torsdag 4 augusti 2016

Ännu en dos av relativiserande


Vid attackerna i november 2015 dödades 130 människor,
bland annat vid Bataclan.


På Dagens Nyheters ledarsida får vi idag veta att "Frankrike har blivit rädslans republik". Snart dyker en lite förljugen passage upp:

"Hur skyddar man sig mot en fiende som kan vara vem som helst, var som helst, och som är beredd att offra sitt eget liv för att skada andra?"

I verkligheten är gärningsmannen, fienden om man så vill, inte vem som helst. Om vi till skillnad från våra medier ska vara ärliga, är gärningsmannen en yngre muslimsk man. Att ha en omfattande muslimsk invandring, vilket Frankrike i sanning har haft, får vissa förutsägbara konsekvenser, där terrordåd är en, men där inte heller fenomen som bilbränder ska förglömmas. Frankrike har haft sina kolonier och sin arbetskraftsinvandring, men det förblir ett mysterium varför Sverige ivrigt ska genomdriva en invandring från samma regioner, särskilt ett par decennier efter att dess följder har blivit fullt synliga i ett antal västeuropeiska länder. Texten fortsätter:

"Efter de senaste månadernas terroristattacker är över 80 procent av de franska medborgarna beredda att godta inskränkningar i sin egen frihet för att bekämpa terrorismen."

Det är inte särskilt förvånande och åtgärder behöver inte nödvändigtvis innebära att all frihet för den stora befolkningen inskränks på ett betydande sätt. Dagens Nyheters ledarartikel ska förstås komma att, i linje med att fienden kan vara "vem som helst", som vanligt hävda att det viktigaste är att gruppen som utför terrordåd inte stigmatiseras, men i en bättre värld skulle samtliga moskéer sedan länge vara stängda, jihadturister inte få återvända och all muslimsk invandring ha stoppats. Med en viss etnisk sammansättning följer också att man måste ha soldater patrullerande på gatorna och det är ingen slump att någorlunda fungerande länder i Mellanöstern är rejäla diktaturer. I Saddam Husseins Irak genomfördes inga terrordåd, inte ens mot kristna. När ledarartikelns anonyma författare sedan ger sig in på fransk politik blir det som vanligt ur det speciella svenska perspektivet, vilket inleds med:

"Attentaten har också ytterligare skruvat upp tonläget i den politiska debatten. Nationella fronten kräver hårdare tag och det republikanska partiet med förre presidenten Nicolas Sarkozy i spetsen vill inte vara sämre."

Att försöka locka över Front Nationals väljare är något av en paradgren för Nicolas Sarkozy och redan när han var inrikesminister för över tio år sedan, och sedermera president, försökte han profilera sig genom hårda tag. Att han som president i verkligheten skar ned på polisens resurser och kraftigt minskade tillämpningen av utvisningar efter grova brott är något som Front National gärna framhåller. Han kan dock få en liten stjärna för att han faktiskt kallade de personer som deltog i förortsupplopp 2005 för "slödder", något som han kritiserades för av mer finkänsliga aktörer, men som han hela tiden försvarade. Det är svårt att se Anna Kinberg Batra ens våga använda ett sådant ord. 




Å andra sidan ledde 20 nätters attacker, 9 000 brända bilar och nästan 3 000 arresteringar till endast en utvisning. Redan då kritiserade Jean-Marie Le Pen honom för begränsningen av utvisningar efter brott, statlig finansiering av moskéer och invandringsnivån. Sarkozys insatser låg framför allt på det retoriska planet, vilket redan det i och för sig kan vara befriande för svenska öron:

"Ingen är tvingad att bo i Frankrike, men när man bor här respekterar man landets regler, det vill säga man är inte polygam, man omskär inte sina döttrar, man skär inte halsen av får i sin lägenhet och man respekterar de republikanska reglerna. Jag säger högt vad alla tänker innerst inne; att om man inte tycker om Frankrike är man inte tvungen att komma hit och man är inte tvungen att stanna här."

I verkligheten vet vi att massinvandringen fortsatte under hans ämbetsperiod, där någons inställning eller eventuella kärlek till landet knappast beaktades. Den stora skillnaden är att Front National har trovärdighet i dessa frågor, genom att i åratal ha varnat för utvecklingen och krävt reella åtgärder. Tidningens syn på fransk politik blir än tydligare:

"Hos den franska säkerhetspolisen finns en lista på fler än 10 000 misstänkta jihadister som kallas för 'Fiche S'. Den används av myndigheterna för att veta vilka de bör ha ögonen på. Nicolas Sarkozy kräver nu att alla som finns med på Fiche S ska sättas i husarrest eller interneras i vad han kallar för avradikaliseringscenter. Att på det sättet fängsla människor som inte är dömda för något brott är rättsvidrigt och förknippas med helt andra statsskick än demokrati. Förslaget hade varit skrämmande redan om det kom från Nationella frontens Marine Le Pen. Nu kommer det från en före detta president och partiledare för Frankrikes konservativa parti som planerar att ställa upp i det kommande presidentvalet." 

Varför skulle det ha varit mer skrämmande om det kom från Marine Le Pen? Jo, jag vet att de fina ledarskribenterna på DN tänker sig att vissa politiker är "anständiga" och vissa inte, och att det därför är särskilt bekymmersamt om en politiker som man har klassat som anständig kommer med vissa förslag. Det ska också noteras att Marine Le Pen, som är utbildad jurist, faktiskt har kritiserat detta förslag just för att det skulle strida mot konstitutionen, vilket vi bland annat såg i den intervju som jag nyligen publicerade här. Dessutom borde förslag från Marine Le Pen skrämma DN:s ledarskribenter mer, eftersom hon i opinionsundersökningar har ett starkare stöd än Sarkozy. 




Efter att vi som så ofta får veta att terroristerna syftade till att skada mångkulturen, kommer då den givna slutklämmen:

"Kampen mot terrorismen och radikaliseringen kommer att kräva såväl polisiära och militära som sociala insatser. Men frågan om hur man ska skydda sig mot terrorister får inte hanteras så att människor med olika religioner ställs mot varandra."

De står redan mot varandra och grunden återfinns i en av dessa religioners kärna. Det är inte vi som har utnämnt oss själva till "kuffar", och denna indelning i muslimer och icke-muslimer återfinns långt ifrån endast i terroristers resonemang. Vi kan som vanligt konstatera att denna ideologi i princip är den enda som aldrig kan hållas ansvarig. Det är svårt att föreställa sig en situation där någon annan ideologi eller grupp gång på gång attackerade våra samhällen och medborgare, och våra etablissemang alltid såg till att försvara samma ideologi och dess anhängare. Formuleringen att "människor med olika religioner ställs mot varandra" är också tämligen förljugen, eftersom det handlar om en enda religion som dessutom främst ställs mot sekulära människor och stater. Vi ser alltså inte en salig röra med konflikter mellan buddhister och katoliker, där mormoner står mot hinduer.

På samma sätt fick vi, den gången på DN:s kultursida, veta att Kristina Lindquist minsann inte skulle låta några terrorister bestämma vem som var hennes fiende. Alstret gick ut på att försvara Svenska kyrkans ovilja att fördöma muslimska terrordåd och Eva Brunnes tal om "bedjande syskon". Problemet är att Kristina Lindquist, och alla vi andra, redan har blivit utsedda till fiender, hur mycket hon än kryper för islam.

Låt oss avslutningsvis fundera på en viktig aspekt för vårt vidkommande. Vi svenskar ska vara medvetna om att de franska polisstyrkorna och underrättelsetjänsterna är erkänt skickliga och effektiva. Dessutom har trots allt till och med den socialistiska regeringen agerat, bland annat genom att införa undantagstillstånd och faktiskt stänga ett antal moskéer. I Sverige skedde i princip ingenting efter att vi fick vår första, men troligen inte sista, självmordsbombare. Det förträngdes omgående och än idag gör våra politiker och medier allt för att förtiga och skifta fokus. Hur skulle svensk polis hantera en attack av den typ som skedde i Paris i november 2015, med ett antal gärningsmän på flera platser, försedda med skjutvapen och sprängmedel? Kan någon föreställa sig vår rödgröna regering, med Stefan Löfven i spetsen, vidta resoluta åtgärder? Vi kan dessvärre utgå ifrån att inte ens efter en sådan attack skulle en enda moské stängas eller en enda imam utvisas.





7 kommentarer:

  1. Tack för en bra blogg. Läser den ofta. Håller med om mycket.

    SvaraRadera
  2. Jag har följt din blogg en tid nu, men aldrig kommenterat. Vill bara säga att det är en fröjd att läsa dina välskrivna och välformulerade inlägg. Jag hyser ett stort förtroende för dig ska du veta.

    Fortsätt så :)

    SvaraRadera
  3. Bra Tobbe, keep up the good work.

    SvaraRadera
  4. Det storsvenska högmodet vet inga gränser. Tänk att vara så kaxig. Ett enda attentat och Sverige kommer att vrida sig i rädsla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För att inte tala om självgodheten.

      CA

      Radera
    2. Jag tycker mig se en viss stöddig och arrogant sarkasm i DN:s ledarsida med formulerinfar som "Rädslans republik" och " Nationella fronten kräver hårdare tag och det republikanska partiet med förre presidenten Nicolas Sarkozy i spetsen vill inte vara sämre". Som om det handlade om en ytlig tävlan mellan Le Pen och Sarkozy om vem som är bäst på att kräva hårdare tag.
      Det är lätt att sitta på DN:s trygga tidningsredaktion på Kungsholmen och vara kaxig och betrakta Frankrike ur en mallig besservissers fågelperspektiv. Om Sverige hade drabbats av lika många och omfattande terrorattacker som Frankrike hade det säkert varit ett helt annat ljud i skällan.  Inte för att jag är våldsbejakande men den dagen ett terrorattentat oundvikligen kommer att ske i Sverige så hoppas jag att terroristerna väljer ut Aftonbladets eller Expressens eller DN:s redaktion som mål så att inte helt oskyldiga medborgare drabbas. Då skulle det vara intressant att se om kaxigheten finns kvar och om journalisterna kommer att fortsätta relativisera om islam, påstå att attentatet inte har något med islam att göra, skydda de snälla muslimerna istället för journalistkåren och att det är viktigare att förhindra att människor med olika religioner ställs mot varandra än att ännu fler journalister flyger i luften.

      Radera
  5. Klädkoden slöja mm visar väl tydligt att det är viktigt att markera att vi är vi och dom är dom

    SvaraRadera