Svensk väljaropinion

Enligt "Svensk väljaropinion", den sammanvägning av skilda opinionsinstitut som Novus gör för SR Ekot, backar Sverigedemokraterna i april för fjärde månaden i rad. Det innebär att vi nu faktiskt kan tala om en nedåtgående trend, även om tidigare ökningar gör att bilden blir mer positiv i ett längre perspektiv. Nedanstående kurva, som kommer från just Svensk väljaropinion, visar utvecklingen sedan riksdagsvalet 2010:

Jag kommer här inte göra någon särskilt omfattande analys av denna utveckling, utan hoppas att ni läsare kan komplettera med insiktsfulla kommentarer. Egentligen ser Sverigedemokraternas utveckling i opinionen ut ungefär som man kunde vänta sig. År efter år har asylvansinnet fortsatt, och rentav eskalerat, medan endast ett enda parti har kritiserat det. Följaktligen har, i takt med att allt fler människor kommit i kontakt med mångkulturen och blivit kritiska till invandringspolitiken, stödet för detta enda parti ökat. I denna ohotade situation hade Sverigedemokraterna kunnat göra vad som helst, eller ingenting, och ändå kunnat se stödet öka. 

Det är nu, när både regering och opposition talat för begränsningar av asylinvandringen, som partiet på allvar sätts på prov. I detta sammanhang var ett visst tapp att vänta, eftersom några nytillkomna väljare går tillbaka till sina traditionella partier, men det finns förstås ändå anledning för SD att bryta trenden. Själv vill jag nu se att partiet vässar sin migrationspolitik, snarare än att bara sträva efter att Moderaternas nya linje ska genomföras. Det är möjligt att det tidigare var taktiskt riktigt att tala om en minskning med 90 procent och hjälp till närområdet, men när nu både ledarsidor och politiker ogenerat har börjat tala om problem och volymer, kan SD utan problem kräva att asylinvandringen sätts till noll och att inte en enda ansökan till beviljas. Jag förstår att tanken på ministerposter kan vara lockande, men SD har potential att bli mycket större än de nuvarande 17 procenten. 

I många andra länder, som Österrike, Frankrike och Nederländerna, är de patriotiska partierna ländernas största. Problemen är likartade i de flesta västeuropeiska länder. Personligen tycker jag förstås att SD främst bör titta på Front National för lärdomar och inspiration. Marine Le Pen talar faktiskt inte särskilt mycket om invandring, utan nämner oftast bara i förbigående, och i samband med till exempel EU, att invandringen ska stoppas. Istället talar hon om, förutom problem med EU-medlemskapet, ekonomin och arbetslösheten, om bönder, hantverkare, småföretagare och arbetare. Vad jag nu skulle vilja se från SD, är alltså en hårdare linje i migrationsfrågan, samtidigt som fokus breddas. Det är också värt att notera att Marine Le Pen är omgiven av ett antal högt utbildade experter inom olika områden, en modell som SD mycket väl skulle kunna anamma.

En stor del av Front Nationals valframgångar kan förstås härledas till Marine Le Pens egen personlighet. Hon är energisk, kraftfull och mycket skicklig både som talare och debattör. Det är möjligt att hennes framtoning skulle framstå som aggressiv i vår kultur, men jag skulle iallafall gärna se att Jimmie Åkesson var något mer offensiv i debatter och intervjuer.

Det finns dock partier vars långsiktiga utveckling ser dystrare ut:

Sedan sommaren 2014 har alltså stödet för Miljöpartiet sjunkit nästan oavbrutet. Det mest intressanta med det nuvarande stödet på 5,5 procent är att undersökningarna huvudsakligen gjordes innan de senaste turerna inom partiet, händelser som knappast kan gynna det. Det stora problemet har ju hittills varit att Miljöpartiet har fått ett oproportionerligt stort inflytande oavsett sina opinionssiffror och oavsett vilken regering vi har haft, något som definitivt skulle förhindras om partiet tvingades lämna riksdagen. En längre nedåtgående trend uppvisar förstås också det andra regeringspartiet:

Socialdemokraterna har i svensk politik en mycket speciell roll och befinner sig i en mycket gynnsam position. Vad de än gör och vem som än är partiledare, insisterar åtminstone var fjärde svensk på att stödja dem. Eftersom de själva ser sig som det naturliga regeringspartiet och känner att de ständigt borde få minst 50 procent av rösterna, tycker de att dagens nivå är katastrofal. I själva verket är det helt fantastiskt att ett parti som regerar på detta sätt och vars ledare är Stefan Löfven stöds av över en fjärdedel av befolkningen. I Nederländerna stöds nu det socialdemokratiska PvdA, som också sitter vid makten, av 7 procent, en nivå som skulle vara mycket rimligare också i Sverige. Stödet för nästa parti fascinerar mig:

Vänsterpartiet måste ha landets sämsta valarbetare. Vad som än händer hamnar de kring 6 - 8 procent, vilket är mycket märkligt eftersom partiet borde vara ett naturligt, eller åtminstone tänkbart, alternativ för besvikna socialdemokrater, särskilt i tider då Socialdemokraterna anses gå mot mitten. Dessutom sitter de nu i den bekväma oppositionsrollen, men lyckas av någon anledning ändå aldrig lyfta. Låt oss avsluta med denna skara:

Det intressanta med denna bild är att den ens presenteras. Före Sverigedemokraternas inträde i riksdagen såg alla medier noggrant till att partiets stöd doldes i kategorin "övriga". FI fick däremot en särskild stapel så snart det bildades, och varje ökning med någon decimal uppmärksammades stort. Det rapporterades dag ut och dag in om Gudrun Schymans föredrag och istället för kritiska frågor fick vi höra hur hon verkligen kände "vind i seglen". Ovan ser vi verkligheten och FI kommer sannolikt aldrig att ta sig in i riksdagen.

Dagens citat: Göran Greider

Hos twittervänstern är upprördheten stor över att sverigedemokraten Kent Ekeroth bjudits in till Aktuellt och den gamle marxisten Göran Greider tar argumentationen till arnstadska nivåer. Att rättspolitiska talespersoner för två olika partier bjudits in för att debattera terrorbekämpning övergår dessa personers fattningsförmåga, särskilt som de egentligen inte tycker att sverigedemokrater borde få synas någonstans. Greiders uttalande är lite talande för dessa människors okunskap om islamism, ett fenomen som är äldre än SD och inte behöver särskilt mycket stimulans av europeisk inrikespolitik.

Det var fler som hade svårt att förstå:

En kurdisk nationalist, vars etnicitet här har gett honom status som "rolig", tar också i:

En ökänd kommunist lyckades rentav få in lite klasskamp i det hela, kanske inspirerad av DN:s reportage från Östermalm:

Vi måste vara medvetna om att dessa människor skulle vilja stoppa inte bara sverigedemokraters medverkan i debatter, utan helst också bannlysa dem från offentliga platser och förvisa dem från demokratiska församlingar. Någon annan analys än deras egen anses helt enkelt överflödig och mycket provocerande.

DN:s nedslag på Östermalm

Birgitta Södergren tycker om romer.
De får sortera hennes sopor.

Idag jublar twittervänstern och journalistkåren, ofta samma sak, över ett reportage i DN kallat "Vreden på Östermalm". Det handlar om att invandringskritik och SD-sympatier finns även där och därför kallas artikeln i vanlig ordning för "skrämmande" och, naturligtvis, "viktig", även om det egentligen är svårt att se vad som är särskilt intressant med att SD når åtminstone sju procent i en viss stadsdel. Om man ska titta på geografiska tendenser, är det oändligt mycket viktigare att SD generellt är som starkast på platser som har fått känna på mångkulturen och som svagast där man inte har gjort det. De fina människornas upprördhet över just Östermalm handlar kanske om att de känner att oliktänkande börjar komma lite väl nära, då de tidigare kunnat känna en viss trygghet i att denna opinion kunnat avfärdas som människor som blivit kvar på bruksorten när tåget gick. Denna känsla ger författaren Per Wästberg uttryck för i reportaget:

"Och det är tråkigt när de välutbildade går med för det lockar givetvis andra och gör SD anständigare i mångas ögon. Jag tycker att de kunde hålla sig på landet."

Själv tycker jag inte att en åsikt är mer respektabel för att den uttrycks på Östermalm än i Höör eller Borlänge, och det finns dessutom välutbildade människor även utanför Stockholm. Wästbergs och många andras syn på "landet" och folket är betydligt mer problematisk än att det finns invandringskritik på Östermalm.

Fenomenet att personer och åsikter tas på större allvar om de uttrycks på Östermalm visas också genom ett par av de personer DN har valt att intervjua. Jag förundras fortfarande över att Jan Guillou anses vara en intelligent och relevant person, som ständigt bereds utrymme för dumheter och rena lögner, men möjligen beror det på att han befinner sig på Östermalm och har goda kontakter med andra överklassmänniskor. Han har ett par käpphästar, som att hedersvåld inte finns och att muslimer i alla sammanhang är offer, och fabulerar sedan fritt för att föra fram sina teser. I en krönika på det vanliga temat om obefintlig terrorism och utsatta muslimer, lyckades han i en kort krönika få med ett tiotal rena påhitt, där han bland annat påstod att en bok handlade om en muslimsk terrorattack, när förövarna i den i själva verket var "högerextremister", och hävdade att gärningsmännen som försökte bränna ned Lars Vilks hus straffades för terrorbrott, givetvis bara för att de var muslimer, när de i verkligheten dömdes för försök till mordbrand.

När kreativiteten flödar och teserna
är viktigare än sanningen.

Jan Guillou är av någon anledning mycket mån om sin plats i överklassen och uttrycker i intervjun att SD-sympatier gör att han "skäms å den gamla överklassens vägnar". Han brukar säga att han trivs på Östermalm för att människorna där är trevliga och upprepar sitt vanliga mantra om hur mångkulturell stadsdelen är:

"Oscar och Hedvig Eleonora är invandrartäta stadsdelar. Bara i mitt hus: Ungern, Ryssland, Tyskland, Finland, Frankrike. Stilen i Oscars församling präglas av en särskild sorts artighet och kamratlighet mellan grannar. Tvärsöver från oss bor Hugo och Louise – Hugo före detta ordförande för Moderaterna på Östermalm – och att Hugo och Louise skulle sjunka till något så vulgärt som utlänningsförakt, det är omöjligt att tänka sig! Utlänningsfientlighet går inte ihop med överklassidealet som kännetecknar gammelmoderater."

Som om asylinvandringen, eller kritiken mot den, skulle ha någonting med de uppräknade länderna att göra. Få verkar notera hur torftig och rent bisarr Guillous argumentation alltid är:

"Varför skulle muslimerna vara anhängare av samma förtryck som de just flytt ifrån?"

Det är en tanke som ofta uttrycks av asylvurmare och som förblir pinsamt ointelligent. När vi hade en våg av invandrare från Iran efter 1979, kunde man kanske tala om att folk flydde från ett religiöst förtryck, men så ser det inte ut idag. De som flyr gör det på grund av krig, som i fallet Syrien, eller till exempel militärtjänst, som i fallet Eritrea, medan vi idag ser en stor ström av yngre män från Afghanistan som helt enkelt vill ha en mer lovande framtid. Naturligtvis kan dessa grupper mycket väl behålla alla möjliga inslag från sin kultur och religion, vilket vi också ser i verkligheten.

Bodil Sidén poserar gärna, vilket ju oftast
också är vad asylvurmande handlar om.

Att rätt bostadsadress och ekonomiskt välstånd tydligen anses ge mer legitimitet åt ens åsikter ser vi också genom att DN plockar fram Bodil Sidén, före detta andre vice ordförande för MUF, som avgick efter att hon tyckte att förbundet öppnade för samarbete med SD. Om hon hade bott någon annanstans skulle hon helt enkelt ha betraktats som en "bimbo", men ses genom sin östermalmsadress istället som en viktig opinionsbildare. När hon nu poserar för asylinvandring får hon dessutom en ny plattform och nya vänner, vilket ju i förlängningen kan ge mer framgång än posten i MUF.

Den alltid motbjudande överklassmänniskan Anne Ramberg lyfts också fram. På väg till någonting som sannolikt var mycket viktigt, juridiskt och humant, råkade hon passera en tidigare Folkets demonstration:

"En skakande upplevelse. De som stod där med plakaten om våldtäktsmän såg ut som du och jag. Vanliga människor. En missuppfattning som länge rådde var att nazismen åtnjöt stöd främst bland outbildade. Tvärtom. En faktor som gjorde nazismen legitim var stödet från etablerade samhällsmedborgare."

Ja, om människor med åsikter inte ser ut som "etablerade samhällsmedborgare" kan ju Ramberg förstås ignorera dem. Man undrar hur hon då ser på "motdemonstranterna", som ser ut som själva sinnebilden för mänskligt förfall. I DN uppehåller hon sig främst kring "nazism", och det förblir som vanligt oklart vad det har med SD eller Folkets demonstration att göra. Lite intressant är att Migrationsverkets generaldirektör, knappast en opolitisk tjänsteman, varit på besök hos Ramberg och hennes väninnor från Östermalm, som kallar sig "pumorna":

"Jag var där även som Säpochef, säger Anders Danielsson. Jag ser upp till henne. Hon har ett extremt rättspatos. Och försvarar mig personligen. Hon går förbi rollen som Advokatsamfundets generalsekretare och visar då enorm integritet."

Att använda den rollen för att propagera för massinvandring och försvara Danielsson personligen är väl snarare motsatsen till integritet? Stycket ger ytterligare en bild av vänskapskorruption och hur eliten håller varandra om ryggen.

Låt oss titta på några röster om reportaget, eftersom de är underhållande och talande:

Som sig bör är ryggdunkandet och den inbördes beundran enorm i dessa kretsar:

"Damen på Valhallavägen" är alltså den gamla kvinnan som ger romer en tjugolapp för att sortera hennes sopor och då klappar dem på kinden.

I reportaget deltar också en hel del oppositionella röster, eftersom det ju egentligen ska handla om dem, och det är värt att läsa artikeln i sin helhet, då många sanningar faktiskt kommer till uttryck. Lite intressant är att makarna Adelsohn, och främst före detta kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, berättar om den obehagliga stämningen under Fredrik Reinfeldt och om hur hon läser Avpixlat. Maken skjuter in:

"När du plötsligt har hundratusentals unga testosteronstinna herrar med relativt annorlunda kvinnosyn sedan barnsben. Vad händer med relationerna här i Sverige? Den frågan är även jag mer orolig för än någon annan!"

Båda menar att medierna inte är att lita på, vilket många av oss känner till, och Ulf säger:

"När pressen medvetet förtiger uppstår en väldigt, väldigt obehaglig stämning i folkdjupet. Och det är ju förvånande att medierna inte har förstått det."

Kommentarerna om medierna har DN genomgående markerat med gult, eftersom de i deras värld är de mest chockerande. När Lena Adelsohn Liljeroth själv får läsa sina intervjusvar blir det dock viktigt att poängtera att hon tycker att Avpixlat har en "skrämmande världsbild" och att "medier som Avpixlat eller nu nedlagda Nationell idag inte bör få presstöd". Det är en märklig uppfattning som jag gärna skulle ha sett henne motivera. Idag finns det bara en enda alternativ tidning med presstöd, Nya Tider, medan det finns hur många socialdemokratiska, liberala och kommunistiska publikationer som helst som får det.

Man kan spekulera i vad det bakomliggande syftet är med dagens reportage, men själv har jag ingen djupsinnigare analys än att det som vanligt bara handlar om att kartlägga "högerextremism" och alltså är ännu "ett besök på zoo", även om det brukar göras från Skåne och glesbygd.

Humorlösa FI

Julia Bahner (FI)

Göteborgs-Posten  berättar om ett möte i Göteborgs kommunfullmäktige, som tidningen i ingressen beskriver så här:

"Under kommunfullmäktigemötet på torsdagskvällen fälldes ett antal kommentarer som väckte anstöt. I det absoluta blickfånget - Lars Hansson, Sverigedemokraterna."

Det låter allvarligt, faktiskt så allvarligt att GP kontaktar Gudrun Schyman, som aldrig är för blyg för att synas i media:

"Jag är inte förvånad. De är väldigt tydliga i sina uppfattningar som är väldigt fast förankrade i deras filosofi."

Vad handlar det då om? Kommunalrådet Lars Hansson (SD) skämtade med den avgående ledamoten Dario Espiga (S) om papperslöshet, och tidningen är mycket noga med att påpeka att han minsann har bott i Sverige i 40 år. Man frågar faktiskt också Lars Hansson om "händelsen" och vi får då en något mindre dramatisk bild:

"Dario och jag är kompisar. Det är min ende riktige kompis i Socialdemokraterna. Jag gick upp och höll ett avskedstal till honom. Jag sa lite skämtsamt 'du är väl inte papperslös fortfarande'. Jag blinkade till honom och han blinkade tillbaka. Du kan fråga honom själv, han är en god vän till mig och från min sida var det ett skämt."

Lars Hansson (SD), göteborgare med humor.

FI-ledamoten Julia Bahner blev förstås upprörd:

"Det här skämtet om Dario är inte bara ett skämt, det är en koppling till deras ideologi. Det visar också att han inte har några gränser och inte förstår det han säger."

Visst, i och med att SD är kritiskt till illegal invandring kan man säga att det finns en koppling till ideologin, men det gör att man också kan se kommentaren som ett uttryck för en viss självdistans. Att man skulle sakna gränser och inte förstå vad man säger bara för att man inte följer FI:s dogmer är förstås nonsens. Jag har träffat Lars Hansson vid flera tillfällen och det är en gladlynt man med humor. Vid ett annat anförande under samma debatt sade han tydligen också att FI kunde gå och fika för att han därnäst skulle prata om bilar, vilket jag själv tycker var lite roligt, men som naturligtvis inte heller får passera vänsterfiltret. Julia Bahner slår på den stora trumman:

"Det är ett demokratiskt rum där vi ska diskutera politik och så blir man förminskad till sitt kön. Det visar på en sexism som han står för och att han inte har några vettiga argument. De här mötena sänds live och vi måste stå upp för grundläggande mänskliga rättigheter. Det är en väldigt låg intellektuell nivå i många debatter."

Tja, man skulle också kunna säga att Julia Bahner härmed förminskar begreppet mänskliga rättigheter. GP frågar då hur hon kände sig och föga förvånande var hon kränkt:

"Först blev jag otroligt provocerad. Sen blev jag väldigt ledsen. Det var rena personangrepp. Jag har tänkt att vår närvaro i kommunfullmäktige ska göra att de ser vår kompetens. Jag blev väldigt provocerad när jag förstod hur stark sexismen är."

Lars Hansson kommenterar hennes uttalanden:

"Jag ställer en motfråga; hon sa inte att hon kallade oss rasister och nazister hela tiden va? Det var därför som jag valde att skoja till det."

Man kan fundera kring varför nyvänstern är så pass överkänslig och humorlös, men kanske beror det på att en mer avslappnad inställning och självdistans skulle leda till att de såg absurditeterna i sin egen linje.

Ett par tankar om den senaste SD-attacken

Expressen bjuder idag på ännu ett av sina stora "avslöjanden" om Sverigedemokraterna, vilket sker under rubriken "SD-taktiken: Tysta egna sexoffren i partiet". I korthet handlar det om att ett antal kvinnor i partiet har klagat på sexuella trakasserier, varpå SD har studerat händelserna och formulerat en rapport. Man ska ha eftersträvat att det hela inte kommer till medias kännedom. Händelserna ska ha ägt rum under 2013 och Expressens stora nyhet är alltså rapporten i sig.

Jag vill betona att jag själv inte känner någon av de inblandade personerna, men har ett par funderingar utifrån den bild som Expressen ger. Till att börja med är det typiskt att tidningen slår upp det här så pass stort och dessutom genomgående vill koppla det till partiets utspel mot sexuella trakasserier, där undermeningen är att SD bara är intresserat om gärningsmännen kommer från andra kulturer. Vi vet att liknande historier har förekommit inom Socialdemokraterna, Moderaterna och rentav de fina Liberalerna, men det genererar aldrig denna typ av omfattande artiklar och slutsatser kring ett helt parti. Man ska också komma ihåg att rapporten berör sex kvinnor, i ett parti med tusentals medlemmar och tidningen hade naturligtvis kunnat finna en stor mängd kvinnor som aldrig har haft några problem med partiets män. För att verkligen visa att det handlar om en kampanj låter Expressen också den alltid SD-fixerade Lars Lindström sätta ihop en krönika om partiets "kvinnosyn", ett i sammanhanget nästan lika svepande och idiotiskt begrepp som "människosyn".

Det är också uppenbart att partiet faktiskt har tagit klagomålen på allvar, eftersom man trots allt höll en telefonkonferens om frågan och formulerade rapporten som Expressen återger. Varför fokus har lagts på att hålla historierna utanför medierna är uppenbart, vilket också tydliggörs genom just Expressens skildring idag. Hur än partiet hade hanterat frågan, kan vi vara säkra på att det skulle slås upp maximalt i medierna, varför det inte är alldeles trovärdigt när de nu fokuserar på hur de berörda kvinnorna har skildrats i rapporten.

Särskild uppmärksamhet ägnas åt en Emma Sandkvist från Örebro. Rapporten beskriver hennes allmänna beteende i några formuleringar, där den kanske intressantaste reflektionen är att hon kan ha "planterats in" i partiet för att skapa oreda och där man lyfter fram att hon tidigare hunnit med att vara medlem i både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Expressen har dessutom satt samman en liten film, som inte direkt stärker Sandkvists trovärdighet:





Hennes formuleringar tyder på att medverkan i Expressen endast syftar till att skada partiet, där vi bland annat får höra:

"Jag har aldrig gett så mycket för Sverigedemokraternas påstådda kamp för jämställdhet"

"Det säger allt om partikulturen i Sverigedemokraterna"

Emma Sandkvists agerande påminner om Jesper Nilssons, där han rentav startade en särskild blogg, med ett enda inlägg och främst hade problem med att SD inte var tillräckligt feministiskt eller bejakande av mångkulturen. Även han blev uppmärksammad av lyriska journalister. Föga förvånande blev Emma också omedelbart inbjuden till TV4:s morgonsoffa.

På Facebook har Emma lagt upp en film
där hon eldar upp en påminnelse att betala
medlemsavgiften till SD.

Emma har dessutom under förra året varit medlem av CUF, även om det är oklart om hon fortfarande finns där, men skriverier på hennes Facebook-sida gör att man ytterligare kan fundera kring hennes omdöme och ideologiska hållning. Om till exempel Donald Trump får vi där veta:

"Om detta skulle förverkligas skulle det kraftigt underblåsa de anti-muslimska vindar som blåser över stora delar av Väst [...] Det var faktiskt så här det började i 30-talets Tyskland, när Hitler och hans nazister lät registrera judar. Ni som sagt 'aldrig mer' - stå nu upp för det, vik er inte för den populism på vilken detta förslag vilar!"

Tydligen ska hon idag vara medlem av det avknoppade SDU, vilket kan förklara en viss fientlighet mot partiet, men den som på fullt allvar skriver "antimuslimska vindar" är ingen vän av Sverige eller Europa, och den som direkt refererar till Hitler är inte seriös. Det självständiga SDU kan och bör kritisera SD, men inte gärna från det liberala hållet eller genom Expressen, och opposition kan bedrivas utan att spela Sveriges fiender i händerna.

Jag är själv inte medlem i SD och har ingen personlig anledning att försvara partiet, utan vill här främst belysa hur medierna agerar. Alla vet att partiet är toppstyrt och det hade säkert kunnat agera annorlunda i detta fall, men de etablerade medierna är fientliga och utnyttjar maximalt varje möjlighet att motarbeta den patriotiska opinionen. Avslutningsvis vill jag påpeka att jag inte har någon anledning att ifrågasätta kvinnornas berättelser, men att som Emma Sandkvist kampanja mot sitt eget före detta parti i Expressen, av alla ställen, är lågt.

Sverigedemokraternas nedgång i opinionen

Sifo:s senaste opinionsundersökning visar en viss nedgång för Sverigedemokraterna, från 18,2 procent i januari till 16,6 procent. Tappet är förvisso inte enormt, men det har räckt för att samtliga etablerade medier idag ska lyfta fram det och för säkerhets skull går man tillbaka till december, då SD fick 19,0 procent, så att nedgången ska vara statistiskt säkerställd. Vi ska dock komma ihåg att även om Sifo fortfarande är det mest ansedda institutet i många kretsar, har det visat sig genomgående underskatta just SD. Sentio, som kom närmast det faktiska valresultatet 2014, visar samtidigt att SD:s stöd nu ligger på 25,5 procent, vilket gör det till det största partiet. Det behöver inte heller vara sanningen, som jag misstänker ligger någonstans mittemellan.

Vi kan emellertid utgå från att SD faktiskt har förlorat en del väljare till Moderaterna, vilket inte är särskilt märkligt, eftersom en del av SD:s nya väljare har varit moderater som blev desillusionerade genom Fredrik Reinfeldts fanatism i migrationsfrågan.

Situationen på migrationsområdet är nu helt förändrad. Samtidigt som Moderaterna har aviserat en skärpt linje, genomför Socialdemokraterna och Miljöpartiet åtgärder som faktiskt har lett till en kraftig minskning av antalet asylsökande till Sverige. Efter att i åratal ha demoniserat SD som extremister med en förfärlig "människosyn", har partiets hållning kring migrationen plötsligt blivit mindre iögonfallande i och med att den nu i praktiken följs från MP till M. Vi bör förstås vara medvetna om att regeringens panikåtgärder saknar en ideologisk grund och att MP nu kommer att göra allt för att asylinvandringen ska kunna maximeras genom att bygga ut mottagningssystemen.

I detta läge tycker jag att det är lite synd att SD nu verkar lägga fokus på ett samarbete med M och rentav kräver att Moderaternas migrationspolitik ska gälla. Själv skulle jag förstås mycket hellre se att SD passade på att vässa sin egen migrationspolitik och äntligen krävde att inga fler asylansökningar ska beviljas. Partiet förblir nämligen oumbärligt för varje konstellation i svensk politik, såvida M och S inte ingår en mycket bred koalition med ytterligare ett par småpartier. Jag tror inte heller att en hårdare linje från SD skulle bestraffas av väljarna, med tanke på hur landets verklighet och opinionen ser ut. Partiet har en möjlighet att påverka på allvar, istället för att bara se till att släppa fram en Allians-regering.

Invandringsfrågan viktigast för väljarna

DN/Ipsos meddelar idag att frågan som benämns "invandring och integration" nu uppfattas som den absolut viktigaste frågan för 40 procent av de svenska väljarna, en fördubbling på mindre än ett år. Till DN säger Ipsos Johanna Laurin Gulled:

"Det är den största förändringen för en enskild sakfråga som vi någonsin sett i våra mätningar." 

Den näst viktigaste frågan för väljare är skola och utbildning, som lyfts fram av 18 procent av väljarna.

Att denna ödesfråga seglat upp till förstaplatsen i svenskars medvetande är förstås inte särskilt märkligt, eftersom Sverige förra året tog emot 163 000 asylsökande och frågan varit mer debatterad än någonsin förut. Det finns också skäl att anta att allt fler svenskar märker av massinvandringen i sin vardag. Jag hoppas också att det stora intresset för frågan betyder att fler svenskar nu inser att den påverkar de flesta andra områden, som just skola och sysselsättning, fråga nummer två och tre enligt väljarnas preferenser. Man kan naturligtvis inte bryta ut frågor på detta sätt och säga sig vilja förbättra skolan och minska arbetslösheten, samtidigt som man vill bedriva en omfattande asylinvandring.

Det är heller inte särskilt förvånande att Sverigedemokraterna upplevs som det parti som har bäst politik på detta område. Det bekräftar tesen att partiet inte behöver göra så mycket, eftersom själva samhällsutvecklingen visar att det har haft rätt hela tiden. 21 procent väljer i denna fråga Sverigedemokraterna, medan siffrorna är 17 procent för Socialdemokraterna och 13 procent för Moderaterna. Dessa siffror antyder dock att väljarna, precis som vid förtroende för olika företrädare, i hög grad utgår från sina allmänna partisympatier, då det är mycket svårt att föreställa sig att någon på allvar tycker att Socialdemokraterna har en utmärkt politik på området, eller ens en linje i invandringsfrågan överhuvudtaget. 

Siffrorna visar också någonting mer allvarligt, som många invandringskritiker tidigare har hävdat, nämligen att SD snarare flyter med den växande invandringskritiken än leder opinionen. Sannolikt är den absoluta majoriteten av de som ser invandringsfrågan om viktigast också kritisk till asyl- och anhöriginvandringen, men SD förmår inte att samla alla av dem, möjligen eftersom väljarna tvekar inför beskrivningar av "skandaler" och rasiststämplar, samtidigt som partiet inte fullt ut har lyckats förklara för socialdemokrater och moderater att skatter och välfärd inte kan isoleras från invandringsfrågan.

Dagen då Anders Lindberg har en poäng

Som bekant kan övriga partier fälla den svaga regeringen när som helst och vi vet också att den så kallade Alliansen är ytterst motvilliga att göra det. Annie Lööf fick frågan om en gemensam Allians-budget upprepade gånger och lika många gånger undvek hon att ge ett ordentligt svar. Hon undslapp sig någonting om ett gemensamt valmanifest inför valet 2018, en hållning som också Anna Kinberg Batra vill upprätthålla. Det är problematiskt på många sätt, framför allt därför att man därigenom vägrar att agera som den opposition, och regeringsalternativ, man faktiskt är. Slingrandet har gått så långt att till och med Aftonbladets Anders Lindberg, av alla människor, har en poäng med sin rubrik "Fäll dem eller sluta tramsa". Bortom rubriken bjuder han i vanlig ordning på en hel del av just trams:

"Men tajmingen är något olycklig. Förra helgen demonstrerade sverigedemokrater tillsammans med nazister i centrala Stockholm. Lite knepigt då att en borgerlig regering i varje votering skulle vara beroende av just SD:s röster. 
[...]
Det skulle bli svettigt på ­Rosenbad nästa gång sverige­demokrater och nazister röjer på stan. Och varje ny rasist­skandal i SD skulle bli regeringens problem att hantera."

Nu är ju denna beskrivning tämligen tendentiös, men det har tydligen aldrig varit ett problem för Socialdemokraterna att kopplas med ihop med kommunistiska och våldsbenägna "motdemonstranter" eller använda Vänsterpartiet som stödparti. Anders Lindberg tycker sig ha sett olika "testballonger" från Kinberg Batra och avslutar med:

"Men bortom testballongerna finns bara två alternativ. Antingen kan de borgerliga partierna fälla regeringen och ta makten med stöd av SD. Eller så respekterar de väljarnas ­vilja och konstaterar att de ­faktiskt förlorade valet. Anna Kinberg Batra måste välja: fäll regeringen – eller ­sluta tramsa."

Jag är inte så säker på att testballonger verkligen har skickats ut, men det stora problemet är just det här med "väljarnas vilja" och den sedan länge irrelevant uppdelningen i "Alliansen" och "De rödgröna". En majoritet av väljarna stödde inte Miljöpartiet och Socialdemokraterna, men de fick makten eftersom de tillsammans med Vänsterpartiet, som inte ens kom att ingå i regeringen, blev större än "Alliansen". Denna blockindelning var relevant när samtliga riksdagspartier tillhörde en av konstellationerna, men vid valet 2014 kan ingen av dem sägas ha vunnit. Vad Anders Lindberg förstås vill se, är att regeringen får fortsätta att ostört regera och att Alliansen upphör med de små nålstick som tillkännagivandena brukar kallas. Han gör en stor poäng av att Alliansen behöver stöd av de förfärliga Sverigedemokraterna och skriver:

"Som statsminister behöver Anna Kinberg Batra Sverige­demokraternas aktiva stöd i precis allt."

Situationen för Kinberg Batra skiljer sig inte från Löfvens, som ju inte heller samlar någon majoritet. Vad allianspartierna verkar sikta på är att fram till valet se sig som "Alliansen", bli större än "De rödgröna" och genom någon sorts kvarbliven decemberöverenskommelse kunna regera med denna konstellation i minoritet, eftersom knappast någon kan tro att Sverigedemokraterna kommer att försvinna eller ens minska sitt stöd inför 2018. Det mycket hederligare och mer logiska alternativet är förstås att helt enkelt inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna, något de kan göra omgående. Kanske tänker de sig att detta kan göras efter nästa val. Jag instämmer därför i Anders Lindbergs rubrik och avslutning.

Expressens liberala ledarsida slår fast att "Moderaterna bör inte fälla Stefan Löfven", men fokuserar på att allianspartierna inte är tillräckligt förberedda inför att regera:

"Förvisso är den rödgröna regeringen handfallen på de flesta områden. Men de allierade har inte mycket nytt att komma med." 

Det är alltså valet för de som fortfarande vägrar att rösta på SD. Låt mig ännu en gång jämföra med situationen i Nederländerna, där partierna går till val var för sig, för att sedan förhandla sig till en koalition med majoritet i kammaren. Just nu utgörs denna regeringskoalition av socialdemokrater och högerliberaler, men till och med Lijst Pim Fortuyn, som kan sägas ha varit en föregångare till dagens PVV, har ingått i regeringen och kristdemokratiska CDA har historiskt sett ingått i de flesta koalitioner.

Personligen föredrar jag att samarbeten klargörs på förhand, men det klarade Stefan Löfven inte av att göra och nu inte heller Anna Kinberg Batra. Om SD 2018 blir största parti kan utgången mycket väl bli, om vi betänker Sjuklöverns beröringsskräck och odemokratiska reflexer, att både Moderaterna och Socialdemokraterna ingår i en bred koalitionsregering. Det skulle vara sympatiskt om de klargjorde det för väljarna före valet.

SD och Folkets demonstration

Mycket har skrivits om Folkets demonstration som ägde rum i lördags och från etablerad media har en hel del också bestått av rena lögner och ohederliga försök att koppla ihop den fredliga manifestationen med fotbollsfirmornas aktion dagen före. Eftersom också aktiva sverigedemokrater deltog i demonstrationen, generade den tydligen SD:s ledning. Mattias Karlsson, något av partiets väktare i dessa frågor, meddelar på Facebook vad han kallar sin "personliga syn" på manifestationen:

"MEN det är naivt att tro att man kan ha en politisk manifestation som är öppen för precis alla, oavsett åsikt och organisationstillhörighet, utan att få stora problem. Det går inte att med tyngd och trovärdighet kräva mer demokrati om man samtidigt står sida vid sida med ledande företrädare och aktivister från den icke-demokratiska och neofascistiska identitära rörelsen. Arrangörerna borde markera tydligare mot extremister från den revolutionära högern."

En person i Karlssons position kan naturligtvis inte ge en personlig syn, eftersom denna per automatik blir ett uttryck för också partiets syn. Det är synd att han använder uttryck som "neofascistisk", då det är ett nonsensord som brukas av personer som Henrik Arnstad, också om Sverigedemokraterna. Mattias Karlsson har bjudit på liknande tongångar förut, dels när det har handlat om uteslutningsärenden, dels i en märklig strid mot personerna bakom Motpol, något som de bemötte bland annat här.

Jag inser att partiet måste tänka taktiskt och att det ur den synvinkeln sannolikt är förnuftigt att markera mot avvikande åsikter och inte delta i sammanhang där partiets rykte kan påverkas negativt. Saken är dock den, att Folkets demonstration egentligen inte hade någonting med SD att göra, även om partimedlemmar också deltog. Vem som får lov att delta i vad är därför något som SD internt får hantera, vilket möjligen var syftet med Karlssons inlägg. Han får också mothugg, bland annat av en Tibor Sziver, som skriver:

"Ingen fick ha egna skyltar eller något eget syn annat än demonstrationen men ingen individ var förbjuden på demonstrationen enligt arrangörerna. Det du gör här nu är befäster en falsk media bild lik den som används att smutskasta SD av samma journalister. Guilt by association är förlegat, är vad de kör med."

Kritiken mot Mattias Karlssons inlägg fick honom att publicera ett förtydligande, där han märkligt nog ger direktiv för hur Folkets demonstration ska hantera frågan nästa gång:

"- Tydligt deklarera innan nästa manifestation att icke-demokrater, rasister och revolutionärer inte är välkomna.
- Tydligt markera mot ovan nämnda grupperingar i något av talen vid nästa manifestation.
- I de fall man känner igen profilerade företrädare för radikala grupper eller ser personer i publiken bära symboler för radikala organisationer, be manifestationens funktionärer att vänligt, men bestämt förklara för dessa individer att deras närvaro inte är önskvärd."

Ett politiskt parti har som sagt ett antal skäl till att tänka på bilden man förmedlar och till vem man kopplas, men jag skulle tro att den bästa lösningen är att SD helt enkelt ordnar egna manifestationer och styr dessa i den riktning man anser önskvärd.

Som företrädare för SD har Mattias Karlsson förstås en poäng, vilket visas då Expos Daniel Poohl idag får ett inlägg med rubriken "SD:s 'nolltolerans' är som bortblåst" publicerat i Expressen. Hans syfte är att smutskasta partiet för att påverka opinionen:

"På Norrmalmstorg i lördags gjorde SD-politiker egentligen bara det som sverigedemokrater gör varje dag på nätet. SD:s påstådda renhållning saknar förankring i partileden – det bör de som nu ropar på nyval ha i åtanke."

Ett resonemang är intressant:

"Den spretiga samlingen personer som samlades vid demonstrationen i lördags är en spegelbild av hur det radikalnationalistiska landskapet flutit samman på nätet. Där är SD:s så kallade nolltolerans som bortblåst."

Det stämmer nog i mycket, men är egentligen inte särskilt märkligt, då enskilda personer borde vara fria att dela och kommentera vad de vill på nätet. Ingen borde bli utesluten för att man tar del av olika typer av alternativ media, särskilt inte då man får lov att läsa vänsterpublikationer som Aftonbladet. Jag vill också bemöta ett särskilt påstående:

"Två av dem skriver för veckotidningen Nya Tider, med nära band till den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen."

Det stämmer att tidningen har gjort reportage från SMR:s trakter i Dalarna och också intervjuat företrädare för organisationen, men det handlar mer om nyhetsförmedling än "nära band". Vi intervjuar för övrigt också både moderater och socialdemokrater.

Själv befinner jag mig på ett sätt i en behagligare situation än företrädare för ett politiskt parti, eftersom jag inte behöver ta hänsyn till vad som är taktiskt riktigt och gynnar opinionssiffror. Jag skulle vilja se att en bred patriotisk rörelse tog form, där vi trots våra olikheter kan sluta upp kring samma frågor och gemensamma slagord. Vänstern verkar inte ha några som helst problem med beröringsskräck och Socialdemokraterna marscherar glatt på samma dag som Vänsterparitet, Kommunistiska partiet med flera. De motdemonstranter som i vanlig ordning fanns på plats vid Folkets demonstration kom sannolikt ur olika grupper, där vi kan anta att även vänsterpartister och socialdemokrater ingick, utan att få några repressalier från sina partier. Just Folkets demonstration skulle kunna bli ett uttryck för en sådan bred patriotisk och etablissemangskritisk front. Man kan lösa problemet med olika ideologier genom att deltagare antingen är närvarande som enskilda individer eller att olika grupper samlas under egna fanor.

Situationen påminner mig om en föreläsning som hölls av just Expo, där man menar att många personer från "vår sida" flyter mellan olika forum och att det därför kan finnas skäl att återigen tala om "den nationella rörelsen". Ingrid Carlqvist lyfts fram som ett exempel, men även jag omnämns och citeras som "en sådan person":

Fullständigt absurd attack mot SD

Henry Ascher är aktivisten som envist propagerat för fenomenet "apatiska flyktingbarn", trots att många andra röster och ren logik visar att fenomenet är ett falsarium. När han idag får skriva på SVT Opinion presenteras han som "professor och barnläkare", medan hans medlemskap i Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r), och stöd till den palestinska terrororganisationen PFLP, förtigs.

Ascher utgår från en text på samma forum från Paula Bieler (SD) och inleder med en bild han minns från det röda 1970-talet, för att direkt koppla ihop SD med den tyska nationalsocialismen:

"Det var ett omslag till en bok utgiven i Tyskland under Weimarrepubliken före nazisternas valseger och maktövertagande. Till vänster en teckning med en man i en talarstol inför en publik av män i höga hattar. 'National…' står det under bilden. Talaren sträcker ut högerhanden i en hitlerhälsning.
Bilden till höger visar samma man i samma talarstol. Men publiken har arbetarkepsar. Under bilden:
'…socialism'. Talaren knyter näven."

Bilden syftade sannolikt till att åskådliggöra att Hitler fick stöd från både företagare och arbetare, men Ascher tolkar den på sitt eget förvirrade vis:

"De ville återvinna det forna Tysklands glans ur förnedringen efter första världskrigets förlust. Och de ville framstå som socialister vilket för stora delar av Tysklands arbetarbefolkning framstod som möjligheten till ett demokratiskt samhälle."

Detta är nonsens, eftersom få lär ha valt NSDAP just för att främja demokrati och mat på bordet sannolikt var viktigare för arbetare under depressionens dagar, men Henry Ascher skriver så för att komma till den bisarra poängen:

"Det finns paralleller som är alltför påträngande. 'National' - 'Sverige'. 'Socialism' - 'demokrati'. Nej, Sverigedemokraterna förespråkar inte världskrig och utrotningsläger. Men det gjorde ju inte Nationalsocialisterna heller, inte till att börja med."

Genom denna märkliga översättning ska vi alltså sätta likhetstecken mellan nationalsocialister och sverigedemokrater, men socialism är sannerligen inte samma sak som demokrati. Sverigedemokraterna är ett demokratiskt, om än något toppstyrt, parti, medan NSDAP var ett synnerligen odemokratiskt parti där all intern debatt var förbjuden och partiledaren given. Redan resonemanget att SD på något sätt skulle sträva efter utrotningsläger är ett groteskt påstående, men hur skulle SD överhuvudtaget kunna få till ett världskrig? Hela texten handlar om att dra dessa paralleller och fortsätter:

"Syndabockstänkandet där viktiga orättvisor skylls på utsatta grupper och inte på de ansvariga. Tron på en gemensam kollektiv skuld. De förenklade svaren. Den nedvärderande människosynen och de kränkande stereotyperna. Romantiseringen av nationens enhet, historia och kultur. Fantasierna om blodets, landets, kulturens renhet. För att nämna några exempel. SD:s ursprung i den nazistiska rörelsen är inte en slump."

Även dessa påståenden är helt osanna. Både SD och jag själv riktar all kritik mot just de ansvariga och knappast mot enskilda invandrare, vilket är vad som åsyftas med "utsatta grupper". Jag betonar gärna ännu en gång att "invandrare", om vi nu ska använda det begreppet, inte har "en gemensam kollektiv skuld", vilket däremot moderater och socialdemokrater har.

Som vanligt är Henry Ascher slarvig, för att uttrycka det snällt, med fakta:

"Mellan 55 och 60 miljoner människor dödades som en följd av nazismens härjningar. Tio gånger Sveriges nuvarande befolkning!"

Även om vi ser exempelvis de kanske fem miljoner tyskar som dog i kriget som "en följd av nazismens härjningar", ska vi komma ihåg att de minst 15 miljoner kineser som beräknas ha dött under kriget, snarare gjorde det som en följd av Japans "härjningar". Det spelar förstås ingen roll för bedömningen av den nationalsocialistiska ideologin, men det visar vilken obekymrad inställning Ascher alltid har till verkligheten. Vad jämförelsen med Sveriges befolkning har med saken att göra förstår nog bara han själv. Ännu ett föga underbyggt påstående slängs fram:

"Det är inte en slump att de få överlevare som ännu finns kvar i Sverige skräms av SD."

Källa på det? Det har påpekats många gånger förr, men de flesta av Sveriges judar är sannolikt medvetna om att hotet mot dem främst kommer från muslimer, en tillströmning som SD alltså vill stoppa. Vi får sedan lite felaktig statistik:

"Låt oss denna dag minnas att 90 procent av Sveriges väljare inte röstade på Sverigedemokraterna."

Man kan ifrågasätta hur det i så fall står till med Henry Aschers eget minne, eftersom den berömda siffran vi alla har fått lära oss är 87 procent, en andel som idag snarare ligger under 80 procent. Som vanligt säger han helt enkelt vad som helst som kan användas för den egna saken, där fakta och verklighet är helt irrelevant.

Ascher drar sig förstås inte heller för att använda sin egen judiska tillhörighet i diskussionen, trots att man nog bör se inlägget som en kommunistisk attack. Kanske är det Paula Bielers beskrivning av antisemitism i det kommunistiska Polen som stör honom allra mest. Festligt nog avslutar han med den vanliga uppmaningen "Lär av historien!", trots att han själv inte verkar ha lärt sig ens de mest elementära historiska fakta. Dagens attack innebär, som vanligt från kommunistiskt håll, framför allt ett enormt hyckleri, då det knappast kommer att saknas fångläger av Auschwitz typ i det samhälle som Kommunistiska partiet vill skapa.

Debatten Jimmie Åkesson mot Maria Ferm

Trots att jag naturligtvis inte är det minsta neutral, vill jag ändå hävda att jag alltid försöker ta del av ledartexter, debattartiklar och debatter förutsättningslöst och med öppet sinne. När det utannonseras att Jimmie Åkesson ska möta Maria Ferm (MP) i en migrationsrelaterad fråga är den första tanken att matchen redan är avgjord, men jag gjorde mitt yttersta för att lyssna på och bedöma även Ferms ställningstagande. Debatten handlar alltså om de danska åtgärderna på migrationsområdet, och då främst att asylsökande i fortsättningen själva i mån av tillgångar ska bidra till uppehället:






Eftersom jag utlovade att försöka bedöma mötet så objektivt det nu är möjligt, vill jag vara generös och säga att Maria Ferms huvudpoäng, att asylsökandes tillgångar innebär en fördel vid etableringen i det nya landet, kan ha en viss riktighet. Denna möjlighet bleknar dock helt när den jämförs med Jimmie Åkessons huvudpoäng, där han framhåller det orimliga i att personer med egna tillgångar ska försörjas av danska skattebetalare. Vi vet ju också att svenskar som söker försörjningsstöd endast kan komma ifråga för ett sådant om de först avyttrar just alla sina tillgångar.

Maria Ferm förföll också snabbt till tendentiösa beskrivningar och känsloargument, med formuleringar som "konfiskera deras ägodelar". Hon talade givetvis också om att Danmark genom dessa åtgärder blev "ett slutet land" och anslöt sig därmed till den i dessa kretsar populära sammanblandningen av handel, globalisering, turism och asylinvandring. Att börja tala om att asylsökande sätts i fängelse i Ungern och Tjeckien, vilket inte alls hade med diskussionen att göra, var också ett lågvattenmärke. Hon ska dock få en liten stjärna för att hon varken nämnde "människosyn" eller använde referenser till att "dra ut guldplomber". Det mest bisarra i hela debatten var förstås att Maria Ferm talar för en linje som hennes eget parti i regeringsställning inte står för.

Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att denna fråga är tämligen irrelevant. En asylsökande medför så stora kostnader att ytterst få av dem torde medföra tillgångar som kan täcka uppehället under hela processen. Åtgärderna kan förstås ses som en signal för att minska det totala asyltrycket, men om man istället införde mitt förslag att helt sluta bevilja asylansökningar, skulle inga andra signaler behöva skickas ut.

Dagens citat: Sakine Madon

Sakine Madon kommenterar det vänsterdrev hon utsatts för efter att ha berättat om hur många av hennes journalistkollegor medvetet låter bli att rapportera nyheter som de befarar kan gynna Sverigedemokraterna. Efter att hon hade ställt frågan och redovisat svaren, försökte vänstermänniskor ifrågasätta framför allt den ovetenskapliga metoden, som om hennes källor inte fanns och resultatet inte alls var rimligt.

"Troll" betyder i vänstersammanhang kritiska röster på nätet, medan "ägg" är vad vänstermänniskor tycker att det är roligt att kalla kritiska röster som, eftersom de snabbt har blivit blockerade av samma vänstermänniskor, skapar en alternativ profil med Twitters standardbild, som liknar ett ägg. Det märkliga med dagens tweet från Sakine är att hon i gårdagens Expressen levererade nedanstående krönika:

Kanske skiljer hon på vad reportrar ska göra och vad som gäller för krönikörer, men lika sannolikt är att hon vill blidka vänstermänniskorna genom att lova att skriva "för mångkultur och mot SD", något som är obligatoriskt för den som vill få betalt av etablerad media. Vi oppositionella är dock sedan länge vana vid att betrakta dessa journalister som just aktivister, snarare än grävande sanningssägare.

Hög tid för Moderaterna att ta sitt ansvar

En opinionsundersökning är just bara en opinionsundersökning, något som partier med mindre goda opinionssiffror gärna framhåller. Det har dock hänt så pass mycket i opinionen sedan det senaste valet att det finns anledning att utgå från dessa hypotetiska siffror, inte minst då Sverigedemokraternas ökade stöd bekräftas av samtliga undersökningar. I dagens Metro, av alla ställen, utgår Jimmie Åkesson från Yougovs senaste undersökning och föreslår en allians mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna. Han konstaterar att de båda partierna tillsammans skulle få strax över 50 procent, samtidigt som SD faktiskt är större än regeringsunderlaget.

Metro har också konfronterat Moderaterna med förslaget, och svaret därifrån är anmärkningsvärt, även om man i viss mån har vant sig vid hur svensk politik ser ut. Enligt Metro kallar Moderaternas gruppledare i riksdagen Jessica Polfjärd  förslaget "orealistiskt" och upprepar med en dåres envishet ett gammalt mantra:

"Moderaterna söker regeringsmakten tillsammans med Alliansen, vi kommer inte att regera med SD."

Och det skulle vara mer realistiskt? Om vi fortsätter att utgå från undersökningen ovan samlar "Alliansen" 35,3 procent, vilket skulle ge Sverige samma svaga regering och parlamentariska situation som vi nu har, fast omvänt. Det finns inga undersökningar som ger denna konstellation över 50 procent, och så länge som SD står starkt i opinionen finns det inget som talar för att det kommer att förändras inför 2018. Det som Polfjärd säger är alltså rent nonsens, som det av någon anledning är viktigt att hålla fast vid. Avser de att hålla fast vid den linjen fram till nästa val, för att det på något sätt skulle vara mindre smärtsamt att samarbeta med SD efter valet? Kanske.

Skånemoderaternas ordförande Lars-Ingvar Ljungman, som tidigare har fnyst åt beröringsskräcken inför SD, bjuder på ett annat lite märkligt uttalande:

"Först och främst har du migrationspolitiken där Sverigedemokraterna på något vis har ställt sig vid sidan om det alla andra partier har uppfattning om. Men sen är det en del andra frågor också. SD på riksnivå betraktar inte jag som ett borgerligt parti, inte minst i ekonomiska frågor där de ligger närmre Socialdemokraterna än Moderaterna."

Det är just den avvikande uppfattningen i migrationsfrågan som är SD:s viktigaste tillgång. Det är ingen vågad gissning att många moderata lokalpolitiker och väljare gärna skulle se sitt parti anpassa sig till SD:s hållning på detta område. Även om Moderaterna, liksom övriga partier i Sjuklövern, har målat in sig i ett hörn, ger ett samarbete med SD även de mest ängsliga en ursäkt för att bedriva en friskare asylpolitik. Det är också märkligt att Ljungman menar att SD står för nära Socialdemokraterna, ty vad har Moderaterna att välja på? Eftersom en ren Allians-regering är en meningslös utopi, skulle de annars få regera med just Socialdemokraterna. Dessvärre skulle inte ens det räcka, utan man skulle tvingas till mer eller mindre bisarra konstellationer, som M+S+C+FP, eller M+S+C+MP. En sådan formering, i praktiken en cordon sanitaire, skulle sannolikt bli lika svårhanterlig som en position som minoritetsregering.

Den egentligen enda tänkbara regeringen, om ett kommande valresultat hamnar någorlunda nära den senaste tidens opinionsundersökningar, består av just SD och Moderaterna, där möjligen också KD ingår, om de klarar riksdagsspärren.

Moderaternas agerande hittills är obegripligt och oseriöst. De behöver växa upp, skärpa sig, ta sitt ansvar och bli seriösa. Jag är inte mycket för idrottsmetaforer, men släpp sargen och kom in i matchen! Borgerligheten kan när som helst fälla den rödgröna minoritetsregeringen, men väljer som bekant hellre att låta de som ska vara deras motståndare regera ostört. Det förvånar mig att kritiken från de egna leden inte är kraftigare än vad den är, då de flesta moderata väljare med all sannolikhet skulle föredra en SD-M-regering framför den nuvarande rödgröna. Moderaterna sviker främst sina egna väljare, när man inte aktivt arbetar för att få makten, men egentligen också den majoritet av svenska väljare som inte stöder vänstersidan. Bollen ligger nu hos Anna Kinberg Batra.

Kevin Shakir beskriver dåtidens SD

Sverigedemokraternas berömda historia har på senare år antagit mytiska dimensioner. Vi tittade här på Thomas Mattssons något fantasifulla beskrivning av partiets tidiga år, och idag var det dags för vänstermänniskan Kevin Shakir att måla upp sin bild på vänsterbloggen "Makthavare":

"Sverige präglades av rasism och nynazism. Sverigedemokraterna gick i uniform, anordnade bokbål med blågula hakkorsflaggor och skulle aldrig kunna drömma om vilket inflytande de har nu, 20 år senare."

Det roliga är att Kevin själv är just 20 år gammal och föddes 1995, varför man kan ifrågasätta hans minnesbilder av 1990-talet. Han figurerar på ett antal av dessa nyvänstersidor, bland annat Politism, där han förstås lägger ut texten om mångfald och rasism. På sidan "Makthavare" har han också gjort en "djupgående analys om Sverigedemokraternas samtid och framtid". Där får vi direkt veta att:

"Sverigedemokraterna faller. Snart."

Föga förvånande är "analysen" ytlig och gammal skåpmat. Det är inte heller alltid meningarna riktigt hänger ihop, som när Kevin vill säga att partiledningen är mindre oroad av extrema åsikter än om de utgör ett hot mot denna partiledning:

"Kanske värnar Sverigedemokraterna mer om lojalitet gentemot partiledningen än extrema åsikter."

Det låter ju bra att de iallafall inte värnar om extrema åsikter. Kevin Shakir är närmast en karikatyr av en medlem i nyvänstern, vilket också gör att han förekommer flitigt i diverse medier.

Lite uppmärksamhet i Sydsvenskan i
samband med en demonstration mot de
väktare som agerade mot två unga bråkstakar.

I Lokaltidningen Malmö kunde vi i maj läsa om hur han startat föreningen "Nyskapet":

"Vi är en antirasistisk och feministisk förening som verkar för ett inkluderande samhälle. Bland annat jobbar vi med att göra debattinlägg."

Han är förstås också mycket rasmedveten:

"De som har makt brukar ofta vara vita heterosexuella och sekulära kristna. Representation och innehåll går hand i hand."

"Det handlar om vilka man lyfter fram som förebilder och normer. Om man till exempel bara fokuserar på vita människor kan det leda till att bruna människor strävar efter att komma bort från sin egen identitet."

På Politism kunde vi också läsa om hur han påpekar att "Vita västerlänningars syn på demokrati är inte alltid rätt".

Nej, Sverigedemokraterna bar inte uniform på 1990-talet. Jag var själv på ett SD-möte i början av det decenniet och där fanns varken blågula hakkors eller några bokbål. Däremot framförde den dåvarande partiledaren Anders Klarström ett litet stycke på piano.

SD:s stormöte i Göteborg 1990. Deltagarna och deras
klädsel stämmer inte helt med hur de beskrivs idag.

Thomas Mattsson beskriver SD

"Ett parti bildat av SS-soldater, sprunget ur nynazism och Bevara Sverige Svenskt-rörelsen, skinnskallar och stöveltrampare som bar naziunformer när Jimmie Åkesson blev medlem och en sammanslutning där ordföranden kan sitta på en Finlandsbåt och sjunga nidvisor om att Olof Palme blev mördad på bio och där ledande politiker skriker 'hora' och 'babbe' åt vanligt folk på stan och där politikerna på hatsajter önskar att svarta barn ska dö och försvarar Adolf Hitler."

I sin egen lilla blogg i Expressen vill chefredaktören säga någonting om hur Sverige slets sönder under 2015. Vill man vara försiktig skulle man kunna kalla ovanstående beskrivning av ett parti med hundratals förtroendevalda, tusentals medlemmar och över en miljon sympatisörer, för något snedvriden. Det är också talande att Mattsson väljer att fokusera på partiets berömda historia, snarare än vad som idag skulle vara problematiskt med partiets politik. Spelar det någon roll att Gustaf Ekström, som var 81 år gammal när SD bildades och har varit död i 20 år, i yngre dagar stred med Waffen SS? Nej, naturligtvis inte, men precis som vår statsminister tycker Thomas Mattsson att det är lite kittlande att räkna upp ord som "stöveltramp", "SS" och "naziuniformer". Sången om Olof Palme var mycket populär inom Moderata ungdomsförbundet.

Jimmie Åkessons liv har uppenbarligen varit exceptionellt fläckfritt, eftersom det värsta man kan förebrå honom för är en förvriden bild av hur partiet såg ut när han gick med. Jag tror faktiskt inte att SD har särskilt många företrädare som "önskar att svarta barn ska dö" eller som "försvarar Adolf Hitler". Sedan ska man också komma ihåg att kritik mot den förda invandringspolitiken på 1980-talet, då SD bildades, fördes fram av radikala rörelser som NRP, BSS och Sverigepartiet. Det var inte förrän Ny Demokrati bildades 1991 som invandringskritiken fick ett större genomslag parlamentariskt. Själv röstade jag för övrigt på SD för första gången redan 1994, då partiet erhöll knappt 14 000 röster.

Denna groteska beskrivning av partiet ingår i Mattssons resonemang om hur landet slets itu, vilket inleds med:

"2015 var det som om Sverige slets isär. Många människor gick man ur huse för att hjälpa Röda korset, Svenska kyrkan och andra organisationer att hjälpa de som flytt krig och fattigdom för att nå hit. Andra svarade ”Sverigedemokraterna” när opinionsinstituten frågade om vad de skulle rösta på om det skulle vara val?"

Vi och dom. Onda och goda. Att situationen är polariserad stämmer dock, men det beror inte på att vissa är så goda och andra så onda, utan på att debatten har tystats och förvridits, samtidigt som SD kraftigt har demoniserats, inte minst av just Expressen. Även i dagens inlägg fortsätter Thomas Mattsson förstås i den andan och sammanfattar det gångna året med en analys som han ser som så viktig att den görs i fetstil:

"2015 såg vi två olika Sverige: humanism och hat."

Det är så oerhört förljuget, destruktivt och imbecillt att reducera en enormt viktig debatt till motsättningen ovan. Varför måste kritik mot invandringspolitiken eller en oro för landets framtid handla om just hat? Dessutom är det få människor som hatar så mycket som identitetsvänstern, gärna kallade "antirasister", vilket vi bland annat har sett vid hatstormen mot Kvinna till kvinna. Det är också denna infantila sammanfattning av de båda lägren i invandringsdebatten som gör att massinvandringsvurmarna och posörerna aldrig avkrävs någon logik eller några argument, då det för dem räcker att använda ord som "humanism", "människosyn" och "alla människors lika värde".

Dagens citat: Inger Källgren Sawela (M)

"Det beror på deras grundläggande människosyn att inte alla människor har samma värde."
Expressen

Gävles kommunstyrelses nya ordförande hävdar att hennes parti inte alls kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna och bjuder på en analys och formulering som inte känns alldeles originell. Vill man ändå ge henne lite erkännande, kan det tillstås att de flesta inte lyckas få med de två nyckelfraserna i en och samma mening. Vari förfärligheten i SD:s "människosyn" ligger brukar vanligtvis inte utvecklas närmare, men nu får vi iallafall veta att det handlar om att människor inte skulle ha samma värde.

Det är något fascinerande att SD:s politiska motståndare verkligen använder samma intetsägande uttryck om och om igen, oavsett partitillhörighet. Jag är fullständigt övertygad om att Inger Källgren Sawela inte skulle kunna förklara ovanstående mening om hon skulle få en sådan motfråga, eftersom det endast är en inlärd fras som hon har hört någon annanstans och inte fördjupat sig i ytterligare. Ty var i SD:s partiprogram står det att vissa raser, för det är vad som åsyftas, är mindre värda och vissa mer? Nu minns jag inte om uttrycket "människosyn" användes på den tiden, men innan SD kom in på scenen var Moderaterna det allra hemskaste partiet. De var egoister, bara till för de rika, och de tyckte om att sparka på de svaga och sjuka. Det låter inte som en särskilt vacker människosyn.

Jag förutsätter att SD kommer att ställa vissa motkrav för att stödja det nya borgerliga styret och i så fall har jag svårt att se hur partiet kan ställas utanför gemenskapen. Det klokaste Moderaterna kan göra är naturligtvis att ingå ett formellt samarbete med SD och på så sätt skapa ett stabilt politiskt landskap. Tramset om "människosyn" kan man lämna därhän. Källgren Sawela bjuder på ytterligare en märklig kommentar:

"Och de vi har det största samarbetet och största samförståndet med är Socialdemokraterna. De stora strategiska frågorna har vi arbetat tillsammans med under hela året. Det gäller bland annat den viktiga arbetslösheten och bostadsbyggandet som är prio. Där är vi helt överens."

Varför lade ni då inte fram en gemensam budget eller bildade en koalition? Socialdemokraterna har alltså styrt staden i nästan 100 år och det som ska föreställa oppositionen säger att det är just med dem som man har det största samförståndet. Kanske behövs SD i Gävle mer än vi anar.