Dagens posör: Anna Mannheimer

I dagens Göteborgs-Posten uppmärksammas att Anna Mannheimer, från det rika området Örgryte, har startat en Facebook-grupp som är positiv till ett asylboende i stadsdelen. Eftersom hon är en medieperson är det svårt att inte se initiativet som ett enkelt sätt att marknadsföra sig själv. I presentationen av gruppen skrivs:

"Detta är en grupp för oss som inser att vi är oerhört privilegierade och införstådda i att om man är stark så måste man vara snäll och hjälpa till. Även om det ibland känns besvärligt."

När hon sedan intervjuas av tidningen, bjuder hon på ett intressant ordval:

"Jag har länge undrat varför inget händer här, varför man alltid lägger flyktingboenden i områden som redan är drabbade."

I sin oändliga generositet och självuppoffring tycker hon alltså att även hennes eget bostadsområde ska drabbas, en hållning som i och för sig är ovanlig i dessa kretsar. Att Anna Mannheimer dock mest verkar intresserad av att själv få synas, samt sannolikt har goda kontakter på GP, är ett intryck som förstärks av att hennes poserande på Facebook uppmärksammades i en särskild artikel även igår.

Mannheimers aktivitet är ett svar på bildandet av en Facebook-grupp som är kritisk till asylboendet. Som så ofta när det kommer till den här typen av områden, motiveras motståndet på ett krystat sätt med något genomskinliga argument. Den kritiska gruppens Max Hjalmarsson menar att det framför allt är den tänkta byggnadens arkitektur han vänder sig mot, och säger i dagens artikel:

"Vi är inte emot att ett flyktingboende ska byggas, utan vi är emot det förslag som kommunen lämnat fram. Vi anser att den aktuella planen har brister på flera punkter."

Den motiveringen tar jag med en stor skopa salt, särskilt då andra medlemmar i gruppen i en tidigare artikel varit mer frispråkiga. En Annika Ingman har en sexårig dotter som går på skolan som ligger bredvid det tilltänkta asylboendet och säger:

"Jag siktar in mig på att det är barnens lekområde; en plats som är mycket använd. Jag inser att människor måste bo någonstans men här är det ett för stort pris."

En Anette Ahlström driver ett stall intill:

"Blir byggplanen verklighet får jag stänga stallet. Vi har 70 töser i tonåren som rider där. Deras mammor kommer inte att våga släppa hit dem. I går var det en mamma som sa upp dotterns plats. Alla tänker på säkerhetsaspekten."

Det vanliga resonemanget att det nog är fint med asylboenden, men av alla möjliga skäl inte just i det egna området, är också representerat. En Jonas Olsén säger:

"Kan man hjälpa ska man hjälpa. Och visst ska ensamkommande flyktingbarn integreras. Men med vem? Här bor bara pensionärer och barnfamiljer."

Som om någon i verkligheten skulle bry sig om huruvida de afghanska männen hittar jämnåriga lekkamrater eller ej. Som vanligt handlar denna fråga i bättre områden alltså om en kombination av att tänka på huspriserna och den egna framtoningen.