Terrorn och närhetsprincipen

När terrordåd sker i Europa dyker numera alltid ett särskilt fenomen upp i debatten, nämligen att klaga på att attentat som sker här får större genomslag i medierna och påpeka att det minsann sprängdes i Irak några dagar tidigare, utan att någon i Sverige verkade bry sig. Så ser det ut, men det finns förstås ett antal skäl till att det förhåller sig på detta sätt.

Det första är att länder i Europa ligger närmare oss geografiskt, ett annat att terrordåd sker var och varannan dag i till exempel Irak. Än så länge är det helt enkelt en större nyhet när människor sprängs och skjuts i Paris och Bryssel än när det sker i Bagdad. Att denna nyhetsvärdering skulle bero på någon sorts rasism, och att offer i vissa länder ses som mindre värda, är i stort sett nonsens. Vad som egentligen är märkligare, är att relativt små händelser i USA ofta slås upp stort här, men det beror på vad vi kan kalla kulturell närhet, då vi i Sverige överhuvudtaget är tämligen amerikaniserade.

Fler mer eller mindre ologiska slutsatser dras, som att islam inte har något ansvar då även muslimer blir offer för våldet. Ett annat patetiskt resonemang är att, eftersom länder i Mellanöstern är mer drabbade av terror än vi är, ska vi inte heller gnälla så mycket, en hållning som tydligt exemplifieras av twitterprofilen Kim Aholas fullständigt idiotiska försök till ironi:

Även om han själv inte förstår det, berör han genom denna misslyckade fyndighet ett viktigt skäl till varför vi ska uppmärksamma terrordåd i Irak och Pakistan. I inget av dessa länder hänger terrordåd naturligtvis samman med invandring, eftersom de redan till övervägande del bebos av muslimer. Tvärtom visar kaoset och terrorn i Irak och Pakistan, liksom i Libyen, Nigeria och alla dessa länder som anses uppmärksammas för lite, att islams närvaro skapar våld. Europeiska patrioter bör vara medvetna om vad som sker på dessa platser, eftersom det ger en fingervisning om vad som är att vänta här, särskilt vid fortsatt muslimsk invandring till kontinenten.

Ett sjuttiotal personer dödades i Lahore
i Pakistan igår. Förövarna var muslimer och
dådet riktades mot kristna.

En av de mediepersoner som i dagarna har kritiserat fokusering på Bryssel, är Metros Evyn Redar.

"Som svensk med föräldrar födda i Kurdistan och ett umgänge beståendes av vänner från femtio länder så sträcker sig min närhetsprincip mycket längre än det som medierna skriver om. Sverige är ett mångkulturellt land med en befolkning som har rötter över hela världen. Ändå tvingas många söka sig till utländska medier för att få en bättre bild av vad som sker i världen." 

Vi är många som ofta söker oss till utländska medier för att få en sannare bild av skeenden än vad som ges i svenska. Att pakistanska medier berättar mest om dådet i Lahore är inte särskilt märkligt. För Evyn Redar handlar allting om representation:

"Jag vet också ansvaret en bär som underrepresenterad i dessa hus. Hade det funnits en bredare representation inom redaktionerna så hade det även speglat nyheterna. När det läggs ett värde i vilka terrordåd som bör uppmärksammas mest så säger det även till svenska folket att vissa människoliv här är mer värda än andras. Att vissas familj och vänner, betyder mer än andras familj och vänner. Vi måste förstå att den närhetsprincip som en gång gällde inte är densamma som i dag. Mediehusen måste öppna sina dörrar. Om er roll är att spegla Sverige så klarar ni er inte utan oss längre."

Som vanligt reducerar identitetsvänstern människor till deras ursprung och här blir alltså tanken att man endast kan skildra världen om en redaktions etniska sammansättning gör det, där varje medlem på något sätt ska lyfta fram sin egen region.

För övrigt är muslimer de sista som ska beklaga sig över sned mediebevakning, då de själva enbart skulle vilja höra om muslimska offer. De kan heller inte klaga över bevakningen av Palestina, där varje offer slås upp större än tiotusen döda i Afrika eller i knarkkrigens Mexiko. Själv tycker jag att det är bevakningen av Europa som är mest eftersatt. Vi kan dagligen läsa om de amerikanska primärvalen, men hur många svenskar är insatta i det politiska skeendet i Tyskland, Storbritannien eller Spanien?