Sölvesborg visar vägen

Louise Erixon (SD) är ordförande
för Sölvesborgs kommunstyrelse.

Vid valet 2018 blev Sverigedemokraterna största parti i några kommuner, och fick i flera andra över 25 procent av rösterna. I Sölvesborg i Blekinge fick partiet nästan 29 procent och blev därmed näst störst, efter Socialdemokraterna. Sedan dess regerar SD tillsammans med M, KD och det lokala partiet Sölvesborg och Lister i vad man kallar "samstyre". Att Louise Erixon (SD) valdes till kommunstyrelsens ordförande förfärade etablissemanget, som nu blir än mer förfärat när Samstyret får igenom den handlingsplan med 220 punkter man har presenterat. Som om dessa partier inte förväntades genomföra det de gick till val på. Vad vår överhet väljer att chockeras av säger också en hel del om situationen i landet och den offentliga debatten.

Först ut bland de förhatliga punkterna kom beslutet att utmana Bosättningslagen, som ger Migrationsverket rätt att placera nyanlända i en kommun. Samstyrets företrädare menar att lagen ifråga står i strid med principen om kommunalt självstyre. De har förstås alldeles rätt, för vad är ett självstyre värt om en statlig myndighet kan sänka kommunen helt som i fallet Filipstad? Sölvesborg vill förhindra denna problematik innan den uppstår, vilket är en alldeles utmärkt hållning.

Därefter följde kulturmänniskornas fasa inför vad som skulle hända med konsten, och den givna referensen kom naturligtvis direkt:

Överhuvudtaget utgick diskussionen från den falska beskrivning vänsterpartisten Malin Björk ger, och hon var inte den enda marxisten att slå på den stora trumman:






I själva verket säger handlingsplanens punkt:

"När konst köps in av kommunen ska tidlös och klassisk konst som ger uttryck för och harmoniserar med kommunens historia, lokala identitet och fysiskt bebyggd miljö, sättas framför utmanande samtidskonst."

Det handlar alltså inte alls om att förbjuda någon konst, utan en princip för vad som ska köpas för skattebetalarnas pengar. Sådant är naturligtvis politiskt styrt även i andra kommuner, och få skulle köpa in någonting från exempelvis Dan Park. Att många kulturfigurer förväntar sig en inkomst från det offentliga är en annan historia. 

Slutligen gjordes en stor sak av att en regnbågsflagga inte längre ska vaja vid kommunhuset. Även här är punkten mindre dramatisk:

"En ny policy för kommunens flaggning ska beslutas. En revidering av kommunens flaggreglemente avseende kommunens stänger och byggnader ska göras med syfte att återgå till ett mer traditionellt förhållningssätt."

Varför är detta beslut så fruktansvärt? Man skulle snarare kunna fråga sig om kommuner, som ska representera alla medborgare, verkligen bör flagga för olika organisationer eller intressegrupper. Även en stor blåsippa på kommunhuset skulle vara fel. 

Det är mycket intressant att följa vad SD:s allt större kommunala inflytande innebär i praktiken, och förhoppningsvis kommer vi att få se fler beslut som går i linje med deras väljares önskningar. Sölvesborg visar också att det är fullt möjligt för andra partier att samarbeta med SD i frågor om stort och smått.