Almedalens påklistrade rädsla

När Sverigedemokraterna började ta plats i etablissemangets interna kalas i Almedalen uttrycktes förstås mycket missnöje från detsamma. Kunde man verkligen tillåta människor med en avvikande uppfattning i invandringsfrågan att befinna sig på samma plats som fina människor, i idylliska Visby, bland seminarier och rosévin?

I år har dessutom Svenskarnas Parti tagit ordentlig plats under veckan och mycket av etablissemangets förfäran har flyttats över till detta parti. Samma människor som skulle ha skrivit exakt samma sak om Sverigedemokraterna, fokuserar nu på SvP och man gör det genom att tala om hur rädd man är. När dessa människor utvecklar resonemanget, framgår det emellertid att de inte är vana vid något som helst motstånd:

Tanvir Mansur

I Dagens Arbete bjuder Tanvir Mansur på sin känslighet:

"Sverigedemokraterna är i Almedalen. Svenskarnas Parti likaså. Nu verkar även Svenska Motståndsrörelsen vara här. Arrangörer i Visby inser nog inte hur det påverkar tryggheten för oss människor som blir rasifierade i samhället.

Och vänner till mig hamnar i tjafs med Sverigedemokrater på Visbys gator som inte vill att de ens ska ha kommit till det här landet. Nu måste människor tampas med rasister vid frukosten. I panelsamtal. På fester. På gatan. Jag har aldrig sett en så stor koncentration av öppna rasister i en och samma stad."

Det är uppenbarligen en ny erfarenhet för många att möta diametralt motsatta åsikter, men är det konstigt att år efter år av EUs största invandring till slut skapar ett motstånd? I en demokrati får man nog acceptera att "hamna i tjafs" med sverigedemokrater, se dem vid frukostbordet och till och med på gatan. Ingen ställer för övrigt frågan hur många människors trygghet påverkas av att islam flyttar fram positionerna, eller att vi ser allt större koncentrationer av slöjor i våra städer, symboler för en ideologi som många av oss uppfattar som långt värre än Sverigedemokraternas.

Många känner sig kallade att på Twitter tala ut om sitt obehag inför att vissa partier får vara med:

Kravallvänsterns Nabila Abdul Fattah, som för övrigt hyllar Guds eget parti Hizbollah, blir också otrygg av svenska partier:

Ja, det är normalt att olika politiska partier får föra fram sitt budskap, även om vänstern har enorma problem med sin demokratisyn. Kawa Zolfagary måste av oklar anledning också befinna sig i Visby, men anser att man först borde ha kört ut alla "rassar", till vilka han säkerligen räknar SD:

Att det egentligen inte alls handlar om någon otrygghet, bevisas av att alla gärna klumpar ihop de helt olika partierna SD och SvP, och till och med lyckas få med SMR:

Mest patetisk är föga förvånansvärt Alexandra Pascalidou, som till och med blir rädd i TV4s sminkloge, när hon tänker på Jimmie Åkesson:

Aftonbladet bjuder på den braskande rubriken "Nazisterna fortsätter att hota i Almedalen". Vad de definierar som hot är intressant. En Aisha Mussagaas berättar:

"Jag stod och pratade med folk och berättade vad vi jobbar med. Då kom tre män med Svp-jackor på sig och stirrade på mig. De stod på andra sidan gatan och bara stirrade och stirrade, i runt tio minuter. Det var fruktansvärt obehagligt."

Då skulle Aisha pröva att dela ut material för Sverigedemokraterna. Vänsteraktivister nöjer sig nämligen inte med att stå och stirra, utan har ett konstant behov av att skrika, förolämpa, hota och förstöra. Tydligen började även en av dem tjafsa med henne, vilket gjorde henne kränkt och hotad:

"En av dem började prata om slöjan, könsstympning och att vi tar vår kultur hit och förstör i Sverige. Jag försökte diskutera med honom men han lyssnade inte utan bara fortsatte. Det var tydligt att han bara ville kränka mig och få mig att känna mig hotad."

Återigen, detta händer flera gånger per timme om man representerar Sverigedemokraterna. Att hon sedan uppenbarligen har tagit sin kultur hit, och att hennes egen ideologi inte nödvändigtvis kommer att leda till ett bättre Sverige, är en annan historia.

Jag anser att det är patetiskt när dessa "aktivister" uttalar sig. De lever för att förfölja meningsmotståndare, men låtsas vara oerhört rädda när de ens ser någon av dem i samma stad. På grund av deras beteende, är det väsentligt mycket farligare att vara sverigedemokrat, än vänster eller "rasifierad".