Nej, det är inte "apartheid"

Fotbollsturnering för "ensamkommande" i Ronneby.
Bör de dela utrymmen med lågstadieelever?

Dagens stora ämne i mediekretsar handlar om en friskola i Ronneby som ligger i samma byggnad som ett "Soft Center", där ett hundratal yngre asylinvandrare ska gå i förberedande klasser. Föräldrar till friskolans lågstadiebarn protesterar mot planer på att de båda grupperna ska använda samma ingång och toaletter. Att en fråga om skolingångar i Ronneby slås upp som en stor riksnyhet beror förstås på att man med lite god vilja kan få det till att handla om rasism, och då känner varje ledarskribent sig kallad. Aftonbladets Anders Lindberg sammanfattar historien på sitt eget sätt:

Var och varannan artikel ser också till att använda ordet "apartheid", för att vi fullt ut ska förstå hur fasansfullt det är med skilda ingångar för skilda grupper. Den beteckningen är förstås enormt överdriven, bland annat därför att ingen har föreslagit särskilda ingångar för de lågstadieelever som eventuellt har utländsk bakgrund. I Metro får de båda vänsterpartisterna Rossana Dinamarca och Daniel Riazat utrymme för att beskriva historien som "en normalisering av rasism" och passar förstås också på att slå ett slag mot friskolor.

Malin Norfall (S), oppositionsråd i Ronneby, säger:

"Jag önskar att skolan hade en värdegrund där man klarar att stå emot oron från föräldrar."

Man ska alltså nonchalera föräldrars oro på grund av någon "värdegrund"? Att ledarskribenter långt från Ronneby kan slå sig för bröstet är en sak, men när det handlar om ens egna barns trygghet ligger inte högtflygande principer och floskler i första rummet.

Jag förstår helt och hållet föräldrarnas invändningar och det har ingenting med ursprung eller rasism att göra. När man går i lågstadiet är man liten och kanske nervös varje gång man möter äldre barn. De nyanlända är upp till 15 år gamla, säkerligen ibland äldre, och det är ingen vild gissning att en sjuåring kan känna sig otrygg bland en större grupp tonåringar. Är det någon som under sin lågstadietid delade utrymmen med högstadieungdomar? Samma problematik kan också finnas för de nyanlända, som enligt rapporteringen kan ha vitt skilda åldrar, men det intresserar inte svenska debattörer som Anders Lindberg, eftersom det är rasism som ska identifieras.

Det mest intressanta med denna historia är den enorma uppmärksamheten, som inte alls motiveras av vad det faktiskt handlar om; vilka utrymmen som ska användas av två skilda verksamheter i en viss byggnad i en svensk kommun. Det svenska etablissemangets fixering vid rasism är djupt osund, inte minst då den försvårar en mängd diskussioner kring samhället och framtiden. Att dessa figurer inte ens drar sig för att använda sjuåringar som pjäser i sitt mångkulturella experiment är vad som är verkligt fasansfullt.