tisdag 7 augusti 2018

Den perfekta stormen?




De anständiga tycker om att skildra politik som "kalla vindar", som förstås blåser mot deras egen värme, och då borde väl även jag få göra en meteorologisk liknelse. I mina ögon är det kommande valet det mest spännande på ett antal decennier, vilket förstås främst beror på att patriotiska krafter nu kommer att få fler röster än någonsin. Upptakten blir också särskilt underhållande genom övriga partiers agerande och obegripliga klavertramp. Deras fixering vid SD gör paradoxalt nog att de inte kan låta bli att gång på gång gynna detta parti. Om den största drivkraften är att bekämpa SD, varför lär man sig då ingenting?

Med risk för att jag i min partiskhet kanske överdriver eller feltolkar vissa fenomen, vill jag ändå nämna några av de händelser och den utveckling som jag tror gynnar SD, och säkert också AfS. Jag har tidigare tagit upp några av de inslag som här kommer nämnas, men det roliga är att de sammanfaller några veckor innan valet.  I grunden ligger de senaste årens enorma asyl- och anhöriginvandring, följt av de två traditionella maktpartiernas förvirring och en åtminstone retorisk svängning.

Låt oss börja med en liten klassiker, som egentligen inte är viktig, men där överraskningen är att det fortfarande sker. Tydligen ska Jimmie Åkesson besöka Göteborg den 28 augusti, vilket hos Ung Vänster frammanar en gammal reflex:



Vi får veta att syftet är att göra det så svårt för Åkesson som möjligt, vilket i vanlig ordning ska ske med hjälp av slagord och megafoner. Vad vill man uppnå med dessa "motdemonstrationer"? Man lär inte omvända någon övertygad SD:are, eller alldeles neutral person, samtidigt som den egna flocken redan är övertygad. Jag är helt övertygad om att det för de inblandade individerna endast handlar om en egotripp, där det känns bra att få stå bland likasinnade och skrika ut otrevligheter. Att det snarare är kontraproduktivt för det man säger sig vilja uppnå, är antagligen irrelevant. Ovanstående motdemonstration är knappt ens en händelse, men den visar tydligt hur SD:s motståndare famlar och inte verkar lära sig någonting.

I går inleddes en annan aktivitet, där de inblandade inte heller lär vinna några nya själar. Jag talar förstås om den afghanska picknicken på Mynttorget i Stockholm, där förmätna krav på permanent uppehållstillstånd framförs, samtidigt som Sverige påminns om vad begreppet "ensamkommande flyktingbarn" försöker dölja.




Även denna fråga har flera partier hanterat så valhänt att det endast kan gynna SD. Miljöpartiet drev som vanligt på för maximalt inflöde, Socialdemokraterna skapar ett bisarrt undantag för att möta MP halvvägs, vilket sedan visar sig vara så ogenomtänkt att domstolarna inte ens kan tillämpa lagen. Den röstades dessutom igenom med hjälp av Centerpartiet, vilket gjorde att Ulf Kristersson (M) kände sig nödgad att markera sitt avståndstagande från alliansvännen. Återigen framstår SD som det enda konsekventa riksdagspartiet, som vet vad det gör och var det står.

Vad som också hänt i dessa dagar är att SD har släppt en lång dokumentärfilm. Att ämnet blev Socialdemokraternas förflutna var något förvånande, och informationen lär inte avskräcka särskilt många socialdemokrater, men den missgynnar knappast SD. Den stora vinsten är den rena uppmärksamheten, men filmen är också ett litet slag mot allt trams om "rasism" och "rötter". Den lyckades också få hela mediekåren att producera artiklar som på olika sätt försvarade Socialdemokraterna. Inte heller mediefigurerna lyckades tygla sina impulser, så de kunde bara inte låta bli att svälja betet och vi fick alla ännu en gång beskåda deras likriktning.




Det är helt enkelt rätt mycket som ur vår synvinkel nu, om jag får lov att dra bloggens läsare över en kam, går vår väg. Alliansen kan inte redogöra för hur det har tänkt bilda regering, Socialdemokraterna har rekordlåga siffror och Miljöpartiet balanserar på riksdagsspärren. FI kommer inte in i riksdagen och jag gissar att partiets dagar snart är förbi. Både moderater och socialdemokrater försöker plötsligt utmåla sin migrationspolitik som stram, men det är för lite för sent och SD äger uppenbarligen fortfarande frågan.

Till denna positiva bild måste vi lägga Sjuklöverns groteska uppvisning i Kulturhuset för ett par dagar sedan. Olika klipp och bilder från evenemanget sprids på sociala medier, och några menar rentav att det var här valet avgjordes. Det kanske är något av en överdrift, men uppvisningen var inte smickrande för deltagarna.






Det är häpnadsväckande att medievana heltidspolitiker ens deltar i en tillställning av detta slag. Alla rör sig på scenen precis som de blivit tillsagda, alla besvarar glatt frågor om exempelvis hur kvinnors ben ska se ut och alla viftar entusiastiskt för att visa hur kraftigt de tar avstånd från partiet som inte bjudits in. Minut efter minut spelar de med och inte en enda partiledare vågar protestera eller lämna scenen.

Det är inte svårt att föreställa sig hur dessa partiledare resonerat före evenemanget. Om Pride bjuder in kan man inte gärna säga nej, eftersom syftet är så fint och konsekvenserna vid utebliven närvaro blir oöverskådliga. Lika lite som man vill vara "islamofob" vill man uppfattas som "homofob". Följaktligen ser de alla till att vara där och uppenbarligen var de åtminstone under själva seansen omedvetna om hur det ser ut för de flesta andra. Efteråt har exempelvis Ebba Busch Thor (KD)  hävdat att hon borde ha tackat nej, men det tvättar knappast bort synen ovan från våra näthinnor.

Arrangörerna är säkert uppriktiga i sin avsky för SD, men ändå gör de hela tillställningen till en enda stor propagandaseger för detta parti. De slapp vara med, samtidigt som de ändå svävar över hela evenemanget, inte minst då de dessutom representeras av en elefant i rummet.

Samhällsutveckling och andra partiers oförmåga har gjort att SD ökat, alldeles oavsett hur aktivt partiet och dess företrädare själva har varit, men det är svårt att se något tillfälle som varit mer gynnsamt än nu. Så länge som övriga partiledare för fram en politik de själva inte riktigt vill stå för, glatt gör helomvändningar från år till år och villigt flamsar runt med regnbågsflaggor, är de patriotiska rörelsernas tillväxt närmast självklar och oundviklig.






2 kommentarer:

  1. Jag såg dokumentären i helgen och min enda invändning mot den är att den var för lång, de borde delat upp den i avsnitt. Då jag var medveten om kritiken som också sammanfattas här https://samtiden.nu/2018/08/dokumentaren-reaktionerna-forsta-veckan/ var jag extra uppmärksam då dessa ämnen behandlades och kunde inte hitta ett enda faktafel. Kritik har framförts att den är klippt på ett sätt som får tittaren att koppla ihop vissa saker vilket antagligen är sant men vilken film med agenda är inte det.

    Jag brukar säga att Pride-tåget är den värsta korsningen mellan Rio-karnevalen och ett FNL-tåg och i år var inget undantag. Den så kallade partiledardebatten var ett svårslaget rekord i pinsamhet och publikreaktionerna påminner om de på det ultraliberala TV-programmet "The View" på ABC. Ju mer skruvade och aparta åsikter som framförs desto skrikigare publikreaktioner.

    SvaraRadera
  2. Dokumentärens bakgrundsmusik är plågsamt hög, den överröstar nästan "speakern".

    SvaraRadera