lördag 2 juni 2018

SVT:s magiska intervju




I förrgår bjöd Aktuellt på en intervju som direkt blev mycket omtalad. Den är fantastisk på många sätt och den som ännu inte har sett inslaget bör absolut göra det. När SVT:s Lotta Bouvin ska ställa frågor till nationalekonomen Joakim Ruist, som hade fräckheten att visa att asylinvandring innebär en kostnad, är det två olika världar som möts. Bouvin slänger ur sig agendadrivna och infantila frågor, vilket gör Ruist så perplex att frågorna möts av flera sekunders tystnad innan ett logiskt svar levereras. Man kan föreställa sig hur absurt det måste kännas för en person, som alltså på heltid letar data och analyserar verkligheten, att möta den mediala inställningen till ren fakta.

Det är befriande att se denne person, eftersom han inte är medietränad och inte försöker göra politiska poänger, utan framstår som rakt igenom ärlig och närmast oskuldsfull. Om istället exempelvis Annie Lööf hade intervjuats, skulle varje fråga omedelbart ha mötts av ett innehållslöst och oändligt ordflöde. Paradoxalt nog gör Ruists eftertänksamhet och bristande medievana att SVT:s beteende helt enkelt inte fungerar.







Joakim Ruist kommenterade snart intervjun på sin egen blogg, där han bland annat skriver:

"Men en dum fråga får man hantera. Ibland ställer journalister dumma frågor, inte för att de är dumma själva, utan för att genom att ställa den dumma frågan låta mig ge ett bra svar, som är upplysande för de som lyssnar. Ställs den dumma frågan på att rakt sätt som visar att vi är två personer som hjälps åt att sprida kunskap, framstår inte journalisten som dum, utan hjälpsam."

Detta följs av den roliga slutsatsen:

"Problemet i den här intervjun var inte en dum fråga. Det var att den var den åttonde dumma frågan i rad."

I samma inlägg kallas Sandro Scocco för "låtsasforskare", vilket inte är märkligt då denne genom roller hos allt från LO till Arena snarare kan ses som en socialdemokratisk propagandist. Hans huvudargument, att kostnader i själva verket handlar om asylinvandrares låga löner, är också nonsens. Det är egentligen inte ens ett argument, eftersom det ändå skulle innebära att inflödet skapar större kostnader än intäkter. Att Ruist besvarar Bouvins tal om "kritiken" med "Jag ser inte att det skulle funnits någon i kritik i det han sade där" är också roligt och alldeles sant. Det viktigaste svaret var sannolikt:

"Jag tror att det är svårt att säga att det finns en samhällsekonomisk vinst med flyktinginvandringen."

Den sista frågan, där Bouvin alltså menar att en forskare bör fundera över politiska konsekvenser när han redovisar resultat, skildras av tecknaren och twitterprofilen Steget Efter på ett träffande sätt:





Om man ska säga någonting positivt om SVT, är det att de överhuvudtaget har bjudit in Ruist, eftersom det ju faktiskt ständigt görs försök att utmåla den som en vinst. Ofta används rentav en enskild kommun, där "vinsten" i själva verket är de statliga överföringar som sker under asylantens första två år. Asylvurmarna bör helt enkelt hålla sig till känsloargumenten och flosklerna, för när ekonomi blandas in förlorar de direkt.




söndag 27 maj 2018

Anders Lindberg ventilerar sin frustration




Den som följer Aftonbladets Anders Lindberg på Twitter har kunnat notera hur närmast personligt påverkad han har blivit av Socialdemokraternas svaga opinionssiffror och Sverigedemokraternas starka. Han är känd för att ovanligt ofta ha helt fel, men nu verkar han direkt ur balans. I botten ligger uppenbarligen en irritation över att invandringens konsekvenser debatteras, där Lindbergs linje är att de överhuvudtaget inte ska nämnas, eftersom det viktiga är att hitta en taktik där SD "stoppas". Jag förväntade mig en ledartext om detta redan för ett par dagar sedan, men nu har den äntligen kommit.

Rubriken blev optimistiska "Än finns hopp för Socialdemokraterna" och i vanlig ordning vill jag kommentera några passager. Det är sant att det faktiskt finns ett hopp för detta parti, men inte på det sätt som Lindberg vill intala sig. Inledningen förvånar inte:

"Debatten handlar om migration, debatten om debatten handlar om migration, debatten om det politiska spelet likaså, liksom mediedebatten om TV-debatten som bara handlar om... migration.
Nyhetsvärderingen på landets redaktioner har blivit ett cirkelresonemang, alla pratar om migration eftersom alla andra pratar om migration."

Så uppfattas det säkert särskilt för någon som tycker att detta ämne inte ska diskuteras alls, men visst talas det i dessa dagar mer om detta än för några år sedan. Samtidigt beror det inte främst på att de journalister och politiker som står över oss andra lite slumpmässigt och otaktiskt råkar fokusera på det och därmed leder allmogen på villovägar. Det finns också en verklighet.

Asyl- och anhöriginvandringen har de senaste åren varit enorm. Vi minns de 163 000 asylsökande 2015, vilket i senaste laget ledde till vissa åtstramningar. Redan där började debatten, och det fanns rentav en mängd debattörer som menade att eftersom inflödet hade gått ned 2016 kunde kranen därför omedelbart skruvas på igen. Då ska man komma ihåg att det 2016 delades ut totalt 151 000 uppehållstillstånd, varav asylanter och anhöriga utgjorde 110 000. 2017 fick 84 000 personer i dessa kategorier uppehållstillstånd. Siffrorna är enorma för ett land av Sveriges storlek och att de påverkar hela samhället, och därmed bör debatteras, är inte märkligt.

Det handlar naturligtvis också om SD. De två andra stora partierna vill ha deras väljare, och anpassar inför valet därför retoriken, men påverkan är större än så. Genom riksdagsinträdet fick partiet en rejäl plattform och det blev praktiskt omöjligt att undvika invandringskritik i kammaren. Anders Lindberg kommer sedan till kärnan, det som har stört honom hela tiden, nämligen att borgerliga debattörer har efterlyst en diskussion kring invandringens konsekvenser, givetvis också för att "stoppa SD":

"Ledarsida efter ledarsida sällade sig till kören, parti efter parti bytte retorik. I dag talar vi knappt om annat. Sedan snart fyra år dominerar invandring varje fråga och varje debatt. Kanske bör vi ta ett djupt andetag och likt Tage Danielsson i Karl Bertil Jonssons julafton ställa några frågor.
Är de borgerliga debattörerna nöjda nu? Har strategin fungerat? Ser det ut som att SD minskar? Eller var det egentligen aldrig meningen?"

Passagen är intressant på ett par sätt. Till att börja med tror figurer inom medieetablissemanget verkligen att ledarskribenter helt styr människors intressen och frågor. Det borde liksom räcka att Anders Lindberg förklarar att organiserat tiggeri är en myt för att den frågan ska försvinna. Sedan är själva utgångspunkten fantastisk, där debatten inte ska handla om frågor som uppstår eller problematik i verkligheten, utan ska föras på ett sätt som minimerar stödet för ett enskilt parti. Bör vi prata mer eller mindre om miljö för att stoppa Miljöpartiet? Jag har aldrig sett den frågan ställas.

Lindberg fortsätter sedan med en internationell jämförelse:

"Historiskt har nationalism alltid splittrat vänstern. Högerpopulistiska partier hittar ofta hem till väljare som egentligen förlorar på deras politik. Donald Trump valdes till stor del av vit arbetarklass, liksom Nationella Fronten i Frankrike eller Dansk Folkeparti i Danmark. Förklaringen är att kultur helt enkelt varit viktigare i valet än ekonomiska frågor."

Denna tankegång är talande, då vänstern tycker att allt ska handla om den egna plånboken och att alla väljare under en viss ekonomisk nivå därför automatiskt är deras egendom. Även någon med lägre inkomst kan väl oroa sig för samhället i stort, landet som helhet och framtiden? Sedan är ju det som Lindberg här avfärdar som "kultur" något som påverkar mindre bemedlade i högre grad än figurer med Lindbergs inkomst. Det är inte politiker och ledarskribenter som bor i "utanförskapsområden". För några dagar sedan orerade borgerliga Timbros vd om "mångkulturens" välsignelse:


Hon bor på Lidingö.

Samtliga lågavlönade tillhör inte vänstern bara för att de anses gynnas av en sådan skattepolitik, då de också kan ha förmågan att se den större bilden och inser att massinvandring påverkar hela samhället, och de dessutom kommer närmare denna problematik än de tjattrande klasserna. Det förblir förmätet varje gång någon ur etablissemanget menar, främst när det gäller USA, att "de fattiga röstar mot sina egna intressen". Låt dem själva avgöra vad de tycker är viktigt, vad som ligger i deras intresse.

Lindberg nämner också Frankrike, men vad han sannolikt inte vet, i sin bubbla och med begränsade språkkunskaper, är att Marine Le Pen talar oändligt mycket mer om ekonomi än om invandring. Det handlar om de glömda människorna på landsbygden, om småföretagare och jordbrukare. Den protektionistiska linjen, där tullar och liknande ska skydda dessa personers intäkter, skulle lika gärna kunna ses som vänster.

Perspektivet fortsätter att komma ovanifrån:

"Hittills har både Socialdemokraterna och Moderaterna försökt prata om de frågor väljarna tycker är viktiga snarare än att leda debatten. De verkar underskatta sin förmåga att lyfta andra frågor och nya perspektiv."

Till saken hör att just invandringsfrågan i decennier har drivits på det sätt som Lindberg önskar, där politiker och journalister skulle uppfostra allmogen. Väljarna som ändå tyckte frågan var viktig fick allehanda stämplar och vi vet alla hur medierna har förtigit problematik kopplad till inflödet. Visst, socialdemokrater och moderater kan ju fortsätta på den linjen, vilket bland annat Björklund och Lööf fortfarande gör. Det är dock tveksamt om någon längre lyssnar på uppfordrande floskler om "humanism" som möter "främlingsfientlighet". Frågan tas nu på större allvar än så, och väljarna låter sig uppenbarligen inte imponeras av de vanliga epiteten.


Man kan även fortsätta med denna retorik
för att behålla sina fem procent.


Lindberg visar sedan ännu en gång att hans analys är lite inåtvänd och kommer ur en bubbla:

"Både moderater och socialdemokrater ligger under valresultatet från 2014. Då röstade nästan var tredje väljare på en trygg och traditionell Stefan Löfven. Sånt gillar folk. Det finns kanske en orsak till att Socialdemokraterna varit Sveriges största parti sedan snart hundra år. Troligen att de är socialdemokrater."

Därefter har de haft Stefan Löfven som statsminister, dessutom i kombination med Miljöpartiet. Det var också under hans "ledarskap" som inflödet spårade ur fullständigt, ett par månader efter "Mitt Europa bygger inga murar". Att gå hundra år tillbaka i tiden för att visa partiets förträfflighet blir i detta sammanhang ett självmål, eftersom det inte skedde någon massinvandring på Per Albin Hanssons och Tage Erlanders tid. Att invandringsfrågan i dag är mer relevant än 1918 säger sig självt.

Nästa passage citerar jag mest för att den är rolig, då den visar just den sekterism som den socialdemokratiska "rörelsen" lider av. För att styrka sina teser refererar Lindberg verkligen till Lena Hjelm Wallén, av alla människor, med orden:

"Hon är förmodligen partiets mest lojala arbetare i vingården - någonsin - och bär en enorm auktoritet. Att hon offentligt kommenterar en valrörelse är inget mindre än en intern politisk jordbävning."

För alla utanför denna rörelse är hon antingen bortglömd, eller minns svagt som en i raden av medelmåttiga sossepolitruker. Det är lika tragikomiskt varje gång man inom socialdemokratin försvarar en inkompetent kandidat till någon ministerpost med orden att denne har "ett starkt stöd inom rörelsen".

Vad Socialdemokraterna tydligen har tänkt sig är att man gör några utspel om migration nu, för att få saken ur världen, för att sedan koncentrera sig på det som uppfattas som "välfärdsfrågor". Då kommer väljarna tillbaka, eftersom Socialdemokraterna är de som kan det här med skola, vård och omsorg, och välfärden inte påverkas det minsta av den helt separata och marginella migrationsfrågan.

Jag tror inte att detta spel kommer att fungera, men det finns faktiskt ett hopp för Socialdemokraterna. Den som har lyssnat på vad Ulf Kristersson (M) egentligen säger kan lätt se en bred koalition med Socialdemokraterna som fullt möjlig och rentav det mest logiska scenariot.




torsdag 24 maj 2018

Isabella Lövin (MP) och valrörelsen




I går publicerade DN en intervju med Isabella Lövin, det ena av Miljöpartiets språkrör, och ett par av svaren kan kommenteras, för att inte säga ifrågasättas. MP tillhör naturligtvis de som tycker att valrörelsen handlar för mycket om migration, eftersom inflödet helst bara ska ske utan någon debatt eller folkvilja inblandad. Partiet har i dag svaga siffror, men det beror främst på dem själva. De övergav ett antal viktiga frågor för att få sitta i regeringen, och på migrationsområdet ledde till att de förlorade en hel del av de egna asylvurmarna utan att vinna några realister. Ett svar från Alice Bah Kuhnke (MP), också i en intervju i DN, är talande och direkt komiskt:


Redan det första svaret från Lövin är egentligen märkligt:

"Vi pratar nu om ett fåtal problem i stället för de övergripande visionerna om vilket Sverige vi vill ha."

Ska man ha en "övergripande vision" om vilket Sverige man vill ha, blir det absurt att inte förhålla sig till den enorma asyl- och anhöriginvandring som landet har upplevt under senare år och decennier. Rimligen är SD kritiskt till denna för att den skadar det Sverige man vill ha, deras övergripande vision, där denna invandrings konsekvenser inte är önskvärda. Att kalla någons fokus för "ett fåtal problem", medan det egna är en "övergripande vision", skulle man kunna göra om det mesta i samhället. Sålunda blir skottlossningar, hederskultur, parallellsamhällen och allt det andra separata småproblem, medan ett mål för, säg, fossilfria bränslen, antagligen är en stor vision.

När Lövin ska kommentera Socialdemokraternas taktik inför valet, med löften om en stramare migrationspolitik, är hon inte rädd för att stapla de välkända flosklerna:

"De stora anständiga partierna behöver ta ett ansvar för debatten så att den handlar om alla våra stora utmaningar."

Meningen är alldeles fantastisk. Vi får inte bara ordet "utmaningar", det normala människor kallar problem, utan också "anständiga", samt att en frånvaro av diskussion om invandringen innebär att "ta ett ansvar för debatten". Att dela upp riksdagen i sju anständiga partier, vilket gör det åttonde oanständigt, har länge varit tröttsamt, precis som talet om "de demokratiska partierna". Många kanske tycker att det bisarra förfarandet för att se till att 9 000 afghanska män, som alltså fått avslag från myndigheterna för att de saknar asylskäl, ska stanna i landet trots allt, är "oanständigt", men det finns en mängd vettigare ord att använda i sammanhanget. Man kan även tycka att alla övriga partier nu har ett ansvar för att vi inte ska behöva höra Vänsterpartiets "vinster i välfärden" alltför många gånger, men även det skulle vara en märklig inställning. Framför allt har asylinflödet sannerligen skapat en hel del utmaningar och MP vill fortfarande maximera det.

Lövin får sedan frågan om det ändå inte är rimligt att partierna redogör för sin invandringspolitik, eftersom den ligger högt på väljarnas agenda, och svaret visar på ett visst väljarförakt:

"Jo, men det har en tendens att bli självförstärkande. Ju mer man pratar om den här frågan, desto viktigare tycker väljarna att frågan är – och desto fler förslag kommer från olika håll."

Observera att Lövin alltså tänker sig att väljarna helt enkelt följer politikerna, som i sin tur därför har ett ansvar för att inte diskutera olämpliga ämnen och därigenom leda skocken fel. Jag får väl då påminna om att detta, fram till relativt nyligen, överhuvudtaget inte fick diskuteras och att inget av riksdagspartierna förespråkade en stramare asylpolitik. Ändå intresserade frågan uppenbarligen många medborgare och SD kom så småningom in i riksdagen.

Nu blir det fel hur de "anständiga partierna" än gör. Antingen talar de om denna problematik, vilket anses gynna det parti som har haft en konsekvent linje och äger frågan, eller så förtiger de den, vilket också gynnar SD. På Twitter pågick i går en komisk debatt mellan Anders Lindberg och liberalen Andreas Ericson om vem som varit sämst på att "stoppa" SD, i sig en märklig målsättning. I stort sett menade Ericson att man ska prata om problematiken, och påstod rentav att liberaler både gjort detta och framgångsrikt dämpat SD:s uppgång, medan Lindberg föga förvånande tyckte att man inte skulle göra det.




Isabella Lövin är inte heller nöjd med ett rätt rimligt förslag från Socialdemokraterna:

"Men det är helt fel väg att gå att villkora bistånd till fattiga länder i utbyte mot återvändandeavtal."

Det är ett utmärkt påtryckningsmedel. Länder som vägrar att ta emot sina egna medborgare ska definitivt inte samtidigt få miljarder från Sverige. Det är det minsta man kan begära som motprestation. Miljöpartiet förstår vanligen inte riktigt själva varför de "uppfattas" som verklighetsfrånvända, men svaret om nästa mandatperiod är inte ett under av insikt:

"I det fall vi har möjlighet att bilda regering får vi sätta oss ned efter valet och förhandla."

Jag har svårt att se någon situation där Miljöpartiet ingår i kommande regering, än mindre där de tillåts förhandla om migration. Om vi bortser från SD:s storlek i mitten, och någon form av borgerlig regering, kan Socialdemokraterna verkligen inte vara särskilt sugna på att återigen befinna sig i den sitsen. Samtidigt gissar jag att de flesta miljöpartister nu skulle föredra att slippa kompromissa och ta besvärliga beslut.

Lövin vill ändå försöka utmåla någon sorts närhet till Socialdemokraterna och verkligheten ska inte ligga i vägen:

"Vad S har sagt är att man i första hand vill ha en gemensam migrationspolitik på EU-nivå. Det inser ju vi också, vi måste ha ett solidariskt flyktingmottagande på EU-nivå."

Problemet är bara att det aldrig kommer att hända, eftersom få länder vill följa Sverige och länder i Östeuropa inte ens vill ha EU:s nuvarande kvoter. När vi öppnade kranen för fullt motiverades det med att vi skulle visa vägen och att andra länder då på något sätt skulle imponeras och ta efter. Vi ledde förstås stort, men ingen följde efter. Om de där 9 000 afghanska männen får vi veta:

"Det här var en viktig fråga för oss som vi har drivit hårt."

Det misstänkte vi, men det är helt obegripligt hur det kan ha varit en viktig fråga. Hur är det möjligt att någon som vill styra landet ser ett inflöde av personer utan asylskäl som en prioritet? Hur har denna grupp, där 0 procent har ID-handlingar, över 90 procent är män och hälften kommer från Iran, kunnat bli den mest behjärtansvärda i världen? Här kommenterar Lövin dessutom just de 9 000 undantagen, där 99 procent är män och 78 procent bedömts ha högre ålder än den de uppger.

Låt oss avsluta med Lövins kommentar kring "debattläget":

"Varför vill man ställa människa mot människa och prata om människor som att de är stora samhällsproblem?"

En politiker som verkligen säger detta saknar all trovärdighet, eftersom hon dagligen ställer människor och grupper mot varandra, vilket man också kan uttrycka som att prioritera. Nåväl, risken för att MP återigen får en avgörande roll är minimal, så vi behöver inte uppröras alltför mycket av dessa svar.





söndag 20 maj 2018

Marie Centerwall (S) funderar kring inflödet


"Det blir en konstig debatt om striktare regler och hur många vi kan ta emot. I stället borde det handla om hur alla 290 kommuner kan hjälpas åt för att skapa en bra integration. Idag har vi en enorm missmatch med tomma bostäder på vissa håll medan jobben skapas någon annanstans, det är inte en bra förutsättning för integration. Det är ett generalfel."
ETC



ETC intervjuar ett par kommunpolitiker, och i Bollnäs ger kommunstyrelsens ordförande Marie Centerwall (S) oss förklaringen till varför asylinvandringens volymer inte spelar någon roll. Uttalandet är egentligen fantastiskt och jag skulle gärna se det utvecklas. Många skulle snarare se det som naturligt att bostäder står tomma just där inga arbeten finns, men för en socialdemokrat är det kanske någon sorts märklig slump som politiken borde rätta till. På samma sätt finns en bostadsbrist i storstäderna, eftersom många söker sig till dessa för arbete. Möjligen vill hon se att man bygger mer på dessa platser, men som socialdemokrat kan hon lika gärna mena att man borde "skapa" fler jobb där bostäderna finns.

Enligt Cederwall behövdes rentav de där 163 000 som många andra såg som en absurditet:

"Om alla kommuner hade hjälpts åt 2015 hade det stora flyktingmottagandet inte varit något problem egentligen. Det är ju arbetskraft som kommer och alla kommuner behöver påfyllning."

Här skulle jag vilja ifrågasätta huruvida alla kommuner verkligen behöver "påfyllning", särskilt eftersom alla kommuner tydligen behöver "hjälpas åt". Visst, jag inser att hon skulle kunna förklara att det blir för många i exempelvis Södertälje, som borde hjälpas av, säg, Vellinge, men jag tänker påstå att en mängd kommuner verkligen inte behöver någon sådan påfyllning alls. Vi har nämnt Södertälje, men skulle kunna räkna upp Malmö och en mängd andra. Om vi för enkelhetens skull fördelar de där 163 000 jämnt över landets 290 kommuner skulle varje kommun få 560 asylsökande. Finns det någon kommun som har en så skriande brist på arbetskraft att detta inflöde krävs? Kanske inte ens Bollnäs. Framför allt är det inte arbetskraft som kommer, utan personer som med tiden eventuellt kommer i arbete, men efter ett antal år och fortfarande i lägre grad än befolkningen som helhet.

Någonstans vet Centerwall, och en kristdemokrat i Markaryd, detta:

"Både Bengt Germundsson och Marie Centerwall är också kritiska till att kommunerna fått bära stora delar av kostnaden för etableringen, som egentligen ska ligga på staten."

Nu har vi rört oss en bit från påfyllningen av arbetskraft som alla kommuner behövde. Centerwall fortsätter att beklaga kostnader och, lika motsägelsefullt, att de behövda personerna inte kommer i arbete:

"Arbetsförmedlingen har inte haft samma incitament som vi att ­verkligen satsa på att få folk i arbete. De kan ju bara lyfta ut alla nyanlända som inte kommit i arbete efter två år och flytta dem till kommunernas försörjningsersättning så är problemet ur världen för dem."

Och en lokalpolitiker kan posera för hög invandring, men kräva ersättning från staten för att betala inflödet till den egna kommunen. Jag visste inte heller att det fanns någon som fortfarande tror på Arbetsförmedlingen som en aktör för att förmedla arbeten, men Centerwall är tydligen en av dem. Samtidigt verkar hon inte riktigt förstå marknadsmekanismer:

"Och den privata marknaden har inte heller funkat. Vi har haft några bemanningsföretag som varit här och vänt i dörren när de insett att det inte finns någon större marknad i Bollnäs. Men det är ju just här de behövs, där det är som svårast att få jobb."

Ett privat företag som tvekar bara för att det inte finns någon större marknad? Ja, kära politiker, det är något av en grundbult för vinstdrivande företag som behöver sälja produkter eller tjänster. Ett bemanningsföretag lär inte satsa särskilt på Bollnäs för att det är svårast att få jobb där, vilket just beror på att det inte finns en marknad, alltså företag som vill anställa och betala bemanningsföretaget. Precis som bostäder och arbeten, hänger dessa bitar ihop.

Om Marie Centerwall känner att staten inte betalar kommunerna länge nog och att det är alltför svårt för både Arbetsförmedlingen och privata bemanningsföretag att skaka fram arbeten, kanske hon skulle fundera på om det trots allt möjligen finns en gräns för hur många vi kan ta emot. Hon får gärna även dämpa retoriken kring hur det handlar om arbetskraft som behövs i alla kommuner.



lördag 19 maj 2018

Lena Mellin intervjuar Jimmie Åkesson




I dagens Aftonbladet intervjuar Lena Mellin, som lite obegripligt där ses som en tung politisk analytiker, Jimmie Åkesson. Det finns ett par svar och frågor jag skulle vilja kommentera.

Åkessons första svar gäller vad man förväntar sig vid kommande val:

"Jag tror att det är fullt möjligt att vi blir näst störst eller störst. Vi kommer att ha tre stora partier efter valet och vi kan vara det största."

Även om jag ofta skulle vilja att Åkesson var mer offensiv, visar han här ett av de typiska drag som på sitt sätt också är beundransvärda. Nämligen en sorts ärlighet, närmast en ödmjukhet, där han verkligen besvarar en fråga med vad han faktiskt tror, snarare än det som skulle vara det mest perfekta, alltså det vi vanligen kallar "ett politikersvar". Han skulle kunna ha sagt något om "vind i seglen" och att man absolut avser att bli störst och regera, men väljer alltså detta svar. Det är å andra sidan helt självklart att SD tillhör de tre stora och att det är fullt möjligt att bli störst eller näst störst kan knappast någon bestrida. Jämför med FI, som alltid absolut kommer att komma in i riksdagen, eller övriga partiledares ständiga referenser till vilken fart det är i valrörelsen och vilket stöd man upplever, när opinionssiffrorna i själva verket är usla.

Ovanstående svar är inte det bästa exemplet på vad jag menar med denna ärlighet, då den har kunnat noteras i många sammanhang. Det finns nackdelar med detta drag, som exempelvis hur lätt människor har kunnat skämta om alla gånger ett svar har inletts med "Jag vet inte".

Därefter kommenteras samarbetet med Dansk Folkeparti:

"De har ju erfarenhet av den roll som vi nu får mer av. De har varit underlag till regeringar i många år och vet hur det har varit. Det är erfarenheter som vi kan dra nytta av så klart. Det är ett sätt att förbereda sig på vad som händer efter valet."

Detta är lite intressant, eftersom förhållandet till just DF var ett argument för att välja det som i min mening är "fel" grupp i Europaparlamentet. För mig var det vid tiden obegripligt att man valde en grupp dominerad av UKIP, en sorts enfrågeparti som nu fått sin vilja igenom och utraderats, och med medlemmar som den italienska Femstjärnerörelsen. Jag tycker förstås att gruppen Nationernas och friheternas Europa är det självklara valet, med ideologiskt drivna nationalister som Front National, Vlaams Belang, FPÖ och det italienska och nu mycket framgångsrika Lega.

Att SD:s val då främst motiverades med att man liksom inte ville stöta bort Dansk Folkeparti, som tydligen deklarerade att ett samarbete med partier som FN skulle ses som oacceptabelt, gjorde irritationen större, då DF är marginellt på europeisk nivå och dessutom självt tillhör gruppen Europeiska konservativa och reformister.

I Åkessons svar får vi åtminstone en förklaring till varför just detta samarbete värderas, då det är alldeles sant att DF länge har haft den roll som nu kan bli SD:s, alltså som stödparti till en borgerlig regering. Den situationen är inte jämförbar med Front Nationals, som genom valsystemet helt saknar inflytande på nationell nivå, även om man styr ett antal kommuner, och det fortfarande kontroversiella Vlaams Belang, som dessutom har haft ett antal svaga valresultat. Å andra sidan, och det är en stor sida, ingår FPÖ i Österrikes regering, och Lega ser ut att komma att göra detsamma i Italiens. Att vara en jämbördig koalitionspartner är ju inte nödvändigtvis sämre än att vara stödparti utan formella poster.


Stora valframgångar för Matteo Salvinis Lega,
som nu sitter i regeringsförhandlingar.


Sedan kommer en sådan där fråga från Mellin som gör att jag ifrågasätter hennes kompetens som analytiker:

"Det ser trots allt ut som ni går mot ännu en mandatperiod utan inflytande. Hur känns det?"

Vad talar för det? Här misstänker jag att Mellin helt enkelt tar övriga partiers uttalanden på allvar, vilket man i detta sammanhang definitivt inte ska göra, allra minst Ulf Kristerssons och hur han utmålar den så kallade "Alliansen". De enda scenariorna jag kan föreställa mig där SD helt skulle sakna inflytande är antingen en ny decemberöverenskommelse, vilket nog är uteslutet, eller en faktisk koalition mellan M och S, vilket inte är omöjligt. SD kommer antingen att få inflytande som samarbetspartner till en moderatledd regering, eller genom att avgöra varje omröstning där de traditionella blocken är oeniga. Frågan "Hur känns det?" är hånfull, men framför allt enormt barnslig och anses till och med fånig i sportsammanhang. Åkessons svar är som vanligt nyanserat, här möjligen i lite väl hög grad, då frågan borde ha avfärdats som det nonsens den var.

Lite senare blir Mellins fråga något lögnaktig, Åkessons svar är bra, även om han inte verkar känna till vad som faktiskt sagts:

"Mattias Karlsson meddelade nyligen att ni inte skulle ställa några krav alls utom att Centern inte skulle få inflytande över integrationspolitiken.
– Det kan jag inte alls tänka mig att han sagt. Det låter väldigt konstigt. Vår ambition är att få ut så mycket som möjligt för våra väljare. Det är inte orimligt att vi får inflytande i proportion till vårt väljarstöd."

I själva verket skrev Mattias Karlsson på DI Debatt:

"Sverigedemokraterna kommer med andra ord inte att stödja någon regering som verkar för en ökad invandring till Sverige. I klartext innebär det att Sverigedemokraterna inte kommer att ge sitt stöd åt en regering där Annie Lööf får inflytande över migrationspolitiken."

På samma sätt som man inte kommer att ge sitt stöd där MP får inflytande över migrationspolitiken. Det kan förstås ses som ett lite väl mjukt formulerat krav, och jag är fortfarande inte imponerad över kravet att Moderaterna ska bedriva sin egen migrationspolitik. SD kan mycket väl bli största parti och kan driva en hårdare linje. Å andra sidan är jag knappast någon taktiker, så denna positionering förstår de inblandade säkert bättre än jag.

Sedan kommer en fråga som är så aktivistiskt och infantilt formulerad att jag häpnar, trots att jag är medveten om vem som ställer den:

"Ditt parti vill att det ska vara förbjudet att tigga och att gömma papperslösa. Går det att förbjuda fattigdom och medmänsklighet?"

Fullständigt häpnadsväckande att en politisk reporter verkligen använder ordet "papperslösa", men framför allt upprepar det patetiska talet om att inte kunna "förbjuda fattigdom" eller "medmänsklighet". Att uppehålla sig illegalt i landet är just illegalt och att medverka till det borde kunna bestraffas precis som vilken annan medhjälp till brott som helst. Det skulle vara utmärkt att förbjuda fattigdom, och medmänsklighet bör inte bestraffas, men det har förstås ingenting med de faktiska frågorna att göra.





Därefter ska Åkesson kommentera utmanaren Alternativ för Sverige, och huruvida det är bra eller dåligt för SD:

"Både och. Bra för att vi utmanar Moderaterna och Socialdemokraterna om att styra det här landet, det är där vårt fokus. Alla hänger inte med på den resan. Då har de här bråkstakarna som vill bromsa vår utveckling någonstans att ta vägen och vi slipper dem."

Han menar vidare att det nya partiet nästan enbart består av personer som SD uteslutit eller som står långt ner på valsedlarna, och fortsätter:

"Det dåliga är att de och Medborgerlig samling skulle kunna skrapa ihop några promillen eller någon procent som avgör till det ena eller andra blockets fördel i riksdagen. Det kan vara direkt skadligt om man tycker som vi gör."

Åkesson är förvisso politiker och har ett eget parti att försvara, men detta tycker jag var onödigt fult och lite märkligt. Det är SD:s egen uteslutningsiver, där man rentav uteslöt hela ungdomsförbundet, som är ett av skälen till att alternativ bildas. Att beskriva de som har bildat det nya partiet som "bråkstakar" som man "slipper", är ett lite väl föraktfullt sätt att se på de i många fall duktiga personer som tidigare kanske länge stött SD. Ett annat skäl till att många söker ett alternativ är förstås att man tycker att SD har anpassat sig alltför mycket till etablissemanget, och lägger sig lite väl platt för allianspartierna, och jag vidhåller att SD behöver en utmanare för att hålla linjen och att ett radikalare alternativ skulle vara välgörande för hela politiken, även för alla de som kommer rösta på SD.

Märkligheten består i talet om att alternativen skulle kunna "avgöra till det ena eller andra blockets fördel". Rimligen skulle rösterna på AfS annars nästan uteslutande gå till SD, och det är förståeligt att Åkesson vill undvika ett sådant bortfall, men vad har det med blocken att göra? Jag undrar som vanligt på vilket sätt det spelar roll om "De rödgröna" får 39,4 procent och "Alliansen" 40,2, men lite sifferexercis kan möjligen förklara tankegången. Den traditionella "Alliansen" har nu 40,0 procent och är därmed något större än De rödgröna, som hamnar på 38,5. Mer relevant i sammanhanget är kanske då vad M+L+KD+SD skulle bli, vilket är 50,6 procent. Dock skulle KD hamna utanför riksdagen och läget blir känsligare, då M+L+SD får 47,1, jämfört med samtliga rödgröna, där Centerpartiet anslutit sig, som får 46,6 procent. Är denna övning meningsfull och är alternativen ens realistiska?

Grafik: Samtiden


Jag tror inte det, men i SD:s partiledning finns det sannolikt personer som tänkt längre och djupare än jag på detta, och dessutom har större insikt i spelet. Ett vänsterblock med Centerpartiet är förstås en möjlighet, med tanke på Annie Lööfs opålitlighet, men samtidigt ligger även Miljöpartiet kring riksdagsspärren. Själv tycker jag absolut att den som vill rösta på AfS helt enkelt ska göra det.

Mot slutet kommer man in på Ulf Kristersson, och det är egentligen intressantare. Jag lyssnade på hela hans anförande från Moderaternas senaste kongress och förvånades av hyckleriet kring just regeringsbildningen. En stram migrationspolitik utlovades, samtidigt som han ett par dagar tidigare hade markerat avstånd mot SD genom tal om "grundläggande värderingar". Han framhöll hur fantastiskt det var att alla allianspartier var eniga om att det inte skulle bli ytterligare en rödgrön mandatperiod, vilket dels borde vara en självklarhet, dels knappast har visats i handling tidigare.

Festligt nog har han själv varit tvungen att ta avstånd från Centerpartiets migrationspolitik, och inte minst deras ja till de där 9 000 specialafghanerna, men han ville under talet betona att man å andra sidan var enig om "integrationspolitiken". Svammel, motsägelser och hyckleri, alltså. I det vi nu ser skulle faktiskt det mest logiska, vilket kanske redan planeras, vara den där breda koalitionen mellan M och S. Vi andra får väl helt enkelt rösta på SD eller AfS, och överlåta taktiserandet åt de som är mer lagda åt det hållet.




torsdag 17 maj 2018

Socialdemokraterna och medelpunkten


Solen i svensk politik är ännu inte störst,
men allt roterar kring den.


Det är inte utan en viss skadeglädje jag noterar det som nu sker inom Socialdemokraterna. Någonstans förstod även partiledningen att "Mitt Europa bygger inga murar" må låta bra på ett torg, men att 163 000 asylsökande per år är mer svårhanterligt i verkligheten. Framför allt misstänkte man att det sannolikt inte leder till några valframgångar. Följaktligen svängde man nyligen och yttrade rentav att en nivå kring 30 000 per år nog är lite väl mycket även det. Den nya linjen kritiserades dock av samtliga fem så kallade "sidoförbund", från SSU till Tro och Solidaritet, en utveckling som beskrivs som en mycket allvarlig spricka.

Samtidigt visar de interna kritikernas kommentarer precis det som jag har påtalat många gånger förut, nämligen att SD har blivit politikens centrala utgångspunkt, som alla förhåller sig till på olika sätt. I går skrev Expressen att över 100 folkvalda socialdemokrater "överväger" att lämna partiet, enbart på grund av den nya linjen i migrationspolitiken. Deras kommentarer är talande:

"Partiet har fallit för SD"

"S kör nu den bruna SD-sörjan"

"S måste ta sig samman och bestämma sig för om det är ett borgerligt parti för medelklassväljare eller ska våga ta den ideologiska striden med SD om arbetarna"

Både moderater och socialdemokrater försöker inför valet att framställa sig som ansvarstagande på migrationsområdet, men det är uppenbart vilket parti som egentligen anses stå för den invandringskritiska linjen. Det är å andra sidan inte orimligt, eftersom de båda maktpartierna sannerligen har visat att de inte är att lita på.

Jag vill understryka att jag själv inte är medlem i SD, inte har någon anledning att försvara partiet, och är kritisk även till deras liberalisering, triangulering och anpassning. Det inledande talet om solen handlade mer om rotation än om någonting som lyser över mänskligheten.

Någon som är mycket bekymrad över sprickan inom Socialdemokraterna är förstås Anders Lindberg, vars önskemål om maximerad asylinvandring är välbekant. Han kommenterar de där övervägda avhoppen på ett lite märkligt, men mycket socialdemokratiskt, sätt:



SD brukar av motståndare sägas uppvisa ett sektliknande beteende, men jag vet inget parti som talar så mycket om "rörelsen" som Socialdemokraterna. Det är historia, traditioner och anekdoter om Tage Erlander hela vägen. Man kan lite hånfullt säga att det skulle bli lättare att hålla ihop partiet när det når nederländska och franska nivåer, alltså kring 7 procent, men framför allt skulle sannolikt även en utebliven svängning kring migrationen skapa konflikt.


Cecilia Modig, tidigare "politiskt sakkunnig"


I dag kände sig Cecilia Modig, politiskt sakkunnig i migrationsfrågor på 1990-talet hos migrationsminister Pierre Schori, manad att på Aftonbladets debattsida konstatera att "SD har fått debatten om migration dit de vill". Hon inleder med den där lite opportunistiska hållningen, där man erkänner att det kanske inte var så bra när all debatt var tystad heller:

"Det finns två sätt att begränsa sitt synfält och förenkla komplicerade problem: Att inte se skogen för bara träd eller att inte se träden för bara skog. Det offentliga samtalet om migration var under lång tid nästan besatt av det förra. De enskilda flyktingödena, människor som av fullt begripliga skäl valde att lämna sina hemländer för att söka uppehållstillstånd här och som fick avslag på grund av att de saknade de asylskäl som lagen medger, dominerade totalt i alla medier."

Jo tack, jag minns mycket väl de ständiga snyftartiklarna, där relevant information undanhölls och varje utvisning var någonting fruktansvärt, genomfört av omänskliga tjänstemän. Dessa förljugna reportage förekommer fortfarande, men är färre.

Cecilia Modig går sedan över till varför SD har fått som man vill, nämligen att debatten har svängt till att endast handla om skogen:

"Ingen kvällstidning eller annan media upprörs lägre över enskilda flyktingöden. Det är nu fullt möjligt att tala om asylpolitik som om det gällde ting inte människor."

Det finns dock en avgörande skillnad. När vi talar om samhällsfrågor och politik, måste vi se till den större bilden, vilket också är odramatiskt i en mängd andra frågor. Politiker ska inte titta på det där enskilda trädet, utan fundera över hela skogen och hur den utvecklas.

Det är när Modig sedan ska övergå till att "bemöta några påståenden som fått fäste i opinionen", ett populärt grepp som tidigare ofta kallades att bemöta "myter", som det blir infantilt på allvar. Det första som ska bemötas är att integrationen skulle ha misslyckats, där vi bland annat får veta:

"Sverige skiljer sig från många andra länder när det gäller syn på äldre människor. De som erbjuder sin plats på bussen till mig som 72-årig resenär är med få undantag invandrarungdomar. De kanske skolkade från den lektion om 'svenska värderingar' där de skulle ha lärt sig att i Sverige reser vi oss inte för gamla i bussen, vi tittar ned i våra mobiltelefoner och struntar i dem. Eller vad tror du, Ebba Busch Thor?"

Det var kanske lite generaliserande? Även jag tror ju att vi är individer och att det finns svenskar som reser sig för gamla i bussen, men de integrationsproblem vi talar om ligger på en annan nivå. Det har varit populärt att håna svenska värderingar på detta sätt, men kanske har de ändå haft någon del i landets utveckling, som gör att den skiljer sig från Iraks och Somalias? Uppenbarligen förstår Cecilia Modig inte att debatten handlar om att motverka fenomen som tvångsäktenskap och hedersmord.

Nåväl, hon försöker sedan nyansera och verka förnuftig, men det blir ändå något förljuget:

"Att mycket återstår att göra när det gäller integrationspolitiken kan väl alla vara överens om. Men det är stötande när politiker säger sig vilja förbättra integrationspolitiken samtidigt som de förespråkar sådant som alla vet kraftigt försvårar integration: Tillfälliga uppehållstillstånd och kraftigt begränsad anhöriginvandring."

Att "alla vet" någonting är sällan ett gott argument, och i detta fall kan exemplen verkligen ifrågasättas. Man kan föreställa sig att ett tillfälligt uppehållstillstånd skulle göra någon mindre benägen att gå upp i det nya landet, men å andra sidan är det långt ifrån alla med permanenta sådana som skulle vilja göra det heller.

Påståendet att anhöriginvandring är avgörande för integrationen är mycket vanligt, och jag vänder mig emot det. Tanken är att individen inte kan integreras eftersom den går och oroar sig för att släktingar i hemlandet är utsatta, men det är sannerligen ingenting som "alla vet". Man skulle lika gärna kunna hävda att det är bättre för integrationen om släkten inte är i Sverige, så att individen är fri och motiverad att interagera med svenskar, inte heller något som någon vet.

Påstående nummer två som ska bemötas blir "Sverige har nu fått en reglerad invandring till skillnad mot den naiva öppenhet som rådde under tidigare regeringar", vilket får mig att tänka på Erik Ullenhag och hans egenproducerade "myter". Jag vet att Sverige i modern tid formellt har haft en reglerad invandring, men det är nivån på denna legala invandring som diskuteras. Att det finns ett regelverk spelar mindre roll när det varje år delas ut tiotusentals uppehållstillstånd. Dessutom sätts detta regelverk ofta ur spel på olika sätt, där hanteringen av de afghanska männen kanske är det tydligaste exemplet. Om varken identitet eller nationalitet behöver bevisas, kan man ifrågasätta hur reglerad politiken är. Att regeringen dessutom uppfinner ett tämligen bisarrt undantag inom denna grupp gör inte saken bättre.





När "SD har fått rätt. Numera tycker alla som SD" ska bemötas blir det nästan lika infantilt som bussexemplet, och än mer tröttsamt:

"SD har alltid hävdat att vi har massinvandring till Sverige som utgör ett hot mot svenska värderingar. De har alltid hävdat att muslimer är terrorister och våldtäktsmän. Detta trots att den värsta terroristen i Norden var en blond norsk gutt som kallade sig korsriddare och såg som sin uppgift att rädda oss från muslimerna."

Suck, vi tar det igen. Anders Behring Breivik är närmast unik, just genom att vara en icke-muslim som utförde ett dåd av den typen. För medierna och deras apologeter är det ju en mycket fördelaktig händelse, men den skedde alltså i ett annat land för sju år sedan. Strax före dess hade vi i Sverige Taimour Abdulwahab och mer nyligen Rahmat Akilov. Om vi inkluderar resten av världen, eller varför inte bara Europa, är exemplen och offren enormt många fler. Det innebär fortfarande inte att "muslimer är terrorister", vilket förstås de flesta inte är, men det innebär att en islamisk närvaro uppenbarligen medför terrorism. Att SD har varit konsekvent, till skillnad från exempelvis M och S, i sin syn på asylinvandring är inte nödvändigtvis någonting att förakta.

Det fortsätter att vara direkt fånigt och givetvis felaktigt:

"I en svensk kommun sitter en organiserad nazist i fullmäktige. Han kom in på ett SD-mandat. SD svär sig fria. En ren tillfällighet kanske? Det kunde lika gärna vara en liberal som efter att ha blivit invald bekänner färg som nazist? Är det någon som tror på det?"

Så gick det överhuvudtaget inte till när NMR fick mandatet ifråga. Det var inte någon som "bekände färg", utan en extern person som kunde bli invald eftersom SD inte hade låst sin lista. Ja, en ren tillfällighet som i princip lika gärna kunde ha skett på Liberalernas lista. Den tidigare "politiskt sakkunnige" fortsätter analysen:

"Det officiella SD är inte nazister. Men de tycker till exempel att den som hjälper en papperslös ska åtalas. Ett angivarsamhälle där en sjuksköterska som hjälper ett barn utan papper ställs inför rätta? Blir det bra så?"

"Papperslös" och "utan papper". Har Cecilia Modig redan glömt att hon påtalade att invandringen formellt är reglerad, vilket vi andra förstår innebär att utvisningsbeslut ska följas. Det är en lagstiftning som inte skapats av "nazister".

Kan vi lära oss någonting av Cecilia Modigs inlägg? Möjligen att det inte nödvändigtvis är genier som sitter på inflytelserika positioner och att det är en av förklaringarna till många av Sveriges problem. Jag vill upprepa att Socialdemokraternas oförmåga att attrahera intelligenta personer är ett demokratiskt problem, eftersom partiet av någon anledning förblir stort, oavsett om partiledaren heter Mona Sahlin, Håkan Juholt, Stefan Löfven eller inte ens skulle finnas.




tisdag 15 maj 2018

Anders Lindberg möter Henrik Schyffert




Man brukar i de klicksökande medierna gärna sätta underrubriken "Ni kan inte ana vad som hände sedan", men när ni ser den rubrik jag satt är det nog inte särskilt svårt att föreställa sig vad det hela ska mynna ut i.

Anders Lindbergs rubrik är för övrigt ovanligt fantastisk och lyder "Hitler är inte i studion och kan försvara sig". Så brukar det förvisso vara av naturliga skäl, men texten kommer alltså inte att handla om Adolf Hitler, utan om Jimmie Åkesson och ett antal vanliga människor med kritisk inställning till den förda invandringspolitiken. Visst, Anders Lindberg är ökänd för sina märkliga krönikor och svårslagna förmåga att ha fel, men även han borde vid det här laget ha lärt sig att dra Hitler-kortet är så gammalt och förkastat att det till och med har fått namnet Godwins lag. Principen formuleras:

"Allteftersom en diskussion på nätet växer, närmar sig sannolikheten för en jämförelse med Hitler 1."

Man brukar också lägga till att den som först gör jämförelsen i en debatt är den som förlorar, och här lyckas Anders Lindberg alltså använda greppet som första ord i rubriken. I dag vill han berätta om allt det viktiga han har lärt sig genom Henrik Schyfferts föreställning "Var inte rädda":

"Jag lämnade Scala med lätta steg, ett stycke vällagad politisk snabbmat rikare. Men även med en känsla av saknad. Schyffert skämtade om rasister, Sverigedemokrater och nättroll som om det var helt okej att göra det. Så är det inte längre."

Det är uppenbarligen inte bara "okej", utan belönas fortfarande rikligt, trots att det känts utnött under en längre tid. Vi ska komma ihåg att Schyffert alltså hade framgångar under 1990-talet som del av en komikergrupp, där han själv kanske var den ende som aldrig var rolig. Många år senare, tämligen bortglömd, gjorde han genidraget att uttala sig positivt om asylinvandring. Att det kändaste exemplet var en synnerligen infantil jämförelse mellan invandringens kostnad och vad en individ betalar för pizza och Netflix spelade mindre roll, då positioneringen var det som skulle belönas. Det är väl inte heller många som verkligen anser att Malena Ernman bidrar med de skarpaste analyserna på området, men priserna haglar och inbjudningarna med dem.




Lindberg känner alltså att det inte längre går att skriva vad som helst, "skämta", om dessa fiender:

"Idag patrullerar Sverigedemokraternas åsiktspoliser det politiska samtalet."

Så kanske det känns i isolatens rättänkande kretsar, men jag tror snarare att allt fler inte bara sympatiserar med just SD, utan överhuvudtaget har tröttnat på lögner, pekpinnar och tillrättavisningar från etablissemanget. I dag finns ju också de tekniska möjligheterna att delta i det politiska samtalet på exakt samma villkor som en Alexandra Pascalidou eller Anne Ramberg. I det förra inlägget tittade vi ju på hur jag hade möjlighet att på ett i mitt tycke civiliserat sätt föra en diskussion med självaste ärkebiskopen, det som Lindberg alltså ser som att "patrullera det politiska samtalet".

Inställningen är märklig. Är man opinionsbildare, debattör eller vad man nu vill kalla sig, är det väl oerhört mycket mer stimulerande att kunna få höra motröster? Föra en debatt? Nåväl, jag vet att mången vänstermänniska skyr det som pesten, dels för att de egna argumenten är svaga, dels för att det känns obehagligt att det ens finns människor som tycker annorlunda än en själv.

Vi kommer sedan till vad åtminstone Lindberg själv nog ser som någon sorts koppling till Schyffert och Hitler:

"Som när programledare i radio numera regelmässigt avbryter och betonar saker som 'SD skulle nog inte själva kalla sig rasister' eller 'SD är inte här och kan försvara sig'. Inget annat parti behandlas med sådana silkesvantar. Men tusen arga fejkkonton i sociala medier kan ju inte ha fel?"

Nonsens. Sådana påpekanden görs ofta, om de mest skiftande personligheter, och det är egentligen inte orimligt. Desto mer bisarrt är att man så ofta faktiskt har en debatt om exempelvis SD, där panelen består av tre personer som avskyr partiet och på olika sätt vill förklara hur och varför.

Jag minns mycket väl hur fullständigt groteskt det såg ut inför Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg för ett par år sedan. Dag efter dag, med panel efter panel, som på olika sätt ville fördöma den där tidningen de inte ens hade läst. Sofforna bestod i vanlig ordning av tre till fyra personer, varav ingen representerade tidningen som skulle diskuteras. Ett undantag skedde, som i sin tur nästan blev märkligare än det vanliga upplägget.

Tanken var att Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk faktiskt skulle få delta och då debattera mot Henrik Arnstad, av alla människor. Det var av någon anledning under Arnstads värdighet, vilket ledde till att Suk först fick intervjuas via länk från en plats, varpå Arnstad skulle bemöta det hela i studion. Situationen blev inte mindre komisk av att Arnstad dessutom inledde med att förklara att han inte ville tala om Nya Tider. Se gärna inslaget här:






Märkligast, och kanske mest talande, var mediefigurernas reaktioner efteråt. De var nämligen förfärade över att Vávra Suk överhuvudtaget fick tala i tv. Bland de mest upprörda var föga förvånande DN:s Peter Wolodarski:


Egentligen ett häpnadsväckande resonemang. SVT får kritik för att ordet fördelas i opartisk anda, dessutom utan att tittarna fick ordentliga pekpinnar, vilket i sin tur innebar att allmogen lämnades i sticket. Att Wolodarski dessutom inte ens känner till namnet på det han upprörs över säger kanske också något. Det är i detta sammanhang vi ska förstå Anders Lindbergs sorg över att något har gått förlorat. Numera kan tydligen en huvudperson själv få tala, dessutom helt utan att det fördöms ordentligt av en rejäl panel. Ärligt talat tror jag att en hel del av kritiken som då framfördes mot SVT egentligen bottnade i att Henrik Arnstad är så fruktansvärt usel att den betydligt mer begåvade Vávra Suk hade öppet mål.

Om vi återgår till den senast återgivna passagen ur Anders Lindbergs funderingar, om "tusen arga fejkkonton", så är även den tanken lite intressant, eftersom det verkar vara en vedertagen och mycket bekväm tanke inom twittervänstern. Man föreställer sig alltså att det kan ju verkligen inte vara så många som kritiserar en vänsterredaktör att det är troligare att det rör sig om en och samma person som sitter och växlar mellan sitt enorma antal alternativa profiler. Faktum är att det rentav finns en särskild vänstermänniska som brukar bemöta något jag säger genom att fokusera på att mitt inlägg har fått ett antal "likes", vilket för honom endast kan vara möjligt genom att jag själv sitter och delar ut dessa genom fejkkonton. I mitt fall vet jag ju att det inte går till på det sättet, men jag ser det som oändligt mer sannolikt att det faktiskt finns fler människor som ogillar Anders Lindbergs inlägg än som skulle ha energi att sitta och bolla med olika identiteter.

Att Lindberg sedan själv skriver om vad många "i medierna inte verkar förstå" är roligt i sig, men särskilt med tanke på att även i denna text innehåller vart och vartannat stycke en missuppfattning:

"Det många i medierna inte verkar förstå är att den högerextrema offerkoftan inte har något med verkligheten att göra: det är en pose. Oavsett hur mycket SD dominerar debatten eller Jimmie Åkesson får vara med i TV så är 'invandringskritiker' tystade och kränkta."

Nej, låt oss nu nyansera. Detta har förändrats dramatiskt på senare tid och SD verkar numera nästan dominera varje fråga inom varje parti, och Jimmie Åkesson blir inbjuden precis som vilken annan partiledare som helst. Det har dock inte alltid varit så och vid exempelvis opinionsundersökningar doldes SD:s siffror noggrant inom "övriga" fram till riksdagsinträdet. Här är för övrigt kontrasten mot FI intressant, då partiet fick en egen stapel så snart det presenterades.

Lite sjukt, men inte alldeles ovanligt, ska en attack mot Ungern bakas in, och även här blir det förstås lite fel:

"Genom att skickligt utnyttja gamla antisemitiska stereotyper gick han i opposition mot den amerikanske miljardären George Soros. Det var ren teater, Soros bor i New York och var inte kandidat i valet. Men tricket lyckades. Viktor Orban lyckades framställa sig som 'folket' i kamp mot 'eliten' trots att han har nästan all makt i sitt land."

Låt oss bortse från tramset om "antisemitism" när just denne miljardär och spekulant kritiseras. Att Soros bor i New York och inte kandiderar i ungerska val är helt irrelevant, eftersom det förstås inte är det som gör honom till en motståndare, utan den nationsfientliga verksamhet hans stiftelser bedriver. Denna inblandning sker i bra många fler länder än Ungern, och väcker motvilja på de flesta platser.

Lindberg vill som många figurer i etablissemanget hävda att det nu finns en ny åsiktskorridor, där endast invandringskritik och övriga förfärliga hållningar får framföras, och försöker slutligen knyta ihop säcken:

"Jag är inte rädd trots allt, tänker jag efteråt. Inte så länge man kan skämta om allt utan att någon avbryter."

Jag ska erkänna att jag inte riktigt förstod den där fyndigheten, men jag kan lugna Lindberg med att han fortfarande har en enormt mycket större megafon än de flesta människor och att det kanske inte är så farligt att få kritik på Twitter. Han kan ju rentav se mängden hånfulla svar som ett tecken på den egna betydelsen. Dessutom är han ju själv ett alldeles fantastiskt objekt att just skämta om och är ofta roligare än Henrik Schyffert.







måndag 14 maj 2018

Antje Jackelén med nya visdomsord


"Trist"

Svenska kyrkan har jag berört här förut, liksom dess märkliga biskopar och inte minst ärkebiskop Antje Jackelén. Festligt nog var det sannolikt fler kristna som oroade sig för att denna organisation skulle anpassa sig alltför mycket till hbtq-frågor och liknande, men det visade sig att det är främjandet av islam som har blivit dess främsta signum. Jackelén kallar islam för "en annan tradition" och biskopen i Växjö var nästan först ut att jubla över islamiska böneutrop. Listan är förstås längre.

Jackelén kände sig i dag manad att säga någonting om de senaste terrordåden i Indonesien mot tre kyrkor. Vår ärkebiskop, med sin agenda, har ett speciellt sätt att försöka förmedla sympati i dessa situationer:


Vilka "fredsskaparna" skulle vara är helt obegripligt, men de flesta reagerade faktiskt på ordvalet "trist" om en mängd ihjälsprängda människor. En typisk kommentar var exempelvis denna:


Själv fastnade jag mest för att hon alltid lyckas att tala om "religioner", så där i största allmänhet, samt givetvis betona "samverkan". I verkligheten vet vi att en sådan "samverkan", där kyrkan exempelvis bygger en moské eller bjuder in en imam, aldrig besvaras på samma sätt av den där lite mer självsäkra och erövringsinriktade religionen, förlåt "traditionen". Fördelen med Twitter är att vi enkla människor direkt kan kommunicera med de styrande, så även jag ville säga någonting om Jackeléns menlösa budskap:



Jag fick någon typ av svar, enligt det som brukar kallas "goddag yxskaft":





Jag tillhör själv inte kyrkan och för min del får vem som helst gärna se sig som "spirituell", "tro på någon högre makt", eller vad man nu väljer, men just Antje Jackelén är den högsta företrädaren för kristendomen i detta land, och hennes ovilja inför att förknippas med sin egen religion är minst sagt märklig. Jag kände mig inte klar:


Jag tror att få har missat att hon som officiellt valspråk verkligen har valt "Gud är större", mer känt i sin arabiska form, men hennes svar kom att bli mycket talande:



Fantastiskt. Observera hur hon verkligen ser till att dels använda "islamister", men framför allt poängtera att det förstås handlar om "missbruk av islam". Dessutom valde hon knappast just den frasen för att den är det viktigaste "trösteordet" i det tämligen omfattande Nya testamentet. Hon har försvarat valet av detta motto förut, med uppenbart hyckleri, som exempelvis i DN, redan 2013:

"Orden 'Gud är större' är hämtade ur 1 Johannesbrevet 3:18-20 och är väl förankrade hos kristna teologer genom tiderna."

Jag tror inte alls på att hon skulle ha valt denna fras för att den "är väl förankrad hos kristna teologer". Ytterst få svenskar känner igen orden från Bibeln, medan vi alla, tyvärr, är alltför bekanta med den arabiska versionen, framför allt genom bombningar och halshuggningar. Hur förmågan att klara av att skära huvudet av en människa som är bakbunden är ett tecken på Guds storhet, är mycket oklart. Jackeléns val av detta stridsrop är snarare ett försök att "överbrygga klyftor" och skapa band till islam, vilket förefaller vara hennes kall i livet, något som också senare bekräftas av henne själv i samma artikel:

"Trots att det ligger sexhundra år emellan finns här en av flera likheter mellan världens två största religiösa sammanslutningar. Det vore fel att utmönstra något ur den egna traditionen för att det kan föra tanken till en annan tradition."

Absolut, låt våra egentligen lika traditioner mötas med kramar och blommor och se vilken som vinner.

"En annan tradition"

I själva verket ingår det där "trösteordet" i Nya testamentet i ett längre stycke:

"Då vet vi att vi är av sanningen, och inför honom kan vi övertyga vårt hjärta, om det fördömer oss, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt".

Ur denna mening, bland hundratals sidor, har vår ärkebiskop alltså valt just de tre ord som skriks ut vid olika typer av attacker. Du bär falsk vittnesbörd, Antje, ty det är helt omöjligt att det fanns något annat syfte än att närma sig islam.

Jag begär inte att ärkebiskopen ska agera som någon sorts aktivist mot islam i Sverige. Dock är det häpnadsväckande att det för Svenska kyrkans högsta företrädare verkar omöjligt att framhäva kristendomen, samtidigt som samhörigheten med islam ständigt ska betonas. Helst skulle jag se att hon, och hennes biskopar, inte sade ett ord om någonting som ens närmar sig politik. Att Antje Jackelén av den egna flocken kallas för både "ärkeimam" och "antikrist" borde också stämma till eftertanke.



fredag 11 maj 2018

Ett underbart inlägg från FI


Tre medlemmar i FI Göteborg vill säga någonting om migration
och Socialdemokraterna. Bland de tre undertecknarna märks
gruppledare Stina Svensson.


Många har noterat att Socialdemokraterna har justerat tonläget i migrationsdebatten inför kommande val. Faktum är att ett antal punkter presenterades av Sverigedemokraterna för länge sedan, för att då givetvis avfärdas med de vanliga uttrycken, något vi kommer att skriva mer om i kommande nummer av Nya Tider.

I Göteborg har denna utveckling också noterats av ett antal medlemmar av Feministiskt Initiativ, vilket de försöker reda ut i Göteborgs-Posten under den lite mer tendentiösa rubriken "S kopierar SD:s rasistiska retorik och politik". Om FI:s egen medverkan i politiken finns det förstås en hel del att säga. Vi talar alltså om ett mycket litet parti, och i min mening ett tämligen bisarrt sådant, som deltar i styret av både Stockholm och Göteborg. Få förfärade röster har höjts kring det, medan det tydligen är oerhört viktigt att ett parti som stötts och blötts i 30 år och stöds av var femte svensk inte får något som helst inflytande.

Nåväl, låt oss i vanlig ordning titta lite på debattinlägget, särskilt eftersom det är direkt komiskt. De inleder med att definiera hur de vill se socialdemokrati:

"Vår statsminister påstår att Socialdemokraternas nya, stramare, migrationspolitik är att återgå till traditionell socialdemokrati. Vi menar att han seglar under falsk flagg."

Å andra sidan kan man hävda att FI inte behöver bemöda sig att fundera kring "traditionell socialdemokrati". Det är ju få kristdemokrater som oroar sig för huruvida FI:s feminism är enligt regelboken. Hur Löfven seglar under falsk flagg kan man också undra, men det handlar sannolikt om att han låtsas vara röd när han egentligen är en sådan där brun man hört talas om.

Det ska bli roligare:

"Socialdemokraternas förslagslista inskränker på såväl konventionen om mänskliga rättigheter som svensk lagstiftning. Dessutom innehåller den åtgärder som skulle tillåta poliser att kontrollera människors medborgarskap baserat på utseende, vilket i vår mening är en uppenbar rasprofilering."

Vänta nu. Regeringen söker alltså stöd för propositioner i riksdagen, vilket sedan kommer att bli just svensk lagstiftning. Svensk lagstiftning är vad våra församlingar lagstiftar om, inte vad figurer i FI ser som mest önskvärt. Den typen av kontroller som nämns ovan skulle helt enkelt vara rasprofilering alldeles objektivt, och har ingenting med FI:s mening att göra.


En av de övriga undertecknarna heter Sanna Ghotbi
och hon kände att denna förtjänade en plats på Facebook.


Det är i själva verket rätt mycket som de tre undertecknarna inte riktigt förstår:

"Vi undrar: hur går det här ihop med den 'traditionella socialdemokratins' värdeord solidaritet? Hur gick Sveriges största parti från att ta avstånd från SD:s rasism till att kopiera deras politik och låtsas som att det är humant så länge Sverige 'hjälper på plats'? Och vad hände med Socialdemokraternas inställning om att Europa inte ska bygga murar?"

Jag undrar: Måste solidaritet nödvändigtvis omfatta hela världen för att betyda något? Att hjälpa på plats är så oerhört mycket mer effektivt och logiskt att jag knappast behöver förklara varför, men av någon anledning räknar dessa asylaktivister alltid och endast antal personer som får uppehållstillstånd i just Sverige.

Vad som hände med att Löfvens Europa inte ska bygga några murar är ännu enklare att förklara. Det lilla utspelet följdes av att 10 000 personer sökte asyl i Sverige varje vecka under en period, vilket gav oss ett inflöde som inte ens gick att hantera praktiskt. Slutresultatet 2015 blev 163 000 asylsökande, något som gör Anders Lindberg mycket stolt, men knappast många fler.

Förvirringen tilltar ytterligare:

"Statsministern säger att bistånd ska användas för att förebygga och förhindra migration. Vi undrar hur svensk vapenhandel förebygger och förhindrar krig och konflikter, när väpnade konflikter är en av de största orsakerna till att folk flyr?"

Jag blir lite nyfiken på hur ett inlägg av detta slag skapas. Sitter de tre FI-medlemmarna och kastar ur sig lösryckta tankar, noterar dessa, för att sedan foga ihop det hela till en massa? Om någon hävdar att bistånd kan förebygga utvandring från fattiga länder, en inte orimlig tanke, menar de med all sannolikhet inte vapenexport. Hur fick man ens in det fenomenet i sammanhanget? Dessa feminister är inte rädda för att ta i lite extra:

"Stefan Löfven vill satsa stort på att hitta och deportera de som fått avslag på sin asylansökan. Vi minns hur det gick sist när polisen – i samband med Reva – fick lov att rasprofilera befolkningen och bedriva öppen jakt på människor som inte begått något brott. Än i dag talar styrande partier tyst om alla förvar som byggts för att fängsla människor som flytt från krig och elände. Här spärras unga som gamla godtyckligt in och utvisas – utan ens få chansen att säga hej då till sina nära – mot ett land där de löper hög risk att dö."

Nja, antalet faktiska utvisningar är så få att man knappt kan påstå att de sker. Inte heller skedde någon "öppen jakt på människor som inte begått något brott", eftersom de faktiskt inte hade rätt att vistas i landet. Jag vill dock påpeka att även jag är emot att man rasprofilerar, alltså kontrollerar personer efter etnicitet, eftersom det innebär en onödig provokation mot människor som mycket väl kan ha uppehållstillstånd, vara födda här, adopterade eller vad det nu kan vara. Ett genombyråkratiserat land som Sverige kan vara effektivare än så.

Dessa personer spärras inte in "godtyckligt", utan när de trots upprepade försök till frivillighet vägrat lämna landet. För övrigt gör svensk polis godtyckliga inlåsningar hela tiden, från misstanke om brott till berusning på allmän plats.

FI-representanterna har hittat, som det heter, ett särskilt ömmande fall:

"För några dagar sedan kom vi själva i kontakt med en 73-årig sjuk kvinna, vars närmsta familj dödats i Afghanistan, som fått avslag på sin asylansökan för tredje gången. Rullstolsburen och utan skyddsnät vill Migrationsverket utvisa henne trots att dottern, hennes enda familjemedlem i livet, bor i Sverige. Är detta i linje med traditionell socialdemokrati, Stefan Löfven?"

Ett av asylaktivisters utmärkande drag är just att hitta fall som ligger så långt ifrån normen man kan tänka sig. Läs gärna beskrivningen ovan ännu en gång. En kvinna, sjuk, gammal och förstås rullstolsbunden. Jag betvivlar att vi här får veta hela sanningen, och jag gissar att det har funnits något skäl till de där tre avslagen, varför man nu ens får ansöka så pass många gånger. Finns kvinnan i verkligheten är jag nästan tillräckligt blödig för att själv ge henne uppehållstillstånd, men framför allt måste hon i så fall vara närmast unik bland de tusentals fullt friska män i 20-årsåldern som strömmat in från Afghanistan och Iran.




Uppenbara lögner serveras också ogenerat:

"Vi vet att en stor majoritet av ungdomarna skadar sig själva eller begår suicid på grund av den oro det innebär att inte ha en trygg uppväxt att återvända till."

Vad som räknas som att "skada sig själv" är oklart, men en stor majoritet av de runt 40 000 afghanska "ensamkommande" har definitivt inte begått självmord, ens med FI:s speciella sätt att tillämpa matematik.

Debattinlägget är långt och fortsätter ytterligare med några passager om önskvärda bidrag till avvisade personer i Göteborg, men jag tror att vi kan nöja oss där. Feministiskt Initiativ kommer rimligen inte in i riksdagen heller denna gång, medan SD med all säkerhet kommer att få ytterligare mandat. Att Socialdemokraterna åtminstone låter påskina en mer realistisk hållning och Moderaterna planerar någon form av samarbete med SD bör skänka oss lika mycket hopp som det aktuella debattinlägget gav oss humor.




fredag 20 april 2018

Partiet som allt roterar kring




Det har länge sett ut på detta sätt, men när valet nu närmar sig blir desperationen tydligare och utspelen fler. I början, när SD hade ett par procent i opinionen, hade övriga partiers avståndstaganden och strävan att "ta debatten" säkert någon sorts moralisk aspekt, men i dag handlar det om makt.

I dag är SD mer än någonsin politikens tyngdpunkt kring vilken alla andra ska rotera. Hur ska partiet stoppas? Kommer det ena eller andra utspelet att gynna SD? Verkar något parti söka stöd från SD? Ni känner väl till detta fenomen, och enda skälet att jag i dag berör det är att det förekommer två lite märkliga utspel mot partiet.

Låt oss börja med Jan Björklund, partiledare för ett av partierna som balanserar på riksdagsspärren, som med anledning av ett riksmöte intervjuas av Aftonbladet. Han försöker hitta sitt partis existensberättigande:

"Men sedan är det också så att det behövs ett borgerligt parti som både kan tala klarspråk om integration och migration och samtidigt sätter stopp för att Sverigedemokraterna ska få inflytande. Vi är de enda som gör det. Det är rätt viktigt att det finns ett sådant parti."

Tanken är alltså att ett annat parti än SD måste närma sig deras politik, så att originalet får färre röster. Därmed har man släppt alla tankar på att SD:s politik skulle vara "oanständig" eller vilket ord man väljer i sammanhanget. Det är egentligen inte så märkligt i taktiserandet, konkurrensen och kampen om mandat, men det skulle då vara klädsamt om vi slapp höra de vanliga moralistiska brösttonerna. Att vänstermänniskan Eric Rosén på Politism kallar den lilla intervjun för "hedervärt SD-motstånd" säger kanske också något om klimatet.

De sju partierna vill så gärna att de gamla två blocken ska stå emot varandra och medierna envisas med att faktiskt redovisa bilden som om den vore verklighet. Följaktligen får vi veta att nu leder minsann "De rödgröna" eller "Alliansen", för att den ena konstellationen har 40,6 procent och den andra 39,4.

Dock vet de förstås att de där 20 procenten i mitten faktiskt finns och avgör varje majoritet. Medan Björklund vill spela på "klarspråk", brukar vänstern tala om att SD:s politik är "arbetarfientlig". På Aftonbladets debattsida använder civilminister Ardalan Shekarabi (S) ett lite ovanligare grepp och fokuserar på jämställdhet. Som rubrik sätts fyndigheten "SD:s politik hotar våra svenska värderingar"




Vi får inledningsvis veta:

"Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Vår samhällsmodell utgår från individens frihet. Kvinnors frigörelse är en förutsättning för det moderna Sverige. Vi var tidiga med att bygga ut välfärden och barnomsorgen så att fler kvinnor kunde delta på arbetsmarknaden, vi har världens mest generösa föräldraförsäkring och vi har fram tills nyligen haft en nästintill jämställd representation i Sveriges riksdag."

Det är lätt att provoceras av användandet av "vi", eftersom allt detta skedde långt före Shekarabis familj uppehöll sig illegalt här, men jag får väl försöka höja mig över den aspekten. Att jämställdhet kräver exakt samma antal män och kvinnor i församlingar är ett kapitel för sig, och när exempelvis en regeringsbildning också måste utgå från etnicitet hamnar kompetens allt längre ned på listan och vi får ministrar som Alice Bah Kuhnke, som inte ens hade en partitillhörighet.

Det stora hotet mot allt det fina som socialdemokrater och illegala invandrare skapat är alltså Sverigedemokraterna. Det som Shekarabi kallar för "svenska värderingar" är i själva verket det gamla vanliga socialdemokratiska förmynderiet.

Sverigedemokraterna vill inskränka aborträtten. Ministern deklarerar här att "För oss socialdemokrater är det självklart att stå upp för kvinnors rätt till sina egna kroppar". I verkligheten vill samtliga riksdagspartier inskränka kvinnans rätt till sin kropp, eftersom inget av dem föreslår att abort ska kunna ske fram till förlossningen. SD vill minska den tillåtna perioden från vecka 18 till vecka 12, vilket inte är någonting jag bryr mig särskilt mycket om, men som inte heller innebär en revolution.

Sverigedemokraterna vill avskaffa pappamånaderna. Även här slår Shekarabi på den stora trumman och förklarar "Sverigedemokraterna vill vrida tillbaka tiden till ett samhälle där kvinnors roll var att ta hand om hem och barn". Nej, det handlar om huruvida staten är bäst lämpad att bestämma hur föräldrar tar hand om sina barn. Många vuxna människor menar att de är fullt kapabla att kommunicera sinsemellan om liknande saker.

Utöver ovanstående får vi utläggningar om bland annat nedskärningar i välfärden och vinstuttag, som med lite kreativitet också handlar om jämställdhet. Shekarabi kan naturligtvis inte nämna det stora slaget mot jämställdhet i Sverige, den politik som har fört fram just SD. Som bekant kommer den enorma asylinvandringen nästan uteslutande från världens minst jämställda länder, och förutom låg etablering på arbetsmarknaden, ska vi nu också hantera tvångsäktenskap, hederskultur och i vilken mån en kvinna bör skyla sig. Vi har rentav haft en moderat riksdagsledamot, från inte helt jämställda Somalia, som lade ut texten om när och hur en kvinna bör tuktas fysiskt. Det är ingen vågad gissning att de senaste decenniernas styre har tryckt tillbaka jämställdheten mer än något förslag från SD skulle kunna göra.

Nåväl, allt är taktik och röstfiske. Socialdemokraterna vill få tillbaka några av "sina" väljare som gått till SD och Liberalerna har en tradition av att inför varje val slänga fram en perifer integrationsfråga för att klättra några procentenheter. När valet väl är över kommer de stå där med samma situation som förra gången, alltså ingen majoritet för något av "blocken". Vad som då sker är däremot lite intressant. Om man verkligen vill utesluta SD från allt inflytande, återstår endast mer eller mindre märkliga konstellationer, där den mest destruktiva kanske skulle vara en koalition mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet.

Vad vi kan vara säkra på är att SD kommer att finnas där, mer eller mindre synligt, i varje debatt som själva axeln. Att väljarna dessutom ser "invandringen", alltså inte "integrationen", som den viktigaste frågan, samt anser att SD har bäst politik på området, försämrar inte läget. Sedan återstår det att se om detta nu 30 år gamla parti äntligen kan få en utmanare, vilket skulle vara välgörande även för dem själva.