Begär mer av våra styrande!

När Jan Eliasson lade upp bilden av sin exklusiva bostad, tillsammans med kommentarer om att hustrun spelade Bach medan hunden vill ha fler flyktingar, reagerade de flesta på det sätt vi brukar göra när liknande figurer är i farten. En välbärgad person vill från sitt isolat bara berätta lite om hur fina värderingar han har. Genom alla liknande utspel från posörer som Malena Ernman och Henrik Schyffert har vi blivit luttrade och det enda som möjligen förvånade i just fallet Eliasson var att han trots allt är gammal diplomat, som knappast har någon karriär som behöver en skjuts genom medieutspel.

Även jag reagerade direkt på det där välbekanta sättet inför överhetens pekpinnar, men kom senare att tänka på en annan, kanske än mer intressant, aspekt. När Schyffert gör ett asylutspel inser han vad reaktionerna kommer att bli, men samtidigt att det kommer att leda till lukrativa uppdrag. Falskt och kalkylerat, men medvetet.

Det speciella, och nästan lite oroväckande, med Jan Eliassons utspel var hur obekymrat han gjorde det. Visst, hans vana av sociala medier är sannolikt lägre än de flestas, men det förklarar inte hela beteendet. Poängen är att han uppenbarligen endast vistas i miljöer och umgås med människor där det är helt självklart att sitta i sina enorma villor och låta munnen gå om hur man vill maximera asylinvandringen. Ingen tycker det är märkligt, och ingen skulle komma på tanken att yttra någonting annat vid flygeln. Det måste ha varit en nästan overklig upplevelse för honom att få hundratals negativa svar på det lilla fina meddelandet. Det visade sig finnas miljoner andra människor ute i landet med helt andra erfarenheter, åsikter och livsstil.

Övergången till dagens egentliga ämne kan te sig krystad, men jag kom i alla fall att tänka på Eliasson när jag såg hur Sveriges socialminister Annika Strandhäll (S) försökte ge en politisk motståndare, egentligen en kollega, lite beröm.

Mitt intryck av talman Andreas Norlén (M) är att han är en fullt sympatisk person, men exakt vad är det han har gjort denna höst som är fantastiskt? Han har suttit och småpratat med andra politiker, som han sannolikt småpratat med under även den gångna mandatperioden, och då har han ändå knappast ens bryggt kaffet själv. Hans månadslön är 172 000 kronor, vilket innebär att han under dessa fyra månader av ingenting har gått framåt i runda slängar lyft 700 000 kronor. Han kan ha haft långa dagar och dessa kan rentav ofta ha varit tråkiga, men jag ser inte att han har levererat någonting alls. Med den insatsen i åtanke är ersättningen tämligen generös.

Vad han framför allt verkar ha gjort är att stå ut. Dels med den orörliga processen, som han själv bidragit till, dels med personer som Annie Lööf. Vad han framför allt inte har gjort är att sy ihop en regering, underlättat en sådan process eller ens försökt skynda på den något. Jag har förstås inte särskilt god insikt i hur denna process går till eller vad samtalen handlat om, men det förändrar fortfarande inte det faktum att de inte ledde någonstans. Ett slutresultat med S+MP, stödda av L och C, var inte så revolutionerande att det krävde en fantastisk och invecklad process.

Nu till poängen och vad som gjorde att mina tankar gick till Eliasson och hans kretsar. Låt oss till att börja med glömma att just Strandhäll är en särskilt usel politiker och slänger ur sig de mest förbluffande idiotier på Twitter, ty detta inlägg handlar inte om det.

Annika Strandhäll är en politiker, som går runt i riksdagshuset och lyfter en fantastisk lön. Jag har inte hört någon som har sagt att hon utför ett storartat arbete. Hon tycker att en annan politiker, Andreas Norlén, har gjort någonting alldeles fantastiskt genom att hålla sig lugn och i princip bära kostym dagligen. De kommer ur samma värld, rör sig bland samma människor i samma lokaler och har möjligen likartade krav på vad deras löner motiverar dem att leverera. Jag är övertygad om att Strandhäll faktiskt är alldeles uppriktig med att talmannen verkligen utfört någonting imponerande. Och varför inte? Själv har hon varit verksam i facket i hela sitt vuxna liv och åtminstone inte behövt leverera det jag har sett krävas i de kommersiella företag där jag arbetat. Inte på en enda av dessa arbetsplatser skulle någon ens komma på tanken att vi skjuter på det ena eller andra beslutet tills någon sorts samförstånd växer fram efter månader av fikande. Ingen fick beröm för att den visserligen inte gjorde något, men var lugn och bar kostym.

Jag tycker att vi medborgare har all rätt i världen att kräva mer av de styrande vi så generöst avlönar. Om någon minister på det ena eller andra sättet inte riktigt fungerar, ska vi kräva att statsministern skyndsamt avlägsnar denne. När en riksdagsman, vars antal för övrigt minst skulle kunna halveras, är alltför passiv, ska denne lämna under pågående mandatperiod. En statsminister ska inte kunna utse en person utan någon som helst erfarenhet, som Gabriel Wikström, till folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister.

Följs ett val av över, säg, en månads trams, ska vi ha ett extraval. Aldrig sinande presskonferenser med Annie Lööf eller oändliga sittningar med talmannen tjänade inte folket, och det var knappast heller fokus.

Låt riksdagsmän och ministrar behålla sina lönenivåer, men ställ krav som motsvarar dem. Jag har arbetat med människor som har haft löner på långt över 100 000 kronor i månaden, men de har haft krav på sig och de har sannerligen gjort allt för att leva upp till dem. För sådana pengar är det inte svårt att hitta kompetens, och man behöver följaktligen inte plocka upp figurer som Bah Kuhnke eller Annika Strandhäll till oerhört betydelsefulla roller.

Det var bra för Jan Eliasson att av en händelse konfronteras av en mängd vanliga människor. Konfrontera politikerna som endast frotterar sig med varandra. Vi väljer politikerna, vi betalar dem och vi ska ställa mycket högre krav på dem. Dränera träsket.