fredag 17 oktober 2014

Dinamarcas visioner för kulturen




Rossana Dinamarca personifierar mycket av det allra sjukaste inom dagens Vänsterpartiet; kommunistnostalgi, revolutionsromantik, bristande förståelse för demokrati och ren barnslighet. Därtill kommer då dagens vurmande för "förorten", nyspråk om "intersektionalitet" och "rasifiering", samt en enorm fixering vid ursprung och rasistiska strukturer.

I verkligheten är Dinamarca knappast särskilt diskriminerad vare sig på grund av ras eller kön, då det är tveksamt om en ung indiansk kvinna lika lätt skulle ha kommit in i Chiles parlament. Som kommunist tänker hon sig då troligen att det är för alla andra hon måste kämpa, eftersom hon själv är osedvanligt stark och duktig och därför kan stå emot alla förtryckande strukturer i det rasistiska Sverige. Nu måste bara alla andra in i ramen.

Tydligen har denna människa blivit utsedd till kulturpolitisk talesperson för Vänsterpartiet och bjuder därför på en debattartikel i dagens Aftonbladet. Hela resonemanget blir något motsägelsefullt, då kulturen ska vara fri och upprorisk, samtidigt som den ska styras politiskt och finansieras av staten.

De bisarra resonemangen dyker upp omedelbart:

"Politiken har slitit sönder den konstnärliga friheten med nyttokrav och reglering och med villkor det inte går att leva på som konstnär. Dessutom är de högerextrema krafterna starkare och hotar den fria kulturen. Konst och kultur ska inte verka efter politikens premisser, den ska skapa sina egna riktlinjer."

På vilket sätt hindrar politiken dessa fria konstnärer? Eftersom Dinamarca här inte talar om Dan Park, som hon givetvis vill se inspärrad, handlar det i vanlig ordning om att kulturarbetarna inte avlönas av det offentliga. Det skulle också vara mycket intressant att veta hur de berömda "högerextrema krafterna" hindrar kulturen. Om någon vill sätta upp en teaterpjäs som ingen vill se, eller skriva en bok som endast de närmaste vill läsa, på vilket sätt stoppas det av "högerextremister"? När hon sedan som kulturpolitisk talesperson, med tydliga pekpinnar om vad som är bra och dålig kultur, talar om att "den ska skapa sina egna riktlinjer", blir det direkt idiotiskt.

Dessa "egna riktlinjer" är naturligtvis inte vilka som helst, utan i själva verket just Dinamarcas riktlinjer:

"Samtidigt ser jag några av de mest progressiva rörelserna inom kulturen såsom Femtastic, Fatta!, Linje 17, Pantrarna med flera. Jag vill vara en del av rörelsen och jag vill att kulturen är med och formar politiken."

Föga förvånande står alltså kravallvänstern och förortsligister för den allra finaste kulturen. "Femtastic" är, som namnet antyder, ett "kollektiv för kvinnor inom urban kultur, som ska skapa förändring av en mansdominerad musik- och kulturbransch". "Fatta!" är också en sorts feministisk kampanj, i detta fall mot våldtäkter, vilket vi alla vill motverka, men som naturligtvis måste ha ett förljuget vänsterperspektiv:

"Fatta! startade som en reaktion på de många friande våldtäktsdomarna under den senaste tiden. Det fall som fick oss att ta upp nävarna ur fickorna var fallet i Umeå där  tre killar i 18-årsåldern som stod åtalade misstänkta för våldtäkt friades av Umeå tingsrätt den 14 maj."

Förövarna i detta fall hette Mohammad Kalantarishahijani, Farshat Nassiry och Jean Gatunguzi. Denna typ av brott är ett direkt resultat av MENA-kultur och massinvandring, men hos en aktivistgrupp från vänster handlar det förstås om manssamhället och alla pojkars snedvridna syn:

"Det finns en skev syn i samhället på normer kopplat till kön och sex. Detta måste tas upp i skolorna för att vi ska lära oss från tidig ålder att respektera vår egen och våra sexpartners sexualitet!" 

Det finns inte chans att skolan skulle kunna bryta så starka kulturella och religiösa mönster. Framför allt är det enormt fel att alla svenska barn ska skuldbeläggas för vad en grotesk invandringspolitik orsakar.

Vad Linje 17 och Pantrarna överhuvudtaget har med kultur att göra är än mer obegripligt. "Linje 17" är en vänsterextrem rörelse som visade upp sitt hat i Kärrtorp, som vanligt inte bara mot "nazister", utan också mot sverigedemokrater, borgare och marknadsekonomi. "Pantrarna" är en revolutionsromantisk rörelse som säger sig värna förorten, men vars patetiska formuleringar och försvar av upplopp och bilbränder är svåra att ta på allvar:




"SD kommer kanske får ytterligare några röster, men tystna aldrig. Vi ska inte vara tysta, vi ska tala, tillsammans. Om de syr ihop era munnar får ni sprätta upp stygnen med era röster.
Våra fickor är fattiga men våra ögon är rika.
All makt åt folket."

Så här låter det i meddelande efter meddelande. Och ja, SD fick "ytterligare några röster" ett år senare, närmare bestämt 460 000 till, ett folkligt stöd som Vänsterpartiet, för att inte tala om Pantrarnas vänner i Rättvisepartiet Socialisterna, aldrig kommer i närheten av. Det är därför som kommunister alltid hatar demokrati. Det är inte heller så att denna sida aldrig får komma till tals, tvärtom. En av grundarna, Yassin Ben Salah, lyftes fram i både Expressen och Metro. Några månader senare dödades han i Syrien, dit han åkt som jihadist. På sociala medier skrevs då bland annat:

"Pantrarna glömmer dig aldrig älskade bro!"
"Jag hoppas du får allt du önskat i paradiset vår martyr!"

Pantrarnas "strateg" längst till vänster

Dinamarca fortsätter sitt motsägelsefulla tal om "fri kultur" som ska vara helt politisk:

"Jag vill ha en aktiv feministisk och antirasistisk kulturpolitik som känns."

"Rap censureras av kommunala tjänstemän, politiker och polisen. Graffiti, en konstform av framförallt ung arbetarklass, som i sitt uttryck ifrågasätter äganderätten, censureras av myndigheter på ett sätt som inte hör hemma i en demokrati. Utställningar stoppas, utbildningar läggs ned, väktarskandaler avlöser varandra. Artisten Cleo stoppas från att hålla i hiphop-projekt på en skola för att hennes rap är politisk. Samtidigt tvingas elever, genom skolplikten, lyssna på nazister."

Rapmusik säljer mycket bra och kommer att klara sig alldeles utmärkt utan statliga pengar. Att graffiti skulle vara en "konstform som ifrågasätter äganderätten" och därför "censureras av myndigheter" är en beskrivning som man nog måste vara Dinamarca-kommunist för att ta till sig. Hur mycket skolbarn egentligen tvingas lyssna på nazister lär vara något uppblåst. Själv fick jag lyssna på kommunistiska lärare och deras propaganda närmast dagligen, år ut och år in, men gick igenom den upplevelsen ganska oförstörd. Vi besökte KPML(r)s lokaler, men någon "nazist" fick vi aldrig lyssna på.

Dinamarca avslutar med:

"De progressiva rörelserna behöver samlas. Inom det närmaste kommer jag skicka ut en inbjudan till dem jag inspireras särskilt av och som jag anser är några av de grymmaste kulturpersonerna i Sverige i dag, för att skapa en kulturpolitik som känns. Tillsammans kan vi förändra. Det är dags nu."

Vi kan nog trösta oss med att Vänsterpartiet inte ens i opposition uppnår över 6% och att Rossana Dinamarca aldrig kommer att bli kulturminister.






7 kommentarer:

  1. Ack! Dinamarca, Cecilia Malmström och dito Malmström, Mona Sahlin, Margot Wallström, Åsa Romson, Gudrun Schyman, Caroline Szyber.....

    Dessa är alltså en variant av kvinnosläktet? De är så extremt motbjudande att det känns som att det är dags att ge upp sin sexualitet. Eller kanske fly landet åtminstone för en tid så att livslusten återvänder.

    Tack Tobbe, jag kommer att stödja bloggen, som alla vet är världen orättvis, de som skriver smörja har bra betalt för det medan välskrivna alster produceras ideellt. Något för Dinamarca att fundera på, specialist på orättvisor som hon är.

    SvaraRadera
  2. I bedrövelsen blev det en Malmström för mycket (en är mer än nog), Wikström heter förstås den andra Cecilian.

    SvaraRadera
  3. Intressant att läsa om dina erfarenheter från skoltiden.
    Själv har jag nog haft tur med mina lärare i grundskola och gymnasium. Visst genomsyrades det hela rätt mycket av vänstervärderingar, men inte så extremt, mer som gammaldags socialdemokrati. Vi fick förutsättningslöst studera de klassiska politiska ideologierna och de stora religionerna (där jag och min bänkkamrat hittade stora självmotsägelser i alla utom i den äldsta, hinduismen...) och undervisningen vilade hela tiden på ett ifrågasättande synsätt och på stabil vetenskapsmetodisk grund.

    SvaraRadera
  4. Så har kulturvärlden fått sin egen Krakel Spektakel. Konstigt att hon inte nämner de försök till inskränkande av yttrandefriheten som drabbat Lars Vilks och Dan Park - liksom de förlag och gallerier som försökt ge spridning åt deras verk. Där kan man ju verkligen tala om censur.

    SvaraRadera
  5. Den mest förstörda generationen är 80- och 90-talisterna (dock några individuella undantag). Årgångar som har en väldigt vag bild av vad demokrati och yttrandefrihet egentligen är, eftersom de fostrats i en portfolioskola av lärare med rötter i vänstern eller nyliberalismen. Senast jag indikerade något sådant var hur en mycket intelligent 80-talist frågade mig hur det fungerar med insändare?

    Vederbörande berättade också hur hennes kompisar på facebook hade blivit otroligt upprörda över en specifik insändare och kritiserat "hur en tidning kunde stå för sådana åsikter."

    Jag fick då klargöra att insändare, i den mån de inte blir censurerade, inte är själva tidningens åsikt, utan uttrycker författarens åsikt.

    Helt uppenbart och självklart för de flesta, men inte denna "1984-generation".

    Om någon av dessa väljer att engagera sig politiskt inom sjuklövern så har de inte några egentliga mål att tjäna allmänheten eller någon reflekterad övertygelse. Politiken idag, ses mer än någonsin som en "karriärväg". Man skaffar sig en examen i ett passande ämne för att kunna bli en tung politiker.

    SvaraRadera
  6. Den är fascinerande hur vänstern aldrig följer upp hur deras "hjältar" uppträder. T.o.m. vänstern måste ju förstå att det är åtminstone lite fel att döda barn i IS's namn. OK, inte jättefel, men åtminstone lite fel.

    Det ger, så att säga, en intressant inblick den förmåga vänstermänniskor har att hantera sinsemellan totalt motstridiga åsikter. Deras hjärnor måste vara konstruerade på ett helt annat sätt en den vanliga människarns hjärna, eftersom de gång på gång kan stödja personer som i efterhand visar sig vara förskräckliga. Av detta lär de sig inget: "Visst, A var inte så bra, men B är säkert bra. Oj då, B var en mördare, men C är säkert bra. Ojsan, C misshandlade sin fru, men D är säkert bra. Nämen då, D...." .

    I vissa fall kan de helt bortse från sina hjältars mindre smickrande sidor. Che Guevarra, exempelvis, har både personligen avrättat tiotals personer och även givit order om avrättningar i ännu större omfattning. Trotts detta är han en hjälte för vänstern. Svårt för en vanlig människa att förstå.

    Jag tror att man skulle kunna designa ett mycket bra test för att se vilka barn/ungdomar som senare blir vänster. De som saknar behovet att deras åsikter skall hänga ihop i en logisk kedja kan bli vänster, medan vi andra helt enkelt inte klarar av detta trick och följaktligen måste bli höger eller mitten. Det är därför vänstermänniskor är imuna mot logiska argument, och varför de inte besväras av att verkligheten inte stämmer överens med deras teorier.

    SvaraRadera
  7. Att knyta handen i fickan måste ändå ses som en av den nya högerns retoriska figurer. Precis som uttrycket, att fara med osanning, som Åkesson populariserat. När Dinamarca (Danmark på spanska) använder uttrycket så illustrerar hon hur den gamla unkna vänstern vänstern följer dit där den nya högern för.
    /martin

    SvaraRadera