Somar Al Naher har hittat hem

Somar Al Naher med ett par andra

figurer ur Aftonbladets ledarredaktion.

I en text publicerad i Sydsvenskan berättar Somar Al Naher, tidigare ledarskribent i Aftonbladet, att "I Libanon behövde jag inte vara den perfekta svensken". Det är förstås svensken som på grund av sin rasism ges all skuld, men omedvetet berättar hon lite mer än så. Vi får bakgrunden:

"När jag för två år sedan flyttade till Libanon med min familj var det en dröm som blev sann. Jag ville bättra på min arabiska, lära känna Mellanöstern socialt och politiskt, gå på teater och seminarier, ta del av den senaste musiken och konsten. Vad jag inte var beredd på var att jag även skulle ömsa skinn mentalt."

Tydligen är Somars man svensk, vilket ska ha skapat följande mönster:

"I Sverige ber jag ofta honom att sköta den här typen av kontakter: Kan inte du ringa hyresvärden och fråga om lägenhetsannonsen? Ska inte du mejla till Blocket-säljaren och fråga om soffan finns kvar? Tror du inte att det är större chans att vi får bord på restaurangen ikväll om du ringer?"

Situationen framstår som märklig, eftersom Somar talar utan brytning och utländska namn inte är alldeles ovanliga, men vi får väl tro henne i detta avseende. Samtidigt vet vi att just hon alltid har varit fixerad vid identitet och ett missnöje med Sverige och svenskar, vilket hon bland annat gav uttryck för 2015 i sin text "Jag vill ha en ursäkt och inte en ceremoni". Eftersom hon inte förmår känna någon som helst tacksamhet, blir hon provocerad av en inbjudan till medborgarskapsceremoni:

"Vilket hån, ärligt talat. Grattis du fick ett svenskt medborgarskap. Du klarade eldprovet och helvetesprocessen och förnedringen som asylprocessen många gånger innebär, som den gången när du tvingades röntga tänderna för att bli åldersbedömd. Grattis du blev inte tillbakaskickad till den plats du flytt ifrån. Grattis för att du inte blev en av de tusentals flyktingar som Sverige tvångsutvisar till farliga länder varje år."

Om vi återvänder till texten i Sydsvenskan, fortsätter den:

"Att betraktas med misstänksamhet, rädsla och illvilja påverkar människor kroppsligt. Man blir sjuk av rasism. Inom amerikansk forskning kallas fenomenet för ”weathering” – alltså förvittring, att långsamt brytas ner. Stressreaktionen från att återkommande diskrimineras på arbetsmarknaden, vara rädd för polisen och få sämre service och bemötande ackumuleras i kroppen, vilket i sin tur leder till att man blir mer mottaglig för sjukdomar och åldras snabbare."

Detta skrivs alltså av en person som fått bli svensk medborgare och ledarskribent på en Sveriges största tidningar. Och nej, den positionen fick hon inte för att hon är exceptionellt duktig. Vi får en sorts beskrivning av den lättnad Somar känner i sin födelseregion:

"Beirut är en hård stad. Man måste ständigt vara på sin vakt och tala för sin rätt. Du kan inte vända dig till staten för att få hjälp. Människor är beroende av sina sociala nätverk. Vi kände absolut ingen när vi flyttade hit. Ändå är jag förvånansvärt trygg när jag sköter alla kontakter, förhandlar om hyreskontrakt, åker till religiösa områden där män inte tar kvinnor i hand och promenerar i flyktingläger där det pågår våldsamheter med jämna mellanrum. Jag hanterar alla situationer på egen hand."

När hon delade texten på Twitter fick hon naturligtvis reaktioner från etnomasochistiska svenskar som handlade om att den var fin och att de beklagade hur illa hon behandlats av Sverige, men man kan göra fler reflektioner. Hon känner sig alltså i flera avseenden mer hemma i Libanon, vilket egentligen inte är förvånande, men också innebär att en tidigare ledarskribent på Aftonbladet nästan förespråkar återvandring. 

Människor må vara individer, men vi är alla i någon form påverkade av bakgrund och kultur, och motsättningar uppstår när människor från olika kulturer ska samlas på en begränsad yta. Jag har nyligen avslutat den franske författaren Guillaume Fayes sista verk "Guerre civile raciale", där han bland annat beskriver den mångkulturella situationen som en konfrontation mellan människor "som inte har någonting att säga varandra och aldrig borde ha förts samman". Det kan ses som hårddraget, men rymmer sannolikt en viss sanning, som även Al Naher ger uttryck för. 

Vad hon inte är medveten om är att den alienation hon känner i Sverige och den hemhörighet hon upplever i Libanon också fungerar åt andra hållet. Det stora inflödet från mycket annorlunda kulturer gör att svenskar känner sig allt mer alienerade i det land som för några decennier sedan var deras eget.