söndag 30 november 2014

Kritiken mot den rödgröna regeringen




Med något av en underdrift, skulle man kunna säga att den historiskt svaga regeringen hittills inte har imponerat. Idag levererar ledarskribenter på både Expressen och DN kritik mot hur Socialdemokraterna och Miljöpartiet har hanterat sina första två månader vid makten. De båda tidningarna är borgerliga och att de kritiserar en vänsterregering är inte förvånande, men deras sammanfattningar är intressanta och förstärker det intryck många av oss redan har fått.

Anna Dahlberg, som förvisso befinner sig på usla Expressen, men ändå ofta skriver förnuftigt, menar att "Löfvens regering går på tomgång":

"Två månader är en kort tid.
Men hittills har den rödgröna regeringen underpresterat på nästan varje punkt."

Hon fortsätter:

"I stället för en rivstart har vi fått en regering som kämpar febrilt för att hålla näsan ovanför vattenytan. Fadäserna har avlöst varandra. Lagförslaget om att slopa LOV fick i veckan dras tillbaka under förödmjukande former. Samma öde mötte nyligen det ogenomtänkta beslutet att lägga ner Medelhavsinstituten i Rom, Istanbul och Aten."

Så kan det bli med en orutinerad statsminister och en regering där självaste Miljöpartiet ingår. Ibland får Socialdemokraterna igenom något, ibland Miljöpartiet, och utgången har beskrivits som "det sämsta av två världar". Det är inte heller bara Stefan Löfven som är orutinerad, då regeringen innehåller en mängd personer som är klart underkvalificerade för sina uppdrag, som exempelvis vår 29-årige folkhälso-, sjukvård- och idrottsminister Gabriel Wikström. Han saknar högskoleutbildning, relevant erfarenhet och kommer direkt från SSU. Socialdemokraten Lotta Gröning har framhållit att det finns gott om landstingspolitiker som besitter betydligt större kunskap på hans områden. Även Anna Dahlberg sågar ett antal av de nya ministrarna:

"De många noviserna i Rosenbad har haft en kämpig start. Det räcker med att nämna Alice Bah Kuhnkes gatlopp i medierna och Stefan Löfvens förvirrade framträdande i EU-nämnden.
Men även de rutinerade rävarna har svajat betänkligt. Magdalena Andersson fick sämsta tänkbara start med sin presskonferens om tömda lador, vilket föranledde Finanspolitiska rådet att läxa upp finansministern. Betydligt allvarligare är att vi har fått en utrikesminister som famlar fritt i sin analys av Ryssland. Nu senast slog Margot Wallström fast att Putin är irrationell och att det är en tiotusenkronorsfråga att lista ut vad han är ute efter. Det är ett anmärkningsvärt uttalande från en minister som vid det här laget borde vara väl förtrogen med den logik som styr Kremls agerande."

Alice Bah Kuhnke var från början ett märkligt val, då ingen visste var hon stod politiskt och hon var tvungen att gå med i Miljöpartiet när en ministerpost blev aktuell. Stefan Löfvens framträdanden är alltid, om inte förvirrade, så intetsägande och oftast utan något egentligt budskap. När det gäller Magdalena Anderssons uttalande om "tomma lador", tror jag själv att hon ville bjuda på ett festligt citat, inspirerat av Olof Palmes tal om hur de borgerliga hade ätit upp vad som fanns på bordet, tömt skafferiet och så vidare. Att det inte hade så mycket med verkligheten att göra var mindre viktigt. Margot Wallström har av socialdemokrater länge setts som en fantastisk kraft och en given partiledarkandidat, men det beror med all sannolikhet på att hennes roll i EU gjort henne osynlig i Sverige. När hon nu blir mer exponerad, visar det sig att det kanske är lite si och så med skärpan.


Anna Dahlberg

Anna Dahlbergs huvudpoäng är att det helt enkelt inte finns någon linje för denna regering:

"Resultatet har i stället blivit höjda skatter på arbete och politiska låsningar. Det går faktiskt inte att utläsa vare sig någon röd eller grön tråd i den politik som presenteras.
Det saknas en övergripande strategi. Hur ser denna regering på de ödesfrågor som Sverige står inför, såsom skolans misslyckande, krisen i flyktingmottagandet och integrationen, relationen till Ryssland, de ökande sjukskrivningarna, behovet av en ny skattereform, arbetskraftsbristen och den samtidigt höga arbetslösheten bland utsatta grupper?
Visst har denna regering ett unikt svårt parlamentariskt läge, men ett värre problem är att den inte riktigt verkar veta vad den vill.
[...]
Nu har vi i stället fått en regering som är dåligt förberedd, paralyserad av interna låsningar och påfallande idélös. Det kommuniceras inga stora tankar och hålls inga linjetal, helt enkelt för att det inte finns några linjer att presentera."

I DN undrar Peter Wolodarski "Hur många fler misstag tål Stefan Löfven?" och listar ett antal märkliga beslut som hittills har gjorts. Hans analys sammanfaller i mycket med Anna Dahlbergs, och även här är kritiken mot Stefan Löfven stark:

"Att Löfven underskattat den politiska världens krav går att förstå. Mer förvånande är att underskattningen blivit så stor – och att den dessutom kunnat ske i det socialdemokratiska partiet."

"På alltför många områden har den rödgröna regeringen missat att göra sin hemläxa. Man kom illa förberedd till Rosenbad och har ännu inte bringat ordning bland pappren."

"Kritiken mot Stefan Löfven är dock symtom på något större. De personer som börjat ifrågasätta regeringen har i många fall varit positiva till honom, men är nu frustrerade över att han låter Vänsterpartiet och Miljöpartiet driva politiken bort från centrum – tvärt emot Löfvens uttalade ambition."

Dessa borgerliga skribenter är självklart partiska, men deras beskrivningar förefaller inte ligga långt från verkligheten. Vi har en regering som är svag både parlamentariskt och kompetensmässigt. Tydligen vill de flesta sverigedemokrater att partiet fäller den rödgröna budgeten på onsdag. Det skulle förvisso vara logiskt, men själv skulle jag inte vilja se ett nyval, som kan bli konsekvensen, i detta läge. SD är nu tredje största parti och vågmästare, en position som det är onödigt att riskera. Om vi låter Socialdemokraterna och Miljöpartiet köra på i några månader till, med en mängd ofrånkomliga misstag och nederlag, kommer opinionsläget att bli intressantare och nyvalet kanske ändå ett faktum, då det är mycket svårt att se hur Löfven ska kunna regera i fyra år.






7 kommentarer:

  1. Det är kaos. Regeringen har på vänsterkanten ett f.d. kommunistparti där det säkert fortfarande finns varma känslor för Lenin och Berlinmuren hos många. Ett parti som vill höja alla skatter med hundratals miljarder och skrämma bort både företagare och talanger. I Regeringen har man Sveriges mest narcissistiska parti med ett levande baby-face som ledare. Ett parti som vill skapa kaos i energipolitiken och är emot tillväxt, bilar, vägar, konsumtion och industri samtidigt som man är för helt fri invandring.

    Som grädde på moset har Löfven sitt eget parti som består till 1/3 av f.d. traditionella sossar som har anammat angiveri och spioneri på arbetsplatserna som i gamla Sovjetunionen, 1/3 av hysteriska feminister som är lika röda som kommunisterna och 1/3 invandrare med muslimsk slagsida.

    Det är ett kaos utan dess like. Inte konstigt att svenska folket röstat 55% på en anti-socialistisk politik. Ändå sitter vi här med en ultraröd melon regering. Hur kunde det gå så här illa?

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Det är ett kaos utan dess like. Inte konstigt att svenska folket röstat 55% på en anti-socialistisk politik. Ändå sitter vi här med en ultraröd melon regering. Hur kunde det gå så här illa?"

      Ett ord räcker väl. REINFELDT. Och vad då "anti-socialistisk" politik. SD är väl för ett högt skatteuttag och generell välfärd, och ser de gamla sossarna som ett politiskt föredöme. Även Moderaterna har förflyttat sig mot mitten på det området och övergett det radikala systemskiftestänkandet.

      Radera
  2. Tänker man taktiskt har du nog rätt, ju längre och mer de klantar till det ju lättare blir väljarnas beslut att välja SD. Moraliskt är det dock mindre försvarbart att låta pekoralet fortgå, vid en viss punkt kommer opinionen svänga mot SD för att de inte fäller eländet. Jag gillar det engelska uttrycket -put him out of his misery- Dvs av barmhärtighet avsluta lidandet för stackaren. /pllay

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tvivlar på att det blir nyval.Jag tycker att SD ska deklarera att de avser att rösta på alliansen. Vad som sedan kommer att ske är att det kommer att begäras återremiss och att regeringen och alliansen kommer att kompromissa för att få igenom en budget. MEN sedan finns det ändå gott om möjligheter för SD att demonstrera sin existens i riksdagen. Det är i princip bara utgiftsramarna som bestäms nästa vecka. se Mikael Odenbergs debattartikel i SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sa-kan-alliansen-fa-igenom-sin-politik_4147441.svd
      Lars

      Radera
  3. Hursomhelst kommer SD ha mer än 20 % av rösterna i riksdagsvalet 2018. Vi kan nog t.o.m. förvänta oss en fördubbling av antalet sverigedemokratiska röster 2018, d.v.s. mer än 23 % av svenska folkets röster.

    Omval eller inte - Sverigedemokraterna växer stadigt.

    / Magne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Korrigering. D.v.s. mer än 26 % av svenska folkets röster i valet 2018.

      / Magne

      Radera
  4. Det är nu SD har sin bästa chans att fälla regeringen, inte om några månader. Vad nu några månader skulle göra för skillnad (det kanske mest blir alliansen som gynnas då, vilket vore förödande för SD). Sveriges läge är dessutom akut pga den invasion som pågår, och SD måste då lägga partitaktiken åt sidan och agera. För varje månad som går kommer Sverige närmare en kollaps och ett nyval kommer ju inte heller att hållas direkt om SD fäller regeringen och ett sådant blir aktuellt.

    SvaraRadera