Censuren av Jan Lööfs böcker

Vi har på senare år i Sverige sett ett antal exempel på när redan befintlig litteratur ska skrivas om eller rentav förpassas från hyllorna. Bland de mest kända fallen finns Pippi Långstrump och seriealbumet "Tintin i Kongo". Igår fick vi veta att förlaget Bonnier Carlsen tydligen krävt att barnboksförfattaren Jan Lööf gör om vissa teckningar i två av sina böcker, eftersom dessa anses ge "stereotypa skildringar av andra kulturer". Denna känslighet har kommit fort och är ett ganska nytt fenomen, vilket vi bland annat ser genom att den ena av de böcker som Lööf nu ska tvingas omarbeta gavs ut 1997.

En av de teckningar som stör mest verkar vara den vi här ser överst, och som Jan Lööf själv kommenterar i DN:

"Trumslagaren jag har ritat av var en kompis till mig som jag själv uppträtt med. Han heter Rebop Kwaku Baah och dog för trettio år sedan, men skulle han se bilden så vet jag att han skulle bli smickrad. Han var en väldigt vacker man. Förlaget bryr sig mycket om diskussioner i sociala medier har jag förstått, och får de minsta kritik så backar de."

Lööf ska ha försökt gå förlaget till mötes, men förklarar:

"Så jag gjorde några skisser men till slut insåg jag: det här går inte, det blir för tokigt. Då svarade de med att säga: 'Då lägger vi ner boken'."

Självklart är den här ängsligheten dum. Det vanliga argumentet mot denna strävan är att det blir historieförfalskning, ett resonemang som även vissa etablerade röster vågar föra. Jag har inga invändningar mot om ett förlag anser att vissa ord bör bytas ut i ett nyligen inkommet manus, eftersom det hör till processen att allt från struktur till språkbehandling diskuteras, men när man flera decennier senare går in i gamla verk, där författarna kanske inte längre ens finns i livet, då är man inne på ett helt annat och tämligen problematiskt område.

Många i etablissemanget förvånas över, och hånar, att detta fenomen skapar så pass stor uppmärksamhet. Frågan om bilder och vissa ord handlar dock inte om rasister som tycker att det i sig är viktigt med stereotypa bilder och ord som "neger", vilket jag är säker på att många rättänkande tror. Själv har jag inget ofrånkomligt behov av att säga "negerboll", även om det är benämningen jag växte upp med, men jag tror att irritationen kring sådana reformer bottnar i mycket annat. Huruvida Pippi Långstrumps pappa är "negerkung" eller "söderhavskung" har ingen avgörande betydelse för människors liv, men många ser dessa små korrigeringar som en del av den totala statliga propagandan, där alla initiativ i förlängningen syftar till att gynna strävan efter maximerad asylinvandring och det mångkulturella samhället. Detta är också anledningen till att en till synes oskyldig och välvillig mellanakt i Melodifestivalen får kritik. Eftersom dagens censur alltid handlar om etniciteter, och möjligen sexuella läggningar, är det tydligt att det är just denna tids specifika fixeringar som ska få genomslag. Ingen är inne och petar i kommunistisk retorik från till exempel 1970-talets barnlitteratur, något som fanns i överflöd.

Slutligen finns det en aspekt av det här som ingen ur dagens etablissemang verkar tänka på. När pendeln en dag svänger, ty det lär den göra förr eller senare, ska vi då, när vi återger denna tids texter och inspelningar, ersätta imorgon obegripliga ord som "hen" och "EU-migrant"? Jag tycker inte det, eftersom dessa märkliga begrepp kommer att behövas om vår tid ska förstås fullt ut i framtiden.