fredag 23 september 2016

Ett kort uppehåll




Jag kommer under helgen att vara ute på uppdrag och bloggen tar därför paus under dessa dagar.

Vi ses inom kort!




Dagens bild: Författarförbundet demonstrerar




För att protestera mot Nya Tiders närvaro på Bokmässan, vilket på något sätt samtidigt var för yttrandefrihet, ledde Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius en procession genom lokalerna. Lika obegriplig är tejpens betydelse, som antagligen av lika oklara skäl ska visa att en utställares närvaro tystar deras egen möjlighet att yttra sig.

Enligt uppgift ska även Aftonbladets Patrik Lundberg finnas i denna kedja, men bild av honom har ännu inte påträffats.




Nya Tiders Vávra Suk i Aktuellt. Samt Henrik Arnstad.


Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk


Mediernas enorma upprördhet inför en utställare på en bokmässa visar ett antal saker, som i och för sig har kunnat noteras tidigare. Till att börja med naturligtvis deras lite märkliga inställning till demokrati och yttrandefrihet, där det har blivit alldeles uppenbart att de inte har någon som helst principiell hållning, utan helt enkelt vill tysta varje aktör som de ogillar. Dessutom är medieetablissemangets desperation tydligare än någonsin, där de alla skriker ut vad som helst och ger varandra i uppdrag att skrika ut samma saker. Att dessa figurer skulle läsa Nya Tider och vända sig mot faktiskt innehåll i specifika artiklar är kanske för mycket att begära, men varför inte nöja sig med att exempelvis hävda att tidningen "svartmålar invandringen" eller "rapporterar okritiskt om främlingsfientliga partier"? I stället har man uppenbarligen tillsammans bestämt att taktiken som gäller är att kort och gott kalla tidningen och dess medarbetare för "nazister". Denna urspårning förvånar faktiskt även mig.

I gårdagens Aktuellt fick för en gångs skull Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk själv komma till tals, vilket de flesta människor borde uppfatta som tämligen normalt, men som blev något alldeles oerhört för inte minst DN:s Peter Wolodarski:


Observera att de två deltagarna alltså var Vávra Suk och Henrik Arnstad, där Wolodarski sannolikt menar att Arnstad då är demokraten och Suk följaktligen extremisten. Ja, vi befinner oss i en parallell och omvänd verklighet. Wolodarskis inställning är egentligen häpnadsväckande. Varför skulle programledaren inte fördela ordet opartiskt? När Wolodarski twittrar vidare, blir det än mer absurt och han vet inte ens vilken publikation han förfasas över:


Oförmågan att skilja mellan helt olika aktörer diskvalificerar förstås allt Wolodarski har att säga om detta, men mest fantastisk är ändå tanken att tittarna inte bör "lämnas i sticket" och tvingas dra egna slutsatser. Det är dock lite fint att få bekräftat från denna höga källa att SVT:s uppdrag sannerligen inte är att bjuda på några opartiska debatter. Låt oss då titta på inslaget som fick DN:s chefredaktör att ligga sömnlös:







Att många anser tidningen vara "nazistisk" är nog en sanning som kräver mycket modifikation. Jag gissar att inte en enda människa som verkligen har läst Nya Tider skulle kunna beteckna den på detta sätt.

Det är fantastiskt roligt att man verkligen bjöd in Henrik Arnstad som någon sorts motröst, ett val som SVT inte kan ha varit särskilt nöjda med. Han sätter direkt igång med Tredje riket och rentav Wannsee-konferensen, men visar sig inte ha "någon som helst åsikt om Nya Tider, men däremot starka åsikter om nazismen". Det finns ingen anledning att närmare analysera Arnstads märkliga utläggningar, men jag fascineras alltid av att han tas in som expert och att ingen verkar notera att det är något fel på honom.





torsdag 22 september 2016

Lisa Bjurwalds tur att posera kring bokmässan





Ett tag undrade jag vad Lisa Bjurwald höll på med numera. För många år sedan var hon en given gäst när "högerextremism" skulle diskuteras, men det enda jag har sett av henne på senare tid är hennes medverkan i "ABpodden" på Politism, där hon pladdrar om "Snoppchock i medierna" och "Snyggast i Almedalen" med bimboredaktör Margret Atladottir.

Det är därför inte förvånande att hon vill försöka återta en plats på denna arena, vilket hon idag verkar vilja göra i Expressen under rubriken "Därför bojkottar jag Bokmässan". Den har i och för sig redan startat, utan att någon undrade var Lisa Bjurwald höll hus, men nu får vi i alla fall veta att hon inte tar sig dit och alla otåliga frågor om varför kan därmed besvaras. Personligen tror jag inte alls på att hon verkligen bojkottar den, utan att hon inte hade lust eller på andra sätt var förhindrad, men dessutom såg en möjlighet till få lite välbehövlig publicitet.

Nåväl, hennes avståndstagande från mässan beror förstås inte på att kommunister och islamister som vanligt deltar, utan på att den i år tydligen också ska bjuda på "nazister". Eftersom det var nytt för mig, frågade jag henne vilka dessa var och vad de hade skrivit, men jag har ännu inte fått något svar. Den enda större nationalsocialistiska publikation jag känner till är Nordfront, men den är inte anmäld som deltagare. Vi får först, helt enligt det vanliga mönstret, en anekdot som ska illustrera det hemska och sedan kopplas ihop med den egentliga måltavlan:

"I fredags avled en ung finsk man, mördad av nazister som hade hoppat på hans huvud och sedan filmat honom liggandes medvetslös i en pöl av blod. Attacken skedde på öppen gata mitt i Helsingfors. Enligt uppgift är 28-åringen det första offret för politiskt våld i Finland på flera decennier, men du har troligtvis missat det." 

Nej, det har vi inte missat, eftersom en sådan händelse slås upp mycket större än de flesta mord som numera är vardag i Sverige. Kring händelsen i Finland finns ett antal frågetecken, och är juridiskt knappast att beteckna som just mord, men den stora frågan är förstås vad den har med Bokmässan i Göteborg att göra. För att förklara det hade Lisa Bjurwald kunnat nöja sig med att helt enkelt kalla alla för "nazister", men hon gör en mer specifik och relativt ny tolkning:

"Gärningsmännen tillhör samma nordiska grupp som halvhjärtat döljer sig bakom en viss svensk tidning – en tidning som i dag tar plats på norra Europas största bokmässa."

Organisationen som åsyftas lär vara Nordiska motståndsrörelsen, men eftersom varken de eller Nordfront deltar, blir det helt obegripligt vilken tidning på Bokmässan som de står bakom. DN är där, liksom Expressen och ETC, men bakom dem står väl ändå inte NMR? Jag tramsar förstås nu, eftersom jag är mycket medveten om att den enda aktör som attackeras på detta sätt är AlternaMedia och Nya Tider, men ingen av bokförlagets eller tidningens medarbetare tillhör NMR.

Det senaste numret av verklighetens Nya Tider
kommer att delas ut på Bokmässan.



Vi vet att medieetablissemanget som en man har bestämt sig för att benämna Nya Tider "nazistisk", men Lisa Bjurwald kallar sig trots allt för "expert på högerextremism", vilket rimligen innebär att hon vet att hon ljuger. Man skulle alltså kunna förvänta sig någon form av mer seriös etikett eller indelning, där "nationalsocialistisk" helt enkelt är fel i sak. Som jag har påpekat många gånger förut handlar det inte om något partiorgan, utan en nyhetstidning, där all illvilja från etablissemanget kommer ur att tidningen bland annat rapporterar om negativa konsekvenser av invandringen.

Om man nu med epitet måste fördöma sådana granskningar, hade man kunnat nöja sig med det vanliga "högerextrem". Personligen blir jag inte särskilt kränkt av detta begrepp, för även om ordet är fantastiskt missvisande i sig, vet vi att det används om det mesta som är gott och vackert här i världen. Om partier som Vlaams Belang, FPÖ och Front National kallas "högerextrema" av det samlade etablissemanget, duger ordet gott även för mig. Nåväl, i sin text ska Lisa Bjurwald visa att det minsann inte bara är våldshandlingar som hon motsätter sig:

"Helgen såg Tyskland, ett land som länge lyckades hålla den politiska extremhögern stången, rösta in ett högerpopulistiskt parti i Berlins representanthus. I Sverige överväger ett liberalt parti att sparka sin mest profilerade företrädare för att denna uttryckt nolltolerans mot rasism. Samtidigt står oppositionsledaren Anna Kinberg Batra i TV4 och uppmanar folket att 'sluta demonisera Sverigedemokraterna'. Halva USA vill se Donald Trump som president. Samma sak i Frankrike där demagogen heter Marine Le Pen."

En expert i ämnet borde förstås kunna se skillnader mellan SD, Donald Trump, NMR och Nya Tider, men likt de flesta som släpps fram på detta sätt är hon mer posör och aktivist, än det som vanligen menas med forskare. Observera hur Bjurwald även i övrigt slirar på sanningen, när hon till exempel hävdar att kritiken mot Birgitta Ohlsson (L) handlar om att hon "uttryckt nolltolerans mot rasism", när det i verkligheten berodde på att man inte tycker att en medlem i partiledningen hela tiden kan göra egna utspel. Vi får sedan lite uppriktigt motstånd mot yttrandefrihet, följt av rent vansinne:

"Varenda tidningsredaktör i Sverige vet att yttrandefriheten inte är absolut. I deras uppdrag ingår nämligen att fatta beslut om att 'censurera' just de åsikter som rasisttidningen i fråga sprider.
Redaktörerna gör det på nätet och på papper och de gör det dygnet runt. För ingen tror väl på allvar att Expressen hade tagit in den här texten om dess huvudpoäng hade varit att gaskamrarna aldrig existerade? Eller att judarna styr finansvärlden? Nej, just det."

Nej, det tror vi inte, men det står å andra sidan inte i Nya Tider heller. Det är mycket mer än så som censureras av Expressen, vilket gör att det är upp till oppositionella medier som Nya Tider att berätta om ett antal samtidsfenomen. Eftersom det numera sprids en mycket fantasifull bild av denna tidning, vill jag här lista rubrikerna i det senaste numret:

Vill ha 250 miljoner från Migrationsverket
– trots att inte en enda migrant bott på asylfartyget

Vänsterfeminist ersatte prästen vid Riksmötets öppnande

Sverige god tvåa bland världens mest innovativa ekonomier

Regeringen vill göra det lättare att bygga asylboenden

Folkets Hus nekar SD att hyra lokal

Dagens Nyheter beställde påhittade historier
– Nu vänder sig även branschen mot tidningen

Filippinerna går egen väg:
Duterte vill ha bort amerikansk militär

Kenya försöker gå vidare efter Westgate

Nya Tiders Sanna Hill med Hatune Foundation i Irak:
En resa i krigets brutala verklighet

”Världens första skriftspråk” är europeiskt
− Nytt fynd kan avgöra gammal strid


Inte så mycket om "gaskamrar" och "judar som styr finansvärlden" i detta nummer heller, kanske? Lisa Bjurwald håller dock fast vid den parallella verkligheten in i slutet:

"Det är året då den rena nazismen välkomnades in – inte slog eller hotade sig in, notera – i kulturens finrum. Samtidigt som den fortsatte att skörda människors liv och, i mer polerad form, vinna politiska segrar. Jag kan inte med rent samvete bidra till att legitimera en mordisk ideologi.
Därför väljer även jag att ställa in alla mina programpunkter och bojkotta Bokmässan."

Man skulle kunna fråga sig på vilket sätt Bokmässan utgör ett "kulturens finrum", med deltagare som Hotell Gästis "Lenins barnhörna", och ingen verkar heller besvärad av att våldtäktsmannen och knivskäraren Sture Bergwall ska dit.

Många menar att etablissemanget nu håller på att bli desperat, allteftersom deras lögner blir alltmer uppenbara, och därför tar i långt bortom alla vettiga gränser. Det är förvisso lite tråkigt för oss som arbetar med Nya Tider att utmålas som något vi inte är, men förhoppningsvis tar allt färre ovanstående groteska propaganda på allvar. Som ett exempel på inaveln i denna värld kan vi avsluta med lite komik, i form av när Lisa Bjurwald 2012 fick Aftonbladet Kulturs pris "Hummerkniven", där motivationen på fullt allvar löd:




"Framtidens historiker kommer att säga, att 2012 var året när främlingsfientligheten bröt igenom på alla nivåer. Liberala bastioner som tidigare stått oomkullrunkeliga började plötsligt svikta eller helt rasa ihop. Så var blev ni av, ljuva liberaler, som pratade om en rimligare värld? Ni fanns ju här alldeles nyss, vart tog ni vägen?
Men vänta nu, vi ser någon där! Mitt på den liberala barrikaden står hon ju: Lisa Bjurwald!
I ett krig med två fronter - en mot högerextremisterna och en mot dem som banaliserar vår tids fascistoida tendenser - står hon okuvlig. När alla andra flyr, måste den som har modet att stanna kvar stå desto stadigare. Vi ställer oss bredvid. I trots och längtan, drömmer vi om en ny tid."

Det drömmer vi också om och kanske är det äntligen dags för nya tider.





Anne Ramberg och råttorna




När Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg, alltid en flitig posör i sociala och traditionella medier, förklarade att "humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd", där "humanism" som vanligt betyder maximering av asylinströmningen, väckte det en hel del vrede hos vanliga människor. Alla förstår att Anne Ramberg givetvis inte avser att göra avkall på sin egen livsstil och många påpekade att hon själv drar in runt två miljoner kronor om året och bor på 218 kvadratmeter på Östermalm. Hon är motbjudande på många sätt, men jag tycker att hon ändå ska ha en liten eloge för att hon faktiskt medger att välfärden belastas och drabbas av asylinvandringen. Hon hade kunnat göra som många andra och pladdrat på om att det i längden är en diffus vinst för landet och att vi alla blir rikare, inte bara genom pizza och Zlatan, utan på ett mystiskt sätt även ekonomiskt.

Det är när hon sedan skulle försvara uttalandet på sin blogg som det blir intressant. Till att börja med väljer hon att med en viss arrogans upprepa sin linje, eftersom välfärd för henne själv endast är ett teoretiskt resonemang:

"Min poäng, vilken framgick för den som lyssnade (och förstod) radioinslaget, var att trots att målkonflikter kan uppkomma, är det  vår skyldighet att hjälpa. Det innebär att alla får vara beredda att under en kortare eller kanske längre tid sänka sina krav. Samtidigt är det inte konstigt att t.ex. äldre människor som bidragit till att bygga upp vår välfärd genom att ha arbetat ett långt liv och betalat sin skatt känner sig åsidosatta när samhällets resurser inte räcker för att möta förväntningarna. Detta är givetvis ytterst beklagligt för våra många fattigpensionärer och andra efterställda grupper. Men i resursernas knapphet är det dessvärre en oönskad realitet."

Det är alltså beklagligt om fattiga svenskar blir åsidosatta, men ändå helt riktigt. Som vanligt innebär denna hållning ett enormt hyckleri, eftersom Anne Ramberg aldrig själv avser att drabbas och hon skulle kunna hålla några tusen människor på svältgränsen vid liv redan genom att sälja sin lägenhet, men jag fastnar för en annan aspekt av hennes utspel. Hennes ogenerade uttalanden och formuleringar visar nämligen hur fullständigt avskärmad hon är från vanliga människor, deras villkor och uppfattningar. Denna totala tondövhet framgår än tydligare när hon ska säga någonting om alla de som inte håller med henne:

"Att invandrarfientliga grupper och andra i den stora undervegetationen på sociala medier ägnar sig åt hot mot meningsmotståndare är däremot inte acceptabelt. Det hat som där framskymtar mot flyktingar och människor i nöd och mot dem som driver flyktingarnas sak är kväljande."

Att alla oppositionella nyhetssidor och bloggar genomgående benämns "undervegetation", "slasktrattar" och värre, samt att motstånd mot invandringspolitiken alltid är "hat", har vi vant oss vid, men i sin arrogans begår Anne Ramberg sedan ett misstag:

"Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor. Bedrövligt är t.ex att skåda hur en moderat riksdagsman väljer inte bara att ropa med gatans parlament utan att därtill, i många stycken, agera som dess taltratt. Hanif Balis samtalston hör hemma, inte i Sveriges riksdag, utan i rännstenen. Och debatten behöver hyfsas. Till fromma både för fattigpensionärer och asylsökande flyktingar."

Efter denna passage blev vågen av kritik ännu större än efter det ursprungliga utspelet, vilket fick Ramberg att ändra någon detalj, men eftersom hon egentligen helt saknar förståelse för problematiken, förblev det mesta oförändrat. Det är mycket som är intressant och avslöjande med ovanstående stycke.

Hon inser det sannolikt inte själv, men hennes ordval säger enormt mycket om hennes situation och syn på andra människor. De som inte delar hennes åsikter tittar upp "ur sina hålor", tillhör "gatans parlament" och hör hemma "i rännstenen". Vi kan anta att även det omvända då gäller, där de som befinner sig lägre i samhället än hon själv aldrig bör höras. Hennes egna åsikter gör att hon hör hemma i en enorm lägenhet på Östermalm, vilket förstärks av att hennes ekonomiska situation i sig gör att hennes åsikter är mer värdefulla.

Även valet av uttrycket "bruna råttor" är intressant, eftersom just råttor förekom i den historiska nationalsocialismen och användes som en sorts analogi i den något "bruna" filmen "Den evige juden" från 1940. Visst, så kan Anne Ramberg förstås se på andra människor, men det är då kanske lite väl magstarkt att i samma inlägg tycka att "debatten behöver hyfsas". Vi förstår å andra sidan att det inte är "samtalstonen" som hon upprörs över, utan att åsikter som går emot hennes egna överhuvudtaget yttras. Jag tror att Anne Ramberg lever i en så behaglig bubbla att hon inte förväntade sig någonting annat än hyllningar och ryggdunkningar för sitt lilla inlägg, och när kritiken nu kommer ännu en gång ser hon den förstås som att rännstenen och de människor som hör hemma där har kommit lite väl nära hennes eget isolat. Misstaget var att hon nämnde en riksdagsledamot som dessutom är etablerad på sociala medier.

Vad vi dock kan ta med oss från Anne Rambergs inlägg kommer ur den trots allt lovvärda uppriktigheten:

"Och vi måste acceptera att våra skattemedel i ökad omfattning används till skyddsbehövande flyktingar. Det säger sig självt att detta innebär ett minskat utrymme för reformer, bl.a. för i sig mycket välmotiverade höjningar av stödet till de sämst ställda i vårt land. Därför uttryckte jag dubier över politikernas upprepade löften att vi, som det verkar, till varje pris ska värna välfärden. Om man därmed menar välfärden för alla svenskar kan löftet knappast infrias."

Så är det ju, och man skulle önska att fler posörer, debattörer och politiker erkände detta. Vi väntar också på den förste asylvurmaren som deklarerar att även bilbränder, stenkastning, gruppvåldtäkter och så vidare är ett pris värt att betala för "humanismen". Eftersom asylrättsjurister fakturerar Migrationsverket flera hundra miljoner kronor varje år, menar många att personer som Anne Ramberg, Viktor Banke och Emma Persson helt enkelt pläderar för omfattande asylinvandring för att gynna den egna verksamheten. Själv tror jag att det snarare handlar om att positionera sig, "göra sig ett namn", för att mer långsiktigt gynna karriären. Om Viktor Banke hade nöjt sig med att tålmodigt och i tysthet arbeta med asylfall skulle ingen ha hört hans namn. Det är på sätt och vis tur att Anne Ramberg är så påfallande osympatisk att dessa kretsar visas upp i all sin arrogans och ynkedom.







onsdag 21 september 2016

En lite bättre liberal attackerar Alice Teodorescu och SD


Csaba Perlenberg tittar ut i dagsljuset,
lika obehagligt som den friska luften.


Av någon anledning har skribenten Csaba Perlenberg på senare tid gått in för att attackera Göteborgs-Postens Alice Teodorescu, kanske för att han själv tidigare har skrivit där och därmed hyser ett personligt agg. Han ser sig hursomhelst som liberal och vill i dagens Expressen säga att han är en godare liberal än Teodorescu, eftersom den avgörande frågan som alltid är hur man förhåller sig till Sverigedemokraterna. För säkerhets skull tar han i ordentligt och lögnerna flödar redan från start:

"Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Partiledaren Jimmie Åkesson gick med i partiet när dess medlemmar öppet bar bruna skjortor. När skinnskallar med nazistsymboler trampade asfalt i partiets demonstrationståg."

Sedan SD bildades 1988 har partiet naturligtvis förändrats, växt och professionaliserats, men de fantastiska beskrivningar som nu sprids om partiets yngre år är minst sagt överdrivna och var och en kan genom bilder konstatera att bruna skjortor inte förekom i någon större utsträckning. När Perlenberg helt enkelt slår fast att "Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti" ansluter han sig till en taktik som verkar vara på modet, där man inte besvärar sig med några exempel eller analyser, då det är lättare att bara utnämna en motståndare till det ena eller det andra. I morse såg vi också ett exempel på fenomenet, då SVT Gomorron Sveriges kulturpanel ännu en gång skulle diskutera den bokmässa som inleds i morgon. Ärligt talat trodde jag att panelen denna gång skulle tala om ett antal utställare och författare, men det blev återigen en lögnkavalkad mot Nya Tider. Eftersom jag redan har skrivit en hel del om denna medverkan, kan vi här nöja oss med att konstatera, vilket var poängen, att Kristina Lindqvist obesvärat slår fast att för henne själv är Nya Tider "nazister" och sedan utgår från denna egna verklighetsuppfattning:








På samma sätt väljer Csaba Perlenberg att i stället för att tala om till exempel SD:s invandringspolitik, själva skälet till att partiet har setts som en paria, fokusera på fiktiva "bruna skjortor" och "nazistsymboler". Jag besökte faktiskt själv ett möte med partiet i början av 1990-talet och kan konstatera att ingenting av detta förekom i ett enda fall. 

Taktiken är på sitt sätt fascinerande och rör sig bortom det man normalt sett menar med uttrycket "halmgubbe", som brukar handla om att man attackerar något som en motståndare inte riktigt tycker eller har menat. I de fall vi nu talar om, ger man först motståndaren en egen etikett, som man sedan förser med ett antal egenskaper och åsikter som man tycker hör ihop med den valda etiketten. Så skulle man kunna "argumentera" mot det mesta; "För mig tillhör Kulturpanelen Amish-gruppen, och därför borde de inte sitta i en tv-studio som kräver elektricitet". Av någon anledning väljer Perlenberg, sannolikt också av personliga skäl, att attackera Lars Hansson (SD) i Göteborg:

"I Göteborg står Sverigedemokraternas kommunalråd Lars Hansson i kommunfullmäktige och insinuerar på det mest raljanta och fördomsfulla vis om att det bland EU-migranterna kanske finns 'romska terrorceller'. Vid det socialdemokratiska kommunalrådet Dario Espigas sista fullmäktigesammanträde i våras undrade samme Hansson om Espiga (som bott i Sverige i över 40 år) var en papperslös flykting."

Vad uttrycket "romska terrorceller" åsyftade känner jag inte till, men diskussionen handlade om socialhjälp till romska tiggare i Göteborg och det poängterades att gruppen bland annat ägnade sig åt stölder. Däremot har Lars Hansson tidigare kommenterat den där andra "historien":

"Dario och jag är kompisar. Det är min ende riktige kompis i Socialdemokraterna. Jag gick upp och höll ett avskedstal till honom. Jag sa lite skämtsamt 'du är väl inte papperslös fortfarande'. Jag blinkade till honom och han blinkade tillbaka. Du kan fråga honom själv, han är en god vän till mig och från min sida var det ett skämt."

Något sådant kan man förstås också blåsa upp till något det inte är. Det är dock Alice Teodorescu som är huvudmålet för texten:

"I söndagens SVT Agenda menade hon dock att Alliansen borde samarbeta med SD i 'enskilda frågor'. SD skulle nämligen kunna gå att uppfostra, göras rumsrena. Men varför är det Alliansens ansvar att göra SD rumsrena? Enligt Teodorescu finns det nämligen en gyllene chans att garantera ett borgerligt maktinnehav för en lång tid framöver. Men vad syftet är med en Alliansregering som stöds av SD om liberala kärnvärden undermineras är oklart."

Egentligen är det oändligt mycket märkligare att agera som Alliansen har gjort hittills; att låta bli att ta makten, trots att man kan göra det när som helst, och rentav göra upp med Socialdemokraterna om att inte ställa till besvär. Om nu Socialdemokraterna decennium efter decennium kan regera med hjälp av Vänsterpartiet, borde det sannerligen inte vara kontroversiellt om Moderaterna samarbetar i någon form med SD. Dessutom, om nu den påstådda rasismen är problemet, lär den finnas även inom Moderaterna, vilket tydligt framgick i det så kallade "valstugereportaget", där moderata valarbetare lade ut texten om olika folkgrupper.


Moderater utvecklar det rumsrena
partiets värdegrund.

Perlenberg ser dock till att gå vidare till ett annat populärt tema i mediekretsar:

"Men låt oss lämna partiets rasism därhän. Den är ju så tröttsam och besvärlig, om än genom Teodorescus försorg så överraskande lätt att svära sig fri ifrån. Låt oss tala om enskilda frågor. Låt oss exempelvis tala om den gemensamma förutsättning som både Alice Teodorescu och jag delar för vår yrkesgärning: yttrandefriheten och tryckfriheten."

Jo, många journalister hävdar verkligen att SD vill avskaffa yttrande- och tryckfrihet, företeelser som vi för övrigt vet är långt ifrån självklara i dagens Sverige. Festligt nog kan vi redan några rader längre ned få en bild av hur Perlenberg egentligen ser på frågan om åsiktspluralism:

"För att inte nämna hur systematiskt SD arbetar med slasktrattsmedia för att sprida halvsanningar och direkta lögner vars syfte är att göda främlingsfientlighet."

Detta skrivs alltså i exakt samma inlägg där han själv bjuder på en mängd halvsanningar och direkta lögner för att i stället göda demokraturen. När SD:s kamp mot yttrandefriheten ska illustreras, blir det också viktigt att slira rejält på sanningen:

"Ett axplock av sverigedemokratiska utspel kring mediepolitiken de senaste åren gör gällande att svenska journalister bör åsiktsregistreras alternativt anställas efter ett kvotsystem baserat på politisk tillhörighet, public service avskaffas och ansvariga utgivares befogenheter skall begränsas. Partisekreteraren Richard Jomshof har på sin Facebooksida öppet beklagat sig över att 'media i Sverige inte fungerar som media i Ungern'. Där oppositionella medier trakasseras och tystas och där staten kontrollerar informationsflödet på ett Sovjetliknande vis."

Nej, Ungern påminner inte om Sovjetunionen på något vis. Så sent som idag kommunicerade jag själv med en ungersk journalist, utan någon statlig övervakning eller censur, vilket alltså inte skulle ha skett i Sovjetunionen. Anledningen till att tankar kring åsiktskvotering eller avskaffande av public service ens uppstår, beror förstås på den befintliga situationen i Sverige, där vi ständigt ser hur journalister, och inte minst deras chefer, i högsta grad verkar ha åsiktskvoterats för att få en stabil vänsterdominans. Vid detta har vänstern uppenbarligen vant sig, eftersom vi nyligen såg hur en kritisk fråga kring SSU:s rasseparatism ledde till omedelbara krav på en programledares avgång, fenomen som vi också kunde notera när frågan "Hur många invandrare tål Sverige?" en enda gång råkade ställas, eller hur samma vänster rentav ville se Thomas Mattssons avgång, efter att krönikören Ulf Nilsson nämnt någon positiv aspekt av kolonialismen. 

Så ser nämligen vänsterns syn på yttrandefrihet och demokrati ut. Att alla åsikter får uttryckas är för dessa människor direkt förkastligt och det räcker inte att deras egna åsikter har majoritet; de måste vara allenarådande. Sålunda skapar en enda oppositionell tidning på en bokmässa ett enormt hat och människor kunde på allvar samlas 2010 för att  demonstrera mot att endast 94,3 procent valde att inte rösta på SD. 




Mot slutet blir Csaba Perlenberg närmast poetisk, även om det inte riktigt döljer hans agenda:

"SD:s rasism är till sin natur demokratiskt destabiliserande. Det genomsyrar alla andra frågor. Således existerar det inga enskilda frågor. Det finns endast enskilda personer som tar ställning för eller dagtingar med grundläggande demokratiska och liberala kärnvärden. Vissa driver liberal opinionsbildning mot mörkerkrafterna, andra gör deras analyser till sina.
Det är inte "mod" att säga det som fler borde protestera mot, Alice Teodorescu. Det är inte fritänkande att kedja sig fast vid den mast vars höjd för stunden må växa, men vars skugga faller tyngst och störst."

Frågan är förstås som vanligt hur demokratiskt sinnad den är som själv talar om "mörkerkrafter" som "fler borde protestera mot". Att påstå att Alice Teodorescu har kedjat fast sig vid någon mast, vilket alltså skulle vara SD, är sannerligen att ha en flexibel inställning till sanningen. Intrycket efter denna text blir helt enkelt att Csaba Perlenberg har samma uppfattning som Eric Rosén, Björn Wiman, Gunnar Ardenius och alla de andra, en hållning som inte är mer komplicerad eller principiell än att just det som de själva ogillar ska tystas. Det kan vara värt att notera att jag själv inte en enda gång har protesterat mot DN:s eller Expressens närvaro på Bokmässan i Göteborg. 





tisdag 20 september 2016

Ny helsida i DN mot Nya Tider


Bör Gunnar Ardelius eget stora verk "Jag behöver dig mer än
jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" normaliseras
genom hans medverkan vid några kulturella tillställningar?


Nya Tiders medverkan på Bokmässan har som bekant väckt ett fullständigt oproportionerligt intresse och även om mången säkert är trött på historierna, så vill jag bemöta dem så länge som de trumpetas ut av de etablerade medierna. Särskilt DN har sett till att gå till våldsam attack mot yttrandefriheten, vilket vi kan misstänka beror på en kritisk artikel om tidningen, en tendens som också tas upp i Nya Tider.

Även idag kände alltså DN:s kultursida ett behov av att ta upp frågan om en monter på en bokmässa, ett uppdrag som gavs till Gunnar Ardelius, ordförande i Sveriges författarförbund. Det börjar storslaget och blir också omgående direkt motsägelsefullt:

"Ett intolerant och auktoritärt spöke drar fram genom Europa. Låt oss kalla det demokratins och yttrandefrihetens fiende – en gast. I länder som Polen, Ungern och Turkiet går det utför med oroväckande hastighet. Målmedvetet angrips det öppna samhällets grundfundament, det fria ordet."

Det roliga är ju att han här utmålar sina fiender som också yttrandefrihetens fiender, trots att han ska komma att uttrycka sin ångest inför just yttrandefrihet. Som vanligt måste också Ungern och Polen nämnas i detta sammanhang, vilket är lite intressant när det kommer från Sveriges styrande klasser. Det som där har hänt är egentligen inte märkligare än att konservativa och nationalistiska partier har kommit till makten och då genomfört vissa reformer som de har sett som nödvändiga, vilket är ett ganska normalt fenomen i demokratier. För det svenska etablissemanget blir all utveckling bort från den de själva önskar se någonting fruktansvärt, eftersom de är mer intresserade av rätt "värdegrund", i sig ett odemokratiskt begrepp, än av åsiktspluralism. Det är ju inte så att Sverige kan slå sig för bröstet när det gäller opartiska statliga medier eller frånvaron av politisk styrning och tydliga agendor. Det räcker att titta på vilka som utses till "sommarpratare" i SR, där hittills inte en enda patriotiskt sinnad individ har släppts in. Om vänsterträsken i SVT och SR städades en smula skulle det absolut inte innebära något angrepp mot yttrandefriheten, snarare tvärtom, eftersom de idag upprätthåller en tämligen likriktad linje.

Det blir sedan dags för någon sorts empirisk motivering till Ardelius farhågor:

"Mer än en tredjedel av Sveriges författare har utsatts för hot, våld eller trakasserier. De senaste tolv månaderna har närmare en femtedel upplevt hot. Personer med utländsk bakgrund är mer utsatta. Vid hälften av händelserna uppfattades förövaren tillhöra någon form av högerextrem eller rasistisk grupp. I 58 procent av fallen där förövarna uppfattades representera ett politiskt parti angavs Sverigedemokraterna som svarsalternativ."

För att citera Jean-Marie Le Pen, skulle jag vilja säga Ardelius: "Jag bestrider dina siffror och jag bestrider tolkningen av dem". Författare som har sagt sig vara hotade har alltså "uppfattat" en partitillhörighet och har då dessutom uppfattat denna som SD. Ärligt talat tror jag att de som har ett behov av att hota författare i allmänhet inte representerar något parti, utan snarare i huvudsak kan placeras i kategorin "knäppskallar". Det skulle förstås kunna vara så att personer med utländsk bakgrund är mer utsatta, men det känns mer som ett automatiskt antagande. Därefter blir det här med yttrandefrihet lite komplicerat för Ardelius:

"Det är därför ett delikat dilemma att helhjärtat värna om allas yttrandefrihet och på samma gång försöka få stopp på de hot som är riktade mot författares tankar och ord men också mot deras kroppar av kött och blod. Hur ska vi på mest konstruktiva vis bemöta de krafter i samhället som genom att utnyttja sin yttrandefrihet skadar och skrämmer andra till tystnad? [...] Ett aktuellt och talande exempel på denna problematik är Bokmässans agerande gentemot den högerextrema tidningen Nya Tider, som efter några genanta vändor fram och tillbaka återigen fått en utställningsmonter på mässan."

Även om vi aldrig kan förvänta oss det, skulle det ha varit lämpligt om Ardelius hade kunnat redogöra för det sätt på vilket Nya Tider "skadar och skrämmer andra till tystnad", eller vad frågan har med hot och författares kroppar att göra. Tidningen hotar aldrig någon och uppmanar heller aldrig någon annan att göra det. Hela vänsterstormen mot en enda utställare handlar endast om den där etiketten "högerextrem", som i sig kan ifrågasättas, men som vi vet dyker upp rätt snart då någon visar sig vara kritisk till massinvandring. Det är också endast av ideologiska skäl, inte någon rädsla, som kulturvänstern har försökt stoppa tidningens medverkan och talat om bojkott. Uppenbarligen finns en viss sympati för yttrandefrihet när den gäller den egna åsikten, men blir väldigt komplicerad och rentav förkastlig när den också omfattar andras uppfattningar. Det är inte yttrandefrihet, ty tolerans för åsikter som sammanfaller med de styrandes finns i de hårdaste diktaturer.


Så här bör en debatt föras i Sverige; mellan två
likasinnade som kan godkänna varandras medverkan.
Gunnar Ardelius och Patrik Lundberg.


Det spårar sedan ur fullständigt, precis enligt det mönster som vi har fått vänja oss vid och med samma "källa" som alltid:

"Nya Tider har tydliga kopplingar till nazistiska grupperingar. Den som är intresserad kan läsa Jonathan Lemans artikel 'Det här är Nya Tider' i Expo (19/8), där det tydligt framgår att tidningen har en högerextrem profil med tonvikt på rasideologi, judehat (Förintelseförnekaren Lars Ulwencreutz var inbjuden till montern för att prata, men backade sedan ur) och kopplingar till organiserad nazism."

Gunnar Ardelius, skulle du inte själv kunna berätta om hur dessa kopplingar ser ut och på vilket sätt de dessutom är tydliga? Nej, det är förstås lättare att luta sig mot Expo, precis som alla andra, i stället för att göra egna iakttagelser, analyser eller ställningstaganden. Det måste vara helt fantastiskt att verka inom Expo, där man kan skriva vad som helst och det direkt lyfts upp av samtliga medier. Om nu Ardelius har ett behov av att vräka ur sig att tidningen har "tonvikt på rasideologi och judehat", borde han faktiskt underbygga det påståendet med någonting. Det är uppenbart att han inte har nedlåtit sig till att läsa publikationen, vilket också borde vara ett grundkrav om man ska fördöma någonting i dessa ordalag. Intervjuer med Nordiska motståndsrörelsen blev hos Expo till "starka band", vilket hos kulturvänstern snabbt blev till "nazism" hos själva tidningen, alltså rena fantasier som Ardelius nu vill underbygga med mer detaljerade lögner.

Hans egen förvirring kring demokrati och yttrandefrihet uttrycks sedan så tydligt att motsägelserna blir komiska:

"Men den tiden är förbi när man kunde ha ett tema som yttrandefrihet utan att ta ställning kring de konsekvenser som uppstår i praktiken. Europas spöke angår även Bokmässan. Att värna yttrandefriheten kan aldrig vara att låta alla prata om allting överallt." 

Man värnar alltså yttrandefriheten bäst om någon aktör, varför inte Sveriges författarförbund, Nina Hemmingsson eller Björn Wiman, först kan deklarera vad och vilka som måste tystas. Vilka konsekvenser "uppstår i praktiken" om en enda tidning utanför medieetablissemanget tillåts närvara? Den parallella verkligheten beskrivs ogenerat vidare:

"Bokmässan är ett alldeles för viktigt, öppet och kreativt forum för att den ska bojkottas på grund av ett fåtal extremister."

Fantastiskt. Om några aktörer säger att de vill bojkotta en begivenhet, ligger det alltså i yttrandefrihetens intresse att undanröja de aktörer som de ogillar? Vilka är i så fall de verkliga extremisterna? Låt dem bojkotta, ty i demokratin får man också lov att utebli.

Som om förvirringen inte redan var total, kommer detta författarförbund att med anledning av ovanstående resonemang anordna en manifestation för yttrandefrihet, då rimligen enligt definitionen att den mår bäst av att begränsas till de rättänkande. Vad alla dessa texter, seminarier och manifestationer visar är framför allt hur bisarrt och likriktat det svenska debattklimatet är. Särskilt absurd blir förstås tillställningen på söndag, där fyra representanter för etablerade medier, givetvis tillsammans med Expo, ska diskutera huruvida Nya Tider borde få ställa ut, en "debatt" där just Nya Tider inte är välkommen.





söndag 18 september 2016

Patrik Lundberg letar plommon och går alldeles vilse


Någonstans är det ändå lite synd om Patrik Lundberg.
När han inledde sin bana måste han rimligen ha haft högre ambitioner
än att ständigt tvingas bjuda på dussinkrönikor om "rasism".


Gång på gång slås vi av hur de etablerade journalisterna medvetet eller omedvetet upprätthåller sin egen bubbla, genom att bo i samma område, umgås med varandra, enbart läsa alster från andra godkända skribenter och bekräfta dessa genom ständiga delningar och glada tillrop. Följden blir dels att de får dålig förståelse för vilka ämnen och diskussioner som engagerar människor, dels att tämligen utbredda åsikter blir helt främmande.

I och med Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg, och turerna efter att den uppmärksammades, har denna inavelns problematik tagits till en ny nivå, där det totala medieetablissemanget samstämmigt rättar sig efter en helt parallell verklighet. Det räckte att Expo i en text talade om tidningens "starka band till Nordiska motståndsrörelsen", redan det felaktigt, för att journalisterna snabbt skulle enas om att helt enkelt tala om "nazister". Vi minns hur DN:s Björn Wiman i SVT:s Kulturpanelen kunde sitta och närmast maniskt upprepa detta ord, vilket i sin tur fick helt okunniga Denise Rudberg att lika obesvärat spinna vidare kring "heilande" i någon anekdot som sannolikt hade sitt ursprung i ett foto på Vera Oredsson.

Idag blir det dags för Aftonbladets Patrik Lundberg att plocka upp denna princip, i en liten text som givetvis har fått rubriken "Vi skrattar inte längre åt nazisterna - nu lyssnar vi". En sansad bedömare skulle kunna ifrågasätta om nationalsocialister verkligen har så stort genomslag i debatten, men som ni förstår handlar Lundbergs korta och enormt spretiga text om lite allt möjligt, där det viktiga är att allting kallas för just "nazism". För säkerhets skull får vi redan från början en förklaring till hur och varför allting ska föras in i detta fack:

"En ny image förändrar ingenting. Åtminstone inte för höger­extremisterna. De kanske talar i andra termer, beroende på tillställning. Tar av sig uniformerna och sparkar av sig kängorna. Men menar alltid samma sak. Merparten av oss kan koderna. ”Storfinanser” kritiseras, eftersom judehat fortfarande är tabu bland alla människor med hjärna. Mångkultur angrips, då hudfärgsargument inte kan rättfärdigas. Och så vidare."

Eller så finns det olika typer av "högerextremister", där många kanske gör alldeles egna analyser och har fullt legitim kritik mot samhället? Man kan till exempel kritisera medieetablissemanget eller bankväsendet utan att det nödvändigtvis måste översättas till "judar". Mångkulturen misslyckas uppenbarligen överallt, men mångkulturalismen har blivit en ideologi som många finner det mycket viktigt att bemöta. Hos de flesta invandringskritiker handlar den frågan inte om att det skulle vara obehagligt att se olika hudfärger i gatubilden, utan om de mycket påtagliga samhällsproblem som mångkulturen oundvikligen leder till. Så kommer det då, där vi som vanligt kan notera de två sista orden, en referens som egentligen borde diskvalificera samtliga inlägg som använder den:

"Nya Tider heter en tidning med sådana tendenser. Agendan sägs vara 'oberoende', men då och då sipprar medarbetarnas förkärlek till antisemitism ut. Dels i ord, dels då redaktörerna har medverkat vid Nordiska Motståndsrörelsens möten, enligt Expo."

Ja, tidningen är oberoende eftersom den inte har några band till några organisationer. Agendan är bland annat att belysa samhällsproblem i Sverige som förtigs av etablerade medier, vilket i vårt land ofta hänger samman med invandring och mångkultur, samt att rapportera om händelser, rörelser och individer utomlands som antingen helt utelämnas av övrig media, eller får en kraftigt vinklad behandling. Som exempel på det senare har tidningen gjort en granskning av den amerikanska rörelsen "Black Lives Matter", inte för att det handlar om svarta, utan för att den här inte har granskats ordentligt.

Jag har på Twitter ställt frågan till Patrik Lundberg om när "medarbetarnas förkärlek till antisemitism har sipprat ut", men inte fått något svar. Själv har jag nog aldrig sett någon antisemitism där, om nu inte en artikel om George Soros räknas dit. På Twitter lyftes dessa påstådda kopplingar fram än mer ogenerat:



Inga kopplingar är längre för långsökta. Någon har alltså varit och tjafsat när den finska grenen av Nordiska motståndsrörelsen delade ut flygblad i Helsingfors, då blivit nedslagen och senare avlidit. Det har förstås ingenting som helst med Nya Tider eller bokmässan att göra, men förklaras genom påståendet att tidningen nu rentav "brukar besöka" NMR:s möten. Så vitt jag vet var det nu ganska länge sedan Nya Tider bjöd på en artikel om organisationen eller intervjuade dess företrädare, men inte ens då är sådana reportage samma sak som att delta i möten. Jag frågade därför Patrik Lundberg också om hur våra lite finare kollegor på Aftonbladet gör när de ska rapportera om någonting, om de till exempel håller sig på ett anständigt avstånd, men har inte heller då förärats något svar. Denna taktik är inte ens längre "guilt by association", utan kan snarare kallas "guilt by whatever". Som någon sorts sammanfattning får vi lite mer irrelevant trams:

"Det ska tilläggas att Säpo bedömer Nordiska motståndsrörelsen som det största nazistiska hotet mot rikets säkerhet."

Detta följs i sin tur av någonting som faktiskt är alldeles sant:

"Det ska tilläggas att tidningens chefredaktör, Vávra Suk, har sin bakgrund i Nationaldemokraterna."

Visst, och Aftonbladet har en socialdemokratisk ledarsida, medan Expressens är liberal. Det är fantastiskt att samma människor som förespråkar etnisk mångfald är de som har allra svårast för mångfald av åsikter eller publikationer. Det går bra att läsa Vávra Suks ledarkrönikor, egentligen de enda texter där åsikter uttrycks i tidningen, och eventuellt kritisera dessas innehåll, men att det ena eller andra tidigare partiengagemanget i sig för all framtid ska förhindra någon från att ge ut tidningar är en märklig tanke. Ska just nationaldemokrater inte kunna presentera böcker om M/S Estonia? En författare har kittlat etablissemanget särskilt mycket på senare tid:

"I veckan ska Nya Tider ställa ut på bokmässan i Göteborg. Norra Europas största bokmässa, i år med yttrandefrihet som tema. Nya Tider tog givetvis tillfället i akt att boka och senare, för syns skull, avboka Förintelseförnekaren Lars Ulwencreutz till ett av sina samtal." 

I själva verket bjöds Lars Ulwencreutz inte in för att han skulle vara "förintelseförnekare", en etikett han för övrigt själv avvisar, utan för att presentera sin bok "Från Oden till Vasa" som handlar om den svenska regentlängden. Frågeställningen blir därför en mycket gammal och vanlig sådan: Kan en författares verk ses oberoende av vad denne har skrivit i andra sammanhang, och bör han av sådana skäl bannlysas i alla sammanhang? Boken i sig borde vara helt oproblematisk, men Ulwencreutz valde själv att inte längre delta efter den mediala attacken, eftersom han insåg att det nu skulle bli omöjligt att presentera boken på ett vettigt sätt. Det blir sedan mer trams, enligt en modell som ofta används mot SD:

"Redaktörerna kommer att stå där i montern, med Colgateleenden och helyllekläder. Den som går dit i hopp om slentrian­heilning kommer att gå bet. De kommer inte att göra bort sig. De kommer att hålla god min, med två järnkorsade fingrar i bakfickan."

Detta är så dumt att det kanske inte ens behöver bemötas, men uttryck som "järnkorsade" ses som stora fyndigheter i vänsterkretsar och jag skulle tro att Patrik fick ett antal ryggdunkar för denna briljans. Tanken är alltså att förlagets representanter har en inre drift att bete sig på allehanda bisarra sätt, men måste lägga band på sig när de befinner sig bland lite bättre människor för att kunna lura dessa. Det är nonsens, men säkert någon sorts verklighet för skribenter av Patrik Lundbergs snitt.




Den poäng som rubriken utlovade kommer på slutet:

"Skillnaden är hur de bemöts. För tio år sedan skrattade folk åt sådana plommon. I dag låter det, som ni vet, annorlunda. Pro-nazism är en åsikt som har normaliserats, en åsikt som numera ska behandlas med samma respekt som alla andra åsikter. En åsikt som inom kort inte bara lär få yttras på bokmässor, utan även i etablerade medier och i skolor. Höger­extremist­erna har alltså inte förändrats.
Det är alla vi andra."

Om vi bortser från fantasierna om "pro-nazism", är nog det mest besvärande för medieetablissemanget att allt fler människor idag skrattar åt propagandan i publikationer som Aftonbladet. Att tidigare förbjudna åsikter om till exempel invandringen nu kan yttras, beror dels på samhällsutvecklingen, där det visar sig att "högerextremisterna" har haft rätt hela tiden, dels på det internet som gör att figurer som Jan Helin inte längre kan styra vad som sägs.

För att sjunka till din nivå, Patrik, är det idag ni som är "plommonen".





fredag 16 september 2016

Australiens invandringspolitik får vänsterposör att gråta




Ni förstår att det har varit en lite mager dag bland opinionstexterna, när jag nu tänker uppmärksamma ett alster från Nyheter24, där olika perifera tyckare tas in för att generera besök genom idiotiska texter. Å andra sidan är Alexander Karim en återkommande krönikör, så jag antar att han anses ha någonting viktigt att bidra med.

Jag har använt ordet "patetisk" förut om olika texter och utspel, men kanske passar det sällan lika väl som när man ska beskriva Karims känslotyngda attack mot Australien, dessutom skrivet på engelska för att hans tårar och ilska ska kunna nå hela världen. Han är egentligen skådespelare, och om ni inte har hört talas om honom ska ni skämmas, för i Nyheter24 presenteras han som ingenting mindre än "Swedish Hollywood star", vilket tydligen är både sant och relevant i detta sammanhang. Man kan föreställa sig att han genom detta alster hoppas bli inbjuden till Australiens morgonsoffor och då gärna även få en flygbiljett betald.

Nåväl, Alexander Karim har tittat på SVT och där sett inslaget Flykting - Nej tack", vilket självklart måste leda till en krönika som med sedvanlig vänsterfiness får rubriken "Australia - Go fuck yourself!". Redan inledningen vittnar om starka känslor och stora insatser:

"Australien är nu och för alltid en ö där jag aldrig kommer att sätta min fot. Jag bojkottar deras produkter och kommer att sluta dricka deras vin. Australien, du är dött för mig. Vad ligger bakom min nyfunna ilska mot australiensarna, undrar du?"

Nej, det förstod vi direkt, eftersom svensk media är så pinsamt förutsägbar och ord som "fuck" brukar dyka upp när vänstermänniskor inte kan hantera diskussioner om invandring. Nu vet vi inte hur stor Karims vinkonsumtion är, men vi kan nog förutsätta att Australien hellre säljer några flaskor färre än lockar hela Asien till sitt land. Som så ofta i dessa texter, är det uppenbart att skribentens ryggmärgsreflexer inte ger utrymme åt någon eftertanke eller inhämtande av kunskap:

"Den australiska modellen är att hålla flyktingar i interneringsläger (läs fångläger) på de avlägsna öarna Nauro och Manus."

Ön heter Nauru, men man kan förstås invända att ett litet stavfel inte spelar någon större roll. Jag menar att det visst gör det, eftersom det avslöjar att skribenten ifråga varken har haft några förkunskaper eller vilja att införskaffa sådana, utan har tittat på ett enda program och omedelbart reagerat enligt samma programs agenda. Något har Alexander Karim dock förstått:

"Planen är att skapa så vedervärdiga förhållanden att flyktingar hellre återvänder till sina krigsdrabbade ursprungsländer."

Om vi i stället tar en nykter och kanske cynisk blick på verkligheten, är det så att varje land bör undvika att bli betraktat som attraktivt för asylanter. Det är ingen slump att afghanska män från början inriktar sin färd mot Sverige och att 40 procent av denna kategori i EU hamnar här. På samma sätt är det helt naturligt att syrier i exempelvis Egypten talar om Sverige som själva slutdestinationen. Australiens huvudsyfte är inte att få folk att vilja återvända, utan att de inte ska ha siktet på detta land till att börja med. I den australiensiska politiken ingår också att få asylbåtar att vända till havs, i stället för som att i EU bogsera dem till det egna landet, vilket enligt Australien har lett till att denna trafik har upphört. Det kan också vara värt att betänka när dödsfall på Medelhavet används som slagträ i debatten.


Australiens regering skickar ut ett tydligt budskap till världen.


När all analys saknas, liksom argumenten, blir känsloyttringarna desto viktigare. Möjligen är de alldeles uppriktiga, vilket inte gör dem mer relevanta:

"Jag kan inte hålla tillbaka tårarna..."

"Mina tårar strömmar nedför mitt ansikte..."

"Mina tårar bränner på mina kinder..."

"Hela mitt väsen brinner av ilska..."

Låt oss torka våra tårar och betrakta Australiens situation. Det är ett välfungerande land med 24 miljoner invånare. Jag skulle själv gärna bo där, vilket större delen av exempelvis Afghanistans befolkning också skulle göra, liksom sannolikt åtskilliga av grannlandet Indonesiens över 200 miljoner muslimer. Genom invandring har man nu en halv miljon muslimer i landet, vilket som vanligt har resulterat i krav, konflikter och terrorism.


Sheik Taj Aldin al-Hilali funderade i Sydneys största moské kring våldtäkter:
"Om du placerar kött öppet utomhus, utan att det täcks, och katter kommer
och äter av det...vems fel är det, katternas eller det ej täckta köttets?"  


Australien skulle kunna låta bli att patrullera vattnen, eller låta afghanska män invandra fritt enligt Sveriges modell, men då skulle landet inom kort präglas av kaos och islam. Vill ön behålla sin kultur och sitt välstånd är det helt nödvändigt att göra vad man kan för att inte bli en attraktiv asyldestination.

Även om jag själv inte använder slagordet "antirasist är ett kodord för antivit", ser vi här ett utmärkt exempel på principen att mångkultur ska eftersträvas i vita länder och enbart dessa. Egentligen är det alldeles fantastiskt att en ugandier sitter i Sverige och skakar av ilska över att ett land på andra sidan jordklotet inte har fri invandring, men antagligen har vi blivit ganska vana vid att just länder med huvudsakligen vit befolkning har en plikt att ta emot resten av världen. Alexander Karim funderar sannolikt inte en sekund på att varken Japan eller Sydkorea har en stor muslimsk invandring, vilket inte ens arabiska grannländer till Syrien som Qatar, Kuwait eller Saudiarabien har. Nej, detta avkrävs endast Europa, Australien, Kanada och några andra länder. För övrigt har Australien också tagit emot hundratusentals kineser och sydöstasiater, men precis som överallt följer dessa lagar, arbetar och deras barn blir som vilka australiensare som helst.

Vi kan ju avsluta med en liten historia från just Australien. En kvinna stoppas av polis för märklig bilkörning och denna sjubarnsmamma visar sig bära heltäckande niqab. Redan vid konfrontationen börjar hon gapa om rasism och går också till medierna, där hon självklart hävdar att polismannen försökte slita av henne slöjan. I svensk media skulle denna historia ha köpts rakt av, men det visade sig att mötet spelades in av kamera i polisbilen:








torsdag 15 september 2016

Samma mångkultur, samma problem III


"Videobloggaren" Ismail Ilgun i en av sina filmer.


Vi har i tidigare inlägg tittat på hur Nederländerna har bland annat samma problem med badhus som Sverige, vilket jag visar för att poängtera att samma problematik uppstår i alla områden med en viss befolkningssammansättning i hela Västeuropa och följaktligen inte har någonting med eventuella brister i svensk integrationspolitik att göra. Just Nederländerna kan vara ett bra land att jämföra med, då man befinner sig i ungefär samma situation som Sverige, men där debatt och rapportering naturligtvis är oändligt mycket öppnare.

Stadsdelen Poelenburg i Zaandam är ett av Nederländernas 140 "utanförskapsområden", även om dessa lite mer korrekt kort och gott kallas för "problemområden". De senaste dagarna har det varit särskilt stökigt där och på Ismail Ilguns Youtube-kanal kan man följa hans äventyr och få en bild av hur det ser ut i stadsdelen. Vi kan ju inleda med ett litet avsnitt, där någon textning knappast behövs:






Tidningen Telegraaf gjorde i förrgår ett reportage om oroligheterna och vi får också kommentarer från bland andra Geert Wilders:








Några få ord som säger allt om debattklimatet




Omni, en sorts journalistisk samlingssida som ska sammanfatta olika nyhetssajters perspektiv på samma nyheter, bjuder idag på en liten skrivning som i all sin korthet ger en mycket klargörande bild av hur svensk offentlig debatt ser ut:

"Bokmässan kommer att arrangera ett särskilt seminarium för att diskutera sitt eget agerande kring det omdiskuterade beslutet att låta Nya tider ställa ut. Det skriver TT.
Bland de medverkande finns Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, Adam Cwejman, ledarskribent på Göteborgs-Posten, Ola Larsmo, ordförande i Svenska Pen, Jonathan Leman från tidningen Expo och Maria Källsson, Bokmässans vd. Någon representant för Nya Tider finns dock inte med.
Enligt Expo har Nya Tider starka band till nazistiska Nordiska motståndsrörelsen."

Till att börja med är alltså, i vanlig ordning, Nya Tider inte själva inbjudna trots att diskussionen ofrånkomligen kommer att handla om just denna tidning. Tillställningen kommer alltså huvudsakligen gå ut på att Maria Källsson får försvara de olika besluten och attackeras av de övriga på olika sätt. Även listan på deltagare är fantastisk, liksom det faktum att man tydligen behövde så pass många från samma värld. Varför inte lägga till DN:s Björn Wiman eller Aftonbladets Anders Lindberg?

Det är inte svårt att nästan i detalj föreställa sig hur diskussionen kommer att förlöpa. Några kommer att säga, utan att veta särskilt mycket om tidningen, att Nya Tider är så förfärlig att den inte bör få utrymme någonstans. Mot detta kommer någon invända, till exempel Åsa Linderborg, att prövningen för yttrandefrihet är när man låter även dessa de mest förfärliga få delta. Med jämna mellanrum kommer Jonathan Leman från Expo att tillfrågas som den store experten och kommer då att oemotsagd få leverera utläggningar om olika kopplingar och ideologiska stämplar som främst finns i hans eget huvud.

En av de två serietecknare som protesterade mot en utställare
visar hur en riktig debatt bör se ut; mellan två kommunister
på samma redaktion.


Att ingen representant för Nya Tider får vara med skulle denna gång antagligen motiveras med att det är mässans agerande som ska diskuteras. En sådan förklaring är dock trams, eftersom hela problematiken och alla turer bottnar i vad tidningen påstås vara. Dessutom kommer även denna gång en hel del sägas om Nya Tider och varje aktör kan säga precis vad som helst, eftersom ingen av de inbjudna har något intresse av att bemöta eller ifrågasätta den bilden. Om det bara skulle handla om mässans agerande, hade man för övrigt inte behövt bjuda in Expo.

Någon kommer att fråga varför Maria Källsson inte stoppade Nya Tider redan från början och hon kommer att upprepa sina efterhandskonstruktioner om att det först handlade om yttrandefrihet, sedan om en djup ideologisk analys, följt av en lika djup juridisk utredning. Verkligheten är förstås att hon inte hade någon anledning att direkt porta en enda utställare, sedan fick backa för påtryckningar från kulturvänstern, för att slutligen inse att det skulle bli lite väl dyrt att bryta ett kontrakt. Det skulle för övrigt kunna leda till en intressant frågeställning som vi med all sannolikhet inte kommer att få höra: Bör utställare hota med bojkott om de ogillar någon annan utställare och är det då rimligt att Bokmässan viker sig för dessa hot? Blev Maria Källsson hotad personligen? Antagligen, men det lär vi aldrig få veta. Åsa Linderborg kommer inte heller att avkrävas någon förklaring kring vad hon menade när hon uppmanade till "bus" mot AlternaMedias monter.

Observera att Omnis text dessutom ser till att avsluta med en referens till Expo, som helt obegripligt fortfarande ses som oberoende expertis. Det är mycket märkligt, eftersom varje framträdande av Aftonbladet inte avslutas med att tidningen enligt Tobias Svensson är en ohederlig publikation, djupt inlemmad i det svenska medieetablissemanget och som med undermåliga skribenter driver en mångkulturell agenda. Det är ju inte så att Jonathan Leman på något sätt skulle vara mindre partisk än jag. Avslutningsvis har Nya Tider inga "starka band" till någon organisation, varken Nordiska motståndsrörelsen, Sverigedemokraterna eller Refugees Welcome.







onsdag 14 september 2016

Marine Le Pen: "Från vad skyddar Europa oss?"




Idag höll EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt "unionstal", där han menade att det fortfarande fanns för lite union i EU och bland annat sade:

"Det finns för många områden där vi inte kan mötas. Alldeles för ofta går nationella intressen före."

Självklart bemötte Marine Le Pen hans tal och svarade också på en fråga om hon i sin tur tänker arbeta för ett "Frexit", alltså Frankrikes utträde ur EU:









DN står upp för kommunismen


Malin Ullgren

För ett par inlägg sedan uppmärksammade jag hur usel DN har blivit, eller kanske alltid har varit, då vi i ett enda nummer kunde hitta minst tre opinionstexter med fullständigt undermålig argumentation. Tydligen vill de fortsätta på denna linje, eftersom man idag låter kulturmänniskan Malin Ullgren skriva om att "Impulsen att likställa vänstern och fascismen är rätt osmaklig". Observera hur förljuget redan det ordvalet är, där SD blir "fascismen" och kommunismen "vänstern". Vi kan ju inledningsvis konstatera att SD aldrig har kallat sig för fascistiskt, medan Vänsterpartiet under större delen av sin historia, fram till 1990, faktiskt hade "kommunisterna" i partinamnet.

Malin Ullgren gör avstamp i Jan Björklunds tydligen förfärliga uttalande om att SD nog borde kunna bjudas in till samtal där alla andra partier också deltar:

"Varifrån kommer egentligen den här borgerliga impulsen att jämställa Sverigedemokraternas högerextremism med Vänsterpartiet? Och när ska impulsen gå över? Blir det i höjd med en fascistiskt inspirerad regering och en ramponerad demokrati?"

Det är nog ingen impuls, utan snarare en ganska rimlig och stillsam betraktelse. Huruvida partier är legitima eller normala är inte upp till mediefigurer att bedöma. Ingen har ifrågasatt Vänsterpartiets rätt att sitta i riksdagen eller delta i samtal och det gör inte heller jag, helt enkelt eftersom deras riksdagsledamöter representerar tusentals medborgare. Att demonstrera mot SD:s riksdagsinträde, att på allvar överväga att utesluta partiet ur utskotten, eller att dra ned persiennerna som finansminister Magdalena Andersson (S) säger sig göra, är inte bara barnsligt utan direkt antidemokratiskt och föraktfullt mot väljarna. Det är också fascinerande att Malin Ullgren menar att en likabehandling av SD på något sätt innebär att demokratin ramponeras, vilket rimligen borde innebära att demokratin stärks av att någon miljon väljare utesluts från så många processer som möjligt. Denna demokratisyn blir bara begriplig för den som har satt sig in i vänsterns värld, där det man ogillar ska förbjudas och stoppas, helt utan några principiella överväganden. Det ska dock snart visa sig att Malin Ullgren sannolikt själv är vänsterpartist och talar i affekt:

"I helgen var det Jan Björklund som gav efter för lusten, när han sade att 'SD och V är rätt liknande partier'. Någon dag senare försökte han mildra sitt uttalande genom att göra sig om möjligt ännu dummare: 'Det är ju en annan ideologi som de grundar sig i, men det är en likartad bakgrund som SD'. "

Nu hör nog Malin Ullgren till de sista som ska definiera andra människor som dumma. Det finns förstås skillnader i de båda partiernas ideologier och historia, men för Ullgren handlar det om att det ena är fint och det andra fult, vilket blir möjligt genom en fantastiskt snedvriden bild av dessa partier:

"Ja, Vänsterpartiets demokratiska socialism är sannerligen en annan ideologi. Framför allt så annan att två partier knappast kan stå längre ifrån varandra än just dessa. 'Skillnaden i människosyn kunde inte vara större', som liberala journalisten och författaren Lisa Bjurwald skriver (Expressen 12/9). 
Och likartad bakgrund? Som Vänsterpartiets rötter i fackförenings- och rösträttsrörelsen och socialdemokratin, att jämföra med Sverigedemokraternas rötter i Vit makt-rörelsen, som i sin tur kommer ur nazismen?" 

Så ser inte Vänsterpartiets bakgrund ut. Det bildades 1917, samma år som kommunisterna tog makten i Ryssland, och anslöt sig 1919 till det i Moskva bildade Komintern, den "kommunistiska internationalen". Partiet kom därefter att i mycket styras av Sovjetunionen i många år.


Affisch inför Kominterns fjärde kongress 1922.


Vi minns också hur den tidigare partiledaren Lars Ohly fortsatte att kalla sig kommunist efter att partinamnet korrigerades. Han uttryckte sina tankar kring demokrati bland annat 1983:

"I ett samhälle där arbetarklassen har makten måste inte nödvändigtvis en utvidgning av de demokratiska fri- och rättigheterna gynna arbetarklassen."

"För mig är demokrati inte enbart demokratiska fri- och rättigheter i form av mötesfrihet, yttrandefrihet, strejkrätt m.m. Demokrati måste också innefatta avskaffandet av utsugningen och klassförtrycket. Med en mer fullständig syn på demokratin så blir det inte så enkelt längre att fördöma de socialistiska staterna som odemokratiska."

"Det kan vara så att inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna är den enda möjligheten för arbetarklassen att slå vakt om den största demokratiska reformen vi känner till - avskaffandet av utsugningen och kapitalismen."

Lars Ohly var partiledare fram till 2012. Om vi går tillbaka ytterligare några år, kan vi påminna oss om vad den dåvarande partiledaren C-H Hermansson sade vid Josef Stalins död 1953:

"Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän."

Även under hans efterträdare Lars Werner underhölls goda relationer med diktaturerna i Östeuropa och övriga världen. Werner själv besökte Östtyskland för att hylla regimen, deltog i fester på landets ambassad och fick rentav alkohol av ambassaden för ett födelsekalas.


Lars Werner träffar Östtysklands Erich Honecker
och Rumäniens Nicolae Ceaușescu.


1987 skickade han en hälsning till Nordkoreas ledare Kim Il Sung som bland annat innehöll:

"Vänsterpartiet kommunisterna och jag personligen gratulerar Dig hjärtligt med anledning av Din 75-årsdag och vill uttrycka våra höga värdering av de stora insatser som Du gjort under decennier för Koreas arbetarklass och folk och i den världsomspännande antiimperialistiska kampen. [...] Vi önskar Dig framgång i arbetet för ett fredligt och kärnvapenfritt Nordöstasien, god hälsa och ett långt liv. Varma kamrathälsningar."

Dagen efter att partiet släppte "K" i namnet spelade plötsligt ingenting av detta någon roll längre. Att dessutom, som Malin Ullgren, hänvisa till Lisa Bjurwald som någon sorts oberoende expert och inte ens dra sig för att använda "människosyn" i detta sammanhang förtar i sig all seriositet. Hur såg Kim Il Sungs människosyn ut? Det ska sägas att Ullgren faktiskt nämner denna koppling i förbifarten, men det finns förstås ett "men", som även det blir oerhört förljuget:

"Men det bör också ingå i berättelsen att det är ett parti som aktivt har inordnat sig i och respekterat den liberala demokratin, och som har bidragit till att möjliggöra socialdemokratiska reformer under 1900-talet."

Man hade knappast något annat val, även om jag är övertygad om att många av partiets medlemmar gärna hade tagit makten med våld. Att det har agerat stödparti till Socialdemokraterna bör knappast de dem någon medalj, särskilt inte samtidigt som det anses fruktansvärt om Moderaterna skulle få stöd av SD. I själva verket är det just ett sådant samarbete som Malin Ullgren vänder sig emot, utan några tankar på att det skulle göra att SD "möjliggör reformer". Hos henne är inte bara SD:s berömda rötter viktiga, utan även små anekdoter och givetvis svensk medias mest älskade filmsnutt:

"För det finns all anledning att vara rädd för SD. Inte bara på grund av partiets färska nynazistiska historia, även om det räcker långt nog. Utan också för att partiet så sent som under det gångna året genomfört manifestationer med inblandning av nazister. Och för vad partiets mer framstående företrädare faktiskt säger: regelbundna uttalanden om journalister som nationens fiender, hyllningar av den polska regeringens attacker mot demokratiska institutioner. Järnrörsnatten. De nära banden till mer eller mindre professionella näthotare och näthatare. Hetsen mot invandrare och muslimer."

Nu vet jag inte vilka dessa manifestationer med "nazister" skulle vara, men kanske handlar det om Folkets demonstration, som å andra sidan inte har någonting med SD att göra. Att många journalister är nationens fiender och att den mediala likriktningen utgör ett demokratiskt problem skriver jag själv under på utan tvekan. Som vanligt lyckas också Ullgren med konststycket att i en text som kritiserar SD och därmed dess medlemmar förkasta all kritik mot islam som otillåten "hets". Att Malin Ullgren har på sig sina knallröda glasögon blir tydligt även i avslutningen:

 "Det stora problemet är dock att det inte alls är samma sak, hur Björklund än försöker finta bort den lilla fascistiska detaljen genom att (bisarrt nog) jämföra med ett antifascistiskt parti. 
Genom att vägra framhålla det som gör SD till en fullständig avvikelse i den svenska riksdagen, säger han indirekt att detta inte riktig gör något. Björklund tror, som Kristina Lindquist skriver, att han kan "desarmera fascismen" genom att normalisera den (DN 11/9). Men det är inte som med Vargen i Bamse. Fascismen blir inte snäll bara för att den får vara med de andra partierna och leka."

Här har vi helt lämnat principiella jämförelser och återigen gått över till att det ena är dåligt, "fascister", och det andra bra, "antifascister". Man skulle lika gärna kunna säga att det inte går att jämföra ett kommunistiskt parti med ett antikommunistiskt, om vi nu ska vara idioter och inte kunna föra principiella resonemang. För övrigt är talet om "fascism" och "antifascism" en gammal kommunistisk tradition, där till exempel Östtyskland kallade sin mur för "den antifascistiska skyddsvallen", som om det var fascister som behövde stoppas från att ta sig in i landet snarare än de egna medborgarna från att ta sig ut. Det är svårt att se SD som någon avvikelse i riksdagen, eftersom invandringskritiska partier finns i de flesta av Europas parlament. Ullgrens avslutande mening visar kanske allra tydligast var hennes nivå ligger och hon kunde ha nöjt sig med att förmedla det på Twitter.

Malin Ullgren är alldeles uppenbarligen själv kommunist och det är endast i det ljuset som orerandet kring "fascism" blir begripligt. Som "kulturskribenter" ges dessa människor stort utrymme, där både socialdemokratiska Aftonbladet och liberala DN låter kommunister härja fritt på just kultursidorna.





tisdag 13 september 2016

Offerfest i Dalarna




Även om dessa groteskerier förstås inte är en svensk tradition, börjar politikers hyllande av dem att bli det. Varje år ser vi samma figurer, från Birgitta Ohlsson till Veronica Palm, uppmärksamma en enda främmande religion som någonting svenskt och viktigt. I dessa dagar handlar det om offerfesten Eid al-adha som inträffade igår, ej att förväxla med Eid al-fitr som avslutar Ramadan. Så här ser kan festen se ut i Fredens hus, med förväntansfulla blickar och mobilkamerorna redo som vid all blodutgjutelse:




Sådant här förekommer förstås numera även i Krigets hus, där islam ännu inte har uppnått total kontroll och det fortfarande är förbjudet att slakta hur som helst. I hela Frankrike har olika fall av illegal slakt upptäckts. I Gournay-en-Bray i norr påträffades 30 får, varav sex redan hade fått halsen avskuren och två stod i tur, medan man vid gränsen mot Belgien, i Vieux-Berquin, fann ett hemligt slakteri med 50 får. I Saint-Laurent-du-Var i söder hittade polisen tre levande får som stod och trampade i blodindränkt halm, och i ett dike intill plastsäckar fyllda med döda får med avskurna halsar.



Igår inträffade för övrigt en lite märklig stöld i Sverige:




För att i stället få en lite gladare inramning kan vi följa med SVT och besöka Dalarna, som verkar ha genomgått en viss förändring sedan Gunde Svans yngre dagar:






Flickorna som intervjuas är ju käcka, men detta lilla inslag fick mig återigen att fundera lite kring integration, där vi till exempel kan notera att även flickor i 8-årsåldern bär slöja, vilket i sig inte är en nyhet. 

Fram till alldeles nyligen var invandringsvolymen en fråga som inte fick nämnas, medan man möjligen accepterade en diskussion om hur integrationen kunde förbättras, som om det senare var helt oavhängigt från det förra. Skälet var förstås att bristande integration helt kunde skyllas på det svenska samhället, som tydligen inte hade investerat i tillräckligt många satsningar. Frågan borde dock ställas om det finns någon politik i världen som kan integrera människor som klippets, där ingen ens genom klädseln vill lämna Somalia, och döttrarna redan från späd ålder ska uppvisa religiösa attribut. Att integrera personer av detta snitt, där en flytt till norra Europa absolut inte får innebära några förändringar ens i klädsel, mat eller hur man hälsar, är helt enkelt omöjligt. 

Å andra sidan är det kanske lättare om ursprungsbefolkningen anpassar sig, vilket ju Mona Sahlin förespråkade redan 2001:

"Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka."

Eid Mubarak på er, kuffar!