nämligen att man endast ska ta del av ett visst material och tysta allt som strider mot ens egen världsbild. Det är därför sverigedemokrater blir blockade på Facebook av gamla vänner och det är därför som vänstern dyker upp på SD-evenemang med vuvuzuelor. Jag tar del av alla publikationer från vänster till höger, och mina läsare har mitt tillstånd att göra detsamma. Idag har jag till och med länkat till "Politism", utan att tro att någon blir förgiftad i sinnet för det.






söndag 14 december 2014

Patetiska upprepningar från Jan Guillou




Vi vet sedan länge att Jan Guillou ser sig som landets störste tänkare och sannolikt också tycker att ingen tänker så originellt som han själv. När han idag i Aftonbladet ska stämma in i kören mot Sverigedemokraterna, framträder dock en bild av en trött man, som endast förmår att upprepa mycket gamla floskler. Han inleder med det som brukar kallas "partiets nazistiska rötter", för att sedan fortsätta med en närmast parodiskt förutsägbar beskrivning av hur SD har förändrats:

"Frisyrer ändrades, bomberjackor byttes mot Dressman. För Jimmie Åkesson och hans närmast för­trogna var det självklart att man inte kunde bli ett massparti som öppet nazistiska. Det kunde inte ens nazisterna på 1940-talet, trots medvinden från Tyskland."

Får man verkligen betalt för dessa hopklipp? Festligt nog har Guillou till och med stavat fel till "Dressmann", trots att det är en mycket viktig komponent i hans alster. Att SD inte är "öppet nazistiska" kan bero på att varken Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson eller partiets väljare på något sätt är nationalsocialister. Likt en Martin Aagård eller Henrik Arnstad, hittar Guillou förstås en hel del som fortfarande är "fascistiskt":

"Kvar av denna ursprungsfascism finns bara små intressanta fläckar här och var. Som romantiska föreställningar av det slag som under den riktiga nazismen sammanfattades under begreppet Blut und ­Boden (”blod och jord”). Liksom ­föreställningar om en arisk svensk ursprungsetnicitet, eller en av ­utländskhet hotad nationalkultur med nyckelharpor, folkdräkter och hembygdsföreningar." 

Ovanstående rader utgör vad man brukar kalla för en "halmgubbe". I verkligheten talar inte SD om "blod och jord" eller om "arisk ursprungsetnicitet", även om jag förstår att Guillou känner att det på något sätt är underförstått. Det är inte heller främst nyckelharpor och folkdräkter som är hotade, även om Guillou tycker att det är ytterst fyndigt att på detta sätt försöka förlöjliga frågan. En invandring av det slag som vi nu ser hotar allt som har med Sverige att göra, inte minst trygghet och välfärd.

Han vill sedan, likt varje journalist före honom, lyfta fram ett citat av Mattias Karlsson, där Guillou påstår att han "försäger sig":

"Den stora avgörande striden om vår civilisation, våra kulturers och nationers överlevnad, har gått in i en ny, mer intensiv fas."

Även om ett sådant språkbruk inte passar sig inom Guillous egen gåslevervänster, så är Karlssons uttalande naturligtvis helt korrekt. Europa, och framför allt Sverige, står nu inför en verklig utplåning, där ursprungsfolken riskerar att bli minoriteter och islam flyttar fram sina positioner. Det blir sedan dags att inta den där arroganta hållningen från ovan, som är Guillous signum:

"Visst är det här ganska intressant, på någon sorts seminarienivå. Men som kritik mot Sverigedemokraterna är det värdelöst. Man kan inte ­föra en intellektuell diskussion med anti-intellektuella, då blir de bara glada och uppiggade och får vatten på sina kvarnar om kulturmarxister, feminister och blattekramare."

Är det verkligen så att övriga partier består av intellektuella, medan SD består av anti-intellektuella? Jag skulle nog våga påstå att personer som Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson är oändligt mer bildade och intellektuella än Stefan Löfven. Ytterligare en passage är typisk för Jan Guillou, där han genom att använda ett ord som han känner står över allmogen, försöker visa sin intellektuella överlägsenhet:

"Så hur borde man i stället bemöta dessa, för att välja ett exakt ord, ­xenofober?"

Observera hur han här poserar genom att inte använda det mer normala "främlingsfientlig". Xenofob är inte ett mer exakt ord, utan helt enkelt mer internationellt, även om det grekiska ordet i sig snarare betyder "rädd för främlingar". Man kan ju alltid kontra som Jean-Marie Le Pen gjorde:

"Jag är varken rasist eller xenofob. Jag är frankofil!"

Krönikan fortsätter med de enormt utnötta "analyserna", självklart framförda som om de för första gången nu uttalas av den store Guillou:

"Fel moderattaktik måste vara att ge de främlingsfientliga ett lillfinger, den taktiken misslyckades i Danmark och gjorde Dansk Folkeparti till största parti i landet."

I själva verket är nu Dansk Folkeparti större än någonsin, när de inte utgör regeringsunderlag. Som vanligt är dock det största tankefelet att man ska anpassa politiken för att bekämpa ett invandringskritiskt parti, istället för att faktiskt se de problem som finns i verkligheten. Jan Guillous stora poäng, och stora fel, är att SD ska bemötas med "siffror":

"Och där ligger partiets andra svaghet. Nästan allt de säger om ”massinvandringen” är fel, de skrudar sig i en tjock mantel av påhittade eller okontrollerbara siffror som blir svåra att bemöta i en öppen diskussion. Och det är därför de flesta politiker från de demo­kratiska partierna skyr den diskussionen. Nu går det nog inte längre, nu måste dessa främlingsfientliga hjärnspöken avslöjas ett efter ett. Om ­Sverige vore lika tätbefolkat som Italien vore vi 80 miljoner invånare, bara en sån sak. På längre sikt är invandringen en ren vinst. Kostnaderna i början motsvarar bara en bråkdel av Reinfeldts skattesänkningar för de rika."

Liksom alla andra, är Guillou oförmögen att säga vilka siffror som är felaktiga. De siffror som Mattias Karlsson och Oscar Sjöstedt lyfte upp på sin presskonferens var varken påhittade eller svårkontrollerade. Migrationsverket redogör för hur många som söker asyl och hur många som får permanent uppehållstillstånd, och den bild som då målas upp kan i sanning definieras som massinvandring. Jämförelsen med Italiens befolkning är lika imbecill som Fredrik Reinfeldts tal om alla de tomma ängar och åkrar som borde fyllas med asylinvandrare. Ett Italien bebott av 80 miljoner, där en absolut majoritet är faktiska italienare, är inte samma sak som om Sverige skulle bestå av åtta miljoner svenskar och 72 miljoner med ursprung i Afrika och Mellanöstern. Mening efter mening visar Jan Guillou, tvärtemot sin egen självbild, att han varken är en lysande tänkare, intellektuell eller ens retoriker. Som om vi inte har fått nog med bevis för det, kommer ytterligare ett mycket trött och mycket felaktigt påstående:

"Sverige har varit ett invandrarland genom hela historien, det är den sammansmältningen som skapat svensk ­kultur eftersom majoriteten alltid vinner."

Ovanstående mening är egentligen obegriplig, även om vi är vana vid liknande nonsens. Har svenskar aldrig varit i majoritet i detta land? Sanningen är att Sverige har förändrats på bara några decennier och aldrig tidigare har stått inför en total demografisk och kulturell utplåning.






lördag 13 december 2014

Stefan Löfven stapplar vidare




Det var nu länge sedan Socialdemokraterna förmådde attrahera intelligenta personer till positioner i partiet, något som blir tydligare för varje partiledarval och ministerutnämning. När den svagbegåvade Håkan Juholt skulle ersättas, kunde man inte ens hitta någon i riksdagen för att nå upp till den nivå där man landade; Stefan Löfven. Ingen påstod att han var intellektuell, eller ens intelligent, men hans "förhandlingsskicklighet" framhölls ständigt, en förmåga som man med facit i hand sannerligen kan ifrågasätta. Det verkar helt enkelt inte särskilt svårt att vara förhandlare för facket, där det finns två parter som måste enas och i Sverige är vana vid samförstånd. Betänk att det nu är Petter Thorwaldsson, ytterligare en person som ger ett lätt efterblivet intryck, som besitter Löfvens gamla post.

Stefan Löfvens taktik var från början att hålla sig undan och inte ge några som helst besked, vilket fungerade i opinionen en tid, men när det väl var dags att regera och sy ihop en regering blev exponeringen desto större. Han är en usel talare, en usel debattör och verkar rent allmänt ha lite svårt att hänga med. Varje gång han kommer till en debatt har han ett antal meningar i huvudet, sannolikt förberedda av en medarbetare, som han ska försöka få fram. Ofta blir de tämligen malplacerade, då debatten råkar handla om någonting annat, och när oväntade frågor eller repliker dyker upp, står han svarslös. Angående extravalet och SD, har nu någon sagt till honom att han ska trycka på att de har svikit sina vallöften till bland annat pensionärer. Det är ju inte alldeles sant, eftersom SDs egen budget blev nedröstad, men det blir både märkligt och tjatigt när Löfven ska försöka hamra in det.

Det visar sig nu att SD fortsätter att växa i opinionen, samtidigt som invandringsfrågan (tillsammans med ekonomin), har seglat upp som en viktigare fråga för svensken.




I dagens Aftonbladet kommenterar Stefan Löfven undersökningen genom att inte låtsas om invandringsfrågan:

"Du ser själv vilken fråga som ligger i topp."

Han pekar då på sysselsättning och jobb, som om det inte på något sätt hänger ihop med invandringen. I själva verket ökar antalet jobb, men Sverige fyller samtidigt på med i runda slängar 100 000 nya arbetslösa varje år, vilket leder till utanförskapsområden och skapandet av en underklass med etniska förtecken. Även samma tidnings Lena Mellin skriver:

"I väljarbarometern från Aftonbladet/Sverige tycker som publicerades i förrgår ökade stödet för Sverigedemokraterna med två procentenheter. Det var den första mätningen sedan nyvalet blivit en realitet. Dagens mätning från Aftonbladet/Sverige tycker visar att utvecklingen fortsätter att gå Sverigedemokraternas väg. ­Några dagar före valet i höstas ansåg mindre än en femtedel, 18 procent, av väljarna att invandrare och flyktingar var en av de viktigaste valfrågorna. I dag tycker mer än var fjärde väljare, 26 procent, att det är det."

Hon pekar också på att inte heller ekonomin är någon paradgren för Löfven:

"I den nya mätningen av de ­viktigaste valfrågorna tycker 31 procent att den svenska ekonomin är en av de viktigaste val­frågorna. Före valet var 23 procent av väljarna av den upp­fattningen.
Också det här är förändringar som borde ge Stefan Löfven fjärilar­ i magen. Ekonomin är en moderat paradfråga och under hela förra mandatperioden ansåg­ fler väljare att en M-ledd regering skulle sköta ekonomin bättre än en S-ledd."

Än mer smärtsamt var det naturligtvis att se Stefan Löfven i bild i veckans Agenda. Efter att i vanlig ordning ha skyllt sin misslyckade regeringsbildning på SD och Alliansen, uttrycker han sin egen förträfflighet med följande:

"Jag måste ju se till att göra de försök som jag ska se till att göra och det är precis det jag har gjort."

Någon gång under intervjun lyckas Löfven pressa in det där som han förberetts med, och som vanligt blir det lite märkligt, när han får frågan om extravalet i kombination med rekordstor invandring:

"Vad de fällde budgeten på, det var sänkt pensionärsskatt. De fällde budgeten på en ökad satsning på äldrevården, på sjukvården, på färre barn i de lägra åldrarna i klasserna, på lärarsatsningen."

Hans tämligen förljugna "analys" är alltså att SD röstade ned regeringens budget för att partiet inte ville se dessa välfärdssatsningar. Att SD ökar sitt stöd i opinionen, lyckas Löfven helt vända på med en egen verklighet:

"Det är ju fler som tycker...som får en sämre bild av Sverigedemokraterna med detta."

Varje uttalande från Löfven riskerar att bli genant, men låt oss slutligen titta på när han alldeles själv ska försöka förklara varför han använde ordet "fascistiskt". Han försöker först komma undan med att referera till Henrik Arnstad, vilket han dessutom gör med en fullständigt allvarlig min och upprepande av ordet "forskare". Den duktiga programledaren Camilla Kvartoft framhärdar dock:

"Men så länge man accepterar de demokratiska principerna..?"

Löfven ger som svar en historielektion som vi aldrig hört förut:

"Ja, men det gjorde fascismen också. Det är det som är skillnaden på fascismen och nazismen."

Det var en alldeles ny distinktion, som naturligtvis inte har någonting med verkligheten att göra och kanske rentav skulle få Henrik Arnstad att leta efter skämskudden. Lite mer bildade människor skulle kunna nämna ett antal skillnader mellan de båda ideologierna, exempelvis kring just rasism, men få skulle hävda att Benito Mussolini var demokrat.

Därefter hinner Löfven också med att upprepa sin egen förvanskning av Aftonbladets rubrik till Jimmie Åkessons debattartikel, men jag tror att vi nöjer oss här...






fredag 12 december 2014

Dags för den liberala eliten att posera


Hanna Wagenius i det blå

Det finns en uppenbar klyfta inom borgerligheten, kanske främst hos Moderaterna, kring invandringspolitiken, som kan sammanfattas med att eliten i Stockholm fortsätter att hylla en miljöpartistisk hållning, medan många gräsrötter och lokala företrädare börjar få nog eller kanske aldrig har anammat Fredrik Reinfeldts bisarra linje. Efter ett antal trevande försök av borgerliga debattörer att närma sig invandringsfrågan, är det idag dags för eliten att sätta ner foten på DN Debatt. Medan lokala företrädare har en verklighet att hantera, behöver dessa människor endast se till att positionera sig. Att de dessutom poserar med ordet "liberal" får ett antal varningsklockor att ringa. Undertecknarna är en härlig samling av de vanliga misstänkta:

Rola Brentlin, grundare av Migro 
Svend Dahl, chef Liberala Nyhetsbyrån 
Mattias Goldmann, VD Fores 
Hannes Hervieu, ordf Centerstudenter 
Hanna Håkanson, ordf Liberala Studenter 
Isobel Hadley-Kamptz, debattör och författare 
Alexandra Ivanov, ordf Fria Moderata Studentförbundet 
Sofia Nerbrand, ordförande Bertil Ohlininstitutet 
Johan Norberg, författare 
Linda Nordlund, ordf Liberala Ungdomsförbundet 
Fredrik Segerfeldt, författare 
Mattias Svensson, liberal debattör 
Rasmus Törnblom, ordf Moderata Ungdoms­förbundet 
Hanna Wagenius, ordf Centerpartiets Ungdomsförbund

Inledningen ger en god indikation på vad som komma skall, det vill säga tomma floskler från elfenbenstornet:

"Bevara öppenheten. Nu svävar delar av borgerligheten på målet i flyktingfrågan, och prat om 'volymer' och begränsningar hörs. En borgerlig migrationspolitik ­borde ha större självförtroende än så. Slarva inte bort Alliansregeringens humanistiska ­flyktingpolitik."

Använder man ord som "öppenhet" och sätter "volymer" inom citationstecken, som om det vore ett helt abstrakt och icke-existerande begrepp, har man redan diskvalificerat sig själv som seriös debattör. Nu väntar vi bara på att "anständig" också ska dyka upp. Det blir snart dags att slira på sanningen:

"Sverige har öppnat för arbetskraftsinvandring och vi har fri rörlighet inom EU, en rörlighet som varit viktig för svensk ekonomi. Dessutom har vi en asylpolitik, ett humanitärt åtagande som kostar åtminstone på kort sikt, men innebär ett välkomnande först efter omfattande prövning av individuella skyddsbehov."

Detta humanitära åtagande kostar totalt sett även på längre sikt, och det är en "rörlighet" som inte alls är viktig för svensk ekonomi, utan direkt destruktiv. Att det skulle ske en "omfattande prövning" av alla individers skyddsbehov är verkligen en sanning med modifikation, då det finns en mängd brister i dessa prövningar, inte minst på grund av att just volymerna är ohanterliga. Sverige beviljar dessutom asyl för hela länder, som Syrien och Eritrea.

Det gäller även att skilja lite på vad som ingår i EUs "rörlighet". Arbetskraftsinvandring från EU-länder kan vara positiv, men fritt inflöde av romer från Sydosteuropa är det inte.

Undertecknarna bjuder också på den eviga påminnelsen om hur invandringspolitik ska, eller snarare inte ska, diskuteras:

"Visst finns det problem, och vi behöver en diskussion om kostnader och byråkratin kring mottagandet. Ingen ska kallas rasist för att de kommer med obekväma fakta eller bekymrar sig över integrationen. Men risken med den borgerliga eftervalsdebatt som har uppstått är att den glider från att handla om integrationsproblem till att se människorna som problemet."

Som vanligt är alltså själva invandringen helt irrelevant för integrationen. Vi ska diskutera "byråkratin", men aldrig volymerna, ty då "ser man människorna som problemet". Ännu ett ohederligt grepp. Ytterligare ett utnött resonemang framförs; om hur politiken i Danmark har gjort Dansk Folkeparti normaliserat:

"Många menar att det enda sättet att hindra SD från att växa ytterligare är att i viss utsträckning skärpa politiken. Det är ett vågspel. I många av europeiska länder har invandringspolitiken stramats åt och borgerliga partier anammat en hårdare ton, utan att främlingsfientliga partier minskat – tvärtom. I Danmark och Nederländerna är de största parti i flera opinionsundersökningar och i länder som Storbritannien och Frankrike blev nationalistpartier störst i årets val till Europaparlamentsvalet."

Det är inte alls tänkbart att ovanstående länders stora invandring och muslimska problem påverkar opinionen? Sedan ska invandringspolitiken skärpas för att rädda landet, inte för att minimera stödet för SD. Nästa klassiska feltänk dyker förstås också upp:

"Men oavsett valtekniska överväganden leder volymdebatten fel. Om vi har en process som bygger på individuell prövning av asylskäl kan man inte politiskt besluta om en viss volymbegränsning. Det är verkligt lidande som leder till ökat tryck, särskilt det grymma inbördeskriget i Syrien. Då är det orimligt att betrakta asylrätten som en kran som kan vridas på och av."

Fel. Sverige har ett enormt asyltryck eftersom vi har skaffat oss ett visst rykte, exempelvis genom att som enda land bevilja permanent uppehållstillstånd för hela Syrien. Den där kranen rinner nämligen betydligt långsammare i samtliga av våra grannländer. Nivån på argumenten sjunker, tills undertecknarna till och med plockar fram en variant av "Värmlands-argumentet":

"Att tala om våra integrationsproblem som ”volymfrågan” är som att tala om problemet med ungdomsarbetslöshet som att vi har för många ungdomar."

Ja, varför ska vi titta på vad asylmottagningen kostar, när vi inte frågar oss vad värmlänningar kostar? Varför ska vi ens fundera på hur många asylinvandrare vi tar emot, när vi också har en massa ungdomar här? Skolbarn kostar ju också? Det finns alltså några varianter på detta tema, där idiotin består i att man inte gör någon som helst skillnad på vem som är Sveriges ansvar, och faktiskt har en större historisk rätt att vara här, och på resten av världen.

Slutligen kommer då den alltid givna borgerliga poängen, som förefaller vara hela syftet med massinvandringen:

"Samtidigt borde den tydligare kritisera lönebildning, arbetsrätt och höga skatter på låga inkomster som gör att de som inte är tillräckligt produktiva från dag ett aldrig får sitt första jobb."

Egentligen är det häpnadsväckande att Moderaterna fortfarande har ett stöd på över 20 procent.




Marine Le Pens kongresstal




Helgen den 29e och 30e november höll Front National sin partikongress, vilket sker vart tredje år. Jag har skrivit om denna i Nya Tider, men jag tänkte här visa några sekvenser från Marine Le Pens avslutande tal:







Dagens citat: Mona Sahlin


"Det får aldrig vara en fråga om nivåer. Det måste vara så att vi har tydliga och generösa regler, och de måste vi förstås vara tydliga med."





Den tidigare inkompetenta partiledaren ger i en intervju i Expressen ett antal kängor och råd till den än mer inkompetente nuvarande. Många kommentarer är rimliga, men låsningen är förstås total när det handlar om invandringspolitik och SD, vilket ytterligare ett par meningar visar:

"Jag förstår att kommuner behöver diskutera nivåer för flyktingmottagandet i sin kommun, och att det finns kommuner som borde tvingas att ta emot. Men när det handlar om nivåer på nationell nivå - så, nej."

"Då tycker jag det finns tre hållpunkter som för mig är viktiga. Det första är, släpp aldrig på försvaret av asylpolitiken."

Det är egentligen fantastiskt hur just denna fråga bedrivs med en sådan fanatism, där varken opinion eller verklighet får komma emellan. Ett svar är lite intressant, och jag är tveksam till om allas vår Mona verkligen har tänkt igenom det:

"Ta debatten med Sverigedemokraterna om det nationalistiskt svenska som de nu försöker göra till sin grej. Svenskhet är inte en etnisk fråga."

I själva verket talar inte heller SD om etnicitet eller ras, men det mest intressanta är vad Mona Sahlin egentligen ser som svenskhet, då hon knappast vill tala om kulturella eller religiösa aspekter. I hennes värld är sannolikt en person som håller fast vid varje inslag av hemlandets kultur och islamiska rättesnören lika svensk som någon annan, varför hon nog inte ska uttala sig i ämnet överhuvudtaget.






torsdag 11 december 2014

Ännu en bisarr dag på Aftonbladet




Jag har ibland skrivit om hur någon av etablerad medias ökända krönikörer sätter en ny bottennivå, när jag upplever att de gått från en stabilt låg nivå till en ren kollaps i infantila och imbecilla små alster. Dessa grundstötningar är dock så frekventa att man snarare kanske skulle se produktionen som en kurva, som ständigt rör sig långt under en acceptabel och intelligent ribba, för att ibland slå i grafens botten. Idag har Aftonbladet en sådan särskilt dålig dag.

Den ojämne Patrik Lundberg levererar ett någorlunda resonerande stycke, även om också han naturligtvis måste attackera SD:

"Och när det är regeringskris vill den tysta majoriteten, precis som i Nixons USA, inte ha att göra med ytterligheter. Då är originalet inte ett enfrågeparti, utan något av de partier som vet hur man tar ansvar."

Då skulle jag vilja veta vilka partier som tar ansvar. Är det Socialdemokraterna och Stefan Löfven, som bildar en regering utan stöd i riksdagen, dessutom med det tämligen oansvariga Miljöpartiet, ett samarbete som skrämmer bort de flesta andra partier? På vilket sätt tar Alliansen ansvar för det uppkomna läget och det stundande extravalet? Framför allt har dessa sju partier visat att de absolut inte har någon avsikt att ta ansvar för Sveriges framtid.

Om vi sedan går över till den evige Anders Lindberg, sjunker förstås nivån avsevärt. Utgångspunkten är den märkliga omröstningen kring Region Skånes budget, där de rödgröna valde att rösta på SDs budget för att fälla Alliansens, men krönikan förfaller sedan till de sedvanliga attackerna mot SD:

"För det första är nyfascister inga leksaker. Att rösta på Sverigedemokraternas budget legitimerar partiet och visar att man ser det som ett parti bland andra.
Men det är inget parti bland andra, varken när de viftar med metallrör i Stockholms innerstad eller när deras svans hotar journalister på nätet."

Med dessa rader vill Lindberg slå ett slag för den i dagarna populära etiketten "nyfascistisk" och försvara Magdalena Andersson och Stefan Löfvens användning av ordet. Troligen ser Lindberg benämningen som mycket viktig och relevant. Som vanligt är det också både tragiskt och lite fascinerande att det fortfarande går bra att skriva "viftar med järnrör" utan att någon skam infinner sig.

Lindberg bjuder på ytterligare en referens till Stefan Löfvens uttalande, som om det skulle ha någon trovärdighet eller auktoritet. Löfven har inte en aning om vad han vill säga med ordet, och hänvisar dessutom till gycklaren Henrik Arnstad, som använder det varje dag om det mesta här i världen. För att slutligen diskvalificera sig själv, hinner Lindberg även med ytterligare ett par av de begrepp som har blivit så utnötta att de förlorat all mening:

"Men det huvudsakliga problemet handlar om värderingar.
Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti som driver en rasistisk politik. Det är helt enkelt en människosyn ingen socialdemokrat bör rösta på.
Aldrig någonsin – aldrig någonstans."




Dagens bronsplats, i den mån man överhuvudtaget kan tala om prestationer i samband med Aftonbladet, går nog till Carina Bergfeldt, som antagligen tycker att hon har hittat ett genialiskt grepp, där hon utlovar "viktig information till dig som ska rösta i nyvalet". Partivalet visar sig, som så ofta, handla om temperatur:

"Det är kallt ute, men det är kallare i ditt hjärta."

Sedan följer en beskrivning, som får oss att tro att Carina går i sjunde klass:

"Du tänker på partiet, på ledaren.
Han är karismatisk. Du gillar det. Han säger sanningar, obekväma sanningar, som andra politiker inte vågar säga högt. Till en början röstade du inte på honom. Ganska få gjorde det. De var en liten grupp, fyrtio personer. Men han är vältalig. Välklädd. Du vet att hans parti härstammar ur något en smula smutsigt, men du tänker att då var då och nu är nu. Han pratar om människor som inte borde vara här. Människor som inte är som du."

Mot slutet kommer då Carina Bergfeldts hela poäng, som i hennes eget sinne var så briljant att hon nästan skakar av vällust:

"Till sist bestämmer du dig. Det är dags. Även du röstar på honom. Du känner dig lite stolt. Du vill förändra, förbättra. För dig och de dina. Röra om i grytan.
En enda röst. Din. Du vill att den ska vara avgörande.
Det är den. Din röst får oerhörda konsekvenser.
Året är 1932 och den här gången får NSDAP, Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, 37 procent av rösterna och blir därmed Tysklands största parti."

Jaha, så visar det sig att hela krönikan landar i att 1930-talet är tillbaka. Det är helt felaktigt att kalla SD för "fascistiskt", men rent idiotiskt att jämföra med NSDAP och den dåvarande situationen i Tyskland. Vi kan misstänka att Carina Bergfeldt nog inte vet så mycket om historia eller mellankrigstiden, utan kände att det var fyndigt att dra in nationalsocialismen och därför googlade fram ett valresultat.

NSDAP var ett totalitärt uppbyggt parti, som dessutom förfogade över en milis med flera hundratusen män. Det förekom inga nomineringar eller öppna val till positioner, och redan på 1920-talet förbjöd Adolf Hitler all diskussion på partimöten. Bergfeldts viktiga valinformation består alltså i att en röst på SD "får oerhörda konsekvenser", det vill säga folkmord och världskrig.

Slutligen ägde det där valet, då NSDAP fick 37 procent av rösterna, rum i juli, varför inte ens referensen till det kalla klimatet och det kalla hjärtat hamnar rätt.