Arnstad skriver idag om...ni vet.

Idag kan Henrik Arnstad berätta om "Fascismens två ansikten i Sverige". Jag blev något förvånad, då jag förväntade mig att det i hans värld måste finnas tusentals olika former av fascism. Varför släpps denne Arnstad ständigt fram i media? Svaret måste vara dels att det finns en märklig fascination för allt man kan stämpla som fascism, dels att Arnstad är en mycket pålitlig leverantör när det gäller budskapet. Vill man höra att Sverigedemokraterna "skyller på invandrarna", kontaktar man Fredrik Reinfeldt, vill man höra att de är fascister, kontaktar man Henrik Arnstad. Idag kan han lära oss:

"Aldrig någonsin har fascismen varit så stark i Sverige som den är i dag. Jämfört med mellankrigstidens promillerörelser är den närmast enorm. Ledande är de kostymklädda och parlamentariska neofascisterna: Sverigedemokraterna, som ligger på cirka tio procent av väljarstödet. Men de största rubrikerna får sedan en tid tillbaka SD:s ideologiska kusiner inom nazismen."

Ovanstående är vad man brukar kalla cirkelargumentation. Visst, kallar man SD för fascister, så är idag fascismen enorm, jämfört med 1930-talets svenska fascistiska rörelser. Å andra sidan hade etablerade partier då helt andra program, så man skulle lika gärna kunna säga att vi i Sverige då hade 100% fascism. Så vitt jag vet, förespråkade då varken Socialdemokraterna eller Bondeförbundet massinvandring från Afrika och Mellanöstern. Man undrar ju ofta vad Arnstad egentligen tror att fascism är för något, men han hjälper oss på traven:

"Till att börja med behöver vi veta vad fascistisk ideologi är för något. Den moderna definitionen lyder, i korthet: Fascism är en folklig ultranationalism syftande till nationens pånyttfödelse. Denna definition gäller både SD i riksdagen och nazisterna på gatorna."

Själv tycker jag i och för sig att nationen skulle må bra av lite pånyttfödelse, men jag tycker inte att just SD talar särskilt ofta i dessa termer. Den viktigaste frågan är snarare förhindrandet av nationens död, som faktiskt närmar sig med stormsteg genom massinvandringen. Vilka "nazisterna på gatorna" är och vad de vill, är jag osäker på, men vi kan nog gissa oss till att det faktiskt finns en hel del skillnader mellan dem och SD. Om man nu inte ser allt här i världen som fascism, förstås.

"Nationens pånyttfödelse för en fascist innebär att nationen degenereras, förstörs och står inför sin undergång. Detta ska åtgärdas genom kraftfull nationalistisk politik. ”Ge oss Sverige tillbaka”, som SD skriver."

Jag tror faktiskt att vi är ganska många som kan skriva under på ovanstående och då är naturligtvis fascismen idag enorm. När Arnstad sedan ska försöka sig på historiska paralleller, börjar det bli absurt på allvar:

"Poängen är att fascistisk politik kan bedrivas med olika grad av radikalitet. Typiskt är att när fascistiska rörelser börjar växa och närma sig den reella maktens möjligheter, så vrider de ner på radikaliteten. Det gjorde Mussolini i Italien på 1920-talet, det gjorde Adolf Hitler i Tyskland åren runt 1930 – och det har de tidigare heilande skinnskallarna inom Sverigedemokraterna gjort."

Alla dessa jämförelser mellan dagens svenska politik och 1920-talets tyska är fullständigt idiotiska. Helt olika tider, olika partier och olika individer. Det är också sällan man hör att Adolf Hitler tonade ner sin radikalitet. Vad Arnstad framför allt missar, är att Sverigedemokraterna idag är ett mycket större parti, varav knappast någon medlem någonsin varit en "heilande skinnskalle". Sedan följer ytterligare en trött parallell, som vi alla hört till leda:

"Det hela är enkelt: Extremism föder ännu värre extremism. Det har vi sett tidigare i Sverige, då den parlamentariska rasismen hos Ny demokrati under tidigt 1990-tal gödde den rasistiska mordiskheten hos ”Lasermannen” (John Ausonius), som sköt elva personer 1991-1992. I Norge var Anders Behring Breivik mångårig och aktiv medlem i parlamentariskt rasistiska Fremskrittspartiet innan massmordet 2011.

Detta ”mordiska raseri” (murderous frenzy), för att citera fascismforskaren Robert Paxton, återfanns hos SD exempelvis i järnrören. En händelse som visade sig vara en opinionsmässig succé för partiet, då den försäkrade radikaler att bakom den parlamentariska ytan förblev SD ett parti som företrädde fascistiskt våld."

Låt oss börja med "Lasermannen". I media är det en sedan länge etablerad sanning att pajaspartiet Ny Demokrati, vars aktioner bland annat gick ut på att stapla ölbackar, gjorde att en i övrigt helt stabil bankrånare fick för sig att börja skjuta på invandrare. Själv gissar jag att både Ausonius och Breiviks personligheter spelade en större roll än någon koppling till två ganska stora politiska partier.

Även resonemanget kring järnrören har ältats en del i media. Man hoppades att den fantastiska filmen helt skulle sänka partiet, men när den inte gjorde det, måste det ha berott på att väljarna uppskattade den. Låt mig i all ödmjukhet hävda en annan möjlighet: många tyckte att filmen var pinsam, men inte en särskilt stor händelse, och framför allt inte en händelse av en sådan dignitet att den påverkade ens partival.

"SD utgör källan till Sveriges rasistiska och fascistiska radikalisering och är därmed nazismens rekryteringsbas. Samtidigt drar SD nytta av den skrämsel som nazismen sätter i det demokratiska samhället och som i realiteten innebär att demokratin i Sverige redan börjat monteras ner, då tystnaden breder ut sig bland journalister, forskare och tjänstemän som helt enkelt inte orkar arbeta längre, på grund av ständiga hot."

Nu har vi hamnat i en helt parallell verklighet. I Arnstads värld har det alltså funnits en uppsjö av fritt tänkande och ivrigt arbetande journalister, med olika ståndpunkter, som nu tystnar på grund av "nazister". I verkligheten är Sverige en demokratur, på grund av en likriktad och ständigt kampanjande medieelit, men det har mycket lite med "nazister" att göra. Eftersom vi fortfarande dagligen läser små och stora dräpor mot SD, är inte tystnaden direkt öronbedövande. Om så 90% av landets medieetablissemang lade ner arbetet imorgon, skulle knappast demokratin försämras. Dessutom glömde Arnstad att nämna hur exempelvis Migrationsverkets tjänstemän hotas av våldsvänstern. Vid det här laget i inlägget, börjar Arnstad bli så exalterad av all fascism, att han närmar sig tankemönster värdiga Åsa Linderborg:

"Bekämpandet av nazistiskt våld är framför allt en polisiär uppgift, som inkompetent misskötts av den svenska poliskåren generellt (man har varit betydligt mer intresserad av islamister och vänsterextremister). Tanken att ”vänstern” är ett lika stort hot som fascister och nazister återfinns hos vanliga mediers opinionsbildare, som försöker tolka SD som ett ”demokratiskt parti”."

Skulle någon av er någon gång kunna berätta varför SD inte är ett demokratiskt parti? Det är demokratiskt uppbyggt och deltar i demokratiska val. När blev vurm för massinvandring ett kriterium för demokrati? Precis som Linderborg, kallar han tanken att allt politiskt våld är likvärdigt, för "kålsuparteorin":

"Riktigt farligt blir det då att fascismens nedmontering av demokratins kärna (alla människors lika värde) i medierna likställs med avarter inom vänstern, enligt ständigt upprepade kålsuparteorier. Bekämpandet av den europeiska parlamentariska rasismen och fascismen – exempelvis Sverigedemokraterna – är därmed inte polisiär, utan politisk och utgör en enorm utmaning inför framtiden."

Vad Arnstad faktiskt säger, är att han tycker att polisen ska bekämpa exempelvis Sverigedemokraterna, som stöds av var tionde svensk. Skall fransk polis arrestera alla som tillhör landets kanske största parti? Och det är vi som är anti-demokrater? Vem ska avgöra vilka partier som polisen bör ta hand om? Henrik Arnstad och Åsa Linderborg?

För den som befinner sig i närheten av Lerum och uppskattar lite ståupp-komik, finns ikväll en möjlighet:

Henrik Arnstad föreläser om fascismens ideologi och praktik – från Mussolini och Hitler till Sverigedemokraterna – på Lerums bibliotek på onsdag kväll klockan 19.00.