Ännu en liten kampanj mot SD

Med jämna mellanrum får Expressen eller Aftonbladet för sig att det är dags för ett nytt artikelkluster som på olika sätt ska svartmåla Sverigedemokraterna. Något nytt "avslöjande" kompletteras med ytterligare ett par artiklar om partiets förfärlighet, där kultursidan gärna bidrar med något och man får ett tillfälle att ännu en gång dra fram gamla alster av typen "Så blir SD:s Sverige 2020". Man skulle kunna anklaga Expressen, och det har vissa vänstermänniskor redan gjort, för att de senaste dagarna ha fört en kampanj mot Miljöpartiet, men skillnaderna är många. SD har i flera år regelbundet attackerats på detta sätt, medan det är först nu som Miljöpartiet överhuvudtaget granskas av media. Dessutom är händelserna inom Miljöpartiet verkliga och aktuella och partiet har nyligen hållit sin kongress.

I dessa dagar drar Aftonbladet på nytt igång en sådan kampanj och jag tänkte i korthet kommentera de olika artiklarna. Egentligen är det inte mycket de har att komma med och det är ytterst tveksamt om innehållet rent objektivt motiverar ett så stort utrymme, men detta är som sagt mer en kampanj än journalistik. Anledningen till att denna kampanj lanseras just nu verkar vara att tidningen på något sätt har kommit över sverigedemokraters interna mejl, och det är också dessa som utgör stommen i rapporteringen.

Huvudartikeln handlar om en bloggare som har haft kontakt med SD:

Observera hur man redan från början använder språket för att vinkla, genom att få med både "hat-bloggerskan" och "hatsajter" (som tydligen inte behöver ett bindestreck), på förstasidan. Den som läser artikeln noggrant kan emellertid notera att mejlet som uppmärksammas skickades 2008. På vilket sätt kan en åtta år gammal mejlkonversation anses vara en viktig nyhet? Större delen av texten handlar dock om bloggerskan ifråga, där vi får veta att hon "svartmålar islam och muslimer", kanske det värsta man kan göra enligt dagens medieetablissemang. Aftonbladet hänvisar till de där oberoende experterna som alltid kallas in i dessa sammanhang, och markerar dessutom raderna med gult för att understryka deras vikt:

"Den antirasistiska tidskriften Expo kallade henne 2011 för en av de mest betydelsefulla islamfientliga bloggarna i Sverige."

För att få med en riktigt uppseendeväckande formulering, drar man sig inte heller för att citera ett inlägg från kommentarsfältet. För den observante och kritiske läsaren bjuder inte artikeln på någonting viktigt.

Något mer intressant, som avslöjande betraktat, är att den före detta chefredaktören på DN Hans Bergström ska ha skickat små råd till sverigedemokratiska företrädare, trots att han tidigare vägrat att ens låta partiet annonsera i tidningen. För detta förföljs han nu av de mediefigurer som fortfarande tillhör "den goda sidan", men någon skugga faller knappast på SD genom denna kontakt.

Artikeln om kopplingen mellan Hans Bergström och SD ger också Karin Pettersson anledning att skriva en ledare om "högerns förfall". Eftersom ledarsidan är socialdemokratisk, vill dess skribenter helst få in borgerligheten där det går, gärna med kommentarer om att den tidigare var anständig, men nu närmar sig SD. Sålunda skriver Karin Pettersson:

"Och nu frivilligt anmäld rådgivare åt ett parti med rötterna i nazismen."

Sannolikt kommer vissa politiker och mediefigurer aldrig tröttna på att dra fram dessa berömda rötter. För Stefan Löfven verkar det vara den enda taktik han har mot partiet, och hans repliker är ofta långa uppräkningar av ord han uppfattar som spännande, från "SS" till "nazi", där han som kanske enda människa i Sverige uttalar det sistnämnda ordet som "nattsi". Jag är ingen expert på SD:s tidiga historia, men jag tror faktiskt att partiet aldrig har kallat sig nationalsocialistiskt. Om sådana inslag fanns, spelar det dock mindre roll idag, då partiet både har vuxit och reformerats rejält. Låt oss komma ihåg att Vänsterpartiet till och med hade "kommunisterna" i partinamnet, utan att någonsin behöva ta ställning till det idag. Karin Pettersson tycker förstås att de borgerliga partierna måste vända sig till vänstern:

"Vad är värst - samarbeta med ett rasistiskt parti eller behöva förhandla över blockgränsen om att begränsa vinsterna i välfärden? För denna krets människor är valet enkelt."

Även för tidningens kommunistiska sida, kallad Aftonbladet kultur, blir kombinationen Hans Bergström och SD oemotståndlig, och Martin Aagård vill bidra med berättelsen om hur han har blivit hotad:

"Där någonstans började för mig Sveriges förvandling från att vara världens demokratiska förebild till att bli en stat som påminner lite – i alla fall pyttelite – mer om Turkiet, Ryssland, Ukraina, Brasilien, Mexico, Georgien eller något annat land där förföljelse av journalister är ett vardagligt politiskt verktyg."

Det stämmer säkert att journalister som skriver om känsliga ämnen mottar otrevliga mejl och rena hot, något som jag definitivt tar avstånd ifrån och fördömer. Martin Aagård är dock helt blind inför den aspekt som verkligen skapar ett medialt demokratiproblem; likriktningen och den därpå följande ensidiga propagandan. Här är journalisterna själva ett politiska verktyg, för det mesta också alldeles frivilligt.

Martin Aagård

För Aagård är Hans Bergströms inblandning mycket allvarlig:

"Nämligen att gränsen mellan riktiga publicister och högerextrema propagandister aldrig varit knivskarp."

Denna åtskillnad mellan "riktiga publicister" och alternativ media, som gärna kallas till exempel "hatsajter" och "undervegetation", är något förljugen. Både etablerade medier och alternativa har en agenda, och de etablerade är inte nödvändigtvis mindre propagandistiska än de alternativa. Jag skulle rentav påstå att den tidning där jag själv skriver, Nya Tider, är mer genomarbetad och sanningsenlig än de stora etablerade papperstidningarna.

Vissa liberala tidningar, som till exempel Göteborgs-Posten och Expressen, har på senare tid öppnat upp för nya perspektiv och obekväma sanningar. Detta klarspråk har stört vänstern ända sedan förändringen kunde börja skönjas och öppenheten är förstås även obehaglig för Martin Aagård:

"Vinklarna som tidigare bara återfanns på Avpixlat hittar man idag etablerade högertidningar. Oftast på ledarsidan men även i reportageform: systemkollapsen, svenskhatet, pk-terrorn, åsiktskorridoren… allihop är tankefigurer som först såg dagens ljus på Politiskt inkorrekt och Avpixlat."

Ja, eftersom likriktningen var så enorm blev det i Sverige nödvändigt med alternativa källor, där internets genombrott har varit avgörande. Att vissa gamla medier nu sent omsider känner sig tvungna att visa även tidigare dolda aspekter och fenomen är varken förvånande eller skadligt. Sannolikt har de själva insett att det inte längre fungerar att sätta ramar för den information som når människor.

Låt oss avslutningsvis återgå till Expressens och Aftonbladets återkommande kampanjer mot just Sverigedemokraterna. Varför genomför man fortfarande dessa? Ända sedan Expressen försökte mjölka ett videoklipp i veckor har det varit tydligt att kampanjerna inte fungerar. De är för många, för överdrivna och den bakomliggande agendan alltför tydlig. På exempelvis Twitter är det uppenbart att många vänstermänniskor glatt har köpt hela den bild som vissa medier vill ge av SD, men dessa personer röstar ju redan på någonting annat. Jag är inte medlem i SD och har inga personliga skäl att försvara partiet, men problemet med de likriktade och ofta usla svenska medierna är större än de ovan nämnda attackerna.

Under tiden jag har skrivit denna text har Aftonbladet publicerat ännu fler artiklar av detta slag och rentav skapat ett särskilt avsnitt kallat "Medieimperiet som rasade". Jag tror dock inte att vi behöver fler exempel för att förstå vad även denna kampanj handlar om.