Jan Eliassons tal vid nationaldagsfirandet

Även nationaldagsfirandet på Skansen blev förstås en hyllning till "det nya Sverige". Det fanns många små bisarra inslag, men det som förvånade mig mest var ändå Jan Eliassons tal. Denne man är 73 år gammal, har varit ordförande i FNs generalförsamling och är numera vice generalsekreterare. Han borde alltså vara väl rustad för att bjuda på ett insiktsfullt och intressant föredrag på Sveriges nationaldag, även om han har blivit ombedd att anta det internationella perspektivet. Ändå består hans tal av de vanliga motsägelserna och till och med de vanliga kodorden, då han under ett par minuter lyckas läspa fram "kalla vindar", "tolerans", "alla människors lika värde" och, förstås, "vi och dom".





Borde inte en 73-årig toppdiplomat kunna komma med en intelligent analys och ett strålande tal? Han talar om den pakistanska flickan Malala, skjuten av talibaner, om Boko Haram, och om inbördeskrigen i Libyen och Syrien. Senare nämner han också våldet i Somalia, Afghanistan och Mali. Han säger också, direkt efter dessutom:

"I år firar vi 200 år av fred i Sverige. Inga krig sedan 1814 mot yttre fiender, inga inbördeskrig. Det har varit ett hårt slit, bakom tidigare generationers bygge av vårt fina land, på fredens, rättvisans och demokratins grund. Våra föräldrars och våra föregångares arbete har skapat en trygghet och en välfärd i Sverige, som är få länder förunnade."

Ser han inte själv sambanden i vad han just har beskrivit? Kanske fungerade det homogena Sverige ganska bra och kanske har vi någon sorts skyldighet mot de som en gång byggde upp välfärd och demokrati? Att vi inte har haft inbördeskrig på hundratals år, betyder inte att vi inte kan få det. Är det ingen som drar några slutsatser av utvecklingen i länder som just Pakistan, Nigeria, Libyen och Syrien?

Eliasson bjuder på fler märkliga beskrivningar. Det var inte så att allting vände 1945 och att ljuset då spreds över världen. Hela Sovjetunionen och halva Europa befann sig fortfarande under den ytterligt mordiske Josef Stalins grepp. Dessa diktaturer skulle vara i decennier.

Det stämmer att de flesta afrikanska länder blev självständiga under efterkrigstiden, men det var inte en odelad framgångssaga, för att uttrycka det milt. Man fick förvisso egna flaggor, men också sina egna diktaturer, folkmord och krig.

Mot slutet av föredraget kommer då uppmaningen till "öppenhet", med vilket man i dessa sammanhang alltid menar "stor invandring". Jag tycker också att ett öppet Sverige är ett rikare Sverige, men handel, turism och kulturellt utbyte med omvärlden kräver inte massinvandring från Afrika och Mellanöstern.

Jag har många gånger tidigare fördömt det liberala, och här socialdemokratiska, poserandet, som innebär att man hyllar allt som anses fint, och tar avstånd från allt som anses ont, oavsett samband och motsägelser. Man kan inte, som Erik Ullenhag, arbeta för stor muslimsk invandring, och sedan förfäras över den antisemitism eller homofobi som man själv har importerat. På samma sätt är det groteskt av Jan Eliasson, att i ena andetaget hylla Sveriges fred och välfärd, förfäras över islamitiskt våld över världen, för att i nästa andetag säga att Sverige bör öppnas upp för muslimsk massinvandring.