Kazmierska funderar kring "antirasism"

Natalia Kazmierska är gift med samme
tidnings vänstermänniska Martin Aagård.
De bor på Södermalm.

I ett kort och ganska intetsägande alster är det Natalia Kazmierskas tur att fundera kring Sverigedemokraternas valframgångar, som hon givetvis kopplar ihop med "rasism" och "främlingsfientlighet". Lika självklart publiceras den på tidningens så kallade kultursida, under rubriken "Ska vi lägga ner antirasismen?". När man läser inledningen blir man benägen att helt enkelt svara "ja tack":

"Släng dina gamla Rör inte min kompis-knappar. Skit i att gå på den där antirasistiska hiphop-konserten eller att protestera mot Super-Reva."

I den mån det finns verklig rasism, bekämpas den knappast genom vänsterns älskade kampanjer, eller ens Jan Helins ständiga hashtags. Som vanligt är det dock inte faktisk rasism som Natalia Kazmierska, eller liknande figurer, bryr sig om, utan all kritik mot den förda invandringspolitiken:

"Det spelar ändå ingen roll. Folk är rasister och de kommer att fortsätta vara det, enligt de skribenter och tyckare som nu förklarar SD:s framgångar i valet med att partiet fick vad det förtjänade."

Jag är övertygad om att denna oförståelse och ren dumhet till största delen är helt uppriktig. Kazmierska var en av de reportrar som Aftonbladet skickade ut i obygden för att skildra hur enkla människor utanför Stockholm var frustrerade över ett nedlagt mejeri och gjorde märkliga partival. Artikelserien kritiserades i ett ännu sämre alster i SvD:

"I SvD dissar Harry Amster Aftonbladets artikelserie ”På min hemmaplan”, som jag själv arbetat med, vars syfte var att undersöka SD-väljare på små­orter som Kumla och Säffle. Varför röstade de som de gjorde? Vi sökte svar i de föränderliga samhällen där de lever."

Under den djupsinniga rubriken "Blir det okej att rösta på böghat i nästa val?" försöker Amster ungefär säga att man inte ska försöka förstå sverigedemokratiska väljare, eftersom de helt enkelt är rasister och därmed inte värda någon uppmärksamhet:

"Frågan är om det inte är de som drabbas av alla invandrarfientliga invektiv som har anledning att känna oro, vara rädda och ska lyssnas på. Frågan är också om det inte rent av är värre att säga att man absolut inte är rasist och ändå rösta på ett parti som valt invandrare som sin syndabock. Rasisten står ändå för sin dumhet – eller går att känna igen – medan den ”vanlige” SD-väljaren tittar bort och ojar sig för att ingen ”bryr sig om oss”."

Talet om att invandringskritik handlar om att utse en syndabock känner vi igen, och det blir allt tröttsammare, särskilt när det kommer från de verkligt skyldiga, som en Harry Amster eller Fredrik Reinfeldt. I Amsters värld är det helt enkelt inte acceptabelt att rösta för begränsad invandring, eftersom det automatiskt är samma sak som "hat" och kan jämföras med vad som helst:

"Innebär den här vittomfattande förståelsen för SD-väljare att det i nästa val blir okej att rösta på ett kvinnohatarparti? Eller böghatarpartiet? Och sedan skriva spaltkilometer om att de flesta inte alls hatar kvinnor och bögar. De är bara missnöjda över politiker som sviker."

Natalia Kazmierskas poäng, i den mån en sådan finns, är att visst är väljarna rasister, men det måste gå att omvända dem:

"Det är en underlig idé, att somliga människor hyser främlingsfientliga åsikter i ur och skur, helt oberoende av vad som händer runt omkring dem. Rasism som personlighetsdrag. Det betyder att oavsett om samhällsklyftor blir större eller mindre, fattigdomen exploderar, arbetslösheten skjuter i höjden och Svenskarnas parti får hålla torgmöten, så kommer en viss del av befolkningen innerst inne alltid att hata invandrare.
Som om de skulle ha det i blodet, ungefär."

Det är fantastiskt hur en person överhuvudtaget kan ägna dessa frågor en tanke och dessutom sätta sig att skriva om det, för att sedan landa i total oförståelse och fullständigt nonsens. Så länge som dessa människor insisterar på att reducera frågan till att "hata invandrare" och "utse syndabockar" kommer de knappast att kunna omvända någon. Kazmierskas alster kan sammanfattas med att rasismen uppgår till 13% och att det är tråkigt om inte den upplysta eliten skulle kunna minska siffran:

"Antirasistisk kamp blir också meningslös. Om rasismen är konstant finns förstås ingen anledning att försöka förstå SD-väljare eller intervjua dem i tidningen."

Ja, den så kallade "antirasistiska kampen" är synnerligen meningslös, både om man vill minska faktisk rasism eller övertyga folket om massinvandringens välsignelse, men denna kamp är sannolikt mer till för dess aktörers självförverkligande och ego, än för att förändra någon opinion. Om man i dagens politiska läge, där invandringsvolymen överstigit all hanterbarhet och den samtidigt bannas från all diskussion, fortfarande inte förstår varför Sverigedemokraterna växer, lär man aldrig göra det. Så länge som den destruktiva politiken fortsätter i ohämmad frenesi, kan medieetablissemanget bedriva vilka kampanjer det vill. Verkligheten pågår utanför redaktionerna, även om den inte skildras i tidningen.