måndag 14 oktober 2013

Europas uppvaknande: Del 1 - Belgien


Jag har för Dispatch International skrivit artiklar om de nationella uppvaknanden som skett i mina tre "specialländer"; Frankrike, Belgien och Nederländerna. Med Ingrid Carlqvists godkännande, kommer jag här nu återpublicera dem och jag hoppas att de kan ge en bakgrund och introduktion till situationen i dessa länder.


Vlaams Belang vill upplösa den märkliga staten Belgien



Belgien har också drabbats av det förfall som i rask takt raserar våra västeuropeiska länder. Vlaams Belang från landets norra del Flandern är det parti som främst motsätter sig denna utveckling.

Förutom kampen mot massinvandring och islamisering, är Vlaams Belangs främsta mål att den nederländskspråkiga halvan av Belgien ska bli en självständig republik. För att förstå motsättningen mellan Flandern och det franskspråkiga Vallonien bör man känna till lite om landets historia.

Belgien är ett relativt ungt land, proklamerat 1830 efter ett uppror mot Nederländerna, där regionerna tidigare ingick. Namnet tog man från ett folk som levde i området under romersk tid, Belgae, och som statsöverhuvud plockade man in Leopold av Saxen-Coburg-Gotha som blev landets förste kung. Elitens språk var franska, men redan från 1860-talet såg Flamländska Rörelsen till att språkfrågan hamnade på den politiska dagordningen – och sedan dess har den varit ytterst känslig och på olika sätt reglerad i lag.

Språkgränsen skär tvärs igenom landet. Flandern är nederländskspråkigt, Vallonien franskspråkigt och Bryssel ligger officiellt som en tvåspråkig ö i den flamländska delen. I Bryssel talas i verkligheten mest franska, men alltifrån kassakvitton till spårvagnshållplatser måste skrivas på båda språken, vilket ibland ter sig absurt för en utländsk betraktare. Tar man exempelvis metron till Schaarbeek anges destinationen även som Schaerbeek, vilket alltså skulle vara den franska versionen av namnet.
Det är inte ovanligt att man ser de franska namnen översprejade av flamländska nationalister. I Bryssels förorter försökte man för ett antal år sedan förbjuda franskspråkiga tv-kanaler. Oförsonligheten och bitterheten i språkfrågan bottnar också i landets historia. I hundra år var franska språket för de styrande och även i landets norra del fick skolbarnen sin undervisning på språket.



I dag är flamländarna i majoritet, men framför allt är Flandern också landets ekonomiska motor medan Vallonien sedan länge är på nedgång med döende industrier. I norr finns följaktligen känslan av att man betalar för södern, något som brukar uttryckas med påståendet att ”varje flamländare har köpt en bil till varje vallon”. Den årliga transfereringen från Flandern till Vallonien och Bryssel uppskattas till 13 miljarder euro.
Belgien är alltså inte bara en ytterst märklig och onaturlig stat utan också, trots sin litenhet, en statsbildning styrd av en komplex byråkrati. Det finns naturligtvis en nationell regering för hela landet, men även regeringar för språkområdena (nederländska, franska och tyska) och regionerna (Flandern, Vallonien, Bryssel). Jag hörde vid något tillfälle att landet totalt hade 123 ministrar.

Ovanpå denna röra har man i modern tid också lagt utomeuropeisk invandring. Av landets 11 miljoner invånare beräknas 1 350 000 ha icke-västlig bakgrund, främst från Marocko, Turkiet, Algeriet och den forna koloni som i dag kallas Demokratiska republiken Kongo. Totalt finns här cirka en miljon muslimer och i Bryssel är andelen muslimer hela 30-35 procent.

Jag bodde i Bryssel under 1997, året då Abou Jahjah bildade Arabisk-Europeiska Ligan. Hans främsta tes var att en invandrares enda skyldighet i Belgien var att följa lagen och att man alltså skulle motsätta sig all övrig form av integration. I dag förefaller den främsta kampen för islamisering drivas av Sharia4Belgium. Denna grupp drömmer om att införa sharia i hela landet och vill se den islamistiska fanan vaja över det kungliga slottet och, får vi anta, övriga officiella byggnader.

1978 gick de två små partierna Vlaams Nationale Partij och Vlaamse Volkspartij samman för att bilda Vlaams Blok. De första åren låg fokus på den flamländska frågan, men snart blev invandringen allt viktigare. Man hade sedan tidigare ett mandat för Antwerpen och den dåvarande partiledaren Filip Dewinter vann 1987 ett andra mandat för valdistriktet. Även lokalt gick partiet starkt framåt i staden och fick 17,8 procent av rösterna 1988.

Filip Dewinter

Året därpå erövrade Vlaams Blok sitt första mandat i Europaparlamentet, vilket fick alla övriga partier att enas om att inte på något sätt samarbeta med dem, en princip man kallade cordon sanitaire (karantänavspärrning). Detta beteende avskräckte dock inte väljarna och Vlaams Blok fortsatte gå framåt under 1990-talet. Vid valet 1991 tredubblade man sitt väljarstöd, medan alla andra partier gick tillbaka. Valdagen utropades därför till den ”svarta söndagen”. 1994 blev partiet Antwerpens största, men uteslöts från inflytande genom cordon sanitaire.

Då började övriga partier motarbeta Vlaams Blok med juridiska medel. 1995 försökte Socialistpartiet strypa partistödet till Vlaams Blok, eftersom de inte undertecknat Europeiska fördraget för mänskliga rättigheter. Nästa attack kom 2000 då ett par organisationer anmälde partiet för att ha rasistiskt material. Efter en mängd juridiska turer blev Vlaams Blok slutligen dömt till höga böter och fördömdes för rasism. Det man då gjorde var att byta partinamn och så föddes Vlaams Belang.

Väljarna straffade dessa försök att förbjuda partiet – 2004 blev Vlaams Belang Flanderns största parti, med 24 procent av rösterna. Sedan dess har det gått tillbaka och fick 12,6 procent vid det senaste parlamentsvalet 2010. Till stor del kan detta förklaras av att ett nytt parti ryckt fram – Nieuw-Vlaamse Alliantie. Det kan också betecknas som nationalistiskt, men är mer liberalt inställt och tänker sig att Flandern ska bli mer självständigt när den belgiska staten vittrar sönder i ett förenat Europa. N-VA gick från ingenting till 28 procent av väljarstödet i valet 2010 och blev därmed Belgiens största parti.

Vlaams Belang förblir dock den stora kraften för självständighet och kampen mot massinvandring. Partiledare är sedan 2012 Gerolf Annemans. Förutom ett heltäckande program kring ekonomisk och social politik, är kärnfrågorna:

Statsform:
⁃    Ett fullständigt självständigt Flandern, inte bara motiverat av flamländarnas behov av att styra sig själva, utan även som en väg ur den dysfunktionella belgiska staten.
⁃    Bryssel ska bli den nya republikens huvudstad.
⁃    Fördjupat samarbete med Nederländerna, för att försvara det gemensamma språket.
⁃    Ett EU som inte är en superstat, utan en konfederal samarbetsorganisation för självständiga stater.

Invandring:
⁃    Ett ”vattentätt” invandringsstopp.
⁃    Fokus på problematiken kring invandring från islamiska stater.
⁃    Uppstramning av anhöriginvandring och motarbetande av att andra- eller tredje-generationens invandrare söker hustrur i ursprungslandet.
⁃    Asylsökande ska i största möjliga mån söka sig till sitt närområde. De som fått avslag och de som uppehåller sig illegalt i landet måste utvisas.
⁃    Obligatorisk anpassning till kultur, normer och respekt för europeiska traditioner, såsom åtskillnad mellan kyrka och stat, demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet mellan man och kvinna.

Säkerhet och rättsväsende
⁃    Kvarterspolis.
⁃    Nolltolerans i problemområden.
⁃    Transparens och statistik kring samband etnicitet och kriminalitet.
⁃    Fler poliser på gatan, samt mer stöd och respekt för dessa, bland annat genom en starkare juridisk ställning.
⁃    Avskaffande av straffrabatt och hårdare straff för återfallsförbrytare.

Det kan vara hög tid att upplösa den märkliga konstruktionen Belgien och skapa ett självständigt Flandern – ett land som får vara fritt från islamiskt inflytande.



video


Filip Dewinter om islam och radikalisering
Filip Dewinter debatterar med islamist

Dispatch International




12 kommentarer:

  1. Inte ett ord om repatriering. Problemen kommer inte att bli lösta förrän man inför omfattande repatrieringsprogram.

    Uppseendeväckande är att de vill behålla EU men det kanske har att göra med att Bryssel är EUs huvudstad och att Belgien är ett av de länder som gynnas mest av EU samarbetet. I ett land som Sverige är det snarare aktuellt med ett utträde.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej dom vill inte behålla EU , dom vill återgå till det gamla EG .

      Radera
  2. Vore inte Lijst Dedecker värt en fotnot i sammanhanget?
    /Andreas

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut Andreas. Dessa små landsbetraktelser är dock till viss del färgade av personliga intryck och är absolut inte alldeles heltäckande. Sedan hade jag ju inte heller obegränsat utrymme i Dispatch.

      Radera
  3. Av ren nyfikenhet: Finns det krafter bland flamländarna vilka förespråkar införlivande med Nederländerna istället för bildandet av en egen stat?

    För mig framstår det som ett logiskt alternativ trots 400 års åtskillnad. Flandern ensamt skulle ju bli en ganska svag stat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det finns bland annat sådana strömningar inom just WB. Tobbe kan säkert berätta mer om detta. Däremot undrar jag rent personligen varför du tror att Flandern skulle bli en (ganska) svag stat. Flandern tillhör fortfarande en av de mest välmående regionerna i Europa, och har trots allt över 6 miljoner invånare. Menar du då att t ex Norge (4½ miljoner invånare) bör definieras som en svag stat?
      /Andreas

      Radera
    2. För oss utifrån kan det förefalla logiskt, men det är ytterst få flamländare som skulle förespråka det. Flamländsk nationalism är lite speciell, och väldigt lokalpatriotisk. För att spetsa till det lite kan man säga att de inte ser holländarna som mer bröder än valloner och fransmän. Nej, målet är Flandern, dessutom med Bryssel som huvudstad, vilket kan bli lite problematiskt, eftersom den är 80% franskspråkig och fullproppad med mer färgglada element.

      Radera
    3. Ja, jag får även hålla med Andreas. Faktum är att Flandern nog snarare skulle bli en starkare stat än lapptäcket Belgien. Och exempelvis Luxemburg går det ju ingen nöd på med sina några hundratusen invånare...

      Radera
    4. En stats ekonomiska välmåga är givetvis oberoende av folkmängden, men dess politiska makt är det knappast. Därav min tanke att det finns vinster för flamländarna med en anslutning till Nederländerna. Och i grund och botten är ju flamländare och holländare ändå samma folk.

      Radera
    5. Då förstår jag hur du tänker, men jag kan ändå inte helt instämma i ditt resonemang. Hur stor befolkning ett land har är naturligtvis en av många faktorer som avgör vilket inflytande det kan ha, men det är varken den enda, eller förmodligen ens den viktigaste faktorn. Om så vore fallet skulle ju t ex Egypten (med 85 miljoner invånare) ha bra mycket större inflytande i världspolitiken än grannlandet Israel med sina ynka 7 miljoner, och jag misstänker att även du skulle instämma att styrkeförhållandet är omvänt.
      Som Tobbe skriver ovan så skulle nog staten Flandern bli starkare än var Belgien är idag (om än kanske inte än Nederländerna). Efter förra valet tog det till exempel till följd av de etniska intressekonflikterna 541 dagar att få till en regering som kunde styra landet. Det är nog svårt att vara inflytelserika man endast har en expeditionsregering.
      /Andreas

      Radera
  4. Ett land, ett folk, ett språk, var nationalismens slagord i Europa på 1800-talet då många av de europeiska natiionalstaterna formades. Rimligen borde Belgien delas och Flandern gå till Nederländerna samt Vallonien till Frankrike. Låt språken utgöra gräns för de respektive länderna så får vi äkta och genuina nationer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Slagord som många nationer på den tiden sa sig vara för, men bara praktiserade när det passade dem själva (andra stater fick gärna ge upp territorium med det argumentet, men inte de själva).

      Det blir dock problematiskt om du med de gamla slagorden som mall ska dela upp Belgien, för vad är inte ett folk om inte en grupp människor som anser sig utgöra ett folk tillsammans, och som Tobbe skriver ovan, så definierar sig de flesta Flamländare som just Flamländare, snarare än som "Syd-Nederländare" (även om undantag finns, som jag själv nämner ovan). Du skulle nog få större stöd från Vallonerna i att dessa skulle ansluta sig till Frankrike, men jag tvivlar starkt på att en majoritet av dem skulle välja den vägen, ens om Flandern först skulle bryta sig ur Belgien.

      När det gäller språk så är det faktiskt så att det faktiskt inte finns någon konsensus om hur man ska definiera vad som är ett språk och vad som är en dialekt, utan slutsatsen beror mer på politik. I Jugoslavien ansågs de flesta tala "Serbo-Kroatiska" tills de etniska konflikterna kom upp till ytan. Nu anses de flesta av de tidigare "Serbo-kroaterna" antingen ha Serbiska, Kroatiska eller Bosniska som modersmål.
      /Andreas

      Radera