Expo ger sig in i debatten om åsiktskorridoren

I inlägget "Ännu ett försvar av åsiktskorridoren" tittade vi på en krönika vars författare hävdade att någon åsiktskorridor inte fanns och samtidigt gav ut instruktioner om vad som inte skulle få sägas. Idag var det dags för självaste Expo att ge sig in i debatten, och rubriken "Åsiktskorridorens kritiker talar extremhögerns språk" förmedlar rätt väl artikelns huvudpoäng. Expo följer oss förstås tillräckligt noga för att förstå huvudlinjerna i vår kritik mot åsiktskorridoren, men eftersom de har en viss ideologisk blindhet behöver de lite hjälp med att nå ända fram:

"Vi har hört det förr: Skällsordet 'rasist' ska ha tystat sanningen om invandringen. 'Sanningssägarna' ska ha straffats ut från debatten och därför har vi fått de samhällsproblem som vi har. Precis så låter även extremhögerns berättelse om Sverige. Vårt land som en åsiktsdiktatur. Sverigedemokraterna – partiet som säger vad du tänker. Media som mörkar. Som att det fanns en slags objektiv sanning. En verklighet, mer verklig än andra, som dolts bakom pk-medias kulisser." 

Nu tillhör jag själv förvisso denna "extremhöger", men jag skulle vilja påstå att de första två meningarna är objektiva sanningar. Visst kan man se verkligheten på olika sätt, men man behöver inte påstå att en viss verklighet är mer verklig än en annan för att inse att en hel del synvinklar och åsikter aldrig släpps in i det offentliga rummet och i det vi kan kalla etablerad media. Det var faktiskt skälet till att jag en gång startade denna blogg, då det var min enda möjlighet att bemöta etablissemangets lögner, vinklingar och brännmärkningar. Det är bara internet som har skapat en större åsiktspluralism i Sverige.

Självklart får denna form av censur följder för samhällsutvecklingen, där ett tydligt exempel är att regeringen fortsatte att driva sin massinvandringslinje tills människor inte längre ens kunde erbjudas någon form av boende. Den snedvridna debatten och rasiststämplarna hade gjort det omöjligt för regeringen att agera innan de kunde hänvisa till en akut kris. Vi som under en längre tid har hävdat att asylinvandringen är destruktiv och ohållbar hörs helt enkelt inte i de större kanalerna, just eftersom vi inte passar inom åsiktskorridorens väggar.

Daniel Poohl, som har skrivit texten, verkar vända sig till aktörerna inom etablerad media och vill varna dessa för att "använda extremhögerns språk". Vi andra anses vara förlorade, vilket i och för sig är sant. Därför lyder ett senare stycke:

"De som pratar på om åsiktskorridoren vägrar gå med på att de talar extremhögerns språk. Varje gång någon påtalar den retoriska förskjutningen så ropar de om åsiktsförbud. Det är en märklig logik när de som sitter på makten att formulera idéer och politik låtsas som att de inte får det."

Ordet "åsiktskorridor" kommer dock inte från vår politiska gren, utan sägs ha myntats av statsvetaren Henrik Oscarsson i ett blogginlägg 2013. Visst sitter professionella tyckare, och här åsyftas sannolikt Expressens Ann-Charlotte Marteus, på en hel del inflytande genom sin stora megafon, men det är naivt att tro att de är fria att skriva vad som helst. Ingen krönikör skulle i någon av de större dagstidningarna få en text publicerad som till exempel pläderar för införandet av dödsstraff, vilket var ett av Oscarssons exempel på hållningar som föll utanför åsiktskorridoren. Vi vet också hur Marcus Birro, som tidigare dök upp i de mest skiftande TV-sammanhang, plötsligt blev helt utfrusen. Poohl skriver vidare:

"Hur som helst är det en intressant diskussion. Hur speglar det offentliga samtalet befolkningens attityder i olika frågor? Går det ens att garantera någon slags rättvis fördelning? Ska ledarsidor släppa in åsikter de inte delar för att väga upp den skeva fördelningen?" 

Nej, ledarsidor skriver självklart enligt ägarnas linje och få anser att de skulle vara tvungna att på den platsen publicera även avvikande meningar. Problemet är att åsiktskorridoren också upprätthålls i en tidnings, eller en TV-kanals, övriga delar. En fördelning som exakt speglar opinionen i befolkningen är kanske varken möjlig eller ens önskvärd, men det vi ser är att den offentliga debatten, och vilka som får delta i den, är ordentligt begränsad och snedvriden. En enda gång släpptes faktiskt Mats Dagerlind in i en debatt hos Publicistklubben, men då ställd mot tre meningsmotståndare, som skulle ha varit fyra om inte Åsa Linderborg känt att hans medverkan innebar en alldeles för vid åsiktskorridor.

Poohl beklagar sedan hur debatten om åsiktskorridoren utvecklades:

"Men den diskussionen fick vi inte. Åsiktskorridoren kom istället att uteslutande handla om migration och integration. I den högerextrema världen gjordes begreppet om till en beskrivning av 'pk-elitens' påstådda mörkläggning av invandringens konsekvenser." 

Det är mycket enkelt att svara på varför invandring, som det ju handlar om, på ett naturligt sätt dominerar denna diskussion, åtminstone från vår sida. Det beror naturligtvis på att det har varit den absolut känsligaste och därför också den mest förbjudna frågan att diskutera, i kombination med att det är en ödesfråga som påverkar hela samhället och landets framtid. Det finns andra frågor som kanske inte heller släpps fram på lika villkor, men deras talesmän utmålas inte på samma sätt som onda människor. Vill man diskutera åsiktsförtrycket och mediernas roll, finns det inget bättre exempel än invandringsfrågan, vilket också är en anledning till att den ägnas mycket utrymme på denna sida. Poohl menar att de som har kritiserat åsiktskorridoren sedan bygger en annan version av den:

"2014 kom nyheten om att tre av fyra svenskar oroar sig för en ökad rasism. Vad gjorde åsiktskorridorens utbrytare då. De förklarade att det inte fanns någon rasism att tala om egentligen. Och de mest radikala antirasisterna, som ville prata om rasismens strukturer, avfärdades. Det var de som var de verkliga rasisterna." 

Det är minst sagt en sanning med modifikation och en helt absurd jämförelse. De som vill prata om rasismens strukturer, med "vithetsnorm" och så vidare, får snarare ett större genomslag i media än vad de har bland befolkningen i stort. Jag har heller inte träffat en enda människa som använder "hen" och "en" i vardagen, samtidigt som detta nyspråk inte alls är ovanligt i diverse medier. Det händer ofta att någon meningslös Facebook-post med identitetsvänsterns hållningar lyfts upp och hyllas i etablerad media, medan inte ett enda av mina tvåtusen blogginlägg har uppmärksammats. Det handlar inte om mig, ty situationen är densamma för alla som på allvar kritiserar asylinvandringen. Stefan Torssell, idag skribent för Nya Tider, berättade i en krönika på Avpixlat att han trodde att hans offentliga engagemang skulle leda till inbjudningar till morgonsofforna, medan det enda som följde var en total tystnad. Ett mycket utnött argument tas sedan upp:

"För de som talar om åsiktskorridoren är inte ute efter att lyfta på locket i känsliga frågor. De verkar bara vilja kunna driva sin linje utan att få mothugg."

Återigen, problemet är inte att vi får mothugg, utan att våra åsikter och resonemang inte ens släpps in på arenan, där de skulle kunna få mothugg. Att vi sedan mest månar om att lyfta locket för de frågor vi själva brinner för, är inte särskilt märkligt. Textens avslutning vittnar ännu en gång om den ideologiska blindheten:

"Problemet är inte att vi har en debatt om migration och integration. Det är att debatten till så stor del förs utifrån extremhögerns berättelse om Sverige. Om vi ska ha begreppet åsiktskorridoren till något så är det som studieobjekt i hur det offentliga samtalet i allt större grad förs med ett språk som är sammanvävt med extremhögerns idégods. Det betyder inte att det är förbjudet. Bara att det är farligt."

Det är mycket svårt att se hur "extremhögern" på något sätt skulle dominera debatten i Sverige. I stort sett samtliga etablerade medier skriver om hur invandringsfrågan handlar om "öppenhet" och "människosyn", ett förrädiskt språkbruk som ständigt används också av sju av de åtta riksdagspartierna. Vad jag däremot tror, och naturligtvis hoppas, är att den invandringskritiska opinionen kommer att få ett allt större inflytande. Om förljugenheten och demoniseringen istället tillåts fortsätta, blir den faktiska samhällsutvecklingen farlig på allvar.