Migrationsfrågan till Miljöpartiet?

Aftonbladets Anders Lindberg är som bekant mannen som aldrig har sett ett problem som inte bäst löses genom att det tas till Sverige och inte heller ser några som helst begränsningar för invandringen till vårt land. När Miljöpartiet och dess roll i regeringen i dessa dagar diskuteras, lär det därför inte förvåna någon att han idag skriver under rubriken "Miljöpartiet bör få vinna flyktingpolitiken". Han hänvisar till alla de eftergifter Miljöpartiet har fått göra i regeringssamarbetet och nämner Bromma flygplats, Förbifart Stockholm, flyktingpolitiken, försvarsutgifterna, vapen­exporten och köp av nya Jasplan. Personligen kan jag tycka att ministerposterna i sig borde vara en tillräcklig belöning för Miljöpartiet och obehaget av att behöva samarbeta med dem en tillräcklig eftergift av Socialdemokraterna. Anders Lindberg motiverar sin rubrik med rent valtaktiska överväganden:

"Om Miljöpartiet, och därmed den rödgröna regeringen, ska ha en chans i nästa val behöver de ha segrar att redovisa för sina väljare. Men då måste de lära sig att välja sina strider."

I själva verket kan vi nog slå fast att den enda anledning Lindberg behöver för att lämna över invandringspolitiken till Miljöpartiet är att det skulle innebära störst volymer. Han sätter sitt hopp till den stundande partikongressen:

"Det självklara valet för ombuden på Miljöpartiets kongress borde vara flyktingpolitiken. Än så länge har inte riksdagen beslutat om tillfälliga uppehållstillstånd och försämrade möjlig­heter till familjeåterförening. Om Miljöpartiets kongress sätter ner foten kan besluten fortfarande stoppas."

Dessutom verkar den frågan faktiskt vara allra viktigast för miljöpartisterna och det var partiets eftergifter här som chockerade både medlemmar och utomstående bedömare mest. Det var också denna fråga som fick Åsa Romson att snyfta och Gustav Fridolin att med vulgära formuleringar fördöma sin egen regerings politik. Sällan har hyckleri och begär efter makt till varje pris visats upp så tydligt. När Anders Lindberg sedan ska ange skäl till att Stefan Löfven ska kompromissa, blir det för honom själv inga problem att kompromissa med logiken:

"För det första är det en dålig politik som försämrar integrationen genom att skapa orimliga väntetider och mer passivitet. För det ­andra behövs inte förändringarna eftersom antalet asylsökande minskar till följd av fästning Europa. För det tredje ligger det i Löfvens intresse att inte Miljö­partiet kapsejsar helt."

Det som försvårar integrationen allra mest är just de volymer som åtstramningarna syftade till att minska. Det är också dessa volymer som gör väntetiderna i Sverige orimligt långa, något som även jag instämmer i att de är, eftersom Migrationsverkets handläggare inte hinner med. Verket får ständigt nya anslag och kan se se sin redan imponerande personalstyrka stadigt växa, men resurserna räcker ändå inte till. Lindbergs tredje punkt kan ha sin riktighet, men den andra är rent nonsens som vi har hört förut. Åtgärderna föreslogs som sagt för att minska asyltrycket, och när så faktiskt sker kan det knappast vara ett skäl till att direkt försöka få upp det igen. Den där fästningen är ytterst porös och Turkiet har visat sig vara en inte alldeles pålitlig samarbetspartner som gränsvakt.

Nåväl, Anders Lindbergs hållning är förutsägbar och varför det inte är en bra idé att låta Miljöpartiet styra migrationspolitiken behöver vi inte utveckla här. Den intressanta frågan är snarare huruvida Lindbergs scenario kan bli verklighet. Miljöpartiet har hittills visat sig vara berett till vilka eftergifter som helst för att få sitta i regeringen och det är inte alls omöjligt att de skulle nöja sig med att få fritt spelrum kring invandringen. Genom de föreslagna panikåtgärderna efter höstens kulmen har dock Socialdemokraterna visat sig ha åtminstone en fot i verkligheten och troligen ett antal företrädare som kan se problem med en obegränsad invandring. Hur Fredrik Reinfeldt kunde komma undan med sin migrationsöverenskommelse, dessutom för att straffa SD-väljare, är ett mysterium.

Det finns förstås en viss risk att Socialdemokraterna tycker att överlämnandet av ett politikområde skulle vara ett pris värt att betala för att ha en nöjd samarbetspartner och lugn och ro på övriga områden. Det är inte alla som inser att detta enda område påverkar även de övriga. Å andra sidan är ökad invandring knappast någon valmagnet och varken Socialdemokraterna eller Stefan Löfven har råd att förlora särskilt mycket mer stöd i opinionen. De må ha intresse av att det lilla koalitionspartiet inte kapsejsar helt, men det skulle vara oändligt mycket värre för dem om det egna partiet gjorde det.

Det finns anledning att se positivt på den uppkomna situationen och ljust på framtiden. Om de föreslagna åtstramningarna klubbas igenom, och dessutom fortsätter att i viss mån dämpa volymerna, kanske medlemmarna kommer att tvinga Miljöpartiet att lämna regeringen, med en parlamentariskt ännu svagare regering som följd. Om Socialdemokraterna begår misstaget att ge efter för miljöpartistiska krav på detta område, kan de själva komma att tappa ännu fler röster, möjligen med interna stridigheter och avgångskrav som följd. Det ser inte ljust ut för regeringen, men jag hoppas att den håller hela vägen till valet 2018, då landet kanske äntligen är moget för en verklig förändring.

Dagens citat: Veronica Palm (S)

Den evigt poserande socialdemokraten Veronica Palm antyder att hon är missnöjd med regeringens panikåtgärder på migrationsområdet, men hittar siffror som inte bara skänker glädje, utan rentav stolthet. När den känslan blir stark, är det lätt att stavningen blir som den blir. Ni må tro att jag skämtar, men kommentaren ovan syftar på denna tweet:

Tanken att stolthet, godhet och människosyn mäts i nivån på asylinvandringen är i dessa kretsar varken ny eller ovanlig, även om Veronica Palm inte förmår uttrycka det mer subtilt eller välformulerat än så här. Om ens intellektuella förmåga inte anses tillräcklig för Stefan Löfvens regering är det illa, och en ministerpost har uppenbarligen varit ett mål under en längre tid. Å andra sidan är det inte dåligt av en person med denna kapacitet att bli styrelseordförande för Rädda Barnen heller, särskilt inte om man också betänker att hon, för ett uppdrag som tidigare var oavlönat, skulle få 561 600 kronor årligen. När denna nyhet kom till allmänhetens kännedom flydde bidragsgivarna, med miljoner i minskade intäkter som följd, och Palm utmanas nu av en Lise Bergh, som är vice ordförande i Rädda Barnens riksstyrelse, tidigare statssekreterare och generalsekreterare för svenska Amnesty, en meritlista som i ett normalt land borde väga tyngre än Palms.

Man ska vara källkritisk, och skeptikern finner tweeten här.

Dagens citat: Morgan Johansson (S)

En socialdemokratisk minister, som sitter i samma regering som Miljöpartiet, tycker att de borgerliga partierna har alltför skilda åsikter kring migration. Morgan Johansson är alltså samme man som har uttryckt att det kan bli nödvändigt att skärpa regler för att minska asyltrycket, samtidigt som de miljöpartistiska ministrarna vill ha fri invandring och ständigt tar avstånd från den egna regeringens politik.

Ministrarnas twitterreaktioner

Twittraren "Job" är en av de som har uppmärksammat de intetsägande och likalydande meddelandena som idag kommer från svenska ministrar och översätter till vad de egentligen betyder:

Det finns fler:

 Eftersom Wallström är utrikesminister skriver hon samma sak på engelska:

Uppenbarligen har de fått instruktioner om att ta med någonting om "öppenhet" i de pliktskyldiga meddelandena. Vi vet att detta ord i svensk debatt har kommit att helt enkelt betyda stor asylinvandring, vilket är grundorsaken till islamism i Europa. Samtidigt hotar terrorismen naturligtvis den verkliga öppenheten, då fler och fler säkerhetskontroller måste införas. Frankrike införde efter de senaste attackerna undantagstillstånd. Asyltrycket i sig, och frånvaron av ordentliga yttre gränser, har också lett till att den inre fria rörligheten inom EU håller på att falla samman. På sätt och vis hedrar det nästan Mehmet Kaplan att han inte har sagt någonting.

Bör man då verkligen kritisera politiker som endast ger oförargliga, om än påklistrade, kommentarer till tragiska händelser? Ja, det kan man göra, särskilt eftersom de i högsta grad är skyldiga till utvecklingen och att Sverige redan har haft sin förste självmordsbombare.

Vi hör nu också att "rasister" kommer att utnyttja situationen för sina syften, men denna terror är ju en av aspekterna som invandringskritiker länge har varnat för. Följaktligen tycker jag inte att det är det minsta stötande att patriotiska rörelser kommentarer händelserna i Bryssel. Till skillnad från de svenska socialdemokratiska ministrarna, har de varnat för detta länge och erbjuder faktiska lösningar. Efter att ha beklagat dödsoffren, skriver Vlaams Belang:

"Käre Charles Michel (premiärminister), var snäll och stäng gränserna.
Vi kan inte stoppa terrorismen om de fortsätter att vara öppna!"

Partiet uppmärksammar också att Bryssels socialistiske ministerpresident redan har sagt det som sannolikt kommer att upprepas av många liknande figurer framöver:

"Vi måste sluta stigmatisera"¨
Molenbeek är den "mångkulturella" enklaven
i Bryssel dit många av gärningsmännen i Paris
hade kopplingar.

Geert Wilders är frispråkig:

"Vi måste stänga våra gränser och i förebyggande syfte
gripa och låsa in Syrien-resenärer. Nederländernas
säkerhet går före allt annat!"

I en annan tweet skriver han:

"Jag kommer att be om en debatt med Rutte (premiärminister) om attentaten i Bryssel. Hur många debatter behövs innan man erkänner att islam är orsaken?"

Marine Le Pen har skrivit ett kort pressmeddelande:

"Rörelsen som jag leder ger sitt stöd till belgarna som i morse drabbades mycket hårt av det islamistiska barbariet. Rörelsen skänker en särskild tanke till de många offren, de skadade och vill hylla alla samhällstjänster som har mobiliserats i denna prövning.

Det är nu nödvändigt att skyndsamt, och för allas säkerhet, stänga den fransk-belgiska gränsen, en verklig stängning, inte fiktiv som det har varit i flera veckor, och återinföra kontroller vid samtliga av våra nationella gränser.

Frankrike har inte besparats laglösa områden av Molenbeeks typ. Vi måste redan idag påbörja en omfattande polisinsats i alla dessa stadsdelar i republiken och äntligen ta hand om alla vapen och sprängmedel som finns där. Vi måste tömma källarna. Släpphäntheten har varat endast allt för länge.

Inför den islamistiska fundamentalismen kräver fransmännen auktoritet, handling och viljekraft."

Stefan Löfvens hånade framträdande i Agenda

När Stefan Löfven igår gästade Agenda kom kritiska kommentarer redan under sändningen. Själv är jag inte fullt lika upprörd som Alice Teodorescu, eftersom mina förväntningar på den mannen alltid är lågt ställda.

Det roliga är naturligtvis att Stefan Löfven genomgående måste bjuda på motsägelsefulla kommentarer, särskilt sett till uttalanden han tidigare har gjort. För bara några månader sedan gick det bra att tala om att asylsökande är välkomna och att man inte ska bygga några murar, men det kom ju snart att visa sig hur dåligt underbyggda och genomtänkta dessa patetiska utrop var. Det som genom hela intervjun ställer till problem för honom är att han inte vet varför han sade det ena och det andra då, och inte vet vad han ska säga nu. Programledare Anna Hedenmo gör här en utmärkt insats och det är ett nöje att höra hennes relevanta och kritiska frågor:





Det blev alltså lite märkligt redan från början. Löfven anser inte att Turkiet är ett säkert asylland, något han obegripligt nog motiverar med att det finns kurder i Sverige, vilket inte har särskilt mycket att göra med huruvida landet kan ta emot flyktingar. Samtidigt ska vi tydligen ha ett samarbete med Turkiet. Låt mig hänvisa till vad Jean-Marie Le Pen och Marine Le Pen har sagt om det föreslagna avtalet.

Det eviga mantrat om att andra EU-länder ska "ta ansvar" dyker förstås också upp. De svenska politiker som upprepar detta preciserar aldrig vilka länder de tänker sig och hur många de i så fall ska ta emot. Ska Tyskland ta emot en miljon även i år? De senaste lokalvalen signalerade inte en sådan vilja hos folket. Våra skandinaviska grannar verkar inte heller vara särskilt villiga att följa Sveriges exempel och de östeuropeiska länderna vill inte ta emot en enda. Stefan Löfven säger att det inte finns någon annan hållbar lösning, vilket inte är sant eftersom det finns en enda lösning som verkligen är hållbar; att EU:s länder slutar bevilja asylansökningar och gemensamt ser till att bevaka de yttre gränserna ordentligt. Det skulle också få stopp på den trafik på Medelhavet som Löfven oroar sig för.

Vidare är det oerhört pinsamt att Löfven fortsätter att säga att man inte ska kunna vara med i Schengen-samarbetet om man inte accepterar vissa flyktingkvoter och dessutom menar att han nu minsann "höjer tonen". Ingen bryr sig om hur mycket han höjer tonen och det finns inga mekanismer för att sparka ur länder ur Schengen, allra minst på grund av för låg asylinvandring. Det är dock festligt att han ännu en gång påpekar att man inte bara kan acceptera det som är positivt, dit asylinvandring plötsligt inte längre hör.

Agenda valde att dela upp intervjun i två delar, och det är den andra som blir mest besvärlig för statsministern. Naturligtvis kan Stefan Löfven inte förklara varför det som Tobias Billström (M) sade var "avhumaniserande", medan det går bra för honom själv att fundera kring volymer, något han faktiskt gör även i detta program. Jag tror för övrigt att få tycker att regeringen reagerade "för snabbt".

Samtidigt, vilket Anna Hedenmo också påpekade, har regeringen inte ens en linje i detta, då miljöpartistiska ministrar som Gustav Fridolin ständigt tar avstånd från den egna politiken. Som jag har sagt tidigare, är jag dock orolig för att Miljöpartiet faktiskt får igenom sin hållning att mottagningssystemen ska byggas ut så att maximala volymer kan tas emot. Risken finns, eftersom Socialdemokraterna inte har några tyngre ideologiska argument än att 163 000 asylsökande på ett år var svårt att hantera rent praktiskt.

Även överklassmänniskan och asylposören Anne Ramberg kommenterade inslaget:

Vi är nog många svenskar som tycker att välfärden, och ett fungerande samhälle i stort, är viktigare än att uppnå en maximal asylinvandring.

"SD:s bakgård" och medierna

I dagens Aftonbladet bjuder Anders Lindberg på en längre artikel som han är mycket nöjd med, säkert framför allt uttrycket "SD:s bakgård". I verkligheten är det ett tämligen vinklat reportage från Ungern och har ingenting med Sverigedemokraterna att göra. För att redan från början lämna all objektivitet och seriositet åt sidan, inleder man med ett uttalande från Expos Daniel Poohl:

”Sverigedemokraterna skulle aldrig säga det själva, men de vet mycket väl. Om de ska kunna genomföra sin politik behövs de metoder som nu används i Ungern och Polen.”

När Anders Lindberg sedan själv ska beskriva SD:s ideologi blir det förstås också tendentiöst:

"Under ideologiska etiketter som 'socialkonservatism' och 'nationalism' finns en genomtänkt vision av ett annat samhälle där män är män och kvinnor är kvinnor – där kulturer och folk inte blandas. Det är ett rike där ledaren kan tala direkt till sitt folk utan en massa onödig kritik och där media tillsammans med staten slår vakt om kultur, familj och harmoni."

"Ledaren" som talar direkt till sitt folk? Det är knappast någon som ser Jimmie Åkesson som en stor ledare som en dag ska få absolut makt. De övriga påståendena kan ha en viss riktighet, men då endast i förhållande till det rådande läget, som man man måste jämföra med.

Att många vill se män som män och kvinnor som kvinnor är helt enkelt en reaktion på dagens mycket bisarra strömningar, där könen ska utplånas och mycket av debatten, som vanligt importerad från USA, handlar om hur det inte alls finns två kön, en tanke som man förkastar som "binär". Dessa nya ideal, som sannolikt omfamnas av ett mycket litet antal, sprids i alla medier och ett av de senaste exemplen var när en könlös individ i Metro förfasades över att kungafamiljens nya medlem "påtvingades" ett kön. Samtidigt envisas medierna med att använda dessa kretsars ord "hen" och "en", trots att knappast någon använder dem i verkliga livet.

Samma sak gäller påståendet att många, här i form av SD, inte skulle vilja att folk och kulturer blandas. I verkligheten är det få personer som har några problem med att till exempel i Sverige träffa turister eller själva åka utomlands. Motståndet gäller den exempellösa massinvandringen, av främst muslimer, som leder till att folket byts ut och hela samhället raseras, samt den från ovan påbjudna ideologin mångkulturalism.

Det är dock tankarna kring mediernas roll som jag finner mest intressanta. Antagligen tycker Anders Lindberg på fullt allvar att Sveriges medier kritiskt granskar makten, trots att det är lätt att se att de alla följer en påbjuden ideologi. Aftonbladets artikel ägnar mycket utrymme åt påstådd eller verklig rasism, men jag undrar om inte oron som vanligt handlar om just medierna:

"Ungefär 1000 personer fick sluta på public service och en ny medielag har gjort huvuddelen av TV, radio och tidningar till språkrör för det styrande partiet. De fria medier som finns är små och når framförallt närmast sörjande."

Känns det igen? Problemet för Anders Lindberg och hans gelikar handlar inte om några principer och han är förstås fullständigt obekymrad när medierna istället fylls av en likriktad agenda som går i hans egen riktning, som vi för enkelhetens skull kan kalla kulturmarxistisk. Kanske är det en utopi att tro att medier någonsin kan vara opartiska och oberoende, och i så fall skulle det snarare vara välgörande om de svenska medierna, efter decennier med en viss inriktning, en dag fick en annan. Ty om vi ska vara ärliga, visst skulle vi gärna se att 1 000 personer fick gå från SVT och SR? Personer som Anders Lindberg kan då skapa sina egna alternativa medier och de som vill att alltifrån nationaldag och luciafirande till Melodifestivalen ska handla om arabisk och muslimsk kultur kan göra sådana insatser på bloggar och på Youtube.

Ungern har också fått kritik från västeuropeiska liberaler för politiska reformer, vilket också uppmärksammas i dagens text:

"På grund av valsystemet, en blandning av enmansvalkretsar och val med partilistor som är skräddarsytt för att gynna Fidesz är det nästan omöjligt att avsätta Orban.
Och om oppositionen skulle vinna kan den ändå inte ändra politiken.
– Viktor Orban har gjort så att stora delar av politiken inte kan ändras utan två tredjedels majoritet i parlamentet, säger Akos Komassy, tidigare rådgivare till tre socialdemokratiska premiärministrar och nu oppositionsledare i distriktet Józsefváros i Budapest."

Upprördheten innebär ett rent hyckleri, eftersom jag aldrig hör dessa röster kritisera valsystemen i Frankrike och Storbritannien. Front National blir vid proportionella val, som det till Europaparlamentet, landets största parti med runt en fjärdedel av rösterna, men har endast en ledamot i parlamentet av totalt 577. I Sverige har vi proportionella val, men vi ser hur sex partier utan att skämmas rentav ingår en överenskommelse för att hålla ett enda parti, nu stött av en femtedel av befolkningen, utanför allt inflytande. Miljöpartiet stöds av en mycket liten del av befolkningen, men får ändå igenom sin politik under både formellt borgerlig och socialdemokratisk majoritet. Viktor Orbáns Fidesz har åtminstone ett mycket bredare stöd. Ytterst få ungrare, polacker, tjecker eller slovaker vill ha en stor muslimsk invandring av Sveriges slag.

Låt oss avslutningsvis titta på hur våra egna "oberoende" medier ser ut bara idag.

Aftonbladet:

 DN:

 SvD:

Dagens citat: Carin Jämtin (S)

"Det här är en regering som är beredd att faktiskt se till att Sverige finns kvar."
Ekot

Kvinnan som sannolikt är Socialdemokraternas verkliga partiledare kommenterar de restriktioner man har infört på migrationsområdet. Uttalandet är intressant, eftersom det för några månader sedan skulle ha stämplats som fascistiskt och alarmistiskt. Att Socialdemokraterna skulle intressera sig för landets fortbestånd i någon relevant mening är i så fall en tämligen ny hållning, men vi ska ta uttalandet med en stor skopa salt.

I verkligheten fortsätter det kulturella och samhälleliga raserandet av Sverige, bara i en något långsammare takt än under hösten. Migrationsverkets prognos för 2016 ligger som bekant kring mellan 70 000 och 140 000, vilket knappast innebär att nationen på något sätt återupprättas. Samtidigt regerar Socialdemokraterna med ett parti som fortfarande tycker att dessa volymer är alldeles för små och avser lägga all sin energi på att mottagningssystemen ska byggas ut för att kunna maximera inflödet. Det är inte en regering som värnar om Sveriges framtid.

När socialdemokrater analyserar egna tillkortakommanden

Det går inte särskilt bra för Socialdemokraterna i opinionen. Nedgången har skett under ett antal år, men i dessa dagar noterar man alltså nya bottennivåer kring 23 procent. Med tanke på att vi jublar när SD får ett sådant stöd, är siffrorna i sig inte skamliga, men vi talar här om ett parti som ser sig självt som utsett av en högre makt att leda landet och vars historia gör att de anser sig egentligen tala för de flesta svenskar. Personligen tycker jag att stödet för Socialdemokraterna är märkligt stort och jag förbluffas alltid av att partiet samlar en stor del av befolkningen oavsett vem de har som partiledare eller om de har en partiledare överhuvudtaget.

Igår lät Expressen ett antal partikoryféer uttala sig och svaren är naturligtvis så verklighetsfrämmande som man kunde vänta sig. Det beror helt och hållet på att det är en idiotisk idé att tillfråga partiets egna företrädare om orsaker till svagt stöd, då de framför allt värnar sin egen ställning och därför är måna om att inga svar blir kontroversiella eller avviker från partilinjen. Följaktligen är det inte någon djuplodande självkritik vi bjuds på.





Magdalena Andersson menar att det är viktigt att vara tydlig, ett ord som liksom "utmaning" börjar bli allt svårare att ta på allvar, då de mest otydliga svenska politiker ständigt upprepar fraser som "jag har varit tydlig med" och "vi ska vara tydliga med". Dessa uttryck tillhör samma familj som det som avvänds av trötta politiker som får sitt tjugonde uppdrag och då poängterar att de är "taggade", eller de mest skandalomsusade och hatade politiker som insisterar på att de "känner ett starkt stöd".

Även resten av hennes förklaring är tveksam, då jag har svårt att tro att det är särskilt många gamla socialdemokrater som förfäras av att regeringen i det akuta läget införde restriktioner på migrationsområdet. Snarare är det bristen på framförhållning och planering, vilket också kännetecknar regeringens agerande i stort, som sänker förtroendet. Att försöka minska det totala asyltrycket genom ID-kontroller mot Danmark hör till det fegaste och bland det mer destruktiva man kunde välja. Som exempel på regeringens otydlighet nämner Magdalena Andersson sedan just dessa åtgärder, när de i själva verket lär vara regeringens absolut mest välkända beslut. Möjligen menar hon att regeringen borde ha förklarat dessa tydligare för pöbeln, men jag tror att de allra flesta svenskar också förstår varför de infördes.

Ibrahim Baylan levererar ett uttalande som är så totalt intetsägande att även jag häpnar. Låt oss för säkerhets skull se det i skrift:

"Jag tror att de här siffrorna speglar väldigt mycket den höst vi har haft, där det har varit en ganska tuff situation. Nu gäller det för oss att samla ihop oss och se till att få lägga fram en ganska konstruktiv politik för att se till att lösa de samhällsutmaningar som finns i Sverige." 

Det beror alltså på något som har något att göra med något som hände för ett tag sedan, men framöver ska någonting positivt ske på något sätt. Han hade inte behövt säga någonting alls, och jag tycker att det är en skam att vi har politiker som faktiskt svarar på ett sådant sätt. Om nu ovanstående formulering skulle ha varit för skarp och självkritisk, garderar Baylan sig med den mycket utnötta klyschan att det är valdagen som gäller. Det är ju fantastiskt, för då behöver inga ytterligare analyser göras de närmaste två åren.

Även Janne Rudén, partistyrelseledamot och förbundsordförande i fackförbundet SEKO, analyserar läget:

"I grund och botten har vi en bra politik. Men jag skulle vilja påstå att den skyms väldigt mycket av flyktingkrisen. Vi måste bli tydligare i flyktingpolitiken."

Det är som sagt fullständigt meningslöst att låta höga företrädare säga någonting om partiets svagheter och misstag. Man bör naturligtvis söka svaren bland väljare och då framför allt de väljare som röstade på Socialdemokraterna 2014 och nu funderar på något annat parti. Det finns förstås också en mängd ideologer utanför själva partiorganisationen som kan bjuda på mer grundliga och reella analyser. Utan att ha tagit del av dem, tror jag mig kunna gissa vad kritiken från så kallade "vänstersossar" som Daniel Suhonen och Göran Greider skulle gå ut på; väljarna vill se en tydligare vänsterprofil, en tydligare skiljelinje mellan blocken och självsäkra företrädare som har modet att hålla socialismens fana högt.

Jag är på intet sätt en expert på det socialdemokratiska partiet, men jag är inte för blyg för att ändå säga något. Mitt största problem med partiet handlar om dess företrädare, från Stefan Löfven och nedåt, en brist på kompetenta personer som också framgick av Expressens lilla inslag. Vi ska komma ihåg att Löfven var det absolut bästa man lyckades hitta, och då fick man ändå gå utanför riksdagen. På tur står nästa generations lika usla karriärister, som Jytte Guteland och Ellinor Eriksson.

Ett annat sänke, som ingen företrädare heller kan nämna, är sannolikt samarbetet med Miljöpartiet, som tvingar Socialdemokraterna till vissa kompromisser och dessutom drar ned det allmänna intrycket av regeringen, med ministrar som Åsa Romson och Mehmet Kaplan.

Sedan stämmer det säkert i viss mån att ett problem är otydligheten, där inte heller jag har någon tydlig bild av vad regeringen eller Socialdemokraterna vill göra. Till det kommer att en av deras viktigaste frågor, att minska arbetslösheten, helt har omöjliggjorts genom den destruktiva invandringspolitiken. Även det parlamentariska läget nämns som en orsak till de dystra opinionssiffrorna, men Stefan Löfven hade kunnat försöka skapa ett större underlag både före och efter valet, något han har misslyckats med.

Slutligen är det nog så att den tid då Socialdemokraterna kunde samla 40 procent av befolkningen för alltid är förbi. I många jämförbara länder ligger motsvarigheterna på de nivåer som de svenska socialdemokraterna nu gör. I Nederländerna har socialdemokratiska PvdA tappat tre fjärdedelar av rösterna och ligger runt 6 procent, medan Geert Wilders PVV samlar 28 procent. Det kan i sin tur bero på att man där samarbetar över blockgränserna, eftersom även den liberala samarbetspartnern VVD har tappat kraftigt. Det är inte alls osannolikt att Moderaterna och Socialdemokraterna i Sverige kommer att tvingas till en koalition och att SD då kommer att växa ytterligare.

Dagens citat: Veronica Palm (S)

Med sedvanligt vänsterspråk reflekterar riksdagsledamoten Veronica Palm kring frågor om nationen, EU:s inre gränser och ID-kontroller. Det första man kan påpeka är naturligtvis att den som befinner sig vid dansk-svenska gränsen redan har vistats i ett antal säkra länder där man hade kunnat söka asyl. Varför det för människor som Palm alltid är viktigast att asylinvandringen till just Sverige maximeras förblir en gåta, särskilt som trycket på vårt land har varit så stort att någon form av organiserad mottagning har blivit omöjlig. Dessutom går det fortfarande utmärkt att söka asyl i Sverige, vilket ett par tusen personer gör varje vecka. För övrigt är rätt ord i ovanstående frågeställning "var", eftersom "vart" anger riktning.

Veronica Palm har analyserat migrationsfrågor tidigare, till exempel då hon på nyårsafton sammanfattade det förra året:

Julen uppmärksammades med en bild:

Dagens citat: Karl-Petter Thorwaldsson

"Om Sverige lyckas med integrationen av nyanlända flyktingar på arbetsmarknaden kan Sverige om tre-fyra år ha en superekonomi med 4-5 procents tillväxt."
DI

LO:s ordförande bjuder på en analys som får oss alla att undra varför vi någonsin var kritiska till massinvandringen. Det är ju bara det där "om". Om vi skulle kunna sätta samtliga 100 000 - 190 000 asylinvandrare i sysselsättning varje år, skulle vi nog redan ha en "superekonomi". Det är dessvärre inte så att LO själv förespråkar en politik som skulle ge nyanlända ett arbete. Organisationen motsätter sig alla former av lönesänkningar, vilket liberaler ständigt kräver i dessa sammanhang, men eftersom en stor del av de asylsökande saknar relevant utbildning är det svårt att se av vem och till vad som dessa skulle anställas. Karl-Petter Thorwaldsson har rentav hittat en ännu bättre eufemism än "utmaning":

"Det är en enorm investering. Men redan 2020 kan de flesta av dessa 170.000 ha arbete"

Jaså, "investeringen" är enorm plötsligt, trots att alla kostnader i åratal har förklarats bort, och trots att vi nu har fått lära oss att den ska sättas i relation till december månads hushållskonsumtion. Årets skörd av nyanlända kan alltså, vilket är en mycket tveksam prognos, sättas i arbete inom fem år. Ett problem är förstås att det kommer ännu en kull nästa år, året därpå, och så vidare fram till 2020.

Vi känner igen de här svepande "lösningarna" vid det här laget. "Vi måste förbättra integrationen" säger våra politiker, utan några som helst realistiska förslag för hur det ska ske. I denna anda presenterar också Thorwaldsson sin lösning:

"Genomsnittstiden för en nyanländ att få sitt första jobb måste kortas från sju till tio år till tre-fyra år."

Om det lätt går att ordna föreslår jag att vi sätter tiden till, säg, en månad. Om LO överhuvudtaget såg till svenska arbetstagares bästa, istället för att bara vara ett bihang till Socialdemokraterna, skulle organisationen ha krävt ett totalstopp för asyl- och anhöriginvandring för länge sedan. Dessvärre är det sannolikt så att Karl-Petter Thorwaldsson redan ser sig som en blivande statsminister, varför det är viktigt att hålla sig till den politiskt korrekta kursen.

De låga förväntningarnas man

Det är troligen inte alltid särskilt lätt att vara socialdemokrat. Kontrasten mellan bilden av ett stort och statsbärande parti, som stöds av mer än halva folket och som alltid själva borde utgöra landets regering, möter verklighetens opinionssiffror. Samtidigt har partiet tvingats regera med Miljöpartiet, en koalition som inte ens har majoritet i riksdagen. Vore jag själv socialdemokrat, skulle jag dock ha absolut svårast för de företrädare man vaskar fram till ledande positioner, varav de flesta visar på partiets oförmåga att attrahera intelligenta människor.

Jag påmindes återigen om detta demokratiska problem när Aftonbladet idag valde att intervjua statsministern. Svaren var lika intetsägande och märkliga som vanligt. På frågan om han var förberedd på regeringsansvaret, svarar Löfven:

"Jag måste ha en beredskap för att det händer saker som inte går att förutse." 

Med ovanstående uttalande i åtanke, blir svaret på om inte regeringen agerat något sent i samband med asylkrisen intressant:

"När vi tog budgeten hade vi en prognos från Migrationsverket som låg på ungefär 74 000 asylsökande i år. I dag kan vi se att vi kommer sluta på 160 000-170 000. Det är en stor skillnad. Hade ökningen vi såg vid halvårsskiftet hållit i sig hade vi inte landat på 10 000 i veckan. Jag tror inte på den som säger att det gick att förutse."

Låt oss ta ytterligare ett exempel där statsministerns linje blir något oklar:

"I april sa du att det inte finns någon gräns för hur många människor som kan komma till Sverige. Hur ser du på det i dag?
– Jag ser på precis samma sätt. Ingen har för mig presenterat var den gränsen ligger. Det har att göra med vår egen mottagningsförmåga och kapacitet. Det är så många faktorer, så någon sådan given gräns finns inte."

Vid en senare fråga säger Löfven:

"Vi måste få ned antalet asylsökande för att få kontroll på situationen." 

Stefan Löfven menar alltså att det inte finns någon gräns för hur många vi kan ta emot, samtidigt som antalet måste minska. Att skylla på att ingen har preciserat ett exakt antal för honom är minst sagt bisarrt. Antingen får han be någon att göra det, eller göra en egen bedömning. Ovanstående svar säger faktiskt ingenting.

Aftonbladet bjöd också på en liten analysrunda av Löfvens insatser, och Anders Lindbergs medverkan gör att vi så småningom kan komma till min egentliga poäng.




Lindbergs inledande analys är alltså ungefär att Löfvens upplevda tillkortakommanden beror på att människor hade väntat sig mer vänsterpolitik och rentav högre skatter. När Lindberg säger att han skulle ha velat att regeringen tidigare hade vidtagit "alla de här åtgärderna som senare har kommit" är det något oklart vad han menar, särskilt när vi vet att han själv ständigt motsätter sig alla restriktioner i asylpolitiken. Tvärtom finns i hans ledarkrönikor en röd tråd, som brukar gå ut på att problem i världen bäst löses genom att de tas till Sverige. Att han har velat se en stor mängd modulhus uppföras är däremot sannolikt helt korrekt.

Kritiken mot Löfvens bristande kommunikationsförmåga kallar Anders Lindberg för "jättedum", och hävdar rentav att den skulle handla om att man inte tycker om Löfvens politik. Lindberg talar om att olika politiker har olika stil och att Löfvens är "ganska korthuggen, ganska direkt och ganska rak", vilket är en mycket välvillig beskrivning av en person som analyserar fenomen efter fenomen som "inte okej". Föga förvånande använder han just "yvig" om Håkan Juholt, vilket var ordet som alla, inklusive han själv, använde för att undvika att säga "lite dum i huvudet". En statsminister som varken kan debattera, tala inför människor, eller ens ge någorlunda bildade kommentarer kring olika händelser, är ett problem.

Stefan Löfven har förvisso en svår parlamentarisk situation, men det är han ju till stor del själv skyldig till, genom att inför valet inte försöka skapa några allianser. På många sätt har han i själva verket startat ur ett drömläge. Hans företrädare var Mona Sahlin och Håkan Juholt. Efter Juholt hade det socialdemokratiska partiet stora svårigheter att hitta någon som åtminstone inte var sämre, vilket sannerligen inte är ett högt ställt krav, men fick till och med gå utanför riksdagen för att landa i Löfven. När han väl blivit vald bestod hans huvudsakliga taktik i att inte göra några uttalanden, vilket förtjust togs emot av socialdemokrater som var nöjda med att det åtminstone inte blev några märkliga utspel av Juholts slag. Förväntningarna på den ny partiordföranden var inte alls höga, vilket Anders Lindberg försöker hävda, utan tvärtom mycket låga.

Socialdemokraterna vill så innerligt tro att deras partiledare är fullt kompetent och till slut kommer att lösa allting. Under den första regeringsperioden bestod deras försvar av Löfven i att han minsann inte fick regera på sin egen budget. Numera använder många av dem taktiken att kalla kritik mot Löfven för "klassförakt". I själva verket visar en sådan analys på ett verkligt klassförakt, då man inte begär att människor med enklare bakgrund ska kunna uttrycka sig på ett vettigt sätt. Stefan Löfven ska dock inte bedömas som svetsare, utan som tung makthavare. Det är inte heller så att han kom in i politiken direkt från fosterhemmet, då han faktiskt hade varit fackligt heltidsanställd i åtminstone ett tjugotal år och då sannolikt också kunnat läsa böcker.

Det börjar bli dags att Stefan Löfven, och gärna även Åsa Romson och Gustav Fridolin, bedöms som vuxna människor och makthavare, istället för som hyggliga människor man bör tycka synd om.

Krönikörsgräl om Stefan Löfvens inkompetens

Till att börja med får jag be läsarna om ursäkt för att det har blivit lite väl mycket Anders Lindberg de senaste dagarna, men han blir alltmer ensam i sin maniska kamp för fortsatt massinvandring, politisk korrekthet och förljugna resonemang. Det som gör Lindberg upprörd denna gång är att en högerskribent råkat kritisera Stefan Löfven och hans bristande förmåga att uttrycka sig. Per T Ohlssons "angrepp", under rubriken "Mannen utan språk", är pricksäkert:

"När terrorn hade slagit till mot Paris den 13 november 2015, Frankrikes och Europas 9/11, hade Stefan Löfven detta att säga om dem som reser från Sverige till Syrien för att ansluta sig till mordmaskiner som Islamiska staten, IS:
'Det är inte okej.'
Den platta frasen, 'inte okej', är ett av Löfvens retoriska favoritgrepp när han kommenterar allvarliga ting. Som när det för några månader sedan cirkulerade uppgifter om att Ryssland hade övat för landstigning på Gotland:
'Det är inte okej att överhuvudtaget planera sådana saker.' "

Ohlssons text bjuder på ett antal exempel på Löfvens sätt att tala:

"I en intervju i Sydsvenskan i våras förde han ett resonemang kring alliansfrihet som ingen förstod, förmodligen inte heller han själv, med tanke på Sveriges fördjupade Natosamarbete:

'Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Då vet du att på de här ytorna är det alliansfritt. Då har du inte direktkontakt.'

Ytor fria från vad? Försvar?"

Ohlsson menar att en del av förklaringen till Löfvens bristande handlag ligger i att han dessutom omgett sig med "rungande stolpskott":

"Nu har Sverige en statsminister som efter mer än ett års arbetsträning snubblar på orden, svamlar och flackar med blicken. Det inger icke respekt och kan inte bara förklaras med Stefan Löfvens brist på politiska meriter, utan måste också förstås som en konsekvens av en märklighet med hans regeringsbildning efter valet 2014."

Per T Ohlsson

Vad har då gjort Anders Lindberg så upprörd? Hans egen text, "Nu börjar högern tvåminutershatet", antyder vad indignationen handlar om:

"I helgen skrev publicisten Per T Ohlsson på Sydsvenskan en text om att Stefan Löfven inte kan prata. Detta är något vi måste prata om, tycker han.
Det var, med vass penna och drypande klassförakt, ett lustmord på statsministern."

Eftersom kritiken kommer från höger, måste det förstås handla om förakt för den klass Stefan Löfven kommer ur, för övrigt något som även Håkan Juholt kände sig drabbad av. Det är ju en bekväm omtolkning av ett eget misslyckande. I själva verket är det Anders Lindberg som uppvisar klassförakt, när han menar att man inte kan begära mer av en person med Löfvens bakgrund. Lindberg utvecklar tankegången:

"De flesta svenskar tycker nog annars att Stefan Löfvens livsresa är ganska imponerande. Han började som fosterbarn utan någonting och blev statsminister, från Ådalen i Västernorrlands län till Rosenbad. Hans liv är också berättelsen om ett Sverige de flesta av oss är väldigt stolta över. Ett land där en jordbrukare från Högsjö socken i Ångermanland kan väljas till rikets mäktigaste ämbete lika väl som en grabb från fina Täby. Där det inte spelar roll om din mor är hemsamarit och din far arbetar i skogen. Du kan lyckas ändå."

Visst kan man tycka att Löfvens "livsresa" är imponerande, men man ska komma ihåg att den till stor del möjliggjorts av socialdemokratins påfallande oförmåga att attrahera intelligenta människor, vilket inte har med klasstillhörighet att göra. När man väl hade gjort sig av med Juholt, var Löfven helt enkelt det bästa man kunde skaka fram ur de egna leden. Stefan Löfven har, vilket Lindberg ändå har noterat, landets högsta ämbete och ska inte bedömas som en svetsare. Det är förstås trevligt för Löfven själv att ha kommit så långt, men landets medborgare bör kunna kräva betydligt mer duglighet av regeringschefen. Även Jean-Marie Le Pen har en enkel bakgrund, men han ses av både vänner och fiender som en mästare i att använda det franska språket. Mot slutet av Lindbergs text kommer en sorts sammanfattning:

"Håkan Juholt har många brister, Stefan Löfven också. Att de inte låter som Ian Wachtmeister är inte en av dem."

Att Ian Wachtmeister pekas ut beror förstås på hans överklassbakgrund, men varken Per T Ohlsson eller någon annan har identifierat just honom som en förebild i vältalighet. Hos en ledande politiker är det faktiskt en stor brist att inte kunna uttrycka sig på ett intelligent sätt, och att hävda att man inte kan begära det av någon med en enkel bakgrund, utgör i detta sammanhang det verkliga klassföraktet.

Anders Lindberg vill ha ett oproportionerligt valsystem

Igår tittade vi på en något märklig text, och en helt felaktig analys, från Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg. Idag är han tillbaka igen, denna gång eftersom han tycker att det är "För lite S och M i politiken". Vi får veta:

"Dagens mätning från Statistiska centralbyrån, SCB, är dyster läsning för Socialdemokraterna och Moderaterna. Tillsammans kommer de bara upp i 51 procent. Det är inte hälsosamt."

Hälsosamt? Det är en tämligen normal situation i många länder. Det finns ingen naturlag som säger att just dessa två partier ska turas om att regera. Vad som däremot vore naturligt är om de två partierna, som då skulle få majoritet, tillsammans bildade regering, en lösning som skulle ge en betydligt stabilare situation än en mycket svag regering med Miljöpartiet. Det skulle också sannolikt gynna Sverigedemokraterna, som då än mer skulle utgöra den verkliga oppositionen. Så ser det ut i Nederländerna, där socialdemokrater och högerliberaler regerar tillsammans, men vars sammanlagda stöd nu är mindre än det är för Geert Wilders parti PVV. Dagens bisarra analys tar sedan form:

"Vår grundlag konstruerades i en politisk situation där det fanns fem stabila partier och en tydlig skiljelinje mellan ett socialistiskt block och ett borgerligt.
Väljarna visste precis vilken regering de röstade på och systemet fungerade väl under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar."

När väljarna röstade på något av Alliansens partier visste de också vilken regering de röstade för. Det var Socialdemokraterna och Stefan Löfven som försatte dem i okunskap, genom att före valet vägra berätta med vilka partier han avsåg att regera. Lindberg tar sedan ställning för ett oproportionerligt valsystem:

"En fördel som finns i system med majoritetsval som det amerikanska eller franska är att väljarna tydligt vet vilken regering de röstar på. Den yttersta frågan, vem som ska styra landet, ligger direkt i deras händer."

För Anders Lindberg skulle den stora fördelen vara att Socialdemokraterna då sannolikt skulle få en långt större makt än vad deras väljarstöd motsvarar. Majoritetsval brukar försvaras just med argumentet att de skapar stabila regeringar, men systemet är djupt orättfärdigt. Varför ska inte ett parti som samlar, säg, 10 procent av medborgarna alls vara representerat? I Frankrike har Front National endast två av 577 platser i Nationalförsamlingen, eftersom övriga partier på olika sätt samarbetar vid valens andra och avgörande omgångar. Vid valet till Europaparlamentet, som är proportionerligt, blev partiet störst, med 25 procent av rösterna. Det är inte svårt att föreställa sig ett liknande scenario i Sverige, där socialdemokratiska företrädare uppmanar väljarna att rösta på Moderaternas kandidat, och tvärtom. Med tanke på hur lika S och M nu egentligen är i svensk politik, skulle en situation där valet i praktiken endast stod mellan dessa två inte bli mycket till val överhuvudtaget. Anders Lindberg verkar ha mycket svårt att släppa sin bild av en kamp mellan S och M:

"Dessutom måste man ställa sig frågan vad som händer med det demokratiska mandatet när inget av regeringsunderlagen når upp till 40 procent.
Frågan är om vår modell med ett extremt proportionellt valsystem och ständiga minoritetsregeringar verkligen klarar det."

Det beror ju på att partierna inte förmår skapa ordentliga regeringsunderlag, vilket knappast är väljarnas eller valsystemets fel. Svenska medier insisterar fortfarande på att redogöra för hur "Alliansen" står i förhållande till "de rödgröna", men det är ju idag närmast helt irrelevant. Sverige skulle kunna få ett regeringsunderlag som samlar över 50 procent, men då måste man sluta låtsas som att Sverigedemokraterna inte finns.

Märklig och felaktig analys från Anders Lindberg

I en ledare idag, med rubriken "Flyktingpopulismen skapar en högervåg", vill Anders Lindberg attackera Moderaterna på ungefär samma sätt som han och hans gelikar brukar ge sig på Sverigedemokraterna. För att lyckas med detta konststycke måste han emellertid göra en alldeles felaktig analys. Inledningsvis får vi veta att Moderaterna har en svans som genom personattacker vill tysta de goda vänstermänniskorna, alltså exakt vad Sverigedemokraterna brukar beskyllas för:

"I George Orwells roman Djurens gård finns en samling väldigt dumma får.
Så fort någon säger emot den högsta ledaren, den praktfulla grisen Napoleon, bräker de monotont 'Fyra ben bra, två ben dåligt' tills det blivit tyst igen.
I dag har Moderaternas partikansli ungefär samma funktion i sociala medier."

Sannolikt använder Lindberg denna referens för att ge texten en intellektuell aura, men även han borde känna till att boken handlar om kommunism och eliten i Stalins Sovjetunionen. Därefter följer en uppräkning av några stackars socialdemokrater som utsatts för moderata drev:

"Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt fick känna på kraften i dessa politiskt orkestrerade persondrev som tystar alla intelligenta samtal om
politikens innehåll."

Det är en märklig historieskrivning. Göran Persson blev, så vitt jag minns, knappast tystad av några borgerliga röster, medan Mona Sahlin och Håkan Juholt manövrerades ut av andra socialdemokrater, dessutom efter egna tillkortakommanden. Det är för övrigt svårt att föreställa sig att Håkan Juholt överhuvudtaget skulle kunna föra "intelligenta samtal om politikens innehåll". Lindberg anser också att de personer som idag kritiseras är offer för denna moderata svans:

"Nu är det Åsa Romsons, Mehmet Kaplans och Margot Wallströms tur."

Åsa Romson gör så många misstag att det är svårt att hålla reda på dem, och även Kaplan och Wallström förefaller vara något inkompetenta. Sedan kommer vi då till den alldeles felaktiga analysen:

"Först ger man sig på invandringen, sen feminismen, välfärdsstaten, arbetsrätten och de fackliga organisationerna. Högerpopulismens program handlar inte bara om att stänga gränsen och skicka ut männi­skor. Den vill förändra Sverige i grunden och använder kritik mot invandringen som murbräcka."

"Vi ser redan spåren på borgerliga ledarsidor av nästa steg, krav på fler låglönejobb, raserad arbetsrätt och marknadshyror. Sedan följer krav på att den generella välfärden allt mer ska styras om mot individuella försäkringar och krav på att du varit i landet en viss tid för att få fullgod vård och omsorg."

Ovanstående rader ger intrycket att Anders Lindberg överhuvudtaget inte läst borgerliga ledarsidor och debattartiklar. Det genomgående temat är tvärtom att de vill ha en stor asylinvandring, men att vi då måste "öppna upp" arbetsmarknaden. Det är alltså just massinvandringen som ska användas som en murbräcka mot välfärdsstaten. Att en skärpning av invandringspolitiken skulle vara ett första steg mot att attackera vänsterpolitik är helt ologiskt och är inte heller vad borgerliga tänkare vill göra. Vad Lindberg gör, är att samla ihop den nya vänsterns alla hjärtefrågor och sedan hävda att borgerliga debattörer är emot dem alla. I själva verket är vänstern här helt ute och cyklar, då de tror att man kan kombinera en stor och lågt utbildad invandringsvolym med en välfärdsstat. Moderaterna må vara aldrig så destruktiva, men det finns trots allt en logik i deras strävan att ha "öppna hjärtan" inför inströmningen. Den bisarra verklighetsbilden fortsätter:

"Detta är otänkbart, säger kanske någon. Men för några veckor sedan var det otänkbart att inskränka asylrätten."

Asylrätten har inte inskränkts och de skärpningar som har gjorts kring identitetskontroller och anhöriginvandring kommer inte ur någon ideologisk övertygelse, utan är ett resultat av en akut situation. Anders Lindberg bortser också helt ifrån att skärpningarna har gjorts av regeringen, alltså de socialdemokrater och miljöpartister han vurmar för. Kanske menar han att de har påverkats av "den moderata svansen"? Han menar vidare att dagens "högervåg" snarare är "högerpopulistisk" än liberal. Med "högerpopulistisk" menar han invandringskritisk, men återigen, det har inte skett någon ideologisk helomvändning i partiledningarna. Helst skulle de vilja fortsätta bedriva en destruktiv invandringspolitik för att rasera välfärdsstaten, men det har blivit allt svårare rent praktiskt med de volymer vi nu ser. Sannolikt finns det dock ett tryck från många moderata väljare, varav en hel del redan gått över till SD. Anna Kinberg Batra är liberal och ett barn av Fredrik Reinfeldt, men även hon måste till slut förhålla sig till verkligheten och dessutom behålla de egna väljarna.

Fortfarande kan inget av Sjuklöverns partier kallas för invandringskritiskt. De vill alla ha en omfattande invandring, men klarar just nu inte av det rent tekniskt. Vi kan dock misstänka att de snart gör ännu en helomvändning när de praktiska lösningarna väl är på plats.

Den hycklande fackpampen

LO har släppt en film kallad "Sverigedemokraterna - ett parti som alla andra?", där störst fokus ligger på partiets berömda historia. Samtidigt har LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin skrivit ett inlägg om saken på SVT Opinion, där rubriken är satt till inget mindre än "SD är en fiende till Sverige". Både filmen och inlägget använder just en person för att kunna göra längre utläggningar kring den historiska nazismen:

"När Hitler var besegrad firades det av miljontals människor. Men den svenske rottenführern i nazistiska SS, Gustaf Ekström, var inte en av dem. Han sörjde istället, och ville inte ge upp. Så han fortsatte att under kommande år engagera sig i olika nazistgrupper."

Att exempelvis lägga in det tyska ordet "rottenführer" gör att texten och filmen påminner om Stefan Löfvens bisarra fascination inför att vällustigt räkna upp ord som känns spännande, från hakkors till SS. Alltså, bland grundarna till SD 1988 fanns en man som i yngre dagar anmälde sig som frivillig till Waffen-SS, vilket ger LO en anledning att djupdyka i andra världskriget och givetvis koppla alltihop till dagens SD. Ytterligare en lömsk rad dyker upp:

"Det känns med andra ord inte så konstigt att SD så sent som 1998 bjuder in den tyske SS-veteranen Franz Schönhüber till sin valupptakt."

Mannen, vars namn faktiskt var Schönhuber, var inte inbjuden för att han i sin ungdom, likt många andra tyskar ur samma generation, stred inom det militära förbandet Waffen-SS, utan för att han då var partiledare för partiet Republikanerna.

Att LO lägger energi och pengar på Sverigedemokraterna har naturligtvis ingenting med oro för nazism att göra. Det handlar helt och hållet om att SD idag är det största partiet bland LO-medlemmar, medan dessa fackpampar vill att alla medlemmar ska tillhöra den socialdemokrati som organisationen har starka band till. Frågan är om denna löfvenska taktik kommer att vara framgångsrik. Jag är faktiskt lite förvånad över att man väljer detta grepp, då vi kan misstänka att de flesta sverigedemokrater inom LO är mer intresserade av landets pågående utveckling, än vilda anklagelser om nazism. Baudins text gör inte ens ett ordentligt försök att framställa SD:s politik som arbetarfientlig, utan nöjer sig med några trötta och svepande floskler:

"SD är ett parti vars grundidé är att ställa människa mot människa utifrån etnisk bakgrund. Ett parti som tycker att svenska löntagare har mer gemensamt med svenska direktörer än med sina arbetskamrater från andra länder och kulturer. Därför är SD en motståndare till svensk fackföreningsrörelse, till alla som tror på människors lika värde."

Jag har mycket svårt att tänka mig att arbetaren som väljer SD plötsligt omvänds genom en hänvisning till "människa mot människa" och "alla människors lika värde". Möjligen är tanken att alla referenser till nazism ska göra sverigedemokrater trakasserade på arbetsplatserna. LO:s hyckleri är totalt:

"LO tvekade inte att ta kampen mot de svenska nazisterna på 30-talet. Därför tvekar vi inte heller att ta striden med deras nutida arvtagare."

Skulle ni göra det om, säg, en procent av medlemmarna röstade på SD? Nej, det är inte särskilt troligt. Slutets klimax är egentligen obegripligt:

"För SD är en fiende till Sverige.
De vill skada det land som generationer av löntagare byggt upp tillsammans och som våra barn ska växa upp i."

Medan massinvandringen inte på något sätt påverkar det som "generationer av löntagare" har byggt upp? Har en omfattande årlig invandring gjort Sverige till ett bättre land att växa upp i? Framför allt lyckas Tobias Baudin överhuvudtaget inte förklara på vilket sätt SD skulle vara en fiende till Sverige.

Folkhemmet och oron

När Ingvar Persson, festligt nog,
håller föredrag om hur man skriver
i en tidning.

I dagens Aftonbladet plockar ledarskribenten Ingvar Persson, under rubriken "Jimmie Åkesson utnyttjar vår oro", fram det gamla resonemanget om hur de berömda "högerextremisterna" spelar på människors rädslor. Vi får till att börja med en tillbakablick på Socialdemokraternas historia:

"Enligt Ljunggren växte social­demokratin fram ur en känsla av vrede. Vrede mot fattigdom, usla arbetsvillkor och alla sorters elände, men också ilska över att inte fullt ut räknas. Kampen för ­demokrati, organisation och en annan ordning blev också en kamp för ­värdighet."

Man skulle kunna tänka sig att en liknande, helt legitim, vrede återfinns idag, men nu är det annorlunda:

"Ungefär här smyger sig en ­lite obehaglig tanke in, ett mönster som går igen. Men den här gången är det höger­extremism och främlingsfientlighet som håller på att byta känslomässig dräkt.
[...]
Nu är det inte bara ilskan, ­utan framför allt ­ängslan som ­ska mobilisera."

Det fanns säkerligen många människor som tyckte att socialdemokratins framväxt kring förra sekelskiftet var "obehaglig", men dess idéer har sedan präglat mycket av det svenska samhället. Idag är det alldeles uppenbart att Sverigedemokraternas politik skulle ha genomförts för många år sedan. Därefter blir det så där dumt som det gärna blir i fulmedias krönikor:

"Rädslan för det främmande, för brottslighet och för att trygg­heten är hotad. Och allt det där ska Sverigedemokraterna lösa, om ­de bara får stänga landets gränser."

Det är fortfarande ingen som vill stänga landets gränser. Varför måste debatten kring invandringsfrågan bli så förenklad, känslosam och polariserad? Landet kan vara öppet för både handel och turism, utan att ha en enorm årlig invandring från Afghanistan, Syrien, Somalia och Eritrea. Ett asylstopp skulle inte i ett slag lösa problem kring kriminalitet och otrygghet, men det är en absolut förutsättning för att ens ha möjlighet att försöka.

Denna invandring utgör inte alls något främmande. De flesta människor som ifrågasätter den förda invandringspolitiken är inte rädda, utan inser av fullt logiska skäl att den knappast skapar en bättre framtid för Sverige. De irrationella känsloargumenten står det andra lägret för, med sina eviga mantran om "öppenhet", "människosyn" och "ansvar". Persson fortsätter längs samma linje:

"Att jämföra folkhemsbygget med Sverigedemokraternas isoleringsplan skulle vara ­ohistoriskt, dumt och orättvist. Folkhemsbygget gav riktiga svar, Sverigedemokraternas isolering skulle inte lösa ­något alls."

Återigen är det fantastiskt att se att alternativet till EU:s mest extrema invandringspolitik är "isolering". Är Finland ett isolerat land? Estland? När det gäller folkhemmet, skulle man med fog kunna säga att Sverigedemokraterna förvisso inte har skapat det, men de förefaller idag vara de enda som vill försvara det mot den senaste generationernas borgare och socialdemokrater. Ingen kan väl på allvar tro att det "mångkulturella" samhället har någon som helst potential att bli ett folkhem? Det är ingen slump att var femte väljare som röstade på Socialdemokraterna förra året sedan dess har bytt till Sverigedemokraterna, eller att det sistnämnda partiet nu är största parti bland LO-medlemmar.

Den avslutande frågan är motiverad:

"Den stora frågan är förstås vilka svar dagens ­Socialdemokrati har på vår tids oro?"

Jag skulle säga att Socialdemokraterna idag saknar alla svar, särskilt kring det som hos svenskarna skapar oro. Den famlande Stefan Löfven ses nog inte ens av socialdemokrater som någon landsfader. Finns det någon som känner ett stort förtroende för att Socialdemokraterna, tillsammans med Miljöpartiet, kommer att föra en resolut politik för att bevara ens spillrorna av folkhemmet?

Dagens citat: Stefan Löfven

"Man kan inte lägga börd...det här ansvaret, den här utmaningen, på några få länder, utan det måste fördelas."
Aftonbladet TV (24:30)

Sveriges statsminister ger uttryck för den inte alldeles nya tanken att fler länder i Europa "måste ta sitt ansvar", men råkar för ett ögonblick glömma bort vilken vokabulär som alltid ska användas. Eftersom orden "ansvar", och inte minst "utmaning", är väl inlärda finner han sig dock snart.

Naivt snömos från fransk vänsterjournalist

Anne-Françoise Hivert är Sverige-korrespondent för den franska socialistiska tidningen Libération och har av SVT uppmanats att skriva något i terrorattackernas kölvatten. Innan texten på SVT Opinion övergår i politiskt korrekt nonsens, får vi åtminstone en bild av muslimska reaktioner efter attentaten mot Charlie Hebdo tidigare i år:

"Det visade sig snabbt att den nationella gemenskapen, som hyllades då, inte fanns. Alla var inte Charlie. När det väl blev dags att hedra de som hade dött med en tyst minut, vägrade många elever att delta. Några framförde teorier om att det hela rörde sig om en komplott mot muslimer. Även hos deras föräldrar var reaktionerna blandad. För många var det svårt att uttrycka solidaritet med människor som hade tecknat profeten."

Jag vågar påstå att den reaktionen inte alls var särskilt ovanlig bland Frankrikes muslimer. Ovanstående rader syftar emellertid till att hävda att situationen nu är en helt annan:

"Idag är det annorlunda. De sista attacker riktades inte mot en viss målgrupp. De 129 människor som miste livet den 13:e november dödades inte för något de hade gjort. Våldet var blint. Offren dog för att de var ute i Paris på en fredag kväll."

Ska man verkligen endast fördöma våld om även den egna gruppen drabbas? Vi känner igen mönstret, som när vissa muslimer ogillade Osama Bin Laden, för att han även lät mörda muslimer. I Nederländerna stördes ofta minneshögtider över de stupade i andra världskriget av marockanska ungdomar, varav många hade en uppfattning om att ceremonierna på något sätt handlade om judar. Lösningen blev att lyfta fram att också marockanska soldater hade deltagit i kriget. Hivert ansluter sig till den beskrivning som nu är populär bland journalister av hennes snitt:

"De kom från olika delar av Frankrike och olika länder i världen. De tillhörde « la génération Bataclan », som tidningen Libération skrev den 16:e november på sin första sida. De dog för att de levde som de gjorde. Fria."

Jag tror faktiskt inte riktigt på den tolkningen. Sannolikt syftade attacken helt enkelt till att slå till mot en europeisk huvudstad och man valde de platser där många människor samlades. Dessa journalister vill rentav påstå att attentaten var en attack mot det mångkulturella samhället, som om man i Paris måste leta efter mångkulturella platser. Förljugenheten tilltar sedan:

"Alla var inte Charlie. Men alla står enade bakom de värderingar som IS och terroristerna vill utplåna : « Liberté, égalité, fraternité ». "

Nonsens. För många muslimer i Frankrike är frihet och jämlikhet underordnade, om inte rentav i motsatsställning till, den religiösa läran. Broderskapet omfattar inte de otrogna. Hivert låter sedan den vänstervridna apologismen blomma ut med full kraft:

"Jämlikhet finns inte, enligt många ungdomar som bor i förorterna och upplever diskriminering dagligen. Broderlighet är svårare att hitta i ett allt mer polariserat samhälle, som till exempel vägrar att ta emot fler flyktingar."

Vad har flyktingmottagning med relationerna mellan olika folkgrupper i ett land att göra? Skulle islamisterna lugna ned sig om den muslimska invandringen var ännu större? Frankrike har sannerligen inte vägrat att ta emot flyktingar. I Estland, med dess blygsamma invandring, förekommer inga islamistiska terrordåd. Mot slutet kommer då textens kanske mest motbjudande stycke:

"Den 6:e december ska Fransmännen rösta för att välja sina regionala representanter. Mycket står på spel. Innan Parismassakern var Marine Le Pens Front National på väg att vinna stort. Nu är det dags att visa att Frankrikes motto är mer än tre ord. Att i kampen mot IS och terrorister är det lika viktigt att hålla extremister borta från makten."

Det är fullt möjligt att Front National vinner åtminstone tre regioner, och det är inte en dag för tidigt. Partiet och dess representanter har i åratal förutspått och varnat för just dagens situation. När nu krisen är ett faktum, har till och med Socialistpartiets François Hollande anammat delar av Front Nationals program. Låt oss önska de sanna patrioterna all framgång.

Även Fredrik Virtanen funderar kring asylhaveriet

I det förra inlägget tittade vi på vad en tidigare socialdemokratisk minister hade att säga om dagens asylhaveri. Igår kände även Aftonbladets ledarkrönikör Fredrik Virtanen sig manad att skriva några rader om saken, under den idag något olyckliga rubriken "Panikslagna politiker som sprider paranoia". Även Virtanen tycker förstås att all oro i denna situation är gravt överdriven, vilket han verkar bygga på ett personligt möte:

"Jag träffade en hårt slitande flyktingvolontär som inte alls klagade, tvärtom var hon lika förbryllad över alarmismen och ljud­volymen som jag."

Det beror sannolikt på var man befinner sig. Om Migrationsverket, och dess svårt politiskt korrekte generaldirektör Anders Danielsson, slår larm kanske vi ska ta det på allvar. Virtanen ser också ett speciellt mardrömsscenario:

"Den parlamentariska delen av soppan kan faktiskt sluta med att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverige­demokraterna bildar ett nytt block i svensk politik."

Det skulle vara en oändligt mycket mer logisk och rationell konstellation jämfört med vad vi har upplevt under det senaste året. De tre kan tillsammans införa ett asylstopp, troligen utan någon större protest från de respektive partiernas väljare. I värsta fall, om det tar emot hos Moderaternas och Kristdemokraternas partiledningar, kan man kalla det för "tillfälligt" och sedan förlänga det allteftersom. Varför skulle SD i detta läge vara "icke rumsrena"? Vi bjuds sedan på en lång rad epitet som slutar med den där jämförelsen med hur det ser ut i Syrien, som är populär i dessa dagar:

"De liberala partierna Centern och Folkpartiet sympatiserar inte med järnhögerns brutala slag i luften. Folket luras av ­panikslagna politiker som vill stoppa ­flödet till SD, av rasisternas ­”alternativa medier” (hatsajterna popstjärnan Niklas Strömstedt sjöng om i ”Lyckolandet”), av ­invandringskritiska högerledarskribenter och av under­finansierad gammelmedia som på nyhetsplats framför att katastrofen äger rum här i Sverige och inte i Syrien, Irak eller Afghanistan. Rädsla och panik piskas inte längre bara upp från mordbrandshets­arna."

Om alla antingen är rasister eller lurade, är det ju tur att vi har omvärldsanalytiker av Virtanens kaliber för att klargöra det ena och det andra. Det blir sedan direkt barnsligt:

"Men. Hur står det till med denna kris, egentligen? Har du själv besvärats av något flyktingbarn? Vilket ”system” är på väg att ”kollapsa”? Det humanistiska systemet, i så fall."

Nej, sannolikt har de flesta inte besvärats av något flyktingbarn, men jag måste tydligen ännu en gång förklara att invandringskritiken inte handlar om någon aversion mot den enskilde flyktingen, utan funderingar kring landet och dess framtid, då vi höjer blicken något från vår direkta vardag. Om Virtanen inte förstår vilket system det är som kollapsar, så får vi väl upplysa om att det handlar om det system för ett organiserat mottagande av nyanlända som Migrationsverket ansvarar för. Den akuta krisen förefaller handla om boende, men till det kan läggas bland annat de långa handläggningstiderna som är ett resultat av asyltrycket. Slutligen blir det då dags för flera av vänsterns favorittankar:

"Pengar saknas inte, egentligen. Det finns tonvis miljarder kronor att omfördela från storföretag, de superrika, de rika och medelklassen till välfärden utan att någon ens skulle behöva svettas.
[...]
Och i december handlar vi julklappar för 16 miljarder kronor."

Det är en förmildrande omständighet att Virtanen faktiskt lägger till medelklassen, istället för att enligt socialistiskt manér tänka sig att oändliga summor finns att hämta hos de rika. Utan medelklassen skulle Socialdemokraterna dock vara ett betydligt mindre parti, så det finns gränser för hur mycket man kan omfördela. Julklappsargumentet har vi gått igenom förut.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är ett demokratiskt problem att det stora regeringspartiet Socialdemokraterna har en påfallande oförmåga att attrahera intelligenta människor.