onsdag 6 februari 2019

Har "isoleringen" verkligen varit framgångsrik?


Jan Björklund på promenad med sina vänner och beundrare.
Men isolerad är han inte, ty han får stödja Löfvens regering.


Efter några dagars tystnad här blir det återigen dags att kommentera en opinionstext, och då inleder man ju gärna med Anders Lindberg och hans små funderingar. Om hans skriverier före valet handlade om en konstant oro för nazister som på något sätt skulle ta makten, och ett par dagars gränslös eufori efter att Löfven åter blev statsminister, är hans besvär i dag mer otydliga.

Rubriken "SD har inte rätt till några vänner" låter ju lite hård när den kommer från "en av Sveriges snällaste människor", men han har troligen inte satt den själv. Ursprungligen löd den "Jimmie Åkesson har inte rätt till några vänner", men det tyckte till och med Aftonbladet uppenbarligen blev lite väl dumt.

Som vanligt presenteras rena självklarheter som stor visdom, och vart de ska leda förstår vi alla direkt:

"Att isoleringen av SD inte fungerar håller på att bli en sanning. Tätt följt av att isoleringen av SD är odemokratisk. Båda sakerna är fel."

Om vi börjar med det sistnämnda kräver demokrati förstås inte att alla partier sitter i regeringen, eller ens har något inflytande. Man har dock, som bekant, gått lite längre än så, med oändliga charader för att inte ge partiet platser som talmän eller ordförande i utskott. Alltså, i formell mening är det i full demokratisk ordning att inte ge SD inflytande, men hela inställningen i övrigt vittnar om en skepsis inför demokrati. Vi kan ju titta lite på hur ordförandeposterna i utskotten delades ut. Först såg S och M naturligtvis till att ge sig själva och varandra de flesta och tyngsta, men även deras vänner, som knappt tar sig in i riksdagen, skulle ha sina egna bitar:




Att partiet som fick 17,5 procent av rösterna, mer än tre gånger så många som Liberalerna, som tydligen förtjänade tre poster, inte får en enda, är ytterligare en sådan där liten detalj som fjärmar oss från demokratin.

Därefter blir resonemanget desto mer oklart. Vad som menas är vanligen förstås att stödet för SD inte minskar för att man tar till alla dessa krumbukter för att inte ge det inflytande och obesvärat verkligen använder ordet "isolera". Att vi ännu inte fått höra "cordon sanitaire" beror kanske på att "smittskyddslinje" är mer otympligt på svenska, eller, mer sannolikt, att politikerna är för obildade för att känna till begreppet. Valresultatet visar att isoleringen absolut inte verkar fungera i det avseendet, men vi får väl återvända till Anders Lindberg för att se hur han tänker sig det hela:

"Syftet med att isolera Sverigedemokraterna är att partiet inte ska få inflytande över politiken."

Visst, det kan också vara ett syfte, men ärligt talat tror jag att opinionssiffrorna för vår tids politiker är oändligt mycket viktigare än någon omröstning hit eller dit. Efter någon historia om Charlie Weimers (SD) och hans fru, fortsätter Lindberg:

"I dag är visserligen även Charlie Weimers med i SD men partiet är lika isolerat på nationell nivå som alltid tidigare. Och det fungerar alldeles utmärkt: Sverigedemokraterna har inget inflytande över politiken."

Tja, det där är ju en sanning med modifikation, inte minst eftersom partiet har avgjort frågor där de traditionella "blocken" varit oeniga. Framför allt har de dock ett enormt inflytande genom att vara tyngdpunkten som hela politiken roterar kring och som avgör själva regeringsbildningen. Inte dåligt jobbat, med tanke på att de där anständiga trots allt har över 80 procent av rösterna.


Allianspartierna såg till att SD inte fick posten som
andra vice talman, som gick någon annanstans.

Så kommer då en sådan där typisk självklarhet och ytterligare lite hån mot läsarna:

"SD kan inte, som partiets aktivister tycks tro, kräva 17,5 procent av makten i riksdagen bara för att de fick 17,5 av väljarnas röster. Under åren 2006-2014 hade Socialdemokraterna över trettio procent av rösterna och var Sveriges största parti. Ändå fick de noll procent av makten eftersom de var i opposition. Och så måste en demokrati fungera – alla kan inte få som de vill."

Tack, vi förstår att det inte fungerar så. Men nu kommer poängen, som jag tydligen måste framföra så ofta att den nu fetas:

Skillnaden är att i den gamla blockpolitiken kunde en socialdemokrat, eller moderat, hoppas komma till makten efter nästa val. Det samma gällde småpartierna, och i dag kan dessa komma till makten på de mest oväntade sätt. Sverigedemokraten ska dock aldrig, oavsett omständigheter och valresultat, få någonting att säga till om. Aldrig någonsin. Och då, kära vänner, har vi börjat tumma på demokratin och trampat ordentligt på väljarna.

Anders Lindberg har inte bara ovanligt ofta alldeles fel, utan resonerar ibland istället snarare barnsligt eller i enklaste laget:

"De som hävdar att isoleringen av SD inte fungerar brukar hänvisa till att partiets opinionssiffror har gått upp i varje val sedan 1988. Det är en tveksam argumentation. De flesta länder i Europa har ett högerextremt parti, ofta med betydligt starkare stöd än Sverigedemokraterna."

Så har det dock inte sett ut i "de flesta länder i Europa". Spontant kan jag inte komma på ett enda fall där ett patriotiskt parti har gått framåt oavbrutet i 30 år. I Österrike har FPÖ förvisso 26 procent, och sitter i koalitionsregeringen, men partiet grundades 1956 och har upplevt både upp- och nedgångar sedan dess. Samma sak gäller Frankrikes Rassemblement National, som grundades 1972 och har haft skiftande framgångar i både parlaments- och presidentval.






Sverige är på många sätt ett annorlunda land, där asylpolitiken har varit helt vansinnig, och svaret kommer att bli desto tydligare. Inte heller jag tror att SD:s oavbrutna framgång beror på enbart försöken till isolering. De har helt enkelt varit den enda stabila och ständiga kraften för den som inte omfamnat ohämmad asylinvandring. Dessa är många och de blir allt fler. Jag är dock helt övertygad om att isoleringen, i alla dess former, hjälpt till. Inte nog med att man inte ska få säga vad man tycker i vissa frågor; dem man håller med ska till varje pris dessutom hållas borta från allt inflytande. Ge den här taktiken, och den bisarra regeringskoalitionen, en mandatperiod till, och så kommer även Sverige, likt dagens Italien, styras av "extremhögern".

Lindberg börjar nosa på en mer verklighetsnära syn, men hittar naturligtvis inte hela vägen:

"Argumentet att SD växer för att de isoleras blottar dessutom en ganska konstig syn på partiets väljare. Är inte en mer närliggande förklaring att människor röstar på SD för att de gillar politiken och företrädarna? Så skulle vi resonera om det gällde något annat parti."

Just det, vilket borde bjuda Lindberg och hans gelikar på en lite obehaglig sanning. Att allt fler vill strypa asyl- och anhöriginvandringen och att allt färre litar på att övriga partier kan eller ens vill göra det. Och, återigen, fixeringen vid partiet och dess isolering hjälper knappast.

Som avslutning väljer Lindberg att ännu en gång förklara sin kärlek till den där isoleringen:

"Har vi otur kommer SD under överskådlig tid ligga mellan 15 och 20 procent i valen. Så ser det ut i övriga Europa och SD kan mycket väl vara här för att stanna. Men det betyder faktiskt inte att de någonsin behöver få politiskt inflytande för sina idéer."

Eller så hamnar de en bra bit högre än så. Om Moderaterna, KD och SD ser till att bilda en riktig allians kanske Socialdemokraterna aldrig någonsin behöver få något politiskt inflytande igen. Låt det sjunka in, som de anständiga säger på Twitter.




2 kommentarer:

  1. Einstein lär ha sagt, att definitionen av idioti är. att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

    SvaraRadera
  2. Tja , SD kanske inte har något inflytande över politiken (om man bortser ifrån den lilla detaljen att SD avsatte Löfven, spräckte alliansen och såg till att det tog 4 månader för dom att få ihop en "regering"...).
    Men ingen kan i alla fall förneka att SD har ett närmast gigantiskt inflytande över Anders Lindberg .
    Har han skrivit någon krönika under det senaste året där inte "SD" nämns minst 3 gånger ?

    Med tanke på att SD ju är ett "isolerat parti utan inflytande" verkar Lindberg närmast sjukligt besatt av dom .
    Varför tjatar han om dom dygnet runt sju dagar i veckan om han nu inte upplever dom som ett hot...? ��

    (Lindberg kan ju ta fram miniräknaren och försöka få ihop en ny DÖ med de senaste siffrorna 3,3 (MP ) och 2,7 (L )
    Lycka till, Lindberg ! ��

    W

    SvaraRadera