Thomas Mattsson beskriver SD

"Ett parti bildat av SS-soldater, sprunget ur nynazism och Bevara Sverige Svenskt-rörelsen, skinnskallar och stöveltrampare som bar naziunformer när Jimmie Åkesson blev medlem och en sammanslutning där ordföranden kan sitta på en Finlandsbåt och sjunga nidvisor om att Olof Palme blev mördad på bio och där ledande politiker skriker 'hora' och 'babbe' åt vanligt folk på stan och där politikerna på hatsajter önskar att svarta barn ska dö och försvarar Adolf Hitler."

I sin egen lilla blogg i Expressen vill chefredaktören säga någonting om hur Sverige slets sönder under 2015. Vill man vara försiktig skulle man kunna kalla ovanstående beskrivning av ett parti med hundratals förtroendevalda, tusentals medlemmar och över en miljon sympatisörer, för något snedvriden. Det är också talande att Mattsson väljer att fokusera på partiets berömda historia, snarare än vad som idag skulle vara problematiskt med partiets politik. Spelar det någon roll att Gustaf Ekström, som var 81 år gammal när SD bildades och har varit död i 20 år, i yngre dagar stred med Waffen SS? Nej, naturligtvis inte, men precis som vår statsminister tycker Thomas Mattsson att det är lite kittlande att räkna upp ord som "stöveltramp", "SS" och "naziuniformer". Sången om Olof Palme var mycket populär inom Moderata ungdomsförbundet.

Jimmie Åkessons liv har uppenbarligen varit exceptionellt fläckfritt, eftersom det värsta man kan förebrå honom för är en förvriden bild av hur partiet såg ut när han gick med. Jag tror faktiskt inte att SD har särskilt många företrädare som "önskar att svarta barn ska dö" eller som "försvarar Adolf Hitler". Sedan ska man också komma ihåg att kritik mot den förda invandringspolitiken på 1980-talet, då SD bildades, fördes fram av radikala rörelser som NRP, BSS och Sverigepartiet. Det var inte förrän Ny Demokrati bildades 1991 som invandringskritiken fick ett större genomslag parlamentariskt. Själv röstade jag för övrigt på SD för första gången redan 1994, då partiet erhöll knappt 14 000 röster.

Denna groteska beskrivning av partiet ingår i Mattssons resonemang om hur landet slets itu, vilket inleds med:

"2015 var det som om Sverige slets isär. Många människor gick man ur huse för att hjälpa Röda korset, Svenska kyrkan och andra organisationer att hjälpa de som flytt krig och fattigdom för att nå hit. Andra svarade ”Sverigedemokraterna” när opinionsinstituten frågade om vad de skulle rösta på om det skulle vara val?"

Vi och dom. Onda och goda. Att situationen är polariserad stämmer dock, men det beror inte på att vissa är så goda och andra så onda, utan på att debatten har tystats och förvridits, samtidigt som SD kraftigt har demoniserats, inte minst av just Expressen. Även i dagens inlägg fortsätter Thomas Mattsson förstås i den andan och sammanfattar det gångna året med en analys som han ser som så viktig att den görs i fetstil:

"2015 såg vi två olika Sverige: humanism och hat."

Det är så oerhört förljuget, destruktivt och imbecillt att reducera en enormt viktig debatt till motsättningen ovan. Varför måste kritik mot invandringspolitiken eller en oro för landets framtid handla om just hat? Dessutom är det få människor som hatar så mycket som identitetsvänstern, gärna kallade "antirasister", vilket vi bland annat har sett vid hatstormen mot Kvinna till kvinna. Det är också denna infantila sammanfattning av de båda lägren i invandringsdebatten som gör att massinvandringsvurmarna och posörerna aldrig avkrävs någon logik eller några argument, då det för dem räcker att använda ord som "humanism", "människosyn" och "alla människors lika värde".