De låga förväntningarnas man

Det är troligen inte alltid särskilt lätt att vara socialdemokrat. Kontrasten mellan bilden av ett stort och statsbärande parti, som stöds av mer än halva folket och som alltid själva borde utgöra landets regering, möter verklighetens opinionssiffror. Samtidigt har partiet tvingats regera med Miljöpartiet, en koalition som inte ens har majoritet i riksdagen. Vore jag själv socialdemokrat, skulle jag dock ha absolut svårast för de företrädare man vaskar fram till ledande positioner, varav de flesta visar på partiets oförmåga att attrahera intelligenta människor.

Jag påmindes återigen om detta demokratiska problem när Aftonbladet idag valde att intervjua statsministern. Svaren var lika intetsägande och märkliga som vanligt. På frågan om han var förberedd på regeringsansvaret, svarar Löfven:

"Jag måste ha en beredskap för att det händer saker som inte går att förutse." 

Med ovanstående uttalande i åtanke, blir svaret på om inte regeringen agerat något sent i samband med asylkrisen intressant:

"När vi tog budgeten hade vi en prognos från Migrationsverket som låg på ungefär 74 000 asylsökande i år. I dag kan vi se att vi kommer sluta på 160 000-170 000. Det är en stor skillnad. Hade ökningen vi såg vid halvårsskiftet hållit i sig hade vi inte landat på 10 000 i veckan. Jag tror inte på den som säger att det gick att förutse."

Låt oss ta ytterligare ett exempel där statsministerns linje blir något oklar:

"I april sa du att det inte finns någon gräns för hur många människor som kan komma till Sverige. Hur ser du på det i dag?
– Jag ser på precis samma sätt. Ingen har för mig presenterat var den gränsen ligger. Det har att göra med vår egen mottagningsförmåga och kapacitet. Det är så många faktorer, så någon sådan given gräns finns inte."

Vid en senare fråga säger Löfven:

"Vi måste få ned antalet asylsökande för att få kontroll på situationen." 

Stefan Löfven menar alltså att det inte finns någon gräns för hur många vi kan ta emot, samtidigt som antalet måste minska. Att skylla på att ingen har preciserat ett exakt antal för honom är minst sagt bisarrt. Antingen får han be någon att göra det, eller göra en egen bedömning. Ovanstående svar säger faktiskt ingenting.

Aftonbladet bjöd också på en liten analysrunda av Löfvens insatser, och Anders Lindbergs medverkan gör att vi så småningom kan komma till min egentliga poäng.




Lindbergs inledande analys är alltså ungefär att Löfvens upplevda tillkortakommanden beror på att människor hade väntat sig mer vänsterpolitik och rentav högre skatter. När Lindberg säger att han skulle ha velat att regeringen tidigare hade vidtagit "alla de här åtgärderna som senare har kommit" är det något oklart vad han menar, särskilt när vi vet att han själv ständigt motsätter sig alla restriktioner i asylpolitiken. Tvärtom finns i hans ledarkrönikor en röd tråd, som brukar gå ut på att problem i världen bäst löses genom att de tas till Sverige. Att han har velat se en stor mängd modulhus uppföras är däremot sannolikt helt korrekt.

Kritiken mot Löfvens bristande kommunikationsförmåga kallar Anders Lindberg för "jättedum", och hävdar rentav att den skulle handla om att man inte tycker om Löfvens politik. Lindberg talar om att olika politiker har olika stil och att Löfvens är "ganska korthuggen, ganska direkt och ganska rak", vilket är en mycket välvillig beskrivning av en person som analyserar fenomen efter fenomen som "inte okej". Föga förvånande använder han just "yvig" om Håkan Juholt, vilket var ordet som alla, inklusive han själv, använde för att undvika att säga "lite dum i huvudet". En statsminister som varken kan debattera, tala inför människor, eller ens ge någorlunda bildade kommentarer kring olika händelser, är ett problem.

Stefan Löfven har förvisso en svår parlamentarisk situation, men det är han ju till stor del själv skyldig till, genom att inför valet inte försöka skapa några allianser. På många sätt har han i själva verket startat ur ett drömläge. Hans företrädare var Mona Sahlin och Håkan Juholt. Efter Juholt hade det socialdemokratiska partiet stora svårigheter att hitta någon som åtminstone inte var sämre, vilket sannerligen inte är ett högt ställt krav, men fick till och med gå utanför riksdagen för att landa i Löfven. När han väl blivit vald bestod hans huvudsakliga taktik i att inte göra några uttalanden, vilket förtjust togs emot av socialdemokrater som var nöjda med att det åtminstone inte blev några märkliga utspel av Juholts slag. Förväntningarna på den ny partiordföranden var inte alls höga, vilket Anders Lindberg försöker hävda, utan tvärtom mycket låga.

Socialdemokraterna vill så innerligt tro att deras partiledare är fullt kompetent och till slut kommer att lösa allting. Under den första regeringsperioden bestod deras försvar av Löfven i att han minsann inte fick regera på sin egen budget. Numera använder många av dem taktiken att kalla kritik mot Löfven för "klassförakt". I själva verket visar en sådan analys på ett verkligt klassförakt, då man inte begär att människor med enklare bakgrund ska kunna uttrycka sig på ett vettigt sätt. Stefan Löfven ska dock inte bedömas som svetsare, utan som tung makthavare. Det är inte heller så att han kom in i politiken direkt från fosterhemmet, då han faktiskt hade varit fackligt heltidsanställd i åtminstone ett tjugotal år och då sannolikt också kunnat läsa böcker.

Det börjar bli dags att Stefan Löfven, och gärna även Åsa Romson och Gustav Fridolin, bedöms som vuxna människor och makthavare, istället för som hyggliga människor man bör tycka synd om.