Ännu ett försök att försvara ofri debatt

Då var jag tillbaka vid tangentbordet, efter ett uppehåll som några påpekade varade lite längre än de aviserade två dagarna. Å andra sidan kan vi notera att svensk debatt knappast utvecklas avsevärt under ett par veckor och jag tänkte att vi kunde inleda lite försiktigt med just ett utmärkt exempel på denna tröghet.

Kristina Lindquist, som den senaste tiden gjort sitt bästa för att profilera sig bland DN:s alla motståndare till fri debatt, bjuder idag på ett alster under rubriken "Vad är det ni vill debattera med extremhögern?". Intressant nog verkar hon nästan själv inse att hon inte har så mycket nytt att komma med:

"Vi har tuggat igenom det här sega köttet några gånger nu: GP:s politiska chefredaktör sitter med osviklig tajming i radio och talar om vikten av att ”civilisera” SD. SVT bjuder in Nya Tider till debatt och pudlar sedan under interna protester. Såväl Jasenko Selimovic som Åsa Linderborg lyfter fram vikten av att tala med extremister."

Likt läsaren i vilken totalitär stat som helst, och kanske ligger det gamla Östeuropa närmast till hands, har sannolikt mången svensk vid det här laget lärt sig att tolka både nyheter och opinionstexter för att göra dem begripliga. Sålunda förstår vi att utgångspunkten är att SD är en sorts monster, som det är lönlöst och farligt att försöka "civilisera", liksom vi vet att "extremister" ska översättas med vem som helst som har ifrågasatt omfattande invandring till Europa.

För Kristina Lindquist är frågan om yttrande-, tryck- eller åsiktsfrihet mycket enkel och hon är inte ensam om sin hållning: Det som hon accepterar kan accepteras och det som hon ogillar bör förpassas från alla rum. Observera att de övriga som åsyftas ovan har valt en något mer eftertänksam linje, vilket är själva skälet till varför de alltså ska fördömas. Alice Teodorescu är liberal, men inser att varje borgerlig konstellation i Sverige numera är beroende av åtminstone passivt stöd från SD. Följaktligen hoppas hon att man kan slipa till SD i så hög grad att det fungerar som ett stödparti. Inte storslaget, möjligen inte genomförbart, men framför allt inte särskilt förfärande.

Jasenko Selimovic (L) är i alla sammanhang helt ointressant som debattör, annat än möjligen som indikator på var debatten befinner sig, eftersom han är en skamlös opportunist som säger vad som helst som han känner ligger precis taktiskt rätt i just ett speciellt ögonblick. Åsa Linderborg, däremot, intar ofta principiella ståndpunkter och menade i fallet med Bokmässan att man nog borde låta även bokförlaget Alternamedia medverka, särskilt om temat är "yttrandefrihet".

Kristina Lindquist plockar rentav upp det mycket gamla och mycket trötta uttrycket "att ta debatten", och dagens alster ska utgöra någon sorts förklaring till varför man inte ska göra det. Hennes huvudargument mot att diskutera med vissa motståndare brukar kallas att dessa då "normaliseras":

"Att verkligen delta i en debatt är att utsätta sig för en risk. Det är risken att låta sig förändras, omformas – och faktiskt övertygas av den andre. Det finns här ett performativt element där man säger till sin motståndare: Jag erkänner dig, och jag erkänner dina premisser. Jag erkänner att dina ståndpunkter existerar som politiska alternativ."

Känner dessa människor aldrig att vad de faktiskt motsätter sig är själva demokratin? Kristina Lindquist må blunda och vägra "erkänna" motståndare och deras åsikter, men likväl finns de där i allra högsta grad. Naturligtvis är det lättare att hävda att endast de egna åsikterna existerar än att behöva försvara dem. Föga förvånande är det vissa frågor och områden som inte får beröras:

"Du kan i praktiken stå oändligt långt ifrån att plötsligt omfamna rutavdraget eller fastighetsskatten, men de frågorna utgör ingen absolut förutsättning för vår gemensamma existens. När det gäller extremhögern och frågan om det grundläggande människovärdet är läget ett annat. Då är vi inne på själva arenan där debatten förs, spelreglerna är upphävda och golvet blir plötsligt till tak."

Det är just därför att invandringsfrågan är en ödesfråga som påverkar alla andra som även den, och framför allt den, måste kunna diskuteras. Kristina Lindquist kan försöka intellektualisera kring debatten hur mycket hon vill, och åberopar till och med en belgisk filosof, men vi vet alla varför dessa personer vill begränsa vad som kan sägas. Det är helt enkelt därför att de kommer att förlora varje debatt, vilket hon mellan raderna också erkänner. Hon utmålar ett bisarrt scenario där två professionella debattörer influerar varandra, vilket knappast lär hända i verkligheten, men risken är att publiken kan dra vissa slutsatser. Hur lite dessa människor har att komma med när de inte längre står oemotsagda har vi sett genom internets födelse och SD:s inträde i riksdagen. Naturligtvis är det då lättare att säga att vissa områden är förbjuden terräng och vissa röster alltid måste tystas.

Själv har jag aldrig riktigt förstått, eller åtminstone inte trott på, de där tankarna på att det ena eller det andra "normaliseras" om det får synas. Låt tusen blommor blomma och låt Miljöpartiet sitta i riksdagen, ha egna publikationer och ställa ut på bokmässor. I mitt sinne kommer fri invandring till Europa aldrig att bli någonting normalt.