måndag 28 mars 2016

Terrorn och närhetsprincipen





När terrordåd sker i Europa dyker numera alltid ett särskilt fenomen upp i debatten, nämligen att klaga på att attentat som sker här får större genomslag i medierna och påpeka att det minsann sprängdes i Irak några dagar tidigare, utan att någon i Sverige verkade bry sig. Så ser det ut, men det finns förstås ett antal skäl till att det förhåller sig på detta sätt.

Det första är att länder i Europa ligger närmare oss geografiskt, ett annat att terrordåd sker var och varannan dag i till exempel Irak. Än så länge är det helt enkelt en större nyhet när människor sprängs och skjuts i Paris och Bryssel än när det sker i Bagdad. Att denna nyhetsvärdering skulle bero på någon sorts rasism, och att offer i vissa länder ses som mindre värda, är i stort sett nonsens. Vad som egentligen är märkligare, är att relativt små händelser i USA ofta slås upp stort här, men det beror på vad vi kan kalla kulturell närhet, då vi i Sverige överhuvudtaget är tämligen amerikaniserade.

Fler mer eller mindre ologiska slutsatser dras, som att islam inte har något ansvar då även muslimer blir offer för våldet. Ett annat patetiskt resonemang är att, eftersom länder i Mellanöstern är mer drabbade av terror än vi är, ska vi inte heller gnälla så mycket, en hållning som tydligt exemplifieras av twitterprofilen Kim Aholas fullständigt idiotiska försök till ironi:

Även om han själv inte förstår det, berör han genom denna misslyckade fyndighet ett viktigt skäl till varför vi ska uppmärksamma terrordåd i Irak och Pakistan. I inget av dessa länder hänger terrordåd naturligtvis samman med invandring, eftersom de redan till övervägande del bebos av muslimer. Tvärtom visar kaoset och terrorn i Irak och Pakistan, liksom i Libyen, Nigeria och alla dessa länder som anses uppmärksammas för lite, att islams närvaro skapar våld. Europeiska patrioter bör vara medvetna om vad som sker på dessa platser, eftersom det ger en fingervisning om vad som är att vänta här, särskilt vid fortsatt muslimsk invandring till kontinenten.

Ett sjuttiotal personer dödades i Lahore
i Pakistan igår. Förövarna var muslimer och
dådet riktades mot kristna.

En av de mediepersoner som i dagarna har kritiserat fokusering på Bryssel, är Metros Evyn Redar.

"Som svensk med föräldrar födda i Kurdistan och ett umgänge beståendes av vänner från femtio länder så sträcker sig min närhetsprincip mycket längre än det som medierna skriver om. Sverige är ett mångkulturellt land med en befolkning som har rötter över hela världen. Ändå tvingas många söka sig till utländska medier för att få en bättre bild av vad som sker i världen." 

Vi är många som ofta söker oss till utländska medier för att få en sannare bild av skeenden än vad som ges i svenska. Att pakistanska medier berättar mest om dådet i Lahore är inte särskilt märkligt. För Evyn Redar handlar allting om representation:

"Jag vet också ansvaret en bär som underrepresenterad i dessa hus. Hade det funnits en bredare representation inom redaktionerna så hade det även speglat nyheterna. När det läggs ett värde i vilka terrordåd som bör uppmärksammas mest så säger det även till svenska folket att vissa människoliv här är mer värda än andras. Att vissas familj och vänner, betyder mer än andras familj och vänner. Vi måste förstå att den närhetsprincip som en gång gällde inte är densamma som i dag. Mediehusen måste öppna sina dörrar. Om er roll är att spegla Sverige så klarar ni er inte utan oss längre."

Som vanligt reducerar identitetsvänstern människor till deras ursprung och här blir alltså tanken att man endast kan skildra världen om en redaktions etniska sammansättning gör det, där varje medlem på något sätt ska lyfta fram sin egen region.

För övrigt är muslimer de sista som ska beklaga sig över sned mediebevakning, då de själva enbart skulle vilja höra om muslimska offer. De kan heller inte klaga över bevakningen av Palestina, där varje offer slås upp större än tiotusen döda i Afrika eller i knarkkrigens Mexiko. Själv tycker jag att det är bevakningen av Europa som är mest eftersatt. Vi kan dagligen läsa om de amerikanska primärvalen, men hur många svenskar är insatta i det politiska skeendet i Tyskland, Storbritannien eller Spanien?




9 kommentarer:

  1. Glöm inte "apartheidstaten Israels övergrepp", Tobias ! Alltid förstasides stoff !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt eller om en vit man sprängt någon i jesu namn så hade de skrivits spaltmeter även om det skett på andra sidan jorden.

      Radera
  2. Martin Larsson28 mars 2016 11:26

    Tor Gustafsson:

    Eftersom du själv är jude ska du kanske inte kommentera någonting om just den judiska staten Israel förehavanden mot det palestinska folket?

    Du är ju knappast att betrakta som åsiktsneutral - snarare det motsatta.

    Bästa hälsningar,

    Martin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och du som e svensk får inte kommentera något som har med Sverige att göra.

      Radera
    2. Det finns inga judar, dom förintades under andra världskriget.

      Radera
  3. Jaha, så kom det ännu en tråd om judar och andra världskriget.
    Det är inte heller detta inläggs ämne, så fler kommentarer på det temat kommer att raderas.

    SvaraRadera
  4. " ...att vissa människoliv här är mer värda än andras. Att vissas familj och vänner, betyder mer än andras familj och vänner."

    Har visas väl ologiken !
    För "vänner" betyder ju just att dessa är mer värda för någon än några som ges andra benämningar.

    Författaren ger "familjer" rätt att anse att några ("vänner") är mer värda än andra medan "utomstående" inte har rätten att göra motsvarande indelning av just "familjer" ?

    För att betona "allas lika värde" bör ordet "vän" kanske snarast förbjudas ?

    Tjalle

    SvaraRadera
  5. Det är fullt naturligt att man berörs av och intresserar sig mer för vad som händer i grannskapet än på andra sidan jordklotet. Det handlar helt enkelt om identifikation och den kan vi aldrig komma ifrån oavsett vi är europeer, araber, afrikaner eller asiater.
    Hur mycket skrev arabiska och asiatiska medier om Breiviks terrordåd? Förmodligen nästan ingenting. Breiviks massmord berör inte muslimer, kurder eller palestinier ett dugg och dessutom var det i stort sett bara "blekansikten" som mördades.

    Det finns dock undantag från närhetsprincipen men det är när ideologiska motiv kommer in i bilden. Ett exempel på det är Vietnamkriget som bl.a. ledde till att socialister bildade FNL-grupper i Sverige som krävde USA:s uttåg ur Vietnam men aldrig kritiserade Sovjets vapenleveranser till Nordvietnam. Det var 90 % ideologisk ställningstagande och 10 % empati med det vietnamesiska folket. Det räckte inte hellar med att hata president Nixon utan hela USA skulle hatas och amerikaner skulle anses vara dumma i huvudet vilket gäller i hög grad än idag.
    Apartheidregimens förtryck i Sydafrika är ett annat undantag från närhetsprincipen. Det kulminerade med en stor gala i Scandinavium i Göteborg med en massa kända proggartister (Mikael Wihe och Björn Afselius var naturligtvis där) och Olof Palme höll ett bejublat tal. Var det kanske bara en botgöring för slavhandeln till Amerika 200 år innan?
    Sydafrika ligger kvar på samma ställe på jordskorpan idag som på 70- och 80-talet men nu är det tydligen alldeles för långt bort för att PK-medierna ska kunna rapportera om det omvända apartheid där vita våldtas, misshandlas, plundras och mördas av svarta. Många vita flyr landet och man kan tala om massflykt och etnisk rensning på samma sätt som i Zimbabwe innan. Men det är totalt ointressant för "antirasistiska" journalister och chefredaktörer när svarta är förövare och vita offer.

    Ukraina ligger inte längre bort än Syrien men ukrainska flyktingar är TOTALT OINTRESSANTA för både politiker och media i Sverige. Inget snack om att vi "ska ta ansvar" för dem, det är den elaka ryska björnens ansvar...

    Att terrorattentat i Irak inte berör oss lika starkt beror förutom att det sker dagligen och att identifikation med muslimer är omöjlig på att det är en intern konflikt mellan sunni och shia och mellan muslimska exremister och kurder. De flesta "vanliga människor"  hade en liknande distanserad attityd till de evinnerliga terrorbomberna i Nordirland på 70-talet och den interna konflikten där även om det skrevs mycket om det.
    Men när kristna förföljs och mördas i Mellanöstern väcks mer sympati och solidaritetskänsla pga identifikationen med dem.
    Att man identifierar sig med vissa grupper och deras utsatthet och lidande ska man se som något positivt och inte som rasism. Alternativet vore brist på identifikation och total likgiltighet inför vad som drabbar andra människor.

    SvaraRadera
  6. Redigeringsändringar...

    Tobias Svensson:
    "Fler mer eller mindre ologiska slutsatser dras, som att islam inte har något ansvar då även muslimer blir offer för våldet. Ett annat patetiskt resonemang är att, eftersom länder i Mellanöstern är mer drabbade av terror än vi är, ska vi inte heller gnälla så mycket"...

    Dessa "regler" tillämpas inte över hela linjen, "något" styr tillämpningen från fall till fall:

    När en man slår en kvinna, är det alla mäns ansvar att göra upp med sina "toxiska maskulinitetsnormer" och uppfostra den vanartige mannen som slagit och hans gelikar, men när en muslim spränger en ickemuslim till döds "har det ingenting att göra med islam" och andra muslimer anses inte ha något särskilt ansvar att uppfostra de "dåliga muslimer" som då begått brott (om de ens erkänns som muslimer...). Blotta förhoppningen om att "bra muslimer" ska ta avstånd från terrorn, avisas som kränkande och rasistisk.

    När ickemuslimer drabbas av terror utfört i islams namn, ska vi betänka att de som oftast drabbas är andra muslimer, men när statistiken visar att män oftast drabbas av våld mot den egna personen, dödsfall i arbetslivet etc, då ska vi inte betänka att de som oftast drabbas av våld är män, utan uteslutande fokusera på den mindre andelen kvinnor som drabbas. Det är ju mäns fel att män drabbas av våld, men inte muslimers fel att muslimer drabbas av våld, typ.

    Vart ska män och ickemuslimer gå, när de fina orden om inkludering och mångfald visar sig inte gälla dem, annat än om de väljer underkastelsen under de ovan beskrivna "reglerna" och den godtycklighet och förnedring de innebär?

    SvaraRadera